Selma Lagerlöf Kejsaren av Portugallien

1 DET KLAPPANDE HJÄRTAT.



Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna 
på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen.



Tidigt på morgonen hade han varit ute och hämtat barnmorskan och andra 
hjälpare, men sedan hade han hela förmiddagen och ett gott stycke in på 
eftermiddagen suttit på huggkubben i vedskjulet utan något annat att göra 
än att vänta.



Ute regnade det, så att det stod som spön i backen, och det var inte utan, 
att han fick sin del med av regnvädret, fast det skulle heta, att han 
satt under tak. Det kom in till honom som fukt genom de otäta väggarna och 
som dropp från det gistna taket, och rätt som det var, kastade blåsten in 
över honom en hel störtsjö genom den dörrlösa vedskjulsöppningen.



--Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här 
barnet, mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en 
liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. För det är allt nätt 
opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, 
Kattrina å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som 
dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta föttera under eget bord, men 
visst inte, för att vi skulle få barn.



Han böjde ner huvudet i händerna och suckade tungt. Det var klart, att 
köld och väta och den långa, ledsamma väntan gjorde sitt till att försätta 
honom i dåligt humör, men det var långtifrån hela orsaken. Det var riktigt 
allvar med hans klagan.



"Arbeta", tänkte han, "arbeta får jag göra alla dar från morron te kväll, 
men tess nu har jag teminstingen fått fred om nättera. Nu kommer väl 
barnungen te å skrika, så jag inte får nån ro då heller."



Efter detta kom en än starkare förtvivlan över honom. Han tog händerna 
från ansiktet och vred dem om varandra, så att det knakade i knogarna.



--Ända tess nu har det gått bra ihop för oss, därför att Kattrina har 
kunnat gått bort på arbete, ho som jag. Men nu blir ho ju tvungen te å 
sitta hemma å se efter barnet.



Han stirrade framför sig så mörkt, som om han hade sett hungersnöden komma 
smygande över gårdsplanen för att tränga in i stugan.



--Ja, sa han, och nu slog han båda nävarna hårt mot huggkubben för att 
bestyrka sina ord, jag säjer bara det, att om jag hade vetat den gången, 
när Erik i Falla kom te mej å erbjöd mej te å få bygga på hans mark å gav 
mej lite skräptimmer te å sätta opp stuga mä, om jag hade vetat då, att 
detta här skulle bli följden, så hade jag hellre sagt nej te 
alltsammans å bott kvar på stallkammarn i Falla i all min tid.



Det var starka ord, detta, det kände han, men han hade ingen lust att ta 
dem tillbaka.



--Om det hände nån slags------, började han, för nu hade det gått så långt 
med honom, att han ville säga, att det inte skulle vara honom emot, om 
barnet på något sätt förolyckades, innan det kom till världen. Men han 
hann aldrig tala ut. Han blev avbruten av ett litet pipande från andra 
sidan vaggen.



Vedskjulet var sammanbyggt med stugan, och när han nu hörde efter, kom det 
ena pipandet efter det andra därinifrån. Han begrep förstås genast vad 
detta betydde, och nu blev han sittande tyst en lång stund utan att visa 
varken sorg eller glädje. Till sist ryckte han litet på axlarna.



--Ja, nu är det kommet då, sa han, å nu måtte jag väl i Guds namn få 
slippa in i stuga å värma mej.



Men den lindringen kom inte så snart heller, utan det blev återigen att 
sitta och vänta timme efter timme.



Regnet höll på att strömma såsom förut, blåsten tog till, och fastän det 
bara var i slutet av augusti, kändes det lika ruskigt som en novemberdag.



Till råga på allt kom han om en stund in på något annat, som gjorde honom 
än mer bedrövad. Han började på att känna sig ringaktad och tillbakasatt.

--Det är tre hustrur utom barnmorska där inne hos Kattrina, sa han 
halvhögt. Di kunde väl ändå ha gjort sej besvär, nån åv dom, te å komma å 
säja mej om det är pojke eller tös.



Han satt och lyddes efter hur de gjorde upp eld i spisen. Han såg, att de 
sprang till källan efter vatten, men att han fanns till, låtsade ingen om.



Rätt som det var, slog han händerna för ögonen och började vagga fram och 
tillbaka.



--Min snälla Jan Andersson, sa han, vad är det för fel mä dej? Varför går 
allting så illa för dej? Varför har du alltid så lessamt? Å varför fick du 
inte gifta dej mä e vacker ung flicka i stället för mä den gamla 
Lagårds-Kattrina hos Erik i Falla?



Han var så genombedrövad. Det trängde till och med ett par tårar fram 
mellan fingrarna.



--Varför är du så lite ansedd i socken, min snälla Jan Andersson? Varför 
blir du alltid tebakasatt för andra? Du vet, att det finns di, som är 
likaså fattiga som du å likaså klena te å arbeta, men ingen blir så 
förbisedd som du. Vad kan det vara för fel på dej, min snälla Jan 
Andersson?



Detta var en fråga, som han hade gjort sig ofta förr, fast förgäves. Han 
hade nog inte något hopp, att han skulle finna svaret på den nu heller. 
Kanske det inte var något fel på honom, när allt kom omkring? Kanske rätta 
förklaringen var den, att både Gud och människor var orättvisa mot honom?



När han hade kommit in på den tanken, tog han händerna från ögonen och 
försökte ge sig en morsk uppsyn.



--Om du nånsin mer får komma in i din stuga igen, min snälla Jan 
Andersson, sa han, så ska du inte så mycke som se åt barnungen. Du ska 
bara gå fram te spisen å ställa dej där å värma dej utan å säja ett ord.



--Eller tänk, om du skulle ta å gå din väg! Du behöver ju inte sitta här 
längre nu, när du vet, att allt är överståndet. Tänk, om du skulle visa 
Kattrina å di andra kvinnfolkena, att du är karl för din hatt------



Han skulle just till att resa på sig, då mor i Falla visade sig i 
vedskjulsöppningen. Hon neg så vackert och bad, att han skulle komma in i 
stugan och se på barnet.



Om det inte hade varit mor i Falla själv, som hade framfört bjudningen, så 
är det ovisst om han hade gått in, så ond som han var. Men henne följde 
han ju med, fast utan att göra sig någon brådska. Han bjöd till så gott 
han kunde att ta på sig den uppsynen och den hållningen, som Erik i Falla 
hade, när han gick över sockenstugugolvet för att lägga sin sedel i 
valurnan, och det lyckades honom ganska bra att se lika högtidlig och sur 
ut.



--Var så god, Jan! sa mor i Falla, och därmed slog hon upp dörrn till 
stugan. På samma gång steg hon åt sidan för att låta honom gå före.



Vid första blicken såg han, att det var fint och uppstädat där inne. 
Kaffepannan stod ytterst på spishällen för att svalna, och på bordet vid 
fönstret var det dukat med mor i Fallas kaffekoppar 
på en snövit duk. Kattrina låg i sängen, och två 
andra hustrur, som hade varit där för att hjälpa till, stod och tryckte 
sig upp mot väggen, för att han skulle ha fri utsikt över alla 
anordningarna.



Mittframför kaffebordet stod barnmorskan med ett bylte på armen.



Han kunde inte låta bli att tycka, att det såg ut, som om han den här 
gången skulle vara den förnämsta i laget. Kattrina såg bort till honom med 
en mild blick, som ville hon fråga om han var nöjd med henne. Alla de 
andra vände också ögonen mot honom, liksom väntade de beröm för allt det 
besvär, som de hade gjort sig för hans skull.



Men det går inte så lätt att bli glad, när man har suttit och varit ond 
och frusen en hel dag. Han kunde inte få bort Erik i Fallas min ur 
ansiktet och blev stående utan att säga ett ord.



Då tog barnmorskan ett steg framåt. Och stugan var inte större, än att hon 
med det enda steget kom alldeles intill honom och kunde lägga barnet i 
armarna på honom.



--Här ska Jan få se på e lita jänta, å det e, som heter duga, sa hon.



Där stod han nu och höll mellan sina händer någonting, som var varmt och 
mjukt och inrullat i en stor schal. Schalen var så pass undanviken, att 
han såg det lilla rynkiga ansiktet och de små vissna händerna. Han stod 
och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, 
som barnmorskan hade lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att 
både han och barnet skakade till. Den kom inte från någon av de 
andra, men om den gick från den lilla flickan över till honom eller från 
honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut för sig.



Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig 
förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte 
kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. 
Det enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det 
skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade 
dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.



--Kära ni, sa han till barnmorskan, lägg hanna här, å känn efter! Jag 
tycker, att hjärtat slår så konstigt.



--Det är riktig hjärtklappning, sa barnmorskan. Kanske att ni brukar ha så 
ibland?



--Nej, jag har aldrig haft det förr, försäkrade han. Aldrig på det här 
sättet.



--Mår ni illa då? Har ni ont nånstans?



Nej, det hade han ju inte.



Då kunde barnmorskan inte förstå vad det var för fel med honom.



--Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er, sa hon.



Men då kände Jan, att barnet, det ville han inte lämna ifrån sig.



--Nej, låt mej ha kvar den lilla flicka! sa han.



Med detsamma måtte kvinnfolken ha läst något i ögonen på honom eller hört 
någonting i rösten, som gjorde dem glada, för barnmorskan drog på 
munnen, och de andra rentav storskrattade.



--Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni har fått 
hjärtklappning fördenskull? sa barnmorskan.



--Nääj, sa Jan.



Men i samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat i gång 
på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad som hade 
varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt 
hjärta varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som en 
riktig människa.





2 KLARA FINA GULLEBORG.



Nästa dag stod Jan i Skrolycka flera timmar i stugdörrn och väntade med 
den lilla flickan på armen.



Det var en lång väntan, detta med, men nu var allt så annorlunda mot i 
går. Nu stod han där i så gott sällskap, att han varken kunde bli trött 
eller utledsen.



Han kunde inte beskriva hur gott det kändes att hålla den lilla varma 
kroppen tryckt intill sig. Han tyckte, att han allt hittilldags hade varit 
rätt osmaklig och bitter också för sig själv, men nu fanns det bara 
salighet och sötma inom honom. Han hade aldrig vetat om, att man kan bli 
så förljuvligad av att tycka riktigt om någon.

Han hade inte ställt sig där i dörröppningen utan ärende, som man 
kan förstå. Det var en viktig sak, som han skulle söka att få avgjord, 
medan han stod där.



Hela förmiddagen hade han och Kattrina försökt att välja namn åt barnet. 
De hade hållit på både länge och väl, men de hade inte kunnat bestämma 
sig.



--Jag ser mej ingen annan råd, än att du får ta jänta å ställa dej på 
tröskeln mä'na, hade Kattrina sagt till sist. A så får du fråga det första 
kvinnfolk, som går härförbi, vad ho heter. Det namnet, som ho då nämner, 
får vi ge flicka, vicket det så är grovt eller fint.



Men nu låg ju stugan litet avsides. Det var inte så vanligt, att någon 
gick förbi hos dem. Jan fick stå både länge och väl i dörröppningen, utan 
att det kom någon. Det var en gråvädersdag nu också, men det föll inte 
något regn, och det .var inte blåsigt och kallt, utan snarast litet 
kvalmigt.



Om inte Jan hade stått med den lilla flickan i sina armar, så skulle han 
ha misströstat om alltsammans.



--Min snälla Jan Andersson, skulle han ha sagt till sig själv, kommer du 
inte ihåg, att du bor borta vid Duvsjön i Askedalarna, där det inte ligger 
mer än en enda riktig bondgård å annars bara små backstugor å fiskarkojor? 
Vem finns det här, som har ett så fint namn, att du vill ge det te den 
lilla flicka?



Men när det nu gällde dottern, så tvivlade inte Jan på att allt 
skulle gå bra. Han stod och tittade neråt Duvsjön utan att vilja se hur 
avstängd från hela bygden den låg i sin bergkittel. Det kunde ju ändå 
hända, att det skulle komma någon herrskapsmänniska med ett grant namn 
roende från Duvnäsbruket där nere vid södra ändan av sjön. Bara för den 
lilla flickans skull var han nästan säker på att det skulle gå så.



Barnet sov hela tiden, så för den delen kunde han stå där och vänta, hur 
länge han ville. Men värre var det med Kattrina. Hon undrade och frågade 
gång på gång om ingen kom. För nu gick det väl inte an, att han stod ute 
längre medjäntan.



Jan vände ögonen uppåt Storsnipa, som steg rakt upp ur de små hagarna och 
åkertäpporna i Askedalarna och vaktade över dem som ett fästningstorn för 
att hålla alla främmande på avstånd. Det kunde ju ändå hända, att några 
fina fruntimmer, som hade varit uppe på berget och sett på den granna 
utsikten, kunde gå vilse på nervägen och förirra sig bort till Skrolycka.



Han lugnade Kattrina så gott han kunde. Det gick ingen nöd varken på honom 
eller barnet. När han nu hade stått där så länge, ville han gärna vänta en 
stund till.



Inte en människa syntes, men han var viss om att bara han höll ut, så 
skulle han få hjälp. Det var inte möjligt annat. Det skulle inte ha 
förundrat honom, om en drottning hade kommit farande i guldkaret genom 
berg och snår för att ge sitt namn åt den lilla flickan.

Det led om än en stund, men nu kände han på sig, att det snart var 
kvällsdags, och då kunde han inte få stå där längre.



Kattrina kunde se på klockan inne i stugan, och hon gav sig återigen till 
att be honom komma in.



--Ge dej bara te tåls ett ögonblick! sa han. Jag tycker, att det skymtar 
fram nånting borta i väster.



Det hade varit mulet hela dagen, men just i den stunden hände det, att 
solen bröt fram ur molnen och sände ett par strålar ner till barnet.



--Jag undrar inte på att du vill se på jänta ett slag, innan du går ner, 
sa Jan till solen. Ho är allt värd å titta på.



Solen bröt fram allt skarpare och kastade ett rött sken över både barn och 
stuga.



--Kanske att du te å mä vill vara gudmor åt'na? sa Jan i Skrolycka.



Solen svarade just ingenting på detta. Hon lyste fram stor och röd än en 
gång, men så drog hon molnslöjan över sig och försvann.



Då hördes Kattrina återigen.



--Var det nån där? Jag tyckte, att du talte ve nån. Du får allt komma in 
nu.



--Ja, nu kommer jag, sa han och trädde in med detsamma. Det var e så fin 
herrskapsmänniska, som gick förbi. Men det var så brått för'na, så jag 
hann knappt säja go'dag, förrn ho var borta igen.



--Kära då! Det var bra förargligt, när vi nu har väntat så länge. Du hann 
väl inte å fråga'na vad ho hette?

--Jo, ho hette Klara Fina Gulleborg, så mycke 
fick jag ur'na.



--Klara Fina Gulleborg! Det blir väl ett för grant namn, det, sa Kattrina, 
men hon gjorde ingen vidare invändning.



Men Jan i Skrolycka var rent häpen över sig själv, som hade kunnat hitta 
på något så fint som att ta solen till gudmor. Ja, han hade blivit en 
annan människa i det ögonblicket, då den lilla flickan blev lagd i armarna 
på honom.





3 DOPET.



När den lilla flickan från Skrolycka skulle till prästen för att döpas, 
bar sig Jan, far hennes, så dumt åt, att han höll på att få bannor både av 
Kattrina och gudföräldrarna.



Det var Erik i Fallas hustru, som skulle bära barnet till dopet. Hon åkte 
till prästgården med den lilla flickan i sina armar, och Erik i Falla 
själv gick bredvid kärran och körde. Den första vägbiten ända fram till 
Duvnäs bruk var ju så dålig, att den knappt kunde kallas för väg, och Erik 
i Falla ville vara försiktig, då han hade det odöpta barnet att köra för.



Jan i Skrolycka hade stått och sett på avfärden. Han hade själv hämtat ut 
barnet ur stugan, och ingen visste bättre än han vad det var för ett 
präktigt folk, som nu tog hand om det. Han visste, att Erik i Falla 
var likaså säker som körkarl som i allt annat, och om mor i Falla visste 
han, att hon hade fött och vårdat sju barn, så att han borde inte ha känt 
den minsta oro.



Men när de väl var borta och Jan igen hade tagit till med dikningen på 
Erik i Fallas träde, då kom det en sådan förskräcklig ängslan över honom. 
Tänk, om Erik i Fallas häst skulle skena, eller tänk, om prästen skulle 
tappa barnet, när han tog emot det av gudmodern, eller tänk om mor i Falla 
skulle lägga för många schalar omkring den lilla flickan, så att hon vore 
kvävd, när de kom fram till prästgården med henne!



Han sa till sig själv, att det var orätt, att han gjorde sig sådana 
bekymmer, då han hade Erik i Falla och hans hustru till gudfolk. Men oron 
ville inte ge med sig. Och rätt som det var, satte han ifrån sig spaden 
och gav sig i väg till prästgården, just sådan som han gick och stod. Han 
tog genvägen över höjden, och han skyndade sig så, att när Erik i Falla 
kom körande in på stallgården hos prästens, så var Jan Andersson i 
Skrolycka den första, som hans ögon mötte.



Det är ju inte alls passande, att far eller mor är med, då barn ska döpas, 
och Jan såg strax, att de i Falla blev misslynta över att han hade 
sprungit till prästgården. Erik vinkade inte fram honom för att få hjälp 
med hästen, utan spände själv if rån, och mor i Falla lyfte barnet högt på 
armen, och utan att säga ett ord till Jan gick hon uppför backen in i 
prästgårdsköket.

När gudföräldrarna inte ville låtsa om honom, tordes Jan inte närma 
sig dem. Men han hörde ett litet pip ur byltet, när grannmoran gick förbi, 
så att han fick åtminstone veta, att barnet inte hade blivit kvävt på 
vägen.



Han tyckte själv, att han bar sig dumt åt, som inte gick hem med detsamma, 
men nu kände han sig så säker, att prästen skulle tappa barnet, så att han 
blev nödsakad att stanna.



En stund väntade han på stallgården, sedan gick han upp till manbyggningen 
och trädde in i förstugan.



Det är så opassande, som något kan vara, att fadern kommer med in till 
prästen, framför allt då han har sådant gudfolk för sitt barn som Erik i 
Falla och Erik i Fallas hustru. Och när dörrn till prästens ämbetsrum gick 
upp och Jan Andersson i Skrolycka i sina dåliga arbetskläder sakta sköt 
sig in i rummet, strax efter att prästen hade börjat läsningen, så att det 
inte var någon möjlighet att köra ut den inträdande, då lovade sig båda 
gudföräldrarna, att bara de kom hem, skulle han få veta hur illa han hade 
burit sig åt.



Det gick med dopet, som det skulle, utan det minsta tillbud till 
olycksfall, och Jan Andersson hade alls ingenting för, att han hade trängt 
sig in. Strax innan akten var slut, öppnade han dörrn och sköt sig sakta 
ut igen i förstugan. Han sågju, att allt gick lyckligt och väl honom 
förutan.



Om en liten stund kom Erik i Falla och hans hustru också ut i förstugan. 
De skulle gå över till köket, där mor i Falla före dopet hade klätt 
av barnet alla överflödiga schalar.



Erik i Falla gick före och öppnade köksdörrn för hustrun, men som han 
detta gjorde, kom två kattungar rusande ut i förstugan och tumlade över 
varandra rätt framför fötterna på mor i Falla, så att hon kom att snava 
över dem och höll på att falla framstupa. Hon hann just tänka: "Nu faller 
jag mä barnet, å det slår ihjäl sej, å jag blir olycklig i alla mina dar", 
då en kraftig hand fick fatt i henne och höll henne uppe. Och när hon såg 
sig om, så fann hon, att hjälparen var Jan Andersson i Skrolycka, som hade 
stannat i förstugan, alldeles som om han visste, att här skulle han komma 
att behövas.



Innan hon hann att sansa sig och säga något till honom, var han borta. Och 
när hon och hennes man kom hemkörande, stod han igen och dikade.



Han ha'de känt på sig, att då det där olyckstillbudet var tillbakaslaget, 
kunde han tryggt gå hem.



Men varken Erik eller mor i Falla sade något till honom om att han hade 
burit sig opassande åt. I stället bjöd mor i Falla in honom på kaffe, just 
så lerig och nersmord som han gick där ute på det höstsura trädet.



4 VACCINERINGEN.



När den lilla flickan från Skrolycka skulle vaccineras, var det ingen, som 
satte i fråga annat, än att Jan, far hennes, skulle få gå med, då han 
själv så ville. Vaccinationen skulle försiggå en kväll långt fram i 
augusti, och det var så mörkt redan, när Kattrina gick hemifrån, att hon 
var glad att ha någon med sig, som kunde hjälpa henne över stättor och 
diken och alla andra svårigheter på den eländiga vägen.



Det var vaccineringsmöte hos Erik i Falla, och mor i Falla hade lagt ett 
så stort bål på spisen, att hon säkert ansåg, att hon inte behövde bestå 
annan upplysning, förutom ett smalt talgljus, som brann på ett litet bord, 
där klockarn skulle hålla till med sitt arbete.



Folket ifrån Skrolycka tyckte som alla andra, att det var ovanligt ljust i 
rummet, men i alla fall var det inte bättre beställt, än att mörkret stod 
som en gråsvart mur längs med väggarna och gjorde stugan mindre, än den 
var. Och i detta mörker skymtade fram en hop kvinnor med barn, som inte 
var mer än årsgamla, och som måste bäras på armen, gungas och matas och 
skötas om på alla möjliga sätt.



De flesta höll på att rulla fram sina småttingar ur schalar och höljen. 
Sedan drog de av dem deras brokiga sitströjor och löste upp banden, som 
höll ihop skjortan, för att det skulle gå lätt att blotta deras överkropp, 
när klockarn kallade fram dem till vaccineringsbordet.



Det var märkvärdigt tyst i rummet, fastän det fanns så många små 
skrikhalsar samlade på et t ställe. De tycktes ha så roligt av att se på 
varandra, att de glömde bort att väsnas. Mödrarna återigen var tysta för 
att bättre höra vad klockarn sa. Han höll på och småpratade hela tiden.



--Det kan väl inte finnas något roligare än att fara omkring å vaccinera å 
titta på alla de vackra småbarnen, sa klockarn. Nu ska vi se om det är en 
fin årgång, som ni har att bjuda på.



Han var inte bara klockare, utan också skollärare och hade bott i socknen 
all sin tid. Han hade vaccinerat mödrarna, läst med dem, sett dem 
konfirmeras och vigas, och nu skulle han vaccinera deras barn. Det var det 
första, som de små fick att göra med honom, som sedan skulle spela en så 
stor roll i deras liv.



Det tycktes vara en god början. Den ena modern, kom fram efter den andra, 
satte sig på en stol bredvid bordet och höll sitt barn så, att ljusskenet 
föll på den nakna vänstra armen. Alltmedan klockarn pratade, satte han 
därpå in de tre skårorna i det blanka, vita skinnet, utan att den lille 
gav ett ljud ifrån sig.



Sedan gick modern fram till spisen med barnet och stannade i närheten av 
brasan, för att vaccinen skulle torka in. Under tiden tänkte hon på vad 
klockarn hade sagt till henne om hennes barn, att det var stort och 
vackert och skulle göra heder åt gården, bli lika duktigt som far och 
farfar, ja, kanske än bättre.



Så fortsatte det i lugn och ro, ända tills turen kom till Kattrina i 
Skrolycka att sätta sig vid vaccinationsbordet med sin Klara.



Den lilla flickan ville rakt inte veta av någon vaccinering. Hon skrek och 
slog och sparkade. Kattrina hyssjade på henne, och klockarn talade milt 
och vänligt till henne, men hon var lika ostyrligt rädd.



Kattrina måste bära bort henne och försöka att få henne lugn. En stor, 
stark pojke blev därpå vaccinerad utan att låta höra ett enda skrik, men 
då Kattrina återigen kom fram med flickan, blev det samma elände. Hon 
kunde inte förmå barnet att hålla sig stilla så länge, att klockarn fick 
göra ett enda stick.



Det var ingen mer kvar nu att vaccinera utom Klara ifrån Skrolycka, och 
Kattrina var alldeles över sig given för att hennes barn skulle bära sig 
så illa åt. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, då Jan helt 
hastigt kom fram ur mörkret vid dörrn.



Han tog barnet i sina armar, och Kattrina steg upp från stolen och lämnade 
platsen åt honom.



--Ja, försök du, om det går bättre för dej! sa hon med litet försmädlig 
röst, för hon var inte den, som tyckte, att den lilla utslitna drängen hos 
Erik i Falla, som hon hade gift sig med, var bättre än hon själv på något 
sätt.



Men innan Jan satte sig ner, kastade han tillbaka tröjan, och nu visade 
det sig, att han hade kavlat upp skjortärmen där borta i mörkret, så att 
vänstra armen var bar.



Han ville så gärna bli vaccinerad, sa han. Han hade aldrig blivit 
vaccinerad mer än en gång, och det fanns ingenting i världen, som han var 
så rädd för som för smittkoppor.



I detsamma som flickan såg den nakna armen, blev hon stilla och stirrade 
på fadern med stora kloka ögon.



Hon följde helt uppmärksamt med, då klockarn satte in de tre röda strecken 
i armen. Hon såg från den ena till den andra, och hon märkte väl, att 
fadern inte for så värst illa.



När Jan Andersson var färdig, vände han sig till klockarn.



--Nu är jänta så stilla, så klockarn kanske kan försöka sej på'na.



Ja, klockarn försökte, och denna gången gick det bra. Flickan satt med 
samma förnumstiga min hela tiden och lät inte höra ett enda rop.



Klockarn var också tyst, ända tills han hade slutat sitt arbete.



--Om Jan gjorde det där bara för att lugna barnet, sa han, så kunde vi ju 
ha låtsats------



Men då sa Jan:



--Nej, vet klockarn, då hade det aldrig gått. Det finns inte maken te 
barn. Det är inte te å tänka, att en ska få'na te å tro på någe, som inte 
är vad det ger sej ut för å vara.



5 FÖDELSEDAGEN.



Den dagen, då den lilla flickan fyllde året, gick Jan, far hennes, och 
dikade på Erik i Fallas träde.



Han försökte påminna sig hur det var förr, då han inte hade någon att 
tänka på, medan han arbetade ute på åkern, då han ännu inte hade det 
klappande hjärtat i bröstet, då han aldrig längtade och aldrig var orolig.



--Tänk, att e människa kan leva på det sättet! sa han och föraktade sig 
själv.



--Ja, fortfor han, det är det enda, som det kommer an på. Om jag vore rik 
som Erik i Falla eller stark som Börje, som går här breve på åkern å 
dikar, så betydde det ingenting mot å ha ett klappande hjärta i bröstet.



Han såg bort till sin kamrat, som var en ofantligt stark karl och kunde 
arbeta ungefär dubbelt så mycket som han själv. Därvid kom han att märka, 
att Börje den här dagen inte hade hunnit undan så raskt med dikningen, som 
han brukade.



De arbetade på beting. Börje åtog sig alltid mer än han och blev ändå 
alltid färdig ungefär samtidigt. Men i dag hade det gått långsamt for 
Börje. Han höll sig inte en gångjämsides, han hade blivit långt efter.



Men Jan hade också arbetat av alla krafter för att snart komma hem till 
den lilla flickan. I dag längtade han allt efter henne mer än vanligt. Hon 
var kvällssömnig, så att om han inte skyndade sig, kunde det hända, att 
hon hade somnat in för natten.



När Jan var färdig, såg han, att Börje knappast hade sitt beting 
halvgjort. Något sådant hade inte hänt på alla de år, som de hade arbetat 
tillsammans, och han blev så förvånad, att han gick fram till honom.



Börje stod nere i diket och strävade med att lossa en jordtorva. Han hade 
trampat på en glasbit och fått en djup skåra under foten. Han kunde inte 
uthärda att ha stöveln på sig, och man kan förstå ett sådant elände det 
skulle vara att stå och tvinga ner spaden i jorden med en sårig fot.



--Ska du inte ge dej mä det där? frågade Jan i Skrolycka.



--Jag är tvungen å bli färdig i dag, sa den andre. Jag får inte ut nån säd 
åv Erik i Falla, innan betinget är klart. Det är slut mä rågmjölet för 
oss.



--Ja, go natt i dag då! sa Jan.



Börje svarade inte. Han var så trött och förbi, att han inte en gång 
orkade säga ut den vanliga kvällshälsningen.



Jan i Skrolycka gick till kanten av åkern, men där stannade han.



--Vad gör det den lilla flicka, om du kommer hem te hennes födelsedag? sa 
han till sig själv. Hon har det lika bra utan dej. Men Börje har sju barn 
hemma å ingen mat åt dom. Ska du låta dom svälta, för att du ska få komma 
hem å leka mä Klara Gulla?



Han ställde sig att arbeta bredvid Börje, men han var bra trött redan 
förut, så att det gick inte fort för honom. Det var närapå mörkt, 
innan de var färdiga.



"Nu sover Klara Gulla för länge sen", tänkte han, då han äntligen tog det 
sista spadtaget.



---Go natt i dag! ropade han till Börje för andra gången.



--Go natt, sa Börje, å tack för hjälpen! Nu går jag å tar ut råg genast. Å 
jag ska ge dej ett handtag en annan gång, var säker på det!



--Jag vill ingen betalning ha. Go natt nu.



--Vill du inte ha någe för att du hjälpte mej? Vad är det åt dej, som är 
så schangtil?



--Å, det är. . . det är jäntas födelsedag i dag.



--Å för det får jag hjälp mä dikninga?



--Ja, för det å för e anna sak också. Ja, go natt!



Han gick hastigt bort för att inte bli lockad att förklara vad detta andra 
var. Det brände honom på tungan att säga: "Det är inte bara Klara Gullas 
födelsedag, det är också mitt hjärtas."



Men det var väl, att han inte kom att säga det, för Börje skulle säkert ha 
trott, att han hade blivit tokig.





6 JULMORGONEN.



När den lilla flickan var ett år och fyra månader gammal, tog Jan 
Andersson i Skrolycka henne med sig till kyrkan på julmorgonen.



Kattrina, hustrun, tyckte nog, att tösen var bra liten för att komma 
till kyrkan, och var rädd för att hon skulle sätta till att skrika, såsom 
hon hade gjort på vaccineringsmötet. Men mannen fick sin vilja fram, 
eftersom det ändå var brukligt, att småbarnen följde med till julottan.



De gav sig alltså åstad med tösen vid femtiden på julmorgonen. Det var 
mulen himmel och mörkt som i en säck, men det var inte kallt, utan nästan 
ljumt i luften och alldeles stilla, såsom det brukar vara så där inemot 
slutet av december.



Till att börja med hade de att gå en liten trång stig mellan åkrar och 
hagar i Askedalarna. Sedan måste de följa den branta vintervägen över 
Snipaåsen, och först därefter kom de in på ordentlig väg.



Det stora tvåvåningshuset i Falla hade ljus i vartenda fönster, och det 
stod som en ledfyr för folket i Skrolycka, så att de kunde leta sig fram 
till Börjes stuga. Där träffade de på några av grannarna, som hade gjort i 
ordning bloss på julaftonen för att lysa sig med, och slöt sig till dem. 
Var blossbärare gick i spetsen för en liten skara människor. De flesta var 
tysta, men alla var glada till sinnes. De tyckte sig vara ute och vandra 
som de tre vise män, lysta av en stjärna, för att söka den nyfödda 
judakonungen.



När de hade kommit upp på skogshöjden, hade de att gå förbi en stor sten, 
som en jätte nere i Frykerud hade kastat mot Svartsjö kyrka en julmorgon, 
fast den till all lycka hade flugit över kyrktornet och blivit liggande 
här på Snipaåsen. Nu, då kyrkovandrarna närmade sig den, låg 
stenen som vanligt nere på marken, men de visste 
alla, att under natten hade den varit upplyftad på tolv guldpelare och att 
trollen hade ätit och druckit och dansat under den.



Det var inte så roligt att gå förbi en sådan sten på julmorgonen, och Jan 
tittade bort till Kattrina för att se om hon höll den lilla flickan säkert 
tryckt intill sig. Kattrina gick trygg och lugn som vanligt och småpratade 
med en av grannarna. Hon tycktes inte alls tänka på vad detta var för en 
farlig plats.



Granarna var uråldriga och grova här uppe på höjden. Och när man såg dem i 
skenet från blossen, med stora snöklumpar på grenarna, kunde man inte 
undgå att märka, att flera av dem, som man förut hade trott vara träd, 
inte var annat än troll, med vassa ögon under de vita snöhättorna och med 
långa, skarpa klor stickande fram under de tjocka snövantarna.



Det gick an, så länge som de höll sig stilla, men tänk, om en av dem 
skulle sträcka ut en arm och rycka till sig någon, som gick förbi! De 
vuxna och gamla var det väl inte så farligt för, men Jan hade alltid hört, 
att trollen hade en stor kärlek för små, små människobarn, ju mindre, ju 
bättre.



Han tyckte allt, att Kattrina höll den lilla flickan bra bekymmerslöst. 
Det var ingen konst alls för de stora, klobeväpnade trollhänderna att 
rycka barnet ifrån henne. Inte tordes han ta barnet ur hennes armar heller 
här mittpå det farliga stället. Det kunde just ha kommit trollpacket att 
röra på sig.



Det började redan susa och viska från det ena trädtrollet till det andra. 
Det knarrade till uppe i grenarna, som om de skulle försöka sätta sig i 
rörelse.



Inte tordes han fråga de andra om de såg och hörde det, som han såg. Det 
kunde ha varit just den frågan, som hade satt liv i trollpacket.



I den våndan visste han bara en sak att ta sig till. Han började sjunga en 
psalm i skogen.



Han hade dålig sångröst och hade aldrig sjungit förr, så att någon hade 
hört det. Han var så klen att hålla tonen, att han inte en gång vågade 
sjunga i kyrkan, men nu måste han däran, det fick gå, hur det ville.



Han såg, att grannarna blev litet förvånade. De, som gick före, stötte 
till varandra och såg sig om. Det fick inte hindra honom, utan han måste 
fortsätta.



Men strax därpå viskade en av kvinnorna till honom:



--Vänta lite, Jan, så ska jag hjälpa er! Och så tog hon upp julpsalmen med 
rätt melodi och rätt ton.



Det ljöd vackert i natten mellan träden. De andra kunde inte låta bli, 
utan de stämde in, de också. "Var hälsad, sköna morgonstund, som av 
profeters helga mund är oss bebådad vorden!"



Då gick det liksom ett sus av ängslan genom trädtrollen. De sköt ner 
snöhuvorna, så att man inte mer såg de arga trollögonen, och de drog till 
baka de utsträckta klorna under granbarr och snö.; När första versen 
hade klingat ut, var ingen i stånd att se, att det fanns annat än vanliga 
gamla ofarliga granträd på skogshöjden.



Stickblossen, som hade lyst folket från Askedalarna över skogen, var 
utbrända, när de kom till landsvägen. Men här gick man fram med ledning av 
de upplysta bondstugorna. När ett hus kom ur synhåll, strax glimmade ett 
annat fram på litet avstånd. De hade ljus utställda i alla fönster för att 
visa fattiga vandrare till rätta på kyrkvägen.



Till slut kom man då upp på en kulle, därifrån man kunde se kyrkan. Den 
låg där, med ljusskenet strömmande ut genom alla fönster, som en jättestor 
lykta. När de vandrande fick syn på den, blev de tvungna att stanna och 
dra efter andan. Efter alla små stugor och alla låga fönster, som de hade 
gått förbi, tyckte de, att kyrkan var så förunderligt stor och så 
förunderligt lysande.



Då Jan såg kyrkan, kom han ovillkorligen att tänka på ett fattigt folk i 
Palestina, som en natt hade varit ute och gått och burit med sig ett litet 
barn, deras enda tröst och glädje. De kom ifrån Betlehem, och de skulle gå 
till Jerusalem, därför att barnet måste omskäras i Jerusalems tempel. Men 
de var tvungna att smyga sig fram i mörka natten, därför att det var 
många, som stod efter det barnets liv.



Folket från Askedalarna hade gått hemifrån tidigt för att hinna fram före 
dem som åkte, men i närheten av kyrkan blev de dock upphunna av 
dessa. De kom med frustande hästar och klingande bjällror och for förbi i 
flygande fläng, tvingande de stackars fotgängarna att ge sig upp i den 
höga snön.



Nu var det Jan, som bar barnet. Han måste oupphörligen springa undan för 
de åkande. Vandringen blev svår på den mörka vägen, men framför dem låg 
det strålande templet, och bara de kunde komma dit, var de trygga och 
bärgade.



Bakom dem hördes ett väldigt buller av dombjällror och hästtramp. Det kom 
en stor släde, förspänd med parhästar. I sitsen satt en ung herreman i 
svart päls och hög pälsmössa med sin unga fru vid sidan. Han körde själv, 
men bakom honom stod kusken med ett brinnande bloss i handen. Han höll det 
högt i luften, lågan kastades bakåt av luftdraget och lämnade efter sig en 
lång svans av gnistor och rök.



Jan stod högt uppe på snökanten med barnet i famnen. Det såg vådligt ut, 
för hans ena fot sjönk plötsligen djupt ner i drivan, och han var nära att 
falla. Den åkande herrn drog häftigt in tömmarna och ropade till dem, som 
han hade kört från vägen.



--Ge hit barnet, så ska det få åka med mej till kyrkan! sa han vänligt. 
Det är farligt att gå å bära en liten, när det är så många åkande ute.



--Tack! sa Jan Andersson. Men det går nog bra.



--Vi ska sätta flickan här emellan oss, Jan, sa den unga frun.



--Tack! Men det får vara.

--Jaså, du törs inte lämna henne ifrån dej? sa den åkande och for 
skrattande vidare.



Vandrarna fortsatte alltså, men deras färd blev allt farligare och 
besvärligare. Släde följde släde. Det fanns inte en häst i socknen, som 
inte var ute och skjutsade på julmorgonen.



--Du kunde ha låtit dom tatt jänta, sa Kattrina. Jag är rädd för att du 
faller mä'na.



--Skulle jag ha låtit dom tatt barnet? Du vet inte vad du säjer. Såg du 
inte vem det var?



--Vad skulle det ha vart för farligt å låta'na åka mä brukspatrons på 
Duvnäs?



Jan Andersson i Skrolycka tvärstannade.



--Var det brukspatrons på Duvnäs? sa han och såg ut, som skulle han ha 
vaknat ur en dröm.



--Visst var det han! Vem trodde du att det var?



Ja, var hade han varit med sina tankar? Vad var det för ett barn, som han 
hade gått och burit på? Vart hade han ämnat sig? I vilket land var det, 
som han hade vandrat?



Han strök sig över pannan med handen och såg litet förlägen ut, då han 
svarade Kattrina.



--Jag trodde, att det var kung Herodes av Judaland och Herodias, hans 
hustru!





7 SCHARLAKANSFEBERN.



När den lilla flickan i Skrolycka var så där en tre år gammal, fick hon en 
sjukdom, som nog tör ha varit scharlakansfeber, för hon var röd över 
hela kroppen och brände som eld, när man tog i henne. Hon ville ingenting 
äta och kunde inte heller sova, utan låg bara och yrade. Jan var inte i 
stånd att gå hemifrån, så länge som hon var sjuk, utan satt kvar i stugan 
dag efter dag, så att det såg ut, som om Erik i Fallas råg skulle bli 
otröskad det året.



Det var Kattrina, som skötte tösen, som bredde över henne täcket, var gång 
hon hade kastat av sig det, och gav henne att dricka litet utspädd 
blåbärssaft, som hon hade fått låna av mor i Falla. När den lilla flickan 
var frisk, så var det mestadels Jan, som tog hand om henne. Men i samma 
ögonblick hon blev sjuk, tordes han inte komma nära henne. Han var 
ängslig, att han skulle göra henne illa och inte ta nog varligt på henne.



Men ut ur stugan gick han inte, utan han satt i vrån vid spisen och 
stirrade bort till den lilla sjuklingen.,



Hon låg i egen säng, men hon hade bara ett par halmdynor under sig och 
inga lakan. Det var nog strävt och svårt för den lilla fina kroppen, som 
hade blivit ömtålig av utslag och svullnad, att ligga på de grova 
blångarnsöverdragen.



Det var så eget, att var gång Jan såg hur hon kastade sig fram och 
tillbaka i sängen, måste han tänka på det finaste han ägde i denna 
världen, som var hans söndagsskjorta.



Han ägde inte mer än en, som var av vitt, blankt lärft och hade styvt 
skjortbröst. Den var så väl sydd, att den kunde ha dugt åt brukspatronen 
på Duvnäs, och Jan höll den högt i vördnad. De 
andra plaggen, som han begagnade, var likaså grova som dynöverdragen, som 
den lilla flickan låg på. Men det var bara galet att tänka på den där 
skjortan. Kattrina skulle aldrig i världen gå in på att han fick förstöra 
den, för det var hon, som hade gett den till honom i brudgumsgåva.



Kattrina gjorde nog ändå allt, vad hon förmådde. Hon lånade sig häst av 
Erik i Falla, lindade in den lilla flickan i schalar och täcken och for 
till doktorn med henne. Det var duktigt gjort av Kattrina, men Jan kunde 
inte se, att det var till någon nytta. Inte kom det någon hjälp ur den 
stora droppflaskan, som hon hade med sig från apoteket, och inte heller 
från någon annan av doktorns ordinationer.



Det var kanske så, att man inte kunde få behålla en så märkvärdig gåva, 
som den lilla flickan var, om man inte var färdig att offra för henne det, 
som man hade bäst. Men det var inte sa lätt att få en sådan människa som 
Kattrina att förstå detta.



Den gamla Finn-Karin kom in i stugan en dag, medan flickan låg sjuk. Hon 
förstod sig på att bota sjukdom hos djur, som alla av finnras, och hon var 
inte heller så bet att trolla bort stolsteg och bölder och onda bettet. 
För andra sjukdomar ville man just inte anlita henne. Det var liksom inte 
rätt att begära hjälp av en trollkäring för annat än småkrämpor.



När hon kom in i stugan, såg hon ju strax, att barnet låg sjukt, och 
Kattrina talade om för henne, att det hade scharlakansfeber, men det var 
ingen, som bad henne om ett gott råd.



Att föräldrarna var ängsliga och oroliga, det kunde hon nog se i alla 
fall, och när hon hade blivit fägnad med kaffe av Kattrina och Jan hade 
gett henne en bit rulltobak, så sa hon alldeles av sig själv:



--Den här sjukdomen går det över mi makt å bota. Men så mycke ska jag lära 
er, att ni kan ta reda på om det bär mot liv eller död. Håll er vakna te 
klocka tolv i natt, å sätt då ihop pekfingret å lillfingret på vänstra 
hanna som e ögla, å se igenom den bort te flickungen. Ge då akt på den, 
som ligger breve'na i sängen, så får ni veta vad ni har å vänta!



Kattrina tackade henne så vackert, för det är bäst att hålla sig väl med 
sådant folk. Men inte ett ögonblick ämnade hon göra, som hon var tillsagd.



Jan fäste ingen vikt vid rådet, han heller. Han tänkte inte på något annat 
än syortan. Om han bara tordes för Kattrina. Men det var ju omöjligt att 
be henne om att få riva sönder brudgumsskjortan. Inte kunde det göra den 
lilla flickan bättre, det förstod han ju, och om hon i alla fall skulle 
dö, så var det ju rent bortkastat.



När det blev kväll, gick Kattrina och la sig vid vanlig tid, men Jan hade 
inte ro att sova, utan satt uppe i sin vrå, som han brukade. Han såg hur 
Klara Gulla låg och våndades. Det var för grovt och för hårt, det, som hon 
hade under sig. Han tänkte, att det skulle vara ljuvligt att få bädda 
henne en bädd, som var kall och fin och glatt.



Skjortan låg nytvättad och obegagnad borta i klädkistan. Det gjorde ont i 
honom att veta den ligga där, men det var ju inte rätt gjort mot Kattrina 
heller att använda hennes gåva till lakan åt den lilla flickan.



Hur det nu var, så när klockan närmade sig midnatt och Kattrina sov som 
djupast, gick han bort till kistan och tog fram skjortan. Först rev han ur 
den det styva skjortbröstet, och sedan slet han den i två delar. Den ena 
smög han under den lilla kroppen, och den andra bredde han ut mellan 
flickan och det varma, tjocka täcket, som hon hade över sig.



Sedan kröp han ihop igen i sin vrå och vaktade på henne som förut. Han 
hade inte suttit länge, förrän klockan slog tolv. Nästan utan att tänka på 
vad han gjorde höll han då upp fingrarna på vänstra handen som en ring 
framför ögonen och såg mot sängen.



Och se! Då satt där en liten naken Herrans ängel på sängkanten. Han var 
rispad och stucken av de grova sängkläderna, och han hade visst ämnat gå 
sin väg från alltsammans. Men nu vände han sig om och kände på den fina 
skjortan, strök över lärftet med båda händerna, och rätt som det var, 
svängde han benen inom sängkanten och la sig ner igen för att vaka över 
barnet.



Men uppför den ena sängstolpen kom det på samma gång krypande något, som 
var svart och hemskt, och när det såg, att Herrans ängel var på väg 
att ge sig av, stack det upp huvudet över sänggaveln och grinade av glädje 
över att det skulle få krypa upp i sängen och lägga sig på hans plats.



När det sedan såg, att Herrans ängel tog igen vakten, vred det ihop alla 
sina lemmar, som skulle det lida avgrundens skarpaste kval, och så drog 
det sig tillbaka ner mot golvet.



Nästa dag var den lilla flickan på bättringsvägen. Och Kattrina blev så 
glad över att sjukdomen gav med sig, att hon inte hade hjärta att säga 
någonting om den förstörda brudgumsskjortan, fast nog kan man veta, att 
hon tyckte, att hon hade en stolle till man.





8 BESÖKET I BONDGÅRDEN.



När den lilla flickan från Skrolycka gick på det femte året, tog Jan 
Andersson henne vid handen en söndagseftermiddag, och de vandrade 
tillsammans uppåt skogen.



De gick förbi den skuggiga björkhagen, där de annars brukade slå sig ner. 
De gick förbi smultronbacken, ja, de gick till och med förbi den lilla 
slingrande Tvättbäcken utan att stanna.



De gick hand i hand, de var tysta och allvarliga, liksom för att visa, att 
det var något högtidligt, som förestod dem.



De försvann åt öster inåt den allra djupaste skogen, men de stannade inte 
där heller, utan så småningom kom de till synes i en skogsbacke 
ovanför Lobyn.



Härifrån gick de ner till vägskälet, där landsväg och byaväg korsade 
varandra, och nu skulle det väl äntligen bli tydligt vart de ämnade sig.



Men de gick inte till Nästa och inte till Nysta. De inte så mycket som såg 
åt Där Fram eller På Valln.



De fortsatte längre och längre inåt byn. Det var nästan omöjligt att 
förstå vart de skulle ta vägen. För det kunde väl aldrig vara hos Björn 
Hindrikssons; Lobyn heller, som de ville göra en påhälsning?



Det var ju sant förstås, att Björn Hindrikssons hustru var halvsyster till 
Jans mor, så att Jan verkligen var släkt med de rikaste i socknen och hade 
rättighet att kalla Björn Hindriksson och hans hustru för morbror och 
moster. Men hittills hade Jan aldrig velat låtsa om den saken. Det var 
knappt, att han hade talat om för Kattrina engång, att han hade så hög 
släktskap. Han gick alltid ur vägen för Björn Hindriksson. Inte en gång på 
talbacken utanför kyrkan brukade han gå fram till honom för att hälsa och 
ta i hand.



Men nu, sedan Jan hade en så märkvärdig liten dotter, var han inte bara en 
fattig daglönare. Nu hade han en skatt att visa och ett blomster att pryda 
sig med. Nu var han rik med de rika och mäktig med de mäktiga. Nu gick han 
rätt fram till den stora manbyggningen hos Björn Hindrikssons för att 
hälsa på hos de fina släktingarna för första gången i sitt liv.



Det blev inte något långt besök i bondgården. Inom mindre än en timme gick 
Jan och den lilla flickan återigen över gårdsplanen fram mot grinden.



Men när Jan hade kommit så långt, blev han stående och såg sig tillbaka, 
som om han skulle ha lust att gå in en gång till.



Det var inte så, att han behövde ångra, att han hade gått dit. De hade 
blivit väl mottagna på alla sätt. Björn Hindrikssons hustru hade genast 
tagit jäntan med sig fram till det blåmålade skåpet, som stod mittpå 
långväggen, och gett henne en skorpa och en sockerbit. Och Björn 
Hindriksson själv hade hört efter hur gammal hon var och vad hon hette, 
och sedan hade han öppnat den stora läderpungen, som han bar i byxfickan, 
och skänkt henne en blank sexstyver.



Jan hade blivit fägnad med kaffe, och hans halvmoster hade frågat efter 
Kattrina och undrat om de hade ko eller gris, om stugan var kall om 
vintern och om han fick så mycket i dagspenning hos Erik i Falla, att han 
kunde leva på sin förtjänst och slapp att komma i gäld.



Nej, det var inte något med själva besöket, som gjorde Jan bekymmer. När 
han hade suttit och talat med Björn Hindrikssons en stund, så hade de sagt 
ifrån--och det var inte annat än rätt, det heller--att de var bortbjudna 
på kalas nu på eftermiddagen och skulle fara om en halvtimme. Jan 
hade ju förstått, att de behövde den tiden för 
att göra sig i ordning, och han hade rest sig upp och sagt adjö.



Men då hade hans halvmoster skyndat sig bort till matskåpet, plockat fram 
smör och fläsk, fyllt en liten påse med gryn och en annan med mjöl och 
bundit ihop alltsammans till ett knyte, som hon hade gett Jan i handen vid 
avskedet. Det var en liten förning till Kattrina, sa hon. Hon skulle väl 
ha någon lön för att hon satt hemma och vaktade huset.



Det var detta knyte, som Jan stod och funderade på.



Han kunde förstå, att i knytet fanns det allt möjligt gott och präktigt, 
sådant, som de längtade efter vid vartenda mål i Skrolycka, men det kändes 
liksom en orätt mot den lilla flickan att ta emot det.



Se, han hade inte kommit till Björn Hindrikssons som tiggare, utan för att 
hälsa på släkten. Han ville inte, att de skulle missta sig om den saken.



Han hade nog tänkt på detta genast inne i stugan, men respekten för Björn 
Hindriksson och hans hustru var så stor hos honom, att han inte hade annat 
vågat än att ta emot knytet.



Han gick tillbaka från grinden och satte ner knytet vid stallknuten, där 
husfolket jämt gick förbi, så att de inte kunde undgå att se det.



Det gjorde ont i honom att lämna det. Men den lilla flickan var ingen 
tiggartös. Ingen fick tro om henne och hennes far, att de gick 
omkring och begärde.





9 SKOLEXAMEN.



När den lilla flickan var sex år gammal, gick Jan i Skrolycka en vårdag 
till Östanby skolhus för att höra på skolexamen.



Det var det första skolhuset i socknen, och alla människor tyckte, att det 
var bra roligt, att det hade kommit till stånd. Förut hade klockar 
Svartling inte haft annan utväg än att vandra omkring från gård till gård 
med sina lärjungar.



Ända till år 1860, då det nya huset blev färdigt, hade han fått byta om 
skolsal var fjortonde dag, och många gånger hade han och hans små skolbarn 
måst sitta i ett rum, där husmodern lagade mat och husbonden stod vid sin 
hyvelbänk och snickrade, där gammalfolket låg i sängen kvar hela dagen och 
hönsen hade sin lilla bur under långbänken.



Det hade nog gått bra med undervisningen i alla fall, för klockar 
Svartling var en man, som kunde hålla respekten uppe i alla väder, men nog 
måtte det ha känts ljuvligt för honom att få arbeta i ett rum, som inte 
skulle användas till annat än skolsal. Här skulle inte väggarna betäckas 
med sängskåp och kärlhyllor och arbetsredskap. Här skulle det inte sättas 
upp en skymmande vävstol framme vid fönstret, där det var bästa 
dagern, och här skulle ingen grannhustru komma in för att språka och 
dricka kaffe mittunder skoltimmarna.



Nej, här fick han klä väggarna med bilder ur bibliska historien och med 
djurtavlor och porträtt av svenska konungar. Här hade barnen riktiga små 
pulpeter och låga bänkar och behövde inte sitta uppkrånglade kring höga 
slagbord, där de ibland inte kunde få näsan i jämnhöjd med bordsskivan. 
Och här hade klockar Svartling en egen kateder med hyllor och fack, där 
han hade utrymme för sina stora betygsböcker och där han satt och såg helt 
annorlunda myndig ut under timmarna än förr i världen, då han mången gång 
hade förhört läxorna sittande på spishällen med en god brasa i ryggen och 
barnskaran framför sig, hopkrupen på golvet. Här hade han en bestämd plats 
för svarta tavlan och hängare för kartor och tabeller och behövde inte 
ställa upp dem mot skåpdörrar och sofflock, som man eljest hade måst göra.



Nu visste han var han hade gåspennorna, och nu kunde han komma åt att lära 
barnen att rita raka streck och ovaler, så att hela socknen skulle bli 
lika skönskrivande som han själv. Och nu var det möjligt att lära barnen 
att resa sig på en gång och gå ut i jämna led som soldater. Det var ingen 
ände med alla de förbättringar, som kunde införas nu, sedan skolhuset var 
färdigt.



Så glada som alla människor var åt skolhuset, var det ändå inte utan, att 
föräldrarna kände sig litet främmande för barnen, sedan de hade börjat 
gå där. Det var, som om de hade kommit in i något nytt och förnämt, 
dit de gamla inte hade tillträde. Men det var ju bara orätt att tycka så. 
De måste ju vara nöjda med att barnen fick åtnjuta så mycket gott, som de 
själva inte hade fått del av.



Den dagen, då Jan i Skrolycka gick till skolexamen, vandrade han och den 
lilla Klara Gulla hand i hand, som de alltid brukade göra, hela vägen och 
var goda vänner och kamrater. Men när Klara Gulla kom i närheten av 
skolhuset och såg barnen, som stod samlade därutanför, drog hon sin hand 
ur hans och gick över på andra sidan vägen. Och så snart som de var 
framkomna, övergav hon honom alldeles och sprang och sällade sig till en 
barnflock.



Under examen satt Jan i Skrolycka på en stol helt nära skollärarns kateder 
ända uppe bland herrskaper och skolrådsledamöter. Han var tvungen att ta 
den platsen, annars hade han inte fått se annat än nacken på Klara Gulla, 
som satt på allra främsta bänken till höger om katedern, där de minsta var 
placerade. Han skulle aldrig ha satt sig så högt upp förr i världen, men 
den, som var far till en sådan liten flicka som Klara Gulla, behövde inte 
känna sig sämre än någon annan.



Det var omöjligt, att Klara Gulla inte skulle se fadern där hon satt, men 
hon gav honom inte en blick. Det var, som om han inte fanns till för 
henne.



Däremot hängde Klara Gullas blickar vid skollärarn. Han höll på att 
förhöra de stora barnen, som hade sin plats till vänster om 
katedern. De fick läsa innantill och peka ut länder och städer ;i på 
kartan och räkna på svarta tavlan, och han hade knappt tid att titta åt 
småbarnen på högra sidan. Det kunde alltså inte ha betytt så mycket, om 
Klara Gulla hade kastat en sidoblick på sin far, men hon inte så mycket 
som vände huvudet åt hans håll.



En liten tröst var det ju, att alla barnen gjorde på samma sätt. De satt 
med sina små klara ögon riktade mot skollärarn. Och de små kräken låtsade, 
som om de förstod, när han sa något kvickt, för då stötte de till varandra 
med armbågarna och skrattade.



Det var nog en överraskning för föräldrarna att barnen skickade sig så 
väl, som de gjorde på examen. Men klockar Svartling var en märkvärdig man. 
Han kunde få dem till vad som helst.



Jan i Skrolycka för sin del började på att bli både förlägen och ängslig. 
Han visste inte längre om det var hans egen lilla flicka, som satt där, 
eller om det var en annans barn. Rätt som det var, makade han sig bort 
från platsen bland skolrådsledamöterna och flyttade sig närmare dörrn.



Till sist hade de stora barnen blivit prövade tillräckligt, och nu kom 
turen till de små, de, som nätt och jämnt hade lärt att läsa rent. Det var 
inte stora kunskapsförråd, som de satt inne med, men några frågor skulle 
de väl ha, de också. Och så skulle de göra litet reda för 
skapelsehistorien.



Först fick de svara på frågan vem det var, som skapade världen, och 
den kunde de klara, men sedan föll det sig till all olycka så, att 
skollärarn frågade om de visste någon annan benämning på Gud.



Då blev de bet, alla de små abcdarierna. De blev heta i kinderna, och de 
rynkade ihop pannskinnet, men det var omöjligt för dem att tänka ut svaret 
på en sådan förståndsfråga.



I de bänkarna, där de stora barnen satt, blev det ett viftande med 
händerna och ett viskande och ett fnissande. Men de åtta små nybörjarna 
knep ihop munnarna och fick inte ett ord för sig, inte Klara Gulla och 
inte någon av de andra heller.



--Det är en bön, som vi bruka läsa varje dag, sa skollärarn. Huru kalla vi 
Gud där?



Nu kom Klara Gulla på det! Hon förstod, att skollärarn ville, att de 
skulle svara, att de kallade Gud för fader, och så sträckte hon upp 
handen.



--Vad kalla vi Gud för, Klara Gulla? sa skollärarn.



Klara Gulla reste sig upp i bänken med högt blossande kinder och den lilla 
snärten till fläta bak i nacken stående rätt ut.



--Vi kallar honom Jan, svarade hon med hög och tydlig röst.



Och med detsamma gick det ett litet fnissande genom hela skolhuset. 
Herrskaper och skolrådsledamöter och föräldrar och skolbarn, alla drog de 
litet på munnen, och till och med skollärarn såg road ut.



Klara Gulla rodnade och fick tårar i ögonen, men 
skollärarn stötte pekpinnen i golvet och ropade: 
--Tyst! Sedan sa han ett par ord för att förklara saken.



--Det var väl far, som Klara Gulla ville säga, sa han, å så sade hon Jan i 
stället, därför att hennes egen far heter Jan. Men vi få inte undra så 
mycket på den här lilla flickan, ty jag vet knappt om det finnes något 
barn i skolan, som har en så god fader som hon. Jag har sett honom stå här 
å vänta på henne utanför skolhuset i regn å rusk, å jag har sett honom 
komma bärande med henne till skolan, då vi ha haft yrväder å vägen har 
varit full av snö. Man får inte undra på att hon säger Jan, när hon ska 
nämna det bästa hon vet.



Skollärarn klappade den lilla flickan på huvudet, och människorna 
skrattade och var rörda på samma gång.



Klara Gulla satt och såg ner och visste inte var hon skulle göra av sig, 
men Jan i Skrolycka var glad som en kung, för han hade helt plötsligt fått 
klart för sig, att den lilla flickan, hon var alltjämt hans och ingen 
annans.





10 SKOLTÄVLAN.



Det var konstigt med den lilla flickan från Skrolycka och hennes far. Det 
såg ut, som om han och hon var så skurna ur ett stycke, att de kunde läsa 
varandras tankar.------



I Svartsjö fanns det en skollärare, som var en gammal soldat. Han 
undervisade långt borta i socknen och hade inte något skolhus som 
klockarn, men var alldeles ofantligt älskad av alla barn. De visste inte 
själva om, att de gick i skola för honom. De trodde, att de bara var 
tillsammans och lekte.



Det rådde den allra största vänskap mellan de två skolmästarna, men det 
hände ibland, att den yngre sökte förmå gubben att följa med sin tid och 
ville sätta honom in i ljudmetod och andra nymodigheter. Gubben fördrog 
sådant med lugn för det mesta, men hur det nu var, så blev han ond en 
gång.



--Du är så stor på dej, du Svartling, för att du har fått skolhus, sa han. 
Men jag ska säja dej, att mina barn läser lika bra som dina, fast vi bara 
har bondstugor å sitta i.



---Ja, sa klockarn, det vet jag, å jag har aldrig annat sagt. Jag menar 
bara, att om barnen kunna lära en sak med mindre besvär------



--Ja, vad så? sa gubben.



Klockarn hörde på rösten, att han hade sårat honom, och han försökte dra 
sig tillbaka.



--Du gör det ju i alla fall så lätt för dina barn, så de klaga aldrig över 
några läxor.



--Kanske att jag gör det för lätt för dom? Kanske att jag inte lär dom 
någe? sa gubben och slog handen i bordet.



--Vad i all världen går det åt dej i dag, Tyberg?

sa klockarn. Du blir ju ond for allt, vad jag säger.



--Ja, du gör jämt så många anspelningar.



Folk kom nu till, och det blev utjämnat mellan skolmästarna, så att de var 
lika goda vänner som vanligt, då de skildes åt. Men när gubben Tyberg blev 
ensam på hemvägen, kom klockarns ord igen upp i hans tankar, och han blev 
nästan mer ond än förut. "Varför ska den där pojkvaskern komma å säja, att 
jag kunde lära barna mera, om jag följde mä min tid?" tänkte han. "Han tycker 
nog, att jag är för gammal, fast han inte vill säjat mä rena ord."



Han kunde inte glömma sin förtret, och när han kom hem, talade han om 
alltsammans för hustrun.



--Inte ska du ta dej åv vad klockarn pratar, sa hon. Yngre är lättare, men 
äldre är rättare, plär jag säja. Ni är bra skolmästare, både du å 
klockarn.



--Ja, vad hjälper det, att du säjer så? svarade mannen. Di andra tror vad 
di tror i alla fall, di.



Han gick där ett par dar och såg så mörk ut, att hustrun fick riktigt ont 
av honom.



--Kan du inte visa dom, att di har orätt då? sa hon.



--Visa dom vad? Vad menar du nu?



--Jag menar, att om du vet, att dina skolbarn är likaså styva som 
klockarns------



--Visst vet jag det.



--Ja, då borde du begära, att era barn fick prövas på samma gång.



Gubben låddes, som om han inte brydde sig om vad hon sa, men det var 
nog ändå så, att tanken slog an. Om några dagar fick klockarn ett brev, 
däri skolmästarn föreslog, att barnen från de två skolorna skulle få mäta 
sina krafter med varandra.



Ja, inte hade klockarn något emot den saken, men han önskade, att 
tävlingen skulle äga rum under jullovet, för då kunde man göra den till en 
liten rolighet för barnen och behövde inte begära tillåtelse av skolrådet.



"Det var riktigt bra påhittat, det här", tänkte klockarn. "Nu ska jag 
slippa att ge några bakläxor på den här terminen."



Och det slapp han också. Det var alldeles förskräckligt vad det lästes och 
knogades i de två skolorna.



Annandag jul på kvällen skulle den stora tävlingsstriden försiggå. 
Skolsalen var klädd med granar, och i dem strålade alla de ljus, som hade 
blivit över i kyrkan efter julottan. Det fanns äpplen så många, att det 
skulle räcka till ett par åt vart barn, och det viskades om att föräldrar 
och målsmän, som hade kommit för att höra på barnen, skulle bli bjudna på 
kaffe.



Men det var då i alla fall den stora tävlingen, som var det förnämsta. På 
ena sidan av skolsalen satt Tybergsbarnen, och på den andra satt 
klockarbarnen. Och nu gällde det for lärjungarna att försvara sina lärares 
anseende, för det var skolmästar Tyberg, som skulle förhöra klockarbarnen, 
och klockarn, som skulle förhöra Tybergsbarnen.

Om det var några frågor och tal, som den ena skolan inte kunde reda 
sig med, så fick de gå till den andra. Och varenda sådan fråga skulle 
räknas, så att man kunde avgöra vilken skola som var den förnämsta.



Klockarn fick börja, och det märktes nog, att han gick fram varsamt i 
förstone, men så snart han kom underfund med vad det var för kunniga barn, 
som han hade att göra med, satte han åt dem värre och värre. Det var 
riktigt grant att höra Tybergsbarnen. De var så bergfasta, att de inte lät 
en enda fråga gå ifrån sig.



Sedan blev det Tybergsgubbens tur att förhöra klockarbarnen.



Gubben var inte ond nu längre, och då hans barn redan hade visat, att de 
kunde sina stycken, så flög skälmen i honom. Han gjorde klockarbarnen 
några ordentliga frågor till att börja med, men länge kunde han inte hålla 
sig allvarsam, utan han blev likaså munter, som han brukade vara i sin 
egen skola.



--Ja, jag vet ju, att ni har läst mycke mer än vi, som kommer if rån en 
avkrok i socknen, sa han. Ni har läst både naturlära å annat. Men jag 
undrar om det finns nån ibland er, som kan säja mej hurudana stenarna är i 
Motala ström.



Det var inte ett av klockarbarnen, som satte upp handen, men på den andra 
sidan for det upp hand vid hand.



Där satt då på klockarsidan Olof Olsson, han, som visste, att han hade det 
bästa huvudet i sock nen, och August Där Nol av den goda bondeätten, 
och de kunde ingenting säga. Och där satt Karin Svens, den raska tösen 
från soldatbostället, som inte hade försummat en dag i skolan, och hon som 
de andra kunde bara undra och tänka, att det var besynnerligt, att 
klockarn inte hade lärt dem vad det var för märkvärdigt med stenarna i 
Motala ström.



Och där satt Klara Fina Gulleborg från Skrolycka, som var uppkallad efter 
själva solen, och i hennes hjärna var det lika mörkt som i alla de andras.



Skolmästar Tyberg stod och såg allvarsam ut, och klockarn satt och 
stirrade ner mot golvet i djupt bekymmer.



--Det blir visst inte någe annat, än att denna frågan får gå ifrån er, sa 
skolmästarn. Tänk, att så många klipska pojkar å töser, som här sitter, 
inte ska kunna svara på e så lätt sak.



Det var i sista minuten, som Klara i Skrolycka vände sig om och såg bort 
till Jan, som hon var van att göra, när hon inte visste sig någon annan 
råd. Jan stod så långt bort från Klara Gulla, att han inte kunde viska 
svaret till henne, men när Klara Gulla hade mött faderns blick, så visste 
hon vad hon skulle säga.



Hon satte inte bara upp handen. Hon reste sig upp, hela ungen, så ivrig 
var hon.



De vände sig mot henne, alla kamraterna, och klockarn såg glad ut över att 
inte frågan skulle gå ifrån hans barn.



--Di är blöta! skrek hon utan att vänta på att frågan 
skulle ges henne, för det var det ju inte tid med.



Och i den nästa stunden tänkte hon, att hon hade svarat något så dumt, så 
att nu hade hon fördärvat saken för dem allihop. Hon sjönk ner igen på 
bänken, och hon nästan kröp ihop under pulpeten, för att ingen skulle se 
henne.



--Ja se, det var rätt svarat, det, min tös, sa skolmästarn. Det var väl 
för er klockarbarn, att det fanns en ibland er, som kunde svara, för nu 
höll ni på å bli bet, så morska ni än vill vara.



Och det blev ett sådant skratt ibland barnen på bägge sidor och ibland de 
stora med. Det var barn, som fick ställa sig upp för att riktigt kunna 
skratta ut, och det var andra, som måste lägga sig ner med ansiktet mot 
bänken, och det var slut med all ordning.



--Ja, nu tror jag vi flyttar ut bänkarna å tar oss en sväng kring julgran, 
sa Tybergsgubben.



Och så roligt hade de aldrig förr haft i skolhuset och inte sedan heller.





11 FISKAFÄNGET.



Det var omöjligt förstås för någon människa att tycka lika mycket om den 
lilla flickan i Skrolycka, som hennes far gjorde. Men nog kan man säga så 
mycket, som att hon hade en riktigt god vän i den gamla 
Notbindar-Ola.



Vänskapen mellan dem började på det sättet, att Klara Gulla en vår hade 
tagit sig för att lägga ut ståndkrok i Tvättbäcken för de små 
laxöringarna, som drev fram där. Det gick bättre för henne, än man skulle 
ha tänkt sig. Hon kom hem med ett par fiskpinnar redan första dagen.



Hon var styv på saken, som man kan förstå, och hon fick beröm till och med 
av mor sin för att hon kunde dra hem mat till huset, då hon inte var mer 
än åtta år gammal. Och för att uppmuntra henne lät Kattrina henne rensa 
fisken och steka den, och Jan åt av den och sa, att maken till fisk hade 
han aldrig smakat. Detta var säkert rena sanningen, för fisken var så 
benig och torr och nerrökt, att den lilla flickan själv knappast kunde få 
ner en munsbit.



Men hon var lika ivrig med fiskafänget fördenskull. Hon steg upp vid samma 
tid på mornarna som Jan själv. Hon tog en korg på armen för att bära hem 
fisken i, och mask till att sätta på de avätna krokarna förde hon med i en 
liten blecklåda. På det sättet rustad gick hon uppåt Tvättbäcken, som kom 
dansande ner if rån höjden med många branta fall och långa forsdrag, men 
däremellan också hade mörka, stillsamma dödvatten och klara ställen, där 
vattnet flöt sakta och genomskinligt över sand och släta hällar.



Men tänk, att det tog slut med fiskelyckan efter den första veckan! Masken 
var borta för det mesta från alla krokarna, men ingen fisk hade fastnat 
på dem i dess ställe. Hon flyttade sina don från forsar till 
dödvatten och från dödvatten till branta fall, och hon bytte om krokar, 
men det blev ingen bättring.



Hon frågade pojkarna hos Börjes och hos Eriks i Falla om det var de, som 
steg upp i ottan och tog bort fisken för henne, men de ville knappt svara 
på en sådan fråga, för det var ingen pojke som nedlät sig till att ta fisk 
i Tvättbäcken. De hade ju hela Duvsjön att meta i. Det var lagom för 
småjäntor, som inte fick gå ner till sjöstranden, att springa och leta 
efter fisk i skogsbackarna.



Men hur sturskt än pojkarna svarade, så trodde hon dem inte mer än jämnt. 
Det fick väl i all världen lov att vara någon, som tog fisken av krokarna, 
för det var riktiga krokar och inte bara krökta knappnålar, som hon la ut 
i Tvättbäcken.



För att få klarhet i saken steg hon till sist upp en morgon tidigare än 
både Jan och Kattrina och sprang bort till bäcken. När hon kom nära den, 
saktade hon farten, gick med små, små steg och aktade sig för att halka på 
stenar och rassla i buskar.



Och tänk bara! Hon tyckte, att hon blev stel i hela kroppen, när hon kom 
fram till bäckkanten och såg, att hon hade haft rätt. Det stod en 
tjuvfiskare just på det stället, där hon hade lagt ut sina krokar förra 
morgonen, och vittjade dem.



Det var ingen av pojkarna, såsom hon hade väntat, utan det var en vuxen 
karl. Han stod lutad över vattnet och drogjust upp en fisk. Hon såg hur 
den blänkte till, när han .tog den av kroken.



Klara Gulla var inte mer än åtta år, men rädd var hon aldrig, och nu 
rusade hon fram och tog tjuven på bar gärning.



--Jaså, det är ni, som går här å tar min fisk! sa hon. Det var då väl, att 
jag kom på er en gång, så att det kan bli slut på detta tjuveriet.



Nu lyfte karlen på huvudet, så att Klara Gulla fick se hans ansikte. Det 
var den gamla notbindarn, som bodde i en av grannstugorna.



--Jag vet allt, att det är dina don, di här, sa han alldeles lugnt utan 
att bli förargad och häftig, som folk eljest brukar bli, när man kommer på 
dem med något orätt.



--Men hur understår ni er å ta någe, som inte är ert? sa flickstackarn.



Då såg karlen på henne, och den blicken glömde hon aldrig. Hon tyckte, att 
hon såg ner i två tomma, öppna svalg, där det låg ett par halvslocknade 
ögon, som var utanför både sorg och glädje.



--Jo, ser du, jag vet, att du får vad du behöver åv föräldrarna dina, å 
att du fiskar bara för ro skull. Men hemma hos mej håller vi på å svälta 
ihjäl.



Den lilla flickan blev röd över hela ansiktet. Hon begrep inte hur det kom 
sig, men nu var det hon, som skämdes.



Notbindarn sa inte något mer. Han tog upp mössan, som hade fallit av 
honom, medan han hade böjt sig över krokarna, och gick sin väg.



Klara Gulla sa ingenting, hon heller. Det låg ett par fiskar och 
sprattlade på stranden, men hon tog inte upp dem. När hon hade stått och 
sett på dem en stund, sparkade hon till dem med foten, så att de for ut i 
vattnet tillbaka.



Hela den dagen kände sig den lilla flickan missnöjd med sig själv, utan 
att hon förstod varför. Det var ju i alla fall inte hon, som hade gjort 
orätt.



Hon kunde inte få den gamla notbindarn ur tankarna. Folk sa om honom, att 
han hade varit rik en gång i tiden. Han skulle ha ägt sju gårdar, som var 
för sig var lika mycket värda som Erik i Fallas. Men han hade gjort av med 
alltsammans på något märkvärdigt sätt, så att nu var han utfattig.



Nästa morgon gick hon allt ändå till Tvättbäcken och såg efter sina 
krokar. Nu hade ingen varit där och vittjat dem, utan hon fann fisk på 
varenda en. Hon lossade fiskarna från krokarna och la dem i korgen, men 
hon gick inte hem med dem, utan hon vandrade raka vägen till notbindarns.



Den gamla karlen stod ute på backen och högg ved, när Klara Gulla kom 
gående med sin korg. Hon stannade vid stättan och såg på honom, innan hon 
steg över. Han var bra fattigt och trasigt klädd. Hon hade aldrig sett far 
sin se ut på det sättet.



Hon hade hört sägas, att det fanns välbärgat folk, som hade bjudit honom 
att bo hos dem ända till döddagar. Men han hade i stället flyttat till en 
sonhustru, som bodde här i Askedalarna, för att hjälpa henne så gott han 
kunde. Hon hade många små barn, och mannen hade givit sig av bort 
för länge sedan och skulle nu vara död.



--Det var allt fisk på krokarna i dag! ropade den lilla flickan, där hon 
stod på stättan.



--Jaså, du, sa notbindarn, det var bra, det, du.



--Jag vill gärna ge er all fisk, som jag får, om jag bara får sköta om 
fiskninga själv, sa den lilla flickan.



Hon kom fram till honom och tömde ut korgen på marken bredvid honom, och 
hon väntade sig, att notbindarn skulle bli glad och berömma henne, såsom 
hon var van, att Jan, far hennes, blev glad över allt, vad hon sa eller 
gjorde.



Men han tog det på samma lugna sätt som allt annat.



--Behåll du det, som är ditt! sa han. Vi är så vana å svälta här, så nog 
kan vi undvara ett par småfiskar.



Det var något eget med den här gamla fattiga karlen. Klara Gulla kunde 
inte ge sig med mindre, än att han skulle tycka om henne.



--Ni får ta fisken åv krokarna å sätta på mask, ni får ta alltsammans, 
erbjöd hon.



--Nej, du, jag vill inte ta den roligheta ifrån dej, sa gubben.



Men Klara Gulla stod kvar. Hon ville inte gå sin väg, förrän hon hade 
funderat ut ett sätt att få honom nöjd.



--Vill ni, att jag ska komma hit å hämta er var morron, å att vi ska ta 
opp krokarna tesammans, å att vi ska ta hälften var åv fisken? frågade 
hon.

Då slutade gubben upp att hugga. Han vände de 
besynnerliga, slocknade ögonen mot henne, och skymten av ett leende for 
över hans ansikte.



--Ja, nu fick du napp te sist, sa han. Det förslaget ska jag inte säja nej 
te.





12 AGRIPPA.



Den lilla flickan hon var för märkvärdig. Hon var inte mer än tio år, när 
hon kunde reda sig med självaste Agrippa Prästberg.



Om man bara tänker på hur han såg ut, med de gula, rödkantade ögonen under 
de buskiga ögonbrynen, med den förskräckliga näsan, som slog bukt på bukt, 
med det stora, toviga skägget, som stod ut omkring munnen som resta borst, 
med de djupa rynkorna i pannan, med den långa, skrangliga kroppen och med 
den trasiga soldatmössan på huvudet, så får man medge, att vem som helst 
kunde bli rädd för att komma i delo med honom.



Det var en dag, som den lilla flickan satt alldeles ensam på den flata 
stenhällen utanför stugdörren och åt sin aftonvardssmörgås.



Då fick hon se, att det kom en lång karl gående på vägen, och det dröjde 
inte länge, förrän hon kände igen, att det var Agrippa Prästberg.



Men hon tappade inte besinningen fördenskull. Utan för det första bröt hon 
ihop smörgåsen och la skivorna på varandra, så att de inte skulle 
smeta av sig, och så stoppade hon in dem under förklädet.



Och sedan varken sprang hon sin väg eller försökte bomma igen stugan, för 
det visste hon inte skulle ha tjänat något till med en sådan karl, utan 
hon blev sittande. Det enda hon gjorde, det var? att hon tog 
strumpstickningen, som Kattrina hade lämnat efter sig på stenhällen, då 
hon gick bort till Jan med hans aftonvard för en liten stund sedan, och 
började på att sticka, så att det skramlade i spetorna.



Hon satt, som om hon skulle vara riktigt lugn och belåten, hon, men hon 
tittade allt i smyg bort till grinden. Jo då, det slog inte fel, att han 
ämnade sig in till dem. Han höll just på att lyfta av kroken.



Hon flyttade sig litet högre upp på stenen och bredde ut tjolarna, för nu 
kände hon på sig, att det var hon, som fick lov att ta vård om hemmet.



Klara Gulla hade förstås så pass reda på Agrippa Prästberg, att hon 
visste, att han inte var sådan, att han stal, och inte heller var han 
sådan, att han slogs, om man bara inte kallade honom för "Greppa" eller 
bjöd honom på smörgås. Inte heller stannade han länge på vart ställe, om 
det inte var så olyckligt, att man hade en dalkarlsklocka i huset.



Han gick runt i bygden för att laga klockor, och kom han in i en stuga, 
där han såg ett av de gamla, höga klockfodralen, så gav han sig inte, 
förrän han fick lyfta ner urverket och se efter om det var fel på 
det. Och fel var det alltid. Han blev rent tvungen att plocka sönder hela 
klockan. Sedan kunde det dra om flera dagar, innan han fick den hopsatt 
igen, och under tiden var man tvungen att hysa och föda honom.



Det värsta med detta var, att om Prästberg väl hade fått hand om en 
klocka, så ville den sedan aldrig gå så bra som förut. Och minst en gång 
om året måste man låta Prästberg ta vård om den, annars slutade den upp 
att gå. Gubben försökte nog att göra sitt arbete samvetsgrant och ärligt, 
men det stod inte att hjälpa, klockorna blev förstörda.



Därför var det det bästa, om han aldrig kom i håll med ens klocka. Det 
visste Klara Gulla väl, men hon såg sig inte någon utväg att rädda 
dalkarlsuret, som stod och tickade inne i stugan. Prästberg hade reda på 
att det fanns där, och han hade länge lurat på det, men de andra gångerna, 
då han hade visat sig där, hade Kattrina varit hemma och hindrat honom.



När gubben kom till stugan, stannade han mitt framför den lilla flickan, 
stötte käppen hårt i marken och rabblade:



--Här kommer Johan Utter Agrippa Prästberg, kunglig majestäts å kronans 
trumslagare. Har stått för kulor å krut å är varken rädd för änglar eller 
djävlar. Är det nån hemma?



Klara Gulla behövde ingenting svara. Han tågade förbi henne rätt in i 
stugan och styrde genast sina steg mot den stora dalkarlsklockan.

Flickan sprang in efter honom och försökte tala om för honom hur bra 
den gick. Den varken drog sig efter eller före. Den behövde rakt inte 
lagas.



--Hur ska e klocka kunna gå rätt, som inte Johan Utter Agrippa Prästberg 
har skött om? sa gubben.



Han var så lång, att han kunde öppna klockfodralet utan att stiga upp på 
en stol. I nästa ögonblick hade han lossat urtavlan och verket och satt 
dem på bordet. Klara Gulla knöt ihop näven under förklädet och fick 
tårarna i ögonen, men inte hade



hon makt att hindra honom.         



Prästberg hade bråttom att ta reda på vad det var för fel med klockan, 
innan Jan eller Kattrina skulle komma hem och säga, att den ingen lagning 
behövde. Han hade med sig ett litet knyte med verktyg och smörjburkar. Han 
rev upp detta i all hast, och därvid skyndade han sig så, att en del av 
innehållet föll till golvet.



Klara Gulla blev tillsagd att plocka upp allt, som hade fallit. Och vem 
helst, som har sett Agrippa Prästberg, förstår nog, att hon inte tordes 
göra annat än lyda. Hon la sig ner på golvet och räckte honom en liten såg 
och en mejsel.



--Är det någe mer? röt gubben. Du ska vara glad, att du får passa opp 
kunglig majestäts å kronans trumslagare, din förbaskade torparunge.



--Nej, inte som jag ser, sa tösen och var så betryckt och olycklig som 
aldrig förr. Hon skulle ju vakta stugan, hon, åt far och mor, och så gick 
det på detta vis.

--Nå, än glasögona då? frågade Prästberg. Di måtte ha fallit, di mä.



--Nääj, sa flickan, här finns inga glasögon.



Med detsamma gick det upp en liten förhoppning inom henne. Tänk, om han 
inte kunde göra något vid klockan utan glasögon! Tänk, om de var bortkomna 
för honom!



Just då fick hon syn på glasögonsfodralet. Det hade kommit att ligga bakom 
bordsbenet.



Gubben skramlade och letade bland alla gamla kugghjul och fädrar, som han 
hade i knytet. Kanske att det skulle gå så lyckligt, att han inte fann 
reda på glasögonen?



--Det blir väl inte annat, än att jag får lägga mej själv på golvet å 
leta, sa han. Opp mä dej, torparunge!



Den lilla flickans hand for ut snabb som en blixt, fick fatt i 
glasögonsfodralet och stoppade in det under förklädet.



--Kom opp mä dej! brummade gubben. Jag tror dej inte mer än jämnt. Vad är 
det, som du håller under förklät? Fram mä't, säjer jag dej!



Hon sträckte genast fram ena handen. Den andra hade hon hela tiden hållit 
under förklädet. Nu måste hon visa den också, och så fick han se 
smörgåsen.



--Usch! Jag tror, att det är smörgås, sa Agrippa Prästberg och for 
tillbaka, som om tösen hade gått och burit på en huggorm.



--Jag satt å åt på'na, när ni kom, å jag stack'na undan, för jag vet ju, 
att ni inte tycker om smör.

Gubben la sig själv på golvet, men det var fåfängt. Han fann 
ingenting.



--Ni har väl glömt dom kvar, där ni var sist, sa Klara Gulla.



Detsamma hade han själv tänkt på, fast han inte ville tro, att det var så.



Men i alla fall kunde han inte komma någon väg med klockan, då glasögonen 
var borta. Det var inte annat att göra än att binda ihop knytet och sätta 
in urverket i fodralet igen.



Medan han då vände ryggen till, smög den lilla flickan glasögonen tillbaka 
in i knytet.



Och där fann han dem, då han hade gått till Lövdala herrgård, där han sist 
hade arbetat, för att fråga efter dem. Han hade löst upp knytet för att 
visa, att de inte fanns där, och då var glasögonsfodralet det första han 
såg.



Nästa gång han fick se Jan och Kattrina på talbacken vid kyrkan, gick han 
fram till dem.



--Den dära jänta era, sa han, den dära lilla behändiga jänta era, den 
kommer ni allt te å få glädje åv.





13 DEN FÖRBJUDNA FRUKTEN.



Det var många, som spådde Jan i Skrolycka, att han skulle få glädje av den 
lilla flickan, när hon blev stor. Folk begrep visst inte, att hon 
allaredan nu gjorde honom lycklig var dag och var stund, 
som Gud gav. Det var bara en enda gång under 
hela hennes uppväxttid, som han blev både förargad och skamsen för hennes 
skull.



Den sommarn, då den lilla flickan var elva år, vandrade Jan och hon över 
höjden till Lövdala den sjuttonde augusti, som var ägarns, löjtnant 
Liljecronas, födelsedag.



Den sjuttonde augusti var en sådan glädjens dag, att man längtade efter 
den året runt både i Svartsjö och Bro. Och det inte bara bland 
herrskaperna, som fick vara med om all firningen, utan också bland barn 
och ungdom ute på bondbygden. De strömmade i stora skaror till Lövdala för 
att se på grannklätt folk och höra på sång och dansmusik.



Det var allt en sak till, som gjorde det rätt lockande för de unga att 
vandra till Lövdala den sjuttonde augusti, och det var allt det goda, som 
fanns i trädgården vid den tiden. De var nog upplärda till sträng ärlighet 
i alla andra fall, men av sådant, som hängde på buskar och träd ute i det 
fria, kunde man då plocka till sig så mycket man ville, om man bara aktade 
sig för att bli ertappad.



När nu Jan och Klara Gulla kom in i trädgården, så märkte han nog hur 
storögd den lilla flickan blev, då hon fick se alla de vackra äppleträden, 
som stod fulla av grön, svällande kart. Och Jan skulle ju visst inte ha 
nekat henne att smaka på den, om han inte hade sett, att rättar Söderlind 
och ett par till av gårdsfolket gick och vaktade under träden, för att det 
inte skulle ske någon åverkan.



Han tog Klara Gulla med sig till gårdsplanen, där det inte fanns något, 
som frestade. Men han märkte allt, att hon hade sina tankar kvar hos 
krusbärsbuskar och äppleträd. Hon såg varken åt den finklädda 
herrskapsungdomen eller åt de granna blomsterrabatterna. Han kunde inte få 
henne att höra på de vackra talen, som hölls för löjtnant Liljecrona av 
prosten i Bro och av ingenjör Bor~eus på Borg. Ja, inte en gång klockar 
Svartlings gratulationsvers ville hon lyssna till.



Anders Osters klarinett hördes inifrån rummen. Den spelade en dansmusik så 
munter, att det var svårt att hålla sig stilla. Men den lilla flickan hon 
sökte bara att hitta på en förevändning att få komma tillbaka till 
trädgården.



Jan höll henne troget i handen hela tiden. Han släppte inte taget, vad hon 
än fann på för att slippa lös. Det gick också bra för honom, ända till 
dess att det blev mörkt fram på kvällssidan.



Då sattes det ut kulörta lyktor inte bara uppe i träden utan också nere på 
marken inne bland blommorna och i de yviga rankorna, som slingrade sig 
uppför husväggen. Det blev så vackert, att Jan, som aldrig förr hade sett 
något sådant, blev yr i huvudet och inte visste om han var kvar på jorden.



Men han höll fast i den lilla handen i alla fall.



Handelsmannen nere vid kyrkan och hans bror och Anders Öster och hans 
brorson ställde sig att sjunga, då lyktorna var tända, och medan de sjöng, 
kände Jan, att det strömmade fram en besynner lig glädje genom 
luften. Den tog bort allt, som tyngde en och gjorde en bekymrad. Den kom 
så stilla och ljuvlig i den ljumma natten, att Jan inte kunde stå emot 
den. Och på samma sätt var det med allihop. De var så lyckliga över att de 
fanns till och hade en så vacker värld till att leva i.



--Ja, nu märks det, att det är den sjuttonde augusti, viskade de omkring 
honom.



--Så här kändes det väl för dom, som bodde i paradiset, sa en ung karl och 
såg riktigt högtidlig ut,



Jan tyckte som de, men ännu hade han så pass besinning kvar, att han inte 
släppte den lilla barnhanden.



Efter sången kastades det upp några raketer. Och när de små eldkulorna for 
rakt upp i den djupblåa natthimlen och sedan föll sönder i ett regn av 
röda och blåa och gula stjärnor, då blev Jan så försagd och så upplyftad 
på samma gång, att han för ett ögonblick glömde bort Klara Gulla. Och när 
han kom till sig själv igen, så var hon försvunnen.



"Ja, det är det inga råd mä", tänkte Jan. "Vi ska väl tro det går bra 
för'na, som det plär göra, å att varken rättar Söderlind eller nån åv di 
andra vaktkarlarna får tag i'na."



Det var inte lönt för honom att försöka leta reda på henne i den stora, 
mörka trädgården. Det klokaste han kunde göra var att stå kvar på 
samma ställe och vänta på henne.



Det blev inte heller någon lång väntan. Det



sjöngs än en sång, och nätt och jämnt var det slut på den, då han fick se 
rättar Söderlind komma gående med Klara Gulla på armen.



Löjtnant Liljecrona stod med flera andra herrar på översta steget av 
förstutrappan och hörde på sången. Rättar Söderlind stannade framför honom 
och satte ner den lilla flickan på marken.



Klara Gulla varken skrek eller gjorde något försök att fly. Hon hade 
plockat förklädet fullt av äpplekart, och hon tänkte inte på något annat 
än att hålla upp det med ett säkert grepp, så att ingenting föll ur.



--Den här ungen satt oppe i ett äppleträ, sa rättar Söderlind. Å 
löjtnanten sa ju, att om jag fick fatt i nåra äppletjuvar, så ville 
löjtnanten själv tala mä dom.



Löjtnant Liljecrona såg på den lilla flickan, och så började det på att 
rycka i smårynkorna omkring ögonen, så att man inte kunde veta om han 
skulle komma att skratta eller gråta i nästa sekund.



Han hade väl tänkt, att han skulle säga ett par allvarsord till den, som 
stal hans äpplen, men när han nu såg hur tösen knep ihop händerna om 
förklädet, fick han i stället en sådan innerlig medkänsla med henne. Han 
visste bara inte hur han skulle kunna ställa det så, att hon fick ha kvar 
sina äpplen. För släppte han henne lös utan vidare, så kunde det leda till 
att hela hans trädgård blev ödelagd.



--Jaså, du har varit oppe i äppleträna, du, sa han. Du har ju gått i 
skolan å läst om Adam å Eva, så du skulle väl veta hur farligt det 
är å stjäla äpplen.



I detta ögonblicket kom Jan fram och ställde sig bredvid Klara Gulla. Han 
var riktigt missnöjd med henne för att hon hade stört glädjen för honom, 
men han fick ju lov att stå henne bi i alla fall.



--Gör inte någe åt den lilla flicka, löjtnanten! sa han. För det var jag, 
som gav'na lov te å kliva opp i trät efter äpplena.



Knappt var det sagt, förrän Klara Gulla gav fadern en harmsen blick och 
bröt sin tystnad.



--Nej, det är inte sant, sa hon. Det var jag, som ville ha äpplena. Far 
har stått å hållt mej i hand hela kvälln, för att jag inte skulle få ta 
ner dom.



Nu blev löjtnanten stornöjd.



--Se, det var rätt, det, flicka mi, sa han. Det var rätt, att du inte lät 
far din ta skulden på sej. Se, du vet, att när Vår Herre blev så ond på 
Adam å Eva, så var det inte därför, att di stal äpplen, utan därför att di 
var fega å skyllde undan, den ena på den andra. Du får gå din väg å ta 
äpplena med dej, därför att du inte var rädd för å säja sanningen.



Därmed vände han sig till en av sönerna sina.



--Ge Jan ett glas punsch! sa han. Vi ska skåla med honom, därför att hans 
tös svarade bättre för sej, än moder Eva gjorde förr i världen. Det hade 
varit väl för oss alla, om Klara Gulla hade stått i paradisets lustgård i 
hennes ställe.



14 LARS GUNNARSSON.



Erik i Falla och Jan i Skrolycka var en kall vinterdag uppe i storskogen 
och högg timmer.



De hade sågat igenom en grov stam. Trädet skulle till att falla, och de 
drog sig åt sidan för att inte komma under grenarna, när det störtade till 
marken.



--Akta er, husbond! sa Jan. Jag tror, att ho kommer åt ert håll.



Det hade varit god tid för Erik att springa undan, medan granen stod och 
vägde och lutade. Men han hade fällt så många träd i sitt liv, att han 
tyckte, att han borde förstå sig på saken bättre än Jan, och han blev 
stående på samma fläck. I nästa ögonblick låg han kullslagen på marken med 
granen över sig.



Han gav inte ett ljud if rån sig, när han föll, och grangrenarna låg så 
täta över honom, att han var alldeles skyld av dem. Jan stod och såg sig 
omkring och visste inte vart husbonden hade tagit vägen.



Då hörde han den gamla rösten, som han hade lytt i alla sina dar, men så 
svag, att han knappt kunde bli klok på vad den sa.



--Gå efter häst å folk, Jan, så jag kan bli 
hemkörd!



--Ska jag inte hjälpa fram er först? frågade Jan. Har ni det inte svårt 
där ni ligger?



--Gör, som jag säjer, Jan! sa Erik i Falla. Och Jan visste ju, att 
husbonden var sådan, att han först och främst ville bli åtlydd, så han 
gjorde ingen mera invändning.



Jan sprang alltså hem till Falla så fort, som det var honom möjligt. Men 
det låg just inte nästgårds, utan han behövde en rundlig tid för att komma 
dit.



Den första han träffade av gårdsfolket var Lars Gunnarsson, som var gift 
med Erik i Fallas äldsta dotter och var utsedd till att överta gården, då 
den gamla husbonden fölle ifrån.



Så snart Lars Gunnarsson hade fått besked, gav han Jan befallning att gå 
in i huset till matmodern och tala om för henne hur det stod till. Sedan 
skulle Jan gå och båda drängpojken. Lars själv skulle springa till stallet 
och sela på en av hästarna.



--Det är väl inte så noga mä å tala om olycka för kvinnfolkena nu genast, 
sa Jan. Det blir så lätt dröjsmål, när di börjar på te å gråta å ängslas. 
Han lät så svag i rösten, han Erik, där han låg, så det är bäst, att vi 
skyndar oss.



Men Lars Gunnarsson hade varit noga med att sätta sig i respekt, alltsedan 
han kom till gården. Han tog likaså litet tillbaka en befallning, han, som 
svärfadern.



--Gå du genast in te mor! sa han. Begriper du inte, att di behöver 
göra i ordning sängen, så att di har någe te å lägga ner'en i, när vi 
kommer tebaka mä'n?



Jan fick då lov att gå in till mor i Falla, och hur mycket han än skyndade 
sig, så tog det sin tid att berätta för henne vad som hade skett och hur 
det hade gått till.



När Jan kom ut på gården igen, hörde han hur Lars dundrade och svor i 
stallet. Lars hade en dålig hand med djur. Hästarna slog, bara han kom i 
närheten av dem. Nu hade han inte varit i stånd att få någon av dem ut ur 
spiltan på hela den tiden, som Jan hade talat med mor i Falla.



Det skulle inte bli vältaget, om Jan försökte hjälpa honom, det visste 
han, så att han gav sig i stället av i det andra ärendet och hämtade 
drängpojken. Det var rätt besynnerligt, att Lars inte hellre hade bett 
honom säga till Börje, som stod och tröskade på logen alldeles i nårheten, 
utan skickade honom efter pojken, som gick och gallrade ungträd borta i 
björkhagen ett gott stycke från gården.



Den svaga rösten under grangrenarna ljöd i öronen på Jan, medan han gick 
dessa onödiga ärenden. Den var inte så befallande mer nu, utan den tiggde 
och bad, att han skulle hasta.



--Jag kommer, jag kommer, viskade Jan tillbaka, men han hade densamma 
känslan över sig, som då man ligger i en mardröm och gör allt, vad man 
kan, för att skynda sig, men inte kommer ur fläck.

Nu hade Lars fått hästen försatt, men så kom kvinnfolken och sa åt 
honom att ta med sig halm och täcken, och det var ju rätt och bra, men det 
blev förstås nytt dröjsmål, innan detta var ordnat.



Äntligen körde de från gården, Lars och Jan och drängpojken, men de kom 
inte längre än till skogsbrynet, förrän Lars stannade hästen.



--En blir som vilsen, när en får så'na här nyheter, sa han. Inte förrän nu 
kommer jag å tänka på att vi har Börje stående på logen.



--Ja, sa Jan, det hade vart gott å ha honom mä. Han är dubbelt så stark 
som nån åv oss andra.



Då fick drängpojken befallning av Lars att springa ner till gården och 
hämta Börje, och det blev ny väntan.



Medan Jan satt på släden och ingenting kunde göra, tyckte han, att inom 
honom öppnade det sig ett stort, tomt, isande kallt svalg, som var mörkt 
och hemskt att se ner i. Men på samma gång var det inte något svalg, utan 
bara den vissheten, som han hade, att de skulle komma för sent.



Börje och pojken kom till sist springande med andan i halsen, och nu fick 
de då köra in i skogen.



Men det gick inte fort för dem. Lars hade tagit den gamla stelbenta 
Bruningen och satt för släden. Det måtte visst vara sant, som han sa, att 
han var vilsen i huvudet.



Det visade sig snart på nytt, att han inte var redig. Rätt som det var, 
ville han ta av på galen väg.



--Nej, om ni far åt det hållet, kommer vi opp på Storsnipa, sa Jan, 
å vi ska te skogen ovanför Lobyn.



--Ja, det vet jag, sa Lars, men det finns en avväg längre opp, som är 
bättre å köra.



--Vad skulle det vara för en avväg? frågade Jan. Den har jag aldrig sett.



--Vänta bara, så ska du få se'n!



Han ville prompt fortsätta uppåt berget. Men Jan fick medhåll av Börje, 
och då måste Lars ge med sig. Det hade i alla fall dragit ut en stund, 
medan de tvistade med honom, och Jan kände hur den svarta tomheten spred 
sig genom hela kroppen. Han tyckte, att armar och händer blev så ihåliga 
och valna, att han inte kunde röra dem. "Detsamma gör det", tänkte han. 
"Vi kommer för sent. Erik i Falla behöver ingen hjälp åv oss, när vi 
kommer fram."



Den gamla hästen stretade framåt skogsvägen så gott den kunde, men den 
hade inte krafter nog för en sådan färd. Den var illa skodd och snavade 
gång på gång, och när det bar uppför, måste karlarna stiga av och gå. Då 
de skulle ge sig ut på obanad mark i storskogen, var Bruningen nästan mer 
till hinder än till gagn.



De kom ändå fram till sist, och då fann de Erik i Falla så tämligen 
välbehållen. Han var varken krossad eller bruten. Ena låret hade blivit 
uppfläkt av en kvist, och där hade han ett svårt sår. Men det var 
ingenting, som han inte kunde repa sig efter.



Nästa morgon, då Jan kom till arbetet, fick han höra, att Erik låg 
sjuk i stark feber och svåra plågor.



Han hade förkylt sig, medan han hade legat på marken under den långa 
väntetiden. Det blev lunginflammation, och fjorton dagar efter 
olyckshändelsen var han död.





15 DEN RÖDA KLÄNNINGEN.



När den unga flickan if rån Skrolycka var sjutton år gammal, så hände det 
sig, att hon kom gående till kyrkan en sommarsöndag i sällskap med bägge 
föräldrarna.



Medan hon gick på vägen, hade hon över sig en schal, som hon la av, när 
hon kom i kyrkbacken, och då fick man se, att hon var klädd i en klänning, 
som ingen i socknen hade sett make till.



En av de där köpmännen, som går omkring med stora säckar på ryggen, hade 
letat sig fram ända till Askedalarna, och när han hade fått se Klara Gulla 
i hennes friska ungdomsprakt, hade han tagit fram ett tyg ur påsen, som 
han ville förmå föräldrarna att köpa åt henne. Det var rött, och det gick 
i skiftningar, och det var nästan som siden.



Tyget var likaså dyrt, som det var vackert, och det fanns ingen möjlighet 
för Jan och Kattrina att köpa tösen en sådan klänning, fast nog kan man 
förstå, att åtminstone Jan inte skulle ha begärt bättre.



Men tänk, att när handelsmannen hade trugat och bett dem förgäves en lång 
stund, så blev han rent if rån sig över att han inte fick sin vilja fram! 
Han hade satt sig i sinnet, sa han, att deras dotter skulle ha tyget. Han 
hade inte sett någon i hela trakten, som det skulle bli så vackert på som 
på henne.



Och därpå tog han och mätte av så mycket tyg, som behövdes till en 
klänning, och gav det till Klara Gulla. Han brydde sig inte om någon 
betalning. Han begärde bara, att han skulle få se henne klädd i den röda 
klänningen, nästa gång han kom till Skrolycka.



Sedan hade klänningen blivit sydd av den bästa sömmerskan, som fanns i 
socknen, hon, som annars brukade sy åt mamsellerna på Lövdala. Och när 
Klara Gulla fick den på sig, blev de så vackra ihop, hon och den, att man 
kunde tro, att de hade vuxit fram ur en av de sköna nyponbuskarna uppe i 
skogsbacken.



Den söndagen, då Klara Gulla skulle visa sig med den nya klänningen vid 
kyrkan, hade varken Jan eller Kattrina kunnat stanna hemma, så nyfikna var 
de att få höra vad folk skulle komma att säga.



Och det gick så, att alla människor la märke till den röda klänningen, och 
när de hade sett på den en gång, så vände de sig om och såg på den en gång 
till. Men andra gången såg de inte bara på klänningen, utan också på den 
unga flickan, som bar den.



Somliga hade hört talas om klänningen redan förut, och andra ville veta 
hur det kom sig, att en stackars backstutös stod så grann på talbacken 
utanför kyrkan. Jan och Kattrina fick berätta historien med köpmannen om 
och om igen. Och när då folk fick veta hur det hängde ihop, så kunde de 
inte förarga sig längre. De blev glada allesammans, att lyckan hade hittat 
på att göra en titt in i det fattiga hemmet borta i Askedalarna.



Det var hemmansägaresöner, som sa rent ut, att om denna flickan hade varit 
av sådan ätt, att det hade gått an för dem att gifta sig med henne, så 
skulle hon ha varit förlovad, innan hon kom från kyrkan.



Och det var hemmansägaredöttrar till och med av dem, som var "e'arva", som 
sa för sig själva, att de inte skulle ha tvekat att ge ett helt trädeslag 
i mellangift, om de hade kunnat byta sig till ett ansikte, som var så 
skinande rosigt och så strålande av ungdom och hälsa.



Men nu föll det sig så, att den söndagen var det prosten i Bro, som skulle 
predika i Svartsjö, och inte den vanliga prästen. Och prosten var en 
sträng och gammaldags man, som blev förargad över allt slags överflöd både 
i klädedräkt och annat.



När han fick se den unga flickan i den röda klänningen, blev han visst 
rädd för att detta kunde vara siden, och han lät klockarn gå efter både 
flickan och föräldrarna, så att han skulle få tala med dem.



Han såg nog, han med, att klänningen och flickan passade bra ihop, men han 
tyckte lika illa om saken fördenskull.



--Hör du, min flicka, jag ska säja dej en sak, sa han till Klara Gulla och 
la handen på hennes axel. Det är ingenting, som hindrar mej ifrån att klä 
mej som en biskop med guldkors om halsen, om jag så vill. Men det gör jag 
inte, för jag vill inte synas förmer, än jag är. Och på samma sätt ska 
inte du klä dej så grann som en herrgårdsmamsell, när du bara är dotter 
till en fattig backstusittare.



Detta var stränga ord, och Klara Gulla blev så bestört, att hon ingenting 
kunde svara. Men Kattrina skyndade sig att tala om, att flickan hade fått 
tyget i present.



--Ja, det kan ju väl hända, sa prosten. Men förstår ni då inte, ni 
föräldrar, att om ni låter er dotter styra ut sej på det där sättet en 
gång eller par, så får ni henne sedan inte att sätta på sej -sådana 
tarvliga kläder, som ni kan skaffa henne?



Han vände sig bort ifrån dem, för nu hade han sagt sin mening med tydliga 
ord. Men Jan var färdig med ett svar, innan han kom ur hörhåll.



--Om den här lilla flicka skulle vara klädd på ett passande sätt, sa han, 
då skulle ho vara fin som sola, för e sol å e glädje har ho vart för oss, 
alltsen ho föddes.



Prosten kom tillbaka och betraktade dem tankfullt alla tre. Både Jan och 
Kattrina såg gamla och slitna ut, men ögonen lyste i de fårade 
ansiktena, när de vände dem mot den strålande ungdomen, som de hade 
emellan sig.



Då sade säkert prosten till sig själv, att det var synd att störa det 
gamla folket i deras belåtenhet.



--Om det är så, att du har varit till ljus å glädje för dina fattiga 
föräldrar, så kan du bära din dräkt med heder, sa han med mild röst. För 
ett barn, som kan skaffa lycka till far å mor, det är det bästa, som vi 
ser för våra ögon.





16 DEN NYA ÄGARN.



När folket i Skrolycka kom hem från kyrkan densamma söndagen, som prosten 
hade sagt de vackra orden till Klara Gulla, satt två karlar uppflugna på 
gärdsgården tätt invid grinden.



Den ena var Lars Gunnarsson, som nu hade tillträtt husbondeväldet efter 
Erik i Falla, den andra var en bodbetjänt från en handel i Broby, där 
Kattrina brukade köpa socker och kaffe.



De såg så likgiltiga och obekanta ut, där de satt, så att Jan knappt kunde 
tro, att de hade ärende till honom. Han bara lyfte på mössan och gick 
förbi dem in i stugan utan att säga något.



De satt kvar på samma ställe, och Jan önskade, att de snart skulle slå sig 
ner på någon annan plats, där han slapp att se dem. Han kände på sig, att 
Lars Gunnarsson hade ont i sinnet mot honom alltsedan den där 
olycksdagen i skogen. Flera gånger hade han hört honom kasta fram en 
antydan om att Jan höll på att bli gammal och inte rätt länge kunde göra 
nytta för dagspenningen.



Kattrina satte fram middagsmaten, och det blev raskt undanstökat med 
ätningen. Lars Gunnarsson och bodbetjänten dröjde kvar på gärdsgården i 
muntert samspråk. Jan tyckte, att de satt där som ett par hökar. De bidade 
sin behagliga tid och gjorde sig lustiga över småfåglarna, som trodde, att 
de skulle kunna undgå dem.



Nu klev de ändå ner if rån gärdsgården, öppnade grinden och gick fram mot 
stugan. Det var alltså till honom de hade ärende.



Han fick en sådan stark förkänsla av att de ville honom illa, och han såg 
sig omkring liksom för att söka en vrå, där han kunde gömma sig undan. Men 
så föll hans ögon på Klara Gulla, som satt och såg ut genom fönstret, hon 
med, och då fick han sitt mod tillbaka.



Vad skulle han vara rädd för, när han hade en sådan dotter? Hon var klok 
och rådsnar och inte förskräckt för någonting. Och lycka hade hon med sig 
i allt, vad hon företog sig. Det skulle inte bli lätt för Lars Gunnarsson 
att få bukt med henne.



Nu, då Lars och bodbetjänten kom in, var de likaså likgiltiga och 
främmande som nyss förut. Lars sa, att de hade suttit så länge på 
gärdsgården och sett på den lilla nätta stugan, att de till sist hade fått 
lust att gå in.



De berömde allt, som fanns där, och Lars tyckte, att Jan och 
Kattrina borde vara bra tacksamma mot Erik i Falla, för det var väl han, 
som hade ställt om, både att stugan hade blivit rest och att de hade 
blivit gifta.



--Jag kommer å tänka på en sak, sa han strax därefter och vände i detsamma 
bort ögonen, så att han varken såg på Jan eller Kattrina. Erik i Falla var 
väl så förståndig, att han gav er papper på att marken, som stugan står 
på, skulle bli er tillhörighet?



Varken han eller Kattrina svarade ett ord. De förstod strax, att nu hade 
Lars kommit fram till det, som han ville tala med dem om. Det var bäst att 
först låta honom förklara sig med all tydlighet.



--Jag har nog hört, att det inga papper ska finnas, sa Lars, men jag kan 
väl inte tro, att det står så illa te. För då är det möjligt, att hela 
stugan tillfaller den, som äger marken.



Jan sa ännu ingenting, men Kattrina blev så ond, att hon inte kunde tiga 
längre.



--Erik i Falla har gett oss den här tomten, som stuga ligger på, sa hon, å 
den kan ingen ha rätt te å ta ifrån oss.



Ja, det vore ju inte heller meningen, sa den nya ägarn med försonlig röst. 
Han ville bara, att allting skulle bli ordnat. Det var det enda han ville. 
Om Jan kunde ge honom hundra riksdaler till oktobermarknaden------



--Hundra riksdaler! utbrast Kattrina, och rösten gick nästan över i ett 
skrik.



Lars sa inte något vidare. Han bara drog huvu det bakåt och knep 
ihop munnen.



--Du säjer inte ett ord, du Jan! sa Kattrina. Hör du inte, att Lars vill 
ta ifrån oss hundra riksdaler?



--Det kanske inte blir så lätt för Jan te å komma ut mä hundra riksdaler, 
sa Lars Gunnarsson. Men jag får ju lov te å veta vad som är mitt.



--Å därför ska ni stjäla vår stuga? skrek Kattrina.



--Nej, det vill jag visst inte. Stugan den är er. Det är bara marken jag 
vill åt.



--Ja, då ska stuga också bort från er mark, sa Kattrina.



--Men det är kanske inte lönt, att ni gör er besvär mä å flytta en sak, 
som ni ändå inte kan behålla.



--Jaså, sa Kattrina, ni vill ändå lägga vantarna på'na?



Lars Gunnarsson slog ifrån sig med handen.



Nej, inte ville han lägga beslag på stugan, bevars nej, det hade han ju 
sagt att han inte ville, men det var så, att handelsman i Broby hade 
skickat hit bodbetjänten med några räkningar, som han inte hade fått 
betalt för.



Bodbetjänten tog nu fram räkningarna. Kattrina sköt dem över till Klara 
Gulla och bad henne räkna ut vad det gick till.



Det var inte mindre än hundra riksdaler, som de var skyldiga, och Kattrina 
blev alldeles blek där hon satt.



--Jag ser, att meninga är, att vi ska gå från hus å hem, sa hon.

--Å nej, svarade Lars, det är det visst inte, om 
ni bara betalar vad ni är skyldiga------



--Ni borde allt tänka på era egna föräldrar, ni Lars, sa Kattrina. Di hade 
det inte för gott, di, innan ni blev måg te en hemmansägare.



Det var Kattrina, som förde ordet hela tiden. Han sa ingenting. Han satt 
och såg på Klara Gulla, såg och väntade. Det blev så tydligt för honom, 
att allt detta var tillställt för hennes räkning, för att hon skulle få 
visa vad hon dugde till.



--När di tar stuga ifrån den fattige, då är det slut mä honom, jämrade sig 
Kattrina.



--Jag vill ju inte ta stugan, försvarade sig Lars Gunnarsson. Jag vill 
bara, att det ska bli en uppgörelse.



Men Kattrina hörde inte på honom.



--Sa länge som den fattige har e stuga, känner han sej likaså god som alla 
andra. Men den, som inte har sitt eget hem, han känner sej inte som e 
människa.



Jan tyckte, att Kattrina hade rätt i allt, vad hon sa. Stugan var byggd av 
skräptimmer och var kall om vintern, den stod och lutade på sin dåliga 
grund, och trång och liten var den, men det var ändå, som om det skulle 
bli slut med dem, om de miste den.



Jan för sin del kunde inte tro ett ögonblick, att det skulle gå så illa. 
Här satt ju Klara Gulla, och han såg hur det började glänsa i ögonen på 
henne. Snart skulle hon säga ett ord eller göra en gärning, som 
skulle driva bort dessa plågoandar.



--Ja, ni ska väl ha tid på er te å fatta ert beslut, sa den nya ägarn. Men 
kom det ihåg, att antingen flyttar ni första oktober, eller också ska 
handelsman i Broby ha full betalning! Å jag ska ha hundra riksdaler för 
tomten.



Kattrina satt och vred sina gamla arbetsnötta händer. Hon var så if rån 
sig, att hon talade för sig själv utan att bry sig om vem som hörde på 
henne.



--Hur ska jag kunna gå te körka, å hur ska jag kunna visa mej bland folk, 
när jag får det så dåligt, att jag inte en gång har egen stuga?



Jan tänkte på annat. Han kom ihåg alla de vackra minnen, som hängde ihop 
med stugan. Det var här, som barnmorskan lämnade honom barnet. Det var där 
i dörröppningen, som han stod, när solen tittade fram ur molnen för att ge 
flickan namn. Stugan hörde ihop med honom och med Klara Gulla och 
Kattrina. Den kunde inte gå ifrån dem.



Han såg hur Klara Gulla knöt ihop sin ena hand. Hon skulle nog komma dem 
till hjälp nu snart.



Lars Gunnarsson och bodbetjänten reste sig och gick mot dörrn. De sa adjö, 
då de avlägsnade sig. Men ingen av dem, som satt kvar i stugan, gav dem 
hälsningen tillbaka.



Så snart som de var gångna, gjorde den unga flickan ett stolt kast med 
huvudet och steg upp.



--Om ni ville låta mej fara ut i världen, sa hon.



Kattarina slutade med att mumla och vrida händerna. Orden hade väckt ett 
svagt hopp hos henne.



--Det ska väl inte vara så omöjligt å tjäna ihop två hundra riksdaler te 
den första oktober, sa Klara Gulla. Vi har ju nyss haft midsommar, så att 
det är tre månar dit. Om jag bara får fara te Stockholm å ta tjänst där, 
så lovar jag er, att stuga ska bli kvar i er ägo.



När Jan Andersson i Skrolycka hörde dessa ord, bleknade han bort, och 
huvudet sjönk bakåt, som om han skulle svimma av.



Det var så vackert av den lilla flickan. Det var på detta han hade väntat 
hela tiden. Men hur, hur skulle han kunna leva, om hon for bort ifrån 
honom?





17 STORSNIPA.



Jan i Skrolycka kom gående på samma skogsstig, där han och hans kvinnfolk 
hade vandrat fram glada och lyckliga för ett par timmar sedan på hemväg 
från kyrkan.



Kattrina och han hade haft en lång rådplägning, och de hade kommit överens 
om att innan de skickade bort dottern eller gjorde något annat vid saken, 
skulle Jan gå och fråga riksdagsman Karl Karlsson i Storvik om Lars 
Gunnarsson hade rätt att ta stugan ifrån dem.



Ingen hade så bra reda på lagar och förordningar i hela Svartsjö socken 
som riksdagsman i Stor vik. Den, som bara var nog klok att ta honom 
till hjälp vid skifte och köp, vid bouppteckning och auktioner och 
uppsättande av testamente, den kunde vara viss om att allt blev lagenligt 
och riktigt, och att det inte gavs någon möjlighet efteråt att ställa till 
med bråk och processer.



Men riksdagsmannen var en sträng och myndig karl med ett barskt utseende 
och en hård röst, och Jan var just inte glad åt att behöva komma till tals 
med honom. "Det första han gör, när jag kommer te'n, blir, att han håller 
en straffpredikan, därför att jag inga papper har", tänkte han. "Det är 
många, som han har skrämt så illa i första början, att di aldrig våga sej 
fram mä det, som di ville fråga'n te råds om."



Jan hade kommit i väg hemifrån med sådan fart, att han inte hade haft tid 
att tänka på vilken fruktansvärd man han skulle möta. Men när han gick 
genom hagarna i Askedalarna upp mot storskogen, kom den gamla rädslan över 
honom. Det var dumt, att han inte hade tagit Klara Gulla med sig.



Han hade inte sett till flickan, när han gick hemifrån. Hon hade kanske 
gått och satt sig på en ensam plats i skogen för att gråta bort sorgen. 
Hon brukade aldrig vilja visa sig för någon, när hon var bedrövad.



Just som Jan skulle vika av inåt skogen, fick han höra någon, som trallade 
och sjöng uppe i berget till höger om honom.



Han blev stående och lyssnade. Det var ett kvinnfolk, som sjöng. Men det 
var väl aldrig möjligt, att det kunde vara den rösten, som han 
tyckte att det liknade?



I alla fall ville han ha reda på hur det förhöll sig, innan han gick 
vidare. Sången hörde han klart och tydligt, men skogen skymde bort 
sångerskan. Han vek av från vägen och trängde sig fram genom några snår 
för att kunna genskjuta henne.



Men hon var inte så nära, som han hade trott. Hon stod inte stilla heller, 
utan hon flyttade sig längre och längre bort, alltsom han kom efter. 
Längre bort och högre upp; ibland tyckte han, att sången hördes rätt 
uppöver honom.



Det måtte visst vara så, att hon, som sjöng, höll på att gå upp till 
Storsnipa.



Han förstod, att hon hade tagit en väg, som slingrade uppför berget, där 
det var nära nog tvärbrant. Den var kantad av ungbjörk så tätt, att det 
var helt naturligt, att han inte kunde se henne. Men hur brant än vägen 
var, gick det lika raskt uppåt för henne. Han tyckte, att hon höjde sig 
med en fart som en flygande fågel, och sjöng gjorde hon hela tiden.



Jan åter gick mera snett uppåt berget. Men han hade kommit bort från vägen 
i sin iver och hade hindrande skog att bana sig fram genom, så att det var 
inte underligt, att han blev långt efter Därtill kom också, att han fick 
en svår tyngd över bröstet och kände det mer och mer omöjligt att andas, 
medan han gick och lyssnade efter sången.



Till sist skred han fram så långsamt, att det knappt märktes, att han 
rörde sig.

Men det är inte så lätt att känna igen röster, och i skogen är det 
svårare än annanstans, för det är så mycket där, som prasslar och susar 
och liksom sjunger med. Det var nödvändigt, att han kom så långt, att han 
fick se den ungdomen, som var så glad, att hon nästan flög uppför den 
branta höjden, annars skulle han gå i tvivel och misstankar i alla sina 
dagar.



Han visste ju också, att han skulle få klarhet, bara han kom upp på 
bergshöjden, för den var alldeles kal och tom, och där kunde hon inte mer 
undgå honom.



Det hade nog varit skog på Storsnipa också en gång, men för några och 
tjugu år sedan hade det gått skogsbrand över den, och sedan stod det breda 
bergtaket naket. Ljung och kråkris och islandsmossa hade så sakteligen 
krupit fram över hällarna, men inte ett skymmande träd hade ännu vuxit upp 
där.



Det var grann utsikt där uppe, sedan skogen hade kommit bort. Där såg man 
hela den långa sjön Löven, hela den gröna dalen, som omgav sjön, alla de 
blå bergen, som skyddade dalen. När ungdomen från Askedalarna ur sin 
trånga däld klättrade upp till Snipahöjden, tänkte de på det berget, dit 
frestaren förde Vår Herre för att visa honom alla riken i världen och 
deras härlighet.



När Jan äntligen hade skogen bakom sig och kom ut i det fria, såg han 
genast den sjungande. På den allra högsta klinten, där utsikten var 
vidast, var upplagt ett gränsröse av sten, och på 
översta stenen stod Klara Fina Gulleborg i sin 
röda klänning. Hon syntes klart och tydligt mot den bleka aftonhimlen, och 
om folk nere i dalar och skogar djupt under henne hade haft sina ögon 
riktade mot Storsnipa, borde de ha kunnat se henne, där hon stod i sin 
lysande dräkt.



Hon blickade ut över mil och mil av land. Hon sågvita kyrkor på branta 
kullar vid sjöstränderna, bruk och herrgårdar, inbäddade i parker och 
trädgårdar, bondgårdar i en lång, tät rad utmed skogsbrynet, åkerfältens 
rutor, långa, slingrande vägar, skogar utan gräns och slut.



I början sjöng hon, men hon tystnade snart och tänkte endast på att se ut 
över den vida, öppna världen framför henne.



Till sist slog hon ut med armarna. Det var, som om hon ville ta allt detta 
i famn, allt detta stora, mäktiga, rika, som hon hade varit avstängd från 
ända till denna dag.



Det dröjde långt in på natten, innan Jan kom hem, och när han kom, kunde 
han inte göra reda för någonting. Han påstod, att han hade varit hos 
riksdagsmannen och talat med honom, men vad han hade rått dem att göra, 
det mindes han inte.



--Det lönar sej inte te å göra någe, sa han gång på gång. Det var det enda 
besked Kattrina kunde få.



Jan gick krokig och såg dödssjuk ut. På rocken hade han mossa och jord. 
Kattrina frågade om han hade fallit och slagit sig.

Nej, det hade han inte, men han hade visst legat på marken en stund.



Då var han väl sjuk?



Nej, inte det heller. Det var bara någonting, som hade stannat.



Men vad det var, som hade stannat i det ögonblick, då han förstod, att den 
lilla flickan hans hade erbjudit sig att rädda stugan åt dem, inte av 
kärlek, utan därför att hon längtade bort från dem ut i världen, det ville 
han inte säga.





18 RESKVÄLLEN.



Kvällen innan Klara Gulla i Skrolycka skulle resa till Stockholm, kunde 
Jan, far hennes, aldrig bli färdig med allt det, som han hade att 
ombestyra. Strax han kom hem if rån dagsverket, måste han gå uppåt skogen 
och söka efter ved. Sedan grep han sig an med att laga en spjäla i 
grinden, som hade hängt avbruten ett helt år, och när detta var gjort, 
började han på att plocka och ordna med sina fiskedon.



Hela tiden tänkte han på hur besynnerligt det var, att han inte kände 
någon riktig sorg. Nu var han densamma, som han hade varit för aderton år 
sedan. Han kunde inte bli glad, och han kunde inte bli ledsen. Hjärtat 
hade stannat som ett urverk, som får en häftig stöt, då han hade sett 
Klara Gulla uppe på Snipaberget sträcka ut armarna och ta hela 
världen i famn.



Detta var som en gång förr. Då ville folk, att han skulle vara glad över 
att den lilla flickan kom till honom. Men han hade inte frågat efter det 
ett grand. Och nu väntade de allesammans, att han skulle vara förtvivlad 
och bedrövad. Men det var han heller inte.



Inne i stugan var det fullt med folk, som hade kommit för att säga adjö 
till Klara Gulla. Han var rentav skamsen att gå in och visa dem, att han 
varken grät eller klagade. Det var bäst, att han stannade utanför.



I alla fall var det väl för honom, att det hade gått så här. Om allt hade 
varit som förut så visste han inte hur han skulle ha stått ut med all 
längtan och sorg.



När han gick förbi fönstret nyss, hade han sett, att det var lövat i 
stugan. Och på bordet hade det stått kaffekoppar alldeles som den dagen 
han tänkte på. Kattrina hade velat ställa till en liten högtid för 
dottern, som skulle dra ut i världen och frälsa hemmet.



De grät visst där inne, både de, som hade kommit för att säga adjö, och 
hemfolket. Han hörde Klara Gullas gråt ända ut på gården, men det gjorde 
honom ingenting.



--Mina snälla människor, mumlade han där han stod, detta är ju, som det 
ska vara. Se på fågelungarna! Di blir utkastade ur boet, om di inte går 
godvilligt. Och har ni sett en gökunge? Det finns väl inte någe värre än å 
se honom, där han ligger tjock å fet i reden å bara skriker efter 
mat, medan fosterföräldrarna får slita ut sej för hans skull.



--Nej, det är allt så bra, som det är. Di unga, di kan inte bli sittande 
hemma å ligga oss gamla te last. Di får lov å ut i världen, di, mina 
snälla människor.



Till sist blev det stilla i stugan. Nu var visst alla grannarna borta, och 
han kunde våga sig in.



Men han gick och ställde med fiskedoningen än en stund. Helst ville han, 
att både Klara Gulla och Kattrina skulle ha lagt sig och somnat, innan han 
steg över tröskeln.



När han inte hade hört något buller på aldrig så länge, smög han sig upp 
till stugan så sakta som en tjuv.



Men kvinnfolken hade ännu inte gått till sängs. När han gick förbi det 
öppna fönstret, såg han Klara Gulla. Hon satt med armarna framsträckta 
över bordet och hade lagt ner huvudet på dem. Det såg ut, som om hon grät.



Kattrina stod längre in i rummet. Hon höll på att svepa sin stora schal 
omkring Klara Gullas klädpacke.



--Ni kan sluta opp mä det där, mor, sa-den unga flickan utan att lyfta 
huvudet. Ni ser väl, att far är ond på mej för att jag reser.



--Han får väl bli god igen, sa Kattrina lugnt.



--Ja, det säjer ni, för ni bryr er inte om honom, fortfor Klara Gulla 
under snyftningar. Ni tänker bara på stuga. Men, ser ni, far å jag vi är 
ett. Jag reser inte ifrån honom!

--Men stuga då? sa Kattrina.



--Det får gå mä stuga, hur det vill, bara far vill tycka om mej igen.



Jan gick sakta bort if rån dörrn och satte sig på tröskeln. Han trodde 
inte, att Klara Gulla skulle stanna hemma. Nej, han visste bättre än någon 
annan, att hon måste resa sin väg. Men ändå var det, som hade det lilla 
mjuka byltet blivit lagt i hans armar på nytt. Och hjärtat hade kommit i 
gång igen. Det slog med en fart, som om det hade stått stilla i åratal och 
behövde ta igen så mycken förlorad tid.



Med detsamma kände han, att nu var han utan skydd och värn.



Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta 
under träden.



Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han fick ett lyckligt leende 
över ansiktet.



--Välkomna, välkomna, välkomna! sa han.





19 PÅ BRYGGAN.



När ångbåten "Anders Fryxell" la ut från bryggan på Borgs udde med Klara 
Gulla från Skrolycka ombord, stod Jan och Kattrina och stirrade efter den, 
ända tills de inte mer såg en skymt varken av båten eller av flickan. Alla 
andra människor, som hade haft något att beställa nere vid bryggan, gick 
sin väg. Faktorn tog ner flaggan och stängde magasinet, men de blev 
stående kvar.



Det var väl naturligt, att de skulle stå där, så länge som de inbillade 
sig, att båten syntes. Men varför de sedan inte gick sin väg, det visste 
de väl knappast själva.



Kanske att det var så, att de var rädda för att komma hem och stiga in i 
den tomma stugan i varandras sällskap.



"Nu är det bara honom jag ska laga mat åt", tänkte Kattrina, "bara honom 
jag har te å vänta på. Men vad bryr jag mej om honom? Han kunde likaså 
gärna ha rest, han mä. Det var jänta, som förstod sej på honom å hans 
pjoller, men inte jag. Det vore bättre å vara ensam."



"Det vore lättare å gå hem mä si sorg, om jag inte hade den gamla sura 
Kattrina sittande i stuga", tänkte Jan. "Flicka kunde så väl mä'na, så att 
ho fick'na både mild å glad. Men nu lär en aldrig mer få höra ett vänligt 
ord från det hållet."



Bäst som det var, ryckte Jan till. Han böjde sig framåt och slog sig på 
knäna i förvåning. Ett nytt liv tändes i ögonen på honom, och han sken och 
strålade över hela ansiktet.



Han höll blickarna fästade på vattnet, och Kattrina kunde inte låta bli 
att tro, att han såg något märkvärdigt där, fastän hon, som stod bredvid, 
ingenting kunde varsna. Hon såg ingenting alls, hon, utom de små grågröna 
böljorna, som jagade varandra över vattenytan, utan att det någonsin kom 
till något slut på leken.

Jan sprang så långt ut på bryggan, som han 
kunde, och där lutade han sig ner mot vattnet med det utseendet, som han 
alltid hade, när Klara Gulla kom emot honom, och som han aldrig kunde få 
på sig, när han talade med någon annan.



Munnen öppnade sig, och läpparna ryckte, men inte ett ord hördes fram till 
Kattrina. Det ena leendet efter det andra gick fram över ansiktet, 
alldeles som när flickan stod och raljerade med honom.



--Men, Jan, sa Kattrina, vad är det åt dej?



Han svarade inte, bara tecknade åt henne med handen, att hon skulle vara 
tyst.



Strax därefter reste han litet på sig, och det märktes, att han med 
blicken följde någonting, som begav sig bort över de små gråa vågorna, vad 
det nu kunde vara.



Det drog hastigt sin väg åt samma håll som ångbåten nyss. Snart stod Jan 
inte mer framåtböjd, utan helt upprätt och skyggade ögonen med handen för 
att kunna se bättre.



Så stod han, till dess det inte måtte ha varit något mer att se. Då vände 
han sig mot Kattrina. Han gick till och med ända fram till henne.



--Du kanske inte såg nånting, du? sa han.



--Vad skulle det vara å se här annat än sjön å vågorna? frågade hon 
tillbaka.



--Det var den lilla flicka, som kom roende, sa han och sänkte rösten med 
detsamma, så att han bara viskade. Ho hade fått låna båt åv kapten. Jag 
såg, att den var märkt på samma sätt som ångbåten. Ho sa, att ho hade 
glömt e sak, när ho for. Det var nånting, som ho ville tala mä oss 
om.



--Käre du, du vet väl inte vad du säjer! sa Kattrina. Om flicka hade 
kommit tebaka, så skulle jag väl ha sett'na, jag också.



--Tyst nu, ska du få höra vad ho ville oss! viskade Jan lika 
hemlighetsfullt och högtidligt. Jo, det var så, att ho hade blitt bekymrad 
för hur vi två nu skulle få det. Förr i väla, sa ho, hade ho gått mellan 
oss mä mej i den ena hanna a dej i den andra, å på det sättet hade allt 
gått bra. Men när ho nu inte gick där å höll oss samman, så visste ho inte 
hur det skulle gå. "Nu kommer far å mor kanske te å gå åt var sitt håll", 
sa ho.



--Kors, att ho kunde tänka på detta! sa Kattrina. Hon blev så gripen av 
orden, därför att det var hennes egna tankar, som gick igen i dem, att hon 
glömde, att dottern omöjligt kunde ha kommit roende till bryggan och talat 
vid mannen, utan att hon skulle ha märkt det.



"Så nu har jag kommit tebaka för te å lägga era händer i varandras, å ni 
får inte släppa taget, utan hålla fast för mi skull, te dess jag kommer 
igen å tar en åv er i vardera hanna som förr i väla", sa ho. Å så snart 
som ho hade sagt detta, rodde ho bort igen.



Det blev tyst en liten stund där på bryggan.



--Å här är nu mi hand, sa Jan med osäker röst, som om han var både blyg 
och ängslig, och räckte fram en hand som alltid höll sig besynnerligt 
mjuk, hur styvt han än arbetade. Det är därför, att flicka vill'et, la han 
till.

--Ja, å här är mi, sa Kattrina. Jag förstår inte vad det kan ha 
varit, som du såg, men om du å flicka vill, att vi ska hålla ihop, så nog 
vill jag.



Sedan gick de hand i hand hela vägen hem till stugan.





20 BREVET.



När Klara Gulla i Skrolycka hade varit borta ett par veckor, gick Jan, far 
hennes, en förmiddag och lagade en gärdsgård i beteshagen närmast 
storskogen. Den var inte längre borta, än att han hörde gransuset, och han 
kunde se tjäderhönan gå och plocka under träden med en lång rad av ungar 
efter sig.



Han var närapå färdig med arbetet, då han fick höra ett starkt vrålande 
uppifrån höjden. Det lät så hemskt, att han rentav höll på att bli rädd.



Han stod stilla och lyddes, och snart hördes det på nytt. Men då det kom 
igen andra gången, förstod han, att det inte var någonting att bli rädd 
för. Tvärtom var det säkert någon, som ropade på hjälp.



Han kastade vidjor och störar ifrån sig och gav sig i väg genom björkhagen 
in i svarta granskogen. Där behövde han inte gå så värst långt, förrän han 
såg vad som stod på. Det låg en stor och farlig myr här uppe, och det 
förhöll sig, just som han hade trott. En av Deras i Falla kor hade gått 
ner sig i ett gungfly.



Det var den bästa kon, som fanns i lagården, det såg han strax, en, som 
Lars Gunnarsson hade varit bjuden tvåhundra riksdaler för.



Hon var djupt nersjunken i gyttjan och var så skrämd nu, att hon låg 
stilla och bara gav till ett svagt råmande med långa mellanrum. Men han 
kunde se hur hon hade arbetat. Hon var överstänkt med dy ända upp till 
hornen, och de gröna mosstuvorna var upprivna både vitt och brett omkring 
henne.



Hon hade råmat så, att Jan tyckte, att det borde ha hörts över hela 
Askedalarna. Men det var ingen mer än han, som hade kommit upp till myren. 
Han dröjde inte ett ögonblick, utan bara han hade fått klart för sig hur 
det stod till, sprang han ner till gården för att skaffa hjälp.



Det blev ett långsamt arbete med att lägga ut bräder och stänger på myren 
och få rep under kon för att hissa upp henne. Hon hade sjunkit ner ända 
till ryggen och höll bara huvudet över gyttjan, när de kom fram till 
henne.



Sedan de äntligen hade henne på fast mark igen och hade fraktat ner henne 
till Falla, kom det bud ifrån matmodern, att de, som hade strävat med kon, 
skulle gå in och få sig kaffe.



Det var ingen, som hade varit så ivrig med räddningsarbetet som Jan i 
Skrolycka. Hela förtjänsten av att kon var bärgad, den var hans. Och tänk, 
att det var en ko, som var värd minst tvåhundra riksdaler!

Det var allt en ofantlig tur, detta, för Jan, för man kunde då inte 
tänka sig, att det nya husbondfolket inte skulle låtsa om en sådan 
bedrift.



En gång hade det hänt något liknande i den förra husbondens tid. Då var 
det en häst, som hade rivit sönder sig på en gärdsgård. Han, som upptäckte 
hästen och ställde om, att den blev hemförd, hade fått tio riksdaler av 
Erik i Falla, och det fastän den hade varit så svårt skadad, att Erik hade 
måst skjuta den.



Men den här kon, hon levde ju och hade inte tagit skada på något sätt. Det 
var klart, att nästa dag skulle Jan få gå till klockarn eller till någon 
annan skrivkunnig och be honom skriva ett brev till Klara Gulla för att 
kalla hem henne.



När Jan kom in i storstugan i Falla, så var det inte utan, att han 
sträckte på sig. Det var gammalmoran, som gick omkring och slog i kaffe, 
och han undrade inte på att hon räckte honom hans kopp till och med innan 
Lars Gunnarsson hade fått sin.



Under kaffedrickningen talade alla om hur rask Jan hade varit. De enda, 
som inte sa något, var husbondfolket. Varken den nya ägarn eller hans 
hustru öppnade sin mun för att säga ett ord till beröm.



Men då nu Jan så väl visste, att den onda tiden var förbi och lyckan på 
hemfärd, så föll det sig inte svårt för honom att finna tröstegrunder.



Det kunde ju hända, att Lars teg, bara därför att det, som han hade att 
säga, skulle komma att märkas så mycket bättre.

Han dröjde allt bra länge, innan han kom fram med berömmet. De andra 
blev också tysta och såg litet förlägna ut.



När den gamla matmodern i Falla bjöd omkring påtårn, var det flera, som 
krusade, och han med dem.



--Å, drick ni, Jan! sa hon. Om inte ni hade varit så rapp åv er i dag, så 
hade vi mistat e ko, som var värd sina två hundra riksdaler.



Efter detta blev det djup tystnad. Allas ögon vändes mot husbonden, för nu 
kunde man inte annat än vänta, att det skulle komma en tacksägelse också 
från honom.



Han harskade sig ett par gånger, liksom för att det, som han ville säga, 
skulle komma med tillräckligt eftertryck.



--Jag tycker, att det är lite besynnerligt mä den här saka, sa han. Alla 
vet vi, att Jan är skyldig tvåhundra riksdaler, å alla vet vi, att just 
den summan var jag bjuden i våras för Stjärna. Det passar liksom alldeles 
för bra ihop för Jan, att Stjärna skulle komma ner i myren i dag, å att 
han skulle få frälsa'na.



Lars tystnade och harskade sig en gång till. Jan reste sig och kom 
närmare, men varken han eller någon av de andra hade ett svar tillreds.



--Jag vet inte varför det just kom å falla sej så, att det var Jan, som 
fick höra koa där oppe i myren, fortfor Lars Gunnarsson. Kanske att han 
var närmare, än han vill låta oss veta, när olyckan skedde. Kanske att han 
såg en möjlighet te å komma if rån si skuld, å 
att det var han, som drev koa------



Här föll Jans knytnäve ner på bordet med sådan kraft, att kaffekopparna 
hoppade högt från faten.



--Du dömer andra efter dej själv, du, sa Jan. Det där är sånt, som du kan 
göra, men inte jag. Fast nog ska du veta, att jag lägger märke te dina 
rävkonster. Det var en dag i vintras, du------



Men just som Jan höll på att säga något, som inte kunde ha slutat med 
annat än oförsonlig fiendskap mellan honom och husbondfolket, ryckte mor i 
Falla honom i rockärmen.



--Se ut, Jan! sa hon.



Jan gjorde så, och då såg han Kattrina komma gående över gårdsplanen med 
ett brev i handen.



Det var väl brevet från Klara Gulla, som de hade längtat efter, alltsedan 
hon for. Kattrina visste hur glad han skulle bli, och därför kom hon hit 
med det.



Jan såg sig omkring med en förvirrad blick. Det var många vreda ord, som 
brände på tungan, men nu hade han inte tid. Vad brydde han sig om att ta 
hämnd på Lars Gunnarsson? Vad brydde han sig om att försvara sig själv? 
Brevet drog honom med en makt, som han inte kunde stå emot, och han var 
ute ur rummet och framme hos Kattrina, innan folket i stugan hade kommit 
tillbaka från sin skrämsel för vad han skulle våga att slunga ut för 
anklagelser mot husbonden.



21 AUGUST DÄR NOL.



När Klara Gulla från Skrolycka hade varit borta väl en månad, kom August 
Där Nol i Prästerud en kväll gående till Askedalarna.



Han hade varit Klara Gullas kamrat i Östanby skolhus under många år, och 
han hade gått och läst samma sommar som hon. Det var en allvarsam och bra 
pojke med gott beröm om sig. Föräldrarna var förmögna, och ingen kunde ha 
en lugnare och bättre framtid att vänta än han.



Under det sista halvåret hade han varit bortrest, och det var först vid 
hemkomsten, som han fick veta, att Klara Gulla hade gett sig ut i världen 
för att tjäna ihop tvåhundra riksdaler.



Det var hans mor, som råkade tala om detta för honom, och innan han hade 
hört henne till slut, tog han sin mössa och gick ut på vägen. Sedan 
stannade han inte, förrän han stod vid grinden, som ledde in till den 
lilla gröna gårdsplanen vid Skrolycka.



Men när han hade kommit så långt, fortsatte han inte vandringen, utan där 
blev han stående och såg framåt stugan.



Kattrina la märke till honom där han stod, och hon gjorde sig ärende till 
källan efter vatten. Men han varken hälsade eller gjorde det minsta tecken 
till att han ville tala med henne.



Om en stund kom Jan ner if rån skogen med ett fång ved på armen. När 
August Där Nol såg honom närma sig grinden, drog han sig åt sidan, 
men så snart Jan hade gått igenom den, tog han tillbaka sin plats,



När han hade stått där en stund, slogs fönstret upp till den lilla stugan, 
som låg på bara ett par armlängders avstånd. Han såg hur Jan satt med sin 
pipa på ena sidan om fönstret och Kattrina med en strumpstickning på den 
andra.



--Ja, min snälla Kattrina, sa Jan, nu har vi det riktigt gott på 
kvällskvisten. Det är bara e enda sak, som jag önskar mej.



--Jag önskar mej hundra, jag, sa Kattrina, å om jag fick dom allihop, 
skulle jag ändå inte bli nöjd.



--Nej, jag ville bara, att notbindarn eller nån annan läskunnig skulle 
titta in i stuga, sa Jan, å läsa opp Klara Gullas brev för oss.



--Det brevet har du väl hört så många gånger, sen du fick'et, att du kan 
läsa opp'et utan'te ord för ord, svarade Kattrina.



--Det kan väl vara sant, sa Jan, men det är ändå så gott å höra't läsas. 
Då tycker jag, att den lilla flicka står och talar mä mej, å jag ser hur 
ögona lyser mot mej för vart ord jag hör.



--Ja, inte har jag någe emot å höra't en gång te, sa Kattrina och tittade 
ut genom fönstret. Men en sån här ljus å vacker kväll har nog folk sina 
vägar åt andra håll. En kan inte vänta, att nån ska komma te vår stuga.



--Det skulle smaka mej bättre än vetebröd te kaffe, om jag fick höra Klara 
Gullas brev, medan jag sitter här å röker, sa Jan. Men jag har visst 
tröttat ut alla människor här i Askedalarna mä å be dom läsa opp 
brevet. Nu vet jag inte te vem jag ska vända mej.



Jan ryckte till av förvåning. Han hade knappt talat ut, när dörrn gick upp 
och August Där Nol stod på tröskeln.



--Kors, här kommer du just som efterskickad, min snälla Agust, sa Jan, 
sedan han hade hälsat och bett den främmande sitta ner. Jag har ett brev 
här, som jag ville be dej läsa opp för oss gamla. Det är från en 
skolkamrat te dej. Du har kanske ingenting emot å höra hur det går'na.



August Där Nol tog brevet helt stilla och läste upp det. Han sa ut orden 
långsamt, liksom ville han suga dem i sig på samma gång.



När han hade slutat, sa Jan:



--Det var märkvärdigt, så bra du läser, min snälla Agust. Aldrig har jag 
hört Klara Gullas ord ljuda så vackert som i din mun. Vill du inte göra 
mej den glädjen å läsa igenom brevet en gång te?



Pojken läste brevet för andra gången med samma andakt. Det var, som om han 
med törstande strupe hade kommit till en vattenkälla.



När han hade slutat, vek han ihop brevet och slätade över det med handen. 
Han skulle lämna det if rån sig, men då märkte han visst, att det inte var 
nog väl ihopalagt, utan han måste göra om det.



Sedan blev han sittande mol tyst. Jan försökte att få ett samtal i gång, 
men det lyckades inte. Till sist reste pojken sig och skulle gå.



--Det är så gott, när en kan få ett handtag ibland, sa Jan. Jag skulle 
haft hjälp mä e anna sak också. Det är den här kattungen, som är 
Klara Gullas. Den skulle allt dö nu, för vi har inte råd å behålla'n, men 
jag kan inte komma mej för mä å göra slut på'n, å Kattrina har inte hjärta 
te å dränka'n, ho heller. Vi har just sagt, att vi får tala ve nån 
främmande.



August Där Nol stammade ett par ord, som ingen kunde höra.



--Du får sätta ner kattungen i en korg, Kattrina, fortfor Jan, så tar 
Agust den mä sej å ställer så, att vi aldrig behöver se'n mer,



Hustrun fångade in en liten vit kattunge, som låg och sov i sängen, satte 
ner den i en gammal korg, band ett kläde över och lämnade alltsammans till 
pojkstackarn.



--Den här kattungen är jag glad te å bli åv mä, sa Jan. Den är så munter å 
kvick, den är för mycke lik Klara Gulla själv. Det är bäst, att den kommer 
bort.



Pojken Där Nol gick åt dörrn utan att säga något, men med ens vände han 
om, tog Jans hand och tryckte den.



--Tack! sa han. Ni har gett mej mer, än ni själv vet om.



--Det ska du inte tro, min snälla Agust Där Nol, sa Jan i Skrolycka för 
sig själv, när pojken var borta. Det där är saker, som jag förstår mej på. 
Jag vet vad jag har gett dej, å jag vet vem som har lärt mej det.



22 DEN FÖRSTA OKTOBER.



Den första oktober låg Jan i Skrolycka hela eftermiddagen påklädd på 
sängen med ansiktet vänt mot väggen, och det var inte möjligt att få ett 
ord ur honom.



På förmiddagen hade han och Kattrina gått ner till bryggan för att möta 
den lilla flickan. Inte för att hon hade skrivit och sagt, att hon skulle 
komma, det hade hon visst inte. Det var bara Jan, som hade räknat ut, att 
det måste gå så.



Det var ju den första oktober, som pengarna skulle betalas till Lars 
Gunnarsson, och alltså borde ju Klara Gulla komma hem med dem just den 
dagen. Att hon skulle resa hem förut, det väntade han sig inte. Hon 
behövde nog stanna i Stockholm så länge som möjligt för att tjäna ihop en 
så stor summa. Men att hon skulle dröja längre borta, kunde han inte 
heller tro, för om det också inte hade lyckats henne att skrapa ihop 
pengarna, så hade hon ju ingen orsak att vara borta, när den första 
oktober var förliden.



Medan Jan stod på bryggan och väntade, hade han sagt till sig själv, att 
när den lilla flickan fick se dem if rån båten, skulle hon nog sätta på 
sig en sorgsen min, och så snart hon kom i land, skulle hon tala om, att 
hon inte hade fått ihop tillräckligt med pengar.



Och när hon sa detta, så skulle både Jan och Kattrina låtsa, att de tog 
henne på orden, och Jan skulle säga till henne, att han inte kunde 
begripa, att hon hade vågat sig hem, då hon så 
väl visste, att Kattrina och han inte frågade efter något



annat än pengarna.



Han var viss om att innan hon hade gått över bryggan, skulle hon ta fram 
en tjock sedelbok ur kjolsäcken och lägga i deras händer.



Han hade tänkt sig, att då skulle han låta Kattrina ta emot sedlarna och 
räkna dem. Själv skulle han bara stå och se på Klara Gulla.



Hon skulle nog märka att han inte brydde sig om något annat, än att hon 
var tillbakakommen, och hon skulle säga till honom, att han var likaså 
stollig nu, som när hon for.



Så där hade Jan drömt sig det första återseendet. Men drömmen hade just 
inte gått i uppfyllelse.



Den dagen hade de inte behövt stå så värst länge på bryggan och vänta, 
Kattrina och han. Båten hade kommit i god tid. Men när den kom, hade den 
varit så överfull med varor och folk, som skulle till den stora Broby 
marknad, så att det i första ögonblicket hade varit omöjligt att se om 
Klara Gulla fanns ombord eller inte,



Jan hade väntat, att hon skulle vara den första, som sprang över 
landgången, men det var bara ett par karlar, som kom. När hon sedan inte 
visade sig, försökte Jan att ta reda på henne på ångbåten. Men han kom 
ingen väg i trängseln. I alla fall var han så säker på att hon skulle 
finnas där, att när de började dra in landgången, ropade han till 
kaptenen, att han för all del inte fick gå med båten.

Det var en till, som skulle i land.



Kaptenen frågade sjöfolket, men de svarade, att det inte fanns någon mer 
passagerare till Svartsjö brygga, och båten la ut. De hade fått gå hem 
ensamma, han och Kattrina, och så snart som han hade kommit in i stugan, 
hade han slängt sig ner på sängen. Han var så trött och förbi, att han 
inte kunde förstå hur han någonsin skulle få krafter att stiga upp igen.



Folket i Askedalarna hade sett dem komma tillbaka från bryggan utan Klara 
Gulla, och det blev stor undran bland dem hur det nu skulle gå. Den ena 
efter den andra av grannarna gjorde sig ärende över till Skrolycka för att 
höra efter hur det stod till där.



Var det sant, att Klara Gulla inte var med på båten? Och var det sant, att 
de inte hade fått varken brev eller hälsning från henne på hela september 
månad?



Jan svarade inte ett ord på alla dessa förfrågningar. Han låg stilla, vem 
det än var, som kom in.



Kattrina fick ge dem besked så gott hon förstod. Grannarna trodde nog, att 
han låg, som han låg, därför att han var bedrövad över att stugan skulle 
gå if rån honom. Det fick de gärna tro. Det brydde han sig ingenting om.



Hustrun grät och jämrade sig, och de, som en gång hade kommit in, tyckte, 
att de måste sitta kvar både för att visa henne sin medömkan och för att 
säga vad de kunde finna på till tröst.



Det var ju inte möjligt, att Lars Gunnarsson skulle få ta stugan 
ifrån dem. Den gamla matmodern i Falla skulle inte låta det ske. Hon hade 
alltid förr varit en rättvis och rejäl människa.



Och det var inte slut på dagen än. Klara Gulla skulle kanske ändå låta 
höra av sig, innan det blev för sent. Det ville ju till förstås, om hon 
skulle ha lyckats tjäna ihop tvåhundra riksdaler på knappa tre månader. 
Men hon hade alltid en så obeskrivligt god tur, den flickan.



De satt och vägde skälen för och emot. Kattrina påminde dem om att de 
första veckorna hade Klara Gulla inte kunnat förtjäna något. Hon hade 
tagit in hos ett folk från Svartsjö, som var uppflyttat till Stockholm, 
men hos dem hade hon måst betala för sig.



Men så hade hon ju haft den stora lyckan att möta på gatan densamma 
handelsmannen, som hade skänkt henne den röda klänningen, och han hade 
bistått henne och skaffat henne plats.



Kunde man nu inte tänka sig, att han skaffade henne pengar också? Det var 
ju ingen omöjlighet.



Nej, någon omöjlighet var det inte, sa Kattrina, men nu hade hon ju varken 
kommit själv eller skickat brev. Då kunde man veta, att hon hade 
misslyckats.



Alla de, som satt i stugan, blev mer ängsliga och rädda för var minut, som 
gick. De kände på sig, att snart skulle något förskräckligt övergå dem, 
som bodde där.



När bedrövelsen var som störst, gick dörrn upp än en gång, och in kom en 
karl, som knappast någonsin förr hade blivit sedd i Askedalarna, för 
det var inte till sådana avkrokar han hade för vana att ställa sina vägar.



Det blev likaså tyst och stilla i stugan, när han kom, som det kan vara i 
skogen en vinternatt, och allas ögon fästades på honom, utom Jans, för han 
rörde sig inte, fastän Kattrina viskade till honom, att riksdagsman Karl 
Karlsson i Storvik hade kommit in till dem.



Riksdagsmannen hade ett hoprullat papper i handen, och alla tog för givet, 
att han var utskickad av den nya ägarn i Falla för att kungöra för folket 
i Skrolycka vad som skulle komma att övergå dem, nu då de inte kunde 
betala honom hans fordran.



Det var många bekymrade blickar, som riktade sig mot Karl Karlsson, men 
han hade sin vanliga myndiga min, och ingen kunde gissa sig till hur hårt 
slaget, som han hade kommit för att utdela, skulle falla.



Han räckte handen först till Kattrina och sedan till de andra. De steg upp 
och hälsade, alltsom ordningen kom. Den enda, som inte rörde på sig, var 
Jan.



--Jag är inte så värst hemmastadd i den här trakten, sa riksdagsmannen. 
Men detta är väl det stället i Askedalarna, som kallas Skrolycka?



Ja, det var det ju. De nickade ja till frågan allihop, men ingen i stugan 
var i stånd att få ett hörbart ord över sina läppar. De förundrade sig 
över att Kattrina hade nog besinning kvar att knuffa till Börje, så 
att han steg upp och riksdagsmannen fick sätta sig.



Han drog stolen fram till bordet, och där la han först ner pappersrullen. 
Sedan tog han upp snusdosan och satte den bredvid papperna. Därpå skulle 
glasögonen fram ur fodralet och torkas med den blårutiga näsduken.



När han var så långt kommen med sina förberedelser, såg han än en gång 
från den ena till den andra. De, som satt där, var sådant småfolk, att han 
inte en gång var rätt säker på vad de hette.



--Jag skulle tala med Jan Andersson i Skrolycka, sa han.



--Det är han, som ligger här borta, sa notbindarn och pekade på sängen.



--Är han sjuk? frågade riksdagsmannen.



--Nej då, sa flera på en gång.



--Han är inte full heller, la Börje till.



--Å inte heller sover han, sa notbindarn.



--Han har gått så långt i dag, så han är trött, sa Kattrina. Hon tyckte, 
att det var bäst att förklara saken på det sättet.



På samma gång böjde hon sig ner över mannen och sökte förmå honom att 
stiga upp.



Men Jan låg stilla.



--Förstår han vad jag säjer? frågade riksdagsmannen.



--Jo då, det gör han, försäkrade allihop, som satt där.



--Han väntar sej kanske inte nå'ra goda nyheter, när det är riksdagsman 
Karl Karlsson i Stor vik, som kommer på besök, sa notbindarn.



Riksdagsmannen vände på huvudet och tittade på notbindarn med de små 
rödsprängda ögonen.



--Ol'Bengtsa i Ljustersbyn har väl inte alltid varit så rädd för å möta 
Karl Karlsson i Storvik, sa han.



Därefter vände han sig på nytt mot bordet och började läsa i ett brev.



Men de andra var alldeles ifrån sig av häpnad. Han hade varit vänlig i 
rösten, ja, man skulle nästan kunna säga, att han hade dragit på munnen!



--Det förhåller sej så, sa riksdagsmannen, att för ett par dar sen fick 
jag brev if rån en, som kallar sej Klara Fina Gulleborg Jansdotter i 
Skrolycka, å i detta brevet säjer hon, att hon har rest hemifrån för å 
tjäna ihop tvåhundra riksdaler, som hennes föräldrar ska betala te Lars 
Gunnarsson i Falla den första oktober för å få äganderätten till marken, 
som deras stuga är byggd på.



Här gjorde han ett uppehåll, för att åhörarna skulle bättre kunna följa 
med framställningen.



--Å nu skickar hon pengarna te mej, fortfor riksdagsmannen, å ber mej, att 
jag ska fara hit te Askedalarna å göra opp saken ordentligt med den nya 
ägarn i Falla, så att han inte ska kunna komma mä någe nytt krångel 
efteråt. Det är en klok tös, det här, sa han och vek ihop brevet. Hon 
vänder sej te mej från första början. Om alla gjorde som hon, skulle det 
stå bättre te i den här socknen.



Innan detta var utsagt, satt Jan på sängkanten.

--Men flicka då? Var är ho?



--Å nu skulle jag fråga om föräldrarna är eniga med dottern å ger mej i 
uppdrag å avsluta------



--Men flicka, flicka? avbröt Jan. Var är ho?



--Var hon är? sa riksdagsmannen och såg efter i brevet. Hon säjer, att det 
inte har varit någon möjlighet för henne å tjäna ihop alla dessa pengarna 
på bara ett par månader. Men hon har fått plats hos en snäll fru, som har 
lämnat henne en del i förskott, å hos henne får hon nu lov å stanna, te 
dess att hon har gjort rätt för sej.



--Ho kommer inte hem tebaka då? sa Jan.



--Nej, inte för det första, efter vadjag kan förstå, sa riksdagsmannen.



Jan la sig ner i sängen och vände sig mot väggen som förut.



Vad brydde han sig om stugan och allt annat? Vad brydde han sig om att 
leva, när inte den lilla flickan kom tillbaka?





23 DRÖMMEN BÖRJAR.



De första veckorna efter riksdagsmannens besök kunde Jan i Skrolycka 
ingenting företa sig. Han låg bara till sängs och sörjde.



Var morgon steg han upp, satte kläderna på sig och ämnade gå till Falla på 
dagsverke. Men innan han hade kommit utom dörrn, kände han sig så 
dödstrött och kraftlös, att det inte var annat för honom att göra än 
att lägga sig ner igen.



Kattrina försökte att vara tålig mot honom, för hon visste ju, att det var 
så med trånsjukan som med andra sjukdomar, att den fick ha sin tid, innan 
den gick över. Men hon undrade allt hur länge det skulle dröja, innan en 
sådan längtan som den, som Jan kände efter Klara Gulla, skulle ge med sig. 
Kanske han komme att bli liggande på detta sättet ända till julen, ja, 
kanske hela vintern?



Så hade det säkert gått också, om inte den gamla notbindarn hade kommit in 
i Skrolycka en kväll för att höra hur det stod till och blivit kvarbjuden 
på kaffe.



Notbindarn var alltid tystlåten av sig, liksom den, som har tankarna långt 
borta och inte riktigt följer med vad som sker på nära håll. Men när 
kaffet hade blivit islaget i koppen och han hade hällt ut det på fatet för 
att låta det svalna, tyckte han visst, att han borde säga något.



--I dag menar jag allt ändå att det ska komma brev if rån Klara Gulla. Det 
känner jag på mej, sa han.



--Vi fick ju hälsningar från'na för fjorton dar sen i brevet te 
riksdagsman, svarade Kattrina.



Notbindarn blåste på kaffet ett par gånger, innan han sa något vidare. 
Därpå fann han det återigen vara lämpligt att fylla ut den långa tystnaden 
med ett par ord.



--Det kunde ju ha hänt'na någe roligt, så att hon hade fått någe å skriva 
om.

--Vad skulle det vara för roligt? invände Kattrina. När en går å 
släpar i tjänsta, är den ena dan lik den andra.



Notbindarn bet av en sockerbit och sväljde ner sitt kaffe i stora klunkar. 
När detta var gjort, uppstod en sådan tystnad i stugan, att han blev rent 
förfärad.



--Det kunde ju ha hänt, att Klara Gulla hade mött e människa på gatan, 
framkastade han och stirrade håglöst framför sig med de slocknade ögonen. 
Man kunde knappt tro, att han visste vad han sa.



Kattrina tyckte inte, att detta var något att svara på. Hon fyllde på hans 
kopp utan att säga något.



--Det kunde ju ha hänt, att den, som ho mötte, var e gammal fru, som var 
dålig å gå å som just föll omkull, när Klara Gulla gick förbi, fortfor 
notbindarn på samma frånvarande sätt som förut.



--Skulle det vara någe å skriva om? sa Kattrina, liksom utledsen på hans 
envishet.



--Ja, men tänk, om nu Klara Gulla stanna å hjälpte opp'na, sa notbindarn, 
å den gamla frua blev så glad över hjälpen, så ho tog opp plånboken på 
fläcken å gav flicka en hel tieriksdaler! Det skulle väl ändå vara 
nånting, som det kunde löna sej å tala om.



--Det vore det visst, sa Kattrina och lät ganska otålig, om det vore sant. 
Men nu är det ju bara sant, som ni sitter å inbillar er.



--Det är gott, så länge som en kan göra sej kalas i tankarna, sa 
notbindarn urskuldande. Di smakar bättre, di, än di rik-tiga.



--Ja, ni har vart mä om bägge delarna, ni, sa Kattrina.



Strax efteråt gick notbindarn sin väg, och Kattrina gav inte en tanke åt 
hela historien, när han väl var borta.



Vad Jan beträffar, så tog han den i förstone för löst prat, han också. Men 
som han låg där sysslolös i sängen, började han undra om det inte kunde 
ligga en dold mening under orden.



Var det inte en konstig ton, som notbindarn hade haft, när han hade talat 
om brevet? Skulle han kunna sitta och laga ihop en så lång ramsa bara för 
att ha något att säga? Kanske att han hade hört någonting? Kanske att han 
hade fått brev från Klara Gulla?



Det var ju möjligt, att det hade hänt henne en så stor lycka, att hon inte 
vågade sända budskapet därom direkt till föräldrarna. Hon hade kanske 
skrivit till notbindarn och bett, att han skulle förbereda dem. Det var 
detta, som han hade försökt göra i kväll, fastän de ingenting hade 
förstått.



"I morron kommer han igen", tänkte Jan, "å då får vi höra hela sanninga."



Men hur det var, kom inte notbindarn tillbaka den dagen och inte den nästa 
heller. På tredje dagen blev längtan så stark hos Jan, att han steg upp 
och gick över till grannens stuga för att få veta om det var någon mening 
med hans ord.

Gubben satt ensam och arbetade med en gammal not, som man hade 
anförtrott honom att laga. Han blev glad, när Jan kom. Han hade haft sådan 
gikt, sa han, att han inte hade kunnat gå hemifrån på de sista dagarna.



Jan ville inte fråga honom rentut om han hade fått brev från Klara Gulla. 
Han trodde, att han skulle komma lättare till målet, om han gick fram på 
samma väg, som den andre hade slagit in på.



--Jag har tänkt på det där, som ni berätta' om Klara Gulla, sist ni var 
inom hos oss, sa han.



Gubben såg upp från arbetet. Det dröjde litet, innan han förstod vad Jan 
syftade på.



--Det var ju bara ett lite påhitt åv mej, sa han.



Jan kom tätt inpå honom.



--Det var ändå bra roligt å höra, sa han. Ni kanske kunde ha haft mer te å 
tala om, ifall inte Kattrina hade vart så misstrogen.



--Å ja, sa notbindarn, det där är så'na förnöjelser, som en kan ha råd å 
bestå sej mä här i Askedalarna.



--Jag har tänkt mej, sa Jan och blev helt djärv av medhållet, att det 
kanske inte var slut på historien mä det, att den gamla frua gav Klara 
Gulla tieriksdalern. Kanske att ho också bad, att ho skulle komma å hälsa 
på'na?



--Ja, kanske det, sa notbindarn.



--Kanske att ho var så rik, att ho ägde ett helt stenhus? föreslog Jan.



--Det var inte så dumt påhittat, du Jan, berömde gubben.

--Kanske att den rika frua betalar Klara Gullas skuld? började Jan, 
men här avbröt han sig, därför att gubbens sonhustru kom in i stugan, och 
henne ville han inte inviga i hemligheten.



--Jaså, ni är ute å går i dag, Jan? sa hon. Det var väl, att det har 
blivit bättre mä er.



--Det har jag å tacka min snälla Ol'Bengtsa för, sa Jan med ett 
hemlighetsfullt tonfall. Det är han, som har botat mej.



Han sa adjö och gick med detsamma. Gubben satt länge och stirrade efter 
honom.



--Jag vet inte vad han kan mena mä att jag har botat honom, du Lisa, sa 
han. Han måtte väl aldrig hålla på å------



ARVKLENODERNA



En kväll fram på hösten var Jan stadd på hemväg från Falla, där han hade 
stått och tröskat hela dagen. Han hade fått igen arbetslusten, sedan han 
hade haft det där samtalet med notbindarn. Han tyckte, att han måste göra 
vad han kunde för att hålla sig uppe. Den lilla flickan skulle då inte 
mötas av den smäleken, när hon kom tillbaka, att föräldrarna hade sjunkit 
ner till fattighjon.



När Jan hade gått så långt, att han inte mer kunde synas från fönsterna i 
bondgården, kom ett kvinnfolk emot honom på vägen. Det var redan skumt, 
men Jan såg ju strax, att det var matmo dern 
själv, inte den nya, som var gift med Lars Gunnarsson, utan den gamla, 
riktiga mor i Falla.



Hon var insvept i en stor schal, som räckte ända ner till kjortelfållen. 
Jan hade aldrig förr sett henne så väl påklädd, och han undrade om hon var 
sjuk. Hon hade allt sett dålig ut på sista tiden. När Erik i Falla dog i 
våras, hade hon inte haft ett vitt hårstrå på huvudet, och nu, ett halvt 
år efteråt, trodde han knappt, att hon hade något enda kvar, som ännu var 
svart.



Hon stannade och hälsade, och sedan blev de stående och pratade. Hon sa 
ingenting som tydde på att hon hade gått ut enkom för att vänta på Jan, 
men han kände på sig, att det var så. Det flög för honom, att hon kanske 
ville tala med honom om Klara Gulla, och han blev rätt snopen, när hon 
började med något helt annat.



--Säj, Jan, sa hon, kommer ni ihåg den gamla ägarn i Falla, min far, han, 
som var herre på gårn innan Erik kom dit?



--Skulle jag inte komma ihåg honom? sa Jan. Jag var väl teminstingen tolv 
år gammal, när han dog.



--Han fick en god måg, han, sa den gamla matmodern.



--Ja, det är säkert att han fick, bekräftade Jan.



Hon teg en stund och suckade ett par gånger, innan hon började.



--Jag skulle ha frågat er te råds om e sak, Jan. Ni är ju inte sån, att ni 
går å sladdrar om, vad jag säjer, te höger å vänster?

--Å nej, jag kan nog tiga.



--Ja, det tycker jag att jag har märkt i år.



Det kom upp nya förväntningar hos Jan. Det vore ju inte så orimligt, om 
Klara Gulla hade vänt sig till mor i Falla och bett henne tala om för 
föräldrarna det stora, som hade hänt henne.



Den gamla notbindarn hade sjuknat i giktfeber strax efter det där 
samtalet, som sonhustrun hade avbrutit, och han hade varit så förbi, att 
Jan inte hade kunnat komma till tals med honom på flera veckor. Nu var han 
uppe igen, men bra svag var han alltjämt, och det värsta var, att han 
tycktes ha förlorat minnet efter sjukdomen. Jan hade gått och väntat på 
att han skulle säga något om Klara Gullas brev av sig själv, men när han 
inte gjorde det och inte heller förstod några antydningar, hade han frågat 
honom rentut.



Och då hade gubben påstått, att han intet brev hade fått. Han hade till 
och med dragit ut bordslådan och slagit upp locket till klädkistan för att 
visa Jan, att intet brev fanns.



Han hade förstås glömt var han hade gjort av det. Det var inte att undra 
på om den lilla flickan nu hade vänt sig till mor i Falla. Det var synd, 
att hon inte hade gjort det från första början.



Mor i Falla hade stått tyst och tveksam rätt länge, och Jan hade hunnit 
att bli så säker på sin sak, att han riktigt hade svårt att följa med, då 
hon återigen började tala om sin far.



--När far låg på sitt yttersta, kalla han fram Erik te sängen å tacka'n 
för att han hade hand lat så väl emot'en, fastän han hade varit 
kraftlös i många år å inte kunnat göra nån nytta. "Tänk inte på det, ni 
far", sa Erik. "Hur länge ni än vill stanna kvar hos oss, så är vi glada 
te å få behålla er."--Ja, så sa han, å det mente han också.



--Ja, det är säkert att han gjorde, sa Jan. Det var inga rävkonster med 
Erik:



--Vänta, Jan! sa mor i Falla. Vi ska bara tala om di gamla än så länge. 
Kommer ni ihåg den långa käppen mä silverknoppen, som far bruka gå mä?



--Ja, både den å den höga mössa, som han satte på sej, då han gick te 
körka.



--Jaså, ni kommer ihåg kasketten mä? Vet ni vad far nu gjorde där han låg? 
Jo, han skicka mej efter bå käppen å mössa å gav dom te Erik.--"Jag kunde 
ha gett dej det, som var mer värt", sa han, "men jag skänker dej dessa 
sakerna, därför att det är större heder för dej å få detta, som alla 
känner igen å vet att jag har brukat. Det är ett gott vittnesbörd för 
dej."



--Ja, det är säkert att det var, å väl förtjänt var det också.



Just som Jan sa detta, la han märke till hur mor i Falla drog ihop 
schalen. Hon hade bestämt någonting gömt under den, det kunde ju vara en 
sändning från Klara Gulla. Ja, hon skulle nog komma till det, när tid 
blev. Det här talet om fadern och hans gåva var bara en övergång.



--Jag har talat om detta för barna många gånger å för Lars Gunnarsson mä, 
sa mor i Falla, å i våras, då Erik låg sjuk, tror jag att bå han å 
Anna vänta, att Lars skulle bli framkallad te sängen, såsom Erik blev en 
gång. Jag hade tatt fram sakerna, så att han skulle ha dom te hands, om 
han ville ge Lars dom. Men han hade inte en tanke åt det hållet.



Rösten skälvde till hos mor i Falla, och när hon omigen började tala, ljöd 
den ängslig och tveksam.



--Jag fråga'n en gång, då vi var ensamma, hur han ville ha det, a då sa'n, 
att jag fick ge sakerna te Lars, om jag ville, när han var död. Han orka 
inte mä å hålla tal, sa'n.



Härmed slog mor i Falla isär den stora schalen, och nu såg Jan, att hon 
höll under den en ovanligt lång käpp med stor knapp av silver och en styv 
kaskett med hög kulle.



--Det är somliga ord, som är för tunga te å uttala, sa hon med stort 
allvar. Svara mej bara mä ett tecken, om ni så vill, Jan, kan jag ge det 
här te Lars Gunnarsson?



Jan tog ett steg tillbaka. Det där var sådant, som han alldeles hade 
kommit bort if rån. Han tyckte, att det var så länge, sedan Erik i Falla 
dog, så han mindes knappt hur det gick till.



--Ni förstår, Jan, att jag inte vill veta någe mer, än om Lars kan ta emot 
käppen å mössa mä samma rätt som Erik, å ni vet'et ju, ni, som var mä 
honom i skogen.



--Det vore nog bra för mej, tillade hon, då Jan fortfor att tiga, om jag 
kunde ge dom te Lars. Jag tror, att jag finge det bättre efteråt där hemma 
mellan di unga.



Rösten svek henne än en gång, och Jan började förstå varför hon hade 
blivit så gammal. Själv var han nu så full av annat, att han inte mer kom 
ihåg de gamla hämndetankarna gentemot den nya husbonden.



--Det är bäst te å vara fridsam å försonlig, sa han. Det kommer en längst 
mä.



Gumman tog ett djupt andetag.



--Jaså, säjer ni det? Då är det ändå så, som jag trodde, sa hon. Hon 
rätade upp sig, så att hon blev rent ohyggligt lång. Jag frågar er inte 
hur det gick te. Det är bäst för mej å ingenting veta. Men ett är då 
säkert, att inte ska Lars Gunnarsson få fars käpp i sin hand.



Hon hade redan vänt sig for att gå, då hon tvärstannade.



--Hör, Jan, sa hon, ni kan ta käppen å mössa mä. Jag vill, att di ska vara 
i goda å trogna händer. Jag törs inte bära hem dom igen. Jag kunde bli 
tvingad å ge dom te Lars. Ta dom ni som ett minne åv den gamla husbonden, 
som alltid mente väl mä er!



Hon gick sin väg hög och stolt, och Jan stod kvar med käpp och mössa i 
handen.



Han begrep knappt hur detta hade gått till. En så stor heder hade han 
aldrig kunnat vänta sig. Skulle dessa arvklenoderna nu bli hans 
tillhörighet?



Men så med ens fann han en förklaring. Det var Klara Gulla, som låg bakom 
det hela. Mor i Falla visste, att han snart skulle bli så upphöjd, 
att ingenting var för gott för honom. Ja, om käppen hade varit av silver 
och mössan av guld, så hade de kanske varit ändå mera passande för Klara 
Gullas fader.





24 KLÄDD I SIDEN.



Det kom inte något brev från Klara Gulla varken till far eller mor, och 
det gjorde ju inte så mycket, när man visste, att hon var så tyst nu, bara 
för att de skulle bli så mycket mer överraskade och glada, när det blev 
tid för henne att kungöra den stora nyheten.



Men i alla fall var det gott för Jan, att han hade kommit åt att titta 
litet i hennes kort, för annars hade han lätt kunnat bli gjord till narr 
av andra människor, som trodde, att de visste mera än han om Klara Gullas 
vägar.



Så, för att ge ett exempel, kan man tänka på Kattrinas kyrkfärd.



Kattrina hade gått till kyrkan på första adventsöndagen, och när hon kom 
tillbaka, var hon både skrämd och ledsen.



Hon hade sett ett par unga karlar, som hade varit i Stockholm under hösten 
på byggnadsarbete, stå och tala med några andra ungdomar, både jäntor och 
pojkar. Och när Kattrina såg dem, hade hon tänkt, att här kunde hon kanske 
få några upplysningar om Klara Gulla, och hade 
gått fram till dem för att fråga.



De höll visst på att tala om några roliga mandater. Karlarna åtminstone 
skrattade så högt, att Kattrina tyckte, att det var rent opassande, när de 
stod så tätt utanför kyrkan. Det kom de väl också själva till besinning 
om, för när Kattrina närmade sig dem, stötte de till varandra och 
tystnade.



Hon hörde bara ett par ord av en karl, som stod med ryggen vänd åt hennes 
håll, så att han inte hade sett henne.



--Å tänk, att ho gick klädd i siden! sa han.



I detsamma fick han sig en så hård knuff av en ung flicka, att han 
tvärtystnade. Han såg sig om och blev spjutröd i ansiktet, då han märkte, 
att Kattrina stod alldeles bakom honom. Men strax efteråt gjorde han ett 
kast med huvudet och sa med höjd röst:



--Våd är det åt dej? Varför ska jag inte få säja, att drottninga gick 
klädd i siden ?



När han hade sagt de orden, började alla de unga gapskratta värre än 
förut. Kattrina gick bara förbi dem och kunde inte komma sig för att fråga 
dem om någonting.



Hon kom hem ifrån kyrkan så bekymrad, att Jan höll på att tala om för 
henne hur det rätteligen förhöll sig med Klara Gulla, men han besinnade 
sig och bad henne bara berätta än en gång det där, som de hade sagt om 
drottningen.



Det gjorde hon.

--Men du förstår väl, att det där sa di bara för te å villa bort 
saka för mej, tillade hon.



Jan sa alltjämt ingenting. Men han kunde inte låta bli att dra litet på 
munnen.



--Vad tänker du på? sa Kattrina. Du har en så konstig min på dej om darna. 
Du kan väl aldrig ha reda på vad det var di mente?



--Nej, det vet jag visst inte, sa Jan, men så mycken tillit får vi väl ha 
te den lilla flicka, min snälla Kattrina, att vi tror, att allt går, som 
det ska.



--Jag blir så ängslig------



--Det är inte tid å tala än varken för dom eller för mej, avbröt Jan. Det 
är Klara Gulla själv, som har bett dom å inte säja någe te oss, å vi ska 
hålla oss lugna oss kattrina, ja, det ska vi.





25 STJÄRNOR.



När den lilla flickan i Skrolycka hade varit borta i nära åtta månader, 
kom Stoll-Ingborg en vacker dag inklivande på logen i Falla, medan Jan 
stod där och tröskade.



Stoll-Ingborg var syskonbarn till Jan, men han såg sällan till henne, 
därför att hon var rädd för Kattrina. Det var nog för att slippa råka 
hustrun, som hon kom och sökte upp honom i Falla mitt i arbetstiden.



Jan blev just inte så glad, då han fick se henne.

Hon varju inte riktigt galen, det var hon visst inte, men det var 
ingen reda med henne, och hon pratade alldeles förskräckligt. Han slängde 
sin slaga som förut utan att låtsa om henne.



--Håll opp mä tröskninga, Jan, sa hon, så att jag kan få tala om för dej 
vad jag drömde om dej i natt!



--Det är bäst, att du kommer igen en annan gång, Ingborg, sa Jan. Så snart 
Lars Gunnarsson hör, att jag vilar mej från tröskninga, kommer han hit å 
ser efter vad som står på.



--Jag ska vara så kvick, så kvick, sa Stoll-Ingborg. Du minns väl, att jag 
var den kvickaste åv syskona där hemma. Ja, di var så dåliga, di andra, på 
alla sätt förstås, så det är inte mycke å skryta mä.



--Du skulle ju tala om en dröm, påminde Jan.



--Strax, strax, du! Du ska inte vara rädd. Jag begriper, begriper. Sträng 
husbonde nu i Falla, sträng husbonde. Men var inte ängslig för mej, du! Du 
ska inte få bannor för mi skull. Det är inga nöd, när en har å göra mä en, 
som är så klok som jag.



Jan hade gärna velat höra vad hon kunde ha drömt om honom, för så säker 
han än var på sina stora förhoppningar, så sökte han ändå bekräftelse från 
alla håll. Men nu var Stoll-Ingborg inne på sina egna tankars väg, och då 
var det inte lätt att hejda henne.



Hon kom tätt inpå Jan, böjde kroppen framåt for var ny mening, knep ihop 
ögonen, skakade på huvudet och talade, så att orden sprutade ur 
munnen.



--Du ska inte vara rädd, sa hon. Skulle jag ställa mej å tala mä en, som 
tröskar i Falla, om jag inte visste, att husbond har gått te skogen å att 
matmora är borta i bygda å säljer smör? "Alltid hava dem för ögonen", står 
det i katkesen, Det är det jag vet. Jag aktar mej allt för å komma, när di 
kan se mej.



--Gå ur vägen, Ingborg! sa Jan. Annars kan jag råka te å träffa dej mä 
slagan.



--Tänk, vad ni pojkar slog mej förr i väla! sa hon; Å stryk får jag än i 
dag. Men när vi skulle läsa på husförhör, då var det jag, som var styv. 
"Det är ingen, som lurar Ingborg", säjer prosten, "hon kan sina stycken." 
A jag är så god vän med småmamsellera på Lövdala. Jag läser opp katkesen 
för dom, bå frågor och svar, från början te slut. Tänk, ett sånt minne jag 
har! Jag kan bibeln mä å hela psalmboka å alla prostens predikningar. Ska 
jag läsa opp nånting för dej, eller vill du hellre, att jag ska sjunga?



Nu svarade Jan ingenting mer. Han tog till med tröskningen på nytt.



Men hon gick inte fördenskull. Hon satte sig på en halmkärve, sjöng först 
igenom en psalm på bortåt en tjugu verser och läste därpå upp ett par 
kapitel ur bibeln. Till sist gick hon sin väg utan att säga adjö och var 
borta en lång stund. Men rätt som det var, stod hon på nytt i logdörrn.



--Tyst nu, tyst nu! sa hon. Nu säjer vi inte nå annat än det, som vi 
skulle säja. Bara, bara tyst!

Hon sträckte upp pekfingret, höll kroppen stilla och ögonen öppna.



--Inga andra tankar, inga andra tankar! sa hon. Vi håller oss te saka. 
Bara tyst mä slaga nu.



Hon väntade, tills Jan lydde henne.



--Du kom te mej i natt i drömmen, så var det, ja. Du kom te mej, å jag sa 
så här: "Är du ute a går, Jan i Askedalarna?"--"Nej", sa du, "nu heter jag 
Jan i Längtedalarna."--"Jaså, välkommen!" sa jag. "Där har jag bott i hela 
mitt liv."



Hon försvann ur logöppningen. Jan hade blivit förundrad över hennes ord. 
Han tog inte genast till med arbetet, utan stod och funderade.



Om ett par ögonblick var hon där på nytt.



--Nu minns jag vad det var, som jag kom hit för, sa hon. Jag skulle visa 
dej mina stjärnor.



Hon hade på armen en liten korg, som var ombunden med en duk. Medan hon 
slet och drog i knuten, pratade hon oupphörligt.



--Det är riktiga stjärnor, det här. När en bor i Längtedalarna, då nöjer 
en sej inte mä di jordiska tingen, utan då är en tvungen te å ge sej ut å 
söka efter stjärnor. Det är inga anna råd. Du får nog gå ut å söka efter 
dom, du mä, nu.



--A nej, vet du, Ingborg, sa Jan, jag håller mej allt te det, som finns på 
jorden.



--Tyst för all del! sa Stoll-Ingborg. Tror du, att jag är så stollig, så 
jag går å letar efter dom, som sitter kvar på himlen? Jag söker bara efter 
såna, som har fallit. Jag är väl en förståndig människa, vet jag.

Hon öppnade korgen, och Jan såg, att där låg fullt med olika slags 
stjärnor, som hon väl hade tiggt ihop på herrgårdarna. Det var stjärnor av 
tenn och papper och glas, grannlåt if rån julgranar och karameller.



--Det är riktiga stjärnor, sa hon. Di är nerfallna från himlen. Du är den 
ende, som har fått sett dom, å du ska få ett par mä åv dom, när du behöver 
dom.



--Tack ska du ha, Ingborg! sa Jan. När den tiden kommer, att jag behöver 
stjärnor, å det kan bli snart nog, så tänker jag inte be dej om dom.



Nu gick hon äntligen, men det dröjde en stund, innan Jan tog till med 
tröskningen.



Det var en fingervisning, det här också. Inte för att en sådan vettvilling 
som Ingborg hade någon reda på Klara Gullas vägar, men hon var sådan, att 
hon kände i luften, när det skulle ske något märkvärdigt. Hon kunde se och 
höra sådant, som klokt folk aldrig fick någon aning om.





26 I VÄNTAN.



Ingenjör Boraeus på Borg brukade nästan var förmiddag göra sig en vändning 
ner till bryggan för att ta emot ångbåten, och det kunde ingen undra över. 
Han hade bara ett kort stycke väg att gå genom den vackra granparken, och 
alltid kom det väl någon människa med båten, som han kunde byta ett par 
ord med för att på så sätt skaffa sig en liten 
omväxling i enformigheten på landsbygden.



Just i parkgränsen, där vägen stöp tvärbrant ner mot bryggan, stack några 
stora, nakna hällar upp ur marken, och det hände ofta, att långväga folk 
slog sig ner på dem, medan de väntade. Och det var alltid många väntande 
vid Borgs brygga, för man var aldrig riktigt säker när båten skulle komma. 
Före tolv var det ju sällan den kom, men man var heller inte riktigt trygg 
för att den inte kunde vara vid bryggan redan klockan elva. Att den dröjde 
ända till ett och två, var ju heller inte alldeles omöjligt, så att 
påpassligt folk, som gick ner till bryggan vid tiotiden, kunde bli 
sittande där hela förmiddagen.



Ingenjör Boraeus hade god utsikt över Löven från sitt kammarfönster på 
Borg. Han såg när ångbåten stack fram bakom uddarna och visade sig aldrig 
vid bryggan förrän i lagom tid. Han behövde alltså inte själv slå sig ner 
på de där väntestenarna och gav bara en blick i förbifarten åt dem, som 
hade tagit plats där.



Men en sommar kunde han inte låta bli att lägga märke till en liten karl 
med ett milt och snällt utseende, som satt där och väntade dag efter dag. 
Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då 
sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen 
och ställde sig längst ute på bryggan, liksom säker om att få ta emot 
någon. Men aldrig kom något främmande till honom. När båten gick, stod han 
där lika ensam som förut.



Nu var glädjen borta, och när han begav sig hemåt, såg han gammal och 
trött ut. Man kunde nästan vara rädd, att han inte skulle ha kraft att 
komma uppför backen.



Ingenjör Boraeus kände inte karlen, men en vacker solskensdag, när han 
återigen såg honom sitta där och stirra utåt sjön, gav han sig i tal med 
honom. Han fick snart veta, att det var en dotter, som var bortrest och 
väntades komma hem i dag.



--Vet ni då så säkert, att hon kommer i dag? frågade ingenjörn. Jag har 
sett er sitta här å vänta i ett par månader. Hon måtte ha gett er orätt 
besked förut.



--Å nej, det har hon väl inte, sa mannen saktmodigt. Inte har hon gett 
oriktigt besked, inte.



--Men i Herrans namn, sa ingenjörn och tog till en smula häftigt, för han 
var en hetlevrad herre, vad menar ni? Ni har suttit här å väntat dag efter 
dag, utan att hon har kommit, å hon skulle inte ha gett orätt besked!



--Nej, sa den lilla karlen och såg upp på ingenjörn med sina vänliga, 
vattenklara ögon, det har hon inte kunnat göra. Hon har inte gett någe 
besked alls.



--Har ni inte haft något brev? frågade ingenjörn.



--Nej, vi har inte haft brev sen i fjol den första oktober.



--Men varför går ni då hit ner? undrade ingenjörn. Här sitter ni alla 
förmiddagar utan att göra något. Har ni tid att gå if rån arbetet på 
det sättet? --Å nej, det är väl illa gjort åv mej, sa karlen och smålog 
för sig själv, men det blir väl bra mä den saka.



--Men är det möjligt, att ni är ett sådant nöt, utropade ingenjör Boraeus 
och var helt förgrymmad, att ni sitter här å väntar utan all orsak? Ni 
borde sättas på dårhus.



Mannen svarade ingenting. Han satt med armarna knäppta om knäna, 
fullkomligt oberörd. Småleendet lekte alltjämt omkring munnen, ja, det 
blev alltmer segervisst för var sekund, som gick.



Ingenjörn ryckte på axlarna och gick ifrån honom. Men när han hade hunnit 
halvvägs neråt backen, ångrade han sig och vände om. Han hade fått en god 
min på sig, allt det bittra, som vanligen låg utbrett över de stränga 
dragen, var försvunnet, och han räckte mannen sin hand.



--Jag ville bara skaka hand med er, sa han. Förut har jag trott, att jag 
var den, som bäst förstod mig på att längta i den här socknen, men nu ser 
jag, att jag har fått min överman.





27 KEJSARINNAN.



Den lilla flickan if rån Skrolycka hade varit borta i hela tretton 
månader, utan att Jan med ett endaste ord hade förrått, att han hade någon 
reda på allt det stora, som hade hänt henne. Han hade satt sig i 
sinnet, att han skulle tiga, ända tills hon själv kom tillbaka. Om Klara 
Gulla inte visste, att han visste något på förhand, skulle det bli en så 
mycket större glädje för henne att få överraska honom med all sin 
härlighet.



Men här i världen sker det mera, som är oväntat, än väntat. Och det kom en 
dag, då Jan fick lov att ta bladet från munnen och tala om hur det förhöll 
sig. Det var inte för sin egen skull, nej, han kunde ha nöjt sig med att 
gå omkring i sina slitna kläder och låta folk tro, att han bara var en 
fattig backstusittare, så länge det skulle vara. Det var för den lilla 
flickans egen skull, som han blev tvungen att uppenbara den stora 
hemligheten.



Det var en dag i början av augusti, då han hade varit nere vid bryggan och 
väntat på henne. För se, att gå ner till bryggan var dag för att få se 
hennes ankomst, det hade han inte kunnat neka sig, och det kunde hon väl 
inte heller misstycka.



Ångbåten hade just lagt till, och han hade sett, att Klara Gulla inte var 
med. Han hade ändå trott, att hon skulle vara färdig med allting nu och 
kunna ge sig av hem. Men det hade väl kommit nya hinder i vägen, som det 
hade gjort hela sommarn. Det var inte gott att komma ifrån för den, som 
hade så mycket att stå i.



Bra stor skada var det ändå, att hon inte kom i dag, för det var så 
ovanligt många av hennes gamla bekanta nere vid bryggan. Där stod både 
riksdagsman Karl Karlsson i Storvik och August Där Nol i Prästerud. 
Mågen hos Björn Hindriksson var där, och till och med den gamla Agrippa 
Prästberg hade råkat komma dit. Agrippa hade just haft ett horn i sidan 
till den lilla flickan, alltsedan hon narrade honom med glasögonen. Jan 
kunde inte neka till att det skulle ha varit bra roligt, om Klara Gulla 
hade stått på båten i all sin prakt den dagen, då Prästberg hade kunnat se 
henne.



Men när hon nu inte kom, var det ju inte annat för Jan att göra än att 
vända om hem. Han skulle just stiga ner från bryggan, då den gamla elaka 
Greppa ställde sig i vägen för honom.



--Jaså, sa Greppa, du springer här efter dottra di i dag mä?



En sådan karl som Greppa var det ju bäst att inte byta ord med, och Jan 
vek bara åt sidan för att komma forbi honom.



--Ja, jag undrar inte på att du vill möta e sån fin dam, som ho lär ha 
blitt, sa Greppa.



Nu kom August Där Nol rusande fram till Greppa och ryckte honom i armen, 
för att han skulle tiga.



Men Greppa gav sig inte,



--Hela sockna vet'et, sa han, då är det väl på tiden, att föräldrarna 
också får reda på hur det står te. Jan Andersson är en bra karl, fast han 
har skämt bort dottra. Jag kan inte tåla längre, att han sitter här vecka 
efter vecka å väntar på e------



Här sa han ett så fult ord om den lilla flickan i Skrolycka, att Jan, far 
hennes, aldrig ville upprepa det, inte ens i sina tankar.



Men nu, då Agrippa Prästberg kastade ordet emot honom med hög röst, så att 
allt folket på bryggan hörde vad han sa, bröt det sig fram i dagen, allt 
det, som han hade gått och burit på i tysthet under hela året. Han kunde 
inte längre hålla det dolt. Den lilla flickan fick förlåta honom, att han 
förrådde henne.



Han sa det, som han måste säga, utan något slags vrede eller förhävelse. 
Han slog if rån sig med handen och drog på munnen, liksom föraktade han 
att svara.



--När kejsarinna kommer------



--Kejsarinna, vad är det för e? flinade Greppa, som om han ingenting 
skulle ha hört om den lilla flickans upphöjelse.



Men Jan i Skrolycka lät sig inte störas, utan fortsatte med samma lugn som 
förut.



--När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på 
huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju 
lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går 
före henne mä dragna svärd i hanna, då får vi se om du törs säja detsamma 
te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej i dag.



När han hade talat ut, stod han stilla ett ögonblick för att njuta av att 
se hur förskräckta de såg ut allihop. Sedan svängde han sig på klacken och 
gick sin väg, men utan att göra sig någon brådska förstås.

Det uppstod larm och oväsen på bryggan, så snart 
han hade vänt ryggen till. Han brydde sig inte om det i början, men så 
fick han höra en tung duns, och då måste han se sig tillbaka.



Den gamle Greppa låg kullslagen på bryggan, och August Där Nol stod lutad 
över honom med knutna nävar.



--Du visste allt, din rackare, att han inte skulle tåla å få höra 
sanninga, sa August. Det måtte inte finnas någe hjärta i kroppen på dej.



Så mycket hörde Jan i Skrolycka, men allt sådant som strid och bråk var 
honom emot. Han gick vidare uppför backen utan att blanda sig i leken.



Men det märkvärdiga var, att när han hade hunnit bort ur alla människors 
åsyn, kom en stark och tung gråt över honom. Han kunde inte förklara vad 
det skulle betyda. Det var väl glädjetårar över att han hade fått 
uppenbara hemligheten. Han tyckte, att han hade fått den lilla flickan 
tillbaka.





28 KEJSAREN.



Den första söndagen i september, då ska man tro, att kyrkfolket i Svartsjö 
fick något att förundra sig över.



Det finns en stor och bred läktare i Svartsjö kyrka, som går tvärsöver 
hela långskeppet. Och i första bänken på den läktarn har 
herrskaperna brukat sitta, herrkarlarna till höger och fruar och mamseller 
till vänster, så länge som man kan minnas tillbaka.



Det var inte något förbud för andra att sitta där. Alla platser i kyrkan 
var lika fria. Men det skulle förstås aldrig ha fallit en fattig 
backstusittare in att slå sig ner i den bänken.



Jan hade tyckt förr i världen, att de hade varit både vackra och fina att 
se på, de, som satt där. Och än i dag ville han inte neka till att både 
brukspatronen på Duvnäs och löjtnanten på Lövdala och ingenjörn på Borg 
var ståtliga karlar och tog sig bra ut. Men vad var det att tala om mot 
den härligheten, som folk nu fick att beskåda? Något sådant som en riktig 
kejsare hade väl ändå aldrig förr tagit plats där uppe i herrskapsbänken.



Men nu satt det en sådan storkarl i alla fall på främsta platsen ytterst i 
bänken. Bägge händerna stödde han mot en lång käpp med stor silverknopp, 
på huvudet hade han en hög, grön läderkaskett, och på bröstet blänkte två 
stora stjärnor, en lik guld och en lik silver.



När orgeln stämde upp, så höjde kejsarn sin röst och sjöng. För en kejsare 
får lov att sjunga högt och klart i kyrkan, även om han inte kan hålla 
rätt melodi och ton. Folk är ändå glada att få höra honom.



Herrkarlarna, som satt bredvid honom, vände sig åt sidan och såg på honom 
gång efter annan, men det var ju ingenting att undra på. Det var nog 
första gången, som de hade en sådan höghet ibland sig.



Kasketten fick han ju lov att lägga av sig, för det får till och med en 
kejsare lov att göra, när han kommer till kyrkan, men han lät den sitta på 
så länge som möjligt, för att folk skulle få se sitt lystmäte på den.



Det var också många av dem, som satt nere i kyrkan, som den dagen vände på 
huvudet och såg uppåt läktarn. Det var, som skulle de tänka mer på honom 
än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. Det skulle nog ge med 
sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan.



De var kanske litet förvånade över att han hade blivit så upphöjd. Men de 
borde ju kunna förstå, att den, som var far till en kejsarinna, fick lov 
att själv bli kejsare. Något annat var inte möjligt.



När han kom ut på talbacken efter gudstjänsten, var det flera, som gick 
emot honom, men han hann inte tala med en enda, förrän klockar Svartling 
kom och bad honom gå med in i sakristian.



Där inne satt prästen i en hög länstol med ryggen mot dörrn och talade med 
riksdagsman Karl Karlsson, när Jan och klockarn kom in. Prästen var ledsen 
för någonting, det hördes på rösten. Det var inte långtifrån, att han 
grät.



--Det är två av de själar, som har varit anförtrodda åt min vård, sa han, 
som jag har låtit gå till spillo.



Riksdagsmannen försökte trösta honom.



-Pastorn kan väl inte ha någon skuld i den ondska, som bedrives i de 
stora städerna, sa han. Men prästen lät inte lugna sig. Han lutade det 
vackra unga ansiktet i händerna och grät.



--Nej, det kan jag ju inte, sa han. Men vad har jag gjort för att vaka 
över den unga adertonåriga flickan, som blev kastad skyddslös ut i 
världen? Å vad har jag gjort för att trösta hennes far, som bara hade 
henne att leva för?



--Pastorn är så nykommen i församlingen, sa riksdagsmannen. Om här ska 
talas om ansvar, så drabbar det väl mera oss andra, som hade reda på 
förhållandena. Men vem kunde tro, att det skulle gå så galet? Di unga får 
ju lov å ge sej ut i världen. Vi har varit utkastade på samma sätt allihop 
här i socknen, å di flesta har det gått bra för.



--A Gud, måtte jag kunna tala med honom! bad prästen. Måtte jag kunna 
fånga det flyende förståndet------



Klockar Svartling harskade sig, där han stod bredvid Jan, och prästen 
vände sig emot dem. Han steg genast upp, tog Jans hand och lade den i sin.



--Kära Jan! sa han.



Prästen var högrest och ljus och vacker. När han kom emot en med sin goda 
röst och de milda, blå ögonen lysande av barmhärtighet, så var han inte 
lätt att stå emot. Men härvidlag var det inte annat att göra än att visa 
honom till rätta strax från början, och det gjorde Jan också.



--Det är ingen Jan mer, min snälla pastor, utan nu är det kejsar Johannes 
av Portugallien, å den, som inte vill ge honom hans rätta benämning, den 
har han inte någe otalt mä.



Därmed gav Jan prästen en liten kejsarnick till avsked och satte kasketten 
på huvudet. Och de såg allt ganska snopna ut, de tre, som stod kvar i 
sakristian, när han sköt upp dörrn och gick sin väg.



29 KEJSARVISAN.



I skogsbacken ovanför Lobyn fanns det ännu ett stycke kvar av den gamla 
landsvägen, den, som alla människor hade måst köra förr i världen, men som 
var utdömd nu, därför att den intet annat gjorde än krånglade sig uppför 
och utför alla möjliga kullar och bergshöjder och aldrig hade vett att gå 
omkring dem. Den biten, som fanns kvar, var så pass tvärbrant, att den 
aldrig mer togs i bruk av dem, som åkte, men fotgängare strävade sig 
uppför den en och annan gång, därför att den var en bra genväg.



Den löpte ännu fram likaså bred som en riktig kronans landsväg, och ännu 
var den grusad med vackert, gult grus, ja, den var till och med finare nu 
än förr, eftersom den var utan hjulspår och utan smuts och damm. Längs med 
kanten blommade landsvägsblommorna än i dag. Både hundkäx och gökärter och 
smörblomster stod där i jämna led, men dikena var igengrodda, så att en 
hel rad med granar hade kunnat stiga ner i dem. Det var idel unggranar, 
som växte där, lika höga allihop, med kvistar ifrån roten och ända upp. De 
stod tätt tryckta intill varandra som i en herrgårdshäck, men inte en enda 
var torr eller risig. Alla var ljusa i topparna 
av unga skott, och alla spelade de och surrade som humlor i vackra 
sommardagar, då solen sken ner på dem från en klar himmel.



När Jan i Skrolycka gick hem från kyrkan den söndagen, då han för första 
gången hade visat sig där i sin kejsarskrud, kom han att slå in på den 
gamla landsvägen. Det var en solvarm dag, och när han gick uppför backen, 
hörde han spelet i granarna så starkt, att han blev förvånad. Han tyckte, 
att han aldrig hade hört granar sjunga på det sättet, och det föll honom 
in, att han borde ta reda på varför de var så högljudda just i dag. Och 
som han ingen brådska hade, slog han sig ner mittibland dem på den fina 
grusvägen, la käppen bredvid sig, tog av kasketten för att kunna torka 
svetten ur pannan och satt sedan stilla med knäppta händer och lyssnade.



Det var alldeles lugnt i luften, så att det var inte någon vind, som satte 
alla de små instrumenten i rörelse. Nej, man fick allt lov att tro, att 
granarna stod där och spelade för att visa sin glädje över att de var så 
friska och unga, över att de stod så bra i fred här utmed den övergivna 
landsvägen, och över att de hade så många år framför sig, innan det skulle 
falla någon människa in att hugga ner dem.



Men om det så förhöll sig, fick man ändå ingen förklaring på varför träden 
spelade så kraftigt just i dag. Alla de där goda gåvorna kunde de ju 
glädja sig åt varenda vacker sommardag, dem behövde de inte ställa till 
med extra musik för.

Jan satt tyst mittpå landsvägen och lyssnade. Det var vackert att 
höra på gransuset, fastän det höll i med en och samma ton och inga 
uppehåll gjordes, så att det inte blev spår till takt eller melodi.



Ja, det var ljuvligt och gott i skogsbacken, det var det, så inte kunde 
man undra på att träden kände sig glada och lyckliga. Det, som var 
märkvärdigt, det var, att granarna inte kunde spela bättre, än de gjorde. 
Han såg på deras småkvistar, där vartenda barr var fint och grönt och 
välskapat och satt på sin rätta plats. Han drog in kådlukten, som 
strömmade ut ifrån dem. Det fanns ingen ört på ängen, ingen blomma i 
hagen, som var så välluktande. Han la märke till deras halvvuxna kottar, 
där fjällen låg så konstmässigt ordnade för att hålla vakt om fröna.



De här träden som förstod sig så bra på allting, de borde väl kunna spela 
och sjunga, så att man begrep vad de menade.



Men det var bara ett och detsamma, som de kom med. Han blev sömnig av att 
sitta och höra på dem. Det vore kanske inte heller så dumt att sträcka ut 
sig på den fina, rena grusvägen och ta sig en liten lur.



Men vänta! Vad var detta? Just som han la ner huvudet på marken och hade 
fällt ihop ögonlocken, tyckte han, att träden började med något annat. Nu 
kom det takt, och nu kom det melodi.



Allt det andra hade bara varit ett förspel, såsom det brukas i kyrkan, 
innan psalmen börjar. Nu kom det ord med, ord, som han kunde förstå.



Ja, det var ju detta, som han hade känt på sig hela tiden, fast han inte 
hade velat säga ut det ens i tankarna. Men träden visste nog vad som hade 
hänt, de med. Det var allt för hans räkning, som de hade spelat upp så 
högljutt redan, när han kom.



Nu sjöng de om honom, det var inte att ta miste på. Nu, när de trodde, att 
han sov. De ville kanske inte, att han skulle höra hur de firade honom.



En sådan visa, en sådan sång! Han låg och höll ihop ögonen, men han hörde 
i stället så mycket bättre. Det var inte ett ljud, som undgick honom.



När de första verserna var sjungna, kom det ett mellanspel utan ord, och 
just det var det, som var det härliga.



Det var musik, det! Inte bara de små ungträden utmed den gamla landsvägen, 
utan hela skogen spelade med. Det var orglar och trummor och trumpeter. 
Det var små trastflöjter och bofinkspipor, det var bäckar och näckar, det 
var klingande blåklockor och dundrande hackspettar.



Aldrig hade han hört något så grant. Och aldrig hade han lyssnat till 
någon musik på det sättet. Den satte sig fast i öronen på honom, så att 
han aldrig kunde glömma den.



När det var slutsjunget, och skogen blev tyst igen, for han upp som ur en 
dröm. Och strax började han på att sjunga igenom denna skogens kejsarvisa, 
för att han inte skulle glömma den.

Kejsarinnans fader är så hjärtans glader.



Här kom omkvädet, och det hade han inte kunnat uppfatta ordentligt, men 
han sjöng ändå, så ungefär, som han tyckte, att det hade låtit.



Som tidningen haver sagt. Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var. 
Bom, bom, bom, å rulla bom, bom.



Gullkronan blir hans mössa, gullsabeln blir hans bössa. Som tidningen 
haver sagt. Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var. Bom, bom, bom, 
å rulla bom, bom.



Gulläpplena de flyta som rovor i hans gryta. Som tidningen haver sagt. 
Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var. Bom, bom, bom, å rulla bom, 
bom.

Då han går ur sin stuga, hovfröknar stå och buga. Som tidningen 
haver sagt. Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var. Bom, bom, bom, 
å rulla bom, bom.



Då han i skogen träder, vart litet blad sig gläder. Som tidningen haver 
sagt. Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var. Bom, bom, bom, å 
rulla bom, bom.



Just detta "bom, bom" var det, som hade ljudit grannare än allt det andra. 
Han stötte käppen hårt i marken för vart bom och gjorde rösten så djup och 
stark, som det var möjligt.



Han sjöng och sjöng om, så att det gallade i skogen. Det var något så 
underbart med denna visan. Han kunde inte tröttna på att sjunga den gång 
på gång.



Men så var den ju också på ett ovanligt sätt hopkommen. Det var väl ett 
tecken till hur utmärkt den var, att detta var enda gången i hela hans 
liv, som det hade lyckats honom att få en melodi att sitta fast i öronen.



30 DEN SJUTTONDE AUGUSTI.



Första gången, som Jan i Skrolycka hade gått till Lövdala en sjuttonde 
augusti, hade besöket just inte avlupit så hedersamt för honom, som han 
hade kunnat önska. Han hade inte heller gjort om det en enda gång, fastän 
han hade hört folk säga, att det blev mer roligt och högtidligt på Lövdala 
för vart år, som gick.



Men nu, efter den lilla flickans upphöjelse, hade ju allt blivit så 
annorlunda för honom. Nu trodde han, att det skulle bli en stor 
missräkning för löjtnant Liljecrona, om inte en sådan storkarl som kejsar 
Johannes av Portugallien ville göra honom den hedern att önska honom lycka 
på hans födelsedag.



Han satte alltså på sig kejsarstassen och begav sig i väg. Men han aktade 
sig väl för att komma bland de första gästerna. För honom, som var 
kejsare, passade det bäst att inte visa sig, förrän de många främmandena 
hade fått göra sig litet hemmastadda och roligheten hade kommit i gång.



Vid det förra besöket hade han inte vågat sig längre än till trädgården 
och sandgången framför huset och aldrig gått fram och hälsat, men nu kunde 
det ju inte bli tal om att han skulle uppföra sig så obelevat. Nu styrde 
han genast rakt på den stora bersån till vänster om förstubron, där 
löjtnanten satt med en hel mängd herrkarlar både ifrån Svartsjö och andra 
håll, tog honom i hand och önskade honom många och goda år.

--Jaså, Jan, är du ute å går? sa löjtnant 
Liljecrona och lät litet förvånad. Han hade nog ändå inte väntat sig en 
sådan ära, och det var väl därför, som han inte hade kommit ihåg sig, utan 
gett honom det gamla namnet.



Men en så beskedlig karl som löjtnanten menade inte något illa med detta, 
det visste Jan, och därför visade han honom till rätta med all 
saktmodighet.



--Vi ska väl inte räkna så noga med löjtnanten, eftersom det är hans 
födelsedag i dag, sa han. Men annars skulle det allt med rätta heta kejsar 
Johannes av Portugallien.



Dessa ord hade han sagt med en så mild röst, som det var honom möjligt, 
men de andra herrkarlarna började ju ändå på att skratta åt löjtnanten för 
att han hade burit sig dumt åt, och den förtreten hade Jan ju inte velat 
vålla honom på hans högtidsdag. Han fick brått med att vända sig till de 
andra för att villa bort saken.



--Go dag, go dag, mina snälla genraler å biskopar å landshövdingar! sa han 
och lyfte på mössan med den stora kejsarsvängen. Sedan var det hans mening 
att gå runt i kretsen och skaka hand med dem allihop, som man ska göra, 
när man kommer på kalas.



Närmast löjtnanten satt då en liten, tjock karl, som var klädd i vit väst 
och hade guld på kragen och värja vid sidan. När han kom för att hälsa, 
räckte mannen inte fram hela handen, utan gav honom bara två fingrar.



Han kanske inte menade något illa med det, men se, en sådan man som 
kejsar Johannes visste, att man är tvungen att hålla på sin värdighet.



--Du får allt lov å ge mej hela hanna, min snälla biskop å landshövding, 
sa han, men så vänligt så, för han ville inte komma och störa glädjen på 
den här stora dagen.



Men nu ska man tro, att karlen snörpte på näsan.



--Jag hörde nyss, att det inte var dej till lags, att Liljecrona kallade 
dej i namn, sa han. Men nu undrar jag hur du kan understå dej att säja du 
till mej. Ser du inte di här? frågade han och pekade med detsamma på tre 
fattiga småstjärnor, som han hade sittande på fracken.



När sådana ord fälldes, då var det tid att lägga av ödmjukheten. Raskt upp 
med rocken, så att västen blev synlig, fullsatt med stora, granna 
"maljonger" av både guld och silver! Han gick eljest med rocken hopknäppt 
över dem, för de var ömtåliga och blev lätt blekta och stötta. Folk 
brukade också bli så underligt förlägna i sällskap med storkarlar, så han 
ville inte skrämma dem med att visa all sin härlighet i onödan, men nu 
måste den fram.



--Se hit, du! sa han. Lull lull lull! Så ska en ha det, när en vill 
skryta. Tre fattiga stjärnor, vad är det å komma mä?



Och nu ska man tro, att karlen fick upp respekten. Det gjorde väl också 
sitt till, att alla de, som visste hur det förhöll sig med kejsarinnan och 
kejsardömet, höll på att skratta sig rent fördärvade åt honom.



--Kors för tusan! sa han och steg upp och bockade sig. Det är nog ett 
riktigt majestät, som jag har framför mej. Det förstår sej ju till å med 
på att ge svar på tal.



Ja, så går det, när man vet hur man ska umgås med folk. Det var ingen av 
alla herrkarlarna, som sedan var så glad att få språka med regenten i 
Portugallien som just den här, som hade varit så granntyckt till en början 
och inte velat ge honom mer än två fingrar, när han, som var kejsare, hade 
räckt fram hela handen.



Att det inte var någon mer av dem, som satt i bersån, som nekade att ge 
kejsarn tillbörlig hälsning, det är ju något, som nästan är onödigt att 
omtala. Sedan nu den första häpenheten och förlägenheten var överståndna 
och herrkarlarna hade börjat begripa, att han inte var svår att komma 
överens med, så kejsare han var, blev de lika ivriga, de som alla andra, 
att få höra talas om den lilla flickans upphöjelse och om hennes snara 
återkomst till hemsocknen. Till sist uppstod det en sådan vänskap mellan 
honom och dem, att han till och med sjöng för dem den visan, som han hade 
lärt i skogen. Det var kanske en alltför stor nedlåtenhet, som han 
bevisade dem. Men när de var så glada åt vart ord han sa, så kunde han 
inte förneka dem nöjet att också få höra honom sjunga.



Men när han höjde upp sin röst och sjöng, då ska man tro, att det blev en 
uppståndelse. Då fick han inte bara de gamla herrkarlarna till åhörare, 
utan här kom både de gamla grevinnorna och generalskorna, som hade 
suttit i förmakssoffan och druckit te och ätit konfekt, och de unga 
baronerna och hovfröknarna, som hade hållit på och dansat i balsalongen, 
rusande för att få höra honom. De ställde sig i en tät ring runtomkring 
honom, och på honom var alla ögon riktade, såsom det ska vara, när man är 
kejsare.



Maken till visa hade de förstås aldrig hört. Och så fort som han hade 
sjungit den till slut, ville de, att han skulle börja om igen. Han krusade 
allt en bra stund, för man får ju inte vara alltför medgörlig, men de gav 
sig inte med mindre, än att han gjorde dem till viljes. Och när han nu kom 
till omkvädet, såbörjade de sjunga med, och när "bom, bom" kom, så 
stampade de unga baronerna i marken, medan hovfröknarna klappade takten 
med händerna.



Ja, det var en märkvärdig visa. När han nu tog om den och så många 
grannklädda människor sjöng med och så många vackra unga flickor gav honom 
vänliga ögonkast och så många käcka unga herrar ropade bravo åt honom 
efter var vers, började han känna sig så yr, som om han skulle ha dansat. 
Han tyckte, att det var något, som tog honom i sina armar och lyfte honom 
högt i luften.



Han mistade inte sansen, han visste hela tiden, att han stod kvar på 
jorden, men på samma gång kände han hur ljuvligt det var att kunna stiga 
så högt, att han kom över alla andra. På den ena sidan bars han upp av 
äran och på den andra av härligheten. De tog honom på starka vingar 
och satte honom upp på en kejsartron, som svävade långt borta bland de 
röda kvällsmolnen.



Det var bara en enda sak, som fattades. Tänk, om den stora kejsarinnan, 
den lilla Klara Gulla från Skrolycka, också hade varit med där!



Han hade knappt tänkt ut tanken, förrän det spred sig som ett rött skimmer 
över gården. Och när han tittade efter bättre, så såg han, att det utgick 
från en rödklädd ung flicka, som hade kommit ut ur huset och stod på 
förstubron.



Hon var högväxt, och hon hade stort, gult hår. Hon stod så, att han inte 
kunde se hennes ansikte, men det kunde ingen annan vara än Klara Gulla.



Nu förstod han varför han hade känt sig så lycksalig i kväll. Det var bara 
ett förebud till att hon fanns i närheten.



Han bröt av mitt i sången, knuffade åt sidan dem, som stod i vägen, och 
sprang upp mot byggningen.



När han kom fram till nedersta trappsteget, måste han stanna. Hjärtat slog 
så våldsamt, att det höll på att spränga bröstet.



Så småningom fick han krafter till att röra sig framåt på nytt. Det gick 
sakta uppför, trappsteg efter trappsteg. Äntligen var han uppe på 
förstubron, och på samma gång bredde han ut armarna och viskade hennes 
namn.



Då vände den unga flickan sig om. Och det var inte Klara Gulla! Det var en 
främmande, som kastade förvånade blickar på honom.

Inte ett ord kunde han säga, men tårarna kom strömmande. Han kunde 
inte hålla dem tillbaka. Han steg utför trappan igen, vände sig bort från 
all glädje och ståt och började gå uppåt allen.



Folk ropade efter honom. De ville, att han skulle komma tillbaka och 
sjunga för dem. Men han hörde inte på dem. Så fort han kunde, skyndade han 
sig in i skogen, där han fick gömma sig undan med sin sorg.





31 JAN OCH KATTRINA.



Aldrig förr hade Jan i Skrolycka haft så mycket att tänka på och fundera 
över som nu, när han hade blivit kejsare.



För det första fick han ju lov att vara obegripligt vaksam, sedan 
storheten hade kommit över honom, så att han inte lät högmodet få insteg 
hos sig. Han måste jämt komma ihåg, att vi människor, vi är alla gjorda av 
en och samma materia, och if rån ett och samma föräldrapar härstammar vi, 
och svaga och syndiga är vi alla, så att i grund och botten har den ena 
ingenting att berömma sig av framför den andra.



I hela sitt liv hade han sett sig led åt hur människor sökte att förhäva 
sig över varandra, och inte ville han nu göra på samma sätt. Men han 
märkte nog, att det inte var så lätt att hålla sig vid den rätta 
ödmjukheten för en, som hade blivit så upphöjd, 
att det numera inte fanns någon i hela socknen, som var hans like.



Mest ängslig var han förstås för att göra eller säga något, så att de 
gamla vännerna, som gick kvar i sitt dagliga slit och släp, skulle känna 
sig förbisedda och bortglömda. Det var nästan bäst att inte nämna ett ord 
till dem om det, som hände honom, när han infann sig vid alla bjudningar 
och kalas i hela trakten, såsom det nu var hans plikt att göra. Inte kunde 
han beskylla dem för avundsjuka. Å, långtifrån! Men i alla fall borde han 
inte tvinga dem att göra jämförelser.



Inte heller fick han begära av sådana karlar som Börje och notbindarn, att 
de skulle kalla honom för kejsare. Så gamla vänner fick ju säga "Jan", som 
de alltid hade gjort. De skulle aldrig ha kunnat komma sig för med något 
annat.



Men den, som han fick tänka mest på och vara mest varsam med, det var 
förstås den gamla hustrun, som han hade sittande hemma i stugan. Det hade 
varit en bra stor lättnad, och glädje med, om det hade kommit något 
budskap om upphöjelse också till henne, men det hade det inte, utan hon 
var densamma som förr. Och det var kanske inte möjligt annat. Klara Gulla 
begrep väl, att det inte stod till att göra någon kejsarinna av Kattrina. 
Man kunde inte tänka sig, att hon skulle sätta en guldmaljong på håret, 
när hon gick i kyrkan. Förr hade hon väl stannat hemma, än hon hade visat 
sig där med något annat än den vanliga svarta silkeduken på huvudet.

Kattrina sa rentut, att hon inte ville höra talas om att Klara Gulla 
hade blivit kejsarinna. Och det var kanske det bästa, när allt kom 
omkring, att  göra henne till viljes härvidlag.



Men man kan nog förstå att det inte var så lätt för den, som var förmiddag 
gick ner till bryggan, och där var omgiven av alla dem, som väntade på 
ångbåten, och fick heta kejsare i var vändning,  att alldeles lägga av 
högheten, när han satte foten inom tröskeln till sitt eget hem. Det var 
inte utan, att det frestade på att bära ved och vatten åt Kattrina och att 
till på köpet bli så tilltalad, som om man hade gått tillbaka och inte 
framåt.



Om Kattrina hade nöjt sig med detta, så hade det ju ändå gått an, men hon 
klagade också över att han inte ville gå på dagsverke som förr i världen. 
Men när hon kom med sådant, vände han allt dövörat till. Han visste ju, 
att kejsarinnan av Portugallien skulle skicka honom så mycket pengar, att 
han aldrig mer i sitt liv skulle behöva sätta på sig arbetskläderna. Det 
hade rentav varit illa handlat mot henne att ge efter för Kattrina i den 
saken.



En eftermiddag i slutet av augusti satt han på stenen framför förstudörrn 
och rökte ur en liten pipsnugga, då han fick se skymten av ljusa 
klänningar och hörde unga röster uppifrån skogen.



Kattrina hade gått ner i björkhagen för att skära ris till en kvast, men 
dessförinnan hade hon sagt till honom, att hädanefter måste de väl ställa 
det så, att hon gick till Falla och grävde diken. Han kunde ju 
stanna hemma och laga mat och lappa kläder, eftersom han hade blivit för 
fin att arbeta hos andra. Han hade inte svarat henne med ett ord, men det 
hade i alla fall varit svårt att höra henne, så att han blev riktigt glad 
att få vända tankarna åt annat håll. Så fort han kunde, sprang han in 
efter kejsarmössan och käppen och hann just fram till grinden, när de unga 
flickorna skulle gå förbi.



Det var inte mindre än fem stycken. De tre småmamsellerna från Lövdala var 
med i flocken. De andra var väl några främmande, som hade kommit på besök.



Jan slog upp grinden på vid gavel och trädde ut mot dem.



--Go dag, mina snälla hovfröknar! sa han och gjorde en så stor sväng med 
mössan, att den närapå rörde vid marken.



De tvärstannade och såg litet blyga ut till en början, men han fick dem 
snart över den första förlägenheten.



Då blev det "go dag" och "vår snälla kejsare", och det syntes mer än väl, 
att det var en riktig glädje för dem att få se honom igen.



Dessa småmamsellerna var inte som Kattrina och det andra folket i 
Askedalarna. De hade inte alls något emot, de, att höra talas om 
kejsarinnan, och de frågade strax hur det stod till med henne och om hon 
inte snart skulle vara att hemförvänta.



De undrade också om de inte kunde få gå in i stugan och se hur det såg ut 
där. Och det behövde han inte neka dem, för Kattrina höll det alltid 
så  snyggt och ordentligt, så att hos dem kunde vem



som helst gärna få hälsa på.



När de små herrgårdsmamsellerna kom in, blev de nog förvånade över att den 
stora kejsarinnan hade vuxit upp på ett så litet ställe. Det gick väl an 
förr, när hon var van vid det, sa de, men hur skulle det bli, om hon kom 
tillbaka? Skulle hon bli boende här hos föräldrarna, eller skulle hon 
vända tillbaka till Portugallien?



Jan hade nog tänkt på detsamma, och han hade ju förstått, att Klara Gulla 
inte kunde stanna kvar i Askedalarna, när hon hade ett helt rike att 
styra.



--Det blir väl så, att kejsarinna kommer å vända tebaka te Portugallien, 
sa han.



--Då kommer väl ni att följa med henne? frågade en av småmamsellerna.



Jan visste med sig, att han helst skulle ha önskat, att hon inte hade 
frågat om den saken. Han gav henne inte något svar heller till en början, 
men den unga flickan ville inte ge sig.



--Ni vet kanske inte än hur det ska bli? sa hon.



Jo, det hade han väl reda på, men han var inte riktigt på det klara med 
hur folk skulle ta hans beslut. De kanske inte skulle tycka, att det var 
rätt handlat av en kejsare.



--Nej, jag ska väl bli kvar hemma, jag, sa han. Det kan ju inte gå an, att 
jag far ifrån Kattrina.



--Jaså, Kattrina reser inte med, hon?



--Nej, det står nog inte te å få Kattrina te å fara ifrån stuga. Å jag ska 
väl bli kvar hos'na. Se, när en har lovat trohet i nöd och lust.



--Ja, det löftet förstår jag att man inte kan svika, sa den 
herrgårdsmamsellen, som var mest ivrig att fråga om allting. Hör ni det, 
ni andra? sa hon. Jan vill inte fara ifrån sin hustru, fastän hela 
Portugalliens härlighet lockar honom.



Och tänk, att de blev riktigt glada åt detta! De klappade honom på axeln 
och sa, att det var rätt gjort av honom. Det var ett gott tecken, sa de. 
Det var inte slut ännu med den gamla, snälla Jan Andersson i Skrolycka.



Han förstod inte riktigt vad de kunde mena. Men de var väl glada åt att de 
fick ha honom kvar i socknen.



De sa adjö och gick strax efteråt. De skulle vandra bort till Duvnäs bruk 
på kalas.



Men tänk, att knappt var de gångna, förrän Kattrina kom in! Hon måtte ha 
stått alldeles utanför dörrn och väntat. Hon hade väl inte velat gå in 
till de främmande, men hur länge hon hade stått där och hur mycket hon 
hade hört av samtalet, det kunde ingen veta.



Hur det nu förhöll sig med den saken, så såg hon mer blid och god ut, än 
hon hade gjort på länge.



--Du är en kopstolle, sa hon. Å jag undrar vad andra kvinnfolk skulle 
säja. om di hade en sån man. Men det var ändå väl, att du inte ville fara 
ifrån mej.



32 BEGRAVNINGEN.



Inte hade det kommit bud eller hälsning till Jan Andersson i Skrolycka, 
att han skulle närvara vid begravningen efter Björn Hindriksson i Lobyn, 
det hade det inte, men de efterlevande kunde inte heller rätt veta om han 
ville räkna släkt med dem, sedan han hade stigit upp till en sådan ära och



härlighet, som han nu levde i.      



De tänkte kanske också på att det skulle bli svårt att ordna med både ett 
och annat, om en sådan man som han kom på begravningen. De närmaste 
släktingarna till Björn Hindriksson ville förstås åka främst i liktåget, 
men där borde det ju med rätta göras plats för honom, som var kejsare.



De visste ju inte, att han aldrig var nogräknad med sådant, som andra 
satte mest värde på. Han var i alla fall den han var, han. Det föll honom 
aldrig in att vilja gå i vägen för dem, som var glada åt att få sitta 
främst vid gästabuden.



För att inte bli orsak till någon förargelse gick han alltså inte till 
begravningsgården på morgonen, innan liktåget hade gett sig av, utan han 
vandrade direkt till kyrkan. Och först när klockorna ringde och den långa 
processionen ordnade sig på talbacken, steg han fram och tog plats bland 
de andra släktingarna.



De såg allt liksom litet häpna ut i begravningsföljet, när han kom, men nu 
var han så van vid att folk blev överraskade av hans nedlåtenhet.

Sådant fick man lov att ta med lugn. Säkert hade 
de velat ställa honom i främsta ledet, men det var det ingen tid med, för 
tåget hade redan satt sig i rörelse bortemot kyrkogården.



När jordfästningen var över och han följde med begravningsgästerna och 
satte sig i samma bänk som de nere i kyrkan, såg de återigen litet 
generade ut. Men de hann inte säga någonting om det, att han för deras 
skull hade flyttat ner från den fina platsen på läktarn. Det gick inte an 
att göra ursäkter, just som ingångspsalmen stämdes upp.



Efter gudstjänstens slut, när alla åkdon, som hörde till 
begravningsföljet, körde fram på talbacken, gick han och satte sig på den 
stora flakvagnen, där kistan hade stått under färden till kyrkan. Vagnen 
skulle gå tom hem tillbaka nu, det visste han, så att där tog han inte upp 
platsen för någon. Mågen och dottern till Björn Hindriksson gick förbi ett 
par gånger och såg på honom, som satt där. De var kanske ängsliga över att 
de inte kunde bjuda honom att åka i en av de främsta kärrorna, men han 
ville ju inte, att det skulle ske någon omflyttning för hans skull. Han 
var den han var i alla fall, han.



Medan han for från kyrkan, kunde han inte låta bli att tänka på den 
gången, då han och den lilla Klara Gulla hade gått för att hälsa på de 
rika släktingarna. Ja, det var alltsammans ombytt nu, det var det. Vem var 
det nu kanske, som var mäktig och ansedd? Vem var det nu, som gjorde de 
andra en heder genom att besöka dem?

Allteftersom gästerna kom fram till begravningsgården, blev de 
införda i det stora vardagsrummet på nedre botten, där de la av sig 
kläderna. Sedan kom ett grannfolk till Björn Hindrikssons, som var utsedda 
att sköta värdskapet, och bad de förnämsta bland de främmande att stiga 
upp i övervåningen, där middagsbordet stod dukat.



Det var ett ansvarsfullt uppdrag att välja ut dem, som fick gå dit upp, 
för på en så stor begravning var det inte möjligt att få rum för alla 
gästerna vid middagsbordet på en gång, utan man fick lov att göra flera 
bordsättningar. Men det var många, som skulle ha ansett det för ett så 
stort bevis på missaktning, om de inte hade fått komma med i första 
omgången, att de aldrig skulle ha kunnat förlåta det.



Och vad nu särskilt beträffar den, som var upphöjd till kejsare, så kunde 
han ju vara medgörlig i många stycken, men att han skulle få sitta med i 
första bordsättningen, det var han tvungen att hålla på. Annars skulle 
folk tro, att han inte visste med sig, att han hade rätt att gå före alla 
andra.



Men det var förstås ingen fara, fastän han inte blev ombedd att stiga upp 
i övervåningen bland de allra första. Det var ju så självklart, att han 
skulle få äta på samma gång som prästen och herrskaperna, så det behövde 
han inte ha någon oro för.



Han satt tyst och ensam på en bänk, för här var det inte någon, som kom 
fram och ville språka om kejsarinnan. Det var nog så, att han kände 
sig lite missmodig. När han gick hemifrån, hade Kattrina sagt till honom, 
att på den här begravningen borde han inte gå, därför att folket här i 
gården var av så hög ätt, att de krusade varken för kungar eller kejsare. 
Nu såg det allt ut, som om hon skulle få rätt. Gamla bönder, som hade bott 
på samma gård, alltsedan världen skapades, de höll sig förmer än alla 
andra högheter.



Det gick inte fort att samla ihop dem, som skulle vara med om första 
bordsättningen. Värden och värdinnan gick länge omkring och sökte efter de 
värdigaste, men fram till honom kom de inte.



Bredvid honom satt ett par ogifta kvinnfolk, som inte hade den minsta 
förhoppning om att bli uppkallade redan nu, och språkade i god ro. De 
talade om hur väl det var, att Linnart Björnsson, sonen till Björn 
Hindriksson, hade hunnit hem i tid och fått försona sig med fadern.



Det hade ju inte varit någon egentlig ovänskap mellan dem, utan det 
förhöll sig så, att för en trettio år sedan, när Linnart var ett par och 
tjugu år gammal och skulle till att gifta sig, hade han frågat gubben om 
han inte ville låta honom överta gården eller om han kunde ställa på annat 
sätt, så att Linnart fick bli sin egen. Men gamle Björn hade sagt nej både 
till det ena och det andra. Hans önskan var, att sonen skulle gå kvar där 
hemma som förut och överta gården, när gubben hade lagt sitt huvud till 
ro.



--Nej, skulle då sonen ha sagt, inte vill gå hemma å vara dräng 
under er, så far min ni är. Jag får hellre gå ut i världen å skaffa mej 
mitt eget, för jag måste vara lika god karl som ni, annars blir det snart 
slut på vänskapen mellan



oss.



--Den kan ta slut ändå, om du vill gå dina egna vägar, hade då Björn 
Hindriksson svarat.



Sedan hade sonen dragit upp i de stora skogarna norr och öster om Duvsjön, 
slagit sig ner i den värsta obygd och röjt upp en gård åt sig. Hans hemman 
låg i Bro socken, och han visade sig aldrig i Svartsjö. Inte på trettio år 
hade föräldrarna sett till honom, men för åtta dar sen hade han råkat 
komma hem, just som gamla Björn låg på sitt yttersta.



Jan i Skrolycka blev riktigt glad. Det här var goda nyheter. Förra 
söndagen, då Kattrina hade kommit hem från kyrkan med underrättelsen, att 
det snart var slut med Björn Hindriksson, hade Jan strax frågat efter 
sonen och undrat om han hade blivit efterskickad. Men det hade han inte 
blivit. Kattrina hade hört, att Björn Hindrikssons hustru hade tiggt och 
bett, att hon skulle få sända bud till honom, men hon hade blivit så 
strängt förbjuden. Gubben hade förklarat, att han ville ha fred på sitt 
dödsläger.



Men Jan hade inte lugnat sig med detta. Han hade inte kunnat låta bli att 
tänka på Linnart Björnsson, som gick där borta i sin skog och ingenting 
visste. Och så hade han, Jan, beslutat sig för att handla tvärtemot gamla 
Björns önskan och gå med bud till sonen.



Han hade ingenting hört om hur allt hade avlupit förrän nu här på 
begravningen. Han blev så upptagen av att lyssna till det, som de två 
kvinnfolken talade om, att han rent glömde bort att tänka på både den 
första och andra bordsättningen.



Ja, när sonen hade kommit hem, hade de varit så blida mot varandra, både 
han och fadern. Gubben hade skrattat och sett på hans kläder.



--Du kommer i dina arbetskläder, hade han sagt.



--Ja, jag borde väl vara finklädd, eftersom det är söndag, hade Linnart 
Björnsson svarat, men, ser ni, det har varit ett sånt överflöd på regn 
oppe hos oss i sommar. Jag hade just tänkt köra in lite havre på 
söndagseftermiddan.



--Nå, hann du å få in någe? frågade gubben.



--Jag hann å lassa på ett lass, men det lämna jag kvar på åkern, när budet 
kom. Jag gav mej i väg genast utan å bry mej om å byta kläder.



--Vem var det, som kom mä bud te dej? frågade fadern om en stund.



--Det var en karl, som jag aldrig har sett förr, svarade sonen. Jag tänkte 
inte på å fråga'n vem han var. Han såg mest ut som en liten tiggargubbe.



--Den karln ska du ta reda på å ge honom tack från mej, hade gamla Björn 
sagt med stort eftertryck. Honom ska du hedra, var du råkar honom. Han har 
menat väl mä oss.

Så där lugnt och gott hade det varit mellan dem, ända tills allt var 
slut. De var så lyckliga över försoningen, så att det var, som skulle 
döden ha bringat dem glädje och inte sorg.



Jan hade ryckt till av obehag, när han hörde, att Linnart Björnsson hade 
kallat honom för en tiggargubbe. Men han förstod ju, att det berodde 
därpå, att han varken hade haft kasketten eller kejsarkäppen med sig dit 
upp i obygden.



Detta förde tankarna tillbaka till hans nuvarande bekymmer. Han hade 
säkert väntat länge nog nu. Nu borde han allt redan vara uppkallad, om det 
inte skulle bli för sent. Det här stod aldrig rätt till.



Han reste sig, gick resolut över rummet och förstugan, steg uppför trappan 
och öppnade dörrn till stora salen i övervåningen.



Han såg genast, att middagen redan var i full gång. Det stora 
hästskobordet var fullsatt med människor, första rätten var redan 
kringbjuden. Det hade inte varit meningen, att han skulle få komma med 
bland de förnämsta. Där satt prästen, där satt klockarn, där satt 
löjtnanten från Lövdala och hans fru, där satt alla, som borde sitta där, 
utom han.



En av de unga flickorna, som bar omkring maten, skyndade fram till Jan, så 
snart som han hade kommit inom dörrn.



--Vad ska ni här å göra, Jan? sa hon med låg röst. Gå ner mä er!



--Men, min snälla matvärdinna! sa Jan. Kejsar 
Johannes av Portugallien skulle väl vara mä i 
första omgången.



--Å, tyst nu, Jan! sa flickan. I dag passar det sej inte, att ni kommer mä 
era dumheter. Gå nu ner, så ska ni få mat, när er tur kommer!



Det varju så, att Jan hade mer respekt för detta huset än för något annat 
i socknen. Och just därför skulle han ha satt så stort värde på att bli 
mottagen här så, som det anstod honom. Det kom en sådan märkvärdig 
modlöshet över honom, där han stod nere vid dörrn med mössan i handen. Han 
kände själv hur hela kejsarvärdigheten föll av honom.



Men mitt i denna svåra belägenhet hörde han hur Linnart Björnsson borta 
vid bordet gav till ett utrop.



--Där står ju den karln, som kom te mej förra söndan mä bud om att far var 
sjuk! sa han.



--Vad säjer du? frågade hans mor. Är du säker på den saka?



--Ja visst, det kan ju ingen ann vara. Jag har sett'en förut i dag, men 
jag har inte känt igen'en, därför att han var så konstigt utklädd. Men nu 
ser jag, att det är han.



--Ja, är det han, så ska han inte längre stå där borta ve dörrn som en 
tiggare, sa den gamla matmodern. Utan då får vi göra plats för'en här ve 
bordet. Honom är vi skyldiga bå heder å tack, för det var han, som gjorde 
döden lätt för gamla Björn, å mej har han skaffat den enda tröst, som 
kunde mildra mi sorg efter en sån man, som jag har mistat.



Och plats blev det, fastän det tycktes vara trångt nog allaredan. Jan fick 
sitta innerst i hästskon mittemot prästen. Bättre kunde det inte vara.



Till en början var han litet bortkommen, för han kunde inte begripa, att 
de gjorde sådant väsen av honom, bara därför att han hade sprungit ett par 
mil genom skogen med bud till Linnart Björnsson. Men så insåg han ju hur 
det hängde ihop. Det var förstås kejsarn, som de ville hedra i alla fall. 
Det var kanske därför, att ingen skulle känna sig tillbakasatt, som de 
gjorde det på det här sättet.



Någon annan förklaring gavs det ju inte. För snäll och beskedlig och 
hjälpsam, det hade han varit i alla sina dar, men aldrig någonsin hade han 
blivit på minsta sätt hedrad eller firad fördenskull.





33 DET DÖENDE HJÄRTAT.



När ingenjör Boraeus på Borg gjorde sina dagliga korta turer ner till 
ångbåtsbryggan, kunde han förstås inte undgå att lägga märke till en sådan 
folksamling, som det jämt var nuförtiden omkring den lilla gubben if rån 
Skrolycka. Numera behövde han inte sitta ensam och driva bort ledsamheten 
med tysta drömmar, såsom han hade måst göra förut under sommarn. I dess 
ställe kom alla dej som väntade på ångbåten, fram till honom för att höra 
beskrivas hur det skulle gå till vid kejsarin nans hemkomst, framför 
allt vid landstigningen här vid Borgs brygga. Var gång ingenjör Boraeus 
gick förbi, hörde han talas om guldmaljongen, som kejsarinnan skulle bära 
på håret, och om guldblommorna, som skulle slå ut på träd och buskar, så 
snart som hon satte foten på landbacken.



Långt fram i oktober, när ungefär tre månader var förflutna sedan den 
dagen, då Jan i Skrolycka för första gången just här vid Borgs brygga 
kungjorde nyheten om Klara Gullas upphöjelse, såg ingenjörn en förmiddag, 
att en ovanligt stor hop människor var församlad omkring honom. Ingenjörn 
hade ämnat gå förbi med en kort hälsning som vanligt, men han ändrade 
tankar och stannade för att ta reda på vad som försiggick.



Vid första blicken kunde han inte finna något anmärkningsvärt. Jan satt på 
väntestenarna, som han brukade, och hade en mycket värdig och högtidlig 
min på sig. Bredvid honom satt ett storvuxet kvinnfolk, som talade så fort 
och så ivrigt, att orden liksom sprutade ur munnen. Hon skakade på 
huvudet, knep ihop ögonen och böjde kroppen långsamt framåt, så att hon 
hade ansiktet ända nere vid jorden, när hon var färdig med det, som hon 
ville säga.



Ingenjör Boraeus kände förstås genast igen Stoll-Ingborg, men i början var 
det rent omöjligt för honom att höra vad hon sa. Han fick lov att fråga en 
av de kringstående vad det var fråga om.



--Ho ber honom, att han ska ställa så, att ho får följa mä kejsarinna te 
Portugallien, när ho reser dit tebaka, upplyste denne. Ho har talat 
ve honom om detta nu e lång stund, men han vill inte ge'na någe löfte.



Nu var det inte svårt för ingenjörn att följa med samtalet. Men han blev 
inte glad åt det han hörde. Rynkan mellan ögonbrynen blev djup och röd, 
medan han lyssnade.



Här satt den enda i världen, som trodde på Portugalliens härlighet utom 
Jan själv, och hon blev nekad att resa dit. Den gamla stackarn visste, att 
i det landet fanns det ingen svält och ingen fattigdom, inga råa 
människor, som gjorde narr av en olycklig, inga barn, som följde efter 
ensamma, hjälplösa vandrare långa vägar och kastade sten på dem. Där rådde 
ständig frid och goda år, och dit ville hon bli förd bort ifrån allt sitt 
arma livs elände. Hon bad och hon grät, och hon brukade all sin 
övertalningsförmåga, men hon fick bara nej och nej till svar.



Och den, som gjorde sig döv för alla hennes böner, var en, som hade 
tillbragt hela detta sista år i längtan och sorg! Han skulle kanske inte 
ha sagt nej för några månader sedan, då hans hjärta ännu var vid liv, men 
nu tycktes det ha blivit alldeles förstenat under framgångens tid.



Till och med hans yttre röjde, att en stor förändring hade försiggått med 
honom. Han hade fått feta kinder, hakpåse, en tät mörk mustasch på 
överläppen. Ögonen var litet utträngda ur sina hålor, och blicken hade 
blivit stel och stirrande. Ja, ingenjörn undrade om inte näsan rentav hade 
höjt sig, blivit större och fått en ädlare form. Håret tycktes vara 
alldeles avfallet, inte ett strå sköt fram under läderkasketten.



Ingenjörn hade haft ögonen på honom alltsedan deras första samtal i 
somras. Det var inte hans stora längtan, som numera drev honom till 
bryggan. Han såg knappt efter ångbåten. Han kom bara dit för att råka 
folk, som gick in på hans galenskaper, som kallade honom kejsare för att 
få höra honom sjunga och berätta sina inbillningar.



Men vad var nu detta att förarga sig över? Karlen var ju en galning.



Men kanske att galenskapen aldrig hade behövt bita sig så fast, som den nu 
hade gjort? Det föll ingenjörn in, att om man kraftigt och obarmhärtigt 
hade ryckt ner honom från hans kejsartron strax i början, skulle han ha 
kunnat räddas.



Ingenjörn kastade ännu en prövande blick på Jan i Skrolycka. Han såg 
nådigt beklagande ut, men han var lika obeveklig.



I det där fina landet Portugallien skulle det förstås endast finnas 
prinsar och generaler, idel grannklätt folk. Det var nog så, att 
Stoll-Ingborg inte skulle ha tagit sig något ut där i sin bomullsduk och 
hemstickade kofta. Men, herregud! Ingenjörn tyckte verkligen------



Det såg ut, som hade han haft lust att själv ge Jan den läxa han behövde, 
men så ryckte han på axlarna. Han var inte rätta mannen till detta, skulle 
bara göra ont värre.

Han avlägsnade sig tyst från folkhopen och gick ner till bryggan, 
där ångbåten just blev synlig bakom närmaste udde.





34 AVSÄTTNING.



Långt innan Lars Gunnarsson hade blivit gift med Anna Eriksdotter i Falla, 
hade han en gång råkat vara närvarande vid en auktion.



Det var ett fattigt folk, som hade ställt till med den, och de hade kanske 
inte några lockande saker att bjuda kunderna, för det var rent märkvärdigt 
hur dåligt det gick med handeln. De hade haft rätt att vänta bättre, för 
Jöns i Kisterud var auktionist, och han var en sådan rolighetsmakare, att 
folk brukade gå till auktioner bara för att få höra på honom. Men fastän 
Jöns kom fram med alla sina vanliga kvickheter, kunde han inte sätta någon 
fart i buden den här gången. Till slut visste han sig ingen annan råd än 
att lägga klubban ifrån sig och säga, att han hade blivit så hes, att han 
inte förmådde ropa mer.



--Riksdagsman får skicka fram nån ann, som kan göra utropena, sa han till 
Karl Karlsson i Storvik, som stod för auktionen. Jag har skrikit mej så 
hes på di stenbelätena, som står här omkring mej, så att jag får lov å gå 
hem å sätta mej å tiga i flera veckor, innan jag kan få tebaka målföret.



Det var en allvarsam sak för riksdagsmannen att 
vara utan utropare, när de flesta varorna ännu var osålda, och han gjorde 
flera försök att övertala Jöns i Kisterud att fortsätta, men det var ju 
klart, att Jöns inte kunde ge vika. Han ville inte förlora sitt goda 
anseende genom att hålla en dålig auktion, och han blev så hes på en gång, 
att han inte ens kunde viska fram orden. Han bara väste.



--Ja, kanske det finns någon annan här, som kan ropa ut varorna en stund, 
medan Jöns vilar sej? sa då riksdagsmannen.



Han såg sig om i folkhopen utan stor förhoppning att finna en hjälpare, då 
Lars Gunnarsson trängde sig fram till honom och sa, att han var villig att 
försöka. Han såg så ung ut på den tiden, att Karl Karlsson bara skrattade 
åt honom och sa, att han inte hade användning för pojkar, som inte hade 
gått och läst en gång. Men Lars svarade, att han till och med hade 
exercerat, och bad så ivrigt att få sköta klubban, att riksdagsmannen gav 
med sig.



--Nå ja, vi kan ju låta dej fresta på saken en stund, sa han. Det kan väl 
inte gå sämre, än det har gjort hittills.



Lars steg nu upp på Jöns i Kisteruds plats, tog en gammal smörbytta i 
handen för att bjuda ut den, men hejdade sig och blev i stället stående 
och bara såg på den. Han vände den upp och ner, knackade både i bottnen 
och på sidorna, såg ut att bli förvånad över att inte finna minsta fel på 
den och ropade sedan ut den med en bedrövad röst, liksom olycklig över att 
nödgas sälja bort en dylik kost barhet



Han för sin del såg tydligen helst, att det inga bud gjordes. Han trodde, 
att det var bättre för ägarn, om ingen förstod hur präktig den här 
smörbyttan var, så att han fick behålla den.



När nu det ena budet kom efter det andra, kunde man märka, att det gjorde 
riktigt ont i honom. Det gick an, medan de var så låga, att han inte 
behövde lyssna på dem, men när de steg och steg, förvreds hela ansiktet på 
honom av sorg. Det var ett tungt offer han gjorde, när han till slut lät 
förmå sig att slå bort den gamla sura smörbyttan.



Härefter kom turen till vattenämbar, såar och bykkar. Lars Gunnarsson var 
någorlunda medgörlig i fråga om de äldre och sålde bort dem utan alltför 
stor suckan. Men andra, som var nyare, ville han rentav inte bjuda ut.



--Di är för goa, sa han till mannen, som ägde dem. Di är så lite 
begagnade, så att ni kunde sälja dom som nya på marknan.



De auktionsbesökande visste rakt inte hur det kom sig, att de började ropa 
mer och mer ivrigt. Lars Gunnarsson visade en sådan ängslan för varje nytt 
bud, att det visst inte var för att göra honom till viljes, som de bjöd 
på. Men de hade på något sätt kommit att inse, att det var riktigt värde 
med det, som han ropade ut. De tänkte på att de behövde både det ena och 
det andra där hemma. Här var riktiga affärer att göra, nu köpte de inte 
bara för lustighets skull, som när Jöns i Kisterud var auktionist.

Efter det där mästerprovet blev Lars Gunnarsson ständigt och jämt 
anlitad som utropare. Det blev inte så roligt som förr på auktionerna, 
sedan han hade börjat föra klubban, men det fanns ingen, som hade en sådan 
förmåga att få folk att längta efter att bli ägare till gammalt onyttigt 
skräp eller att locka ett par storgubbar att bjuda över varandra i tävlan 
om saker, som de platt inte behövde, bara för att få visa vad de hade råd 
att kosta på sig.



Lars Gunnarsson brukade också sälja bort rubb och stubb vid alla de 
auktioner, där han tjänstgjorde. En enda gång bara höll det på att gå illa 
för honom, och det var vid auktionen efter Sven Österberg i Storstuga i 
Bergvik. Han hade där ett präktigt bo att bjuda ut, mycket folk var 
församlat, och fastän det var långt lidet på hösten, var det så vackert 
väder, att auktionen kunde försiggå ute i det fria, men ändå ville det 
inte lyckas med försäljningen. Lars kunde inte förmå folk att intressera 
sig för utropen eller att bjuda på. Det såg ut, som skulle det inte gå 
bättre för honom än det hade gjort för Jöns i Kisterud den dagen. då Lars 
hade måst överta klubban i hans ställe.



Men Lars Gunnarsson hade ingen lust att lämna ämbetet till en annan, utan 
försökte i stället leta ut vad det kunde vara, som gjorde, att folk var så 
förströdda och inte ville göra några affärer. Och det dröjde inte heller 
länge, innan han fick reda på orsaken.



Lars hade ställt sig på ett bord, för att alla skulle kunna se vad 
han bjöd ut, och från den platsen var det inte svårt för honom att märka, 
att den nyblivna kejsarn, som bodde i den lilla grannstugan till Falla och 
hade gått på dagsverke där i hela sitt liv, gick omkring i folkhopen. Lars 
såg hur han hälsade till höger och vänster med nådigå småleenden och lät 
folk titta på den prydliga käppen och på stjärnorna. En lång rad av barn 
och ungdom följde honom i hälarna, vart han vände sig, och gammalt folk 
höll sig inte heller för goda att byta ord med honom. Det var inte 
underligt att det gick på tok med auktionen, då det var en sådan storkarl 
närvarande, som drog uppmärksamheten till sig.



Lars gjorde inte något avbrott i auktionen till en början. Han bara följde 
Jan i Skrolycka med ögonen, ända tills han hade hunnit bana sig fram till 
främsta ledet närmast auktionsförrättarn. Man behövde inte vara rädd, att 
Johannes av Portugallien skulle stanna i skymundan. Han skakade hand med 
alla han kände och gav dem några förbindliga ord, men på samma gång 
trängde han sig förbi dem, så att han inom kort stod innerst i ringen.



I samma ögonblick, som han hade hunnit så långt, gjorde Lars Gunnarsson 
ett hopp ner från bordet, rusade rakt på honom, ryckte till sig både 
läderkaskett och kejsarkäpp och var uppe med dem på bordet, innan Jan hann 
att tänka på att göra honom motstånd.



Jan ropade högt och ville kasta sig upp på bordet för att ta 
tillbaka de rövade skatterna, men Lars svängde käppen mot honom, så att 
han fick lov att dra sig tillbaka. På samma gång uppstod det ett mummel av 
ovilja i folkhopen, men Lars lät inte avskräcka sig.



--Jag förstår, att ni är förvånade över att jag bär mej så här åt, ropade 
han med sin starka auktioniststämma, som hördes över hela gården. Men den 
här mössa å käppen hör te oss i Falla. Min svärfar, Erik Ersa, har ägt 
dom, å han hade ärvt dom åv den gamla husbonden, som styrde gården före 
honom. Di här sakerna har alltid hållits högt i ära där hemma, å jag kan 
inte tåla, att en stolle ska gå å bära dom på sej. Jag kan inte säja hur 
han har kommit åt dom, men det vet jag, att nu ska det inte hända mer, att 
han får gå å göra sej grann mä det, som är vårt.



Jan hade hastigt lugnat sig, och medan Lars höll sitt tal, stod han med 
armarna korslagda över bröstet och ett uttryck i ansiktet, som om det vore 
likgiltigt vad Lars pratade. Så snart han tystnade, vände sig Jan till de 
närvarande med en myndig åtbörd.



--Nu, mina snälla hovherrar, sa han, nu får ni lov å skaffa mej tebaka 
mina ägodelar.



Men inte en enda människa rörde sig för att hjälpa honom. Det var till och 
med flera som skrattade åt honom. Nu hade allihop gått över på Lars sida.



En enda fanns det, som tyckte, att det var synd om honom. Han hörde ett 
kvinnfolk inne i hopen ropa till auktionisten.



--Å, Lars, låt honom ha kvar kejsargrannlåten! Ni kan ju inte själv 
begagna varken käppen eller mössa.



--Jag ska ge'n en av mina egna mössor, bara jag kommer hem, sa Lars, men 
näggum han får gå omkring längre mä di här arvklenodera å göra dom te ett 
åtlöje.



Det följde ett högt skratt från folkhopen på detta yttrande, och Jan blev 
så förvirrad av det, att han bara blev stående på en fläck och såg sig 
omkring. Han vände sig från den ena till den andra och kunde inte komma 
ifrån sin förvåning. Kära nån! Var det ingen av alla, som hade hyllat och 
hedrat honom, som ville hjälpa honom nu i nödens stund? Men de stod 
orörliga. Han såg, att ingenting betydde han för dem och ingenting ville 
de göra för honom. Han blev så skrämd, att hela kejsarvärdigheten föll av 
honom, och han liknade mest ett barn, som håller på att brista i gråt, 
därför att det har mistat sina leksaker.



Lars Gunnarsson vände sig mot den stora högen av varor, som låg uppstaplad 
bredvid honom, och ville börja försäljningen på nytt. Då gjorde Jan ett 
försök att reda sig på egen hand. Under jämmer och klagan gick han ända 
fram till bordet, där Lars stod, men hunnen dit, böjde han sig hastigt ner 
och sökte välta det över ända.



Men Lars lät inte överraska sig. Han svängde till med kejsarkäppen och gav 
Jan ett så hårt slag över ryggen, att han måste dra sig tillbaka.

--Nej, du, sa Lars, jag behåller allt de här 
sakerna så länge. Å nu tycker jag, att du har förspillt nog mycken tid på 
det här kejsarskapet. Nu kan du gärna gå hem å ta te mä dikninga. Sånt 
folk som du har ingenting på auktioner å göra.



Det såg inte ut, som om Jan skulle ha haft stor lust att lyda, men då 
gjorde Lars en ny sväng med käppen. Och mer behövdes inte för att kejsarn 
av Portugallien skulle vända ryggen till och fly.



Ingen rörde sig för att gå efter honom och säga ett tröstens ord, ingen 
kallade honom tillbaka. Ja, de flesta kunde inte låta bli att gapskratta, 
när de såg hur ömkligt och utan all heder han förlorade hela sin storhet.



Men detta var inte i Lars Gunnarssons smak, det heller. Han ville ha det 
likaså högtidligt på sina auktioner som under en gudstjänst.



--Jag tror, att det är bättre å tala allvar mä Jan än å skratta åt'en, sa 
han. Det är många, som går inipå hans galenskaper, å som tell å mä 
kallar'n för kejsare, men det kan ju inte vara rätt handlat emot'en. Då är 
det väl bättre å försöka få'n te å förstå vem han är, om det också inte 
skulle vara välbehagligt för'en. Jag har vart hans husbonde så pass länge, 
så att jag tycker, att det tillhör mej å se te, att han börjar arbeta 
igen. Annars lär han snart komma å ligga sockna te last.



Efter detta höll Lars en riktigt grann auktion med täta bud och höga 
priser. Och belåtenheten, som han kände, blev inte mindre, när han vid 
hemkomsten nästa dag fick höra, att Jan i Skrolycka hade satt på 
sig arbetskläderna och börjat dika på trädet.



--Då ska vi aldrig mer påminna'n om hans galenskap, sa Lars Gunnarsson, så 
kanske han får ha kvar sitt förstånd. Det har aldrig vart större, än att 
han behöver behålla det oförminskat.





35 HUSFÖRHÖRET.



Ingenting var Lars Gunnarsson så glad åt som att han hade fått det 
infallet att ta käppen och läderkasketten ifrån Jan i Skrolycka. Det såg 
rentav ut, som om han skulle ha tagit galenskapen if rån honom på samma 
gång.



Ett par veckor efter auktionen i Bergvik skulle det hållas husförhör i 
Falla. Människor samlades dit från hela trakten runtom Duvsjön, och folket 
från Skrolycka kom bland de andra. Och tänk, att det var inte möjligt att 
märka på Jan, att det inte skulle stå rätt till med hans förstånd!



Allt vad bänkar och stolar, som fanns i Falla, var inflyttade i det stora 
rummet på nedre botten. Här slog nu husförhörsfolket sig ner i täta rader 
och Jan med dem, men utan att tränga sig fram till en bättre plats, än som 
tillkom honom. Lars höll ögonen på honom hela tiden, och han måste medge, 
att det var en sanning, att galenskapen hade gått tillbaka. Jan uppförde 
sig alldeles som en annan människa.

Han var rätt tyst, och den, som hälsade på honom, fick inte något 
annat svar än en tvär nick, men det kunde ju också bero på det, att han 
inte ville bryta andakten på husförhöret.



Innan själva förhöret började, skulle alla de närvarande antecknas, och 
när prästen ropade upp Jan Andersson i Skrolycka, svarade Jan ja utan 
minsta betänkande, liksom om kejsar Johannes av Portugallien aldrig hade 
funnits till.



Prästen satt vid ett bord överst i rummet med den väldiga husförhörsboken 
framför sig. Bredvid honom satt Lars Gunnarsson och hjälpte honom till 
rätta genom att upplysa om vilka som hade flyttat från detta 
husförhörsdistrikt under året, och vilka som hade gått och gift sig.



När nu Jan svarade så riktigt och rätt, såg alla de närvarande, att 
prästen vände sig till Lars och med låg röst frågade honom om någonting.



--Det var inte så farligt, som det såg ut, svarade Lars. Jag tog det ur 
honom, jag. Han går på arbete här i Falla var dag, som han jämt har gjort.



Lars hade inte haft förstånd att dämpa rösten, han, som prästen. Alla 
begrep vem det var han talade om, och många blickar sökte sig fram till 
Jan, men han satt så lugn, som om han ingenting skulle ha hört.



Sedan, när förhöret kom i gång, föll det sig så, att prästen bad en av de 
darrande ungdomarna, som skulle prövas i sin kristendomskunskap, att läsa 
upp fjärde budet.



Det var inte alldeles tillfälligtvis, som prästen valde att tala om 
just det budet denna kvällen. När han satt så här i en trygg och ståtlig 
gammal stuga med väggfasta bänkar och gammaldags inredning också i övrigt 
och med tydliga tecken till välstånd, vart han såg, så kände han sig manad 
att påminna människorna om hur väl det går dem, som håller ihop släktled 
efter släktled, som låter de gamla styra, så länge de mäktar, och sedan 
vördar och hedrar dem under alla de år de finns kvar i livet.



Han hade just börjat utveckla de stora löften, som Gud gjorde dem, som 
hedrar fader och moder, då Jan i Skrolycka reste på sig.



--Det är nån, som står utanför dörrn å inte törs komma in, sa han.



--Se efter hur det förhåller sej, ni Börje, som sitter närmast dörrn, bad 
prästen.



Börje reste sig, öppnade dörrn och såg ut i förstugan.



--Nej, det finns ingen här, sa han. Jan har allt hört miste.



Förhöret tog vid på nytt. Prästen förklarade för sina åhörare, att det här 
budet var inte så mycket en befallning som ett gott råd, som man borde 
noga följa, om man ville, att det skulle gå en väl i livet. Han var bara 
en ung man, sa han, men så mycket hade han redan hunnit se och erfara, att 
han kunde vittna om att förakt för föräldrar och olydnad mot deras bud var 
det, som säkrast la grunden till en hel levnads olyckor.



Medan prästen talade, vände Jan i Skrolycka gång på gång huvudet mot 
dörrn. Han tecknade åt Kattrina, som satt på bortesta stolraden och 
hade lättare att tränga sig fram än han, att hon skulle gå och öppna. Hon 
satt stilla i det längsta, men hon var också litet rädd för att inte göra 
Jan till lags i de dagarna, och till sist lydde hon honom. Men då hon väl 
hade fått upp dörrn, såg hon lika litet till någon människa i förstugan, 
hon, som Börje. Hon skakade på huvudet åt Jan och gick tillbaka till sin 
plats.



Prästen hade inte låtit störa sig av Kattrinas vandring. Till alla de 
läsepliktigas stora glädje hade han nästan kommit if rån att göra frågor 
och hängav sig i stället åt att framlägga alla de vackra tankar, som 
trängde sig på honom.



--Tänk, sa han, så gott å vist det är anordnat med de kära gamla, som 
sitter hos oss i våra hem! Ar det inte ljuvligt för oss att få vara ett 
stöd för dem, som hjälpte oss, då vi ingenting förmådde, att få göra livet 
lätt för dem, som kanske både svalt å frös för att skaffa oss bröd? Det är 
en heder för ett ungt par att ha en gammal far eller mor, sittande lycklig 
å nöjd------



Just som prästen sa detta, hördes en sakta gråt från en vrå i andra ändan 
av rummet. Lars Gunnarsson, som hade Suttit med andäktigt sänkt huvud, 
reste sig genast. Han gick på tå över golvet för att inte störa, la armen 
om livet på sin svärmor och drog henne med sig fram till bordet, där 
prästen satt. Här fick hon inta Lars Gunnarssons plats, medan han själv 
ställde sig bakom och såg ner på henne. Han gjorde också ett tecken till 
hustrun, och hon kom då och ställde sig på andra sidan. Det såg 
vackert ut. Alla förstod, att Lars ville visa dem, att här hos honom var 
det så, som prästen sa att det borde vara.



Prästen såg ljus och glad ut, när han blickade upp på den gamla modern och 
hennes barn. Det enda, som verkade litet oroande på honom, var, att gumman 
alltjämt grät, så att hon kunde flyta bort. Han hade aldrig förr lyckats 
framkalla en sådan rörelse hos någon av sina församlingsbor.



--Ja, fortfor prästen, det är inte något svårt att hålla det fjärde budet, 
så länge som ni är unga å står under våra föräldrars lydno, men det är 
sedan, som det kostar på. När vi själva har blivit vuxna å tycker, att vi 
är likaså kloka------



Här blev prästen på nytt störd av Jan. Han hade nu äntligen själv trängt 
sig fram till dörrn och öppnat den.



Jan hade bättre tur än de andra. Man hörde hur han sa go dag till någon, 
som stod ute i förstugan.



Alla vände sina ögon mot utgången för att kunna se vem det var, som hade 
stått där ute under hela husförhöret utan att våga sig in. De hörde hur 
Jan bad och trugade och såg honom slå upp dörrn på vid gavel, men den, som 
stod där ute, gjorde visst invändningar nu också. Till sist drog Jan igen 
dörrn och kom ensam in i rummet. Men han gick inte tillbaka till sin förra 
plats, utan trängde sig med stort besvär fram till bordet, där prästen 
satt.



--Nå, Jan, sa prästen lite otåligt, får vi nu veta 
vem det är, som har stört oss hela kvällen?



--Det var den gamla husbonden här i Falla, som stog där ute, förkunnade 
Jan utan att själv vara det minsta förvånad eller upprörd över det, som 
han hade att berätta. Han ville inte gå in, men han bad mej framföra e 
hälsning te Lars, att han skulle ta sej i akt för den första söndan efter 
midsommar.



I första ögonblicket var det inte många, som förstod vad som låg under 
orden. De, som satt på de bakre bänkarna, hade inte kunnat höra riktigt, 
men de märkte av det sätt, varpå prästen ryckte till, att Jan hade sagt 
något förskräckligt. De sprang upp och trängde sig närmare och frågade 
till höger och vänster vem i all världen det var, som Jan hade hälsat 
ifrån.



_ Men, Jan! utbrast prästen med sträng röst, Vet du vad du säjer?



--Visst vet jag det, sa Jan och nickade bestyrkande åt prästen. Jag har ju 
hört'en där ute hela tiden. Jag bad'en gå in, men han ville inte, utan 
bara han fick framföra hälsninga te mågen, så gick han sin väg. "Säj 
honom", sa'n, "att det inte är jag, som vill honom någe ont för att han 
lät mej ligga i snön i mitt elände å inte kom mä hjälp i tid! Men det 
färde budet är ett strängt bud. Hälsa honom från mej, att det är bäst, att 
han ångrar å bekänner! Han får tid på sej te söndan efter midsommar."



Jan talade så redigt och framförde det märkvärdiga budskapet så 
trovärdigt, att både prästen och de andra under flera sekunder kände 
sig bundna i den tron, att Erik i Falla verkligen hade stått utanför dörrn 
till sitt gamla hem och talat med honom. Och de vände ovillkorligen ögonen 
mot Lars Gunnarsson för att se vad Jans ord skulle ha för verkan på honom.



Men Lars stod och skrattade.



--Jag trodde, att Jan var klok, sa han, annars skulle jag inte ha låtit'en 
komma på husförhöret. Pastorn får vara god å ursäkta störninga. Det är 
galenskapen, som bryter fram igen.



--Ja visst! sa prästen lättad och for med handen över pannan. Han hade 
varit nära att tro, att han hade råkat ut för något övernaturligt. Det var 
gott, att det inte var fråga om annat än ett påhitt av en galning.



--Jan har nog ingen stor kärlek te mej, ser pastorn, fortfor Lars att 
förklara, å det röjer han nu, då han inte har förståndet, som håller 
tebaka. Jag får ju erkänna, att om en ska räkna noga, så är det mitt fel, 
att dottra måste ge sej ut i väla å tjäna pengar. Det är det, som han inte 
kan förlåta mej.



Prästen blev visst litet förvånad över den ivriga tonen. Han gav Lars en 
forskande blick ur de djupa blå ögonen. Lars mötte inte blicken, utan såg 
åt sidan. Han märkte, att detta var illa gjort, ansträngde sig för att se 
prästen rakt i ansiktet, men kunde det inte och vände sig bort med en 
svordom.



--Lars Gunnarsson, utbrast prästen. Vad går det åt er? Lars hämtade 
sig strax.



--Kan jag inte bli åv mä den där stollen? sa han, som om det var Jan han 
hade svurit åt. Här står pastorn å alla mina grannar å betraktar mej som 
en mördare, bara för det att en galning har ett gammalt agg te mej. Jag 
säjer er ju, att det är för dottras skull, som han vill åt mej. Inte 
visste jag, att hon skulle fara bort å råka i olycka, därför att jag ville 
ha ut min fordran. Är det inte nån här, som kan ta vara på Jan, så att vi 
andra får fortsätta andakta?



Prästen strök sig än en gång över pannan. Han kände sig illa till mods vid 
Lars ord, men inte kunde han våga tala bestraffande till honom, då han 
ingenting bestämt visste. Han såg sig om efter den gamla matmodern, men 
hon hade smugit sig bort. Sedan blickade han ut över församlingen, men där 
fick han ingen ledning. Han var säker på att varenda en visste om Lars var 
brottslig eller ej, men när prästen vände sig mot dem, tycktes deras 
ansikten stänga till sig, så att de förlorade allt uttryck. Kattrina hade 
kommit fram och tagit Jan under armen. De var på väg mot utgången, och med 
dåren ville prästen i alla fall inte anställa något förhör.



--Jag tror, att det kan vara nog för i dag, sa prästen stilla. Vi ska göra 
en avslutning.



Han bad en kort bön, och man sjöng en psalm. Därpå avlägsnade sig alla de 
främmande.



Prästen var den sista, som gick. Då Lars följde honom tiIl grinden, vände 
han självmant samta let till det, som nyss hade hänt.



--Märkte pastorn, att det var söndan efter midsommar, som jag skulle akta 
mej för? sa han. Det visar just, att det är flicka, som Jan tänker på. Det 
var söndan efter midsommar i fjol, som jag var inom hos Jan för å göra opp 
om stugan.



Prästen blev alltmer hemsk till mods vid alla dessa förklaringar. Helt 
hastigt la han sin hand på Lars Gunnarssons axel och försökte se in i hans 
ansikte.



--Lars Gunnarsson! sa han med varmt övertalande röst. Jag är ingen domare. 
Men glöm inte, att om ni har något på ert samvete, så kan ni komma till 
mej! Jag väntar er, Lars Gunnarsson, var dag. Låt det bara inte bli för 
sent!





36 ETT GAMMALT TROLL.



Den andra vintern, som den lilla flickan ifrån Skrolycka var borta från 
hemmet, blev det rent ohyggligt kallt framme i slutet på januari. Kölden 
var så svår, att man fick lov att skotta upp snö runtom de små stugorna i 
Askedalarna, för att den skulle hjälpa till att hålla kvar värmen, och 
korna måste man var natt bädda över med halm, av ängslan för att de annars 
skulle frysa ihjäl.



Det var så kallt, att brödet frös och osten frös, ja, till och med smöret 
blev till en isklump. När kölden stod på som värst, tycktes det, som om 
inte en gång elden själv var i stånd att hålla sig så varm, som den 
brukade. Hur stor brasa man än la in i spisen, så ville inte värmen sprida 
sig längre än till kanten av spishällen.



En dag, då kölden kändes strängare än eljest, gick inte Jan i Skrolycka 
bort på arbete, utan satt hemma och hjälpte Kattrina med att hålla elden 
vid makt. Varken han eller hustrun hade vågat sig utom dörrn alltsedan 
morgonen, och ju längre de satt inne, ju mer frusna blev de. När det 
började skymma på så där vid femtiden, sa Kattrina, att de gärna kunde gå 
och lägga sig. Det var ingen nytta med att de satt uppe längre och pinade 
sig.



Jan hade varit framme vid fönstret flera gånger under eftermiddagen och 
sett ut genom ett litet hörn på glaset, som alltjämt höll sig klart, 
fastän alla rutorna för övrigt var täckta med tjocka isblommor, och nu 
gick han dit tillbaka.



--Du kan gärna gå å lägga dej, mi snälla Kattrina, sa han, medan han stod 
och såg ut, men jag får lov å stanna oppe en stund te.



--Det vet jag visst! sa Kattrina. Vad har du oppe å göra? Varför skulle du 
inte kunna gå å lägga dej, du som jag?



Jan svarade inte direkt på frågan.



--Det är besynnerligt, att jag inte har sett Agrippa Prästberg gå förbi 
än, sa han.



--Är det honom du väntar på? sa Kattrina. Han har just inte vart så mot 
dej, att du kan behöva sitta oppe å frysa för hans skull.



Jan slog upp med handen. Det var det enda av alla de maner, som han 
hade lagt sig till med under kejsartiden, som han inte alldeles hade 
slutat med. Det var inte tal om att Prästberg skulle komma in till dem, 
men Jan hade hört, att han var bjuden på supkalas till en av 
fiskargubbarna här i Askedalarna, och nu undrade han på att han inte hade 
sett honom gå förbi.



--Han har väl vart så pass klok, att han har stannat hemma, sa Kattrina.



Det blev allt kallare och kallare, ju längre det led på dagen. Det small i 
knutarna, liksom om kölden ville knacka på för att be om lov att komma in. 
Alla buskar och träd var höljda i så tjocka pälsar av snö och rim, att de 
såg oformliga ut, men de var väl tvungna, de som andra, att sätta på sig 
allt, vad de kunde komma över, för att få skydd mot kölden.



Om en stund kom Kattrina igen med sitt förslag



--Jag ser nog, att klocka inte är mer än halv sex, sa hon, men jag sätter 
i alla fall på grötgryta å lagar i ordning kvällsmaten. Sen kan du lägga 
dej eller sitta oppe å vänta på Prästberg, allt som du har lust te.



Jan hade inte vikit från fönstret på hela tiden.



--Jag tycker, att det är rent omöjligt, att han kan ha gått härförbi, utan 
att jag skulle ha sett'en, sa han.



--Det måtte väl göra dej detsamma om en sån karl kommer eller inte kommer, 
sa Kattrina med skarp röst, för nu var hon trött på att höra talas om den 
där gamla landstrykarn.

Jan drog en tung suck. Kattrina hade mer rät t i 
det hon sa, än hon själv visste. Jan frågade inte en smul efter om den 
gamla Greppa gick förbi. Det var bara för att få en förevändning att stå 
vid fönstret, som Jan hade talat om, att han var att vänta.



Intet tecken och intet bud hade han fått från den stora kejsarinnan, den 
lilla flickan ifrån Skrolycka, alltsedan den dagen, då Lars i Falla tog 
makten och härligheten if rån honom. Han visste, att det inte hade kunnat 
ske utan hennes tillstånd, och därav förstod han, att han, Jan, hade gjort 
något, som hade varit henne misshagligt. Men vad det var, det kunde han 
omöjligt utfundera. Det grundade han på under de långa vinterkvällarna, 
under de långa, mörka mornarna, när han stod och tröskade på logen i 
Falla, under den korta dagen, då han körde ner ved från storskogen.



Inte kunde han tro, att hon hade misstyckt detta med kejsarskapet. Allting 
hade ju gått lyckligt och bra i hela tre månader. Han hade då haft en tid, 
som han aldrig kunnat drömma om att han, fattig karl, skulle få uppleva, 
men det kunde ju inte vara Klara Gulla emot.



Nej, han hade gjort eller sagt någonting, som hon hade blivit missnöjd 
med. Det var därför, som straffet hade kommit över honom.



Men hon kunde väl inte vara så långsint, att hon aldrig skulle forlåta 
honom? Om hon bara ville tala om för honom vad hon var ond för! Vad han 
kunde göra för att försona henne, det ville han underkasta sig utan 
klagan. Hon såg ju själv, att han hade satt på sig arbetskläderna 
och gått bort på dagsverke, så fort som hon hade låtit honom



veta, att hon ville ha det så.    



Han ville inte tala varken med Kattrina eller med notbindarn om hur han 
hade det. Han skulle 11 vara tålig och vänta, tills det kom ett säkert 
tecken från Klara Gulla. Han kände också många gånger, att det var så 
nära, att han borde kunna nå det bara genom att sträcka ut handen.



Just den här dagen, då han hade suttit instängd, hade han känt så säkert 
på sig, att det var nyheter från Klara Gulla i antagande. Och dessa var 
det, som han stod och spejade efter genom det lilla klara hörnet på rutan. 
Han kände på sig, att om de inte kom snart, så skulle det inte vara 
möjligt för honom att stå ut med livet.



Nu hade det i alla fall blivit så mörkt, att han knappt kunde se så långt 
som till grinden, och alltså var det slut för i dag med allt hopp. Han 
gjorde inte heller några fler invändningar mot att de skulle lägga sig. 
Kattrina satte på gröten, kvällsvarden blev äten, och innan klockan var 
kvarten över sex, hade de redan gått till vila.



De somnade nog in också, men det blev ingen lång slummer. Den stora 
dalkarlsklockan hade knappast hunnit fram till halv sju, förrän Jan sprang 
upp ur sängen. Han skyndade sig att lägga nytt bränsle på elden, som inte 
var alldeles utgången, därpå började han att klä sig.



Han försökte nog att vara så tyst som möjligt, men han undgick inte att 
väcka Kattrina. Hon satte sig upp och frågade om det redan var 
morgon. Nej då, det var det visst inte. Men den lilla flickan hade kallat 
på honom i drömmen och befallt honom att gå uppåt skogen.



Nu var det Kattrinas tur att sucka. Det var väl galenskapen, som hade 
kommit tillbaka. Hon hade väntat den var dag den sista tiden, för Jan hade 
varit så nedstämd och orolig.



Hon gjorde inga försök att förmå honom att stanna hemma. I stället steg 
hon upp och klädde sig, hon med.



--Vänta lite! sa hon, då Jan stod färdig borta vid dörrn och ämnade gå. Om 
du ska ut i skogen i natt, så vill jag gå mä dej.



Hon hade väntat, att Jan skulle göra invändningar, men det kom inga, utan 
han stod kvar vid dörrn, tills hon var färdig. Han tycktes nog ha mycket 
bråttom, men på samma gång var han mer redig och sansad nu än förut på 
dagen.



Jo, det var allt en kväll att ge sig ut i! Kölden stod emot dem som en mur 
av rivande och stickande glasskärvor. Det stack i skinnet, det kändes, som 
om näsan skulle hålla på att slitas ur ansiktet, det sved i 
fingertopparna, och tårna tycktes ha blivit avhuggna med detsamma; man 
kunde inte märka vidare, att man hade några.



Men Jan lät inte höra ett ljud av klagan och inte Kattrina heller. De gick 
bara på. Jan tog av in på vintervägen över höjden, densamma, där de hade 
gått med Klara Gulla en julmorgon, då hon var så liten, att hon måste 
bäras.

Det var klar himmel, och en smal, vit månskärva satt och blänkte i 
väster, så att det var långtifrån mörkt. Men det var ändå svårt att hålla 
vägen, därför att allt var så vitt. Gång på gång kom de för långt ut på 
kanten och sjönk djupt ner i drivan.



De arbetade sig i alla fall framåt ända till den stora stenen, som en gång 
av en jätte hade blivit kastad mot Svartsjö kyrka. Jan hade redan hunnit 
förbi den, då Kattrina, som kom efter, gav till ett skrik.



--Jan! ropade hon, och Jan hade inte hört henne låta så rädd sedan den 
dagen, då Lars hade kommit för att ta stugan ifrån dem. Ser du inte, att 
här sitter nån?



Jan vände om och gick fram till henne, och nära var det, att de hade tagit 
till fötter, både han och Kattrina, för sannfärdeligen satt där inte lutat 
mot stenen och nästan över, klätt med vit rimfrost ett stort gammalt 
troll medborstigt skägg och en näsa som en snabel.



Det satt alldeles orörligt, och man kunde ju inte tro annat, än att det 
hade blivit så förstelnat av köld, att det inte hade tagit sig tillbaka 
ner i sin jordhåla, eller var det nu eljest höll till.



--Tänk, att det ändå finns såna här te! sa Kattrina. Det hade jag inte 
velat tro, så mycke jag än har hört talas om dom.



Den, som först sansade sig, så att han begrep vad det var de såg, var inte 
Kattrina, utan Jan.



--Det är inte någe troll, Kattrina, sa han. Det är Agrippa 
Prästberg.



--Kära då, vad är det du säjer? utbrast Kattrina. Ja, han ser ju sån ut, 
att det är lätt å ta miste.



--Han har satt sej ner här å somnat. Han måtte väl aldrig vara död!



De ropade gubbens namn, och de skakade honom, men han satt där stel och 
orörlig.



--Spring du tebaka efter kälken, så att vi får dra hem'en! sa Jan. Jag ska 
stanna här å gnida'n mä snö, te dess att han vaknar.



--Bara du inte fryser ihjäl, du mä! sa Kattrina.



--Min snälla Kattrina, sa då Jan, jag har inte vart så varm som nu i kväll 
på mången god dag. Jag är så lycklig över den lilla flicka. Var det inte 
bra vackert av henne, att hon skicka ut oss för te å frälsa livet på den, 
som har gått omkring å spritt ut så mycke lögner om'na?



Ett par veckor efteråt, just som Jan var på hemväg från arbetet, kom 
Agrippa Prästberg emot honom.



--Jag är allt frisk å färdig nu igen, sa Greppa, men jag förstår nog, att 
om inte du å Kattrina hade kommit å hjälpt mej, så hade det inte funnits 
mycke kvar åv Johan Utter Agrippa Prästberg ve det här laget, å därför har 
jag funderat på hur jag skulle kunna visa er en återtjänst.



--Det behöver ni alls inte tänka på, min snälla Agrippa Prästberg, sa Jan 
och slog upp med handen.



--Tyst nu, ska du få höra! sa Prästberg. När jag säjer, att jag tänkte på 
å göra er en återtjänst, så är det inte tomt snack utan det är 
mening mä't. Å nu är det redan ombeställt. Jag mötte häromdan den där 
handelsman, som gav tösa eran den rö klänninga.



--Vem? sa Jan och blev så upprörd, att han började flämta efter luft.



--Den karln, som gav tösa klänninga å som sen ställde så, att ho råka illa 
ut i Stockholm. Å först gav jag'en så mycke smörj för eran räkning, som 
han kunde tåla. Å sen sa jag te'n, att härnäst han visa sej i detta 
häradet, skulle han få lika mycke te.



Jan ville inte tro, att han hörde rätt.



--Men vad sa han? frågte ni'n inte efter Klara Gulla? Hade han inga 
hälsningar?



--Vad skulle han säja? Han tog emot stryket å teg. A nu har jag gjort er 
en återtjänst, så att nu är vi kvitt. Johan Utter Agrippa Prästberg vill 
inga skulder ha.          



Han marscherade vidare, men Jan stod kvar på vägen och jämrade sig högt. 
Den lilla flickan, den lilla flickan! Hon hade velat skicka honom ett 
budskap. Den här handelsmannen hade nog hälsningar från henne. Men nu fick 
Jan ingenting veta. Karlen var bortjagad.



Jan vred sina händer. Han grät inte, men han kände plågor i hela sin 
kropp, värre än om han hade varit sjuk.



Nu förstod han, att det hade varit Klara Gullas mening, att Prästberg, som 
alltid var på vandrande vägar, skulle ha tagit emot en hälsning från 
handelsmannen och fört den vidare till Jan. Men 
det var så med Prästberg som med trollen, att antingen de ville hjälpa 
eller stjälpa, så kom de bara olyckor åstad.





37 SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR.



Den första söndagen efter midsommar blev allt folket i Askedalarna bjudna 
till notbindarns på det stora kalaset, som han och hans svärdotter brukade 
ställa till med vartenda år vid den här tiden.



Man kunde nog undra på att två så utfattiga människor skulle göra ett 
gästabud vart år, men för alla dem, som hade reda på anledningen, föreföll 
det nog rätt naturligt.



Det förhöll sig nämligen så, att då notbindarn hade varit en rik man, hade 
han gett sina två söner var sin gård. Den äldsta sonen hade förfarit med 
sin egendom ungefär på samma sätt som Ol'Bengtsa själv och hade dött 
utfattig. Den andra sonen var mer stadgad och ordentlig. Han hade sin gåva 
i behåll och hade till och med förökat den, så att han hade blivit rätt 
förmögen.



Men det han nu ägde var ju bara en ömklighet mot vad han kunde ha haft, om 
fadern inte hade farit fram med sådant överdåd och slarv och gjort över 
med både pengar och egendomar till ingen världens nytta. Om en sådan 
rikedom hade fallit i sonens händer i hans tidiga ungdom, så var det 
omöjligt att säga hur långt han skulle ha kommit. Han kunde ha ägt alla 
skogar i Lövsjö härad, haft handelsbod i Broby och ångbåt på Löven. Ja, 
han kunde kanske till och med ha suttit som brukspatron på Ekeby.



Sonen hade förstås haft svårt att förlåta fadern hans misshushållning, men 
han hade alltid lagt band på sig, så att det inte hade kommit till någon 
brytning. När det gick omkull för Ol'Bengtsa, hade visst en hel del folk, 
och fadern med, väntat, att han skulle ha kommit honom till hjälp med det 
han ägde, men vad skulle det ha tjänat till? Det hade ju bara gått till 
fordringsägarna. Det var just med tanke på att fadern skulle ha något att 
komma till, när allt hans var slut, som sonen behöll det, som han hade 
fått.



Att nu Ol'Bengtsa hade slagit sig ner hos den äldsta sonens änka och bjöd 
till att forsörja sig och henne med att knyta nät, det var inte sonens 
fel. Han hade bett fadern komma och bo hos honom inte en gång, utan minst 
hundra. Det var nästan en ny orätt, det här, som fadern begick mot honom, 
för han fick dåligt anseende bland dem, som visste, att gubben hade det 
svårt.



Men inte heller fördenskull hade det kommit till någon osämja mellan honom 
och fadern, utan för att bevisa honom sin vänskap krånglade han sig fram 
på den livsfarliga vägen till Askedalarna en gång var sommar med hustru 
och barn och stannade över där en hel dag.

Om nu folk hade vetat hur betryckta de kände sig, både hustrun och 
han, var gång de såg den lilla stugan och det eländiga rucklet till uthus 
och det steniga potatislandet och svägerskans alla trasiga ungar, så 
skulle de ha förstått vilket hjärta han hade-för fadern, när han kunde gå 
igenom detta en gång om året för att få råka honom.



Allra värst tyckte både han och hustrun det var, att det skulle ställas 
till kalas för dem. De bad och tiggde, var gång de for sin väg, att han 
skulle låta bli att bjuda ihop grannarna för att fira dem, då de kom igen 
nästa år, men gubben var obeveklig. Han ville inte avstå från kalaset, 
fastän han visst inte hade råd till det. Man skulle inte ha trott, att det 
fanns mycket kvar av den gamla 01' Bengtsa i Ljustersbyn, när man såg hur 
gammal och utslocknad han gick där, men lusten att slå på stort, den hade 
han i behåll. Den hade bragt honom i olycka, och den tycktes han aldrig 
kunna bli fri ifrån.



Sonen hade fått höra på omvägar, och det förstod han ju i alla fall av sig 
själv, att gubben och svägerskan sparade och skrapade hela året bara för 
att kunna ha ett hedersamt gille den dagen, då han kom. Men då var det 
också mat i ett, i ett. Kaffe och stort smörgåsbord, innan de var ur 
kärran en gång. Och middag för alla grannarna med fisk och kött och 
risgrynskaka och saftkräm och en myckenhet dryckesvaror. Det var så 
bedrövligt, att man ville gråta åt det. Han och hans hustru gjorde 
ingenting för att uppmuntra galenskapen. De tog ingen annan förning 
med sig än sådant, som bara kan ätas i vardagslag. Men kalaset, det slapp 
de inte undan i alla fall.



De sade ibland till varandra, att det blev väl ingen annan råd till sist, 
än att de fick låta bli att fara, för att inte fadern måtte för deras 
skull ruinera sig en gång till. Men de var rädda för att ingen skulle ha 
förstått deras välmening, om de hade stannat hemma.



Och tänk ett sådant sällskap, som de fick vara tillsammans med på de där 
kalasen! Gamla smeder och fiskargubbar och backstusittare. Om inte ett så 
pass präktigt folk som De i Falla också hade brukat komma, så hade det 
inte funnits en människa, som de hade kunnat byta ett ord med.



Sonen till Ol'Bengtsa hade förstås tyckt mest om Erik i Falla själv, men 
han hade också riktigt stor högaktning för Lars Gunnarsson, som hade 
övertagit gården efter svärfaderns död. Han var ju inte kommen av någon 
förnämlig släkt, men det var en karl, som hade haft förstånd att skaffa 
sig ett gott gifte och som nog skulle komma att tränga sig fram till både 
rikedom och anseende, innan han gav upp spelet.



Det var alltså en stor missräkning för honom, när han kom till Askedalarna 
tredje året efter Erik i Fallas död, att få höra strax vid ankomsten, att 
Lars Gunnarsson troligen inte skulle komma på kalaset den här gången.



--Det är inte mitt fel, sa den gamla notbindarn. Han är just inte av mitt 
folk, men jag gick ändå över te Falla i går å bjöd'en för di skull.



--Han är kanske utledsen på di här kalasena, sa då sonen.



--A nej, sa gubben, jag tror allt, att han mer än gärna ville vara må här, 
men det är nog någe annat, som hindrar.



Gubben förklarade inte närmare vad han menade, men när de höll på med den 
första kaffedrickningen, kom han på nytt tillbaka till ämnet.



--Du ska inte vara så ledsen för att inte Lars kommer hit i kväll, sa han. 
Det är inte sagt, att du skulle tycka om å vara i sällskap mä'n numera, 
för han har börjat bli oordentlig den sista tiden.



--Ni menar väl aldrig, att han har slagit sej på dryckjom? framkastade 
sonen.



--Å jo, det är nog inte så illa gissat, svarade gubben. Det har kommit 
över'n nu på vårn, å alltsen midsommar har han visst inte vart nykter en 
enda dag.



Det brukade gå så till vid de här besöken, att strax sedan kaffet var 
drucket, tog fadern och sonen var sitt metspö och ställde sig vid sjön för 
att meta. Därvid var gubben mestadels mol tyst för att inte skrämma bort 
fisken, men det här året gjorde han ett undantag.



Han gav sig i tal med sonen gång på gång. Det kom trögt förstås efter 
vanligheten med korta meningar, men det var tydligt, att det var mer liv i 
honom än förut om åren.



Man skulle nästan ha trott, att det var något särskilt, som han ville ha 
sagt, eller rättare, att det var något, som han ville ha svar på av 
sonen. Han var som en, som står utanför ett tomt hus och ropar och kallar 
och inte vill avstå från hoppet, att någon skall komma ut och öppna.



Han vände flera gånger tillbaka till Lars Gunnarsson. Han berättade en del 
om hur det hade gått till vid sista husförhöret, och han drog också fram 
allt pratet, som hade gått om honom i Askedalarna efter Erik i Fallas död.



Sonen gav honom rätt i att det nog hände, att Lars inte var riktigt 
oskyldig. Och omhan nuhade börjat dricka, så var det ju dåliga tecken.



--Ja, jag är nyfiken på hur han ska komma över den här dan, sa gubben.



Sonen fick ett napp i detsamma, så han behövde inte svara. Det var ju inte 
något i hela historien. som var likt det, som han och fadern hade emellan 
sig, men han kunde ändå inte låta bli att tro, att gubben ville lägga in 
en särskild mening i det, som han sa.



--Jag hoppas, att han reser te prästen i afton, sa gubben. För det finns 
förlåtelse, bara han söker den.



När han hade sagt ut de orden, blev det tyst en lång stund. Sonen hade så 
brått med att sätta en ny mask på kroken, att han inte tänkte på att 
svara. Och det var ju heller ingenting, som han behövde svara på. Men då 
kom det från gubben en suck så djup, att han måste se bort till honom.



--Ser ni inte, att ni har napp, far? sa han. Jag tror, att ni låter 
abborrn ta metspöet ifrån er.

Gubben ryckte till. Han tog fisken av kroken, 
men han bar sig så fumligt åt, att den föll i sjön tillbaka.



--Det går nog inte för mej å ta in nån fisk i dag, hur gärna jag än vill, 
sa han.



Jo, det var säkert, att det var någonting, som han ville ha sonen att säga 
och erkänna. Men han kunde väl ändå inte begära av honom, att han skulle 
jämföra sig med en, som var misstänkt för att ha dödat sin svärfar.



Gubben hade inte satt någon ny mask på kroken. Han stod på en sten med 
händerna knäppta och stirrade utåt det blanka vattnet med de döda ögonen.



--Jo, det finns förlåtelse, sa han. För alla dom, som låter de gamla ligga 
å vänta å förfrysa i isande köld, finns det förlåtelse ända te denna dag. 
Men sedan är det slut.



Detta kunde ju inte vara sagt åt sonen. Gubben tänkte väl högt bara, såsom 
gammalt folk brukar.



I alla fall föll det nu sonen in, att han skulle försöka få honom att tala 
om något annat.



--Hur står det te mä den där karln här i Askedalarna, som blev stollig 
förra hösten? sa han.



--Jaså, Jan i Skrolycka! sa gubben. Jo, han har vart klok hela vintern. 
Han ämnar sej inte på kalaset, han heller, i dag, men honom kommer du väl 
inte å sakna. Han är bara en fattig backstusittare, han som jag.



Det kunde nog vara sant, men sonen var så glad att få tala om någon annan 
än Lars Gunnarsson.

att han med stort deltagande frågade vad det var för fel med Jan i 
Skrolycka.



--Å, det är bara det, att han har blitt sjuk av längtan efter e dotter, 
som har rest bort för två år sen å inte låter höra ett ord ifrån sej.



--Ho, som råka i olycka------



--Jaså, du kommer ihåg det. Men det är inte fördenskull, som fadern sörjer 
sej te döds. Det är den stora kärlekslösheta, som han inte kan bära.



Det var för ängsligt med denna talträngdheten. Fadern språkade visst mer, 
än som var nyttigt för honom.



--Vet ni, att jag tror, att jag ska gå ut på den yttersta stenen här 
borta, sa sonen. Jag ser hur fisken slår omkring'en.



Genom den flyttningen kom han utom hörhåll för gubben, och sedan blev det 
inte något mer samspråk mellan dem på hela förmiddagen. Men vart än sonen 
gick, kände han hur de skumma, glanslösa ögonen följde honom.



Han blev rent glad den här gången, när främmanden kom.



Det var dukat utanför stugan, och när fadern väl hade slagit sig ner vid 
middagsbordet, så gjorde han ett försök att kasta sorger och bekymmer if 
rån sig. När han satt som värd vid ett kalas, då kom det fram så mycket av 
den gamla Ol'Bengtsa, att man något så när kunde förstå hurudan man han 
hade varit förr i världen.



Ingen var närvarande ifrån Falla, men nog märktes det, att Lars Gunnarsson 
var i allas tankar. Och det var förstås ingenting att undra på, när 
det just var den här dagen, som Lars hade blivit varnad för. Men nog fick 
sonen till Ol'Bengtsa höra mer om husförhöret i Falla och hur besynnerligt 
det var, att prästen skulle tala om plikterna mot föräldrar just den 
kvällen, än han kunde ha roligt av. Han sa ingenting i alla fall, men 
gubben Ol'Bengtsa måtte visst ha sett på hans min, att han höll på att bli 
bra uttråkad, för han vände sig till honom,



--Vad säjer du om allt detta, du Nils? Du sitter visst å tänker för dej 
själv, att det är bra besynnerligt, att Vår Herre inte har skrivit ett bud 
för föräldrar om hur di ska förhålla sej mot sina barn?



Det kom sa oväntat över sonen. Han kände, att han blev röd i ansiktet, 
liksom hade han blivit tagen på bar gärning.



--Men, käre far! sa han. Jag har då väl aldrig varken tänkt eller 
sagt-------



--Nej, det är sant, avbröt gubben och vände sig nu till dem, som satt med 
vid bordet. Jag vet, att det är svårt för er å tro på vad jag säjer. Men 
sanninga är, att den här sonen min har aldrig sagt ett ont ord te mej å 
inte hustrua hans heller.



Gubben hade inte vänt sig till någon särskild med dessa ord, och det var 
heller ingen, som tyckte, att han ville ta på sig att svara honom.



--Det har vart hårda prov, som di har fått gå igenom, fortsatte 
Ol'Bengtsa. Det är stora egendomar, som har gått ifrån dom. Di kunde ha 
vart herrskapsfolk nu, om jag bara hade skött mej rätt.

Men di har aldrig sagt nånting. A var sommar kommer di å hälsar på 
mej för te å visa, att di inte är onda på mej.



Det var så dött nu igen, hela ansiktet på gubben, och rösten var så 
stillsam. Sonen visste inte om det var något särskilt, som han ville komma 
till, eller om han bara talade för att ha något att säga.



--Det är annat, det, än Lisa här, sa gubben och visade bort till den 
sonkvinnan, som han bodde hos. Ho grälar på mej var dag för att jag har 
förstört mina pengar.



Sonhustrun blev inte det minsta besvärad, utan svarade honom med ett 
godmodigt skratt:



--Å ni grälar på mej, ni, för att jag inte hinner mä å laga alla hålena på 
pojkarnas kläder.



--Ja, det är sant, medgav gubben. Se, vi är inte blyga för varandra, vi, 
utan vi säjer ut. Vi kan tala om allting, å allt, vad jag har, är hennes, 
å allt. vad ho har, är mitt. Så jag börjar tro, att det är ho, som är mitt 
rätta barn.



Sonen blev förlägen på nytt och ängslig med. Det var någonting, som gubben 
ville tvinga fram. Det var ett svar, som han väntade på. Men man kunde väl 
inte begära, att det skulle komma här, mittibland alla de främmande.



Det blev en verklig lättnad för sonen till Ol'Bengtsa, när han såg upp och 
märkte, att Lars Gunnarsson och hans hustru stod vid grinden och ämnade 
sig in på gården.



Men inte bara han, utan alla de närvarande blev förnöjda över att de kom. 
Nu var det, som om ingen hade något minne av alla de mörka 
misstankarna Lars och hustrun ursäktade sig många gånger över att de kom 
för sent, men Lars hade haft en svår huvudvärk, så att de hade inte trott, 
att de skulle kunna vara med alls. Nu hade den gett med sig en smula, och 
då hade han tänkt, att han skulle försöka att gå på kalaset. Kanske att 
han skulle glömma bort sina plågor, om han kom ut bland folk.



Lars såg litet hålögd ut, och håret hade fallit av vid tinningarna, men 
han var lika glad och umgängsam, som han hade varit förra året. Han hade 
knappt fått i sig ett par matbitar, förrän han och sonen till Ol'Bengtsa 
kom in i samtal om skogsaffärer, om stora förtjänster och utlånta pengar.



Småfolket omkring dem satt rent häpna över de stora summorna och tordes 
ingenting säga. Det var bara den gamla Ol'Bengtsa, som ville ha ett ord 
med i laget.



--När ni nu talar om pengar, sa han, så undrar jag om du, Nils, kommer 
ihåg den där reversen på 17000 riksdaler, som jag hade fått av gamla 
patron på Duvnäs. Du minns, att den var förlagd å inte kunde komma te 
rätta, när jag var i mi värsta nöd. Jag skrev te brukspatron å krävde 
honom i alla fall, men fick det svaret, att han låg för döden. A sen, när 
han var död, så kunde inte boutredningsmännerna finna nånting om min 
fordran i böckerna. Jag fick det beskedet, att det var omöjligt för dom å 
betala den, då jag inte kunde visa fram reversen. Vi sökte efter'n, 
bå jag å sönerna mina, men vi var inte i stånd å finna'n.



--Ni vill väl aldrig säja, att ni har fått fatt i'n nu? utbrast sonen.



--Det var för märkvärdigt, fortfor gubben. Jan i Skrolycka kom in här en 
morron å sa te mej så bestämt, att han visste, att reversen fanns i lönn- 
I lådan i min klädkista. Han hade sett mej ta



fram'en i en dröm.



--Men där har ni väl sökt?



--Ja, jag har sökt i den lönnlådan, som fanns te vänster i kista. Men Jan 
sa mej, att den skulle ligga på högra sida. Å när jag nu såg efter, så 
fanns det e lönnlåda på det hållet, som jag aldrig hade vetat om. Å där 
låg den.



--Ni hade väl lagt in'en på den sida en gång i fyllan och villan, 
framkastade sonen.



--Jag hade väl så, ja, medgav gubben.



Sonen lade if rån sig kniv och gaffel for ett ögonblick, men han tog upp 
dem igen. Det var någonting i gubbens röst, som varnade honom. Det var 
kanske lögn alltihop.



--Den var väl för gammal? sa han.



--Å ja, sa gubben, det skulle den nog ha vart mä en annan gäldenär. Men 
jag rodde ner mä'n te unga patron på Duvnäs, å han erkände genast, att den 
var riktig. "Det är klart som dagen, att jag ska betala min fars skuld te 
er, Ol'Bengtsa", sa'n, men ni får väl ge mej nåra veckors anstånd. Det är 
en stor summa å lägga ut på en gång."



--Det var talat som en hedersman, sa sonen och 
la handen tungt på bordet. Glädjen började 
stjäla sig över honom till trots för allt misstroende. Tänk, att det var 
något så präktigt, som gubben hade gått och burit på hela dagen och inte 
orkat komma fram med!



--Jag sa te brukspatron, att han inte behövde betala kontant, förklarade 
notbindarn. Om han bara gav mej en ny revers, så kunde pengarna gärna få 
stå kvar hos'en.



--Det var ju bra, det mä, sa sonen. Han hade svårt att visa sig så lugn, 
som det hade varit önskligt. Rösten ville bli så hög och glad. Han visste, 
att man aldrig kunde vara riktigt säker med den gamla Ol'Bengtsa. I nästa 
ögonblick kunde han hitta på att säga, att alltihop bara var ett påfund.



--Du tror mej visst inte, sa gubben. Vill du se reversen? Gå in efter'n, 
du Lisa!



Strax därefter hade sonen reversen under sina ögon. Först såg han på 
underskriften, och han kände genast igen den klara och tydliga 
namnteckningen. Sedan såg han på summan, och den var också riktig. Han 
nickade åt hustrun, som satt mittemot honom, att allt var, som det skulle, 
och räckte henne reversen på samma gång, för han kunde ju förstå hur 
otålig hon skulle vara att få se den.



Hustrun läste igenom skuldsedeln ordentligt från början till slut.



--Vad är det här? sa hon. "Betalar till Lisa Persdotter i Askedalarna, 
änka efter Bengt Olsson från Ljusterbyn------Ska Lisa ha reversen?

--Ja, sa gubben, ho har fått di här pengarna åv mej, för ho är mitt 
rätta barn.



--Men det är orätt mot------          



--Nej, sa gubben med sin trötta röst, det är ingen orätt. Jag har gjort 
rätt för mej å är ingen någe skyldig. Det kunde ha vart så, fortfor han 
och vände sig mot sonen, att jag hade haft en annan fordringsägare också, 
men jag har tatt reda på den saka, å jag vet, att jag ingen har.



--Ja, ni menar mej, sa sonen. Mej tänker ni aldrig------



Men allt det, som sonen nu var på väg att säga fadern, det blev osagt. Han 
blev avbruten av ett högt utrop från andra sidan bordet.



Där hade Lars Gunnarsson helt plötsligt ryckt till sig en full 
brännvinsflaska och satt den för munnen. Hustrun skrek högt av ängslan och 
försökte ta den ifrån honom.



Han höll henne undan, tills han hade tömt halva flaskan. Då satte han ner 
den på bordet igen och vände sig mot hustrun. Han var röd i ansiktet, 
ögonen stirrade vilt, och han knöt händerna.



--Hörde du inte, att det var Jan, som fann reversen? Det är sant allt, vad 
han drömmer. Du begriper väl, att han är "i syne". A du ska få se, att i 
denna dag kommer olycka över mej, som han har sagt.



--Han har ju bara bett dej, att du skulle akta dej!



--Du tiggde å bad, att jag skulle gå hit, för att jag skulle glömma bort 
vad det var för en dag. A så fick jag den här påminnelsen i stället!

Han lyfte återigen brännvinsflaskan till. munnen, men hustrun 
kastade sig över honom med gråt och böner. Han satte ner den på bordet med 
ett skratt.



--Behåll'na, behåll'na gärna för mej! sa han, i det han steg upp och 
sparkade undan stolen. Å ajö mä er, Ol'Bengtsa! Ni ursäktar väl, att jag 
går min väg? I dag får jag lov å fara te ett ställe, där jag kan få supa i 
fred.



Han gick mot grinden. Hustrun följde efter honom.



Men när han skulle gå genom grindhålet, stötte han henne tillbaka.



--Vad vill du mä mej? Jag har fått mi varning. Jag går mot undergången.





38 SOMMARNATT.



Hela den dagen, som det stora kalaset hade firats hos notbindarns, hade 
Jan i Skrolycka hållit sig inne, men när det blev kväll, gick han ut och 
satte sig på stenhällen framför tröskeln, som han brukade. Han var inte så 
sjuk just, bara matt och svag, och stugan var så upphettad efter den långa 
solskensdagen, att han tyckte, att det skulle bli skönt med litet frisk 
luft. Han märkte nog strax, att det inte var mycken svalka att få ute 
heller, men han satt kvar i alla fall, mest därför att det var så mycket 
grant att se på.

Det hade varit en obegripligt het och torr juni månad, och 
skogseldarna, som brukade härja alla torksomrar, hade redan kommit i gång. 
Det förstod han av de vackra, vitblåa rökbankarna, som tornade upp sig 
över Duvsjöbergen mittemot på andra sidan sjön. Snart såg han också ett 
vitglänsande, lockigt molnhuvud långt i söder, och när han vände sig 
väster ut mot Storsnipa, stack det upp höga, rökblandade skyar åt det 
hållet med. Det var, som om hela världen skulle ha stått i brand.



Han såg inga lågor, där han satt, men det var ändå hemskt att veta, att 
elden hade sluppit lös och kunde regera, bäst den ville. Man fick väl 
hoppas, att den höll sig till skogsträden och inte kom i tillfälle att 
kasta sig över stugor och gårdar.



Det var tungt att andas, liksom om så mycket luft hade blivit uppbränd, 
att den nu höll på att ta slut. Inte jämt och ständigt, men med korta 
mellanrum kom en lukt som av vidbränt och stack i näsan. Men den lukten 
kom inte från någon spis i Askedalarna, utan den var en hälsning från de 
stora bålen av barr och mossa och ris, som fräste och brann flera mil 
därifrån.



Solen hade gått ner ellande röd för en liten stund sedan, men hon hade 
lämnat kvar efter sig nog med färg för att måla hela himlen. Den blev 
blekröd inte bara i det hörnet, där solen nyss hade stått, utan över hela 
sin vidd. På samma gångblev vattnet i Duvsjön svart som spegelglas borta 
under de branta Duvsjöbergen, och i detta svarta gick det fram 
strimmor av rött blod och blänkande guld. Det var en sådan natt, då man 
tycker, att jorden inte är värd en blick. Det är bara himlen och vattnet, 
som speglar himlen, som det är lönt att se på.



Men bäst som Jan satt och såg på grannlåten, så började han undra på en 
sak. Det kunde väl inte vara någon möjlighet, att han såg rätt, men nog 
tyckte han, att himlavalvet hade börjat sjunka. För hans ögon åtminstone 
hade det kommit bra mycket närmare ner mot jorden än vanligt.



Bestämt var det inte någonting, som var på tok! Han kunde väl inte se 
alldeles fel heller. Det var sanning, att den stora, blekröda kupan gav 
sig av ner mot jorden. Kvalm och hetta tog till på samma gång, så att han 
höll på att gå åt. Han kände redan den starka värmen, som gick ut från det 
smältheta valvet, som kom ner emot honom.



Jan hade ju hört mycket tal om att jorden en gång skulle förgås, och som 
oftast hade han tänkt, att det komme att ske med starkt åskväder och 
jordskalv, som skulle kasta bergen i sjöarna och driva sjöarnas vatten upp 
över dalar och slättland, sa att allt levande skulle gå under. Han hade 
aldrig förr tänkt, att slutet kunde komma på det sättet, att jorden blev 
begravd under himlavalvet och människorna dog av hetta och kvalm. Han 
tyckte, att detta måtte vara värre än allt annat.



Han lade pipan ifrån sig, fastän den bara var halvrökt, men annars satt 
han stilla på samma fläck. För vad annat kunde han göra? Detta var 
ingenting, som man förmådde avvärja, ingenting, som man kunde gå ur 
vägen for. Man kunde inte ta till vapen för att försvara sig, inte söka 
sig gömställen för att krypa ner i. Om man också förmådde tömma alla sjöar 
och hav, så räckte inte deras vatten till att svalka himlavalvets glöd. Om 
man kunde rycka bergen från deras rötter och resa dem som stöttor mot 
himlen, detta tunga valv mäktade de inte hålla uppe, när meningen var, att 
det skulle sjunka.



Det, som var besynnerligt, det var, att ingen mer än han la märke till vad 
som stod på.



Men se nu! Vad var det, som steg upp där borta över bergkammen? Var det 
inte en mängd svarta punkter, som blev synliga mot de ljusa rökmolnen? De 
for om varandra så hastigt, att det blev som korta streck för ögonen, 
ungefär på samma sätt, som när bin svärmar.



Det var fåglar förstås. Men det märkvärdiga var, att de hade höjt sig från 
nattkvisten och stigit upp i luften mitt i natten.



De visste allt mer än människor. De hade känt på sig, att det var 
någonting, som höll på att ske.



Det blev inte svalare i luften, som det skulle ha blivit en annan natt, 
utan varmare och varmare. Och något annat var ju inte att tänka på, för 
det röda valvet kom allt närmare. Jan tyckte, att det redan hade sjunkit 
så djupt, att det rörde vid hjässan av Snipaberget där högt uppöver honom.



Men om undergången var så nära och han inte kunde hoppas att få något bud 
från Klara Gulla och än mindre att få se henne, innan allt var slut, 
då ville han bara be om en enda nåd: att han 
måtte kunna utfundera vad det var, som han hade gjort henne emot, så att 
han kunde försona det, innan det var slut med allt det, som jordlivet 
tillhör. Vad; var det han hade gjort, som hon inte kunde glömma och 
förlåta? Varför hade kejsarklenoderna blivit tagna ifrån honom?



Just som han gjorde dessa frågor, föll hans blickar på en liten 
guldpappersbit, som låg och glimmade på marken framför honom. Det lyste 
till i den, som ville den dra uppmärksamheten till sig, men han var inte 
så sinnad nu. Den hade väl hört till en av de där stjärnorna, som han hade 
fått låna av Stoll-Ingborg. Men han hade inte brytt sig om den där 
fåfängligheten på hela vintern.



Det blev alltmer hett och alltmer svårt att andas. Det var slutet, som 
kom, och det var kanske rätt så bra, att det inte drog längre ut.



Han kände hur en stor svaghet stal sig över honom. Den tilltog så, att han 
inte orkade sitta upprätt längre, utan han lät sig glida ner från stenen 
och sträckte ut sig på marken.



Det var väl orätt mot Kattrina, att han inte talade om för henne vad som 
stod på. Men hon var inte hemma, utan hon var ännu kvar på kalaset hos 
notbindarns. Om han bara hade orkat släpa sig dit! Den gamle Ol'Bengtsa 
hade han också gärna velat säga ett ord till farväl.



Han blev rätt glad, när han i detsamma märkte, att Kattrina kom gående i 
sällskap med notbindarn. Han ville ropa åt dem, att de skulle skynda 
sig, men var inte i stånd att få ett ord över läpparna. Strax 
därefter stod de båda två lutade över honom.



Kattrina gick efter vatten och gav honom, och han fick då så pass krafter 
tillbaka, att han kunde tala om, att yttersta domen var för handen.



--Det vet jag visst! sa Kattrina. Yttersta domen! Det är du, som har fått 
feber å ligger å yrar.



Då vände Jan sig till notbindarn.



--Ser inte ni heller, Ol'Bengtsa, att himlavalvet sjunker å sjunker?



Notbindarn svarade honom ingenting alls. Han vände sig i stället till 
Kattrina.



--Det här går aldrig väl, sa han. Jag tror, att vi är tvungna å försöka 
med det, som vi tala om på vägen. Det är så gott, att jag går över te 
Falla nu genast.



--Men Lars sätter sej nog emot'et, sa Kattrina.



--Ni vet ju, att Lars är rest te gä7stgivargårn. Jag tänker, att mor i 
Falla ska ta mod te sej å----



Jan avbröt honom. Han kunde inte tåla att höra dem stå och språka om 
alldagliga saker, då det var så stora ting på färde.



--Säj inte någe mer! sa han. Hör ni inte domsbasunera? Hör ni inte hur det 
dånar oppe i bergena?



De gav sig ro att Iyssna ett ögonblick för att göra Jan till viljes, och 
nu märktes det på dem, att de hörde något besynnerligt, de med.



--Det kommer ett åkdon skramlande oppe i skogen, sa Kattrina. Vad i all 
världen ska det betyda?



De blev allt mer och mer förvånade, allt som ljudet närmade sig.



--Å söndagskväll är det! sa Kattrina. Om det vore en vardag, kunde man ju 
ändå förstå saka. Men vem kan det vara, som kör mä hjuldon på skogsvägen 
en söndagsnatt?



Hon tystnade igen för att lyssna, och nu hörde man hur hjulen skrapade mot 
stenhällar och hur hästen hasade utför tvärbranta backar.



--Hör ni? sa Jan. Hör ni?



--Ja, jag hör, sa Kattrina, men det angår inte mej vem det är. Jag får lov 
å bädda åt dej nu för det första. Det är det, som jag har å tänka på.



--Å jag ska gå te Falla, jag, sa notbindarn. Det är viktigare än allt 
annat. Ajö så länge.



Gubben skyndade bort så fort han kunde, och Kattrina gick in i stugan för 
att göra i ordning sängen. Men knappt var hon ingången, förrän det där 
rasslet, som hon och notbindarn trodde kom av en vanlig kärra, var 
alldeles inpå dem. Det var ett dunder av svåra stridsvagnar, och hela 
jorden skakade, när det närmade sig. Jan ropade högt på Kattrina, och hon 
kom genast ut.



--Käre du, var inte så rädd! bad Kattrina. Nu ser jag hästen. Det är den 
gamla Bruningen från Falla. Sätt dej opp, så ser du'n, du mä!



Hon la armen under Jans nacke och reste upp honom. Mellan albuskarna, som 
stod utmed vägen, såg Jan en skymt av en häst, som i vild fart jagade fram 
mot Skrolycka.

--Ser du nu? sa Kattrina. Det är bara Lars Gunnarsson, som kommer 
hemåkande. Han har väl suttit å druckit sej så full på gästgivargårn, så 
han inte vet vilken väg han kör.



När hon sa detta, for åkdonet just förbi deras grind, så att man kunde se 
det bättre. Både Jan och Kattrina märkte, att kärran var tom, hästen var 
utan körsven.



Med detsamma gav Kattrina till ett skrik och drog armen undan Jan så 
hastigt, att han föll tillbaka med en duns.



--Gud fri mej! sa hon. Såg du'n, Jan? Han låg på släp.



Hon väntade inte på svar, utan rusade över gården och bortåt vägen, där 
hästen nyss hade skenat fram.



Jan lät henne gå utan att göra några invändningar. Han var glad att bli 
ensam igen. Han hade ännu inte funnit svar på frågan varför kejsarinnan 
var ond på honom.



Den lilla guldpappersbiten låg nu alldeles under hans ögon och glittrade 
så, att han måste se på den en gång till. Och från pappersbiten gled 
tankarna till Stoll-Ingborg och till den gången, då han hade råkat henne 
vid Borgs brygga.



Och nu slog det honom, att här var svaret på det, som han hade frågat om. 
Nu visste han vad det var, som den lilla flickan hade varit missnöjd med 
hela vintern. Det var mot Stoll-Ingborg, som han hade handlat orätt! Han 
skulle aldrig ha nekat henne att resa med till Portugallien.

Att han hade kunnat tro så illa om den stora kejsarinnan, som att 
hon inte skulle vilja ha Stoll-Ingborg med sig! Just sådana som hon ville 
hon helst hjälpa.



Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, 
att de fattiga och olyckliga alltid var väl komna i hennes rike.



Det var inte mycket att göra vid saken, om det inte blev någon morgondag. 
Men om det blev en! Han skulle gå och tala vid Stoll-Ingborg det första 
han gjorde.



Han slöt ögonen och knäppte händerna. Det var ändå ljuvligt, att denna 
oron var stillad. Nu var det inte på långt när så svårt att dö.



Han visste inte hur lång tid som hade gått, innan han hörde Kattrinas röst 
tätt bredvid sig.



--Käre du, hur är det mä dej? Du ligger väl aldrig å dör för mej?



Hon lät så ängslig, att han fick lov att göra sig det besväret att öppna 
ögonen.



Och med detsamma såg han i Kattrinas hand kejsarkäppen och den gröna 
läderkasketten,



--Jag bad Dom i Falla, att jag skulle få ta mä det här te dej. Jag sa dom, 
att hur det än går, så är det bättre, att du får dom tebaka, än att du ska 
alldeles förlora lusten å leva.



Jan knäppte sina händer.



Den lilla flickan, den stora kejsarinnan, hon var väl märkvärdig! Inte 
förr hade han fått reda på sin synd och lovat att försona den, än hon gav 
honom sin nåd och sitt välbehag tillbaka, Han kände en så 
märkvärdigt stor lättnad. Det var himlavalvet, som höjde sig, som släppte 
fram luft och drog undan sin stora hetta. Han blev i stånd att resa sig 
och famla efter kejsarklenoderna.



--Ja, nu kan du äga dom mä lugn, sa Kattrina. Nu blir det väl ingen mer, 
som kommer å tar dom ifrån dej, för Lars Gunnarsson är död.





39 KEJSARHUSTRUN.



Kattrina if rån Skrolycka hade kommit in i köket på Lövdala med spånad, 
och fru Liljecrona tog själv emot garnet, vägde upp det, lämnade betalning 
och berömde arbetet.



--Det är väl för er, Kattrina, sa hon, att ni är så duktig att arbeta. Ni 
får nog förtjäna födan både åt er å er man nuförtiden.



Kattrina rätade upp sig litet, och det sprang fram en smula färg i 
ansiktet just över de skarpa kindknotorna.



--Jan bjuder nog te, sa hon, men han har ju aldrig haft såna krafter som 
en vanlig arbetskarl.



--Nu gör han väl i alla fall ingenting, sa fru Liljecrona. Jag har hört, 
att han bara springer från gård till gård för att visa sina stjärnor å 
sjunga visor.



Fru Liljecrona var en allvarsam och plikttrogen människa, och hon tyckte 
om andra arbetsamma och strävsamma människor, 
sådana som Kattrina i Skrolycka. Hon hade medkänsla med henne, och det var 
detta, som hon ville visa henne.



Men Kattrina fortfor att ta mannen i försvar.



--Han är gammal, å han har haft mycken sorg de sista årena. Han kan behöva 
en liten frihet, då han har gått i hårdarbete ett helt liv.



--Det är ju gott, att ni kan ta er olycka så lugnt, Kattrina, sa fru 
Liljecrona med litet skärpa i rösten. Jag tycker allt annars, att ni, som 
är så förståndig, borde försöka att ta ur Jan det där, som han går å 
inbillar sej. Ni ska få se, att om detta får hålla på, så slutar det så, 
att vi får skicka honom på dårhus.



Men nu reste sig Kattrina och såg ganska förolämpad ut.



--Jan är inte stollig, sa hon. Men Vår Herre har satt en skärm för ögona 
på'n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det 
kan en bara vara tacksam för.



Fru Liljecrona ville inte vara påstridig. Hon tyckte nog också, att det 
var rätt och riktigt, att hustrun ställde sig på mannens sida.



--Ja, då är ju allting bra, som det är, då, Kattrina, sa hon vänligt. Å 
glöm inte, att här finns arbete åt er för hela året!



Med detsamma såg hon hur det gamla, strama ansiktet framför henne veknade 
och upplöstes. Allt det, som band och höll, gav efter. Sorg och ängslan 
och kärlek bröt sig fram, och ögonen flöt över.

--Det är mi enda glädje å få sträva för'en, sa hon. Han har blitt så 
märkvärdig med årena, så att han är mer än e människa. Men just 
fördenskull kommer di väl å ta'n ifrån mej.



40 VÄLKOMSTHÄLSNINGEN.



Hon var kommen, den lilla flickan var kommen. Det är svårt att finna ord 
för att beskriva en sådan storhändelse.



Hon kom inte förrän så långt fram på hösten, att passagerarbåtarna på 
Löven hade slutat med sina turer och sjöfarten uppehölls av bara ett par 
små lastångare. Men med dessa hade hon väl inte velat fara--eller kanske 
att hon inte en gång visste, att de fanns till--utan hon hade tagit skjuts 
från järnvägsstationen till Askedalarna. Jan i Skrolycka fick alltså inte 
ta emot henne vid Borgs brygga, där han hade väntat på henne nu i femton 
år. För i femton år hade hon varit borta. I aderton år hade han ägt henne 
i sitt hem och fått glädja sig åt henne, och närapå likaså lång tid hade 
han måst sakna henne.



Det föll sig inte en gång så väl, att Jan var hemma vid stugan och fick ta 
emot Klara Gulla, när hon kom. Han hade just då gått bort för att språka 
en stund med gammalmora i Falla, som nu hade flyttat ur boningshuset och 
bodde för sig själv på en kammare. Hon var en av de många ensamma 
gamlingarna, som kejsarn av Portugallien fick lov att gå och se om 
alltemellanåt och säga ett vänligt ord för att hålla dem vid gott 
mod.



Det var bara Kattrina, som stod på tröskeln och tog emot, när den lilla 
flickan vände tillbaka till hemmet. Kattrina hade suttit vid spinnrocken 
hela dagen, och hon hade just hejdat hjulet för att vila ut ett tag, då 
hon hörde skrammel av åkdon borta på vägen. Det var en så pass ovanlig 
händelse, att någon åkande färdades genom Askedalarna, att hon gick fram 
till dörrn för att lyssna, och då märkte hon, att det inte var ett vanligt 
arbetsåkdon, utan en fjäderkärra. Och med detsamma började händerna darra 
på Kattrina. Det var inte utan, att de ville göra det numera, var gång hon 
blev skrämd eller uppskakad. Annars var hon rask och arbetsför trots sina 
två och sjuttio år. Hon var bara ängslig för att den där darrhäntheten 
skulle ta till, så att hon inte mer blev i stånd att förtjäna födan åt Jan 
och sig själv, som hon hade kunnat göra allt hittills.



Vid det här laget hade nog Kattrina så gott som upphört att hoppas att 
någonsin mer få se dottern, och hon hade inte haft henne i tankarna på 
hela dagen. Men hon sa sedan, att från det ögonblicket, då hon hörde 
kärran, visste hon bestämt vem det var, som kom. Hon gick till dragkistan 
för att ta fram ett rent förkläde, men händerna skakade så, att hon inte 
kunde få in nyckeln i nyckelhålet. Det blev henne inte möjligt att bättra 
upp klädseln, utan hon fick gå ut och ta emot, sådan hon gick och stod.



Den lilla flickan kom inte i någon guldkaret, hon satt inte en gång 
uppe i kärran och åkte, utan hon gick till fots. Vägen till Askedalarna 
var lika dålig nu som på den tiden, då Erik i Falla och hans hustru hade 
kört med henne till prästen för att få henne döpt, och nu vandrade hon och 
skjutskarlen på var sin sida om åkdonet och höll emot, för att ett par 
stora koffertar, som hon hade uppstaplade bakom sitsen, inte skulle skakas 
ner i diket. Större ståt var det inte, när hon kom, och mer var det kanske 
inte heller att begära.



Kattrina hade just fått upp förstudörrn, när kärran stannade utanför 
grinden. Hon borde ju ha sprungit fram och öppnat den, men det gjorde hon 
inte. Hon kände helt hastigt en sådan tyngd över bröstet, att hon inte 
mäktade ta ett steg.



Det var Klara Gulla, som kom, det visste hon, fastän hon, som nu sköt upp 
grinden, såg ut som en herrskapsmänniska. Hon hade hatt med plymer och 
blommor och kläder av köptyg, men det var allt den lilla flickan från 
Skrolycka i alla fall.



Hon skyndade in på gården före åkdonet och kom fram mot Kattrina med 
utsträckt hand. Men Kattrina stod stilla och slöt ögonen. Det steg upp så 
mycket bittert i hennes sinne just i det ögonblicket. Hon tyckte, att hon 
inte kunde förlåta dottern, att hon levde och kom hem frisk och färdig, 
efter att hon hade låtit dem vänta förgäves på henne alla dessa år. Hon 
önskade nästan, att dottern aldrig hade brytt sig om att komma igen.

Hon måtte ha sett fallfärdig ut, för Klara Gulla slog med all hast 
armarna om henne och närapå bar henne in i stugan.



--Kära ni mor, ni ska väl inte bli så förskräckt! sa hon. Känner ni inte 
igen mej?



Kattrina slog upp ögonen och betraktade henne noga. Hon var en förståndig 
människa, och hon hade aldrig väntat, att den, som hade varit borta i 
femton år, skulle vara alldeles sig lik, som då hon for hemifrån, men hon 
blev ändå förskräckt för vad hon såg.



Den människan, som hon hade framför sig, såg mycket äldre ut, än hon borde 
göra, för hon var ju inte mer än några och trettio år, men det var inte 
för det, att håret hade vitnat vid tinningarna eller för att pannan var 
full av små rynkor, som Kattrina blev rädd, utan därför att Klara Gulla 
hade blivit ful. Hon hade fått en besynnerlig grågul ansiktsfärg, och det 
var något tjockt och grovt omkring munnen. Hela vitögat hade gått över i 
grått och blivit blodsprängt, och under ögonen hängde skinnet ut i stora 
påsar.



Kattrina hade kommit ner på en stol, och där satt hon med händerna hårt 
knäppta om knäet för att hindra dem att skaka och tänkte på den unga, 
skinande adertonåringen i den röda klänningen. Sådan hade hon levat i 
hennes minne allt hittills. Hon undrade om hon någonsin skulle komma sig 
för med att bli glad över att Klara Gulla var vänd tillbaka.



--Du skulle allt ha skrivit, sa Kattrina. Du 
skulle teminstingen ha skickat oss en hälsning, 
så att vi hade fått veta, att du fanns kvar i livet.



--Ja, det vet jag nog, sa dottern, och rösten den hade hon kvar 
åtminstone, den var käck och glad som förr. Men jag råka illa ut då i 
början------ Ja, det har ni kanske hört?



--Ja, så mycke vet vi, sa Kattrina och suckade.



--Det var fördenskull jag kom åv mej med skrivningen, sa Klara Gulla och 
skrattade till ett tag. Hon hade något kraftigt och duktigt över sig nu 
som förr. Hon var nog inte en av dem, som pinade sig med ånger och 
självrannsakan.



--Tänk inte på det där nu, mor! sa hon, när Kattrina alltjämt teg. Nu har 
jag fått'et riktigt bra. Jag har varit restauratris, jag sköter om 
mathållningen, vill jag säja, på en stor ångbåt, som går mellan Malmö å 
Lybeck, å i höst har jag hyrt mej bostad i Malmö. Ibland tänkte jag nog på 
att jag borde skriva, men det var svårt å komma i gång igen. Jag tyckte, 
att det fick vara, te dess jag var så långt hunnen, att jag kunde ta er å 
far te mej. Å nu, när jag har det ordnat, så att jag kan ta emot er, var 
det roligare å fara å hämta er själv än å skriva.



--Å du har ingenting hört om oss? sa Kattrina. Alla dessa upplysningar 
borde ju ha gjort henne glad, men hon kände sig alltjämt lika nertryckt.



--Nej, svarade Klara Gulla och la till, liksom urskuldande. Jag visste ju, 
att ni skulle få hjälp, om det blev för illa.



I detsamma måtte hon ha märkt hur händerna skakade på Kattrina, 
fastän hon höll dem hårt sammanknutna. Hon förstod, att de här hemma hade 
haft det svårare, än hon hade kunnat tro, och hon sökte förklara sig.



--Jag ville inte skicka hem småsummor, som andra gör. Jag ville spara, te 
dess att jag fick ett riktigt hem å kunde ta er te mej.



--Vi har inte behövt pengar, sa Kattrina. Det hade vart nog för oss, om du 
bara hade skrivit.



Klara Gulla sökte att rycka upp modern ur hennes sorgbundenhet, såsom hon 
hade brukat göra förr i världen.



--Inte ska ni förstöra den här stunden för mej, mor! sa hon. Nu är jag ju 
här igen. Kom nu, ska vi ta in mina koffertar å packa opp dom! Det finns 
matvaror i dom. Vi ska ställa te kalas, te dess att far kommer hem.



Hon gick ut för att hjälpa till med att flytta ner packsakerna från 
kärran, men Kattrina följde henne inte.



Klara Gulla hade inte frågat efter hur det stod till med fadern. Det föll 
henne inte in annat, än att han gick på arbete i Falla som förr i världen. 
Kattrina visste ju, att hon fick lov att tala om för henne hur han hade 
förändrats, men hon sköt upp och sköt upp. Det hade ändå kommit friska 
vindar in i stugan med den lilla flickan. Hon drog sig för att genast göra 
slut på hennes glädje över att vara hemkommen.



Medan Klara Gulla hjälpte till att lassa av, märkte hon, att en sex, sju 
barnungar kom fram till grinden och tittade in på gården. De sa 
ingenting, bara skrattade, pekade på henne och sprang sin väg.



Men om ett par ögonblick var de där igen, och denna gången hade de mellan 
sig en liten gubbe, som var gulnad och hopskrumpen, men gick uppstramad 
med tillbakakastat huvud och satte ner fötterna hårt i marken som en 
marscherande soldat.



--Det var en besynnerlig figur, den där, sa Klara Gulla till skjutskarlen, 
just som gubben och barnhopen trängde in genom grinden. Hon hade inte den 
minsta aning om vem han var, men hon kunde ju inte undgå att lägga märke 
till en karl, som var så grant utstyrd. På huvudet hade han en hög 
läderkaskett med stor fjäderbuske, runtom halsen och långt ner på bröstet 
hängde stjärnor och kors av styvt guldpapper, hoplänkade till kedjor. Det 
såg ut, som skulle han ha burit en gyllene halskrage.



Barnungarna höll sig inte tysta nu längre, utan de ropade: "Kejsarinna, 
kejsarinna!" allt vad de orkade. Gubbstackarn tystade inte på dem. Han 
skred fram, som om de skrikande och skrattande ungarna skulle ha varit 
hans hedersvakt.



När skaran var nära nog framme vid stugdörrn, gav Klara Gulla till ett 
utrop och flydde in till Kattrina.



--Vem är det? sa hon och såg alldeles förskrämd ut. Är det far? Har han 
blitt tokig?



--Ja, sa Kattrina. Hon började gråta i sin upprördhet och förde 
förklädet upp till ögonen.



--Är det för min skull?



--Vår Herre ställde det så åv barmhärtighet, sa Kattrina. Han såg, att han 
hade det för svårt.



Mer hann hon inte att förklara, för nu stod Jan på tröskeln, följd av hela 
barnhopen, som ville se hur detta möte, som de hade hört så många gånger 
beskrivas, skulle avlöpa i verkligheten.



Kejsarn av Portugallien gick inte ända bort till dottern. Han stannade 
strax innanför dörrn och framsade sin välkomsthälsning.



Välkommen, välkommen, du Klara, du Fina, du rika Gullborg!



De orden uttalade han med sådan där avmätt värdighet, som de högtstående 
visar i stora ögonblick, men på samma gång hade han riktiga glädjetårar i 
ögonen, och han hade svårt att hindra rösten från att darra.



Efter att den stora, väl övertänkta hälsningen var uppläst, stötte kejsarn 
tre gånger hårt i golvet med kejsarkäppen för att bjuda tystnad och 
uppmärksamhet, och så började han sjunga med en tunn, gnällig röst.



Klara Gulla hade ställt sig tätt vid Kattrina. Det såg ut, som om hon 
ville gömma sig, krypa undan bakom modern. Hittills hade hon tegat, men 
när Jan höjde rösten och sjöng, ropade hon till av förskräckelse och ville 
hejda honom.



Men då grep Kattrina henne hårt om armen.

--Låt'en vara! Han har glatt sej åt å få sjung den här visa för dej, 
alltsen du blev borta för oss.



Då höll hon sig stilla och lät Jan fortsätta.



Kejsarinnans fader är så hjärtans glader. Som tidningen haver sagt. 
Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var. Bom, bom, bom, å rulla bom, 
bom.



Men längre stod inte Klara Gulla ut. Hon rusade fram, fick ut ungarna i en 
hast och stängde dörrn efter dem.



Sedan vände hon sig mot fadern, och hon till och med stampade i golvet åt 
honom. Hon var ond på allvar.



--Tyst med er för all del! sa hon. Är det meningen å göra mej te ett 
spektakel å kalla mej för kejsarinna?



Jan såg litet snopen ut, men det gick över i en blink. Hon var ju den 
stora kejsarinnan! Allt, vad hon gjorde, var väl gjort. Allt, vad hon sa, 
var honung och balsam. Han hade rent glömt bort i glädjen att titta efter 
guldkronan och guldtronen och de guldklädda krigsöverstarna. Om hon ville 
synas fattig och hjälplös, när hon kom, så var det hennes ensak. Det var 
nog glädje, att hon hade kommit tillbaka till honom.



41 FLYKTEN.



Åtta dar efter Klara Gullas hemkomst stod hon och hennes mor en morgon 
nere på Borgs brygga, färdiga att resa sin väg för alltid. Den gamla 
Kattrina var klädd i hatt och präktig klädeskappa. Hon skulle följa med 
dottern ner till Malmö och bli en fin stadsfru. Aldrig mer skulle hon 
behöva träla för födan. Hon skulle få sitta med händerna i kors i en soffa 
och ha det lugnt och sorgfritt alla sina återstående dagar.



Men trots allt detta goda, som väntade henne, hade visst Kattrina aldrig 
känt sig så eländigt olycklig, som när hon stod där på bryggan. Klara 
Gulla måtte allt ha märkt något, för hon började fråga henne om hon var 
rädd för sjön. Och så gav hon sig till att förklara för henne, att det 
inte var något farligt, fastän det blåste så, att folk knappt kunde hålla 
sig kvar på bryggan. Hon var ju sjövan, Klara Gulla, så hon visste vad hon 
talade om.



--Det här är ju inga vågor, sa hon till mor sin. Jag ser allt, att han går 
vit, men jag skulle inte vara rädd å ro över honom i vår gamla ekstock.



Klara Gulla frågade inte efter stormen, utan stannade kvar på bryggan. Men 
Kattrina gick in i det stora godsmagasinet för att inte bli alldeles 
sönderblåst och kröp undan i ett mörkt hörn bakom ett par packlårar. Här 
ämnade hon stanna, ända tills ångbåten kom, för hon ville inte gärna råka 
någon av sockenfolket, innan hon gav sig i väg. 
På samma gång tänkte hon, att det var väl aldrig rätt, det hon gjorde, 
eftersom hon skämdes för att visa sig för folk.



En sak kunde hon ta sig fri för. Hon följde inte med Klara Gulla av någon 
lust efter vällevnad, utan endast och allenast därför, att händerna svek 
henne. Vad annat kunde hon göra, när hon kände, att de höll på att bli så 
dåliga, att hon inte kunde spinna mer?



Hon såg klockar Svartling komma in i magasinet, och hon bad till Gud, att 
han inte måtte få se henne och komma fram och fråga vart hon tänkte resa. 
Hur skulle hon kunna tala om för honom, att hon ämnade fara if rån Jan och 
stugan och allt det gamla?



Hon hade gjort ett försök att få det så ställt, att de skulle få bo kvar i 
Skrolycka, hon och Jan. Om dottern bara hade skickat dem lite pengar, en 
tioriksdaler i var månad kanske, så hade de ju kunnat reda sig något så 
när. Men det hade inte varit lönt att tala med Klara Gulla om den saken. 
Hon ville inte ge dem ett öre, om inte Kattrina följde med henne.



Kattrina förstod nog hur det hängde ihop. Klara Gulla sa inte nej av 
elakhet. Men nu hade hon hyrt rum och ställt i ordning åt bägge 
föräldrarna. Hon hade glatt sig åt den stunden, då hon skulle få visa dem 
hur hon hade tänkt på dem och arbetat för dem. Och hon ville åtminstone ha 
en av dem med sig, så att hon skulle få någon lön för allt sitt besvär.

Säkert var det Jan, som hon mest hade tänkt på, när hon redde till 
hemmet, för hon hade ju varit så särskilt god vän med far sin förr i 
världen, men honom tyckte hon nu att hon omöjligt kunde ta med sig.



Det var just i detta, som hela olyckan låg. Klara Gulla hade fattat en 
sådan motvilja för sin far. Hon kunde rakt inte stå ut med honom. Inte fick 
han tala med henne om Portugallien, inte om hennes rikedom och makt, ja, 
hon kunde knappt tåla att se honom gå klädd i kejsardoningen. Han var ju 
lika glad åt henne i alla fall och ville jämt vara i hennes närhet, men 
hon bara flydde honom, och Kattrina var viss om att det var för att slippa 
se honom, som dottern inte hade stannat hemma mer än en knapp vecka.



Nu kom också Klara Gulla in i magasinet. Och hon var inte rädd för klockar 
Svartling, hon, utan hon gick genast fram för att språka med honom. I de 
första orden, som hon sa till honom, berättade hon, att hon nu skulle resa 
hem till sitt och att Kattrina skulle följa med henne.



Klockarn frågade då, som man ju kunde veta att han skulle göra, vad hennes 
far sa om den saken. Och likaså lugnt, som skulle hon ha talat om en 
främmande, berättade Klara Gulla hur hon hade ordnat för Jan. Hon hade 
hyrt in honom hos Lisa, sonhustrun till den gamla notbindarn. Lisa hade 
byggt sig ett nytt hus efter Ol'Bengtsas död, och hon hade en kammare 
ledig, där Jan kunde bo.



Klockar Svartling hade ett sådant ansikte, att det inte visade mer 
av hans tankar, än han ville att det skulle visa, och det höll sig 
alldeles orörligt, medan han talade med Klara Gulla. Men nog visste 
Kattrina i alla fall vad han tänkte, han, som var som en far för hela 
socknen. "Varför ska en gammal man, som har både hustru och dotter i 
livet, behöva komma till främmande? Lisa är en snäll människa, men hon kan 
ju ändå aldrig ha sådant tålamod med honom som hans egna." Det tänkte han. 
Och det gjorde han rätt i att tänka.



Kattrina såg helt hastigt ner på sina händer. Hon kanske allt bedrog sig 
själv ändå, när hon skyllde på dem. Den riktiga orsaken till att hon 
övergav Jan var nog den, att dottern var henne för mäktig. Hon var inte i 
stånd att sätta sig upp mot henne.



Klara Gulla stod alltjämt och talade med klockarn. Nu berättade hon för 
honom hur de hade måst smyga sig hemifrån, för att han inte skulle få 
veta, att de for.



Detta hade varit det värsta av alltsammans för Kattrina. Klara Gulla hade 
skickat bort Jan i ett ärende till en handelsbod långt uppe i Bro socken, 
och så snart han var gången, hade de packat koffertarna och gett sig av. 
Kattrina hade känt sig som en tjuv och en illgärningsman, när hon på detta 
sätt smög sig hemifrån, men Klara Gulla hade sagt, att det var tvungen 
sak. Om fadern hade fått veta något om resan, så hade han hellre lagt sig 
framför kärran för att bli överkörd, än han hade låtit dem fara.--Ja, nu 
skulle Lisa stå och ta emot honom, när han kom hem, och hon skulle 
nog försöka trösta honom, men bra svårt var det ändå att tänka på hur illa 
han skulle ta det, när han fick veta, att Klara Gulla hade rest ifrån 
honom.



Klockar Svartling stod så tyst och h-drde på Klara Gulla. Kattrinabörjade 
just undra om han var nöjd med det, som han fick veta, då han helt 
plötsligt tog Klara Gullas hand och sa med stort allvar:



--Ja, eftersom jag är Klara Gullas gamla lärare, så säger jag nu min 
mening rentut. Klara Gulla vill resa ifrån en plikt, men det är inte sagt, 
att det lyckas. Jag har sett andra, som ha försdkt göra på samma satt, men 
det har hämnat sig.



Kattrina reste sig och drog ett andetag av lättnad, när hon hörde detta. 
Det var just de orden, som hon själv hade velat säga dottern.



Klara Gulla svarade ganska saktmo~igt, att hon inte visste hur hon skulle 
ställa på annat sätt. Inte kunde hon ta en galen människa med sig till en 
främmande stad, och inte kunde hon själv stanna kvar i Svartsjö. Det hade 
Jan sdrjt för. När hon gick förbi en gård, kom barnen utspringande och 
ropade "Kejsarinna" efter henne, och vid kyrkan i söndags hade folk varit 
så ivriga att få se henne. att de hade hållit på att springa omkull henne.



Men klockarn höll ändå på sin mening.



--Jag förstår, att det kan vara svårt, sa han, men det har varit ett 
sådant samband mellan dej å din far. Du ska inte tro, att du kan hugga av 
det så lätt.                             



När detta var sagt, gick de båda två ut ur magasinet, och Kattrina följde 
efter dem. Hon hade ändrat mening och ville nu gärna tala med klockarn, 
men innan hon gick fram till honom, ställde hon sig att se uppåt backen. 
Hon kände på sig, att Jan snart måste vara där.



--Är ni rädd för att far ska komma? frågade då Klara Gulla och gick från 
klockarn bort till modern.



--Rädd! sa Kattrina. Jag bara ber te Gud, att Jan måtte hinna hit, innan 
jag är rest. Hon samlade allt sitt mod och fortsatte: Det känns, vet du, 
som om jag skulle ha gjort någe ont. Jag tror, att jag får lida för detta 
i hela mitt liv.



--Det säjer ni bara, för det att ni har måst sitta i mörker å elände i så 
många år, sa Klara Gulla. Det blir annat, när ni väl är härifrån.--Far kan 
ju i alla fall omöjligt komma hit, när han inte vet, att vi har rest, la 
hon till.



--Det ska du inte vara så säker på, sa Kattrina. Jan vet ändå vad han 
behöver veta. Det har vart så mä'n, alltsen du blev borta för oss, å det 
har tatt te mä vart år. Vår Herre tyckte väl, att sen han hade förlorat 
förståndet, måste han gen ett nytt ljus å lysa sej mä.



Kattrina berättade nu med få ord för Klara Gulla om Lars Gunnarssons död 
och ett par andra händelser från de senare åren för att visa henne, att 
Jan var i syne, som det heter. Klara Gulla hörde på henne med stor 
uppmärksamhet. Förut hade Kattrina försökt att tala om för henne hur 
god Jan var mot flera fattiga gamla stackare, men det hade hon inte velat 
lyssna till.



Detta däremot tycktes hon bli så gripen av, att Kattrina började hoppas, 
att hon skulle få andra tankar om Jan, ja, kanske till och med vända om 
hem, hon också.



Det var inte länge hon fick ha den förhoppningen kvar.



--Här, mor, har vi nu ångbåten! utbrast Klara Gulla med glad röst. Nu går 
det nog bra för oss ändå, så att vi får komma i väg.



Kattrina fick tårar i ögonen, när hon såg ångbåten lägga till vid bryggan. 
Hon hade ämnat be klockar Svartling fälla ett gott ord för henne och Jan 
hos Klara Gulla, så att hon skulle låta dem stanna i deras gamla hem, men 
det blev det inte tid med. Hon såg sig ingen utväg att slippa undan resan.



Båten måtte ha varit sent ute, för den hade en sådan brådska att komma 
åstad igen. Landgång hade den inte tid att lägga ut. Ett par stackars 
resande, som skulle stiga av, blev nästan kastade upp på bryggan av 
sjöfolket. Klara Gulla fick Kattrina vid armen, en karl tog emot henne, 
och så var hon ombord. Hon grät och ville vända, men det gavs intet 
förbarmande.



Just som Kattrina hade kommit upp på däck, la Klara Gulla armen om henne 
liksom för att stödja henne.



--Kom, så går vi över te andra sidan, sa hon.

Men det var för sent. Den gamla Kattrina såj en 
karl komma springande utför backen, och hon kände igen honom också.        




--Det är Jan! sa hon. A, vad tar han sej nu te månntro?



Jan stannade ytterst på bryggan. Han stod där liten och eländig. Han såg 
Klara Gulla på den bort dragande båten, och sfflrre förtvivlan och 
grämelse kunde inte ett ansikte uttrycka, än hans nu gjorde.



Men det behövdes inte mer, än att Kattrina såg honom, för att hon skulle 
få den kraft, som hon behövde, till att sätta sig upp mot dottern.



--Du får resa, du, sa hon, men jag stiger åv ve nästa brygga å går hem 
igen.



--Ni får göra, som ni vill, mor, sa Klara Gulla utledsen. Hon förstod väl, 
att detta kunde hon inte strida emot. Kanske tyckte också hon, att de hade 
varit för grymma mot fadern.



Men det gavs dem ingen tid till gottgörelse. För andra gången ville Jan 
inte mista hela sitt livs glädje. Han gjorde ett språng från bryggan och 
kastade sig ner i sjön.



Kanske att det hade varit hans mening att simma fram till ångbåten, kanske 
han helt enkelt hade känt, att han inte stod ut med att leva längre.



Från bryggan höjdes höga rop, en båt sattes ut ögonblickligen, också den 
lilla lastångaren lade bi och skickade ut sin julle, men Jan hade sjunkit 
genast. Han kom inte en gång tillbaka upp till vattenytan.



Kejsarkäppen och den gröna läderkasketten låg och flöt på vattnet, 
men kejsarn själv hade försvunnit, så tyst, så spårlöst, att om dessa 
klenoder inte hade legat där, skulle man knappt ha kunnat tro, att han var 
borta.





42 KVARHÅLLEN.



Folk tyckte allt det var märkvärdigt, att Klara Gulla från Skrolycka 
skulle bli nödgad att dag efter dag stå på Borgs brygga och vänta på en, 
som aldrig kom.



Klara Gulla stod där inte och väntade i ljuvliga sommardagar, utan i mörk 
och stormig november och i mörk och kall december. Hon drömde inte heller 
några vackra och fina drömmar om långväga resande, som skulle stiga i land 
med pomp och ståt. Hon hade ögon och tankar bara för enbåt, som rodde fram 
och tillbaka i sjön utanför bryggan och draggade efter en drunknad. I 
början hade hon trott, att så snart draggningen kom i gång, skulle den hon 
väntade på genast bli återfunnen, men det gick inte så. Dag efter dag 
arbetade ett par tålmodiga gamla fiskare vid draggen, men de kunde 
ingenting upptäcka.



Det skulle finnas ett par djupa hålor i sjöbottnen alldeles i närheten av 
Borgs brygga, och det var flera, som trodde, att Jan hade sjunkit ner i en 
av dem. Andra sa, att det var ett starkt strömdrag här vid udden och 
vidare inåt den stora Kyrk viken. Han hade kanske blivit bortförd 
dit. Klara Gulla lät öka på dragglinorna, så att de kunde nå till Lövens 
största djup, och hon lät draggen gå fram över varenda tum av Kyrkviken, 
men att föra sin far tillbaka upp i dagens ljus, det lyckades henne inte 
ändå.



Genast första dagen efter olyckan hade Klara-Gulla låtit beställa en 
likkista, och när den va färdig, förde hon den till bryggan, för att hon 
skulle kunna härbärgera den döde där, så snart som han blev funnen. Hon 
hade den sedan alltid stående på bryggan och ville inte en gång ställa in 
den i godsmagasinet. Magasinet stängdes, då faktorn gick från bryggan, men 
kistan måste alltid vara till hands, så att Jan inte skulle behöva vänta 
på den.



Den gamla kejsarn hade ofta haft goda vänner omkring sig på bryggan, som 
hade förkortat väntetiden för honom, men Klara Gulla gick där nästan 
alltid ensam. Hon tilltalade ingen, och säkert lämnade man henne gärna i 
ro, för det låg något hemskt i folks ögon över henne, som hade varit orsak 
till sin fars död.



I december upphörde sjöfarten, och sedan fick Klara Gulla ha bryggan 
alldeles för sig själv Ingen störde henne. Fiskarna, som skötte sökandet 
ute på sjön, ville också sluta, men detta gjorde Klara Gulla alldeles 
förtvivlad. Det var hennes enda hopp och räddning, att fadern blev funnen. 
Så länge som sjön gick ren, måste de fortsätta. De måste söka vid Nygårds 
udde, vid Storviks, de måste söka igenom hela Löven.



Själv blev Klara Gulla alltmer ängsligt ivrig att finna den döde för varje 
dag, som gick. Hon hade hyrt in sig hos en av torparna vid Borg, och i 
början hade hon gett sig tid att stanna inne åtminstone någon stund på 
dagen. Men så småningom greps hon av en sådan ångest, att hon knappt hade 
ro att sova och äta. Hon vistades ständigt på bryggan, gick och stod där 
inte bara under de korta dagarna, utan också under de långa, oändliga 
kvällarna, ända tills det blev sängdags.



Under de två första dagarna efter Jans död hade den gamla Kattrina stått 
vid Klara Gullas sida på bryggan och väntat på Jan. Men sedan hade hon 
gått hem till Skrolycka.



Det var inte av likgiltighet, som hon lämnade bryggan, utan därför att hon 
inte kunde stå ut med att vara tillsammans med dottern och höra henne tala 
om Jan. Ty Klara Gulla förställae sig inte. Kattrina visste, att det inte 
var av öm omsorg eller av samvetskval, som Klara Gulla var så ivrig att 
sörja för att hans kropp skulle få vila i vigd jord, utan därför att hon 
var rädd, ostyrligt rädd, så länge som den, vars död hon var skuld till, 
låg obegravd på sjöbottnen. Om hon kunde få sin far nermyllad i 
kyrkogårdsmull, då skulle han inte vara så farlig för henne. Men så länge 
som han fanns, där han fanns, kände hon en obeskrivlig fasa for honom och 
det straff, som han skulle komma att kräva ut av henne.



Klara Gulla stod på Borgs brygga och såg ner i sjön, som alltid var 
upprörd och grå. Ingen av hennes blickar nådde längre än till vattenytan 
men hon tyckte ändå, att hon kunde se den vida sjöbottnen, som bredde ut 
sig under henne.



Där nere satt han, kejsarn av Portugallien. Har satt på en sten med 
händerna knäppta om knäna och ögonen stirrande in i det grågröna vattnet, 
i ständig väntan på att hon skulle komma till honom.



All kejsardoningen hade han lämnat ifrån sig Käppen och läderkasketten 
hade aldrig följt med ner i djupet, och pappstjärnorna hade väl blivit 
upplösta av sjövattnet. Han satt där i sin gamla blankslitna rock med två 
tomma händer. Men till gengäld var det inte något falskt eller löjligt 
över honom numera. Nu var han bara mäktig och förskräcklig.



Det var inte med orätt, som han hade sagt, att han var kejsare. Så stor 
makt hade han haft i livet, att den fiende, som han hade hatat, hade 
blivit störtad och hans vänner hulpna. Den makten håde han kvar ännu. Den 
övergav honom inte, därför att han var död.



Det hade aldrig varit mer än två människor, som hade gjort honom ont. Den 
ena hade han redan hämnats på. Den andra var hon, hans dotter, som först 
hade gjort honom vansinnig och sedan hade vållat hans död. Henne bidade 
han på där nere i djupet.



Det var slut nu med hans kärlek till henne. Nu väntade han henne inte för 
att ge henne pris och ära. Men till dödens mörka land ville han dra 
ner henne som straff för allt, vad hon hade förbrutit mot honom.



Det var något, som lockade Klara Gulla. Hon skulle ha velat ta det stora, 
tunga locket av likkistan och sedan sätta ut den i sjön här utanför 
bryggan som en båt. Därpå ville hon själv stiga ner i den, stöta ut från 
land och sedan helt varligt sträcka ut sig på sågspånsbädden.



Hon visste inte om hon skulle sjunka genast eller om hon skulle komma att 
driva omkring en stund på sjön, tills vågsvallet fyllde hennes farkost med 
vatten och drog ner den i djupet.



Hon tänkte också, att hon kanske inte alls skulle sjunka, utan endast bli 
förd ut på sjön och kastad i land vid någon av de alomkransade uddarna.



Det var en stor frestelse att anställa ett sådant prov. Hon ämnade ligga 
alldeles stilla hela tiden, inte göra en rörelse. Hon skulle inte nyttja 
händer och armar för att driva kistan framåt, utan alldeles överlämna sig 
i sin domares våld. Han skulle få dra henne till sig eller låta henne 
undkomma, som han ville.



Om hon på det sättet underkastade sig hans välbehag, skulle kanske den 
stora kärleken åter säga ett ord. Kanske komme han att förbarma sig över 
henne och ge henne nåd.



Men hennes förskräckelse var for stor. Hon vågade inte mer lita på hans 
kärlek. Hon tordes aldrig sätta den svarta kistan ut i sjön.

Det var en gammal bekant och vän till Klara 
Gulla, som kom och sökte upp henne i dessa dagar. Han hette August och 
bodde ännu kvar Där Nol i Prästerud i sitt föräldrahem.



Det var en lugn och klok karl, som hon hade gott av att tala vid. Han sa 
till henne, att hon borde resa sin väg och ta upp sitt gamla arbete. Det 
var nog inte så bra för henne att gå på den ensliga bryggan och vänta på 
en död. Hon svarade, att hon alls inte vågade resa, förrän hennes far hade 
kommit ner i vigd jord, men det ville han inte höra talas om.



Första gången han talade vid henne, blev intet avgjort, men nästa gång han 
kom tillbaka, lovade hon att följa hans råd. De skildes med den 
överenskommelsen, att han dagen därpå skulle komma och hämta henne med sin 
egen häst och föra henne till järnvägsstationen.



Om han nu hade gjort detta, hade kanske allt gått bra. Men han hade blivit 
hindrad att själv komma och skickade en drängpojke med hästen. Klara Gulla 
satte sig ändå upp i kärran och for. Men på vägen började hon språka med 
körsvennen om sin far och uppmuntrade honom att berätta historier om hans 
klarseende, desamma. som Kattrina hade talat om på bryggan, och ännu 
andra.



När hon hade lyssnat en stund, bad hon gosse n vända. Hon hade blivit så. 
uppskrämd, att hon inte vågade resa vidare. Han var alltför mäktig, den 
gamla kejsarn av Portugallien. Hon visste väl hur de döda, som inte 
hade begravts i kyrkogårdsmull, jäkta och jaga efter sina fiender. Hon 
måste ha fadern upp ur vattnet, hon måste ha honom lagd i kistan. Guds ord 
måste läsas över honom, annars skulle hon inte få ro ett ögonblick.





43 AVSKEDSORDEN.



Fram emot jul fick Klara Gulla bud, att Kattrina låg på sitt yttersta, och 
detta var äntligen i stånd att rycka henne från bryggan.



Hon vandrade hem till fots, därför att detta var bästa färdesättet för 
den, som ämnade sig till Askedalarna, och tog den gamla vanliga vägen 
genom Lobyn och vidare uppöver storskogen och Snipahöjden.



När hon gick förbi gården, där den gamla Björn Hindriksson i Lobyn en gång 
hade bott, såg hon en stor karl med ett duktigt och allvarligt utseende 
stå vid vägen och laga en gärdsgård. Han hälsade med en kort nick, när hon 
gick förbi, men sedan blev han stående och såg efter henne, och till slut 
skyndade han fatt henne.



--Det är visst Klara Gulla ifrån Skrolycka? sa han. Jag skulle med rätta 
ha talt ett par ord. Jag är Linnart, son te Björn Hindriksson, la han 
till, då han märkte, att hon inte visste vem han var.



--Tiden är allt så kort för mej, sa Klara Gulla, så kanske att det 
kan vara te en annan gång? Jag har fått bud, att mor håller på å dö.



Men Linnart Björnsson föreslog i stället, att han skulle få följa henne 
framåt vägen en bit. Han hade flera gånger ämnat gå ner till bryggan för 
att träffa henne där, och nu ville han inte försumma det goda tillfället. 
Det var nog så nödvändigt, trodde han, att hon fick höra vad han hade att 
säga.



Klara Gulla gjorde inga fler invändningar. Men hon märkte, att karlen hade 
svårt att komma fram med sitt ärende, så att hon väntade sig intet gott. 
Han harskade sig flera gånger och sökte efter ord,



--Jag tror inte, att Klara Gulla vet, att jag var den sista, som talte ve 
Klara Gullas far, kejsarn, som vi bruka kalla'n.



Klara Gulla svarade, att det hade hon inte vetat, Och på samma gång ökade 
hon på stegen. Hon tänkte nog, att det här samtalet var någonting, som hon 
helst hade velat undkomma.



--Jag stog ute på gårn en dag i höstas å satte för en häst, därför att jag 
skulle åka te handelsbon, fortfor Linnart Björnsson, å då fick jag se 
kejsarn komma springande framåt vägen. Han hade stor brådska, det märktes 
nog, men han stanna i alla fall, när han fick syn på mej, förte å fråga om 
kejsarinna hade rest förbi. Det kunde jagju inte neka te, å då kom tårarna 
störtande ur ögona på'n. Han hade vart på väg te Bro, sa'n, men han hade 
känt en sån oro, så han hade vänt om. Å när han kom hem, var stuga tom. 
Kattrina var också borta. Di skulle säkert fara mä ångbåten, å han 
visste inte hur han skulle komma ner te Borg i tid, innan di var resta.



Klara Gulla tvärstannade.



--Det gick väl så att han fick åka med er? sa hon.



--Ja, svarade bonden. Jan hade gjort mej e stor tjänst en gång i tiden, 
och nu ville jag gälda den. Det var kanske illa gjort åv mej, att jag 
hjälpte'n på väg?



--Å nej, allt felet ligger hos mej, sa Klara Gulla. Det var jag, som 
aldrig borde ha försökt å fara if rån honom.



--Han grät som ett barn hela långa tiden, som han satt i kärra, sa Linnart 
Björnsson, å jag visste just inte vad jag skulle säja för å trösta'n, så 
att jag höll mej tyst. "Vi hinner'na nog, Jan", sa jag te sist. "Du ska 
inte gråta så! Di här småbåtarna, som går på hösten, är inte så 
fortfärdiga åv sej." Men knappt hade jag detta sagt, förrän han la sin 
hand på min arm å fråga mej om jag trodde, att di skulle bli hårda å svåra 
mot kejsarinna, di, som hade fört bort'na.



--Di, som hade fört bort mej! upprepade Klara Gulla med undran i rösten.



--Jag blev förvånad, jag som Klara Gulla, å jag fråga'n vilka han mena. 
Jo, han mena dom, som hade legat på lur omkring kejsarinna, medan ho hade 
vart hemma. Alla di fienderna, som Klara Gulla hade vart så rädd för, så 
ho inte hade vågat sätta på sej si gullkrona eller så mycke som tala 
om Portugallien, å som nu hade kastat sej över Klara Gulla å fört 
bort'na i fångenskap.



--Jaså, på det sättet! sa Klara Gulla.



--Ja, just på det sättet, Klara Gulla, sa Linnart Björnsson med 
eftertryck. Klara Gulla förstår, att hennes far inte grät, därför att han 
hade blitt övergiven å lämnad ensam, utan därför att han trodde, att Klara 
Gulla var i fara.



Linnart Björnsson hade haft litet svårt att få fram de sista orden. De 
ville stocka sig i halsen på honom. Han tänkte kanske på gamla Björn 
Hindriksson och på sig själv. Det fanns nog det i hans egen historia, som 
gjorde, att han förstod vad värde man borde sätta på en kärlek, som aldrig 
svek.



Men Klara Gulla förstod det ännu inte. Hon hade bara tänkt på fadern med 
avsmak och förskräckelse, alltsedan hon kom hem. Hon mumlade för sig själv 
någonting om att far var en stolle.



Linnart Björnsson hörde vad hon sa, och det sårade honom.



--Jag vet just inte om Jan var så tokig, föll han in. Jag sa te'n, att jag 
inga fångvaktare hade sett omkring Klara Gulla. "Såg inte min snälla 
Linnart Björnsson", svara han då, "hur di gick vakt omkring'na, när ho for 
härförbi? Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last å Lusta, det var alla 
di, som ho har te å kämpa emot där borta i sitt kejsarrike."



Klara Gulla stannade och vände sig mot honom.

--Nå? sa hon endast.



--Jag svara'n, att di fienderna hade jag också sett, genmälde Linnart 
Björnsson barskt.



Klara Gulla skrattade till.



--Men jag ångra strax, att jag hade sagt detta, fortsatte bonden. För nu 
börja Jan gråta rent förtvivlat. "Å, bed Gud, min snälla Linnart 
Björnsson", sa han, "att jag må kunna frälsa den lilla flicka från allt 
ont! Det gör detsamma hur det går mä mej, bara ho blir hjälpt."



Klara Gulla gick på än fortare, och hon svarade ingenting. Det var något, 
som började riva och slita inne i hjärtat, men hon tvang det till 
stillhet. Om det, som låg dolt där inne, skulle slippa löst, då visste hon 
inte hur hon skulle stå ut.



--Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, detta, sa Linnart Björnsson. 
A sen dröjde det inte länge, innan han fick visa, att han mena vad han sa. 
Klara Gulla ska aldrig tro, att Jan sprang i sjön för te å komma ifrån si 
egen sorg. Det var bara för å rädda Klara Gulla från hennes fiender, som 
han kasta sej efter ångbåten.



Allt fortare och fortare stormade Klara Gulla framåt. All faderns kärlek 
från det första till det sista började uppenbara sig för henne. Men hon 
ville bara fly undan. Hon kunde inte bära den kunskapen.



--Vi håller allt lite reda på varandra i den här socken, fortfor Linnart 
Björnsson och följde henne utan minsta ansträngning. Det var mycken ovilja 
mot Klara Gulla i början, strax efter att kejsarn 
hade drunknat. Å jag för min del höll inte Klara 
Gulla värd å få höra hans sista ord å tankar. Men vi har ändrat oss nu. Vi 
tycker om, att Klara Gulla står där nere på brygga å väntar på'n.



Klara Gulla stannade. Hon var röd på kinderna, och ögonen glänste av 
vrede.



--Jag står där, bara därför att jag är rädd för honom, sa hon.



--Klara Gulla har aldrig velat visa sej bättre, än ho är. Det vet vi. Men 
vi förstår kanske bättre än Klara Gulla själv vad det är, som ligger under 
den där väntan. Vi har också haft föräldrar. Å vi har inte handlat rätt 
mot dom, vi heller.



Klara Gulla var så vred, att hon ville säga något förfärligt, men det blev 
ingenting av. Hon ville stampa med foten åt honom för att få honom att 
tiga, men hon förmådde inte det heller. Då såg hon sig ingen annan råd än 
att vända sig bort och springa sin väg.



Linnart Björnsson följde henne inte. Han hade sagt vad han ville säga, och 
han var inte missnöjd med den förmiddagens arbete.





44 KATTRINAS DÖD.



När Klara Gulla trädde in i den lilla stugan i Skrolycka, låg Kattrina i 
sängen, likblek och med slutna ögon. Det såg ut, som om slutet redan 
skulle vara kommet.

Men så snart Klara Gulla stod bredvid henne och strök hennes hand, 
såg hon upp och började genast tala.



--Jan vill ha mej te sej, fick hon fram med stor ansträngning. Han räknar 
mej inte te last, att jag for ifrån'en.



Klara Gulla ryckte till. Hon började förstå varför modern dog. Hon, som 
hade varit trogen ett helt liv, hade grämt sig till döds över att hon hade 
svikit Jan i det sista.



--Inte kan ni väl ligga å oroa er fördenskull! sa Klara Gulla. Det var ju 
jag, som tvinga er å resa.



--Det har vart så svårt å tänka på i alla fall, sa Kattrina. Men nu är 
allt gott å väl igen emellan oss.



Hon slöt ögonen på nytt och låg alldeles stilla. Det spred sig liksom ett 
litet sken av lycka över det tärda ansiktet.



Men hon började snart tala igen. Det vår saker, som nödvändigt måste 
sägas. Hon kunde inte få ro förr.



--Var inte så ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl 
mä dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. Det var det han 
visste. Å inte han heller. Ni gick vilse var på sitt håll.



Klara Gulla hade vetat, att hon skulle komma att säga något sådant, och 
hon hade stålsatt sig på förhand. Men det, som modern sa, rörde henne mer, 
än hon hade trott, och hon försökte att ge henne ett gott svar,



--Jag ska tänka på far, sådan som han var förr i världen, sa hon. Ni 
minns ju så goa vänner vi jämt var på den tiden?



Det såg ut, som om Kattrina skulle ha blivit nöjd med svaret, för hon la 
sig omigen till ro. Hon hade säkert inte ämnat säga något mer, men helt 
plötsligt började hon småle mot dottern med stor kärleksfullhet.



--Jag är så glad, Klara Gulla, sa hon, för att du har blitt vacker igen.



För det leendet och de orden vek all Klara Gullas självbehärskning. Hon 
föll på knä invid den låga sängen och började gråta. Det var första gången 
alltsedan hemkomsten, som hon hade brutit ut i riktig gråt.



--Jag vet inte hur ni kan vara sån mot mej, som ni är, mor. Det är mitt 
fel, att ni dör nu, å te fars död är jag också skuld.



Kattrina smålog alltjämt och rörde sina händer till en liten smekning.



--Ni är så go, mor, ni är så go mot mej, sa Klara Gulla, alltmedan hon 
grät och snyftade.



Kattrina grep hårt hennes hand och lyfte sig upp i sängen för att kunna 
avlägga ett sista vittnesbörd.



--Allt gott, som finns hos mej, sa hon, det har jag lärt av Jan.



Efter detta sjönk hon tillbaka och sa sedan intet mer hörbart eller 
redigt. Dödsarbetet började, och hon dog nästa morgon.



Men under hela dödskampen låg Klara Gulla gråtande på golvet bredvid 
sängen. Hon låg där och grät bort sin ångest, sina feberdrömmar, sin 
skuldbörda. Det kunde inte bli något slut på hennes tårar.





45 KEJSARNS JORDAFÄRD.



Det var söndagen före jul, som Kattrina i Skrolycka skulle begravas, och 
då brukar det ju inte vara mycket folk vid kyrkan, för de flesta vill ju 
spara sina kyrkbesök till de stora helgdagarna.



Men när de, som åkte med i det lilla likföljet från Askedalarna, körde upp 
på talbacken mellan kyrkan och sockenstugan, blev de nästan förlägna. För 
en sådan stor skara människor, som var församlad här den dagen, skulle man 
knappt ha sett, ens när den gamla prosten i Bro kom för att predika i 
Svartsjö en gång om året eller när det var prästval.



Det sa sig ju själv, att inte var det för att följa den gamla Kattrina 
till graven, som folk hade gått man ur huse, utan det måste vara något 
annat, som stod på. Kanske att det var någon storkarl, som väntades till 
kyrkan, eller att det var en annan präst än den vanliga, som skulle 
predika? De bodde ju så långt ur vägen där borta i Askedalarna, så att det 
kunde hända mycket i socknen, utan att de fick reda på det.



Begravningsfolket körde fram som vanligt till platsen bakom sockenstugan 
och steg sedan ur kärrorna. Det var fullt med folk där som på 
talbacken, men annars såg de inte till något märkvärdigt. De blev allt mer 
och mer förundrade, men de drog sig för att fråga om vad som stod på. De, 
som åker med i ett begravningsfölje, bör ju helst hålla sig för sig själva 
och inte ge sig i språk med dem, som inte har del i sorgen.



Kistan blev nerflyttad från flakvagnen, där den hade stått under färden 
till kyrkan, och nersatt på ett par svarta bockar, som var uppställda på 
förhand utanför sockenstugan. Där skulle nu den och de, som hörde den 
till, stå och vänta, till dess att klockorna började ringa och prästen och 
klockarn var färdiga att gå med ut på kyrkogården.



Det var ett herrans väder hela tiden. Regnet kom i piskande skurar och 
smattrade mot kistlocket. Ett var då säkert, vad det än var, som hade 
lockat hit det myckna kyrkfolket, så inte var det för det vackra vädrets 
skull, som de hade gett sig ut.



Men det var, som skulle ingen ha frågat efter regn och blåst den har 
dagen. Folk stod tysta och tålmodiga ute i det fria utan att söka skydd 
varken i kyrkan eller i sockenstugan.



De sex bärarna och de andra, som var församlade omkring Kattrina, la märke 
till att det var ännu ett par bockar utsatta utom dem, som hennes kista 
vilade på. Det skulle alltså bli ett lik till att begrava. Inte heller 
detta hade de hört talas om förut. Och det syntes inte, att något likfölje 
var i antågande. Tiden var annars så långt framskriden, att det 
redan borde vara framme vid kyrkan.



När klockan kunde fattas en tio minuter i tio, så att det när som helst 
var tid att gå till kyrkogården, märkte folket från Askedalarna, att alla 
människor drog sig bort mot Där Nol i Prästerud, en gård, som låg bara ett 
par minuters väg från kyrkan.



De såg nu, vad de förut inte hade lagt märke till, att det var utstrött 
granris från sockenstugan ända fram till manbyggningen, och att det var 
uppsatt granar på bägge sidor om ingången. Det var väl alltså där, som de 
hade en död i huset. Men de förstod alltjämt inte hur det var möjligt, att 
det inte hade sports något om ett dödsfall i en sådan gård. Och inte 
heller var det lakan uppsatta för fönsterna, som det ska vara, då det är 
sorg i ett hus.



Nu slogs förstudörrarna upp på vid gavel, och ut genom dem kom det i alla 
fall ett liktåg. August Där Nol gick först med prestav i handen, och efter 
honom kom bärarna med kistan.



Sedan slöt de sig till detta tåget, alla de massor av folk, som hade stått 
och väntat utanför kyrkan. För denna dödes skull var det alltså, som de 
var ditkomna.



De bar fram kistan till sockenstugan och satte ner den till höger om den 
andra, som redan stod där. August Där Nol flyttade på bockarna, så att de 
två kistorna skulle komma att stå riktigt jämsides.

Kistan, som nu anlände, var inte så ny och blank 
som Kattrinas. Det såg ut, som skulle den ha blivit översköljd av många 
regnskurar redan före denna dagen. Den hade hanterats ovarsamt, så att den 
var både repad och kantstött.



Allt folket från Askedalarna drog på en gång ett djupt andetag, för nu 
började de på att förstå. Det var nog ingen frände till August Där Nol, 
som låg i denna kista. Det var inte för någon främmande storkarls skull, 
som det hade kommit så många människor till kyrkan.



Nu flög allas blickar till Klara Gulla för att se om också hon förstod. 
Och det märktes nog på henne, att hon det gjorde.



Hon hade stått blek och förgråten tätt bredvid sin mors kista hela tiden, 
och när hon nu kände igen den andra kistan, som de kom bärande med från 
Där Nol, såg hon ut att bli alldeles ifrån sig av glad förväntan, som man 
gör, då man får det, som man länge har strävat efter. Men hon lugnade sig 
strax. Hon smålog bara sorgmodigt och strök sakta ett par gånger över 
kistlocket. "Nu har du fått det så gott, som du någonsin kan önska dig", 
tycktes hon vilja säga till den döda modern.



August Där Nol gick fram till Klara Gulla och tog henne i hand.



--Klara Gulla har väl inte någe emot, att vi har ställt på det här sättet? 
sa han. Vi fann honom i fredags först. Jag tänkte, att det kunde bli 
lättare för Klara Gulla så här.



Klara Gulla svarade bara ett par ord. Och läpparna skälvde, så att 
dessa var knappt hörbara. --Tack! Det är nog bra. Jag vet han kommer inte 
te mej, utan te mor.



--Han kommer nog te er båda, ska Klara Gulla få se, sa August Där Nol.



Den gamla mor i Falla, som var åttio år och bdjd av många sorger, hade åkt 
med till kyrkan för att hedra Kattrina, som i långa tider hade varit henne 
en trogen tjänarinna och vän. Hon hade tagit med sig kejsarkäppen och 
mössan, som hade blivit återlämnade till henne. Det var hennes mening, att 
hon skulle lägga ner dem i graven till Kattrina. Hon tänkte, att den döda 
skulle tycka om att ha hos sig något, som påminde om Jan.



Nu gick Klara Gulla fram till henne och bad henne om kejsarklenoderna, och 
sedan stodde hon den långa käppen mot Jans kista och hängde mössan på 
den-. Folk förstod, att hon tänkte på att hon inte hade velat låta Jan 
styra ut sig i kejsarstassen, sedan hon kom hem. Hon ville gottgöra det 
lilla hon kunde. Det är inte mycket man kan göra för en död.



Knappast stod käppen där, förrän det började ringa i kyrktornet, och 
samtidigt kom prästen och klockarn och kyrkvaktarn ut ur sakristian och 
ställde sig i spetsen för liktåget.



Regnet kom skurvis den dagen, och det var så lyckligt, att det blev 
uppehåll nu, medan församlingen ordnade sig led vid led, först karlarna 
och sedan kvinnfolken, för att följa de två gamla ut till kyrkogården.

De, som ställde upp sig, hade en min på sig, liksom om de förvånades 
över att de var med här. För inte kände de någon sorg precis, och inte 
heller ville de särskilt hedra någon av de döda. Det var bara så, att när 
den nyheten hade spritt sig genom socknen, att Jan i Skrolycka hade kommit 
till rätta just i passande tid för att kunna läggas i samma grav som 
Kattrina, så hade alla tyckt, att det var något vackert och märkvärdigt i 
detta, och man hade velat vara med och se hur de gamla makarna förenades i 
döden.



Man hade ju inte kunnat tro, att så många andra skulle få samma tanke. Nu 
blev det nästan för stor uppståndelse för ett par så fattiga och ringa 
människors skull. Folk såg på varandra och skämdes smått, men när de nu 
var där, så kunde de ju inte annat göra än gå med bort till kyrkogården.



De fick ju också lov att småle för sig själva, när de tänkte på att detta 
skulle kejsarn av Portugallien ha tyckt om. Två prestaver, för det var ju 
en med från Askedalarna också, gick före Jans och Kattrinas kistor, och 
nästan hela socknen följde med i liktåget. Det kunde inte ha blivit 
bättre, om han själv hade fått styra om det.



Och det var ju heller inte så säkert, att inte alltihop var hans verk. Han 
hade blivit så märkvärdig efter döden, den gamla kejsarn. Han hade nog 
haft en mening med det, att han lät dottern sitta och vänta på sig, och en 
mening hade han haft nu. då han kom upp ur djupet alldeles i rättan tid, 
det var ju säkert och visst.

När de alla hade nått fram till den breda graven och kistorna var 
nedsänkta i den, började klockarn sjunga: "Jag går mot döden------"



Klockar Svartling var en gammal man vid den här tiden. Hans sång påminde 
Klara Gulla om en annan gammal mans, som hon inte hade velat lyssna till.



Minnet vållade henne en stor smärta. Hon tryckte händerna mot hjärtat och 
slöt till ögonen, för att de inte skulle förråda hur hon led.



Medan hon stod på det sättet med stängda ögonlock, såg hon framför sig sin 
far, sådan som han var i hennes ungdom, då hon och han var så goda vänner.



Hon kände igen hans ansikte, sådant hon hade sett det en morgon, då det 
hade varit yrväder på natten, så att vägen var igensnöad och han måste 
bära henne till skolan.



Hon kände igen det från den dagen, då hon gick till kyrkan i den röda 
klänningen. Ingen människa hade väl sett så god och lycklig ut, som Jan då 
gjorde.



Sedan hade lyckan varit slut för honom, och hon hade just aldrig varit 
rätt till freds, hon heller.



Hon strävade att behålla detta ansikte för sina ögon. Det gjorde henne 
gott. Det steg upp en sådan stark våg av ömhet inom henne, när hon såg 
det.



Det ansiktet ville henne bara väl. Inte var det något att vara rädd för.



Det här var ju bara den gamla, beskedliga Jan i Skrolycka. Inte ville han 
sitta till doms över henne, inte ville han dra ner olycka och straff 
över sitt enda barn.



Hon blev så lugn. Hon hade kommit in i en värld av kärleksfullhet, nu 
sedan hon kunde se honom, som han var förr. Hur kunde hon tro, att han 
hatade henne? Han ville bara förlåta.



Var hon gick och var hon stod, ville han vara omkring henne och skydda 
henne. Det var det enda han ville.



Än en gång kände hon den stora ömheten skölja upp ur hjärtat som en stor 
våg och fylla hela hennes varelse. Och med detsamma visste hon, att nu var 
allt gott igen. Nu var hon och fadern ett som förut. Nu, när hon älskade 
honom, var det ingenting mer, som behövde försonas.



Klara Gulla vaknade upp som ur en dröm, Medan hon hade stått och sett sin 
fars goda ansikte, hade prästen förrättat jordfästningen. Och nu höll han 
på att säga ett par ord till folket. Han tackade dem alla för att de hade 
kommit så mangrant till denna begravning. Det var ingen hög och förnäm 
man, som här vigdes åt vilan, sa han, men det var kanske den, som hade ägt 
den ortens varmaste och rikaste hjärta.



När prästen sa detta, tittade människorna igen på varandra, och nu såg de 
nöjda och belåtna ut. Prästen hade rätt. Just därför var det, som de hade 
kommit till begravningen.



Sedan riktade han också ett par ord till Klara Gulla. Hon hade fått större 
kärlek av sina föräldrar än någon annan han visste, och sådan kärlek 
måste vändas i välsignelse.



När prästen sa detta, kom alla människor att se bort mot Klara Gulla, och 
de förundrade sig över vad de såg.



Prästens ord tycktes redan ha gått i uppfyllelse. Där stod Klara Fina 
Gulleborg ifrån Skrolycka, hon, som var uppkallad efter själva solen, vid 
sina föräldrars grav och lyste som en förklarad.



Hon var likaså vacker som den söndagen, då hon gick till kyrkan i den röda 
klänningen, om inte vackrare.