Verner von Heidenstam Karoliner

1 Gröna gången.



På slottsvinden, där brandmästaren sålde brännvin och öl, hade en lång, 
smalaxlad kund blivit nedskuffad i trappan, och det tomma tennstopet 
kastades efter honom, så att det rullade mellan skorna. Hans 
regarnsstrumpor voro stoppade och smutsiga. Halsduken hade han knutit ända 
upp över munnen och de orakade kinderna, och han stod oavbrutet med 
händerna i rockskörtsäcken.



-Visa ut galna Ekeroten! sade brandmästaren. Han har prustat tobaksdrossar 
i ölet och stuckit Petter Målare med en stoppnål och är fuller av elakhet 
alltigenom. Fäll sedan ihop slagbordet! Det är befallning att stänga 
slottsportarna, för nu är det snart ute med kungliga majestätets liv.



En av vaktmästarna var Karl XI:s gamle trotjänare Håkan. Han hade ett 
fridsamt ansikte men gick så hjulbent i sina styva kläder, att det såg ut 
som om han nyss stigit ned från en häst. Han tog upp stopet och stack det 
vänligt under Ekerots arm.



-Jag skall följa konstalpeln, sade han, eller löjtnanten eller hur det nu 
är man får säga.



-Lars Ekerot är kapten vid nadiga majestäts krigsflotta, svarade Ekerot. 
Och berest och språklärd är han också. Här på slottsvinden ser man inte 
skillnad på folk och folk. Jag skall lämna in en anmälan och klaga, det 
skall jag. Haver jag inte sagt eder, att eld snart skall regna av himmelen 
och var sparre i detta hus stå i ljusan laga? Fala rådgivare, orättrådiga 
domar, förbannelse och jämmer, det har blivit vårt dagliga bröd, och 
Herrens vrede vilar tungt över landet.



-Inte behöver löjtnanten . . . eller . . . kaptenen utsprida tal om värre 
olyckor än de, som Gud redan givit oss att bära. Runt omkring på malmarna 
har vådelden gått fram, och i tio år ha vi haft missväxt och hungersnöd. 
En tunna råg kostar redan tolv riksdaler i silver. Snart tryter fodret 
till och med i det kungliga husets stall, och fartygen med den 
införskrivna spannmålen ligga fastfrusna ute i skärgården.



Ekerot gick bredvid honom utför trappan och såg sig kring utan att fästa 
de små oroliga ögonen vid något bestämt föremål. Ibland stannade han och 
nickade och talade halvhögt för sig själv.



Genom gluggarna skymtade borggården i djupet och den överbyggda trappan 
med sina obelisker och vakterna som gingo fram och åter i trumpetargången. 
Bortom de snöiga tornen och taken rörde sig små svarta grupper av 
människor på den igenfrusna Mälaren mellan Kungsholmslandet och Söder, och 
marskvällen sken tvärs igenom en av salarna i den västra slottslängan, så 
att det såg ut som hade ljus varit tända i takkronan.



-Ja, ja, mumlade Ekerot, det skall brinna allt, allt - allt det, som var 
vår skam, allt det som var vår storhet. Jag har sett blanka karlar på 
himmelen, och när jag om natten sitter med min pipa, ser jag i tobaksröken 
underliga planeter, som visa mig, att den gamla världsordningen är rubbad. 
I Ungern och Tyskland regnar det svärmar av Arabiens gräshoppor. De 
eldsprutande bergen uppkasta glödande stenar. För två år sedan hade vi i 
februari fingerhögt gräs på Djurgården och hörde vårfåglarna, men i maj 
åkte vi på släde. I augusti hängde sädesaxen isiga, men i september 
plockade jag smultron på Essingen. Det är i sådana tider, som Herren Gud 
öppnar de utkorades ögon, så att de se det fördolt är.



-För Guds namns skull, tala inte så! stammade Håkan. Ser han sina syner 
vakande eller sovande?



-Mitt emellan.



-Jag lovar att jag skall inberätta vart ord till kungliga majestät själv, 
om löjtnanten riktigt sannfärdigt vill omtala för mig allt, vad han sett 
och vet. Ser han där nere de två fönstren, där luckorna äro igenskjutna. 
Det är inte en halv timme sedan jag var där inne. Där sitter kungliga 
majestät i en stol, ombäddad med täcken och kuddar, och han har blivit så 
liten och hoptorkad, att det bara är näsa och läppar. Och inte kan han 
upplyfta huvudet. Stackars majestät, som skall utstå sådan vanda, fast han 
bara är några och fyrtio år. När han förr kom haltande genom rummen, 
var jag gladast om jag slapp ut, men fast jag hara är den ringaste bland 
tjänare, kan han nu taga mig om halsen och trycka mig intill sig under 
strömmande tårar. Inte tror jag, att han känner stort varmare för sonen 
än han gjorde för sin gemål. När han skickar efter honom, är han ordknapp 
och sitter mest och ser på honom. Han talar nu bara om riket -och åter om 
riket. Ännu för en vecka sedan såg jag i hans knä papper om husesyner och 
oktrojer och sådant nojs, men nu har han uppskrivit sina hemliga råd till 
sonen och lagt brevet i ett förseglat järnskrin, och så snart någon stiger 
in i kammaren, är det som stammade han både med sina feberglänsande ögon 
och sina ord ett beständigt: Hjälp mig, hjälp mig att upprätthålla riket, 
att göra min son värdig ooh klok! Riket! Riket!



Håkan for med handen över pannan, och de gingo vidare utför trappan från 
glugg till glugg.



-I rummet där under oss till vänster befinner sig hennes majestät 
änkedrottningen. Hon har låst sig inne de sista dagarna och inte ens 
Tessin slipper dit med sina portföljer. Ingen vet rätt vad hon tar sig 
till, men jag tänker väl, att hon som bäst slår bort de dystra tankarna 
med ett parti fem kort och trumf. Då klinga och pingla berlockerna mot 
spelbordskanten och det krasar och frasar och fräser i spetsar och pös... 
och spanska röret med guldknappen halkar i golvet . . .



-Och den vackra fröken Hedvig Stenbock, som står bakom stolen, niger och 
tar upp den.



-Det gör hon visst inte, för hon är länge sedan gift och gammal och ful 
och hemma hos sig. Löjtnanten lever bara i det, som varit, och det, som 
skall bli.



-Kanhända det! - Ekerot plirade elakt och pekade på den norra 
slottslängan, som nyss blivit uppförd av Tessin, sedan den gamla jämnats 
med jorden. Några murställningar kvarstodo ännu med granrisruskor på de 
högsta masttopparna. Na, vem bor under det där långa ladlocket? Tvi vale! 
Där bor ingen alls... och ingen kommer heller att ho där, det vet jag. 
Varför kunde det inte få stå kvar som det var? Fan tage gottorpskan, som 
satt alla byggerigalenskaper i huvudet på kungliga majestät! Sir 
vaktmästaren liksom var människa har sin själ, så har vart gammalt hus 
inom sig allehanda myllringar och andra mörksens väsen, som bli oroade och 
vantrivas, när man kommer med hackan och mursleven. Minns han Gröna 
gangen, som fordom gick där uppe i takskärningen ovanpå den gamla 
slottskyrkan? Det var där, som jag första gången fick mina ögon öppnade. 
Å, jag skall nog berätta. Jag skall säga vaktmästarn alltsammans, om han 
följer med mig hem och sedan håller sitt löfte att inberätta vart ord för 
kungliga majestät själv.



De hade nu hunnit ned till inkörsvalvet och gingo på bron över 
slottsgraven. En kurir med skinnväska på ryggen höll just på att stiga av 
hästen, och hans svar på de många frågorna hördes bland fottrampet och 
kommenderandet.



-På sex mil norr om Stockholm bara sett tre människor . . . De sutto vid 
vägkanten och livnärde sig med ett självdött djur... I Norrland kostade 
ett pund mjölblandad bark fyra riksdaler i silver... Soldaterna svälta 
ihjäl... Regementena knappast halvtaliga . . .



Ekerot nickade instämmande som hade detta länge sedan varit honom bekant, 
och han gick alltjämt bredvid Håkan med tennstopet under armen och 
händerna stuckna i rockskörten.



När de hade kommit upp till hans vindskammare vid Trångsund, gav han Håkan 
en misstänksam sidoblick, och när han stack nyckeln i låset undersökte han 
noga, att dörren icke blivit öppnad under hans frånvaro. Kammaren var stor 
och kall. I fönstret stod en bur med en ekorre, och på den ena väggen voro 
en mängd olika mynt radvis uppspikade. Där sutto blanka elbingeriksdalrar 
och små och stora kopparmynt och en revalsk femdukat och även ett par av 
de gamla Palmstruchska sedlarna, som redan varit värdelösa i trettio år. 
Ekerot gick fram och synade och räknade penningarna.



-Dåren, sade han, puttar sina ägodelar så djupt ned, att han inte själv 
kan övervaka dem, men jag vill ha dem under ögonen, så att jag lätt kan 
räkna in dem i säcken, när den svåra elden kommer.



Ur den ena vrån framräknade Ekerot fem vedpinnar, som han ställde i spisen 
och antände med en tyresticka. Därefter stoppade han och Håkan sina 
pipor, och eftersom inga stolar funnos, satte de sig på golvet framför 
brasan. -Nå, lat oss höra nu! sade Håkan.







Ekerot berättade:



-Aldrig har jag sett något så förfärligt som Gröna gången. Det var på den 
tiden, då jag var konstapel vid krigsflottan. Nu har man stoppat till mig 
min lilla pension på tvåhundrafemtio daler. He, kan tänka! Jag kördes väl 
ur tjänsten för det man var rädd, att jag annars skulle sluta som 
generalamiral Och det ville Hans Wachtmeister vara själv. Karlen är tokug! 
skrek han på däcket, när jag hövligen bad honom att lyfta på hatten först, 
innan han kommenderade mig upp i riggen. Och så var det slut med mig. 
Galna Ekeroten hette jag redan då var jag kom och gick. Så går det till. 
En fattig gesäll bär en kamrat till graven, sedan bär han sin mästare till 
graven och för en fyrk bär han slutligen än den ena och än den andra och 
får sig en vaxdukshatt och en svart långkappa och, när han har bråttom, 
trilla listrullarna ur fickan . . . och barnen taga till fötterna och 
gråta och skrika: Likbärarn, likbärarn! Men fast man kan bli en sådan 
buse, äro vi lell från begynnelsen av samma deg allihop. Inberätta nu 
detta ord för ord till kungliga majestät själv. . . Nåja, på den tiden var 
jag ganska färdig i att rita och avteckna. Några dagar före den där trätan 
med Wachtmeister fick jag därför nådig befallning att taga med mig en 
annan konstapel, som hette Nils, och inställa mig i förrådskammaren ovanpa 
gamla papistkyrkan i det slottstornet som låg åt strömmen. Där skulle vi 
avteckna en söndrig galeonslykta, efter vilken änkedrottningen ville låta 
förfärdiga en ny för sina mälarslupar. När vi så sutto där en dag och 
dobblade och retades med den spruckna galeonslyktan, som inte håken gitte 
avrita, kom lusten på mig och jag ropade:



-Nils, har du sett någon hund med fem ben?



Då Nils ryckte på axlarna talade jag vidare.



-Jag sag nyss en på Järntorget. Fyra ben gick han på och det femte hade 
han i mun.



Nils blev vresig, och för att förarga honom ropade jag ännu 
högre: - Kvick är du inte. Få se, om du är 
modig. Jag håller vad om detta tennmått, fyllt med äkta spanskt och med en 
dukat på botten, att jag vid vårdringningen skall gå ensam genom Gröna 
gången.



Nils svarade:



-Jag vet, att när du sätter dig något före, nyttar det till intet att söka 
draga dig därifrån, och inte vill jag, att du skall akta mig snål om 
gåvor. Kära Ekerot, jag håller därför det vad, som du önskar, men jag vill 
inte inför din gamla mor bära ansvaret, om det sker dig illa. Därför går 
jag hellre hem till mitt. På dagen är nog denna herrskapliga bostad 
präktig att skåda, men på natten lär här gå underligt till, och sover jag 
hellre i den uslaste kåk på Malmen.



Jag kallade honom pultron och lät honom vanka sin färde. Så snart jag blev 
ensam märkte jag, att det redan börjat skymma, och för att härda mig gick 
jag de par tre stegen utför vindstrappan till Gröna gången och såg i 
nyckelhålet.



Den gröna målningen hade på flera ställen fallit ned, så att den äldre 
Ijusröda färgen sken fram. Utefter väggarna stodo allehanda husgerådsting, 
som tjänat ut och flyttats dit upp. Jag såg skåp och stolar och skilderier 
med hundar och hästar och längst bort en säng med hopdragna sparlakan. På 
sidorna voro skrymmen och gömmen, där det droppade och stänkte från de 
otäta taken.



Det var vid Valborgsmässan och därför någorlunda ljust, och detta återgav 
mig en viss trygghet, så att jag kunde sätta mig ner i trappan och vänta, 
men jag visste att underliga skapelser hade sitt tillhåll där uppe under 
golvet. Vaktmästarna kallade dem nattjärsor, därför att de först i 
skymningen lyfte på de murkna tiljorna och stucko upp huvudet. De voro 
icke större än tre års barn och alldeles bruna och nakna och hade 
kvinnokropp. Ofta kunde de sitta uppklättrade på skåpen och vifta med 
armarna, och den, som råkade att snudda vid en nattjärsa dog inom året. De 
brukade springa kring på vindarna, och ibland skreko de i hemlighusen ooh 
bultade under fjölen, så att hovfruntimren icke tordes gå dit utan hellre 
lågo med kolik hela natten.

Så snart jag hörde vårdringningen, sköt jag upp dörren på vid 
gavel.



Jag tog ett steg framåt, men min fasa var så stor, att jag blev stående 
med händerna på dörrposten och bara stirrade. Genom en bar fläck på en av 
de kritade rutorna såg jag ända upp till tornet på Brunkeberg, och det 
styrkte mig, så att jag sprang rätt in i Gröna gången, för att inte 
ringningen skulle tystna, innan jag hunnit tillbaka. Så länge den ljöd, 
skulle mörksens väsen ingenting mäkta.



Vid pass mitt i gången såg jag plötsligt något mörkt stryka fram utefter 
sparlakanssängen och smyga ned i en av karmstolarna som för att gömma sig 
eller vänta. Mitt vänstra knä böjde sig av sig självt, och jag hörde ekot 
av mitt skrik genom vindarna. Det var från den stunden som mina ögon 
öppnades, så att människorna kallade mig galen.



Mot fönstret såg jag att det satt en man i stolen. Han förblev lika 
orörlig som jag. Med ens grep han mig i armen och viskade mellan tänderna:



-Figlio di un cane! Spion? Vad? Vaktmästare hos änkedrottningen?



-Gud signe! stammade jag, ty nu förstod jag att det var en mänsklig 
gelike, och på den darrande och fubblande handen förstod jag, att han inte 
var mindre förskrämd än jag själv. Även märkte jag, att han var i 
strumplästen och hade skorna instuckna vid bröstet.



Jag samlade tankarna och beskrev mitt enfaldiga upptåg, och slutligen blev 
jag trodd.



-Ett sådant fördömt och bofälligt gammalt näste, brummade mannen för att 
skyla sin egen häpenhet. Här är sådant takdropp, att jag blivit alldeles 
genomvåt om fötterna. Så sant jag lever skall här bli ett nytt hus . . . 
Min gode man, hittar du, så hjälp mig genom den här vindslabyrinten till 
balettsalen. Vem jag är gör detsamma.



-Det gör det väl, svarade jag, fast nog känner jag igen nådig kammarherr 
Tessin.



Han teg och tog mig i rockskörtet och så vände jag och gick före honom. 
Jag tror, att i grunden voro vi båda två lika belåtna att ha träffat 
varandra. När vi kommo ned till balettsalen, befallde han mig att 
stanna utanför dörren, men jag hörde nattjärsorna springa bakom oss i 
skumrasket, och jag höll handen kvar på låset, så att jag genast kunde 
skjuta upp dörren igen och oförmärkt smyga mig efter. Genom fönstren såg 
jag strömmen, och inne kring väggarna stodo en mängd lutande kulisser, 
målade med tuktade träd och vita tempel.



Tessin stannade mitt i salen och klappade tre slag i händerna.



En dam reste sig bakom kulisserna och öppnade en liten blindlykta. Var det 
inte Hedvig Stenbock, änkedrottningens grevliga hovfröken! Si, si, si, 
tänkte jag och bet i läppen, den där utländske sprätthöken spetar redan så 
högt!



-Hedvig, mitt allra käraste på världen! sade han. Vi gå genast till din 
kammare. Intet resonemang, ma chere!



Hedvig Stenbock var då bortåt fem och trettio år och hon gick honom så 
styv och stel till mötes, att jag inte skulle ha trott henne ha varken 
hjärta eller själ, om hon inte med ens blivit alldeles förvandlad och fått 
blodet åt kinderna, när han omfamnade henne.



Då glömde jag mig och utbrast halvhögt:



-Jaha ja!



Tessin vände sig om, men han var så het, att han endast rynkade ögonbrynen 
och spillde alla sina ord på att förklara min närvaro.



-Någon hjälpare torde vi i alla fall behöva, sade han, och Ekeroten kan 
vara lika god som någon annan. Förstår han att tiga, skall han inte bli 
utan lön.



Sedan befallde han mig att taga blindlyktan och gå genom de tomma 
rådkamrarna - tackar för nåden! - och vidare den väg, som han beskrev, 
ända till gången, vid vilken änkedrottningens fruntimmer bodde - vacker 
sömn, mina finaste! Så snart jag försiktigt hade sett efter att ingen 
spyfluga i hovkläder där surrade kring, skulle jag återvända och meddela 
det.



Annat hade jag dock att mäla, när jag väl kom tillbaka. Jag hade hört 
nattjärsorna bulta innanför dörren till konstkammaren och sett dem springa 
med små eldgnistor i händerna utför trappan till arkivsalen, där riksens 
handlingar lågo i väggskåpen. Till sist hade jag i den angivna gången 
hittat en av änkedrottningens vaktmästare, som satt och sov över sin 
handlykta med ryggen mot muren.



-Han har blivit ditskickad sedan jag gick, sade Hedvig Stenbock och stod 
åter lika stel och rak. Han anar inte att fågeln redan är flugen. Men hur 
komma tillbaka?



Hon sköt Tessins armar ifrån sig och blev tankfull.



-Länge har jag fruktat och anat. I natt kommer skandalen över oss. Hennes 
majestät är svartsjuk.



Tessin grep med händerna i luften som efter osynliga värjor och dolkar, 
och det sprutade och sprakade om ögonen.



-Svartsjuk? På mig? Hon är fyrtio år och gråsprängd, och hon är en smula 
hes och skrovlig i stämman som en karl. Skall jag aldrig slippa höra det 
pratet! Hos vem skulle jag ha framlagt mina planer och sökt gunstigt 
beskydd, om inte hos Sveriges Hedvig Eleonora! (Han bugade sig.) Men 
frukta dig intet, mitt allra käraste, ty ingen skam får låda vid dina 
dagar, utan nu i natt skall du följa mig härifrån. En släde kan väl alltid 
skaffas . . . och sedan . . . addio! I Italien har jag vänner.



-Gud i himmelen må veta, svarade hon, att jag alltid gärna följer dig, 
evart du det begär, och efter människor frågar jag platt intet, utan vill 
hellre vara dig när än försaka, men först må vi dock med en tillgiven vän 
och beskyddare pröva vad klokt är. Jag tänker på Erik Lindskiöld, som i 
afton sitter och dricker med hans majestät. - Ekeroten skall gå ned över 
borggården till kungens lilla uppgång och vänta där till dess Lindskiöld 
kommer, och då skall han under många ursäkter anropa honom att skynda hit 
upp . . . till mig.



Tessin slog avböjande med handen, men jag aktade den kavaljeren föga utan 
fann en större förnöjelse i att åtlyda en så ädel fröken.



Det var långt lidet på natten, när jag kom tillbaka med Lindskiöld. Han 
utfrågade mig noga om allt. Hans peruk gungade och han svor vänligt och 
gapskrattade och väsnades som hade hela slottet varit hans.



Inkommen i balettsalen böjde han sitt ena knä samt kastade hatten i luften 
och ropade:



-Ären i alldeles kollerstolliga, mina herrskap, som kärlek vill smaka och 
intet försaka, fast alla er bevaka? Er böjelse gör mer förnöjelse än 
upphöjelse. Palf! Puff! En fattig byggmästare, en lyckofrestare av 
nykläckt adel ej utan tadel kan hoppas att vinna så högställd grevinna. 
Den dagen begynte vårt buller och bry, då Eva i Eden stod skapad och ny 
och Adam han vakna' och sa' betagen: får jag gratulera på födelsedagen!



-Trullerulla, stupfulla! mumlade Tessin avsides till sin dam. C'est ce que 
l'on appelle l'esprit suedois! Lindskiöld har druckit.



-Bara något litet. Han är vid gunstigaste sinne.



Lindskiöld hörde dem icke utan fortsatte, så att det klang i den vida 
salen.



-Jag har länge misstänkt detta, och lär den högvälborna släkten taga sig 
illa vid. Men resa till Italien! Ah bah! Här har kammarherren landet, som 
behöver hans snille. Se mig i vitögat och säg, om han kan resa från 
slottsritningarna, som han framlagt på mitt bord, om något i världen är 
honom så kärt som hans konst?



Tessin blev blodröd och såg ned i handlyktans låga.



-Jag har bestämt mig att äkta kammarherre Tessin, sade Hedvig Stenbock, 
och därvid kommer det att bli.



Lindskiöld lade handen på hjärtat.



-Gewiss, gewiss! säger riksänkan. Er krans vill jag linda och sira och 
binda med blomst och med blad från mitt Lindevad. Själv har jag ej anor 
från gravkor med fanor, och far min var smed, men bäst som det led . . . 
jaha, så blev han borgmästare i Skenninge! Tänk om kammarherren stammat 
från Skenninge! Hur skulle han då ha byggt? Ett nytt kongl. slott i 
skenningestil? Ett spektakel för sta'n, fy sjutton och fan! Var han stolt 
och var fjär, att han är den han är.



Lindskiöld fattade Tessin om armen, hög och hotande och med en åtbörd som 
hade han plötsligt avkastat en nedstänkt maskeradkappa.



-Kalmera sin ardeur ett månvarv eller så! Att begynna med kysser nu 
kammarherren sin utvalda på handen, går tre steg tillbaka, gör reverence 
och följer sedan med mig. Tyst, när jag talar i konungens salar! Ekerot 
går tillbaka till riksänkans vaktmästare, blåser ut hans lykta, väcker 
honom med ett sunt och eftertryckligt slag på örat och kastar sina skor 
efter honom, när han löper, så att han tror, att det är 
nattjärsorna. Sedan kan den nådiga jungfrun osett och trankilt gå in till 
sitt. Det är ju bestämt, att hon om en tid skall medfölja på en resa till 
Pommern. Då genskjuter kammarherren henne och äktar henne i all stillhet. 
Hans majestät skall jag sköta här hemma. Den gottorpska olyckan . . . jag 
menar riksänkan . . . ein verschmitztes Weib.. . henne kan inte hin själv 
regera, men den fientliga högförnäma släkten, den har jag hört taxeras vid 
reduktionsbordet och den skall jag nog veta att påminna vad den är värd. 
Här stunda nya tider. Ack, mina barn, mina barn, om ni visste, hur bröstet 
vidgas när man står vid statsrodret och styr efter avlägsna båkar, vilkas 
rätta namn man icke ens vågar framsäga till själva kungliga majestät. Men 
förlita er nu på mitt ord. Här, där vi nu stå, skall kammarherren bygga 
sin odödlighet.



Förbryllad drog Tessin hans hand till sina läppar, och när jag hade 
uträttat mitt ärende med vaktmästaren, räckte han mig med en högdragen 
grimas de båda Palmstruchska sedlarna, som sitta där på väggen.



-Där har han sin utlovade belöning, om han tiger, sade han.



Men sedan begynte mina syner och olyckor, och när jag satt sjuk hemma på 
kammaren, blevo mina krämpor en visa i kvarteret. . . gikt, bröstsjuka, 
snuskvav, vådaskott i benet. . . och surr i huvudet. Och när jag plockade 
fram de Palmstruchska sedlarna, som den äreförgätna skalken stuckit mig i 
rocksäcken, fick jag veta, att de redan många Herrans år förut hade 
förlorat allt värde. Inberätta nu detta till kungliga majestät själv!



Ekerot ville berätta än mer, men det bultade häftigt på dörren, och ett 
bud kallade Håkan till konungen, som blivit sämre.



Några dagar efteråt på annandag påsk berättade folket, att konungen låg i 
själatåget, men Ekerot nickade endast på sitt vanliga sätt liksom hade 
allt varit honom bekant tillförene. En mängd drängar och pigor, vilka för 
hungersnödens skull blivit uppsagda på landet, 
stodo husvilla och förtvivlade i snön på gatorna, och Ekerot gick från 
flock till flock med händerna i rockskörten och lyssnade och nickade. Om 
nätterna uppsatte han spåbrev, som han sedan inlämnade till 
överhovpredikanten Wallin. De olyckliga, skrev han, vänja sig att se in i 
mörkret, så att de slutligen kunna skönja det, som är skumt och fördolt 
för de ljusblinda lyckliga.



En blåsig aprildag, när han nyss hade instuckit sitt sista spåbrev under 
Wallins förstugport och hemkommit på kammaren, satte han sig vid fönstret 
och småpratade med ekorren. Alltemellanåt tuggade han på några torra 
päron, som han framplockade ur en låda. Bäst han satt så hörde han 
klämtslag och larm, och när han sträckte sig ut genom fönstret, såg han 
slottstaken höljda i gul rök. Han vände sig om inåt rummet samt började 
nedtaga mynten från väggen och inräknade dem noga i sin ficka. Han darrade 
och hackade tänder, och med ekorrburen under ena armen och tennstopet 
under den andra stultade han utför trappan ned till gatan.



Han knuffades mot husväggen och stod och stirrade upp mot slottet, där 
dånande eldstrålar redan sprutade fram under de murkna sparrarna. Snart 
flammade alla de tre gamla längorna som stora bål, och brandens 
tordönsliknande buller överröstade klämtslag och trumvirvlar.



-Si, si! sade han. Nattjärsorna måste fram på ljusan dag! Si, hur de 
springa i långa rader utefter takåsarna med eld i händerna! Nu klättra de 
upp på torntaken och hoppa över till den nya Tessinflygeln, som stört 
deras trevnad. De vilja bränna sig själva inne. Detta är bara begynnelsen. 
Det skall brinna allt, allt!



Soldater och vaktmästare trängdes på slottsbron mellan vattentunnor och 
vandrande stolar och skåp och skilderier, och under de båda lejonen, som 
höllo vapenskölden över portvalvet, framträdde Hedvig Eleonora, Karlarnas 
moder. Två hovherrar stödde henne och nästan buro henne, ty hon sjönk 
tillhopa och ville beständigt stanna och se tillbaka. Blåsten lyfte 
mantiljen högt över det silvergrå håret och svepte den i nästa stund som 
ett mörkt dok om de förgråtna ögonen, den stolta örnnäsan och de starkt 
sminkade kinderna.

-Båren brinner under din sons lik! ropade Ekerot pekande. och tronen 
brinner, på vilken din sonson stigit upp, och innan du lägger dina ögon 
samman, skall aska begrava hela hans rike. Minns du inte, att han föddes 
med blod i händerna?



Han banade sig ängsligt väg utefter husväggen runt hörnet till Trångsund. 
Gnistorna stego på himmelen som stjärnor, och bortom kyrkogårdsmuren såg 
han det mäktiga slottstornet Tre Kronor, vilket reste sig hela fyra 
våningar över de högsta taken. För var våning som elden erövrade, 
utstöttes röken genom gluggarna som från kanoner. Det är nattjärsorna, 
tänkte han, som, medan vasakonungarnas borg förbrinner, skjuta viktoria. 
Åter och åter omhöljde röken det gamla riksens vapen på tornspiran - och 
åter framglimmade svindlande högt de gyllene kronorna likt tre stormfåglar 
vilande på sina vingar. Ringarna i Nikolai kyrka klättrade uppför sina 
stegar för att röra själva storklockan och andragångsklockan, men när de 
hörde mullret då slottstornets bottnar och valv störtade samman och ryckte 
spiran och vapnet med sig i fallet, vände de och flydde. Stuckna av fasa 
begynte barn och kvinnor att snyfta och springa, och de berättade, att de 
vid Söderport sett en sinnesrubbad man smyga sig bort med en ekorrbur och 
ett tennstop under armarna och halvhögt sjungande på en gammal 
botgöringspsalm.



2 En predikan.



I Storkyrkan reste sig åhörarna från sina bänkar och sågo mot vapenhuset, 
utanför vilket Karl XII steg ur vagnen.



Det var en vacker, men spenslig och outvuxen gosse. Den fjäderkantade 
hatten satt lustigt liten uppe i den stora burriga peruken, och när 
konungen stack den under sin arm voro hans åtbörder ängsliga och 
besvärade. Han gick trippande och något litet krokig i knäna, som det var 
bruk, och ögat var sänkt. Hans sorgklädsel var dyrbar med hermelin på 
uppslagen och blonder kring handskarna, och på de högklackade 
karduansläderskorna hade han spännen och bandrosetter.



Förbryllad av de nyfikna blickarna tog han plats i den kungliga bänken 
under den av genier burna gyllene kronan. Han satt stel och vänd mot 
altaret, men förmådde icke att samla tankarna kring den heliga akten. När 
till slut prästen steg i predikstolen och med en ordlek och ett kraftigt 
slag på bokbrädet väckte ett dämpat sorl, rodnade han häftigt och kände 
sig ertappad på bar gärning. Snart blevo dock tankarna samma upprorsmän 
som nyss och gingo sina egna vägar, och för att dölja sin blyghet begynte 
han bortplocka de svarta punkterna på hermelinen.



-Si på'n! sade en hustru i en av de nedre bänkarna. Han behövde ännu slita 
fadersriset. Har fan biti'n i fingrarna?



-De ska hon säja, snuskona, som hasat in i högre bänk än hon har lov till! 
svarade grannkvinnan och knuffade henne huvudstupa ut på gången.



Käppgubben, som stod nere vid dörren och hade till ämbete att gå omkring 
och stöta de åhörare i nacken, vilka somnade, knackade i golvet och hytte 
med handen, men bullret hördes upp till adelsbänkarna, så att de höga 
herrarna vände på huvudet, och predikanten insköt genast följande ord:



-Endräkten, sade jag, den kristliga endräkten! Var vankar hon med 
sin lena sötvälling? Må tro i folkhopen? Håll fast'na! Må tro i Guds hus 
eller kring kungliga majestäts egen person? Pytt den som hittar'na! Därför 
säger jag eder, I jordens förstar, befliter eder om endräkten och kärleken 
och lyfter icke till örlig det svärd, som Gud satt i eder hand, utan 
endast till edra undersåtars skygd.



Vid denna hänvändelse blev den unge konungen åter blossande röd samt 
skrattade förläget. Även Hedvig Eleonora, riksänkedrottningen, i 
kungsbänken mitt emot, smålog nickande, men allra mest skrattade de unga 
prinsessorna vid hennes sida. Ulrika Eleonora satt väl tämligen styv, men 
Hedvig Sofia sträckte sig fram med sin smärta höga hals. I glatt 
medvetande om att bära handskar, så att de missbildade tummarna icke 
syntes, höll hon bönboken för munnen.



Konungen blev nu dristigare och såg sig omkring. I vilket sällsamt Herrans 
tempel befann han sig icke i dag. Hela kyrkan var överfylld av de möbler 
och konstsaker som räddats från slottsbranden. Endast den mittersta gången 
var fri. I hörnet uppe vid altaret stodo Ehrenstråhls hoprullade 
skilderier av korsfästelsen och yttersta domen, och borta vid den 
Skytteska graven igenkände han fjäderbuskarna och de gröna sparlakanen på 
den säng, i vilken fadern, sittande på tvären och ombäddad med kuddar, 
hade uppgivit anden. Hågkomsten härav upprörde honom likväl icke, ty han 
hade för fadern knappast känt annat än rädsla. Han såg i honom mer den av 
Gud tillsatte ställföreträdaren än en kär blodsförvant, och i sina tankar 
liksom i sitt tal nämnde han honom helst blott och bart: den ga m l e 
kungen. Som två sökande bin irrade hans blickar över de många välkända 
föremålen och dröjde slutligen länge vid en vapensköld på den nedersta 
pelaren.



Där vilade under golvet sedan några år hans lärare Nordenhjelm, den 
hjärtans gode gamle Norcopensis, som han hållit av med barnslig 
hängivenhet. Han mindes vintermorgnarnas tidiga lästimmar, då han satt och 
räknade quatuor species och petade i veken med ljussaxen eller då 
Nordenhjelm berättade om Roms och Greklands hjältar. Sedan den gamle 
kungens död hade han gått i en dröm. Han förstod, att han inte fick visa 
munterhet, att veklagan var det enda han hade rättighet att fordra, 
men att litet var i hemlighet stod tämligen lugn och friade till hans 
gunst genom att så obemärkt som möjligt roa honom än med det ena upptåget 
och än med det andra. Själve excellensen Piper kunde på en gång torka 
tårarna och bedja honom att icke försaka sina ungdomslekar utan taga ett 
parti fjäderboll. De dystra allvarsansiktena smittade honom ibland, så att 
tårarna sprungo honom själv i ögonen, men från den lönligaste vrån av hans 
gossesjäl steg ett svindlande, triumfatoriskt segerrus. De bistra 
styvnackade gubbarna, som han förut fruktat och undvikit, hade han 
plötsligt funnit ödmjuka och fogliga. Ibland vid taffeln, när de suttit 
med sina mest bekymrade miner, hade han på trots sprättat fruktstenar i 
ansiktet på dem för att med ens få se dem skratta och därefter åter gå 
bort och ställa sig i en bedrövad ring kring änkedrottningen. 
Slottsbranden med sina äventyr och faror hade för honom varit en dag av 
nyfikenhet och spänning. Den hade till och med nästan varit den roligaste 
dag, som han ännu haft i sitt liv, fast han icke själv vågade så tänka. De 
andras förskräckelse och farmoderns svimningar hade endast gjort det vilda 
skådespelet så mycket mer sällsamt och oerhört. Nu var allt det gamla 
slut. Den gamle kungen var död och hans borg i aska. Allt det nya, allt, 
allt som Sverige längtade efter, skulle nu likt en eldsflamma stiga i 
höjden med honom - och där satt han, ensam och fjortonårig.



Han tyckte nästan, att Nordenhjelm stod på predikstolen bakom talaren och 
förestavade orden. Endast ett ögonblick hade prästen skakat gycklets 
bjällerstav för att göra sig förtrogen med åhörarna. Sedan vände han sig 
till konungen i hela församlingens åsyn, allvarlig, sträng, ja befallande. 
I Guds namn anmodade han honom, att icke av örontasslare och trappedragare 
låta leda sig till själviskhet och högmod, utan offervilligt viga sina 
gärningar åt det offervilliga svenska folket, på det att han en gång, då 
han vid höga år lade sina trötta ögon samman, skulle följas av tusendens 
välsignelser och ingå i Guds härlighet.



Sanningens röst sjöng och åskade under kyrkvalven, och gråten steg den 
unge konungen i strupen. På nytt försökte han att fasthaka tankarna vid 
andra, likgiltigare ting, men vart ord träffade hans uppriktiga 
barnahjärta och han satt med böjt huvud.



Det var för honom en vederkvickelse, då vagnen åter förde honom till 
Karlberg. Där stängde han sig inne på sina rum, och icke ens 
änkedrottningens bestämda tillsägelse kunde förmå honom att gå ned till 
taffeln.



I rummet utanför sovkammaren lågo de böcker, som begagnades vid de mer och 
mer sällsynta lästimmarna. Han filosoferade redan gärna över skapelsens 
gåtor och han tjusades alltid av kunskaper, men han begynte förakta boken 
ungefär som en munter och levnadsglad trubadur. Det översta arbetet 
handlade om jordkunskap, och han bläddrade fram och åter och kastade det 
sedan åt sidan. Därefter framdrog han i stället, häftigt och på måfå, den 
nedersta boken. Med den blev han sittande.



Den var bruten i hörnen och svårt nött, och den innehöll bara några 
skrivna blad med den kvällsbön, vilken han som barn hade inlärt att 
uppläsa. Flera meningar och ord hade redan frusit bort ur minnet, men då 
han nu såg de välbekanta raderna framför sig, behövde han endast genomläsa 
dem ett par tre gånger för att åter kunna dem utantill



Om aftonen förtärde han endast en kopp ölsoppa, och vaktmästarna begynte 
därefter att avkläda honom. Han dolde sin häftiga sinnesrörelse så 
skickligt, att de endast trodde honom vara trött, och när de lyfte peruken 
från det kortklippta och mörkbruna, något vågiga håret och han med sin 
skjorta steg upp i den stora sängen, såg han ut som en liten flicka.



Hunden Pompe kröp upp vid fötterna, och nedanför sängfoten sattes ett tänt 
ljus i ett med vatten fyllt handfat av silver. Konungen var mörkrädd och 
det hade därför blivit bruk, att dörren lämnades öppen till det yttre 
rummet och att en page eller lekbroder där tillbragte natten. I afton 
tillsade dock konungen med bestämdhet, att dörren hädanefter skulle 
stängas. Först när vaktmästarna hörde detta, begynte de undra och oroas 
och märkte att han var upprörd till sinnes.



-Ah bah! brummade gamle Håkan, trotjänaren från faderns dagar, vilken 
envist fortfor att behandla konungen som ett barn. Vartill skall det nu 
tjäna?

-Det skall bli som jag sagt, svarade konungen. Och från och med i 
morgon är inte heller nattljuset behövligt.



Vaktmästarna bugade sig samt gingo baklänges ut ur sovkammaren, men när 
Håkan tillslöt dörren satte han sig utanför på tröskeln. En av 
vaktmästarna, som hette Hultman, stannade också kvar. De hörde hur 
konungen vände och kastade sig i bädden, och när Håkan slutligen sträckte 
sig upp till nyckelhålet, såg han otydligt i dagern från nattljuset att 
hans unga herre satt upprätt i sängen.



Nattblåsten brusade och rasslade ute på slottsterrassen och i 
Karlbergsparkens lindar, men inomhus var det redan tyst och stilla. Dock 
tyckte sig Håkan till sin förundran urskilja en dämpad, nästan viskande 
människoröst och till och med enstaka ord. Han blev uppmärksam och 
Iyssnade.



Då hörde han, att konungen med halvhög stämma uppläste en bön, som han 
hade lärt sig att bedja i sin tidigaste barndom.



-Lär mig att styra mig själv och att icke genom smickeraktigt tal förledas 
till övermod och egensinnighet och därmed fela mot den aktning, jag är 
skyldig både Gud och människor.



Gamle Håkan makade sina knän samman och knäppte sina händer till bön, och 
genom stillheten och det sakta suset av blåsten hörde han alltjämt 
konungens ord.



-Ehuru konungason och arvfurste till ett mäktigt rike, vill jag dock 
alltid ödmjukt besinna, att detta är en särdeles Guds nåd och välgärning, 
för vilkens skull jag må beflita mig om kristliga dygder och kunskaper, på 
det att jag till en så hög kallelse må bli skicklig och värdig. Herre 
allsmäktig, du som sätter konungar av och till, lär mig att alltid lyda 
dina bud, så att jag icke till eget fördärv och andras förtryck missbrukar 
den makt, som du förlänar. För ditt heliga namns skull. Amen.



3 Trontagaren.



Vad där var tråkigt! Vad dagarna blevo långa vid det lilla hovet, där de 
sorgklädda riksråden gäspade i länstolarna och stirrade framför sig som om 
de begrundat, hur det kom sig att de hade lika skodon på båda fötterna och 
icke kragstövel på den ena och silkessko på den andra. Och så gäspade de 
igen -och ute i trappan gäspade vaktmästarna, och nere i köket smakade 
köksdrängarna med fingret på smeten och sade till varandra:



-Är den nu syrlig nog, så att de höga herrskapen göra tillräckligt sura 
grimaser?



Framför de svarta karosserna selade kuskarna sina hästar med svarta 
plymager och slejfer. Svarta tyg tillklipptes eller syddes på alla bord. I 
Gråmunkholms kyrka, där den gamle konungen hade jordats, kvarhängde ännu 
de svarta tronhimlarna och tapeterna, och kungsringningen hördes från 
staden långt utåt landsbygden. När slutligen kröningståget skred fram över 
de snöiga gatorna, gingo alla sorgklädda, och endast den unge konungen bar 
sin purpur. Genljudet av de sista glädjesalvorna hade knappast rullat över 
Tyskbagarebergen, innan samma odrägliga tråkighet åter satte sig vid 
tronen i de skumma juldagarna.



Då stampade en gråmulen middag änkedrottningens köksmästare i golvet. I 
händerna höll han en burk med inkokta tomater.



-Ach, du Lieber! I dag blir här något att beställa. Hans Durchlaucht 
hertigen av Holsten, som snart lärer vara hit att förvänta, har här 
skickat en kostelig gåva. Hennes majestät och fröken Greta Wrangel ha 
redan smakat på frukterna, och Tessin, som är berest, kommer själv ned i 
köket för att råda oss vid anrättandet. Stå inte och koxa, piltar! 
Trasorna på kastrullerna. Blanka och gnid!

Det lilla avlägsna hovet i världens yttersta 
hörn hade den dagen fått något att tänka på. Vid taffeln talades om intet 
annat än tomaterna, och var och en hade något att säga om deras lukt och 
smak. Under tiden blev det pokulerat, och de inbjudna gamla riksråden 
glömde sina ränker och sade varandra tokroliga älskvärdheter.



Efter måltiden tog konungen riksrådet Lars Wallenstedt i rockknappen och 
ledde honom med sig till fönstersmygen som en ringad och pustande 
brumbjörn.



-Säg mig, sporde konungen allvarligt. Hur skall en furste offra sig för 
sitt folk? Den predikan i våras går mig aldrig ur sinnet.



Wallenstedt hade för sed, när han talade, att blåsa upp läpparna som om 
han tänkte säga: Puh! Van vid konungens brådmoget skarpsinniga frågor, 
svarade han:



-En furste skall offra alla små betänkligheter, samla all makten hos sig, 
bli sitt folks urbild och vilja. Väl var det ett fromt tal vi den gången 
hörde i kyrkan, men säger inte hans högvördighet Spegel, att undersåtare 
skola vara såsom sin herres trälar. Rådsherrarna och adeln kivas nu endast 
om sin andel i makten efter ers majestäts höge herr fader. Och Oxenstjerna 
och Gyllenstjerna och . . . Nåja . . . Man lyss! Men därför var det jag 
alltid dristade understödja ers majestäts vilja att redan vid så unga år 
flytta den svåra regeringsbördan från hennes majestät änkedrottningens 
skuldror.



När Cronhjelm, konungens lärare, som stod i fönstersmygen, hörde orden om 
regeringsbördan, skrev han med fingret i imman på rutan:



-Det oket kändes gumman lika ljuvligt lätt som fontangen.



-Ja, ja, kära Wallenstedt, svarade under tiden konungen. Inom mig har jag 
också alltid känt, att min vilja manade ditåt. På Atlands tron måste sitta 
en man. Det är en förunderligt plågsam ting att vilja. Vad är det? I dag 
känner jag att jag vill rida till Kungsör och jaga björn. Men varför? Jag 
kunde lika gärna vilja något annat. Viljan är mig en fjättra, en kring 
bröstet hårt åtdragen kedja, ur vilken jag inte kan vrida mig lös. Den är 
herren och jag drängen.

Vaxljusen voro redan tända, då han steg in i sitt förmak. På bordet 
stod den förseglade järndosan, i vilken den gamle konungen nedlagt sina 
sista hemliga och faderliga råd. Flera dagar hade förflutit sedan de 
avtackade riksförmyndarna lämnade den ur sina händer, men han hade icke 
kunnat förmå sig att öppna locket. Väl hade han en natt häftigt slitit upp 
sigillet men sedan ryggat tillbaka. Nu i afton kände han, att viljan var 
kommen.



Men när han satte nyckeln i det rasslande järnet, överföll honom åter den 
gamla mörkrädslan. Han såg för sig den gamle konungens tennkista, som nyss 
fått sina spadar mull, och det föreföll honom, att han nu skulle stå öga 
mot öga med den döde. Han ropade in Håkan och bad honom lägga ved i 
spisen. Under tiden vred han om nyckeln och slog locket tillhaka och 
uppvecklade med en frosskakning det tätt skrivna papperet.



-Tag makten i egen hand, stod där, och vakta dig för de store herrar, som 
omkring dig äro och av vilka många hava franska magar. De som ivrigast 
tassla, fika endast efter egen Gewinst, och de yppersta gå stundom tysta 
vid sitt trädgårdsland.



När han hade läst den hänsovnes ängsliga och misstänksamma varningar till 
slut, märkte han icke, att Håkan redan lämnat kammaren.



Nu var han herre över allt Sveriges land! De höga herrarna hade trängts 
utanför hans dörr för att få förklara honom myndig. Visste de ens själva, 
när deras ord förestavades av hopp om nådevedermälen eller av rent uppsåt? 
Älskade de icke honom mer än egen son eller bror! Men icke kunde han 
likväl tala förtroligt med dessa gubbar som vägde och ställde sitt tal. 
Och kunde han tala förtroligt med sina jämnåriga, en flock ängsligt artiga 
lekbröder, som intet kände om dagens ärenden! Ensam gick han såsom aldrig 
förr, och ensam skulle han upplyfta den gamle konungens spira. Intet finge 
bli förmer än Sverige, och av alla Sveriges konungar ville han bli den 
ypperste och främste. Hade han icke ur den allsmäktige Gudens händer 
mottagit ett tecken däruppå, då han redan så ung upphöjdes till en furste 
med ett långt livs många år framför sig? Det gamla, som ådragit sig 
Guds vrede, var nu förbi. Det sjöng i höjden, det jublade av trummor och 
horn.



Han steg upp, och handen sjönk med ett lätt slag mot bordskanten.



Piper hade rätt! Piper hade sagt, att Sverige var ett stort rike med ett 
litet småstadshov vid världens ände. Därpå skulle bli ett slut. Själv hade 
han satt kronan på sitt huvud och ridit med den till kyrkan. Hade han icke 
redan fått den av Gud i sin födelsestund den junimorgon, då den klara 
stjärnan Lejonhjärtat höjde sig över Österns rand! Mattorna på gatan, i 
vilka hästhovarna slogo hål, hade han skänkt åt bondeståndet att kläda upp 
sig med, men adeln hade fått gå till fots, och själva rådsherrarna hade 
burit himmeln och betjänat honom vid taffeln som vaktmästare. Varför 
skulle han hyckla, varför skulle han hedra de män, som han icke ärade i 
sitt sinne! Hade han ens givit en konungaförsäkran! Ständerna men icke han 
hade att svärja. Sin konungaed hade han i tysthet svurit inför Gud, då han 
stod vid altaret. Nu, nu var han herre över allt Sveriges land!



Han gick till väggspegeln och granskade belåtet de små koppärren i sitt 
flickskinn och hoptryckte med fingrarna barska veck i pannan.



Därefter pekade han i luften och satte sig gränsle över en stol och 
galopperade kring rummet.



-Framåt, gossar, framåt för er kung! Hopp, Brillant, hopp, hopp!



Han inbillade sig att han red över en ängsmark mot fienden och att 
hundratals kulor slogo mot hans bröst men tillplattade föllo i gräset. 
Runt omkring på höjderna stodo åskådare, och på avstånd kom själva kungen 
av Frankrike på en vit häst och vinkade med hatten.



I salen nedanför stodo ännu de gamla storherrarna i samspråk. När de hörde 
bullret, tystnade de ett ögonblick och lyddes, men Cronhjelm ritade i 
imman och brummade halvhögt:



-Det är bara hans majestät som är sysselsatt med regeringsbestyr. Han 
uttänker nådevedermälen åt oss för myndighetsförklaringen.

Wallenstedt blåste upp läpparna och gav honom ett ursinnigt 
ögonkast.



Då konungen hade galopperat hela sitt förmak runt, slog honom en plötslig 
hågkomst och han gick till dörren:



-Klinckowström! ropade han. Klinckowström, kan du säga mig varför jag just 
nu fått en sådan lust att rida till Kungsör och jaga björn?



Klinckowström, en munter page med röda kinder och lätt tunga, svarade:



-Därför att det är beckmörkt och ett Herrans väder och därför, att ingen 
björn är uppdriven, så att jakten är omöjlig. Skall jag säga till om 
hästar och fackelryttare?



-Har du något bättre förslag?



-Alla andra förslag äro bättre, men . . .



-Nej, du har rätt. Vi måste rida till Kungsör just därför att det tycks 
omöjligt och därför att vi vilja det.



När konungen en stund senare red Drottninggatan uppför, kom han tätt förbi 
en malmgård, vilken sträckte sig nedåt Klara kyrkogård till ett gulmålat 
hus. En gammal änka, som kallades mor Malin, höll där härbärge. Malmgården 
var inhägnad med plank, på vilket slottsbyggnadsgesällerna, då de om 
sommaren tömde sin bägare hos mor Malin, hade uppmålat triumfbågar och 
obelisker och dansande italienare. I ena hörnet låg ett lusthus med 
eldstad och skorsten och med det ena fönstret utåt Drottninggatan. Det 
andra vette inåt plommonträden och de översnöade blomstersängarna. Sedan 
några veckor hade mor Malin dagligen burit mat till lusthuset, men ingen 
av hennes gamla kunder visste något med bestämdhet om den gäst, som hon 
hyste därinne. På en försäljning hos en adlig familj, vilken reduktionen 
böjt till jorden, hade hon åt sin gäst inköpt ett klaver, och om aftnarna 
hördes bakom de tillskjutna luckorna främmande melodier, ledda av en spröd 
och svag stämma.



När nu konungens fackelbärare nalkades, stod just mor Malin vid en springa 
i planket och såg ut på den mörka gatan.



-Det är han själv! utbrast hon och dunkade på lusthusdörren Det är kungen, 
som kommer. Släck lyset och titta genom hjärtat på luckan.

I detsamma jagade konungen förbi i vilt fyrsprång.



-Så vacker han är om kinderna den nådiga unga herren! sade hon och gick 
tillbaka nedåt härbärget. Och rent och heligt är ju hans leverne. Men 
varför skulle han fresta Gud och med egna händer sätta kronan på huvudet? 
Därför halkade den också av honom under vägen, och smörjelsehornet datt i 
kyrkgolvet.



Så gick den natten och månad efter månad, och i malmgården grönskade åter 
kastanjer och plommonträden bakom berberis- och vinbärsbuskar, majstången 
restes och hovet åkte förbi till Karlberg.



Bredvid konungen satt hertigen av Holsten, som kommit för att äkta hans 
syster prinsessan Hedvig Sofia och göra ett slut på den odrägliga 
tråkigheten. Då han åkte förbi lusthuset, råkade han av en händelse att 
kasta en blick genom det vidöppna fönstret.



Om kvällen kom en man med kappkragen uppslagen och bultade smygande på 
härbärget, men mor Malin betraktade honom misstroget. - Drag han för satan 
i våld med sin kappkrage! sade hon.



Han gapskrattade och talade bruten svenska.



-Jag ligger här på en av de tyska galejorna och vill bara ha en mugg 
bärsaft i din malmgård. Schnell!



Han stack henne ett par mynt i handen och knuffade henne åt sidan, och hon 
var nära att giva honom ett slag, men så räknade hon silverpengarna och 
betänkte sig. Hon ställde fram saftmuggen på jordbänken i malmgården, men 
själv satte hon sig bakom ett par av de halvt igenskjutna fönsterluckorna 
för att ha den nya kunden under ögonen.



Han smuttade litet på saften och ritade med klacken i anden och såg sig 
omkring. När han hade suttit en stund och trodde sig obemärkt, reste han 
sig och slog ned kragen.



Han var en ung, vacker herre med djärv och munter uppsyn och han gick 
långsamt gången framåt.



-En sådan ärans kanalje! puttrade mor Malin. Jag tror han ställer sig att 
bulta på själva lusthusdörren!



När dörren förblev stängd, vek han några steg åt sidan till det öppna 
fönstret och stack ridderligt hatten i armhålet.

Därefter satte han sig på fönsterkarmen och talade sakta och ivrigt.



Då brast tålamodet hos mor Malin och hon gick ut. Hon kom på sandgången 
och virade en garnända mellan fingrarna och höll huvudet lömskt 
framåtböjt. Under tiden grundade hon på de otidigheter som hon skulle 
säga. Men när hon hade gått ett litet stycke, flög den unge herren fram ur 
berberishäcken och röt med vanvördigaste ursinne:



-Ih, du käring, marsch! Jag är hertigen av Holsten. Men aldrig ett ord 
därom!



Mor Malin blev så häpen, att hon bara vände sig runt åt alla sidor och 
slog sig på knäna. Ännu då hon kom tillbaka in i huset slog hon sig på 
knäna och kunde icke fatta, att just hon i sitt ringa tjäll kunde få 
uppleva något så stort och besynnerligt.



Det hände sedan ofta i de ljusa sommaraftnarna, när kastanjerna stodo utan 
en vindfläkt, att hertigen kom till malmgården. Lusthusdörren blev aldrig 
öppnad, hur inställsamt han än visste att knacka, men han satt på 
fönsterkarmen, och mor Malin, som allt emellanåt fick sig en blank dukat i 
kjortelsäcken, uppdukade där både saft och vin och en gång till och med 
en russinkaka, på vilken hon skrivit med äggvita: Större Printz ej jorden 
mints.



Just den kvällen dröjde hertigen längre än eljes, och inifrån lusthuset 
ljöd klaveret. Då han slutligen reste sig för att gå, sade han:



-Makt, makt? Nåja, därefter ropa alla. Varför skulle du ensamt tiga? Rår 
du för att far din spelade bort sin sista souvereign! Ade, ade! Bommar du 
på lejonet, så lova, att du härnäst håller dörren öppen för vargen!



Hertigen stod framför fönstret. Det var tyst och stilla, ty nere i 
härbärget hade redan alla gått till sängs.



-Du svarar inte! fortsatte han. Är det blyghet? Svara då med tecken! Ett 
slag på klaveret betyder ja, men knäpper du med de små fingertottarna, 
betyder det nej, oåterkalleligt nej.



Han gick dröjande nedåt gången. Natthimmeln var ljus och marken utan 
skuggor, och han trevade i en stickelbärsbuske 
utan att kunna hitta någon kart. Då ljöd sakta 
ett ackord från klaveret.



Han tryckte hatten på huvudet och drog kappan om sig och skyndade med 
muntra steg ur malmgården.



Sedan den natten gick mor Malin förgäves och väntade att i skymningen få 
öppna porten för den höge herren. I sitt missmod begynte hon slutligen att 
upplocka ur kjortelsäcken och åter genomräkna dukaterna, och hon bannade 
sig själv, därför att hon inte, medan det var tid, förstått att tillocka 
sig ännu fler.



En afton hade emellertid en barberaränka jordats på Klara kyrkogård, och 
sedan de sista fackelbärarna gått, stannade två gesäller för att hålla 
vakt. De sutto på plankorna vid graven och talade illa om sorghuset.



-Böta borde di! Den gamla blesan låg svept i kammarduksmössa med florsband 
alldeles som en adlig, och både krydderier och insyltat stod det på 
bordet, men hit till oss ha de inte ens skickat ett stop svagdricka.



-Jag ser över muren, att det lyser ur hjärtat på mor Malins fönsterluckor. 
Om vi skulle gå dit och bulta?



De gingo ut på gatan till det gula trähuset och dunkade på blecket.



Mor Malin gläntade på den ena luckan.



-Ni komma just i grevens tid, pojkar, sade hon, då hon igenkände 
gesällerna. Traktamente har ingen så här dags att bjuda, men en vacker 
penning kunna ni förtjäna.



Hon sköt upp luckan ännu mer och sänkte rösten.



-Här ha ni en hel karolin var. Ja, vänd ni på den, dravelspojkar, den 
håller nog att ta i. Här inne står en kunglig page, som snart kommer ned 
till er. I dagningen lära som vanligt nattgökarna från hovet rida här 
förbi. Då Iåtsas ni kullkasta och prygla den unge herren och ta sedan till 
fötterna. Det är alltihop.



-Det må väl gå, sade gesällerna och tummade mynten. Det värsta blir att 
inte i hettan lägga till, så det biter.



De gingo tillbaka till kyrkogårdsporten och väntade, och de hörde mor 
Malin tissla med pagen uppe i kammaren.



Tiden blev lång. En stjärna flämtade i sommarnatten över bårhuset, 
brandvakten ropade på Brunkeberg, och dagningen stod nära.



Då knarrade det och skrek i mor Malins trappa, och pagen, som gick med 
knäna något inåt och knäppte och jämkade på rockknapparna, kom ned till 
gesällerna.



I gränden från Drottninggatan hördes stoj och hästtramp. Först red 
Klinckowström, och var han så drucken, att han måste hålla sig fast i 
hästmanen. Bakom honom framskymtade konungen och hertigen av Holsten och 
ett tiotal andra ryttare. Alla hade klingorna i handen och alla utom 
konungen voro i blotta skjortan. Han var tokig av dryckjom, och med värjan 
stötte han in fönsterrutorna och lyfte av skyltarna och högg i 
trädörrarna. Nu fanns i hela vida världen ingen, som han behövde lyda. Nu 
kunde han göra vad som helst, vad som föll honom in, och ingen skulle ha 
ett enda ord till förebråelse. Man skulle bara våga! Vid kvällsmålet hade 
han slagit faten ur pagernas händer, och kastat krokanbitarna på 
kamraternas kläder, så att de hade vita märken som efter snöbollar. Nu var 
det gamla odrägliga förbi. Gubbarna kunde gäspa och harkla sig vid sina 
snusburkar bäst de behagade. De hade icke längre annat att beställa än att 
vara narrar. Åt ungdomsmodet och glädjen vigde han sitt gamla björnrike. 
Hela Europa skulle häpna! Nu var han herre över allt Sveriges land!



Emellertid hade den okände pagen lagt sig på marken i kyrkogårdsporten, 
och gesällerna nöpo och slogo av hjärtans lust och grepo efter strupen.



-Wer da? ropade konungen och satte efter gesällerna, som genast flydde in 
mellan grifthällar och kors. Han var hack i häl och stack den ene flera 
gånger i vänstra armen, så att blod droppade. Slutligen lyfte de till värn 
en av plankorna vid barberaränkans till hälften igenfyllda grav. Då vände 
konungen skrattande och red tillbaka till grinden.



-En av de våra? Vad? sporde han den okände, som åter hade rest sig upp. Är 
du så pirum, att du inte ens kan vår lösen: Snus på perukerna! - Schadet 
nichts! Sitt upp bakom vår vän Klinkan och håll honom fast på vallacken. 
Framåt!



Sjungande och hojtande jagade den skjortklädda skaran vidare uppför gator 
och backar och viftade och räckte lång näsa åt de yrvakna 
människorna, som kommo i portarna. När rutorna klingade hos 
överstemarskalken Stenbock, gick den högförnäme gamle i nattrock själv 
till fönstret och begynte bugande klaga över, hur det till sist blev honom 
nödigt att flytta utom riket. Men konungen slet av honom peruken och högg 
den med pliten i två hälfter.



-Detta är leva! ropade hertigen av Holsten. Hattarna i vädret! Finge vi nu 
bara också ta ihop med alla de friande kungliga fruntimren, som sitta och 
glytta i sovstugorna! Perukerna i vädret! Res er i stigbyglarna och 
pinkilera över hästhuvudena! Såja, gossar! Djävulen tage er! Vivat 
Carolus, rex svecorum et scandalorum!



Skjortorna pöste, hattarna, perukerna och handskarna lågo på gatan, 
hovarna sprätte eld, och hästarna rusade fram som i sken.



När de vilda ryttarna kommo åter till slottet, sprungo de ur sadeln och 
läto hästarna löpa bäst de gitte. Uppe i trappan bröto de sönder 
Ijushållaren och avfyrade pistolskott på en marmor-Venus.



-Vorwärts! ropade konungen och stormade med hela sitt följe in i 
slottskapellet ooh högg löst på bänkarna. Här skola de till söndagen få 
stickor i böxorna!



Hertigen stötte i golvet och äskade ljud, och Klinckowström, som satt sig 
att slå tärning på altarringen, höll sig själv om munnen för att kunna 
tiga.



-Käre åhörare! begynte hertigen. Intet skulle göra denna allvarliga fest 
högtidligare än om min höge och kärälskelige svåger i denna morgonstund 
ville giva oss, hans trogna tjänare, en vink om sitt hjärtas val. Låt oss 
tala om frierskorna! Låt oss tänka på fruntimret från Bewern, som skumpade 
ända hit upp med söta mor, fast här ju knappast fanns logement efter 
slottsbranden. Uhuh! säger uven. Bara åtta små tulipanröda somrar äldre än 
ers majestät. Eller på prinsessan av Würtemberg, som redan visade sin 
kärlighet genom att fria till ers majestäts högstsalige herr fader och som 
är klen i bröstet. Hosta inte i brudvigseln! Eller på furstinnan av 
Mecklenburg-Grabow som med mor sin också lär speta upp i resvagnen. Eller 
på den preussiska prinsessan, som bara är två aldrig så små sockergrynsår 
äldre, eller danska prinsessan, tuttelutteliten gullfågel och skär, 
som bara är fem små rosentäcka år äldre. Allihop hålla de ju på att fria 
och uppfiffa och försköna sina konterfej, ty deras älskog gör dem svåra 
kval.



Konungen blev brydd och svarade:



-Har jag inte alltid sagt, att före det fyrtionde året behöver väl inte en 
man tänka på giftas!



Då hertigen märkte hans förlägenhet, blinkade han åt pagen från härbärget 
och stötte på nytt i golvet.



-Nåväl. De svenskes majestät vill icke dela sin gloire och sina 
undersåtars kärlek med andra än mannamodet och glädjen. Snus på perukerna! 
Vore jag de svenskes förste, skulle jag därför vettskrämma gubbarna genom 
att också befalla de vackraste jungfrurna och slinkorna till mina gillen. 
Potztausend! De skulle sitta framför oss i sadeln och vara med tills hanen 
gol tredje resan. Nej, om jag kan tala längre! Sätt knät mot bänkgavlarna! 
Hej! Banka och bräck, knacka och knäck! Stampa i golvet! Herr Gott, 
bringen Sie Wasser! Kungen är sjuk. Wasser oder Wein! - nur Wein! - Wein!



Konungen hade bleknat av och tog sig om pannan. Det gjorde honom 
ingenting, att de andra voro rödflammiga och vacklade. I grunden älskade 
han kanske ingen av dem till hjärtat. Vad betydde det, om de kallade 
varandra druckna, men aldrig skulle något sådant få sägas om honom, den av 
Gud utkorade.



-Det kan vara nog nu, gossar! sade han och försökte sticka pliten i 
skidan, men då märkte han, att han hade tappat denna. Därför stack han i 
stället helt lugnt vapnet tvärs genom rockskörtet och gick med bestämda 
steg mot dörren.



Hertigen grep den okände pagen i armen och viskade och tecknade med 
händerna. Pagen skyndade genast efter konungen och öppnade dörren för 
honom samt följde honom uppför trappan.



-Om jag någonsin mer skall smaka vin! tänkte konungen. Jag skulle icke 
kunna bära, om man berättade att jag lallat på målet och tagit pagerna i 
famn. Varför skulle jag sedan aktas för mer än de? Och inte smakar vin så 
mycket bättre än svagdricka. Det beror på vana. En brav vis dricker 
vatten.

De gingo genom trappor och gångar och kommo 
slutligen till hans sängkammare. Här väntade redan Wallenstedt och ett par 
andra höga herrar. Wallenstedt blåste upp läpparna.



-Klockan sex på morgonen brukar vara den tid, begynte han, då vi föredraga 
regeringshandlingar.



-Om det gäller brottmål ja, svarade konungen, men annars vill jag inga råd 
bekomma utan ställer och beslutar som rättvist mig synes.



Han grep icke eldgaffeln som fadern. Han var lika vaksamt mån om sin 
värdighet som en ädelboren jungfru om höviskt skick. Småleende och bugande 
gick han herrarna rakt på livet, så att de baklänges måste lämna kammaren.



-Det blev vår lön för att vi satte ett barn på tronen, tutade de 
skadeglatt Wallenstedt i örat.



Pagen hade dock redan kastat dörren i lås bakom dem med en förödmjukande 
skräll. Detta behagade konungen. Han stod lutad mot himmelsängens gavel 
bredvid det skrin, i vilket fadern hopsamlat juveler och dyrbarheter av 
alla slag och som nu upphämtats ur skattvalvet Elefanten.



-Vad heter du? frågade han pagen. Varför svarar du inte?



Pagen andades häftigt och famlade och plockade på sina kläder.



-Nå, men svara då, gosse! Du vet väl ditt eget namn. Du står ju nästan med 
ryggen åt mig, så att jag inte kan se dig.



Nu steg pagen fram mitt i kammaren och lyfte peruken från huvudet samt 
kastade den på nattbordet och svarade:



-Jag heter Rhoda . . . Rhoda d'Elleville . . .



Konungen såg, att det var en helt ung kvinna med svartpenslade ögonbryn. 
Det gula håret var burrigt och krusat med locktång, och en lätt skuggande 
fåra darrade kring munnen.



Hon sprang fram och slog armarna om hans hals och kysste häftigt hans 
vänstra kind.



För första gången svek självbehärskningen den sextonårige. Det flammade 
för ögonen, kinderna blevo gråaktigt vita och händerna hängde viljelösa. 
Han såg endast att pagerocken var uppknäppt över bröstet, så att spetsarna 
hängde fram. Hon höll honom hårt kvar i sina armar och tryckte en lång 
kyss på hans mun.

Han varken besvarade den eller gjorde motstånd. Först så småningom 
höjde han händerna och lyfte hennes armar tillhaka över sitt huvud som en 
ring. Därefter gick han stammande och djupt och kruserligt bugande åt 
sidan.



-Pardon, mademoiselle! Han skrapade med foten och smällde med klackarna 
och bugade och bugade för vart steg och gick allt längre undan. Pardon, 
mademoiselle, pardon!



Hur noga hade hon inte på förhand inlärt vart ord, som hon ärnade säga. 
Men nu mindes hon intet. Hon talade på måfå och utan att själv längre 
veta, vad hon sade.



-Nåd, sire! Den gode guden är excuserad, om han straffar en sådan 
förmätenhet som min.



Hon böjde knä på mattan.



-Jag har sett er å cheval, sire . . . Jag har sett er från mitt fönster. 
En revant har jag sett er, innan jag reste den långa vägen hit upp, sett 
min hero, min Alexander.



Han gick genast fram till henne och fattade henne under armbågen och förde 
henne lillgammalt kavaljersmässigt till en stol.



-Inte så, inte så! Sitta, sitta!



Hon höll kvar hans hand och rynkade pannan något litet samt såg honom 
klart in i ögonen - och sedan brast hon i ett klingande och lättande 
skratt.



-Nå, ni är ändå människa, sire. Inte ett spår predikant. Ni är den första 
svensk jag råkat, som förstår, att dygden har ögonen inåt och skelar inte 
elakt efter andra. Era gunstlingar dricka och slå tärning och uppvakta 
fruntimret utan att ni säger något därom. Ni beaktar det ju knappast. Låt 
oss tala om dygden, sire.



Parfymerna, lukten av hennes hår, av kvinna kväljde honom så häftigt, att 
han var nära att få uppkastningar. Beröringen, känslan av hennes varma 
hand äcklade honom som snuddandet vid en råtta eller ett lik. Han tyckte 
sig förnärmad och kränkt både som den ensamme av Gud utkorade konungen och 
som person, därigenom att en främmande vidrörde hans kläder och ansikte 
och händer. En annan, låt vara en kvinna, hade gripit fast i honom som ett 
rov, som en erövrad fånge. Den, som vidrörde honom, blev strax en fiende, 
med vilken han ville fäkta och som han till straff för 
majestätskränkelsen ville slå ned.



-När jag ännu var så gott som ett barn, fortfor hon, blev min biktfader 
förälskad i mig. Han vred händerna och stred med sig själv och babblade 
böner, och jag lekte med den token och gjorde narr av honom. Sire, hur 
olik ni är mot honom! Ni strider aldrig med er själv. Ni är rätt och slätt 
likgiltig, sire. Det är det hela. Dygden är hos er så medfödd, att (hon 
skrattade lekfullt) jag vet inte, om jag ens kan kalla den dygd.



Han försökte vrida sin hand fri och brukade allt mer och mer sin styrka. 
Hur hade icke under de sista veckorna hertigen och pagerna och 
vaktmästarna tutat honom i öronen om frierskor och vackra mamseller! Var 
nu också detta ett spel bakom hans rygg? Fick han då ingen frid?



-Pardon, mademoiselle!



-Jag vet, sire, att ni hela timmar kan sitta och bläddra i de Tessinska 
kopparsticken och att ni synnerligen betraktar skilderier med högväxta 
jungfrur. Det är kanske bara den estime för konsterna, som ni ärvt av er 
höga fru farmor, men skall ni alltid förbli sådan? Jag är intet dött 
skilderi, sire.



Ehuru ständigt bugande slet han sig nu lös med sådan häftighet, att han på 
samma gång ryckte Rhoda d'Elleville upp från stolen.



-Nej, ni är en levande page, mademoiselle, och pagen befaller jag att gå 
ned i slottskyrkan och skicka kamraterna till östra förmaket.



Hon såg med ens, att spelet var hopplöst ute, och det skuggande draget 
kring munnen vart djupare och tröttare.



-Pagen har att lyda, svarade hon.



När konungen blev allena, var han åter lika lugn. Endast stundvis 
uppflammade över hans tankar en glimt av förtrytelse. Det oväntade 
äventyret hade jagat vindunsterna fran hans huvud, och han ville icke gå 
till vila efter nattens upptåg som en vekling utan fortsätta dem timme 
efter timme.



Han avkastade rocken. I skjortärmarna samt med värjan i hand gick han ut 
till kamraterna i östra förmaket.



Det var överstänkt med intorkat blod. Golvplankorna voro 
genomdränkta och bruna av blodpölar, och vid väggarnas porträtter, 
på vilka ögonen utstungits, hängde klumpar av hår och gammalt stelnat 
blod.



I kammaren utanför hördes råmande. En kalv inleddes och framfördes mitt på 
golvet.



Konungen bet i underläppen, så att den vitnade, och i ett enda susande 
hugg avslog han kalvens huvud. Med blod under naglarna kastade han 
därefter genom det krossade fönstret huvudet ned på de förbigående.



Utanför dörren viskade under tiden hertigen brådskande med Rhoda 
d'Elleville.



-Min höga svåger lär alltså ingen få ur sin halsstarrighet. Gubben Hjärne 
- drollig in's Gesicht - talar om att koka en kärlekssump, men lär den 
föga båta. Hade han inte ärvt faderns kyla, skulle han med sitt trots bli 
Sveriges Borgia. Får han inte snart bli en halvgud, så blir han en djävul. 
När en sådan fågel inte hittar svängrum för vingarna, stöter han sönder 
väggarna i eget bo. Tss! Det kommer någon! Glöm inte! I kväll klockan nio 
hos mor Malin! Hav till hands litet fikon och russin!



Bakom dem i trappan kom gamle trotjänaren Håkan och ledde två getter. Han 
stannade och slog händerna upp i luften och suckade ångestfullt:



-Till vad ha de gjort min unge herre! Aldrig har något sådant setts i 
Sveriges konungahem! Allsmäktige Gud, förbarma dig och giv ännu större 
olyckor än tillförene, ty den stillheten, som nu kommit, kan varken bäras 
av de svenske eller av en sådan förste!



4 Högsommarleken.



I hagen stodo småflickorna med ett såll, och bredvid på en mossig sten 
satt, lat och halvsovande, deras bror Axel Fredrik, som i dag fyllde tjugu 
år. Hans trolovade, den förskrämda lilla Ulrika, vilken kommit till gården 
på besök, böjde enriset över sållet och hackade med skäran. Småflickorna 
sträckte händerna för att hålla kvistarna och hjälpa till, och smältande 
snö droppade från björkar och albuskar.



-Ack! Ack! Själva morfar har kommit ut i detta Guds väder, sade Ulrika och 
pekade ned mot stora huset.



Då började småflickorna ropa och hoppa och togo sållet mellan sig och 
tågade åstad ned mot stora huset, under det att de gungade sållet i takt 
och trallade:



Och vårens fåglar de sjunga så väl. Kom, getapiga, kom! I kväll blir det 
dans och i kväll blir det spel.



På andra sidan gärdesgården, där granarna togo vid, forslade gårdsdrängen 
Elias det sista vedlasset ned ur skogarna. Vattnet stänkte om träskorna, 
och de båda röda oxarna Silverhorn och Storbonde hade till skydd mot 
förhäxning kvistar av flygrönn i oket. Elias begynte också stämma i:



Och vårens fåglar de sjunga så små. Kom, getterna, kom! I kväll spricker 
blomstret bland tuvornas strå.



Men så tystnade han och lutade sig över gärdesgården och sade till Axel 
Fredrik:



-Illa luktar krutet, när man skjuter, och sotet faller ur skorstenen, så 
nog kommer tövädret att vara.

Stora husets förstugkvist var överbyggd med ett snöigt torvtak, på 
vilket om sommaren en get brukade beta mellan taklök och tjärblomster. 
Nedanför på bänken satt morfar i sin grå livrock med tennknappar, och 
Ulrika ledde fram småflickorna, så att de fingo hälsa. De voro klädda i 
upptråcklade kjortlar, som blivit hemmafärgade i lingonsaft, och för var 
gång småflickorna nego, satte de gredelina ringar på det våta trappgolvet.



Morfar klappade Ulrika på kinden med yttersidan av handen.



-Du kan nog med tiderna växa upp, liten, och bli Axel Fredrik till hjälp.



-Vore jag bara riktigt säker därpå, morfar! Här är så stort och så mycket 
att sköta, som jag inte har vana vid.



-Åja. Och synd är det om Axel Fredrik, som så bittida miste både far och 
mor och som inte haft några andra än mostrarna och sin gamla morfar. Men 
vi ha ju också på allt sätt pysslat om honom, och du får väl lära dig, 
liten, att bli i vårt ställe. Det tyngsta är med hans bräckliga sundhet, 
den rara pilten. Ack, kära barn! Tackad vare Gud för denna vårdag och för 
fredens välsignade år!



Morfar kände på det hackade enriset och prisade, att det var fuktigt, så 
att det skulle taga åt sig det myckna dammet.



Bakom honom i köksfönstret stodo de båda mostrarna och kokade åt en sjuk 
kviga en sump av bävergäll och lagerbär. Båda två hade släta svarta 
klänningar och isgrått åtkammat har.



-Varför är inte Axel Fredrik med? frågade de Ulrika. Kom ihåg, att till 
kvällsvard skall han ha sin älsklingsspis honungsgröt doppad i 
sirupsvatten, och så skall det vara fläsk med johannislök.



-Ja, ja, sade morfar, och låt sedan folket få ledigt för i afton.



Ulrika skyndade sig in i pigkammaren, där tjänstefolket repade blår, men 
hon hade icke tagit många steg, innan hennes försagda och outvecklade 
lilla ansikte åter fick ett ängsligt och lyssnande uttryck.



-Men Ulrika då! ropade morfar. Jag förstår inte det här. Ulrika! Kom hit, 
Ulrika!

Hon hängde den nyss fattade nyckelknippan 
tillbaka på dörrposten i förstugan och gick ut.



-Är det inte en ridande, som kommer där borta? sporde morfar. I tre 
månader har jag nu varit förskonad från brev. Jag blir så ångestfull, när 
jag får ett brev. Si på'n, si på'n! Han gräver med labben i väskan.



Ryttaren stannade ett ögonblick vid trappan och avlämnade ett hopviket, 
förseglat papper.



Mostrarna armbågade sig fram på båda sidor om morfar och räckte honom 
brillorna, och hans händer darrade, så att han knappast kunde bryta 
sigillet. De ville läsa det skrivna alla på en gång, och Ulrika glömde sig 
ända därhän, att hon böjde sig över morfars arm och pekade utefter raderna 
och stavade högt för de andra.



Slutligen slog hon händerna samman och stirrade ut i luften, och gråten 
steg henne i ögonen.



-Axel Fredrik, Axel Fredrik! ropade hon och sprang över gårdssanden mot 
hagen. - För Guds skull!



-Vad håken rider er nu, svarade Axel Fredrik och kastade undan den 
skrumpna stensötan, på vilken han tuggat. Han hade ett skärt och fylligt 
ansikte och en godmodig, liknöjd stämma.



Hon stannade icke förr än hon tagit hans hand.



-Axel Fredrik, du vet inte! Det är befallning att regementet skall hålla 
sig i ordning att samlas under fanan. Det är för de danskes inbrott i 
Holsten.



Han följde henne tillbaka fram mot stora huset och hon kramade och kramade 
hans handlove.



-Kära barn, stammade morfar. Att jag skulle behöva uppleva en sådan 
prövning. Vi ha kriget över oss.



Axel Fredrik stod och grubblade. Slutligen såg han upp och svarade:



-Jag vill inte vara med.



Morfar trampade kring på trappan, och runt honom gingo mostrarna fram och 
åter.



-Du är redan inskriven, kära barn. Det enda vore, om man kunde lega någon 
annan.



-Det kan en väl, svarade Axel Fredrik likgiltigt.

Han gick in i huset och Ulrika sprang uppför vindstrappan med 
förklädet för ögonen och kastade sig på sängen.



Om kvällen, när honungsgröten var spisad och alla sutto kring bordet, 
ville morfar som vanligt binda hundra maskor sköte, men han var för 
darrhänt.



-Det har gått illa till där uppe i Stockholm, sade han. Baletter, 
maskerader, mattbelagda gator, komedianter och konstmakare av alla slag - 
det har varit söckenmat hos vår nya kung, Kristina. Jag har nog hört 
därom. När pengarna togo slut, började han bortskänka kronjuvelerna. Nu 
får gunstig herren stava på en annan läxa.



Axel Fredrik sköt tillbaka sin tallrik och satte sig lojt framåtlutad med 
armbågarna på bordet, medan mostrarna och den förgråtna Ulrika dukade av. 
Morfar nickade och hostade och fortsatte att tala.



-I alla dessa fredens år har här endast varit fråga om snikenhet och 
prejeri, och de sämsta karlarna ha knuffat sig närmast upp till tronen. Nu 
lära dessa gödoxar stå sig slätt, menar jag. Haha! Ni skulle bara ha sett 
fordom, när morfar var ung och kallades under adelsfanan. Livstandaret, 
som stått förvarat i kungliga klädkammaren, rullades ut, och pukhästen, 
som varit stallad hos översten, munderades i sitt långa schabrak med 
kronor i hörnen, och så församlades vi i våra snäva, galonerade rockar, 
medan hornen begynte spela.



Morfar tog garnet och försökte knyta, men kastade det igen och steg upp.



-Du skulle bara ha sett, Axel Fredrik! Ännu i månljuset, när vi stodo 
uppställda på ismarkerna och sjöngo psalmen före anmarschen, igenkände jag 
närkingarnas röda livere med vitt på, som liknade strimmiga tulipaner, och 
de gula kronobergarna och de grå gossarna från Kalmar och det muntra blå 
dalregementet och västgötarna, som voro gula och svarta. Det var en fest 
att skåda, men stilla som i Herrens hus. - Nå, det har kommit andra män 
och andra rockar. Allt skall nu vara så stramt och simpelt.



Det blev en stunds tystnad i rummet. Därefter sade Axel Fredrik för sig 
själv:

-Vore mina plagg och don i god ordning, kunde det kanske bli lustiga 
dagar i ett fältläger.



Morfar skakade på huvudet.



-Du är klen till sundheten, Axel Fredrik, och det blir svåra marscher hela 
riket ned igenom ända till dansken.



-Ja, gå vill jag inte, men jag kunde ju få Elias med mig och bruna 
långvagnen.



-Det skulle du ju förstås alltid få, men du har inte något buldantält med 
stänger och kroppås och pinnar och vad det nu allt skall vara.



-Det kunde ju Elias upphandla åt mig på vägen. Livereet har jag någorlunda 
passabelt.



-Låt se nu, låt se nu! Morfar blev ivrig och stultade bort över golvet och 
öppnade klädskåpet. Ulrika, kom hit, Ulrika, och läs, hur det står där i 
kungliga majestäts (han bugade sig) förordningar, som ligga på bordet! Här 
ha vi kappan med mässingsknäppen och fodrad med svenskt slätt boj. Det är 
riktigt. Och västen är här också. Läs nu om rocken!



Ulrika klippte talgljusen och satte sig vid bordet med händerna över 
pannan och läste stavande och entonigt med hög röst:



-Rocken av blått, osträckt kläde, kragen röd, fodret av krapprött boj, 
tolv mässingsknappar framtill, fyra över och tre under tasklocket och en 
knapp i var sida, tre små i vardera ärmen.



-Åtta . . . tolv . . . Det är riktigt. Vi ha nu böxorna.



-Böxor av gott bockskinn eller renshud med tre knappar med sämsk 
överdragna.



-De äro allt gement skavridna. Det blir snart ögon i gumpen. Men Elias 
kunde ju se till att skaffa dig ett par nya på vägen. Men hatten och 
handskarna. Var äro hatten och handskarna?



-De ligga i kistan på svalen, sade Axel Fredrik.



Ulrika läste:



-Handskar med stora kragar av gult, sämskat, fast och starkt oxläder samt 
handgreppet av bock- eller getskinn. Skor av gott svenskt vaxläder med 
helskurna spännremmar. Botten av en bindsåla och en mellansåla. Skospännen 
av mässing.

-Skorna och vaxlädersstövlarna stå här och äro passabla. Du kan få 
mina sporrar. Du skall bli en ståtlig svensk knekt, min kära gosse.



-Halsduk, en av svenskt svart yllekrepon, fem kvarter lång samt goda nio 
tum bred med en halv alns långa parduanband i vardera ändan, samt två 
vita.



-Det får Elias köpa åt dig i Örebro.



-Pistoler, två par. Pistolstrumpor av svart läder med krage av friserat 
boj.



-Du får taga mina. Och min pamp är i hederligt skick med kalvskinnsbalja 
och värjeband av älgsläder. Så skall en svensk krigsman se ut! Vi få nu 
också tänka på att utstyra Elias och ställa med matsäcken och allt.



Axel Fredrik sträckte på armarna.



-Det är nog bäst att jag går upp och lägger mig och riktigt vilar mig på 
förhand.



Det blev nu larm och spring i stora huset. Det spikades och piskades alla 
dagar och det lågade och puttrade i spisen, och om nätterna brann det 
ljus. Den enda kammaren, som låg mörk, var Axel Fredriks.



Sista natten gick ingen annan än Axel Fredrik till vila, och när det hade 
blivit så pass dager, att allt lyse kunde släckas, väckte mostrarna honom 
och gåvo honom varmt att dricka på sängen samt starka droppar, ty de hade 
hört, att han hostat om natten.



Då han kom ned i salen voro de andra redan där församlade, även pigorna 
och drängarna, och för alla var det dukat gemensamt. De åto utan att säga 
ett enda ord, men när måltiden var till ända och de reste sig, frambars 
bibeln till morfar, och Ulrika läste med kvävd stämma. När hon tystnade, 
knäppte morfar händerna och talade med ögonen slutna.



-Liksom mina fäder före mig gjort hava, så vill också nu jag i avskedets 
stund lägga mina händer på dig, min dotters son, och välsigna dig, ty 
många äro mina år och ho vet, när timglaset är utrunnet. Gud, den högste, 
anropar jag från mitt låga tjäll, att han måtte leda dig mot heder och att 
de tunga prövelser, som vänta, endast måtte upphöja vårt lilla folk till 
ett ännu större och härligare.

Vid bordshörnet stod Axel Fredrik och tummade 
och vickade på tallriken, och utifrån hördes slamret, när bruna långvagnen 
körde fram.



Alla gingo nu ut, och Axel Fredrik satte sig upp bredvid Elias, inknäppt i 
morfars vargskinnspäls och mycket upphettad, ty det droppade i vårvädret 
från tak och träd.



-Här står smörbyttan, sade mostrarna, och här är brödsäcken. Elias, hör nu 
på! I sitslådan är ostkakan och flaskan med starka dropparna. Blir nu 
mödan och vådan för svår, kära Axel Fredrik, så glöm aldrig, att vägen hem 
är gen.



Men morfar trängde sig emellan dem och stack ned handen bak i vagnen.



-Är kistan riktigt påbunden? Och låt oss se nu! Här är ströborsten och 
viskeduken och skrapan . . . och här ha vi foderpåsen och drickesflaskan. 
Det är som det skall vara. Lodformen och kulesaxen och stöpesleven ligga i 
kistan.



Ulrika stod bakom dem, utan att någon gav akt på henne, och hon sade helt 
sakta:



-Axel Fredrik, när det blir sommar, skall jag gå ut en afton och binda 
glädjetråd och sorgetråd på rågen och se vilket som växer högst till 
morgonen . . .



-Nu är det i ordning! avbröt morfadern, som icke hörde henne. Och Gud vare 
med både dig och Elias!



Runt omkring stodo gårdsfolket och dagsverkarna på sidorna om vägen.



Men just som Elias höjde piskan, lade Axel Fredrik handen över tömmarna.



-Denna resan ändar kanske slätt! sade han.



-Illa skulle det väl ändå se ut, svarade Elias, att nu spänna från och 
sela av.



Axel Fredrik stack handen tillbaka i pälsärmen, och mellan raderna av 
tysta människor rullade vagnen bort.



*



Veckorna gingo och träden slogo ut. Det blev en långsam färd med Närikes 
regemente genom Sveriges obygder, och Axel Fredrik satt i sin päls och sov 
bredvid Elias, het om pannan och med yviga vantar av getragg. Ett stycke 
från Landskrona hade bruna långvagnen blivit efter regementets 
tross, och hästen stod i solgasset och betade dikesrenen. Både herre och 
dräng somnade in med skuldra vid skuldra.



Hästen slog efter en broms, och vattnet porlade i diket, och ett par 
vägstrykare kastade sina skällsord efter de sovande, men de sutto alltjämt 
i samma bekymmerslösa ro.



Då kom bakom dem i fyrsprång en tarvligt klädd ryttare med stor lingul 
peruk och tvärstannade sin fux bredvid vagnen.



Elias knuffade Axel Fredrik i sidan och drog till sig tömmarna, men Axel 
Fredrik ville icke öppna ögonen utan sade bara:



-Ja, kör du, Elias! Jag behöver vila ut mig till strapatserna.



Elias stötte honom återigen i sidan.



-Opp med sig, opp med sig! viskade han.



Dåsigt öppnade Axel Fredrik sitt ena öga - men i detsamma blev han blodröd 
över hela ansiktet och reste sig och gjorde ställning mitt i vagnen.



Han igenkände genast efter bilder, att det var den adertonårige konungen 
själv. Och ändock vilken förändring! Var det denne snabbt uppvuxne och 
majestätiskt behärskade yngling, som ännu för några månader sedan halshögg 
kalvar och slog in fönsterrutor? Han var icke över medellängd, och 
ansiktet var litet, men pannan hög och ädel, och ur de stora djupblå 
ögonen strålade en tjusande solglans.



-Herren skall kasta undan pälsen, så att jag kan mönstra livereet, sade 
han avmätt. Marken är ju längesedan grön.



Axel Fredrik pustade och arbetade för att få av sig morfars fördömda päls, 
och konungen synade rocken och knapparna, tummade dem, ryckte i dem och 
räknade.



-Det är passabelt, sade han med brådmogen allvarsmin, och nu skola vi alla 
bli helt nya människor.



Axel Fredrik stod yrvaken och rak och såg stelt på vagnshjulet. Då tillade 
konungen långsamt:



-Om några dagar få vi kanske den lyckan att stå inför fienden Man har sagt 
mig, att intet skall i en batalj vara så svårt som törsten. Om herren 
någon gång möter mig i stridstumlet, så stig fram och låna mig sin 
vattenflaska.

Konungen gav åter sin häst sporrarna, och Axel Fredrik satte sig. 
Han hade aldrig älskat eller hatat, aldrig ängslats eller hänryckts och 
han grubblade på konungens ord.



Pälsen fick ligga mellan honom och Elias, och då långvagnen i skymningen 
slamrade in till Landskrona, hade regementet redan tältat. Axel Fredrik 
såg sig om efter de dukade dryckesbord, om vilka han hade drömt. I stället 
fann han endast fåordiga kamrater, vilka tryckte varandras händer och 
flockvis skådade bort över Sundet, där vågorna stormade under den molniga 
sommarhimmelen och där flaggor och vimplar vajade på den svenska flottans 
skog av master.



Nästa morgon satte Elias in hästen och långvagnen i en lada, ty kronan 
hade redan tagit alla farkoster, och först ett dygn efter sedan flottan 
avseglat skulle han på en fiskarbåt få följa efter till Seland. Han stod 
kvar på stranden och nästan ute i vattnet, när på gnisslande kättingar de 
vidunderliga ankarna hissades i höjden, drypande av dy. På mast efter mast 
stego pösande segel, och solskenet glittrade i akterhusens lanternor och 
glasfönster. Böljorna dansade och sköto på och speglade i flammiga ringlar 
de högt svävande galeonsbilderna, som med lagerkvistar och treuddar pekade 
bort över havet mot obevandrade underland, mot äventyr och bragd. 
Molnmassorna hade sjunkit och vilade långt till havs på vågorna, och 
luften var blå som i en saga.



Då glömde sig konungen, och barnet i hans själ segrade, så att han begynte 
klappa i händerna. Han stod på ett akterhus, tätt framför lanternan, och 
de gråhåriga krigsmännen omkring honom från faderns tid smålogo och 
begynte också klappa. Själva excellensen Piper sprang uppför däckstrappan 
vigt som en skeppsgosse. Det fanns icke längre några gubbar och 
skröplingar och snikna trätohjon; det var en härskara av ynglingar.



Som på ett hemligt tecken började i detsamma spelet och trummorna att 
Ijuda, och värjorna flögo ur skidorna, och överröstande amiral 
Anckarstiernas ord i ropluren, sjöngs psalmen från de nitton krigsskeppen 
och de hundra smärre farkosterna.



Elias igenkände Axel Fredrik, som satt på morfars päls inklämd mellan 
medförda skanskorgar och jordsäckar och spanska ryttare. Men när 
Elias såg att också han långsamt reste sig och drog pliten som de andra 
och såg hur flottan småningom försvann på vattnet, då strök han med handen 
över ögonen, skakade på huvudet. Han gick tillbaka upp mot ladan och 
mumlade:



-Hur skall han med sin bräckliga sundhet reda sig till dess jag hinner 
efter!



Några dagar efteråt kom Elias på de småländska vägarna ensam med sin 
långkärra. Bondhustrurna, som kände igen honom sedan han hade åkt förbi 
med den sovande officeren, gläntade på stugdörren och frågade, om det var 
sant, att svenskarna hade landstigit på Seland och att konungen på knä 
tackat Gud för segern, men av förlägenhet stammat på målet.



Han nickade jakande utan att svara.



Dag efter dag körde han steg för steg mot norr, och hela vägen gick han 
med tömmarna bredvid vagnen, som var överbredd med ett stycke av ett 
gammalt segel.



Då han slutligen en afton kom i hagen framför stora huset, igenkände 
genast alla på bullret, att det var bruna långvagnen, och hästen gnäggade. 
Häpna gingo de till fönstren, och morfar själv kom ut på trappan och 
Ulrika stod mitt på gårdsplanen.



Elias gick lika långsamt med tömmarna i handen, och vid trappan stannade 
hästen av sig själv.



Då drog Elias försiktigt seglet från vagnen, och där stod en lång, smal, 
hopspikad låda med en gulnad boklövskrans på locket.



-Jag tog honom med hem, sade Elias. Han fick kulan i bröstet, när han 
sprang fram och räckte kungliga majestät sin drickesflaska.



5 Gunnel Fatburshustru.



I ett valv på Riga fästning satt den åttioåriga Gunnel fatburshustru och 
spann. De långa armarna voro ådriga och seniga, bröstet var magert och 
platt som en gubbes. Några glesa vita hårtestar hängde ned över ögonen, 
och hon hade klädet knutet om huvudet som en rund mössa.



Spinnrocken surrade, och en trumpetargosse låg på stengolvet framför 
brasan.



-Farmor, sade han, kan du inte sjunga något, när du spinner? Jag har 
aldrig hört dig annat än kälta och träta.



Hon vände mot honom en kort stund sina trötta och elakt kalla ögon.



-Sjunga? Kanske om din mor, som blev satt på vagnen och förd till 
moskoviten? Kanske om din far, som de hängde i skorstenen på brygghuset? 
Förbanna vill jag den natt, då jag föddes, och förbanna mig själv och var 
människa, som jag mött. Nämn mig en enda, som inte är ännu uslare än sitt 
rykte!



-Om du sjunger en visa, blir du glad, farmor, och jag ville så gärna få 
dig glad i afton.



-Den, som du ser leka eller skratta, är blott en förställningens mästare. 
Elände och skamlighet är allt, och det är för våra synders och vår låghets 
skull, som de sachsiska nu kommit och belägra staden. Hör du skjutandet! 
Låt dem fyra och smälla! Varför går du inte i afton och gör din tjänst på 
vallen som annars, utan ligger här med din lättja?



-Farmor, kan du inte säga mig ett enda saktmodigt ord, innan jag går?



-Aga dig skulle jag, vore jag inte så skröplig och böjd av mina år, att 
jag aldrig mer kan lyfta mitt ansikte mot himmelen. Vill du jag skall spå 
dig? Kalla de mig inte Sibyllan? Skall jag säga dig, att det sneda vecket 
över dina ögonbryn betyder bråd död? Jag ser år framåt i det kommande, men 
hur långt jag ser, finner jag bara ondska och låga uppsåt. Du är 
sämre än jag och jag är sämre än min mor, och allt det, som föds, är 
sämre än det, som dör.



Han steg upp från stengolvet och makade bränderna.



-Jag vill säga dig, farmor, varför jag i afton satte mig hos dig och 
varför jag bad dig om ett hjärteord. Gamle generalguvernören har i dag 
befallt, att innan nästa natt skola alla kvinnor, unga och ålderstigna, 
friska och sjuka, draga sina färde för att inte tära på männens bröd. De, 
som tredskas, bli straffade till livet. Hur skall du, som i tio år aldrig 
gått längre än tvärs över borggården till fatburen, nu kunna ströva kring 
i skog och mark mitt i vinterkölden?



Hon skrattade och trampade spinnrocken allt fortare och fortare.



-Haha! Jag har väntat det, efter jag så troget skött den höga herrens 
fatbur och vaktat om allt det, som var hans. Och du Jan! Ängslar det dig 
att inte längre ha någon, som gräddar åt dig i ugnen och bäddar åt dig i 
fållbänken? Vilken annan känsla bor hos barnen? Lovad vare Gud, Gud, som 
äntligen kastar oss alla under sin vredes gissel!



Jan knäppte händerna om sitt krusiga, bruna hår.



-Farmor, farmor!



-Gack, säger jag dig, och låt mig i fred få sitta och spinna mina blår 
till dess jag själv öppnar dörren och går där ut för att bli detta 
jordeliv kvitt!



Han tog några steg framåt mot spinnrocken, men så vände han sig om och 
gick ur valvet.



Spinnrocken surrade och surrade ända till dess elden brann ut. Nästa 
morgon, när Jan trumpetare kom tillbaka, stod valvet tomt.



Belägringen vart långsam och svår. Efter hållen gudstjänst utvandrade ur 
staden alla kvinnorna i de snöiga februaridagarna, och de orkeslösa eller 
sjuka sattes på bårar och vagnar. Hela Riga blev ett kloster för män, som 
ingenting hade att giva åt de flockar av tiggande kvinnor, vilka stundom 
smögo sig fram utanför vallen. Männen hade knappast bröd till egen 
nödtorft, och i stallen söndersleto de uthungrade hästarna varandra eller 
uppåto krubban och gnagde stora hål i timmerväggen.

väggen. Röken hängde över de brända 
förstäderna, och om nätterna väcktes ofta soldaterna av varnande klämtslag 
och ryckte huggvärjan ur taket.



När Jan trumpetare om aftnarna kom hem till valvet, som han och farmodern 
haft till kammare, fann han dock nästan alltid fållbänken bäddad och en 
skål med möglad mat bredvid på stolen. Han blygdes att berätta något därom 
till de andra, men han förfärades. Han trodde, att farmodern omkommit i 
snödrivorna och att hon, ångerfull över sin forna hårdhet, nu gick igen 
utan ro. I skrämseln skakades han av frossa, och mången natt sov han 
hellre hungrig i snön på vallen. Sedan han styrkt sig med bön, blev han 
dock lugnare, och slutligen kände han sig mer häpen och ängslad, när han 
ibland fann fållbänken orörd och stolen tom. Då kunde han sätta sig vid 
spinnrocken och trampa den helt sakta och lyssna till det välbekanta 
surrandet, som han hört dag efter dag från sin födelse.



Nu hände det en morgon, att generalguvernören, den frejdade, 
sjuttiofemårige Erik Dahlberg, hörde ett häftigt skjutande. Han reste sig 
otåligt och vredgat från sina ritningar och sina byggnadsmodeller av vax. 
Som minnen från hans ungdoms ljusa strövtåg i skönhetens stater hängde 
kopparstick över Roms ruiner, men hans fordom så milda ansikte hade redan 
skrynklats av svårmod, och det stelnade ett drag av hårdhet kring de 
smala, sammanbitna, nästan vita läpparna. Han jämkade på sin stora 
allongeperuk och strök darrhänt med nageln över den tunna mustaschen, och 
när han gick utför trappan stötte han hårt med käppen i stenarna och 
suckade:



-Ack, vi svenske, vi blodsförvanter till Vasakungarna, som på sin ålderdom 
endast kunde anklaga och banna och till sist sutto mörkrädda i sina egna 
rum . . . vi äga i vår själ ett svart frö, ur vilket med åren reser sig 
ett grenigt träd, fullt av bittraste galläpplen!



Han blev allt bittrare och hårdare till sinnes ju längre han gick, och när 
han slutligen stod vid vallen, tilltalade han ingen.



Några bataljoner hade ställt upp sig med fanor och spel, men skjutandet 
hade redan tystnat av, och genom porten återkommo spridda flockar av 
trötta och blödande, som nyss slagit fiendens anfall tillbaka. Efterst 
av dem alla gick en smal och orkeslös gubbe, som själv hade ett rött 
sabelhugg över bröstet, men som i sina armar mödosamt släpade framför 
sig en skjuten gosse.



Erik Dahlberg höjde handen över ögonbrynen för att se. Var den fallne icke 
Jan trumpetare, gossen uppe från fästningen? Han igenkände honom på hans 
krusiga bruna hår.



I portvalvet segnade den utmattade bäraren ned på stenstolpen och blev där 
sittande med sitt sår och med den döda gossen i knät. Några soldater böjde 
sig ned för att granska såret och sleto upp den blodiga skjortan över 
bröstet.



-Vad! utropade de och stego tillhaka. Det är en kvinna!



Undrande böjde de sig ännu djupare för att betrakta hennes ansikte. 
Huvudet hade sjunkit åt sidan mot muren, och skinnmössan gled undan, så 
att de vita hårtestarna föllo fram.



-Det är Gunnel fatburshustru, Sibyllan!



Hon andades tungt och öppnade de slocknande ögonen.



-Jag ville inte lämna pilten ensam i denna ondskans värld, men efter som 
jag pådrog karlakläder och natt och dag tjänade bland de andra på vallen, 
trodde jag, att jag utan orätt åt männens bröd.



Soldaterna och officerarna sågo villrådigt mot Erik Dahlberg, vilkens 
befallningar hon överträtt. Han stod lika inbunden och svårmodigt hård, 
och i hans hand darrade käppen och stötte mot stenläggningen.



Långsamt vände han sig mot bataljonen och de tunna läpparna rörde sig.



-Sänk fanorna! sade han.



6 Måns Fransöske.



En skinnklädd fältvagn hade fastnat i ett av Polens träsk och hästen var 
redan frånspänd. På vagnen stod en ung man, som nyss kommit till 
tropparna, för att tjäna sig upp. Kamraterna kallade honom Måns Fransöske, 
ty han hade som lärare följt några förnäma herrar till Frankrike och där 
fyllt sin kista med varjehanda ovanliga ting. Kapten Olof Oxehufvud 
väntade med några underofficerare och knektar bredvid i gyttjan, och 
snöstormen slog dem i ansiktet.



-Vagnen och kistan får lämnas kvar, sade Oxehufvud.



Måns Fransöske öppnade kistan och plockade till sig så mycket han kunde 
bära.



-Sicken skäckig nattrock med knytningar och tofsar! ropade Oxehufvud och 
underofficerarna. Sickna små eländiga tofflor. Och lösvadorna! Och 
bonetten!



-Den är en cadeau från ma . . .



-Spark' den i snösörpan.



-. . . från maman.



-Si på lilla peruken!



-Och mellanperuken!



-Och stora allongeperuken!



Nu kunde Oxehufvud icke styra sig längre utan tog honom i benet.



-Spark' fanstyget i snösörpan, säger jag!



Måns Fransöskes ljusletta och fina ansikte flammade upp och han slog på 
värjpliten.



-Herr kapten, en så vik . . .



-En så viktig person som han kan gärna uppehålla marschen, tycker han?



-Nej, en så viktoriös arme, ville jag säga, behöver väl inte gå malproper 
i klädseln och med nattrockar från kung Orres tid.

-Fjollerstolle! Petit-maltre! Hjärtans, ärans fä!



-Kaptenen hanterar mig som en dräng, ändock jag har edukation och berest 
Frankriket, ja, stått öga mot öga med själva Vauban.



-Nå, vad sade Vauban?



-Vad han sade?



-Jaha, just det.



-Va-t-en! sade han, för det var i hans egen port, och jag kom i vägen.



-Jesus! Jesus! Ned ur vagnen och det tvärt! Hitåt två karlar och tag 
kräket i gullstol!



Måns Fransöske hopplockade tofflor och peruker i den prickiga nattrocken 
och tog den på ryggen samt höll alltemellanåt lornjetten för ögat.



När han blivit uppburen på stranden, stannade Oxehufvud framför honom, 
lång och smal, med högröda kinder och svarta mustascher.



-Hör nu, munsjör, vad vill han egentligen i fält? Vill han komma sig upp?



-Änskönt inte adlig hoppas jag därpå. Vem vet, törhända sitter också jag 
en gång med adelsdiplom på fickan.



-Adla han sig ända in i rosenrasande helvetet! På den här arméen frågas 
platt intet efter adel, utan får här var och en tjäna sig upp, bäst han 
kan.



Oxehufvud hade nu som förman skymfat honom så länge, att hans kamrathjärta 
började tina, och brummande tillade han något lugnare:



-Håll sig nu tapper, så kan han att börja med få sin officersfullmakt! Vi 
ha här redan knäckt så många svenska sprätthökar av hans sort och gjort 
dem till folk. Där vid småskogen ser han ett stort vitrappat hus. Där tar 
han post till dess jag sänder vidare order. Vi andra ställa oss en kvarts 
väg längre upp i skogen. Efter vi sammanlagt inte äro mer än fem och tjugu 
man, har jag inte råd att lämna med en enda karl. Kunskapa och spionera 
flitigt efter fienden, så att ingen faller oss i ryggen.



Oxehufvud tågade åstad med sin lilla flock, och Måns Fransöske gick upp 
till huset med sitt bylte på ryggen.

Ingen människa syntes till, och han ställde sig villrådig i lä utmed 
väggen. Han var frusen och genomvåt och allra mest plågade honom smutsen 
och leran på stövlarna. Skulle han icke lika gott kunna hålla utkik uppe 
från ett av fönstren? En riktigt väl bädclad säng med sidentäcke och 
fotpåse var just vad han längtade efter.



Tvärs under huset gick ett mörkt inkörsvalv, och dit smög han sig med stor 
försiktighet utefter väggen. Sedan han torkat den immiga lornjetten, böjde 
han sig fram och såg in i skumrasket.



Då begynte det stampa och slamra, och han urskilde två blänkande ögon. Med 
bultande hjärta tog han ett steg tillbaka och drog värjan.



En svart häst rusade ut och sprang fram och tillbaka på gårdsplanen samt 
kastade snön högt upp med bakhovarna.



Den svarten ville jag inte fånga, tänkte Måns Fransöske. Sitter en knekt 
upp på en sådan förvildad häst, så reser sig den ihjälskjutne ägaren ur 
träsket och springer bakefter och rycker honom ur sadeln. Om sådant 
berättas var kväll vid eldarna.



Han hotade hästen med värjan och gick in samt stötte upp portarna på andra 
sidan, så att där blev bättre dager.



Han sag nu, att dörren upp till huset var igenmurad.



Fnysande och stampande kom hästen tillbaka, men Måns Fransöske jagade 
honom åter bort. Sedan gick han ut och ropade upp mot fönstren. En 
gråhårig tjänstekvinna stack ut huvudet.



-Bor här en vän till kung Stanislaus eller till den sachsiske 
druckenbolten? frågade han.



-Här bor en gammal enstöring, som är ingens fiende och ingens vän.



-Gott, då kan han inte neka härbärge åt en genomfrusen svensk soldat.



Tjänstekvinnan försvann och kom slutligen efter en stund tillbaka med en 
stege, på vilken han klättrade in.



Rummet var stort, och de fula, men snygga trästolarna stodo stelt i rad 
utefter de tomma väggarna. Då han råkade att med värjbaljan stöta till den 
ena stolen, skyndade tjänstekvinnan genast att flytta den tillbaka på sin 
bestämda plats. Två blåklädda klädda flickor med bleka ansikten och 
krusigt hår gingo och kommo utan att säga ett ord, och så snart den ena 
blev några steg efter, sprang hon ängsligt fram till den andras sida. De 
ströko sig mot varandra och trevade med sina långa fingrar, och fast det 
ännu var ljusan dag buro de två tända lampor.



När tjänstekvinnan hade gnidit leran från hans stövlar och noga torkat de 
våta fläckar, som sulorna satt på golvet, öppnade hon stilla och 
försiktigt dörren till nästa kammare.



-Gå inte för hårt! viskade hon.



Där stod en medelålders man i nattrock och med den mest impertinenta och 
spetsiga näsa, men ingen hade någonsin burit en mer sirligt lockad 
puderperuk, och på de vita fingrarna blänkte ringar med stenar.



Måns Fransöske nedsatte sitt knyte och lornjetterade honom. Mycket belåten 
med hans vårdade yttre gjorde han därefter en stor rörelse med armarna och 
bugade sig ända till golvet.



-Mina avsikter äro ridderliga, sade han, och ödmjukligen ber jag om den 
nåden att få veta, med vilken riddersman jag har den lyckan att samtala.



-Sitt ned, min herre. Jag är ingenting annat än en bortglömd gammal 
enstöring, men efter ni är en homme de qualite vill jag genast förklara 
ett och annat, som kan synas underligt.



De båda herrarna satte sig styva och raka med händerna i knät.



-Förr var jag en lustig lebensbruder och min brokadrock var en visa i hela 
Warszawa, men på min trettionde födelsedag, när jag satt samman med 
kamraterna och pokulerade, höjde jag remmaren och talade ungefär på detta 
sätt. Mina vänner! För vart år blir ert öga allt hårdare och ert hjärta 
allt skrumpnare. Den ena tror på kung Stanislaus med vita kinderna och den 
andra på kung August med stora magen. Sedan smida ni era ränker därefter 
och leta anställningar och belöningar. Jag vill inte gå i graven med den 
ohyggliga hågkomsten, att var min broder till sist vart en Kain. Jag 
sätter vänskapen vida högre än kärleken, ty den är uteslutande ett band 
själarna emellan, och därför säger jag er i dag farväl, medan vi ännu alla 
äro unga. Om mig få ni aldrig höra något mer, men sådana jag nu ser er 
skola ni för mitt öga ännu gå omkring mig i 
kammaren och hålla mig sällskap, då jag sitter ensam och gammal. När 
tjänstekvinnan utanför dörren hör, att jag småpratar halvhögt, skall hon 
säga: nu talar gubben med sina kära ungdomsvänner.



-Och när ni så hade sagt dem farväl?



-Då for jag hem och lät mura igen porten. Mitt tjänstefolk får taga sig ut 
och in bäst det kan.



-Hos en värd med så delikata känslor är gästen viss att trivas.



-Trivas . . . Vad tänker ni på? Mina båda tvillingdöttrar, som gå här i 
rummet och lysa med sina lampor, äro sinnessjuka . . . deras mor var en 
enleverad nunna . . . allra minst.



-Ni menar kanske, att jag kommer och stör?



-Nåja . . . jag vill ju inte säga det, men . . . Här spökar!



Hans näsborrar lyfte sig i vinkel och han steg upp och gnuggade belåtet 
händerna.



-Jag anser det som min skyldighet som värd att så gärna först som sist 
berätta sanningen. Det är en död lakej, som går igen och som heter 
Jonatan. Han står i fönstersmygarna och bakom dörrarna i brunt livere med 
svarta snören. Tjänsteivern sitter så kvar i stackarn ännu efter döden, 
att han passar på och betjänar gästerna, när de minst ana det. Lyckligtvis 
äro gäster här sällsynta. Säg mig, är ni greve?



-Jag? Nej.



-Ar ni friherre?



-Nej . . . friherre är jag inte ännu.



-Är ni inte åtminstone simpel adelsman?



-Är det min herres mening att insultera?



Måns Fransöske rodnade förläget. Nog har diplomet varit min käraste dröm, 
tänkte han, och Gud give jag redan bure det i rockfickan. Då skulle ingen 
längre ropa petit-maltre. Då skulle det heta: på den mannen såg man 
adelsmärket långt innan han fick diplomet.



-Hur kan en så enkel fråga såra er? utbrast enstöringen ännu förnöjdare.



-Visst är jag adlig. Min familj är urgammal.



-Det var en annan sak. Då går allt väl. Fast Jonatan blivit både 
kristligen begraven och allt, är han en sådan inpiskad 
aristokratlakej, att han ställer till alla möjliga malicer, så snart 
han har för sig en uppkomling eller ofrälse.



Måns Fransöske strök sina små mustascher med lillfingersnageln och svängde 
besvärat sin lornjett.



-Är min herre amatör på syracusa? sporde han.



-Nej.



-Också jag respekterar vida mer en bägare frontignac. Min favoritspis är 
ragout med champinjoner, fast jag ingalunda vill bakdanta en hache på får 
med timjan. Mycket här i världen beror på såsen. O! Jag längtar inte dit 
hem till mjölmat och beckmörker.



-Beckmörker? Ni tänker på sommarnätterna?



-De äro ljusa.



-Och vinternätterna äro också ljusa, för då ha ni snö. Är ni rädd för 
beckmörker, så res aldrig mer söderut! Ha ni i ert land några stora 
konstnärer och lärda?



-Inte ha vi det och aldrig få vi det.



-Ni överskattar inte era landsmän.



-Jag har sett litet av stora världen, min herre. Jag har berest Frankriket 
i goda två månader, min herre. Jag har till och med en hel afton varit 
samman med själva roi Soleil.



-Ni? Har ni varit samman med Ludvig den fjortonde?



-Det har jag . . . på teatern . . . fast jag bara fick en usel ståplats på 
parterren. Sedan Augustus har här inte levat en så majestätisk suverän. Si 
bara hans sätt att hälsa!



-De svenskes kung är också en man.



-Det är han, för han gör oss uppmärksammade i utlandet, men hur pauvre 
likafullt!



-Så lagom pauvre nyss i Warszawa. När Stanislaus steg in i kröningskyrkan 
med sin alltid förskrämda och darrhänta gemål, hade han inte bara fått 
till skänks av svenskarna den nyförfärdigade kronan och spiran och äpplet 
och svärdet och hermelinerna och bältet och skorna utan också baneret och 
tapeterna på kyrkväggen och tallrikarna på taffeln och kröningspengarna, 
som kastades kring, och knektarna, som höllo vakt och sköto glädjesalvan. 
. . och till sist tackade han och kysste excellensen Piper på handen. - Är 
ni själv fattig?



-Fattig . . . jag?

Måns Fransöske mindes de två stackars karoliner som sutto insydda 
under rockfodret och som voro allt vad han ägde, men han knackade med 
lornjetten i bordet och skyndade sig att säga:



-Mina depenser äro ofantliga . . . och spel amuserar mig . . . går aldrig 
utan tio louisdorer i pungen.



-Vill ni låna mig fem louisdorer?



Måns Fransöske såg upp i taket.



-Just idag glömde jag olyckligtvis pungen i en rock på tältstången. Men 
jag skall skatta mig lycklig att få skicka bagatellen med första. Min 
herre, betrakta inte oss tafatta svenskar som några seigneurer. Hur högt 
jag stiger, tittar ändå Månsen alltid fram mellan sömmarna.



-Ni voro så lagom tafatta nyss på vårt polska valfält, där Arvid Horn satt 
med plånboken och skrev upp alla, som röstade mot svensk befallning, och 
där vår lantmarskalk förtvivlad stötte sönder sin stav. - Men anse nu mitt 
hus som ert eget. Tobakspipan ligger bredvid luktvattensflaskan, och 
luktvattensflaskan står på puderasken och puderasken på tobakskaggen och 
tobakskaggen på nattlådan . . . Den får ni leta, så går tiden fortare.



Han tog med dessa ord en skinnbunden bok och satte sig att läsa.



-Jag ber, jag ber, svarade Måns Fransöske och lornjetterade honom från 
sidan med vaknande misstro, men inom sig tänkte han: Vänta mig, när jag en 
gång sitter med mitt diplom i min stora galakaross! Då skall det heta: den 
herren är vår nya, ridderliga Magnus Gabriel!



De båda flickorna tassade allt emellanåt förbi genom rummet och lyste på 
honom med sina lampor, och för var gång steg han upp och bugade. Då 
enstöringen emellertid fortsatte att läsa och efter hand tycktes helt och 
hållet glömma hans närvaro, tog han slutligen sitt bylte och gick tillbaka 
ut i yttre kammaren.



-Det skymmer, sade han till tjänstekvinnan, och jag är för trött att 
längre orka sällskapa.



-Vi ha bäddat åt herren här till vänster i stora salen. Det är det enda 
rum som står uppeldat.

Salen var vitstruken och lång med ogästvänliga stolsrader och ett 
par grova slagbord. Alldeles bredvid dörren stod en säng med sparlakan av 
holländskt lärft. Gumman tände de fyra ljusen i armstaken och lämnade 
honom ensam.



Han såg sig frusen omkring och lade värjan på bordet. Därefter packade han 
upp sitt bylte. Tre av ljusen blåste han ut och på dem upphängde han lilla 
peruken och mellanperuken och allongeperuken, men med det fjärde lyste han 
under sängen och i fönstersmygarna och satte det sedan tillbaka i pipan.



-Impertinent byke! mumlade han. Hellre hade jag stannat ute i snön, men 
efter jag nu väl är här inne, så gäller det att hålla sig vaken och titt 
och ofta gå till fönstret och lyss och speja.



Han prövade att låsa dörren inifrån, men den var utan både regel och 
nyckel. Sedan han länge förgäves arbetat med att få av sig de våta 
stövlarna, vilkas unkna lukt besvärade honom, pådrog han nattrocken och 
lade sig med stövlarna på sängen.



Ibland hördes ett dovt stampande och fnysande från den förvildade hästen i 
inkörsgången under salens golv, men efter en stund blev det mer stilla och 
han började tycka, att ljuset icke lyste tillräckligt, ty alla hörn och 
smygar voro mörka. Han höjde lornjetten och skärpte sin syn och vände 
ögonen åt alia sidor, men låg i övrigt alldeles orörlig.



Då såg han vid dörrposten tätt bakom huvudgärdens sparlakan en lång rak 
lakej i brun rock med svarta knytningar.



En krampaktig fasa grep honom om strupen, och det svindlade för ögat, men 
han tänkte: Det är endast den gode Guden, som vill pröva mig, efter jag 
drömmer om utmärkelser och diplom.



Sakta och nästan omärkligt tog han fast i båda sängkanterna för att 
betvinga sin egen rysande kropp och stack sedan det högra benet ut mellan 
sparlakanen.



-Jonatan, sade han, drag av mig stöveln!



Lakejen grinade så att den svarta munnen vred sig ända upp till öronen, 
men han rörde sig icke från stället.



Måns Fransöske hackade tänder, men han drog inte benet tillbaka.

-Jonatan, är det så du betjänar adligt folk?



Lakejen grinade ännu värre och slog föraktfullt och avvisande med handen.



Nu förstod Måns Fransöske, att lakejen genomskådade hans lögn och 
hanterade honom som en uppkomling och ofrälse, och hans förskräckelse blev 
så stor, att han pustade och kved sakta, men benet höll han alltjämt 
utsträckt.



-Drag av mig stöveln, Jonatan!



Hans röst var nu bara en viskning.



Lakejen gned sig på höfterna och grinade, men stod kvar vid dörrposten.



I detsamma gnäggade hästen nere i inkörsgången länge och gällt, och långt 
fiärran i snöyran svarade flera hästar.



Måns Fransöske kastade sig ur sängen.



-Jag försummar tjänsten! ropade han. Det är fienden!



Han sprang fram mot bordet för att gripa värjan, men bredvid honom följde 
lakejen med långa steg och stirrade honom in i ögonen.



Då förlamades han åter och stannade. Under tiden fattade lakejen värjan 
med ena handen och sträckte den andra över armstaken och lyfte med två 
fingrar den stora allongeperuken i höjden och släppte den därefter som en 
släckare över det brinnande ljuset.



-Herre Gud i himmelen! stammade Måns Fransöske. Jag har sällan gått i ditt 
hus och hellre kelat och lekt med all slags fåfänglighet, men hjälp mig i 
denna enda stund, så att jag inte försummar tjänsten och blir till nesa. 
Sen må du straffa mig för evigt.



Gnäggningarna hördes allt närmre och närmre och stampande och frustande 
rusade den förvildade hästen ur sitt gömsle.



Då böjde sig Måns Fransöske med de knutna händerna över huvudet och 
kastade sig i mörkret över lakejen.



-Du spökelse av Belzebub! ropade han.



Han ryckte värjan till sig och slog åt alla sidor i mörkret, och stolar 
föllo i golvet. Ingenstädes kunde han få fatt i Jonatan, men slutligen 
stötte han händerna mot väggen och dörren öppnades. De båda systrarna 
kommo med sina lampor och sina storögda bleka ansikten och i blotta 
linnet utan förstånd att däröver känna någon blygsel. De ströko sig endast 
mot varann och stirrade på främlingen, som väckt dem med sitt buller. Han 
gav sig denna gång ingen tid att hälsa, utan sköt upp fönstret och hoppade 
till marken. I nattrock och med värjan i hand sprang han utefter huset, 
och bakom sig hörde han en kärv röst från fönstret, men han visste icke, 
om det var enstöringens eller Jonatans eller om de båda voro en och 
samma.



-Jag såg, att du var en narr, ropade rösten, en stor narr, en narr utan 
like, och jag ville bli dig kvitt. Men få nu ryttarna se dig och blir här 
handgemäng . . . mitt hus, mitt hem, min vrå blir en askhög, innan tuppen 
gal . . .



Utan att se sig tillbaka sprang Måns Fransöske in mellan träden, och hela 
tiden tänkte han: Nu gäller det officersfullmakten! Och sedan diplomet, 
diplomet!



Månskenet lyste genom snöyran, och han såg polackerna med gungande 
fjäderbuskar skymta förbi som skuggor. När de kommo alltför nära, kastade 
han sig ned bredvid en rishög eller ställde sig bakom en trädstam.



Till sist upptäckte han en gammal översnögad förhuggning, och bakom 
stockarna reste sig en soldat och frågade viskande:



-Wer da?



-Gud med oss! God kamrat! svarade Måns Fransöske och klättrade in i 
trekanten. Fienden är över oss!



-Jag har länge tyckt mig höra hästtramp, sade Oxehufvud sakta. Rådligast 
vore måhända att springa ned till huset och besätta det.



-Kapten, befall mig inte att visa vägen! Jag blev där mottagen som gäst 
och jag är riddersman och låter hellre skjuta mig.



-Och hur blev ni där hanterad?



-Som en excellens.



-Vi få se . . . Nu lär det vara för sent. Lägg an! Skjut!



En svärm polacker galopperade fram och högg med pikarna över stockarna, 
men den första salvan kastade dem ur sadeln.



-Ohahå! Ohahå! skallade det genom skogen, och ridande 
skuggor och långa led av fotfolk samlades så 
Iångt ögat såg. I halvdunklet liknade de mörka busksnår, vilka rörde sig 
i blåsten.



-Jag tror vi få ett vackert parti med fienden, sade Oxehufvud. Vi äro fem 
och tjugu man och kring oss står väl fulla tre bataljoner.



-Nu äro vi bara tjugufyra, svarade Måns Fransöske och ryckte till sig 
musköten från en skjuten soldat.



-Nu äro vi bara nitton, sade Oxehufvud efter en stund.



Kulorna regnade över trekanten och dödade man efter man. Så snart ryttarna 
veko tillbaka, slutade svenskarna att skjuta, men när tystnaden åter 
framlockade polackerna och ingav dem tron att ingen levande längre befann 
sig bakom förhuggningen, möttes de genast av kulor och värjor och stenar 
och trädgrenar. Så fortgick den rasande striden timme efter timme. 
Oxehufvud smög sig utefter stockarna och räknade halvhögt:



-Åtta, tio, tretton . . . Nu äro vi inte fler. Ett dåligt tal.



Han hade också fattat en musköt, och på knä plockade han upp ammunition ur 
patronköket på en fallen.



-Kamrat! sade han utan att resa sig och drog Måns Fransöske i nattrocken. 
Jag for illa fram med kamraten i middags på träsket.



-Nu äro vi bara sju, svarade Måns Fransöske och laddade och sköt. Men 
snart ha vi hållit ut i tre timmar.



-Kamraten är inte den första, som visat mig, att de svenska inte alltid 
skola skratta åt sina sprätthökar. Sir kamraten, det händer ibland här i 
världen, att det, som börjar med en grann peruk, kan sluta med en grann 
gärning.



-Nu äro vi bara två.



-Knappt två, för jag har redan fått mitt, svarade Oxehufvud och sjönk 
tillbaka mot stockarna. Knappt två!



Måns Fransöske stod nu ensam bland de döda. Han slet av sin nattrock och 
virade några trasor kring sin vänstra arm, som häftigt blödde. Också 
västen kastade han undan, och lornjetten stoppade han i stövelskaftet. 
Sedan lade han sig ned bland de andra och så djupt inne under kvistarna 
och riset som han kunde krypa.

När polackerna nästa gång galopperade fram, var där stilla.



De satte över stockarna med ett vilt skri, och plundringen begynte, men 
när de sågo honom blodig och halvt avklädd läto de honom ligga, och vid 
gryningen tågade de bort.



Nu, tänkte Måns Fransöske, nu har jag min officersfullmakt! Diplomet 
kommer sedan.



Han kröp fram mellan stockarna, och uppe vid huset hittade han i snön 
perukerna, som blivit kastade efter honom från fönstret.



-Den uslingen! viskade han. Det är tacken för att jag räddade hans näste.



Hela dagen gick han genom skogarna med sina peruker under armen, och först 
sent på aftonen anropades han av det svenska lägrets förposter.



Tälten och riskojorna voro resta i skogen utan alla skyddande 
förskansningar. På vagnarna eller framför sina hyddor sutto kvinnorna vid 
en särskild gata och vaggade sina barn i knät eller viskade med sina 
soldater saktmodigt och stilla. Runt eldarna blossade kritpiporna i ärriga 
händer. Där berättade kornett Bråkenhjelm och den oförfärade löjtnant 
Pistol sina äventyr. Löjtnant Örbom lät sin granne med fingrarna känna på 
kulan från Klissov, som ännu satt kvar bakom högra örat efter att ha gått 
in under vänstra ögat och tvärs igenom huvudet. Per Adlerfelt, 
dansmästaren, beklagade att fienderna alltjämt liksom vid Düna sköto så 
lågt, att de till sist skulle skämma hans vackra ben. Där gycklade den 
kvicka Dumky och bar ännu om armen det strumpeband, vilket han som page 
tagit från en schlesisk hertiginna. Svante Horn, som förbands av sin 
trogna betjänt Lidbom, mumlade, att han aldrig kunde hugga in utan att 
genast få en kosackpik eller värja i kroppen, och framför honom stod den 
fryntliga gråhårsmannen fältskär Teuffenweiser, som beständigt påsatte och 
avtog glasögonen och alltid begärde en färdsup innan han skötte rikare 
kunder. Alla samspråkade om krigarens lott, som unnade den ena att gråna 
under mödor och ära utan att rispas av ett snuddskott, men lät den andra i 
sina dagars vår falla för första kula. Inga dryckesvisor skallade, men 
konungen lät puka och oboe muntert ljuda hela natten. Det var ett 
fältläger, där det sakta larmet liknade sorlet från en klar 
skogsbäck under juni-daggiga löv.



Drabanterna hade mot konungens vilja lindat hans tält med halm och därpå 
lagt torv, så att det liknade en kolmila. Det stod icke i lägrets mitt 
utan allra ytterst och nästan i mörkret Inne vid tältstången hade de byggt 
en härd av stenar och ditburo stund efter annan en glödhet kanonkula. 
Tvättbäckenet var av purt silver, och på bordet stod bredvid Alexander 
Magnus levernesbeskrivning och den guldbeslagna bibeln ett litet 
försilvrat beläte av hunden Pompe, som hade dött. Men det ljusblå 
silkestyget på stolen och fältsängen var redan uppnött och fläckat. Mitt i 
sängen lågo hundarna Turk och Snushane, men konungen låg i granriset på 
marken. Svagdrickat var slut, och lakejen Hultman hade icke haft annat att 
bjuda honom till kvällsvard än en bägare smält snö och två stålbakade 
skorpor. Sedan hade han brett kappan över honom och påsatt den stickade 
nattmössan. Där sov nu på sina segrars middagshöjd de svenskes konung, och 
hans smala huvud låg vänt mot det tynande skenet från den sista glödgade 
kulan. Det var nu länge sedan han läst den kvällsbön, som han fordom 
framstammade i sin kammare, medan blåsten brusade i Karlbergsparkens 
lindar. Hans gud hade småningom mörknat till det gamla testamentets 
tordönsgud, till den hämnande Herran Zebaot, vars befallningar han hörde i 
sin själ utan att därom behöva bedja, och det var Tor och Asarna, som i 
nattstormens dunder åkte kring lägret och med sina dova lurar hälsade sin 
sistfödde son på jorden.



Då började hundarna vädra och morra, och den halvvuxna Max av Würtemberg, 
Lilla Prinsen, kom överlycklig och strålande till tältöppningen.



-Majestät, ropade han med klingande barnröst, vakna, vakna! Fem och tjugu 
smålänningar ha varit ute och spelat mot fienden!



Bakom honom stod Måns Fransöske, stödd av den tappra kapten Schmiedeberg, 
som själv ännu gick med krycka efter en fäktning vid bagaget, där han med 
tolv man kämpat mot trehundra polacker.



Måns Fransöske hade aldrig burit sitt huvud mer stolt och förnöjt, 
fast han raglade av trötthet, men när han hörde, att han stod framför 
konungens tält, tvärstannade han ängsligt. Han böjde sig och borttvättade 
brådskande blodfläckarna från händerna. Hatten och mellanperuken och lilla 
peruken kastade han på marken, och utan att betänka reglementet påsatte 
han stora allongeperuken. När han blev i ordning sträckte han armarna 
utefter sidorna och steg in i tältöppningen och berättade och stammade och 
hackade tänder.



Konungen, som satt kvar i granriset, upprepade sedan själv långsamt och 
undersökande vart ord för att icke gå miste om en enda liten del av 
äventyret. Han fröjdade sig som ett barn åt en underlig saga. Slutligen 
räckte han honom handen.



-Oxehufvud talade rätt, sade han. Herrarna ha haft ett vackert parti med 
fienden. Det har varit stilla nog här i lägret, och jag skulle själv gärna 
ha varit med. Efter den polske enstöringen gäckande bad att få låna fem 
louisdorer, vill jag lämna tio, och herren skall gå tillbaka och kasta in 
dem till honom genom fönstret.



Måns Fransöske gick baklänges genom tältöppningen, och Schmiedeberg tog 
honom om livet och förde honom in i ringen av nyfiket väntande kamrater. 
Det var fänrikar och löjtnanter och kaptener, som voro hans jämnåriga men 
som redan stigit högre i graderna än han.



-Måns Fransöske! sorlade de. Nu törs ingen längre skratta åt dina 
lornjetter och dina peruker. Men hur gick det med fullmakten och diplomet? 
Diplomet!



-Stilla, stilla! sade Schmiedeberg. Belöningar äro till för stackare. 
Finge kungliga majestät råda, så gåve han inga belöningar utan ville, att 
var och en skulle fäkta och stupa för hedern allena.



Ingen vågade motsäga Schmiedeberg, och han släppte den nyvunna 
skyddslingens arm och haltade vid sin krycka ett par steg närmre elden.



-Såg ni inte? viskade han. Såg ni inte, att kungliga majestät tog honom i 
handen nästan som en vederlike?



-Då fick jag mitt diplom för tid och evighet! sade Måns Fransöske.

I sin yviga allongeperuk och trasiga skjorta 
stod han alltjämt raklång med armarna utefter sidorna, och han stammade 
ännu på målet och hackade tänder.



-Och ditt friherrebrev, svarade Schmiedeberg sakta, det får du, när du 
stupar.



7 Marodörernas drottning.



Klämtslagen hade tystnat i Narvas kyrktorn. I murbrottet på den 
sönderskjutna fästningsvallen lågo de nedhuggna svenska hjältarna, över 
vilkas utplundrade och nakna kroppar ryssarna med vilt skrän stormat in i 
staden. Några kosacker, som insytt en levande katt i magen på 
värdshushållaren, skrattade ännu i ring om sitt offer, men den jättelånge 
Peter Alexievitj, tsaren, bröt sig redan väg mitt genom trängseln på gator 
och gårdar och nedhögg sina egna män för att stävja deras illdåd. Hans 
högra rockärm var ända till skuldran genomdränkt av egna undersåtars blod. 
Trötta på mord samlades slutligen flock vid flock på torgen och 
kyrkogårdarna. Under förevändning att kyrkorna vanhelgades av de otrogna, 
som där lågo jordade, begynte knekthoparna skända och plundra gravarna. 
Bräckstänger lyfte stenarna ur kyrkgolvet, och utanför öppnades gravarna 
av spaden. Kopparkistorna och tennkistorna delade våldsmännen i stycken 
och kastade tärning om handtag och plåtar av silver. Gatorna, på vilka 
invånarna under det första handgemänget nedkastat bränder och takpannor 
och där de nedstucknas blod ännu simmade i rännstenarna, stodo i flera 
dagar överfyllda av rostiga eller halvmurknade likkistor. Håret hade på 
somliga lik vuxit, så att det hängde fram mellan bräderna. Några av de 
döda lågo balsamerade och gott bibehållna, fast bruna och hoptorkade, men 
ur de flesta kistorna grinade gula benrangel i hopfallna och möglade 
svepningar. Ängsligt kringsmygande människor läste i skymningen på 
kistplåtarna och igenkände stundom en nära anförvants namn, en moders 
eller systers. Ibland sågo de våldsmännen släpa bort de multnade 
lämningarna och kasta dem i floden. Ibland åter lyckades det dem att, 
skyddade av natten, själva bortföra dem och nedmylla dem utanför staden. 
Så kunde man i mörkret möta en gammal man eller kvinna, som med sina barn 
och tiänstepigor mödosamt kom smygande med en kista.

En natt bivuakerade en svärm av våldsmän i ett av kyrkogårdarnas 
hörn. Huj, vilken lust att vältra hop ett bål av sängbottnar och bolstrar 
och stolar och likkistgavlar och vad hin som kunde släpas fram! Lågorna 
och gnistorna flammade i höjd med prästgårdens vindöga. Runt omkring stodo 
kistorna uppstaplade på varandra, och ur en av de översta hade bottnen 
brustit, så att den inneliggande salig skattmästaren stod rak lång med 
allongeperuken på huvudet och såg ut som hade han tänkt: Bitte, i vilket 
sällskap har man dock fört mig?



-Haha, lille far! ropade till honom våldsmännen, medan de stekte 
augustiäpplen och lök vid lågorna. Du ville allt ha något rivande i 
strupen, du!



Skenet av elden upplyste prästgårdens dagligkammare, och gnistorna flögo 
in genom de krossade rutorna. Där stod endast ett sprucket bord och en 
stol och på den satt prästen med pannan stödd i händerna.



-Vem vet! Kanske det kunde lyckas! mumlade han och reste sig som hade han 
hittat nyckeln till en länge begrundad gåta.



Hans silvervita skägg bredde sig över hela bröstet och hans hår hängde ned 
på skuldrorna. Som fältpräst hade han i sin ungdom varit med om litet av 
varje, och aldrig hade han skjutit tillbaka en bjuden bägare. Sedan som 
änkling i prästgården hade han dyrkat Herren Gud i fröjd och gamman med 
bräddfyllda krus, och det skvallrades om, att han inte i förstone grep 
efter boken, om en välskapad slinka händelsevis satt med i laget. Därför 
tog han nu också olyckan modigare och försonligare än andra och hans 
hjärta var lika ofördärvat som hans krigarelika kropp var oböjd av åren.



Han gick ut i förstugan och utplockade försiktigt de fem sex rostiga 
spikar, vilka fasthöllo ett par bräden framför en liten trång smyg under 
trappan. Därefter lyfte han brädena åt sidan.



-Kom ut, mitt barn! sade han.



Då ingen åtlydde honom, vart hans röst något strängare och han upprepade 
sina ord.



-Kom ut, Lina! De båda andra tjänsteflickorna blevo bundna och bortburna. 
Det var sannerligen i sista andedraget jag fick dig in här. Men det 
är snart ett dygn sedan dess, och du kan inte leva utan mat och drick. Nå?



När han ändå inte blev åtlydd, kastade han förnärmad huvudet bakåt, och 
han talade nu barskt och befallande.



-Varför lyder du inte? Tror du maten finns här? Inte så mycket som en nypa 
salt har lämnats kvar i huset. Du måste skaffas bort, begriper du. Går det 
dig illa, fångar dig en våldsman på vägen, ja då, barn, kan jag bara säga 
detta: knyt då armarna om hans nacke och följ honom på hästryggen vart 
håken det sedan bär. Jag har mången gång i krigstumlet sett en sådan 
kärlek, och då har jag slängt soldatkappan över prästrocken och lyft på 
hatten för det lyckliga slutet på visan. Hör du inte, tös? När din salig 
far, som var en drinkare - om jag skall tala uppriktigt - var min 
stallkarl och en gång drog mig ur en vak, lovade jag att sedan sörja för 
honom och hans barn. Och så var han född svensk som jag! Nå, har jag inte 
alltid varit för dig en faderlig husbonde, eller vad har hennes nåd att 
invända? Har vettet rukit ur henne, vad?



Nu började något att röra sig inne i den beckmörka smygen. En armbåge 
stötte mot väggen och det tassade och skrapade, och så steg Lina 
Andersdotter ut i blotta lintyget med bara ben och en sönderriven jacka 
utan ärmar men med ett helt ryggstycke, över vilket den bruna hårflätan 
hängde ned.



Eldsljuset föll in genom fönstret. Hon höll lintyget mellan knäna och 
kurade hop, men hennes friska nedåtböjda ansikte med de breda öppna dragen 
var lika muntert som om hon som bäst hade stigit ur fållbänken en vacker 
vintermorgon i skenet från gryningen.



Blodet frusade nog ännu i hetsig takt genom den vithårige 
krigspredikantens ådror, men i denna stund var han endast husbonde och 
far.



-Jag visste inte, att man i mitt simpla hus lärt sig en så högförnäm 
skamsenhet, sade han och klappade henne vänligt på den nakna skuldran.



Hon såg upp.



-Nej, men det är bara det, sade hon, att jag fryser så illa.



-Nå ja, det låter höra sig. Så- vill jag att det skall talas i mitt hus 
Men jag har inga klädesplagg att giva dig. Mina egna hänga som 
fransar. När som helst kan huset brinna. Jag själv kan måhända oantastad 
smyga min färde och en rigariksdaler har jag på fickan. Vem frågar efter 
en nedtrasad gammal gubbe! Annorlunda är det med dig, Lina. Jag känner de 
vilda sällarna. Jag vet bara ett sätt att skaffa dig undan, men jag ryggar 
själv tillbaka för att säga det. Du är nog för rädd.



-Rädd är jag inte. Det får väl gå mig som det går. Jag är väl inte bättre 
än de andra. Bara jag sluppe frysa.



-Kom då hit till dörren, men bliv nu inte förskräckt! Ser du, där ute i 
portgången ha de uslingarna satt in en liten kista av trä. Den kan inte 
vara så tung, men kanske du får rum i den. Törs du lägga dig i den kistan, 
så kanske jag kan smussla dig ur staden.



-Det törs jag väl.



Hon hackade tänder och darrade, men rätade upp sig en smula och lät 
lintyget hänga fritt ned och gick ut på stenarna i portgången.



Prästen lyfte av det fuktiga locket, som låg löst, och i den plundrade 
kistan hittade han ingenting annat än hyvelspån och ett brunt täcke.



-Det var just vad jag behövde, huttrade hon och drog fram täcket och 
vecklade det över sig och steg upp och lade sig på ryggen i hyvelspånen.



Prästen böjde sig över henne och lade sina båda händer på hennes axlar och 
såg henne in i de frimodiga ögonen. Hon kunde vara aderton eller nitton 
år. Håret var struket slätt bakåt ända till flätan.



När han stod så, kom det för honom, att han icke alla tider sett på henne 
med så rent och faderligt sinne som han själv önskat och som han låtsats. 
Men nu gjorde han det. Hans långa vita hår föll ända ned över hennes 
kinder.



-Må det gå dig väl, barn! Jag är gammal. Det betyder föga, om mitt liv 
varar ännu en tid eller skövlas i dag som är. Jag har varit med om många 
tjuvstreck och illdåd i mina dagar, och för mina synders förlåtelse vill 
jag också en gång vara med om något gott.



Han nickade och nickade åt henne och reste sig.



Där ute hördes stojet allt vildare. Han lade på locket och klämde in 
de långa kvarsittande skruvarna så gott han förmådde. Sedan knäföll han 
och snodde ett rep på tvären över kistan och lyfte med starka armar den 
tunga bördan på sin rygg och skred framåtböjd och sviktande ut i det fria.



-Se dit! ropade en av våldsmännen vid elden, men den närmaste kamraten 
tystade honom med orden:



-Låt gubbstackarn hållas. Det är ju en eländig fattigkista.



Svetten sipprade utför den gamles ansikte, och det värkte och sved i rygg 
och armar under den svåra tyngden. Steg för steg jämkade han sig framåt 
genom de mörka gatorna. Allt emellanåt måste han nedsätta kistan på marken 
för att andas ut, men då stod han med handen på locket och i ständig 
fruktan att anropas och knuffas undan eller att bli nedstucken av någon 
kringsvirrande knekthop. Flera gånger måste han stiga åt sidan för 
forvagnar, lastade med män och kvinnor, vilka skulle föras hundratals mil 
inåt Ryssland för att befolka ödemarkerna. Den store, segrande tsaren var 
en såningsman, som icke räknade de korn han strödde.



Då slutligen den gamle krigarprästen kom till stadsporten och vakten gick 
honom till mötes, uppjagade han med ångestens hela samlade vilja sina 
krafter till det yttersta. Med en enda arm kvarhöll han kistan på ryggen 
och tog med den lediga handen sin rigariksdaler ur fickan och räckte den 
åt vaktknekten till mutor.



Knekten vinkade åt honom att gå vidare.



Åter ville han flytta foten framåt, men nu förmådde han det icke. Genom 
stadsporten såg han floden glindra på det fria fältet, men sedan svartnade 
det för hans öga. Sakta och ännu i sin hjälplöshet rädd om sin börda 
makade han varsamt kistan ned bredvid sig på stenläggningen. Därefter föll 
han framstupa och dog.



De andra vaktknektarna sprungo fram och begynte skymfa och gräla. Där i 
portvalvet fick inte kistan bli stående.



Officerarna, som sutto och dobblade i ett rum inne i kasematten, kommo nu 
också tillstädes. Den ene av dem, en liten torr och utvattnad gestalt med 
fyrkantiga brillor och som mer liknade en skrivare än en soldat, ryckte 
till sig en lykta och gick fram och gläntade en smula på locket med 
värjbaljan.

Första gången var han nära att tappa lyktan och 
drog huvudet brådstört tillbaka! Andra gången, när han böjde sig och lyste 
dit in, dröjde han litet längre och mera forskande och strök sig därefter 
med handen över hela ansiktet som för att skymma sina tankar. Sedan hakade 
han av brillorna och stod fundersam. När han tredje gången böjde sig ned, 
Iyste han i springan fram och tillbaka, och därinne låg Lina Andersdotter 
helt lugnt och plirade emot honom i lyktskenet utan att själv veta vad som 
var på färde.



-Jag är hungrig, sade hon.



Han ställde ifrån sig lyktan och gick ett par steg upp och ned genom 
valvet med händerna korsade på ryggen. Så kom ett illmarigt och muntert 
dallrande liv över hans stela drag, och oförmärkt tog han ur rocksäcken 
några augustiäpplen och stoppade dem in i kistan. Därefter började han 
kommendera.



-Hitåt, karlar! Åtta man bära kistan till general Ogilvy och hälsa och 
säga att den är en ringa gåva från hans ödmjuke tjänare, Ivan Alexievitj. 
Åtta av er andra, som nyss kommit från arbetet på vallarna, gå bakefter 
och hoprulla förskinnen till trumpeter, i vilka ni tuta regementets 
marsch. Men allra främst gå två män med vassfacklor. Framåt!



De vilda knektarna betraktade varandra gapande och lydde. Kistan lyfte de 
skrattande på sina musköter. Två långa tjärade och med halm omvirade 
stänger framdrogos ur valvets hörn och tändes vid lyktan, och när tåget 
satte sig i rörelse utåt fältet till lägret, tutade musikanterna sin 
marsch i förskinnen:



-Du knekt, som musköten på axeln tog, vad bry dig kamrar och sängar! Du 
spisar som prins på första krog, och flickor och löss det har du nog, men, 
hejsan, var har du pengar!



När de kommo till lägret, rusade soldaterna samman i fackelskenet. General 
Ogilvy, som suttit till bords, kom ut ur tältet.



-Käre lillefar, sade den ene bäraren, Ivan Alexievitj, löjtnanten, sänder 
dig ödmjukligen denna gåva.

Ogilvy bleknade och bet i läppen under de borstiga grå mustascherna. 
Hans ärriga och ansträngt barska ansikte var i grunden godmodigt och 
välvilligt



-Är han från sitt sunda vett? dundrade han med spelad vrede, fast han i 
själva verket var skrämd som en pojke. Ställ ned kistan och bryt bort 
locket!



Knektarna bände med klingorna, och det murkna locket ramlade åt sidan.



Ogilvy stirrade. Så brast han i skratt. Han gapskrattade, så att han måste 
sätta sig på jordbänken. Också knektarna skrattade. De skrattade hela 
tältgatan ned igenom, så att de raglade och vacklade och måste stödja sig 
mot varandra som krogkunder och fyllbultar. Lina Andersdotter låg där i 
kistan med ett halvätet äpple i handen och gjorde stora ögon. Hon hade nu 
blivit varm igen och var så blomstrande i kinderna som en docka.



-Vid alla helgonen! utbrast Ogilvy. Inte ens i sankt Antonius katakomber 
har man sett sådant under! Det är ett lik, som borde skickas vidare till 
själva tsaren.



-Ingalunda, svarade en av hans officerare. Jag skickade två ljushåriga små 
gurkor i förrgår, men han har nu bara sinne för brunhåriga och smala.



-Nå då så! svarade Ogilvy och vände sig bugande åt Narva till. Hälsa Ivan 
Alexievitj, att när kistan tillbakaskickas, skall det ligga en 
kaptensfullmakt på botten. He, he, sockerros!



Han gick fram och strök Lina Andersdotter under hakan.



Men då satte hon sig upp och tog fast honom i håret och gav honom ett 
smällande slag på örat och därefter ännu ett.



Han lät sig icke det ringaste bekomma utan bara fortsatte att skratta.



-Så vill jag ha dem, sade han, så vill jag ha dem! Jag skall göra dig till 
marodörernas drottning, mitt gryn, och som vårdtecken därpå giver jag dig 
här en armkedja med en turkos i knäppet. Ett band av vårt värsta slödder 
stal den nyss ur grevinnan Horns kista i Narva.



Han skakade kedjan från handloven och hon ryckte den ivrigt till sig.

När det sedan om aftnarna dukades i tältet, satt Lina Andersdotter 
till bords bredvid Ogilvy. Hon hade nu fått fransyska kläder av blommigt 
tyg och bar hårklädsel med blonder. Men vilka händer! Hon fick alltid äta 
med handskar, men under dem svällde de breda och stora fingrarna, och det 
röda sken fram mellan knapparna.



-Håhå, håhå! ropade generalerna. De händerna göra en muntrare än man blir 
av en hel kanna ungerskt. Hjälp oss! Spänn åt bältena om livet! Håll oss 
under armarna! Det här kan ingen åse helbrägda.



Och så hon tog för sig och mumsade sötsaker och satt med skeden i vädret! 
Smakade något illa, så grinade hon. Äta det kunde hon. Dricka det ville 
hon däremot icke, utan tog bara en klunk i munnen och sprutade sedan vinet 
på generalerna. Men alla deras svordomar och värsta talesätt lärde hon 
sig, och beständigt satt hon lika blomstrande och munter.



-Hjälp, hjälp! skreko generalerna, kvävda av skratt. Blås ut ljusen, så 
att man slipper se henne! Håll oss om pannan! Hjälp! Får det kanske vara 
ett litet blossande ur tobakspipan, mademoiselle?



-Va' djäkeln, kan jag inte få sitta i fred! svarade Lina Andersdotter.



En ting var det dock, som Ogilvy skickligt dolde för att inte skrattarna 
skulle vända sig mot honom och knipa honom i sidan och rycka i 
rockfransarna och säga: "Jo, lillefar, du har allt tagit dig vatten över 
ditt skalliga huvud. Signe dig, lillefar! Signe dig och dina små 
missöden!"



Han låtsades alltid behandla henne en smula likgiltigt bekant, men han 
satte sig aldrig så nära henne, att inte hans hund kunde hoppa upp emellan 
dem, och han tog aldrig i henne, så att någon såg det, och aldrig heller, 
när ingen såg det, ty då visste han, att hennes hand träffade honom i 
ansiktet, så att handsken sprack och det röda sken fram i hela sin styrka. 
Det hände nog att hon det oaktat ibland gav honom ett dunk mitt i 
ansiktet, och ingen snäste hon värre än honom, men åt allt det skrattade 
han bara som de andra, så att aldrig förr hade där i lägret varit ett 
sådant stoj och kolorum.



Emellanåt tänkte han att knuta henne, men han skämdes för de andra, 
ty allting hördes genom tältet, och han fruktade, att de då så mycket 
lättare skulle ha gissat, hur det stod till och hur litet han kom någon 
vart med den pigan. Vänta, menade han, vi sitta väl en gång för oss inom 
lås och vägg. Vänta bara! Till dess får det gå, som det går.



-Hjälp, hjälp! ropade generalerna. Så hon bär sitt släp! Vi ska hålla i. 
Kors, kors, nej, men titta bara!



-Bär upp det, ni, sade hon. Bär upp det, ni! Det passar er.



Och så knuffades generalerna och buro upp hennes släp, både när hon gick 
till taffeln och därifrån.



Då hände det en afton, när hon satt mellan de drickande gubbarna, att en 
adjutant steg in tvehågse och förläget. Han vände sig till Ogilvy.



-Törs jag vara uppriktig?



-Naturligtvis, min gosse.



-Och vad helst jag säger blir tillgivet?



-På min heder. Men säg bara ut det!



-Tsaren är på väg ut till lägret.



-Nåja, han är min nådige herre.



Adjutanten pekade på Lina Andersdotter.



-Tsaren har tycke för långa och brunhåriga, sade Ogilvy.



-Excellens, han har på sista dagarna ömsat smak!



-Gott. Kalla trupperna i vapen . . . och så fram med en trespänd vagn!



Nu slogs alarm. Trummorna virvlade, hornen smattrade, vapnen skramlade, 
och tramp och rop fyllde natten. Dryckeslaget bröts, och Lina Andersdotter 
sattes i en rustvagn.



Bredvid bonden, som körde, sprang en soldat upp med en tänd lykta och hon 
hörde bonden sakta utfråga denne om ändamålet med flykten.



-Tsaren! svarade knekten entonigt och pekade med tummen över sin axel mot 
flickan.



Då kröp bonden samman som under en frostkall kåre och piskade de små 
lurviga hästarna allt vildare och vildare. Han hojtade och slog och jagade 
dem i dundrande galopp. Lyktskenet strök fram över granbuskarna och de 
brända gårdarna, och vagnen stötte och vacklade mellan stenarna ooh 
knakade i sina fogar.

Lina Andersdotter låg på ryggen i höet och såg på stjärnorna. Vart 
fördes hon hän? Vilka öden väntade? Hon undrade och undrade. Om handloven 
hängde armkedjan som en talisman, en borgen för fullbordelsen av Ogilvys 
underliga förutsägelse. Marodörernas drottning! Det klang så högtidligt, 
fast hon först så småningom hade utletat vad orden egentligen betydde. Hon 
strök och plockade på de små silverringarna och satte sig upp och 
granskade i lyktskenet den steniga vägen. Varsamt makade hon sig allt 
längre och längre bakut. Hon klättrade långsamt och obemärkt över 
vagnsgaveln och sänkte fötterna i marken. Skulle hon krossas och bli 
liggande? Några steg släpade hon med. Sedan förlorade hon fäste och 
stapplade och föll sönderriven bland buskarna.



Allt fjärmare dundrade rustvagnen med sitt galopperande trespann, och 
Iyktskenet försvann. Då steg hon upp och torkade blodet från kinderna samt 
vandrade bort inåt de obanade skogarna.



När hon mötte förvildade flyktingar och de sågo hennes fagra ansikte, 
plockade de genast bär och svampar åt henne och följde med. Hon fick ett 
helt hov av trashankar och hon hanterade dem så illa, att de knappast 
tordes snudda vid hennes kläder, men ibland stucko de ned varandra. 
Slutligen tog hon tjänst hos en skepparhustru, som skulle segla med sin 
man till Danzig, och knappt började det skymma innan trashankarna kommo 
fram, en efter en, och togo hyra för ingenting. Skepparen satt på kajutan 
i månljuset och blåste skalmeja och prisade, att han hade fått så villig 
besättning, och aldrig hade gumman sett en starkare piga. Men knappt hade 
de stuckit ut på havet, så satte sig Lina Andersdotter bredvid skepparen 
med armarna i kors, och alla trashankarna lade sig på ryggen och sjöngo i 
ton med skalmejan.



-Tror ni jag vill skura era bunkar! sade hon.



-Slå henne, slå henne! ropade gumman, men skepparen makade sig bara 
närmare och blåste och blåste i sin skalmeja. Natt och dag gungade skutan 
på de blanka vågorna med slappa segel, och skepparen spelade för Lina 
Andersdotter, som dansade med sina trashankar, men nere i kajutan satt 
gumman och jämrade sig och grät.

När de kommo till Danzig stack skepparen pipan under armen och smög 
sig om natten med Lina Andersdotter och hennes trashankar från skutan. De 
gissade nu, att hon tänkte gå till de svenska trupperna i Polen och tvinga 
själva konungen att räcka henne handen.



När hon med sitt följe gnolande steg in bland de svenska trosskvinnorna, 
var där uppror och larm, ty i två dygn hade de suttit på sina vagnar utan 
mat, och den sista provianten lämnades till marketentarna och delades 
mellan soldaterna. Då steg hon fram till första bästa korporal och satte 
händerna i sidorna.



-Skäms han inte, sade hon, att låta mina kvinnor svälta, när han ändå inte 
kan vara utan dem.



-Dina kvinnor? Vem är du?



Hon pekade på sin armkedja.



-Jag är Lina Andersdotter, marodörernas dronning, och nu tar han med sig 
fem man och följer oss.



Han såg på sin kapten, den oförvägne Jakob Elfsberg, och såg på hennes 
vackra ansikte och på sina knektar. Vad det led, ställde sig dessa omkring 
henne med sina musköter, och kvinnorna beväpnade sig med piskskaft och 
påkar. Om natten, när brandskenet färgade himmelen, steg konungen nyfiken 
i sadeln, och då den vilda hopen kom tillbaka med fullastade vagnar och 
oxar och får, jublade tropparna allt högre:



-Vivat kung Carolus. Vivat dronning Carolina!



Kvinnorna trängdes kring konungens häst, så att lakejerna måste hålla dem 
tillbaka, och Lina Andersdotter gick rakt fram emot honom för att få sitt 
handslag. Men då reste han sig i stigbyglarna och ropade över kvinnornas 
huvud till korporalen och de fem soldaterna:



-Det är bra maroderat, gossar!



Från den stunden ville hon aldrig höra konungen nämnas, och var hon mötte 
en man, slungade hon honom sina argaste otidigheter rätt i ansiktet, 
antingen han var simpel knekt eller general. När Malkum Björkman, den unge 
men för sina bragder och sår redan så beryktade drabanten, räckte henne 
handen, lade hon i den hånfullt sin tomma och trasiga börs, och aldrig 
blev hon ondare än när hon hörde generalmajor Meyerfelt 
visslande rida framför sina dragoner eller 
igenkände överste Grothusens brungula kinder och ramsvarta peruk. Men låg 
en sårad stackare vid vägen, då bjöd hon de sista dropparna ur sin 
bleckflaska och lyfte honom på sin vagn. Frost och rispor barkade snart 
hennes kind. Högt på trosskärran satt hon med sitt piskskaft och 
kommenderade hela den galna eftertroppen av lösa kvinnor, lagvigda hustrur 
och tjuvaktiga sällar, som strömmat till från östan och västan, och när om 
nätterna eldskenet steg på himmelen, då visste soldaterna att drottning 
Carolina var ute på plundringsfärd.



När efter dagar och år och efter det lustiga vinterkvarteret i Sachsen 
tropparna så tågade mot Ukraina, befallde konungen, att alla kvinnorna 
skulle lämna hären.



-Lär honom att hålla sig till sitt! mumlade Lina Andersdotter och åkte 
helt lugnt vidare.



Men när hären kom till Berezina, blev det sorl och jämmer bland kvinnorna. 
De samlades kring Lina Andersdotters kärra och vredo händerna och lyfte 
barnen i höjden.



-Vad har du nu att svara! Tropparna ha redan gått över floden och upprivit 
alla bryggorna bakom sig! De ha lämnat oss till pris åt kosackerna!



Hon satt med piskan i knät och höga stövlar, men på handloven blänkte ännu 
silverkedjan med sin turkos. Allt häftigare snyftade och kvidde runt henne 
de förrådda, och ur de slutna trossvagnarna, som liknade lådor, framkröpo 
pudrade och målade sachsiska slinkor. Somliga hade till och med 
satinkjortlar och guldhalsband. Från alla sidor kommo kvinnor, som hon 
aldrig sett tillförene.



-Schmutzige Dirnen! mumlade hon. Nu får jag äntligen bese det smuggelgods, 
som kaptenerna och löjtnanterna fört med sig i sina vagnar. Vad ha ni 
bland mina fattiga trosskäringar att beställa! Men nu få vi alla lära, vad 
mannen går för, när hans matsäcksknyte blir för lätt.



Då ryckte de henne i kläderna och anropade henne som om hon ensamt kunnat 
besegla deras öde.



-Är det ingen, sade hon, som kan psalmen: När jag blir förd i mörksens 
dal? Sjung den, sjung den!



Några av kvinnorna uppstämde psalmen med kvävda röster och nästan 
viskande, men de andra störtade ned till floden och uppletade båtar och 
brospillror och rodde sig över. Var och en, som hade en man eller en 
käraste vid hären, hoppades att till sist dock bli mottagen och dold, men 
alla de värsta dravelskvinnorna, som varken hörde till höger eller 
vänster, de stodo med sina trasor eller sina smaklöst utspökade kjortlar 
kvar i ring om Lina Andersdotter, och svärmar av kosacker, som satt över 
floden för att uppsnappa efterblivna marodörer, smögo på knä fram mellan 
buskarna.



Då veknade hennes hjärta och hon steg ned från vagnen.



-Stackars barn! sade hon och klappade slinkorna på kinden. Stackars barn, 
jag skall inte lämna er . . . Men nu få ni, ta' mig fan, bedja till Gud, 
att han gör edra blodröda synder vita, för jag har intet annat att bjuda 
er, än att skämma ut männen och dö en hederlig död.



Hon öppnade vagnslocket och framletade bland sitt rovgods några pikar och 
polska sablar och satte dem i handen på de sakta sjungande kvinnorna. 
Därefter fattade hon själv en musköt utan kula och krut, och väntande 
ställde hon sig hos de andra kring kärran. Så stodo de i solnedgångens 
ljus överst på stranden.



Då kvinnorna på floden sågo kosackerna rusa fram till kärran och nedhugga 
en efter en, i tanke att det var förklädda män, ville de vända sina båtar, 
och soldaterna sprungo från sitt befäl tillbaka ned mot vattnet och gåvo 
eld.



-Vivat kung Carolus! ropade de tusenstämmigt om varandra Och vivat . . . 
Nej, det är för sent! Si, si! Det är dronning Carolina, som mitt bland 
skökorna dör jungfru med musköten i hand!



8 Mazepa och hans ambassadör.



I en präktigt pyntad sovkammare stod en himmelssäng med fjäderbuskar på 
hörnen. Bakom de till hälften sammandragna sparlakanen låg en 
sextiotreårig gubbe, med täcket upplagt ända under skägget och det långa, 
vitnade håret utslaget över kudden. Hela pannan doldes under ett plåster. 
Det var Mazepa.



Bredvid bädden bland medicinkopparna på golvmattan lågo några latinska och 
fransyska skaldeverk, och vid dörren förde en liten skinntorr präst ett 
viskande samtal med två grönklädda budbärare från tsar Peter.



-Han uppfattar näppeligen era ord, viskade prästen och gav en sorgset 
forskande blick mot den sjuke. Själv ligger han långa stunder mållös. Vem 
kunde ana, att den levnadsglade gamle så plötsligt skulle läggas på 
sotsängen!



-Ivan Stefanovitj! sade med höjd stämma en av främlingarna och närmade sig 
sängen. Vår högsinte tsar, din herre, låter hälsa dig. Minnes du? De tre 
av dina kosacker, som smögo sig till honom och berättade, att du i 
hemlighet förberedde ett uppror mot hans överhöghet, dem lät han fängsla 
och återsända till dig som vängåva. Ivan Stefanovitj, han litar på din 
trohet.



Mazepas ögon öppnades matt och läpparna rördes, men han förmådde endast 
framstamma en obegriplig viskning.



-Vi förstå dig! ropade budbärarna om varandra. Vi förstå dig! Du välsignar 
honom och tackar honom för hans nåd, och vi skola säga honom, att du böjts 
under dina år och att du redan vänt alla dina tankar mot det som icke är 
av denna världen!



-Jag fruktar, mumlade prästen avsides, att här är det snart slut.

Budbärarna nickade sorgmodigt och avlägsnade sig baklänges ur 
sovkammaren.



Så snart de voro ute, reglade prästen dörren.



-De ha gått! sade han.



Mazepa satte sig upp och slet plåsterlappen från pannan samt kastade den 
långt bort över golvmattan. Det glittrade och gycklade i hans mörka, 
vidöppna ögon. Rodnaden steg och bleknade på kinderna, och under den 
vackert svängda näsan blänkte tänderna så vita och friska som en ynglings. 
Han knuffade undan täcket, och fullt påklädd från topp till tå i livrock 
och stövlar med sporrar sprang han ur sängen och knep gäckande prästen i 
sidan.



-Du lilla tjuvpräst där! Du vägstrykare! Den här gången skötte vi oss inte 
illa. I Moskva skall man tro, att gamle Mazepa ligger orkeslös och 
ofarlig. Gud vare hans fromma själ nådig! Hahahej! Du lilla tjuvpräst där! 
Du ärkehymlare!



Prästen skrattade torrt. Han var en avsatt biskop från Bulgariet, och hans 
runda huvud med den korta näsan och de djupt liggande ögonen liknade en 
dödskalle.



Mazepa blev allt uppsluppnare.



-Mazepa döende! Jo, spörj hans kärestor! Spörj bara! Nej, du min store 
moskovitiske tsar, nu vill jag leva och bli dig kvitt.



-Tsaren misstänker dig, herre, men han vill avväpna dig med ädelmod. Sådan 
kan han vara.



-Och därmed vore jag besegrad, hade han inte en natt vid bordet, då vi 
voro druckna, slagit mig på örat. Jag skattar mitt öra lika heligt som 
hans, och en skymf kan jag aldrig förlåta. Den sitter kvar i själen och 
fräter och gnager. Är jag inte en konung av börd, så är jag det av sinne. 
Och vad vill han med sina tyska rockar på mina präktiga kosackmän! Nu till 
saken! Berätta dina äventyr, du lögnare!



-Herre, klädd som tiggarmunk gick jag vägarna framåt mot de svenskes 
högkvarter, men ibland satte jag krögartösen på knät och kannan på 
bordshörnet, och när jag då tittade ned och såg tån sticka fram ur min 
trasiga sko, tänkte jag för mig själv: Det här är Mazepas ambassadör!



-Nåväl, hur fann du sprätthöken?

-Sprätthöken?



-Naturligtvis! De svenskes majestät! Kung Carol! Tror du inte, att han 
sprättar lika mycket med sina nedsotade paltor som någon fransysk 
luktvattensprins med sina silkesstrumpor! Och han besitter det där 
underliga nordiska lättsinnet, som ideligen klatschar med ridpiskan och 
ropar: Strunt, det här är ingenting! Schadet nichts! - Han har aldrig 
kunnat sörja en olycka längre än över natten. Det har varit hemligheten 
med hans kraft. Ve honom och hans öde den gång, då han sitter sömnlös natt 
efter natt! Jag är nyfiken att se honom. Jag längtar. Men så tala då!



-Först fann jag honom i peruk och rustning på krögartösens nackduk eller 
förkläde och på glaset, som jag drack ur, och på sockerverket, som jag åt 
av, och på borddukar och kistlock och tobaksbössor och marknadsstånd. 
Ingen talade om annat än om honom, och barnen ställde upp sig och lekte 
svensk gudstjänst. Bondgubbarna kallade honom protestanternas av Gud själv 
utkorade svärdspåve och lyfte därvid på hatten.



-Nåja, men hur fann du honom själv, när du kom till högkvarteret?



-Jag varnar dig. Jag förutsäger olyckor. Jag fann honom uppblåst och 
högmodig . . .



-som en stor karaktär, vilken världen begynner underkänna.



-Marlborough lämnade efter audiensen i Sachsen hans läger med en 
axelryckning, och suveränerna börja skratta åt honom på ryggen . . . Hans 
egna generaler ha tröttnat.



-Han har blivit en pöbelhjälte, menar du. Än se'n! Det är en sådan man jag 
behöver för att samla de vilda horderna. Om du icke försäkrar mig, att du 
sett honom spisa och dricka, kan jag inte tro att han är en levande 
människa. Då måste jag säga: De svenskes unge furste stupade i segertumlet 
vid Narven, men hans skugga rider alltjämt vidare framför tropparna, och 
snön faller och faller och trummorna bullra och mullra och de glesnande 
bataljonerna veta icke och förstå icke, vart han för dem. När fienderna 
igenkänna honom inne i krutröken, sänka de vidskepligt musköterna och våga 
icke skjuta, och han märker icke, att han ibland hugger ned män, som 
göra sig redo att falla på knä. Lejda lönnmördare kasta vapnet vid hans 
åsyn och giva sig själva till känna - och han låter dem gå ostraffade Tala 
icke till honom om stater och traktater! Han kämpar icke om ägodelar som 
människor; han för Guds svärd till att hämna och belöna. Vad begärde han 
i segerlön nyss vid fredsslutet? Penningar? Land? Av Österrike begärde han 
en kammarherre, som förtalat honom vid taffeln, och en svärm ryska 
knektar, som flytt dit in över gränsen. . . och samvetsfrihet åt 
protestanterna. Av Preussen fordrade han fängelse åt en överste som givit 
råd åt tsaren, och landsförvisning för en skribent, som häcklat hans 
förordningar mot pietisterna . . . Av Sachsen fordrade han Patkull och 
alla svenska överlöpare, men frihet åt prinsarna Sobieski och alla 
sachsare, som gått över till de svenske. Kung August själv tvingade han 
att packa in de gamla polska regalierna i en sammetskoffert och skicka dem 
till kung Stanislaus. Sedan han nu avsatt kung August i Polen, vill han 
avsätta tsaren eller utmana honom på envig, men deras kronor och 
regeringsbestyr vill han ej ens mottaga i gåva. Sedan forntiden har ingen 
sällsammare man hållit ett svärd eller en spira!



Mazepa hade, medan han talade, fattat så hårt om den ena sängstolpen, att 
sidenhimmelns fjäderbuskar skakade, men prästen höjde tre fingrar och 
svarade:



-Jag har varnat dig! Allt som han vidrör inviger han åt elände och död. 
Men han är äventyrarnas skyddspatron och storhet. Också du, herre, är en 
äventyrare, och jag själv är den värste äventyraren av er alla. Därför 
vill jag vara foglig.



Han sänkte handen och närmade sig med vanvördig förtrolighet.



-Du, Ivan Stefanovitj! Har det aldrig förundrat dig, att jag lade mina 
stigar just till din port?



-Du blev bortkörd från din biskopsstol för din otro och dina streck.



-Närmast gällde det ett litet snatteri utan vidare betydelse. Det satt på 
ikonostasen ett par smaragder . . .



-som du ersatte med glasbitar och i all tysthet sålde bort för att kunna 
leva litet bredare och mer värdigt en kyrkans tjänare.

-Låt oss inte mer tala därom! Så hörde jag om 
Mazepa, den forne pagen vid Johan Kasimirs hov, vilken i sin puderperuk så 
Iänge uppvaktade det vilseledande könet, att en svartsjuk äkta man 
slutligen band honom naken på hästryggen och jagade honom ut i 
ödemarkerna. Och där byggde han sig sitt äventyrarvälde. Sankt Andreas 
skydde dig, Mazepa! Jag behövde en liten herre, som skämdes att slå av ett 
gott huvud och som i ro lät mig läsa mina greker och min Machiavelli och 
till vilken jag kunde säga: Topp, min gubbe! Alltihop är en skugglek, även 
att du är herren och jag tjänaren. - Därför gick jag till dig. Men 
äventyrarblodet tål inte att sitta. Och det ledsnar på ditt vattenblandade 
vin, ty du är en stor girigbuk, Mazepa, och efter du nu grubblar på en 
stor penningeaffär i muskötkulor, så följer jag dig. Och efter den svenske 
kungen ej längre hör på sina generaler och ej på de bönfallande breven 
från sin farmor och sitt folk och efter den farligaste och omöjligaste 
vägen går hitåt, vill han mottaga ditt anbud om förbund. Med dig och dina 
kosacker vill han tåga mot din herre. Här äro papperen.



Prästen avskakade sin kåpa och stod i kosackdräkt med pistoler i gördeln, 
och vid bröstet framdrog han några hopvikta papper.



Mazepa bleknade och grep dem och höll dem länge tryckta till sin mun under 
det att han sänkte pannan och bugade som inför en osynlig helgonbild.



-Trummorna! Trummorna! stammade han upprört.



Men då prästen hunnit till dörren hejdade han honom.



-Nej, Iåt inte röra trummorna förr än i morgon.



Därefter gick han till ett simpelt träbord i ett litet sidorum och satte 
sig över sina räkenskapsböcker. Han lät kalla sina fogdar och räknade och 
räknade och föreskrev större sparsamhet i mjölkkammaren. Halvt en lustig 
rovriddare och halvt en lärd men hushållsaktig godsägare övervakade han 
slutligen packandet av sina många koffertar och lårar. Ibland böjde han 
sig själv ned och hjälpte till. Allra sist påtog han nästa morgon en 
urmodig och mycket prydlig kosackdräkt. Hetsig och rörlig sprang han upp 
från stolen, så snart han hade satt sig, men framför spegeln blev 
han stående väl en timme och strök alltemellanåt genom skägget med sina 
fina små vita händer.



Först när spelet hördes, steg han i sadeln. och han höll beständigt sin 
springare i galopp.



När han nu efter någon tid hade hunnit till svenskarna och en morgon i 
snöyra red i konungens följe, kom prästen liksom av en händelse att hålla 
sin häst vid hans sida. Runt omkring tågade tropparna förbi överstänkta av 
smuts och med vapnen och kanonerna betäckta för att icke dessa skulle 
rosta. Trossvagnarna skramlade med sin last av proviantsäckar och sjuka 
och ibland med en överhöljd likkista. Efter fördes hjordar av hopdriven 
boskap. Druckna zaporoger, sjungande kosacker och ivrigt trummande polska 
valacker redo i gröna och röda kappor och med höga mässingshjälmar, på 
vilka bjällrorna klingade. Några svingade tofsprydda pikar och pilbågar 
eller långa flintbössor, inlagda med silver och ben. Andra spelade på ett 
slags klagande träpipor. Detta var ett brokigt sagotåg, som på obanade och 
okända skogsvägar, över frusna träsk och under snöiga granar drog bort mot 
den gåtfulla Östern.



-Mazepa, begynte prästen lågmält. Du lovade att komma till de svenske med 
trettiotusen kosackmän, men knappast fyra tusen följde dig.



Mazepa höll alltjämt sin svettfux i galopp och nickade tigande, och 
prästen tröttnade icke att gäckas.



-I förrgår sprungo hälften av dessa sin väg. I går sprungo ännu fler. 
Snart har du bara kvar ett par hundra karlar, bara drängarna, som gå och 
vakta dina koffertar och dina två tunnor med guld. Ditt uppror blev 
förrått, dina städer äro brända, dina få trogna spikade på bräden och 
kastade i floderna. Snart är du ingenting annat än en prydlig ryttare i 
den svenske kungens följe.



Då Mazepa teg, fortsatte prästen:



-I dag vill också jag övergiva dig, ty de svenskes svagdricka smakar mig 
surt, och tån sticker åter alltför långt fram ur min sko Din ambassadör 
behöver en rikare herre. Lev väl, Ivan Stefanovitj!

Mazepa svarade:



-Så länge jag har mitt huvud i behåll och min filosofi, förblir jag 
Mazepa. Medan mina kosackmän vände och sprungo, lät jag bära hetmanstaven 
och klubban framför mig, och jag red fram till konungen, som om jag hade 
kommit framför Xerxes millioner. Och han med sitt utarmade rike, sina 
missnöjda generaler och sin sjunkande sol tog emot mig som den lyckligaste 
bland furstar. Vad bekymrar det också honom och mig, huru många som rida 
bakom oss! Han har nog på kungaära, han vill också vara människan av gudi. 
Han tänker på historien som en förälskad man på sin käresta: han vill icke 
vinna hennes ynnest genom sin börd utan genom sin person. Om vi båda, han 
och jag, en dag bli de sista två överlevande och sitta i en jordkula på 
stäppen, skola vi ändå fortsätta att tala filosofi och bemöta varandra som 
vid en kröningstaffel.



-Du talar om hans sjunkande sol. Du har märkt järtecknet, också du! Han 
kan inte längre tala utan att skräppa som en trossknekt.



-Det är lätt att vara blygsam, så länge alla berömma.



Mazepa kastade bakåt sitt vitlockiga huvud med högdraget förakt och 
galopperade fram till konungen, som lyfte hatten och bugade och bugade i 
sadeln.



Runt omkring stojade några av generalerna så högljutt som möjligt för att 
konungen skulle höra dem.



-När jag kommer till Moskva, sade Anders Lagerkrona, skall jag flika mina 
ridböxor i sitsen med tsarens sovmössa.



-Skäms! svarade Axel Sparre. Det är en gammal spådom, att en Sparre en 
gång skall bli ståthållare på Kremlin.



-Hitåt! ropade fänrikarna. Skjut ner var och en som vagar hindra en så 
stor och upphöjd furste att tåga fram var helst det honom lyster.



Konungen smålog och gnolade: - Ryssen skall springa, ryssen skall springa! 
- Men när de talande icke längre hördes av honom, förvandlades de och 
blevo tankspridda och svårmodiga.



-Majestät! ropade då Mazepa på sprakande latin och med tindrande ögon. Så 
Iångt framtränga eders majestäts segrande vapen, att en vacker 
morgon ha vi väl knappt åtta mil till Asien.



-Härom torde de lärda tvista, svarade konungen road men sökande efter de 
latinska orden och med blicken fängslad vid Mazepas vita och behagfullt 
rörliga händer. Är gränsen icke långt borta, måste vi gå dit för att kunna 
säga, att vi varit också i Asien.



Rösterna dogo bort, och prästen höll in sin häst.



-Asien, mumlade han, Asien ligger inte mitt i Europa. Men rid på, rid på, 
ni mina äventyrliga herrar! Jag har så många gånger ömsat namn och kläder, 
att ingen av er svenske någonsin skall kunna uppteckna vem jag var. Men 
glöm inte, att det var trasmunken, att det var vägstrykaren, Mazepas 
ambassadör, som genom sina illistiga underhandlingar lade sitt blåfrusna 
finger på ert och er halvguds öde och visade er in mot vildmarkerna. Du 
har rätt, kung Carol, och du, Mazepa. Allt, allt beror till sist på 
enstaka människor!



Det snögade och snögade, och han satt orörlig på sin magra häst, under det 
att bataljonerna tågade förbi, tigande och otåliga. När de eftersta 
knektarna vände sig om och sågo tillbaka på den obekanta, ensamma ryttaren 
och sågo hans lilla hoptryckta dödskallehuvud, överföllos de av skrämsel 
och påskyndade sina steg.



9 Femtio år efteråt.



När gröten väl var spisad och de båda grenljusen av talg, som lyste på var 
sida om tennfatet, stodo mer än till hälften nedbrunna, lyftes stolarna 
framför brasan. Herrgården var en av de minsta och fattigaste på bygden, 
men i afton märktes där ingen nöd. Halmen låg mjuk som en matta över 
golvplankorna, friska enar hade uppställts på sidorna om de mörka och 
rinnande fönstren, skenet ur den öppna spisen gulfärgade de kalkstrukna 
träväggarna, och nyss hade där till och med kringbjudits en remmare 
portugis. Också visste alla, att aftonens högtidligaste stund nu var 
kommen. Till och med de båda tjänstepigorna, vilka i dag buro sina bästa 
regarnströjor, dukade av så Iångsamt som möjligt och glömde sig kvar vid 
dörren, ty nu hade gamle kapten Höök, karolinen, fått fram sin tobaksbössa 
och intagit själva hedersstolen mitt framför elden. Det var dock först 
sedan han snört av becksömsskorna och lagt sina fötter med de tjocka vita 
strumporna i kors på spiskanten för att riktigt upphetta dem, som han 
tycktes känna sig fullt till freds. Visserligen hade han ensam fört ordet 
nästan hela aftonen och nu senast talat om Ehrencrona, som fått 
svärdsorden av konung Fredrik och aldrig kunde förmås att bära den annat 
än i en dosa, men i detta ögonblick blev han bister och eftersinnande och 
gled in på en ny historia. Det påstods nog, att han oftast ljög rundligt, 
men ingen tog det när, och huvudsaken var att han berättade.



Han var redan en äldre man med frostbiten klumpnäsa, och hans framstrukna 
hår och ungdomligt vridna mustascher hade alltid varit så ljusa, att ingen 
beaktade om åren gjort ett eller annat strå ännu vitare, och han satt på 
stolen i sin snäva och hopknäppta rock lika rak som fordom.



-Jo, begynte han på sitt vanliga sätt utan någon övergång, den hösten, då 
jag gick vilse i skogen, var jag sannerligen illa ute. Jag menar den 
hösten nere i Severien. Lewenhaupt hade just låtit förstöra våra sista 
forvagnar och förde oss utefter sozafloden för att finna ett vad, så att 
vi sedan på andra sidan skulle kunna leta oss fram till kungshären, men 
flera fotknektar hade stannat för att plundra vagnarna. Jag var fänrik på 
den tiden och samman med några andra blev jag av generalmajor Stackelberg 
skickad tillbaka för att söka få bukt med karlarna, men ryssarna voro 
redan hos dem, och jag vet knappast på vilket sätt jag i mörkret lyckades 
rädda mig över floden. I\iär jag drypande av vatten och gyttja stod i 
ljungen på andra stranden, stötte jag på en dragonknekt. Han var från mitt 
eget regemente, och vi kallade honom Långe-Jan, därför att han var en av 
de längsta och smalaste bussar, som någonsin lyft en svensk pamp. Hans 
bröst var smalt, men hans händer voro stora. Hans armar och ben tycktes 
knappast ha en enda muskel, och det fanns icke ett fjun på hans magra och 
enfaldiga ansikte, vilket vem som helst kände igen på de sneda ögonen och 
den tjocka underläppen. Gud vet varför han någonsin blivit medtagen . . . 
Men då i ögonblicket var jag lika glad att få syn på det gängliga spöket 
som om jag råkat en käresta, och på måfå men ändå det fortaste vi förmådde 
vände vi våra steg inåt skogarna.



I början sprungo vi för att bli varma och få kläderna torra, och först i 
dagningen lade vi oss att sova.



I många dygn strövade vi sedan framåt genom skogar och moras, och ännu 
voro våra kläder lika våta. En gång drogo vi dem av oss och hängde dem på 
en gren, men i den regniga höstluften hjälpte det föga, och de voro nu 
endast så mycket kallare, när vi med stort besvär åter lyckades kränga dem 
över oss. Stövlarna var det icke tal om att få av. Stundom torkade de 
under gången, men blevo snart i ett träsk lika genomblöta, och det ena 
slagregnet följde det andra.



Jag hade med mig en bit fläsk och ett stycke svart bröd, som jag delade 
med min tystlåtne och som det tycktes undergivne Olycksbroder, och 
därefter tuggade vi blad och kvistar och allt vad vi kunde komma över. 
Hungern var oss dock icke på Iångt när en sådan gnagande plåga som den 
beständiga kalla fuktigheten, vilken tvang oss att hacka tänder ännu under 
sömnen. Allt som krafterna avtogo stelnade våra 
leder, så att vi icke kunde röra dem utan smärta.



En afton hörde vi oförmodat hundskall, och för ett ögonblick kände jag att 
jag rodnade av glädje, men strax därefter kom besinningen med tanken på 
faran. Jag vände mig åt motsatt håll, och Långe-Jan följde mig tigande som 
alltid, men när vi hade gått en stund, märkte jag att vi endast 
ytterligare närmat oss hundskallet. Då tog jag knekten i armen och vände 
mig åter mot andra sidan, men liksom dragna av en oemotståndlig inre 
lockelse gingo vi oavbrutet så att vi kommo hunden allt närmare och 
närmare. När jag slutligen släppte Långe-Jans arm, gick han ännu fortare.



-Halt! ropade jag efter honom, utpinad av fukten, men ändå föga sinnad att 
gå rätt in i en fientlig gård, där rimligtvis första bästa yxa skulle 
hälsa oss.



-Halt! Halt! eftersade Långe-Jan lydigt, men fortsatte det oaktat att gå.



Då sprang jag kapp honom och tog fast i bältet, och så länge jag höll 
honom stod han alldeles rak och orörlig, men genast när jag släppte taget 
gick han vidare.



-Halt! Stå! dundrade jag rasande som om jag befunnit mig mitt inne i elden 
och förbluffad över en så plötslig och uppstudsig envishet hos en knekt, 
som inlärt vår järnhårda disciplin. Skall du inte lyda din egen fänrik, 
karl?



-Halt! Stå! upprepade han, men fortsatte lika fullt framåt som förut och 
liksom ej längre herre över sin egen fot.



-Nå i Jesu namn, utbrast jag, vi kunna inte få det värre än det redan 
blivit. Men så har du också från nu gjort dig till fänrik, fast du bara är 
en av manskapet, och mig till gemen. Var så artig och lägg det på minnet.



Långe-Jan svarade ingenting och hörde mig kanske icke heller. Jag fann mig 
i att följa honom, och redan efter några minuter kommo vi fram till en 
öppen slätt med flera lador och hus. Strax bredvid oss låg en stor 
träbyggnad i flera våningar. Solnedgången glittrade i regndropparna, som 
hängde vid den tätande mossan mellan väggens grova stockar, och 
fönsterrutorna glimmade som upplysta av otaliga ljuskronor, men porten var 
låst, och ingen rök steg ur skorstenarna. Huset var som ett lik med 
sluten mun och utan anddräkt men med ögonen ohyggligt upplysta av ett 
kallt sken utifrån. Bunden vid en påle bakom en snett ihopsjunken 
halmstack kröp en mager hund av och an på marken och viftade med svansen, 
då han såg oss.



Långe-Jan gick rakt fram till porten och bultade på, men ingen öppnade. Då 
drog han pampen och slog in det närmaste fönstret med fästet, och i 
detsamma hörde vi innanför en skrämd kvinnlig stämma gång på gång ropa 
någon, som kallades Varvara. Glasskärvorna föllo klingande, 
blyinfattningen böjdes åt alla sidor i långa hängande remsor, och 
springande steg hördes inne i huset. Nästan ögonblickligen blev porten 
öppnad av en storväxt och ståtlig tjänsteflicka med en bred ljus hårfläta 
på ryggen och en mängd pinglande silversmycken på den svarta hättan och 
det röda och gröna livet. I handen höll hon en otänd lykta, som hon 
förmodligen i rädslan gripit av vana.



-Vi skola ingenting ont göra, sade jag och försökte så gott jag förmådde 
slå mig ut med det krångliga språket. Bevare oss för en sådan horreur, 
nådigaste fröken. Men vi äro uthungrade och framför allt behöva vi . . .



-torra kläder, inföll Långe-Jan huttrande.



Det var första gången under den långa vandringen jag hört denne 
besynnerlige gynnare yttra sig på egen hand, och då hade han till på köpet 
den oförskämdheten att taga ordet ur min mun. När flickan vände sig och 
lämnade porten halvöppen, steg han väl åt sidan för att lämna mig rum, men 
jag svarade retligt:



-Herr fänriken torde gå först.



-Gud bevare mig för något sådant, svarade han och smällde ihop 
stövelklackarna, men halvt uppmuntrad av det fredliga mottagandet, halvt 
ännu förargad tillade jag med en sådan skärpa i rösten, att han icke kunde 
betvivla mitt allvar:



-Eller också skall fanen taga fänriken.



Då drog han sina långa ben in genom dörren framför mig, och som huset icke 
hade någon förstuga befunno vi oss genast i en stor sal, vars eldugn av 
brokigt kakel reste sig mitt på golvet som ett torn. Utefter 
väggarna, som uteslutande bestodo av råhuggna stockar, tätade med mossa, 
stodo några svartlackerade stolar, och på en hylla blänkte tennkannor.



Tjänsteflickan sprang av och an och ropade Varvara, som yrvaken och 
uppskrämd slutligen blev synlig i det bortersta hörnet av den mörknande 
salen. Där dröjde båda flickorna ängsligt viskande.



Efter en stund blevo de dock lugnare, och de kunde icke låta vara att giva 
varann en blick och känna sig mera medgörliga, när jag oavvänt kallade dem 
nådiga fröknar och liksom icke låtsades förstå att de voro fattiga 
livegna. Det var en droppe varm olja på hårdnat vax, och de berättade nu, 
att det höga herrskapet redan för två veckor sedan rest sin väg vid ryktet 
om de svenskes annalkande, och särskilt försäkrade de att i hela huset, 
ja, på hela gården icke lämnats det ringaste av något som helst värde, men 
att de gärna skulle göra sitt bästa i att betjäna de främmande.



Varvara hade vackra tänder, men hon var alltför liten och fet och 
svartullig, och efter en stund lät hon höra ett så skallande gapskratt, 
att jag blev retad. Den gullhåriga flickan, som hette Katarina, kunde jag 
däremot icke låta bli att skämtande nypa i örat då hon bar in veden till 
kakelugnen. Emellertid hade Långe-Jan utan vidare dragit av sin trasiga 
blå rock, och som han varken hade skjorta eller väst stod han snart 
blottad till midjan i hela sin eländiga magerhet, så att ingen längre 
kunde hålla sig allvarsam - ingen utom han själv. Aldrig hade jag sett en 
ryckning av munterhet över hans stela ansikte. Sedan vi fått var sin 
fårskinnspäls och stillat den värsta hungern med litet rovmos och kvass, 
lade vi oss på ugnen med huggvärjan mellan knäna, och jag dristade mig 
befalla herr fänriken att växelvis vaka med mig, ifall man möjligen kunde 
ha ont i sinnet. Även förbjöd jag de båda tjänsteflickorna att lämna 
salen, och läsande min bön med hög röst på svenska anförtrodde jag oss åt 
den allsmäktige.



Men! Den allsmäktige låter oss människor ibland bereda varann 
överraskningar. När ingen tilltalade mig, fortfor jag att sova i timmar 
tills jag väcktes av en stickande hetta, som jag annars skulle ha kallat 
smärta, men som nu åtminstone påminde mig om att jag icke längre var 
ett vandrande skelett utan åter en levande människa. Och likväl! Vem 
förstår icke min skräck, då jag såg den uppeldade salen mörk och tom och 
hörde skrik och buller från rummet tätt bredvid.



Jag tog genast huggvärjan och sprang till dörren. Då såg jag en flammande 
köksspis, och framför stod Långe-Jan i en rutig nattrock av ljus rask och 
i högklackade skor. Påtagligen hade den skälmen också färdighet i att 
fouragera, ty en fågel satt redan på spettet, och i en puttrande gryta 
kastade han huller om buller allt vad han kunde rycka till sig från de 
halvsnyftande flickorna. Dessemellan tog han ur ett uppbrutet skåp det ena 
präktiga glaset efter det andra och stötte sönder det mot spiskanten och 
kastade bitarna på golvet. Jag gick fram och tog räkeln om livet, men var 
icke i stånd att flytta honom från stället. Hans oerhörda envishet gav en 
jättes styrka åt hans spensliga kropp, och själv var jag ännu medtagen av 
allt vårt genomgångna lidande. När han vände ansiktet mot mig, voro ögonen 
dock glasartat stela, och jag kände en dunst av vin. Nu släppte jag honom 
helt förbluffad. Han var drucken.



Den gullhåriga Katarina, som egentligen tycktes vida mer road än 
förskrämd, kom emellertid fram till mig och berättade med sin mjuka röst - 
hoj! gamle kapten Höök var ung på den tiden och en vacker sälle . . . Var 
voro vi nu? Jo, hon berättade att han gått från rum till rum och 
genomletat allt och slagit sönder urnor och klockor. Slutligen hade han i 
källaren genomsökt alla valven utom ett . . . utom ett . . . ett . . . 
ett, till vilket nyckeln förkommit, tillade hon brådskande.



-Men du, stackare, kan väl också behöva något, sade hon till mig och sköt 
mig in i ett annat rum, som kunde kallas kungligt. Kring väggarna hängde 
vävda grönaktiga tapeter, på vilka Diana jagade en hind. De präktigaste 
kläder lågo framsläpade över det hala och blanka golvet, karmstolarna voro 
förgyllda, och bredvid en gryta mitt på bordet stodo muggar, som icke voro 
fyllda med kväljande kvass, icke ens med öl utan med ett klart gult vin.



Nu förlorade också jag förståndet vid åsynen av all denna härlighet, och 
min misstro lugnades något därav, att de båda flickorna själva tycktes 
hjärtligt belåtna över att en gång få slösa och förstöra, att de 
också kände sig på fiendemark i det hus där de annars fått gå som lydande 
och ödmjuka trälinnor. Det var dem en segerstund att få förstöra de 
läckerheter, som de aldrig smakat, att få kasta sig i de bakåtlutande, 
högfärdiga stolar, inför vilka de fått niga till golvet, och trampa på de 
dyrbara kläder, som de knappast ansetts värdiga att vidröna. De utvalde åt 
mig en rock av styvt silvertyg, vilken hade skörten utspetade på fiskben, 
så att de liknade en pösande kjol, och på fötterna, från vilka jag om 
aftonen med svårighet sprättat stövlarna, fick jag strumpor och röda skor. 
Likväl tordes jag icke spänna huggvärjan från livet, ty jag kunde ej 
alldeles slå bort alla misstankar på ett försåt.



Med en liten hjärteröverskas hela barnsliga uppriktighet klappade Katarina 
i sina händer, som dock egentligen varken voro vita eller mjuka, och 
bekände, att hon hade verkligt roligt, ty med mig, som var av samma stånd, 
kunde de vara som de ville, men inför fänriken, som var en hög herre, 
måste de alltid taga sig akt.



Jag satte mig till bords i en av karmstolarna, som nästan begrovs under 
mina glittrande rockskört, och på vardera sidan inbjöd jag en av flickorna 
och klingade med dem och drack.



-Herr fänriken är av mycket hög härkomst, sade jag. Han slutar kanske . . 
. ja, som rådsherre. (Det var på den tiden min värsta otidighet, ty folk 
som slåss med pennstickan. . .) Men nådiga fröknarna veta att de högborna 
någon gång genom en olycklig skickelse kunna födas både enfaldiga och 
envetna, och det är därför jag anser mig förpliktad att ibland så att säga 
skruva hans vett en smula in i de rätta gängorna.



Jag har alltid haft ett fel som knekt. Jag har nog kunnat både hugga och 
knacka i rätta stunden, men i själva verket har jag varit för godmodig och 
foglig. Därför lät jag också Långe-Jan rumstera i köket hur han behagade 
och åt och drack själv under tiden av hjärtans lust. Men för var klunk 
kände jag hur vinet allt mer tog förståndet. Att jag icke blev mer 
närgången än jag vart mot mina muntra värdinnor, berodde mindre på den 
dygd, med vilken den allsmäktige emellanåt visligen utrustat skönheten, än 
de vedermödor som jag genomgått och som hastigt nog förvandlade vinet till 
en sömndryck. Eftertanken sade mig att jag skulle skjuta muggen åt 
sidan, men ovanpå de sista dagarnas nöd var vinet oemotståndligt. Jag föll 
i sömn sittande med händerna korsade över värjknappen.



Nu hör jag tassande steg! sade jag för mig själv i drömmen. De komma allt 
närmare bakom stolen. Nu måste jag draga blankt. Men vad är detta? Jag kan 
varken röra händer eller fötter, fast jag är så vaken att jag kan se Diana 
och hennes vinthundar på tapeten. Hela luften är dansande ånga, som susar 
omkring flickornas pratande ansikten och vaxljusens lågor. Jag är redlöst 
drucken. Därom är inte tu tal, men nu somnar jag igen, och det tassar 
bakom stolen . . . En undangömd livegen står där med sin yxa. Just nu 
Iyfter han den . . . Nästa ögonblick kommer jag att känna den som en 
blixt genom huvudet -och så är allt slut . . . Varför får inte stolen stå 
stilla? Jag kan inte hålla mig kvar om du springer... Pto, bläsen! Vet du 
något i världen som förmår skrämma mig! Men hålla mig kvar baklänges över 
länden på en av kungens galopperande handhästar - det kan jag inte . . . 
Pang! Ja se där, nu ligger jag där mitt på stengatan... Pfuj! Warum 
lachen? Och så valvet i källaren. . . Varför sade du just att det var ett. 
. . ett. . . ett två, ett två, ett två, gossar blå, två tre, i lust och 
ve, tre fyra, tjäna sitt dyra, fyra fem, land och hem, fem sex, och 
Carolus Rex.



Jag lyfte mig slutligen upp på min värkande armbåge och sjöng hela psalmen 
numro sex från första till sista versen och det med så stark stämma, att 
det syntes mig som hade allt ont förskräckt måst vika.



Många gånger har jag bestått mig ett rus men aldrig något som skänkt mig 
värre vånda. När jag vaknade på morgonen, sprang jag genast från golvet, 
där jag låg raklång på ryggen bredvid stolen. Jag var ännu så viss på 
försåt, att jag blev helt överraskad när jag fann de båda flickorna 
sovande på ett fårskinn nedanför bordet, på vilket ljusen brunnit i pipan. 
Ute i köket hörde jag främmande röster och påträffade där en gammal enögd 
häxa, som hette Natalia, och en skäggig livegen, som hette Makar och som 
in i det minsta liknade den, om vilken jag drömt. De tillstodo att de 
hållit sig gömda på vinden, men krupit fram nu då de märkte, att vi 
ingenting ont ville. De berättade att i den 
närbelägna byn hade också under natten ännu funnits några familjer, men 
att de vid ryktet om vår ankomst genast lassat sina tillhörigheter på en 
vagn och åkt bort i fyrsprång.



Nu först kunde jag på allvar känna mig befriad från all misstro, och i 
glädjen gick jag tillbaka in i salen och böjde mig över flickorna och 
kysste Katarina både eftertryckligt och länge.



Hon vaknade och skrattade och vände sig åt sidan för att sova vidare, men 
jag kysste henne ännu en gång, och då värjde hon sig och sprang upp 
hurtigt och muntert.



-Du är en präktig flicka, Katarina, och jag behöver icke längre misstro 
dig, sade jag. Skaffa mig nu litet friskt vatten och något salt.



Medan hon gick och kom för att duka min frukost tog jag henne ofta om det 
ej alltför smala livet och kysste henne. Slutligen kysste hon också mig 
tillbaka och lutade sig mot silvertyget på mitt bröst och grät och 
skrattade om vartannat. Vi gingo fram och åter genom de många gemaken, men 
vid en given dörr hejdade hon sig alltid, ty där bakom hade fänriken 
behagat gå till vila i en av det höga herrskapets egna plymascherade 
bäddar. Slutligen satte vi oss i en gul länstol, och jag tog henne på mitt 
knä och lindade den tjocka flätan om min handled. Det var heller ingen 
osanning när jag då viskade henne i örat, att mitt förhärdade knekthjärta 
sällan klappat varmare.



Med vemod minns jag de lyckliga dagar, som nu följde, och hellre än att 
återkalla dem timme för timme överlåter jag åt er andra och helst åt de 
yngre att göra sina imaginationer. Likväl ställde jag alltid Makar var 
afton som post utanför huset och lämnade aldrig huggvärjan. Ibland kunde 
Katarina på lek rycka den från mig och hålla den sträckt med båda händema 
om fästet och stampande gå genom gemaken, medan höstregnet slog på 
rutorna. De löst upphängda gobelinerna sattes i rörelse av luftdraget 
bakom henne, så att bilderna tycktes andas och böja sig. Det gav genljud 
var gång hon med den svarta hättan neddragen som en gammaldags stormhatt 
ropade sitt: Framåt! Då byggde jag barrikader av bord och 
gyllenlädersstolar ända till dess jag mitt under anfallet med ens sprang 
fram och bemäktigade mig både sköldmon och hennes vapen. Jag hade ej 
längre någon tanke för mina kamrater, som under tiden kanske hungrade och 
blödde, och min enda önskan var att alltid få stanna där jag nu befann 
mig.



Katarina luktade alltid lavendel. Vi hade avstängt ett hörnrum för vår 
räkning, och dit lyfte hon in sin stora kista, som helt och hållet var 
överklistrad med blårutigt papper. Den innehöll hennes kläder och övriga 
tillhörigheter och öppnades aldrig utan att fylla rummet med lavendellukt. 
Det var hennes käraste tidsfördriv att ligga på knä framför kistan och 
draga upp alla klädesplaggen och en mängd små dosor och askar och därefter 
åter packa ned dem med största omsorg. När jag fann detta alltför tråkigt 
eller rummet ibland blev för kallt, övertalade jag henne att gå med mig ut 
i storsalen, där vi satte oss på ugnen. Då prövade jag att fängsla hennes 
uppmärksamhet genom att berätta min långa huggvärjas levnadshistoria och 
knusslade därvid just ej med ord. Jag visste med säkerhet, att den redan 
då hade elva människors död på sitt samvete, och på min arm kunde jag visa 
henne ärr efter både snuddskott och hugg. Men hon frågade inte mycket 
därefter. Berättade jag då sagan om prins Gideon av Maxibrandar, blev hon 
otålig. - Det är sådant som aldrig har skett, sade hon och började med 
iver fastsömma gröna och röda klädesuddar på två skinnpjäxor, som tydligen 
voro ämnade att bliva ett mästerverk i sitt slag.



Herr fänriken levde i ett ständigt rus och visade kvinnorna det mest 
uppenbara förakt. Katarina fann också detta mycket lyckligt, påstod hon, 
ty det var så svårt för en person av hennes klass att tillrättavisa en så 
hög herre, om han blev efterhängsen. En morgon erinrade sig emellertid 
herr fänriken det låsta valvet nere i källaren, vilket vi båda hade glömt. 
Han gick genast dit, och Katarina blev så utom sig av ångest att hon inte 
kunde dölja det. Hon kramade mina båda händer och tiggde och bad mig att 
hålla honom tillbaka, och så fullständigt var ag den gången mitt hjärtas 
fånge, att ehuru all min forna misstro åter väcktes till liv, lät jag 
tvinga mig att söka hjälpa henne.



vi gingo efter herr fänriken ned i den ljusa källaren, där han redan var 
sysselsatt med att bryta upp en låst trädörr.

-Låt vara det där! befallde jag, och han jakade men fortsatte lika 
fullt med sin orubbliga envishet att bryta och bända.



Då urskuldade jag mig inför min kvidande följeslagarinna därmed att en 
gemen som jag icke kunde kommendera en officer- och i detsamma gav dörren 
vika.



Inne i valvet brann en lampa under en förgylld rysk gudamodersbild, och 
bredvid ett bord med åtskilliga födoämnen stod en bäddad säng. Mellan 
sängen och väggen rörde sig något runt och mörkt, som när vi gingo närmare 
visade sig vara en nedhukad gubbes rygg. När den gamle såg sig upptäckt, 
kröp han fram och omfattade herr fänrikens knän och bad och besvor honom 
att giva pardon. Han erkände att han var husets herre och att han dolt sig 
här sedan han bortskickat sin familj, men lovade att bli den ödmjukaste 
tjänare, om vi förbarmade oss över hans liv.



-Var trygg, svarade jag och hjälpte den vacklande åldringen från marken. 
Men då skall ni också vara vår trummare, när vi gå till taffels.



Då vi om kvällen spisade i storsalen, fick herr fänriken som vanligt den 
präktigaste stolen och vid sidan sutto jag och Katarina. På ett bord ett 
stycke till vänster stod husets vitskäggige och darrhänte herre med en 
mässingsmortel och Makar med två grytlock. De läto sina köksinstrument 
dundra i takt med de sorgmodiga folkvisor, som den fula gamla Natalia 
sjöng sittande mellan dem båda på bordskanten.



Jag vet ej varför, men hennes klagande röst berövade mig småningom all min 
ystra munterhet, och jag begynte tänka på mina tusen och åter tusen 
frånvarande kamrater. Jag hade mellan västen och skjortan en hel packe av 
brev, som oroliga anhöriga skrivit till sina kära i fält och som de bett 
mig att lämna dem, om jag en gång hunne fram till konungens läger. Jag 
drog breven ur barmen, och de voro inga hemligheter, ty många av dem hade 
jag mottagit oförseglade den sista aftonen i Riga. Jag sköt ljusstaken 
närmare och ögnade på måfå i ett brev, skrivet med ostadig stil, och jag 
läste:

"Gif detta Johannem i handen. Min kjäre son.



Emottag din faders välsignelse, ehuru skild från honom af både land och 
watn och snart väl nära then hedningarnes wärdsdel, där krokedyler, 
skorpioner och andra skadeliga



Skridfä Fruchtan injaga . . .



Jag drog kanske på munnen, men jag kände mitt heliga ansvar, och allt 
tyngre blev mitt sinne. Jag märkte att Katarina ivrigare än annars tryckte 
min fot, men jag tryckte tillhaka och menade, att det endast var ett 
kärleksbevis. När jag till sist lade hop breven, upptäckte jag dock att 
hon satt alldeles blek och varken kunde taga för sig av vinet eller 
anrättningarna. Jag böjde mig en smula åt sidan så att hon skulle kunna 
viska, men den gamle herrn på bordet stirrade på henne oavvänt under det 
att han allt ivrigare lät stöten klinga mot den som en klocka lyfta 
mässingsmorteln.



Jag blev tvehågse och visste ej rätt vilken list jag skulle finna på. Då 
dukade jag upp att jag frös. Jag gick in i sovrummet och ropade efter en 
stunds låtsat letande i mörkret:



-Katarina, flickan min, var har du lagt fårskinnspälsen?



När hon kom in, sprang hon rakt fram till mig och kastade sig med en kvävd 
snyftning om min hals.



-Du hörde inte, viskade hon, att Makar nyss under bullret berättade för 
husherrn att han fått samman mer än sextio livegna och att de, så snart 
han ger dem ett tecken genom att slå ut fönstret i storsalen, komma in och 
hugga ned er båda.



Jag förblev tämligen lugn och sökte trösta henne, men kvävd av gråt 
berättade hon hur hon i begynnelsen själv varit med om att vilja locka oss 
i en fälla, men hur hon nu icke längre tilltrodde sig att kunna framleva 
en dag utan mig.



Jag tryckte henne hårt intill mig och kysste hennes brännande mun och 
bultande tinningar, och ändock drog sig i det ögonblicket en egendomlig ro 
över min själ. Vår bekantskap blev med ens nästan något förflutet. Jag har 
sedan i grå år ångrat det bittert och undrat på mig själv, som just i den 
stunden hade så litet att giva henne. Läsningen av brevet, den 
plötsliga faran . . . Jag vet ej fullt vilket som mest hade skulden. 
Det berodde väl på bådadera.



-Om jag kunde taga dig med, stammade jag.



Hon skakade på huvudet, som jag ganska tydligt kunde urskilja i halvljuset 
från den gläntande dörren, och drog mig i stället till fönstret och bad 
mig att smyga bort. Då hetsade jag upp mig till något slags spelad vrede 
och kastade henne långt bort över det glanskiga golvet och ropade med hög 
röst:



-Vem tar du mig för, tös?



Därmed drog jag huggvärjan och gick ut i storsalen, och när herr fänriken 
fick se mig sådan, steg han genast från bordet och drog också blankt.



Då lyfte husherren mortelstöten för att kasta den i den immade 
fönsterrutan, men vi stodo rätt framför honom med våra vapen, och hans 
skakande knän böjdes allt krokigare Han blev allt lägre och lägre, och 
mortelstöten ringde mellan fingrarna. Natalia korsade sig tystnande, och 
Makar, som såg sin herre nära att digna, stödde honom bakifrån under 
armbågarna och lät grytlocken skrällande falla i golvet. Allt emellanåt 
sökte han dock att snappa till sig mortelstöten för att kasta den i 
fönsterrutan, men då slöt den gamle herrn sin hand om skaftet utan att 
våga släppa det.



Så stodo vi en lång stund framför varann, och vi hörde kitteln susa i 
köket.



Men snart hörde vi också klapprande steg, ty de livegna hade utifrån 
spejat genom fönstret och sett allt. Köksdörren fylldes av smutsgrå 
fårpälsar, i vilka här och var en blank knapp glimtade. Ett skott föll 
redan och blåste rök över de lurviga huvudena.



Nu glömde jag hela vår fänrikslek och sköt Långe-Jan åt sidan för att gå 
dem på livet, men just nu skulle jag också bättre än någonsin få lära vem 
jag hade till kamrat. Han stod lika envist kvar som alltid och fattade mig 
om bada armarna och böjde mig åt sidan med den omedgörliga kraft, som jag 
icke förstod var hans smala lemmar hämtade.



-Fänrik, sade han, har du gjort dig till gemen och mig till fänrik, så 
bör du också känna vårt krigsbruk att en officer går först i elden.

Likt ett åskväder bröt han in mellan fårskinnspälsarna och höll med 
sina stora platta händer om pampen, som ena gången högg i dörrträet över 
hans nacke och den andra avskalade de arma stackarnas hud och kläder. Jag 
hörde ännu ett skott och såg yxor och högafflar. Hans högra arm ryckte 
till och blev blodig och han kunde nu endast föra vapnet med den andra, 
men jag var vid hans sida och högg och stack.



Vi trängdes in i ett av kökets hörn, och min uppblåsta narrkåpa av 
silvertyg slets i stycken, så att de svarta fiskbensspröten stodo ut genom 
hålen. Svärtad av rök, så att han var oigenkännelig, vacklade Långe-Jan 
mot min axel, och jag tog honom om hans ännu oskadda hand och kramade den 
broderligt med orden:



-Nu har jag lärt mig vad du går för, Jan, och komma vi härifrån skola vi 
aldrig mer lämna varann.



Han svarade ingenting. Det ena ögat var slutet, det andra stod helt 
vidöppet, och framför mig föll han tungt till golvet.



Det var sista gången jag såg Långe-Jan, åt vilken jag så ofta skrattat och 
som så ofta förtretat mig, men vilken jag nu skulle bjuda en väns och 
vederlikes aktningsfulla handslag.



En stund sökte jag ovillkorligt att försvara hans lik, men småningom såg 
jag det gagnlösa i denna sista hederstjänst. En minut senare trevade jag 
åter i mörkret bland ris och lera, genomvåt av regnet och med ett sår över 
ena pekfingret.



Jag hade dock lyckan att stöta på ett tjugutal andra kringirrande svenskar 
och klättrade upp i en fura för att med ögat framplocka kärnan till det 
långsträckta eldsken, som över skogen färgade den mulna himmelen.



-Vad ser du? frågade kamraterna.



-Jag ser becksvart mörker. Men om jag blundar, ser jag ännu mer. Då ser 
jag framför mig ett fientligt läger. Under mig ser jag de sanka tuvor, som 
suga sig fast om våra fötter, giriga efter äran att bli några fattiga 
stackares sotbädd. Bakom mig ser jag milslånga ödeland, där våra bröders 
lik gulna under de fallande oktoberlöven, där ingen höna skrockar utanför 
de brända gårdarna och ingen häst kan finna föda, om ej av kvistarnas 
bark. Men ännu längre bort ligger havet, och bakom det ser jag en lång 
gata med förfallna gärdesgårdar klättra upp till 
en fattig rödmålad gård. Där inne ha rovorna 
nyss blivit burna från bordet, och medan den ärevördiga gamle slår upp sin 
pärmebok, där en orrfjäder ligger som märke vid första kapitlet i 
Uppenbarelseboken, faller han i betraktelser och undrar om vi kanske just 
nu hunnit fram med förstärkning till kungslägret och om hans kära kanske 
just nu vid eldarna läsa hans halvt oläsliga brev.



Säkert sade jag icke allt detta i den stunden, men jag vet att jag tänkte 
det. Katarina var redan ett nästan förstummat minne



-Vad ser du nu? frågade kamraterna. Du har spetat högre upp.



Över träden såg jag vårdkasar eller lägerbrasor hänga inne i den gula 
dimman som klumpar av smält järn, och när jag plirade med ögat påminde 
raden av grå tälttoppar om en disig kust i båkars tjärsken.



-Detta eldsken, viskade jag till kamraterna, är ett grant äpple med många 
kärnor, och vi få ha plitarna redo. Men vänta, det var inte ryska . . . 
Hörde ni på de båda förposterna, som ropade till varann! Så sant jag lever 
var det inte vårt eget dyra modersmål. Om jag inte hörde sju gånger fan, 
så ta mig fan!



Hur jag kom ned ur furan? Jag minns det knappt. Åt alla sidor skakade jag 
räckta händer och rycktes mellan blå och gula rockar från omfamning till 
omfamning. Hur många efterlängtade hälsningar hade jag ej här i den 
avlägsna obygden att framföra, hur månget överståndet äventyr att 
beskriva! Jag gick allt längre in i lägret, ibland buren, ibland dragen, 
ibland mottagen med skallande löjen, då man fick syn på min trasiga 
narrkåpa, runt vilken de utstående fiskbensspröten vickade vid var 
rörelse. Inom mig brusade det av glädje.



-Jag har brev till kapten Bagge! ropade jag.



-Länge sedan skjuten!



-Jag har också brev till Cederstjerna, löjtnanten . . .



-Skjuten!



Jag snubblade på en död häst, som med ett stelnat grin nästan sveddes av 
en pyrande stockeld. Regnet hade släckt lågorna, och i den belysta röken 
bakom bränderna såg jag en sittande ring av bistra officerare. 
Mellan dem låg rak lång på marken en man med pälshuvan neddragen och 
kappkragen om ansiktet. Jag ville stiga över honom och viftade med 
brevpacken, men en hand grep mig i skuldran, och kort och barskt hejdades 
jag av orden:



-Är du från sansen? Ser du inte att det är hans majestät?



Då slog jag hop klackarna samt förde handen med brevpacken mot huvudet, 
och tårarna, som brusto fram, runno utför kinderna.







Kapten Höök reste sig, slutade sin herättelse och tog god natt, men när 
han kom ut i förstugan hörde de andra hur han blev stående i vindstrappan.



Då drog den ena tjänstepigan regarnströjan om sig och lossade den sista 
stumpen av grenljuset från bordskivan. Medan hon bar den, höll hon ena 
handen under, så att icke skarnet skulle falla i halmen. Försiktigt gick 
hon därefter ut för att lysa kaptenen, ty alla visste de hur han, 
karolinen, var så mörkrädd, att han aldrig tordes gå ensam över vinden.



10 Det befästa huset.



Överrumplade av vinterkölden hade svenskarna i trängsel och villervalla 
tagit kvarter bakom murarna av Hadjatsch. Där fanns snart icke ett hus, 
som ej var fyllt av frostskadade och döende. Jämmerropen hördes ut på 
gatan, och här och var vid sidan om trappstenarna lågo avskurna fingrar, 
fötter och ben. Åkdonen hade fastnat i varandra och stodo så tätt packade 
från stadsporten upp till torget, att de blekfrusna knektar, som från alla 
sidor strömmade till, måste krypa mellan hjulen och medarna. Snärjda i 
sina seldon och vända från blåsten samt vita på länderna av frost, stodo 
hästarna sedan många dagar utan föda. Ingen tog vård om dem, och somliga 
av trosskuskarna sutto ihjälfrusna med händerna instuckna i ärmarna. Några 
vagnar liknade avlånga lådor eller likkistor, och ur luckan på det flata 
locket framstirrade dystra ansikten, som läste i bönboken eller 
feberyrande och längtande sågo mot de skyddande husen. Tusen olyckliga 
anropade halvhögt eller i tysthet Gud om barmhärtighet. I lä utefter 
stadsmuren stodo knektarna radvis döda, många med röda kosackrockar 
knäppta om de sönderslitna svenska uniformerna och med fårskinn om de 
nakna fötterna. Skogsduvor och sparvar, som voro så stelfrusna, att de 
kunde fångas med händerna, hade slagit ned på de upprätta likens hattar 
och axlar och flaxade med vingarna, när fältpredikanterna gingo förbi för 
att giva en döende nattvarden i brännvin.



Uppe vid torget låg mellan avbrända tomter ett större hus, ur vilket 
hördes högljudda röster. En soldat avlämnade en risknippa till en fänrik, 
som stod i dörren, och när soldaten gick tillbaka utför gatan, ryckte han 
på axlarna och sade till vem som ville höra honom:



-Det är bara herrarna på kansliet som träta!



Fänriken vid dörren hade nyligen ankommit med Lewenhaupts trupper. 
Han bar in risknippan i rummet och kastade den på spisen. Rösterna därinne 
tystnade genast, men så snart han stängt dörren efter sig, begynte de med 
förnyad hetta.



Det var själva excellensen Piper som stod mitt på golvet, rynkig och 
fårad, med upphettade kinder och darrande näsborrar.



-Jag säger, att alltihop är galenskap, for han ut, galenskap, galenskap!



Hermelin med sin spetsiga näsa rörde beständigt på ögonen och händerna och 
sprang fram och tillbaka i kammaren som en tam råtta, men fältmarskalken 
Rehnskiöld, som vacker och ståtlig stannat vid spisen, bara visslade och 
gnolade. Om han icke hade visslat och gnolat, skulle trätan nu varit slut, 
ty alla voro de för en gång fullkomligt eniga, men detta att han visslade 
och gnolade i stället för att tiga eller åtminstone tala, det blev i 
längden icke att uthärda. Lewenhaupt vid fönstret snusade och knackade med 
snustobaksbössan. Hans pepparbruna ögon sköto ur huvudet, och det såg ut 
som hade den löjliga peruken blivit allt större och större. Om icke 
Rehnskiöld hade fortsatt att vissla och gnola, skulle han ha behärskat sig 
i dag liksom i går och alla andra gånger, men nu steg vreden honom i 
pannan, och han slog igen snustobaksbössan för sista gången och mumlade 
mellan tänderna:



-Jag begär inte att hans majestät skall begripa statskonst. Men kan han 
föra troppar? Visar han verkliga insikter vid en enda rencontre eller 
attaque? Övade och prövade gamla krigare, som aldrig kunna ersättas, 
offrar han dagligen för en fåfäng bravoure. Skola våra män storma en mur, 
anses det för överflödigt att de binda sig skyddande risknippor eller 
skärmar, och därför bli de också ömkeligen massakrerade. Öppet sagt, mina 
gunstiga herrar, en studiosus upsaliensis kan jag förlåta månget 
pojkaktigt streck, men jag fordrar annat av en fältherre in castris. Det 
leder sannerligen ingen till båtnad att sköta en affaire under en sådan 
herres kommendering.



-Också, svarade Piper, inkommoderar hans majestät för närvarande icke herr 
generalen med några tyngre befäl. I börlan innan den ena hunnit att 
utmärka sig mer än den andra gick allt bättre, men nu får hans majestät gå 
omkring och medla och förlika med ett fjolligt småleende, som kan 
komma en att rasa!



Han höjde armarna i vädret med en vrede, som förlorade all sans och 
måtta, oaktat han var alldeles enig med Lewenhaupt. Medan han ännu talade, 
vände han sig om och gick häftigt sin väg till de inre rummen. Dörren föll 
igen med en sådan skräll, att Rehnskiöld fann sig än mer uppfordrad att 
vissla och gnola. Om han endast hade velat säga något! Men nej, det gjorde 
han icke. Gyllenkrook, som satt vid bordet och granskade uttågssedlar, var 
glödhet i ansiktet, och en liten torr herre vid hans sida viskade honom 
ettrigt i örat:



-Ett par diamantörhängen åt Pipers grevinna skulle kanske ännu kunna 
hjälpa Lewenhaupt till nya anställningar.



Om Rehnskiöld nu hade slutat att vissla och gnola, skulle Lewenhaupt ännu 
kunnat bemästra sig och taga upp den pappersrulle, som han bar under 
rocken, och sätta sig vid bordsgaveln, men i stället blev den 
vördnadsbjudande och eljest fåordige mannen allt ondare och ondare. Han 
vände sig tvehågse och gick mot utgångsdörren, men där stannade han med 
ens, rätade upp sig och smällde hop klackarna som hade han varit en ringa 
gemen. Nu tystnade Rehnskiöld. Dörren gick upp. En isande vindpust jagade 
in i kammaren och fänriken anmälde med så hög och uttänjd röst som en 
skyltvakt, vilken kallar sina kamrater i gevär:



-Ha-a-ans majestät!



Konungen var icke längre det bländade och undrande halvvuxna barnet från 
fordom. Endast den gosselika gestalten med de smala axlarna var densamma. 
Rocken var sotig och smutsig. Vecket kring den uppåtstigande överläppen 
hade blivit djupare och en smula grinande. På näsan och ena kinden hade 
han frostskador, och ögonlocken voro rödkantade och svällda av långvarig 
förkylning, men runt den i förtid kalnade hjässan stod det uppkammade 
håret som en uddig krona.



Han höll skinnmössan i båda händerna och sökte dölja sin förlägenhet och 
blyghet bakom en stel och kylig kruserlighet samt bugade sig småleende för 
var och en av de närvarande.



De bugade sig gång på gång ännu djupare, och när han hade hunnit fram mitt 
på golvet, stannade han och bugade besvärat ännu ett par gånger åt 
sidorna, fast litet hastigare och synbarligen helt och hållet upptagen av 
det han ämnade säga. Därefter blev han en lång stund stående alldeles 
tyst.



Sedan gick han fram till Rehnskiöld och grep honom med en kort bugning i 
en av rockknapparna:



-Jag vill bedja, sade han, att excellensen skaffar mig ett par tre man av 
de gemena till betäckning på en liten excursion. Jag har redan två 
drabanter med mig.



-Men, ers majestät! Trakten är översvämmad av kosacker. Redan att från ers 
majestäts kvarter rida hit in till staden med så liten betäckning var ett 
vågstycke.



-Å! Lappri! Lappri! Excellensen skall göra som jag har sagt. Någon av de 
närvarande generalerna, som är ledig, kan också sitta upp och taga en man 
av sina.



Lewenhaupt bugade.



Konungen betraktade honom en smula villrådigt utan att svara och blev 
kvarstående på golvet, sedan Rehnskiöld skyndat ut. Ingen av de andra i 
ringen ansåg det tillbörligt att bryta tystnaden eller röra sig.



Först efter en ganska lång stund bugade sig konungen åter för var och en 
särskilt och gick ut i det fria.



-Nå? sporde Lewenhaupt och klappade fänriken på skuldran med sin återvunna 
naturliga godmodighet. Fänriken skall följa med! Det är första gången 
fänriken stått öga mot öga med hans majestät.



-Jag hade inte väntat mig honom sådan.



-Han är alltid sådan. Han är för konungslig att befalla.



De följde efter konungen, som klättrade över vagnar och stupade djur. Hans 
rörelser voro viga men aldrig snabba utan måttfulla och ganska långsamma, 
så att han aldrig ett ögonblick förlorade sin värdighet. När han slutligen 
banat sig fram genom trängseln i stadsporten, steg han i sadeln med sina 
följeslagare, som nu voro sju man.



Hästarna snavade på isgatan, och några störtade, men Lewenhaupts 
invändningar lockade endast konungen att än hjärtlösare bruka sporren. 
Lakejen Hultman hade hela natten läst högt för honom eller berättat sagor 
och slutligen narrat honom att skratta vid den spådomen, att hade han icke 
av Gud blivit uppsatt till en konung, skulle 
han hela sitt liv ha blivit en människoskygg kammartrampare, vilken 
uttänkt mycket underligare verser än salig Messenius i Disa på Bollhuset, 
men framför allt de väldigaste kämpakväden. Han försökte tänka på Rolf 
Götriksson, som alltid själv red främst framför sina män, men det ville i 
dag icke lyckas honom att innestänga tankarna i sagans lekstuga. Den oro, 
som den sista tiden slagit sina klor i hans sinne, ville icke släppa det 
kungliga rovet. Han hade nyss på kansliet sett de upphettade ansiktena. 
Allt från barndomsårens upptåg fången i sin egen forntidsaktiga 
inbillningsvärld, satt han döv för de skärande nödropen kring vägen, och 
han blev misstrogen mot var och en, som visade en känsligare hörsel. I dag 
liksom eljes märkte han knappast, att man bjudit honom den mest utvilade 
hästen och den färskaste brödkakan, att man på morgonen lagt en pung med 
fem hundra dukater i hans ficka, och att ryttarna vid första tumult skulle 
slå ring om honom och offra sig för de dödar, han utmanat. Däremot märkte 
han, att soldaterna hälsat honom med hemsk tystnad, och olyckorna hade 
gjort honom misstrogen till och med mot sina närmaste. Den försiktigaste 
motsägelse, det mest förklädda ogillande lade han märke till utan att 
förråda sig, och vart ord låg kvar och gnagde på hans själ. Var timme 
tyckte han sig förlora en officer, på vilken han fordom litat, och hans 
hjärta blev allt kallare. Hans kränkta ärelystnad vred sig och blödde 
under misslyckandets tyngd, och han andades lättare, ju längre han lämnade 
huvudkvarteret bakom sig.



Med ens stannade Lewenhaupt och tvärvände i tanke att kunna inverka på 
konungen.



-Min hederlige Ajax! sade han och klappade den rykande hästen. Väl är du 
en gammal krubbitare, men jag har inte råd att spränga dig för ingen 
nyttas skull, och själv börjar jag bli till åren som du. Men i Jesu namn, 
karlar! Följ konungen, den som kan!



Då han såg fänrikens ängsliga sidoblick mot konungen, yttrade han med 
sänkt stämma:



-Var trygg, gosse! Hans majestät brusar aldrig ut som vi andra. Han är för 
konungslig att banna eller träta.



Konungen låtsade ingenting märka. Allt vildare och vildare fortsatte 
han över is och snö den tysta kappritten utan mål och mening. Han hade nu 
endast fyra följeslagare.



Efter ännu en stund störtade den ena hästen med brutet framben, och 
ryttaren sköt honom av barmhärtighet en kula genom örat för att själv, 
ensam och till fots, i kölden möta ovissa öden.



Till sist var fänriken den ende, som mäktade följa konungen, och de hade 
nu kommit in bland buskar och ungskog, där de endast kunde färdas i 
skritt. På kullen över dem låg ett grått och sotigt hus med trånga 
gallergluggar och med gården omgiven av en mur.



I detsamma föll ett skott.



-Hur gick det? sporde konungen och såg sig om.



-Saten pep illa, när den gick förbi örat, men den bet endast i hatthörnet, 
svarade fänriken utan ringaste erfarenhet om hur han borde förhålla sig 
inför konungen. Han hade en svag småländsk brytning och skrattade förnöjt 
med hela det ljuslätta ansiktet. Förtrollad av lyckan att få vara på tu 
man hand med den, som syntes honom för mer än alla andra levande, 
fortsatte han:



-Vi skola väl gå dit upp och taga dem i skägget?



Svaret behagade konungen på det högsta, och med ett språng stod han på 
marken.



-Vi binda kamparna här vid buskarna, sade han upprymt och med stark färg 
på kinderna. Sedan gå vi upp och sticka ihjäl varenda en så det visslar.



De lämnade de flämtande hästarna och klättrade framåtlutade uppför kullen 
bland buskarna. Ovan muren nedblickade några kosackhuvud med hängande hår 
och gula och grinande som halshuggna missdådares.



-Si! viskade konungen och klappade i händerna. Där försöka de draga igen 
den trasiga porten, de fuchssvanzarna!



Hans nyss så intetsägande blick blev ömsom fladdrande och ömsom vidöppen 
och glimmande. Han drog huggvärjan och höjde den med båda händerna över 
sitt huvud. Likt en ynglingarnas gud stormade han in genom den halvöppna 
porten. Fänriken, som högg och stack vid hans sida, var ofta nära att 
bakifrån träffas av hans vapen, och ett muskötskott svärtade 
konungens högra tinning. Fyra män nedhöggos i porten, och den femte 
i skaran flydde med en eldskyffel inåt gården, förföljd av konungen.



Då strök konungen på snön blodet från värjan samt lade två dukater i 
kosackens eldskyffel och utbrast i stigande munterhet: - Det är ingen 
plaisir att slåss med dessa stackare, som aldrig hugga igen utan bara 
löpa. Kom tillbaka när du köpt dig en ordentlig plit!



Kosacken, som ingenting förstod, stirrade på guldmynten och smög sig 
utefter muren till porten och flydde. Allt längre och längre bort på 
slätten kallade han sina kringströvande kamrater med ett hemskt och 
klagande: Ohahå! Ohahå!



Konungen smågnolade för sig själv som för att retas med en osynlig fiende: 
- Lilla kosackman, samla du dina skälmar!



Murarna kring gården voro mögliga och svarta. Ur marken hördes en ändlöst 
utdragen mollton likt från en eolsharpa, och forskande stötte konungen upp 
dörren till boningshuset. Det utgjordes av ett enda stort och halvskumt 
rum, och framför eldstaden låg en hög av blodfläckade kläder, som 
likplundrare tagit från fallna svenskar. Dörren kastades åter i lås av 
korsdraget, och konungen gick till stallbyggnaden vid sidan. Där fanns 
ingen dörr, och ljudet hördes nu allt tydligare. Inne i mörkret låg en 
ihjälhungrad vit häst, bunden vid en järnögla i väggen.



En lyft huggvärja skulle icke ha hejdat konungen, men det ovissa 
skumrasket kom inbillningsmänniskan att mörkrädd stanna på tröskeln. Dock 
lät han ingenting märka utan vinkade fänriken. De stego ned utför en brant 
trappa till en källare. Där var en brunn, och vid kranbommen till det 
sjungande vindspelet, som upphämtade vattnet, körde en döv kosack med 
piska och tömmar och utan aning om faran en mänsklig skepnad i svensk 
officersuniform.



Då de löste repen och i fångens ställe bundo kosacken, igenkände de 
holsteinaren Feuerhausen, vilken hade tjänat som major vid ett värvat 
dragonregemente, men vilken bortsnappats av kosackerna och spänts som ett 
ök för deras vattenhiss.



Han knäföll och stammade på bruten svenska:

-Majestät! Jak ej tro mine ökon . . . Min reconnaissance . . .



Konungen föll honom muntert i talet och vände sig till fänriken:



-För upp de båda hästarna i stallet! Tre män kunna icke med behag rida på 
två hästar, och därför stanna vi här till dess några kosacker komma förbi, 
från vilka vi kunna taga en ny häst. Själv står herren vakt vid porten.



Därefter gick konungen tillbaka till boningshuset och drog igen dörren 
efter sig. De uthungrade hästarna, som begärligt gnagde barken av 
buskarna, blevo under tiden ledda upp i stallet, och fänriken begynte 
postera.



Långsamt skredo timmarna. När det började lida mot skymningen, ökade 
stormen i förbittring, och snön yrde i solnedgången över de tröstlösa 
snöslätterna. Likgula kosackansikten lyfte sig spejande över buskarna, och 
långt i blåsten ljödo de kringströvande plundrarnas: Ohahå! Ohahå! Ohahå!



Då steg Feuerhausen ut ur stallet, där han suttit mellan hästarna för att 
icke få frost i såren efter de rep, varmed han varit bunden. Han gick fram 
till boningshusets stängda dörr.



-Majestät! stammade han. Kosackerna samlas fler och fler, och mörkret 
snart komma. Jak och fänrik båda sitta på en häst. Dröja vi här, vill den 
natt varda stormechtigste majestäts sista, det Gut durch ihre geheimbten 
Rathschluss förbjute.



Konungen svarade innanför:



-Det måste bli som vi sagt. Tre män rida icke bekvämligt på två hästar.



Holsteinaren skakade på huvudet och gick ned till fänriken.



-Sådan är majestät, Ihr verdamte svenske! Jak från stallet hört honom gå 
och gå hin unt her. Sjukdom och samvetskval vara komna. Som en pater 
famili står den moskovitske zar blant sine undersåter. En 
sockerbakargesäll uppsätter han till sin vän och en ring tjänstepiga uppå 
sin glorvyrdiga kejserliga tron. Detestabla äro hans geberder, når han 
pokulert, och han manierar fruntimmret å la francois; men hans första och 
sista paroll alltid lyda: Auf Russlands Wohl! - Könich Carolus lämna sina 
länder som rykande askehögar och icke besitta en enda vän, inte ens blant 
sina närmaste. Könich Carolus mer ensam än den armste trosskusk. Har ej 
ens en kamrats knä att gråta uti. Blant durchläuter unt maitresser 
unt perucher kommer han som ett Gespenst ur ett tusentårigt mauzoleum - 
unt Gespenster gehen am meisten ohne Compagnie. Är han homme d'etat? Å, 
giv kvarter! Intet sinne för det allmänna! Är han fältherre? Ade! Intet 
sinne för massorna. Endast slå broar och ställa skanzkorgar, klappa i 
händerna åt ett erövrat standar och två pukor. Icke sinne för stat och 
arme, nur für Menschen!



-Kan också vara ett sinne! svarade fänriken.



Han gick häftigt av och an, och fingrarna voro redan så stela av köld, att 
han knappast kunde hålla den dragna pampen.



Holsteinaren makade den trasiga rockkragen om kinderna och fortfor med dov 
stämma och ivriga åtbörder:



-Könich Carolus skratta förtjoust, när bron brista och människor och djur 
ömkeligt drunkna. Intet hjärta i barmen. Zum Henker met ten! Könich 
Carolus ett litet sådant svenskt demigenie, som vandra ut i världen och 
trumslaga och paradera och göra fiasco och parterren vissla! Uhi!



-Och just därför gå de svenske i döden för honom, svarade fänriken, just 
därför.



-Ej förtörnad, mein Liebster. - Skrattade så tänderna lysa, när vi först 
råkades.



-Jag hör gärna herr majoren tala, men jag fryser. Vill ej majoren gå upp 
och lyssna vid konungens dörr?



Holsteinaren gick upp till dörren och lyssnade. När han kom tillbaka, sade 
han:



-Han bara går och går och suckar tungt som en människa i själaångst. Så 
lär det vara för beständigt nu. Majestät aldrig mer sover om natten. 
Komedianten känner sig icke rollen vuxen, och av livets kval den 
blesserade ärelystnadens vara bittrast.



-Då bör det också vara det sista, som vi begyckla. Vågar jag bedja majoren 
gnida min högra hand med snö, för nu domnar den.



Holsteinaren gjorde som han begärde och återvände till konungens dörr. Han 
slog sig med båda händerna för pannan. De gråsprängda och borstiga 
mustascherna stodo rätt fram, och han mumlade:



-Gott! Gott! Snart vill bli för skumt till reträtt.

Fänriken ropade:



-Goda herre, nänns jag bedja er att gnida mitt ansikte med snö. Kinderna 
förfrysa. Om plågorna i min fot vill jag inte tala. Å, jag härdar inte ut.



Holsteinaren fyllde händerna med snö.



-Låt mig i stället stå skiltvakt, sade han, bara en timme.



-Nej, nej. Konungen har tillsagt, att jag skall stå här vid ingången.



-Ack, den konunk! Jak känna honom. Jak vill göra honom glad, tala 
filosofi, berätta histoires galantes. Han alltid amuserad höra om älskare, 
som äventyrligt speta genom fönster! Han ofta beskådar sides ifrån 
fruntimmret, når det är skönt. Det finnes för hans imagination, blott icke 
för hans kött, ty det är utan känsel. Unt er is schüchtern. Vill den sköna 
en gång tråda honom under sin sitensko, hon skall själv attackera men 
spela att fly och alla andra skola motsträva liaisonen. Hans aller 
stormächtichsta fru farmor ruinerat allt med att skria: Mariage, mariage! 
Könich Carolus är från topp till sula lik de svenskes dronning Kristina, 
fast af verkligt mankön. De båda skulle suttit gifta met hvarantre på 
samma tron, Das wäre ein nettes Pärchen jewesen. Å, pfuj, pfuj! - Ni 
svenske! Sprängriter en man sina hästar och låter folk och rike 
massakreras, han är dock renhjärtat och supremus blant alla, bara hans 
blot är för trögt för amourer. Å, låt mig fara! Jak känner renhjärtate 
heror, som varit trofast verliebta i tu tre olika jungfrur eller fruar i 
en och samma vecka.



-Ja, vi äro sådana, vi äro sådana. Men för Kristi barmhärtighets skull 
gnid ännu en gång min hand! Och förlåt mig min jämmer och mitt stönande.



Tätt innanför porten, som icke kunde slutas, lågo de nedhuggna kosackerna, 
vita som marmor av rimfrost. Den gula himmelen grånade, och allt 
mångstämmigare och närmare ljödo i skymningen de klagande ropen: Ohahå! 
Ohahå! Ohahå!



Nu öppnade konungen sin dörr och kom ned över gården.



De smärtor i huvudet, av vilka han börjat lida, hade ökats av ritten i 
blåsten och gjorde blicken tung. Ansiktet bar spår av ensamhetens 
själsstrider, men allt eftersom han närmade sig, återtog munnen det 
vanliga förlägna småleendet. På tinningen var han ännu sotig efter 
muskötskottet.



-Det friskar på, sade han och framletade ur rocken en brödkaka och bröt 
den i tre delar, så att var och en fick lika stort stycke som han själv. 
Därefter lyfte han av sin ryttarkappa och häktade den själv om den 
vaktgörande fänrikens axlar.



Brydd över sin egen handling grep han därefter holsteinaren häftigt i 
armen och förde honom upp över gården, medan de tuggade på det hårda 
brödet.



Nu om någonsin, tänkte holsteinaren, gäller det att med ett fyndigt 
ordspel vinna konungens uppmärksamhet och att sedan tala förstånd med 
honom.



-Slätare härbärge kan hittas, begynte han, alltjämt bitande och tuggande. 
Du liebe Z'it. Det minner just om ett galant äventyr utanför Dresden.



Konungen höll honom fortfarande i armen, och holsteinaren sänkte rösten. 
Berättelsen var kvick och slipprig, och konungen blev nyfiken. De 
grovkornigaste tvetydigheterna framlockade alltid hans stela småleende. 
Han lyssnade med en förtvivlad och halvt frånvarande människas behov av 
förströelse för stunden.



Först när holsteinaren begynte att med listig skicklighet jämka samtalet 
över till några ord om ögonblickets fara, blev konungen på nytt allvarlig.



-Bagatell! Bagatell! svarade han. Det är alldeles ingenting att tala om, 
endast vi hålla oss väl och soutenera vår reputation till sista man. Komma 
skälmarna, så ställa vi oss alla tre i porten och sticka med plitarna.



Holsteinaren strök sig över pannan och kastade om. Han begynte tala om de 
framtindrande stjärnorna. Han uppställde en lära om att mäta deras avstånd 
från jorden. Konungen åhörde honom nu med ett helt annat slag av 
uppmärksamhet. Han bröt sig in i frågan, skarpsinnigt, fyndigt och med 
outtröttlig lust att uttänka nya överraskande sätt efter eget sinne. Det 
ena påståendet räckte handen åt det andra, och snart dröjde samtalet vid 
universum och själens odödlighet, för att sedan på nytt återvända till 
stjärnorna. De fladdrade fler och fler på himmelen, och konungen beskrev 
vad han visste om solvisaren.

Han stötte sin huggvärja med fästet i snön och inriktade udden mot 
polstjärnan, så att de nästa morgon skulle kunna avläsa tiden.



-Universets kärna, sade han, måste antingen vara jorden eller också den 
stjärnan, som står över de svenskes land. Intet får vara för mer än det 
svenska.



utanför muren ropade kosackerna, men så snart holsteinaren ledde talet på 
deras hotande anslag, vart konungen fåordig.



-I dagbräcket taga vi oss tillbaka till Hadjatsch, sade han. Vi skola till 
dess bara fånga en tredje häst, så att var och en bekvämligt kan rida i 
egen sadel.



Efter att ha talat på det sättet gick han tillbaka in i boningshuset.



Holsteinaren kom med häftiga steg ned till fänriken, och pekande mot 
konungens dörr ropade han:



-Giv pardon, fänrik! Wir Teutschen icke skräda ord, när såren svida efter 
rep, men jak sträcker vapen och gifver herren victorien, ty också jak kan 
låta blot för den mannen. Om jak älskar honom! Ingen någonsin förstå 
honom, som ej honom sett. - Men fänrik, ni må icke dröja längre ute i 
vädret.



Fänriken svarade:



-Ingen kappa har värmt mig ljuvligare än den jag nu bär, och jag lägger 
allt mitt uppå Kristus. Men i Guds namn, major, gå tillbaka till dörren 
och lyssna! Konungen kunde göra sig själv något illa.



-Majestät icke stupa för egen klinga men längta efter en annans.



-Nu hör jag hans steg ända hit ned. De bli allt häftigare och oroligare. 
Han är så ensam. När jag såg honom i Hadjatsch bugande och bugande bland 
generalerna, kunde jag bara tänka: vad han är ensam!



-Schlipper den lille holsteiner levande härifrån, han vill alltid minnas 
de steg, vi hörte i natt, och alltid kalla detta härbärge Örtagårdsfästet.



Fänriken nickade bifall och svarade:



-Gå upp i stallet, major, och sök en stunds vila och skydd.





11 En snygg vit skjorta.



Soldaten Bengt Geting hade fått en kosackpik genom bröstet, och kamraterna 
lade honom på en rishög i småskogen, där pastor Rabenius gav honom 
nattvarden. Det var på ismarkerna utanför Weperiks murar, och en vinande 
nordan slet det torra lövet från buskarna.



-Herren vare dig när! viskade Rabenius faderligt och sakta. Är du nu redo 
att skiljas hädan efter ett gott dagsverke?



Bengt Geting låg med händerna knutna och förblödde. De hårda ögonen stodo 
vidöppna, och det envisa och knotiga ansiktet var så barkat av sol och 
frost, att dödens blåaktiga blekhet endast sken fram över läpparna.



-Nej, svarade han.



-Det är första gången jag hör ett ord från din mun, Bengt Geting.



Den döende knöt händerna allt hårdare och tuggade med läpparna, som mot 
hans vilja öppnade sig för orden.



-En gång, sade han långsamt, må väl också den uslaste och trasigaste bland 
knektar få tala.



Han reste sig ångestfullt på armbågen och utstötte ett så skärande 
jämmerskri, att Rabenius icke visste, om det steg från själens eller 
kroppens kval.



Han nedsatte kalken på marken och bredde näsduken över den, så att icke de 
kringtumlande löven skulle falla i brännvinet.



-Och detta, stammade han och tryckte sina händer för pannan, detta skall 
jag, som är en Kristi tjänare, vara nödd att bevittna morgon efter morgon, 
kväll efter kväll.



Soldaterna trängde sig på alla sidor fram mellan buskarna för att se och 
höra den fallne, men deras kapten kom i vredesmod med värjan dragen.



-Bind karlen en duk om munnen! ropade han. Han har alltid varit den 
mest envetna man i bataljonen. Jag är inte mer omänsklig än någon annan, 
men jag måste göra min tjänst, och jag har en mängd nytt och ovant folk, 
som kommit med Lewenhaupt. Det har nu blivit förskrämt genom hans jämrande 
och vägrar att gå fram... Varför lyder ni inte? Här för jag befälet!



Rabenius tog ett steg framåt, och i sin vita lockperuk hade han en hel 
krans av gula löv.



-Kapten, sade han, hos den döende befaller Herrans tjänare allena, men han 
lämnar gärna i ödmjukhet sitt kommando åt den döende själv. I tre år har 
jag sett Bengt Geting gå i ledet, men ännu aldrig har jag sett honom tala 
med någon. Nu på tröskeln till Guds domstol kan ingen längre ålägga honom 
tystnad.



-Med vem skulle jag ha talat? frågade den blödande ryttaren bittert. Min 
tunga är som fastvuxen och lam. Det kunde gå veckor utan att jag sade ett 
ord. Ingen har någonsin frågat mig om något. Det är bara örat som fått 
vara på sin vakt, så att jag inte försummat att lyda. Gå, har man bara 
sagt, gå genom träsk och snö! Därpå har intet varit att svara.



Rabenius knäföll och tog sakta hans händer i sina.



-Men nu skall du tala, Bengt Geting. Tala du, tala du, efter alla nu 
samlas för att höra dig. Du är nu den ende av oss alla, som har rätt att 
tala fritt. Är det en hustru eller en ålderstigen mor, där hemma, som du 
vill att jag skall hälsa till?



-Min mor svälte mig och skickade mig till tropparna, och aldrig har sedan 
en kvinna haft annat att säga mig än detta samma: Gå ur vägen, Bengt 
Geting, gå, gå! Vad vill du oss?



-Då har du måhända något att ångra?



-Jag ångrar, att jag inte som barn sprang i kvarnforsen och att jag inte, 
när du om söndagarna stod framför regementet och uppmanade oss att tåligt 
gå och gå, steg fram och slog ned dig med musköten. - Nej, vill du veta 
vad som gör min ångest? Har du aldrig hört trosskarlarna och förposterna 
berätta, hur de i månljuset se sina ihjälskjutna kamrater flockvis linka 
efter hären och hoppa kring på sina stympade ben och ropa: Hälsa hem till 
mor! - De kalla dem Svarta bataljonen. - Det är i Svarta bataljonen, som 
jag nu skall in. Men det är det värsta, att jag skall nedgrävas i 
mina trasiga paltor och min blodiga skjorta. Det är just det som jag inte 
kan få ur mitt sinne. Inte begär en simpel ryttare att bli hemförd som 
salig general Liewen, men jag tänker på de stupade kamraterna vid 
Dorfsnicki, där kungen lät skänka åt var man en kista av ett par bräder 
och en snygg vit skjorta. Varför skulle de få det så mycket bättre än jag? 
Nu i olyckans år blir man lagd som man faller. Så djupt är jag sjunken i 
elände, att det enda i världen, som jag nu kan avundas, är deras snygga 
vita skjorta.



-Min stackars vän, svarade Rabenius stilla. I Svarta bataljonen - om du nu 
tror på den - får du stort sällskap. Gyldenstolpen och Sperlingen och 
överstelöjtnant Mörner ligga redan skjutna ute på fältet. Och minns du de 
tusen andra? Minns du den vänlige överstelöjtnant Wattrang, som kom 
ridande till vårt regemente och gav ett äpple åt var soldat och som nu 
ligger bredvid livdrabanterna och alla kamraterna under ängen vid 
Holofzin? Och minns du min företrädare Niklas Uppendich, ordets väldige 
förkunnare, som vid Kalisch stupade i prästerlig ornat? Det har växt gräs 
och snögat över hans mull, och ingen kan med foten utpeka torvan, där han 
sover.



Rabenius böjde sig ännu djupare och kände på hans panna och händer.



-Om tio eller högst femton minuter har du upphört att leva. Kanske kunna 
de minuterna ersätta de gångna tre åren, om du helgar dem rätt. Du är inte 
längre en av oss. Ser du inte, att din själasörjare ligger på knä hos dig 
med huvudet blottat! Tala nu och säg mig din sista önskan, nej, din 
befallning. Kom blott ihåg en sak. Regementet står upprivet för din skull, 
och under tiden gå de andra framåt med heder eller stå redan på 
stormstegarna. Du har skrämt de yngre karlarna med ditt banesår och din 
kvidan, och du ensam kan göra det gott igen. Nu höra de bara på dig, och 
du ensamt har i din makt att få dem att gå mot fienden. Kom ihåg att dina 
sista ord skola senast glömmas och kanske en gång upprepas för dem där 
hemma, som sitta och steka sina päron bakom ugnen.



Bengt Geting låg orörlig och det drog en skugga av grubbel över hans 
blick. Så lyfte han sakta sina armar som till åkallan och viskade:

-Herre, hjälp mig att fullgöra också detta!



Han gav ett tecken, att han nu endast förmådde viska, och Rabenius lade 
sitt ansikte intill hans för att kunna höra hans ord. Sedan vinkade 
Rabenius till soldaterna, men hans stämma darrade, så att han knappast 
kunde göra sig hörd.



-Nu har Bengt Geting talat, sade han. Det är hans sista önskan, att ni 
skola taga honom mellan er på musköten och bära honom med er på hans gamla 
plats i ledet, där han envist har gått i dag efter dag i år efter år!



Trummorna rördes nu och spelet begynte, och med kinden mot den ena 
soldatens skuldra bars Bengt Geting steg för steg över fältet fram mot 
fienden. Då följde omkring honom hela regementet, och alltjämt med huvudet 
blottat gick Rabenius bakom honom och märkte icke, att han redan var död.



-Jag skall se till, viskade han, att du får en snygg vit skjorta. Du vet, 
att konungen icke aktar sig för mer än den ringaste knekt, och så vill han 
själv en gång ligga.



12 Poltava.



Första maj höll fältmarskalken Rehnskiöld aftontaffel, och överste 
Appelgren blev het i pannan och frågvis och trillade bröd med fingrarna 
och vindade med ögonen.



-Kan excellensen säga, varför Poltava prompt skall belägras?



-Hans majestät vill ha en amusement, tills polackarna och tartarerna komma 
med undsättning.



-Och ändock veta vi, att ingendera komma. Europa börjar glömma vårt hov a 
la Diogene med ridande statsminister, fäktande kanslister, stupande 
kammarherrar, hedersplatser på trästubbar . . . och med palatser av 
tältväv och med plättar och svagdricka på det kungliga bordet . . .



-Hans majestät vill nu exercera fortifikationen och kommer att hålla 
lustläger, så länge han lever. Så ha vi tiden för oss. Poltava är en liten 
loppfästning och lär den kapitulera, när första skottet smäller.



Fältmarskalken tvärtystnade och släppte gaffeln.



-Jag tror de på sta'n göra sig galna och vilja defendera sig!



Han sprang ut och kastade sig i sadeln, och alla reste sig och hörde ett 
kontinuerligt skjutande.



De ryska posterna kring vallen hade den vanan att i mörkningen överljutt 
och länge ropa: Gott bröd, gott dricka. -Under detta skriande hade nu 
överste Gyllenkrok, utan att någon kunde höra hans anmarsch, börjat öppna 
löpgravarna och uppställt en betäckning, men i detsamma lopp konungen över 
fältet och ropade något högljutt på sin generaladjutant. Därigenom att han 
höll huggvärjan dragen gjorde springandet honom icke löjlig. Gyllenkrok 
bad honom icke skrika så högt för att icke alarmera fienden, men redan 
medan han talade tystnade förposterna och började i stället tända eldar 
och skjuta. Ljuskulorna, som stego i höjden, kastade sitt sken över 
kullarna och ängsmarkerna och speglades i Worsklas ilande vatten 
Gyllenkroks arbetande zaporoger sprungo då från spadar och skanskorgar, 
och de svenska soldaterna, som dunkade med flata värjorna på deras 
skinnrockar, började slutligen själva flykta eller lägga sig ned utefter 
marken.



På så vis hade skjutandet begynt.



-Si där! sade Gyllenkrok, som stod med konungen och Lilla Prinsen bakom 
ett träd. Så stor konfusion kan en liten accident orsaka, och ännu en 
sista gång dristar jag proponera att hela belägringen uppgives. I min bön 
förena sig de uttröttade trupperna och alla de olyckliga undersåtarna i 
hemmet. Varför befalldes vi inte hit i vintras, då staden med lätthet 
kunnat tagas? Nu blir besättningen var dag förstärkt, och fiendens hela 
arme är i antågande. Vi ha bara trettio fältstycken i behåll, och krutet, 
som flera gånger blivit vått och åter torkat, kastar bara kulan ett litet 
stycke från mynningen.



-Lappri! Lappri! Vi ha dock skjutit av mången stock, tjockare än en 
stormpåle.



-Men här behöva vi skjuta bort många hundrade.



-Kan man skjuta av en, kan man skjuta av hundrade. Vi måste utföra just 
det som är utomordentligt, så ha vi berömmelse och ära därav. Nu skola vi 
låta zaporogerna se, att här kan arbetas utan ringaste fara.



Konungen stack huggvärjan under armen och gick ut i kulregnet på fältet. 
Bakom honom följde Lilla Prinsen, blek, rak, högtidlig som en yngling i 
ett forntida festtåg till ett tempeloffer.



Två tjocka stockar voro likt två grindstolpar nedslagna tätt vid den 
öppnade löpgraven, och här stannade konungen bakom en fallen fyrboll, 
vilkens flämtande dager blottställde honom för fienden. Lilla Prinsen gav 
honom en tveksam sidoblick och strök upp och ned på värjfästet med handen, 
som darrade något litet. Därefter klättrade han upp på den ena stolpen och 
ställde sig med armarna utefter sidorna. Då steg en underofficer, som 
kallades Mårten Predikare, upp på den andra stolpen. Han hade läderbrunt 
ansikte, svart hår och mässingsringar i öronen. Orörliga som två målade 
träbilder på ett katolskt åkerland stodo på så sätt de båda vakterna bakom 
sin konung, och de ursinniga ryssarna riktade sina slangor och 
fältstycken och musköter mot den underliga synen. Ingen ville ödmjuka sig 
och stiga ned först, och därför måste de stå kvar. Det pep och ven som av 
piskor och spön, som av stormilar och pipor, och gräsande kanonkulor 
kastade grus och torvor i höjden. Det ljungade och åskade, och marken 
darrade som en skrämd häst, och träspintor och stenskärvor yrde.



-Kungen är där! Nu vill han bli skjuten! ropade soldaterna och störtade 
fram och drevo zaporogerna mellan sig. Åter fattades spadarna, och åter 
uppsleto zaporogerna torvorna och öppnade jorden för att kunna lägga sig 
ned och få ett skydd.



Där stod nu i det flämtande tjärskenet excellensernas och generalernas 
majestät, knektarnas kamrat, på en gång landsvägsriddare, konung och 
filosof. Dagen lång hade mörka hågkomster smugit i hans fjät. Han mindes 
Axel Hård, som han själv dräpt i misshugg, och den dödskjutne 
ungdomsvännen Klinckowström. Han saknade ingendera, men han kunde ej 
glömma deras blodiga kläder. Allt det himlastormande lättsinnet från 
gossåren vaknade dock till liv och tystade de tunga tankarna, när han 
hörde kulorna. Han hade tömt krigsäventyrens bägare i botten, och drycken 
behövde dagligen kryddas allt starkare för att smaka. De stora bullrande 
segrarna började han se i kallare ljus allteftersom de blevo sällsyntare. 
Väl kunde han ännu ibland tala om att styra stora stater, men det var mest 
för att dessa dagligen skulle rusta. honom med ett hundratal nya tappra 
drabanter. Han glömde icke, att ögonblicket kunde vara hans sista, men 
olyckans år voro komna. . . och hur ljuv vore icke vilan efter en ärofull 
död! Att vilja och känna sig kunna men ändock misslyckas och bli en 
spottvisa, därför att de andra ej längre orkade följa . . . Det var 
frostpusten från livets höst! Han ville pröva, han ville visa, att han 
ännu var undantagsmannen i Guds hägn. Var han det icke, då ville han falla 
som simplaste knekt.



Mårten Predikare blev emellertid så ivrig att han icke kunde hålla sig 
orörlig uppe på pålen utan ryckte musköten från ryggen. Vem kände icke 
Mårten Predikare, ärkeskytten, som kunde få själva kungen att klappa i 
händerna? Både en infanterist och en ryttare kunde han fälla i flykten. 
Han småpratade och skrattade och lade vapnet till ögat och sköt på 
en skugga, som klättrat upp i det bortersta körsbärsträdet och, träffad av 
kulan, tumlade ned mellan de blommande kvistarna som en fågel. Då kom 
jägaryran över Mårten Predikare och han hoppade ned och sprang till 
stället.



Där låg en ihjälskjuten gubbe, och bredvid stod en nioårig liten flicka.



-Det är far, sade hon utan att gråta och såg på Mårten Predikare. Vi voro 
ute och plockade nässlor, och på hemvägen . . .



-Nåja, på hemvägen . . .



-Hörde vi skjutandet, och då klättrade far upp för att se sig kring. Det 
är fars körsbärsträd.



Mårten Predikare skakade på huvudet och tog av sig hatten och rev sig i 
håret och satte sig ned.



-Gud tillgive mig . . . gubben har ju aldrig gjort mig förnär.. . kära 
barn. .. du kan inte förstå det här, men en dukat har jag på fickan. Tag 
den! Sir du, min flicka, jag är jägare, begriper du, en riktig gammal 
ärkejägare. Förr hade jag min stuga och min käring, som grälade och slog 
efter mig för att jag aldrig rörde vid spaden . . . vet du vad en spade är 
. . . utan bara satt i skogen och passade på orrspelet. Hör nu på! Då tog 
jag en morgon mitt muskedunder och min hund och gick min färde ut i 
världen.



Flickan vände dukaten i eldskenet, men han drog henne till sig på knät och 
strök henne sakta över kinderna.



-När jag så hade gått första dagen, sköt jag hunden. När jag hade gått 
andra dagen, gav jag bössan åt en skogsman, som hade visat vägen. Sedan 
hade jag intet.



-Kan man köpa för slanten?



-Visst, visst. När jag så kom i fält och fick mig en krigsmusköt, då kan 
du tro! Då blev jag jägare igen. Men himlen förbarme sig . . . Du skall 
komma hit var kväll i mörkningen och då skall du få hälften av min 
dagsranson och allt vad jag kan plocka hop.



Han stirrade på musköten i gräset. Så reste han sig och gick och lät den 
ligga.

-Flickan kan inte veta, att det var jag som 
sköt, och det skall hon aldrig få veta. Jag är en Judas, som bragt en 
skuldlös om livet. Inte mörda! Inte mörda!



Han höll sig om pannan och vacklade bort över fältet. Då kom han till 
d'Albedyhlls dragoner, som lågo kring en stockeld och läste i bönböckerna, 
och där satte han sig också att läsa, och slutligen begynte han högljutt 
bedja och predika.



-Vad nytt? frågade knektarna nästa morgon Brakels rödhåriga marketentare, 
en liten allvis västgöte, som stod i sin grå blus mellan grytor och 
upphängda kläder.



-Nytt? Mårten Predikare har visst fått solsting mitt i natten och blivit 
mogen för dårekistan. Han går barhuvad nere vid floden och ropar. När 
predikarsjukan sätter åt honom, har han alltid varit framme och skjutit 
någon.



Dystra och tigande mottogo knektarna de knappast halvfyllda bleckskålarna.



-Bröd eller död! Varför få vi inte storma, innan det blir för sent?



-Kungen exercerar med löpgravarna, och Gyllenkrok får natt och dag stå vid 
arbetet. Hör nu på Mårten Predikare nere vid vattnet! Här har blivit ett 
bedjande och psalmsjungande på sista tiden, så att det gör en varm om 
hjärtat att höra fältmarskalken galnas.



I skymningen smög sig Mårten Predikare bort till körsbärsträdet, där den 
lilla nioåriga redan stod och väntade med sitt släta lingula, nästan vita 
hår och sitt allvarliga ansikte.



Han hade med sig sin dagsranson, och han gav henne sin sista kopek mot 
löfte att han fick kyssa henne på båda kinderna.



-Lever din mor?



Hon skakade på huvudet.



-Vad heter du?



-Dunja.



Han ville åter kyssa henne på kinderna, men hon ryckte sig undan.



-Giv mig först en kopek!



Han gick tillbaka till lägret - och kopekstycken tiggde han av alla, som 
han mötte.

-Jag skall vakta över henne, när det blir stormning Hon är som en 
liten liten prinsessa. Jag skall lägga av på min sold, så att hon en gång 
får något att gifta sig på . . . Varför skulle hon inte gifta sig . . . 
Visst, visst! Jag har ju min käring där hemma och jag har en käring på 
trossen också. Och jag är ju en mördare. Visst skall en liten prinsessa 
gifta sig!



Han hade fått en avskrift efter Johannis evangelium och han satte sig och 
läste därur för d'Albedyhlls dragoner.



Vårens alla örter flammade upp över de kulliga ängsmarkerna ända ned till 
Worsklas gulaktiga bräddar, men soldaterna sågo endast mot Poltava, som 
mellan skogsdungarna på höjden sken fram med sina vita klosterväggar, sina 
trätorn, skanspålar och vallar, på vilka män och gubbar, kvinnor och barn 
uppvältrade ett bröstvärn av jordsäckar och vagnar och risknippor och 
tunnor.



-Vad nytt? För man oss aldrig mot fienden? sporde soldaterna 
marketentaren.



-Fienden är nog artig att i stället komma till oss, svarade han och 
torkade pannan med blusen. I natt hörde jag, hur den rullade sina 
fältstycken. Det myckna skjutandet är icke från de svenske, ty vi ha inga 
andra kulor kvar, än de som zaporogerna plocka upp ur fältet. Det är 
tsarens hela arme, som redan står på andra sidan floden.



Då kom generalmajor Lagercrona med sporrarna i hästen och ropade, att 
kungen blivit blesserad i foten, och vid den kungliga sängbåren visade 
fältmarskalken i sin plånbok läget av de sjutton redutter, som fienden 
redan begynt uppkasta vid byn Pietruska.



-Vad nytt? sorlade knektarna dagligen kring marketentaren.



-Ar det inte annat en ska bjuda på, så är jag riker, svarade han och 
pekade med sleven kring det grönskande landskapet. Kungen har fått 
kallbrand i såret. Brännvinet är slut. Brödet är slut. Litet gröt har jag 
åt er i dag - men sedan är den slut. Fienden har stängt oss inne och 
disputerar oss reträtt. Faen, faen, de ska vara de svenske, som härda ut 
så bittra dar.



Han stampade i tuvorna och lade sleven till ögat och siktade som en 
lönnmördare bort mot konungens sönderskjutna koja, men de frostbitna 
och hederliga huvudena omkring honom sänkte ögonen.



-Inte mörda! viskade Mårten Predikare med lyfta armar.



Så förled nu maj månad, och junihettan sken in genom tältdukarna. 
Knektarna sutto i rad och virade midsommarstången, men talade icke. De 
tänkte på hagarna där hemma, på stugorna, på de långa, Iånga moarna.



På söndagen något före aftonsången smög sig Mårten Predikare till 
skogslunden, där den lilla Dunja mot några kopek räckte honom en korg med 
de första halvmogna körsbären. Han åt dem samman med henne och klappade 
hennes små händer och lekte med henne och bar henne som ett barn, men han 
kunde aldrig få henne att småle. För sina sista tre kopek fick han så 
kyssa henne tre gånger på kinderna.



När han kom tillbaka, var det oro och larm. Officerarna mönstrade 
knektarnas mundering och tummade på klingorna, som ibland voro så 
urslipade att de liknade nötta liar, och Brakels marketentare plockade 
samman sina tomma grytor. Konungen hade resolverat att leverera batalj.



På gräsbänken utanför konungens fönster sutto redan generalerna och 
överstarna för att mottaga sina avdelningar och papper. Där satt den 
tungsinte Lewenhaupt med sina stora klara ögon och ett litet latinskt 
handlexikon instucket mellan rockknapparna. Där satt den bålde Creutz med 
händerna korsade över värjknappen, och Sparre och Lagercrona förde ett 
högröstat och stojande samtal. Överste Gyllenkrok stod vid ett bord lutad 
över sina fortifikationsritningar, inför vilka han låtsades så förhäxad, 
att han icke det ringaste märkte de andra utan i stället sysselsatte sig 
med att försiktigt och långsamt knäppa sandkornen från de kära 
teckningarna. En smula bakåtlutad och i sämsta lynne stod vid dörren 
fältmarskalken själv med sin spetsiga något uppåtpekande näsa och sin 
snörpta, purpurröda flickmun.



I mörkningen begyntes marschen med hoprullade fanor och utan spel, och i 
en skogslund nedsattes konungens bår en stund framför livgardet. Från 
fältet hördes, hur fienden bultade och hamrade på sina palissader 
som på väntande schavotter. De en gång så stolta karolinernas skara hade 
nu så litet kulor och krut, att de icke kunde medföra till drabbningen mer 
än fyra fattiga fältstycken, och nu när de hörde hammarslagen så nära, 
grepos många bland de ärriga krigarna av kroppslig ångest och bjödo 
förgäves en dukat för en klunk brännvin. Det var nedan. Hästarna stodo 
sadlade, och karlarna hade musköten eller karbinen vid sidan. Från ett av 
fotregementena hördes mumlandet och viskandet, när fältpredikanten 
utdelade nattvarden, och han måste treva med den vänstra handen för att i 
mörkret hitta med kalken till de knäböjandes mun. Kring båren, bredvid 
vilken konungen nedstuckit sin huggvärja i marken, lade sig ett ögonblick 
generalerna i sina kappor, och Piper satt på en trumma med ryggen mot ett 
träd. För att bryta de mörka tankarnas makt och undvika varandra, begynte 
de ett filosofiskt samtal med konungen. Han satt i en ring av grubblare 
och lärde som en mästare i sin skola, och Lewenhaupt, den hederliga, gamla 
latinöversten, uppläste romerska verser.



När han tystnade, tog han en brinnande fyrsticka från betjänterna och 
Iyste på konungen, vilkens huvud glidit åt sidan. Piper och alla 
generalerna reste sig och glömde sitt agg, så skön tycktes dem åsynen av 
den sovande. Hatten låg i knät, och täcket var svept om den sjuka och 
lindade foten. Det avmagrade och febertärda ansiktet med sina frostskador 
på näsan och kinden hade blivit ännu mindre än förr och hårdare och 
stelare. Gulaktigt och fuktigt, skuggades det redan av en alltför tidig 
åIderdom, men det drog och ryckte i läpparna. Det syntes att han drömde.



Karolinernas konung drömde, att han såg en oändlig rad av fnissande och 
fnittrande människor, som brådskande gingo förbi och höllo upp händerna 
för att skymma hur de skrattade åt honom. Ibland voro de klargröna, ibland 
röda eller blå, och de lyste som tända lyktor. Slutligen kom på en 
svettfux en lång man, som helt och hållet var klädd i dammiga, svarta 
sidentaft. - Heraus, du skalliga och halta svensk! - ropade han 
storskrattande från hästryggen. - På detta samma rum nedhöggo för tre 
hundra år sedan Tamerlans horder Västerns samlade härskaror. Vad 
vill du mig och mitt människohav med dina sista glesnade regementen och 
dina fyra fältstycken? Mina män äro tjuvar och fördruckna uslingar, och 
de äro mig mindre värda än spikarna i en planka, men jag har gott om 
sådana spikar. Jag bygger på ett stort skepp för årtusen, och själv är jag 
än i dag som då jag stod på varvet i Saardam endast timmermannen. 
Millioner och åter millioner skola välsigna mitt verk



Konungen ville svara, men han kände tungan förlamad, och Lewenhaupt 
knäböjde med blottat huvud och vidrörde sakta hans skuldra.



-Allernådigste herre, dagen begynner, och jag nedkallar Guds skydd över 
ers majestäts höga person och verk.



Morgonglöden brann redan mellan stammarna, och konungen slog upp ögonen. 
Han grep genast huggvärjan. Så snart han märkte de många, som stodo 
omkring honom, och den skäggiga drabantpredikanten Nordberg och alla 
betjänterna, förvandlades hans drag, och han nickade med sin vanliga 
kyliga vänlighet - men drömmen stod ännu klar i hans tankar. Det tycktes 
honom, att också de andra måste ha sett den.



-Vad är ett rike? sade han. En tillfällighet, en vidsträckt jordegendom 
med fästningar vid utgårdarna! Mäklande och slagsmål flytta gränserna. Än 
sedan, tsar, om du har makt över millioner, men icke över dig själv? 
Herren Gud kan så beställa, att man en gång föga spörjer efter staterna, 
men dess mer efter de enstaka människorna. Om jag besegrar dig, fattar 
hela ditt skepp eld och blir aska blott, men om du nedhugger mig och mina 
män, fullbordar du därmed endast mitt verks seger.



Lewenhaupt grep Creutz vid armen och viskade svårmodigt:



-Kära bror, de mörka aningarna släppa ej mitt sinne. Månne vi alla 
någonsin mer skola stå samman under Guds fria himmel? Hör du, hur 
fältmarskalken svär och bannar bakom upplänningarna! Gyllenkrok vill inte 
ens gå fram till honom och begära order. Också du tövar. Och si hur fjärt 
Piper glor efter oss!



-De svenske se alltid fjärt på varandra. Därför skola de en dag förgöras 
och deras namn utslätas bland folken. Våra barn i tionde eller 
tjugonde led skola uppleva stunden. I dag sker endast begynnelsen.



-Herren tillgive dig dina ord. Aldrig såg jag härligare hjältar av gudi än 
de svenske och aldrig ett folk så helt utan härskarviljans självtro och 
grova händer. Kungen är nu för sjuk att längre hålla oss tillhopa, fast 
han låtsas trygg som en ung kornett. Han undfick i födseln det lättsinne, 
som gudarna förläna sina skyddslingar, men nu . . .



-Nu?



-Nu har han fått den ogenomträngliga behärskning och förställning, vartill 
skyddslingarnas lättsinne stelnar, när gudarna övergivit dem.



Lewenhaupt tryckte hatten på huvudet och drog värjan, men vände sig ännu 
en gång till Creutz och viskade:



-Kanske män som jag med mina omsorger för manskapet och Gyllenkrok med 
sina cirkelbestick och alla sina redutter, friserade med palissader, ej 
alltid rätt förstått honom. Du med din huggvärja har lytt blint. Måtte vi 
i dag alla med honom få fullborda hans mission, ty jag spår, att den, som 
upplever aftonen, skall avundas de bröder, vilka till dess ingått i den 
himmelska saligheten.



Ryttarna sprungo nu i sadeln. Lewenhaupt gick till sina fotregementen, och 
i dagbräcket sågo de framför sig det väntande fältet. Det var svart. Det 
var redan avbränt. Det var en asköken, som utan blomma och strå försvann 
mellan skogsdungarna i öde stäpper. Det var så slätt att en kanonvagn 
bekvämligt kunde köras av och an.



Utanför den största ryska redutten kom en rödklädd ryttare och avfyrade 
sin pistol. Då lät fienden röra alla sina trummor bakom förskansningarna, 
på vilka syntes otaliga soldatskaror och standar och slangor och 
fältstycken, och genast svarade det svenska spelet utefter alla 
regementen.



Den oförvägne Axel Sparre och Karl Gustaf Roos störtade med sina 
bataljoner före hären och stormade fältskansarna. Hästarna frustade, 
remtygen knarrade, karbiner och värjor slamrade, och aska och damm föllo 
över skogsdungarna, så att grönskan slocknade på lövet.



Konungen sände Creutz med vänstra flygeln efter den segrande Sparre, 
och bakom de erövrade skansarna jagades fiendens kavalleri på flykten ned 
mot de sumpiga ängarna vid Worskla. På andra sidan ryckte Lewenhaupt an 
med fotfolket och intog två skansar samt ordnade sig för att från söder 
anfalla fiendens läger med bajonetten. Där inne vart oron så stor, att 
kvinnorna begynte spänna hästarna för trossvagnarna, men tsarinnan själv, 
en långväxt dam på några och tjugu år, med hög barm, vit panna och stark 
färg på kinderna, stod ännu bland sina förbandsremsor och vattenflaskor 
nästan högmodigt lugn ute hos de sårade.



Under tiden samlades generalerna kring den svenske konungens bår, som gick 
ej långt från östgöta infanteriregemente och nedsattes bredvid ett kärr. 
Här befalldes halt, och en flock begynte redan under hattavtagande och 
djupa bugningar att gratulera hans majestät och önska vidare progress. 
Medan lakejen Hultman silade vatten och samlade det i en silverbägare, 
sade konungen:



-Generalmajor Roos har blivit kringränd, och fältmarskalken har därför 
hejdat de andra tropparna, men Lagercrona och Sparren äro tillbakaskickade 
att skaffa Roosen fram, och lär han snart komma hit.



Alltså blev arméen där något stående, men snart anlände Sparren, 
översprutad av blodstänk, och relaterade, att han ej kunnat komma igenom 
för fiendens övermakt. Trupperna marscherade nu en lång stund fram och 
åter, utan att officerarna visste, vart de skulle föra dem, och under den 
förspillda tiden hämtade ryssarna nytt mod. Då satte sig Lewenhaupt 
plötsligt i rörelse och tågade till den skogssträckning, där Creutz 
skvadroner hade satt sig, och uppställde där fotfolket i linje mot 
fienden. Ingen visste varifrån befallningen härom utdelats, och utom sig 
av vrede galopperade fältmarskalken fram till konungens bår, som gick 
bredvid gardet.



-Är det ers majestät, som befallt Lewenhaupt med fotfolket ställa sig upp 
mot fienden?



Den vanvördiga tonen gjorde konungen häpen, och som i ljuset från en 
plötsligt öppnad blindlykta såg han hur trött och kallt till och med hans 
närmaste gunstlingar i ringen stirrade på honom.

-Nej, svarade han dröjande, men blev blossande röd, och alla 
förstodo, att han ljög.



Då slocknade hos den ursinnigt rasande fältmarskalken var sista glimt av 
vördnad och tro. Han gav röst åt det agg och den förtvivlan, som alla närt 
i dagar och månader. Den för sin sanningskärlek utskrikne konungen hade 
med ens degraderats till en blesserad knekt, som betett sig tölpaktigt och 
ville fria sig med plumpa undflykter. Han besinnade sig ej. Uppgörelsens 
ögonblick var inne. Han var ej längre sig själv mäktig. Han behövde hämna 
och straffa och förödmjuka. Han gitte ej låtsas, att han trodde lögnen. 
Han gitte ej ens bruka det övliga tilltalsordet.



-Ja! Ja! ropade han från hästryggen. Så gör herren alltid! Give Gud herren 
ville låta mig råda!



Därmed vände han honom ryggen.



Konungen satt orörlig på båren. Inför hela troppen hade han skymfats, och 
hans blyghet och obenägenhet för trätor hade narrat honom till en 
oöverlagd, ömklig lumpenhet. Hans egna män hade hört honom ljuga som en 
förhörd trosskusk. Han kunde icke återtaga sitt ord utan att än mer blotta 
sin skam. Den förnedring, han dragit över sig själv som människa, var 
honom outhärdligare än om han förlorat sin krona. Han ville rusa upp och 
kasta sig på en häst och rycka med sig de djupa leden, hans män, som ännu 
trodde att han var den av Gud utkorade. Men smärtorna i foten och den 
starka avmattningen bundo honom. Kinderna glödde ännu, men det var 
febersjukans hetta, och för första gången darrade huggvärjan i den hand, 
som han nu knappast mäktade höja.



-Båren för fronten! ropade han. Båren för fronten!



-Kavalleriet har ännu icke hunnit fram, utfor Gyllenkrok med häftighet. Är 
det möjligt att bataljen skall begynnas redan?



-Nu marschera de, svarade konungen besvärat, och fienden kommer ur sina 
linjer med infanteriet.



Då anbefallde Gyllenkrok konungen i Guds hägn och satte sig till häst 
bredvid gardet, som redan avancerade och gav sin första salva.



Fälttecknet var halm i hatten, och genom bullret från skott och trumpeter 
och oboer och trummor och ryttarepukor ljödo 
tropparnas fältrop: Gud med oss! Gud med oss! - 
I trängseln och längre ut på fältet möttes gamla krigskamrater eller nära 
anförvanter, som fordom där hemma lustigt suttit samman på bröllop och 
barnsöl, och de tillropade varandra en sista hälsning. Där det var bredare 
rum marscherade kaptener och löjtnanter och fänrikar framför bataljonerna, 
bleka som lik, i takt med spelet som hade de tågat upp till en parad på 
borggården vid gamla Tre kronor, men soldaterna knöto handen över de tomma 
patronköken. Mitt genom elden från redutterna gingo livgardisterna i 
strama led med musköten på axeln, men när de kommit fienden in på livet, 
ruskade de ursinnigt de klickande gevären och grepo till bajonetten. 
Dammet och sotet gråmelerade alla, så att fiendens gröna rockar icke 
längre kunde skiljas från de blå och svenskar lyfte kolven mot svenskar. 
Framför Kruses dragoner störtade kornetten Qveckfelt från hästen med en 
kula i livet och baneret i famnen. Ryttmästare Ridderborg, som på morgonen 
sett sin gråhårige fader stupa bland drabanterna vid konungens bår, 
släpades sanslös ur handgemänget. Framför Nylands regemente stupade 
överste Torstenson, och löjtnant Gyllenbögel stod med skottsår i båda 
kinderna, så att man kunde se dagern tvärs igenom. I busksnåret bakom 
skånska ståndsdragonerna vacklade kapten Horn, illa sargad i högra benet, 
och hans trofasta betjänt Daniel Lidbom höll honom om livet och torkade 
hans panna. Ryttaren Per Windropp satt död på hästen med fransen av en 
söndersliten kompanifana i handen, och löjtnant Pauli, som endast trodde 
honom sårad, bjöd honom sin vattenflaska. Framför Kalmare regemente 
segnade överste Rank, träffad i hjärtat, major Lejonhjelm låg med 
avskjutet ben, och vid överstelöjtnant Silfversparres lik kämpade med 
bruten värja för att rädda fanan fänrik Djurklo ända till dess han 
nedsjönk döende. Runt honom låg hälften av underbefälet och hälften av 
manskapet som hedersvakt Jönköpings regemente, som varit främst på 
redutterna, bar sin blesserade överste, och sedan överstelöjtnant Natt och 
Dag och major Oxe fallit i sitt blod, tog kapten Mörner befälet. Bredvid 
honom låg framstupa i askan på marken fänrik Tigerskiöld med ansiktet dolt 
i händerna och stödd på armbågarna och blödande ur fem sår. Knappast en 
fiärdedel av regementet kunde ännu föra vapen. I detsamma kom 
fältmarskalken ridande och anropade Mörner med otidig hetta:



-Vart tusan ha regementets officerare tagit vägen?



-De ligga blesserade eller döda!



-Varför tusan djävlar ligger inte ni så med?



-Nej, min gamla mors förböner ha nedkallat Guds beskydd över mig, och 
därför lever jag och har den äran att kommendera detta regemente, som 
gjort och skall göra sin skyldighet som redlige krigsmän. - Stå, gossar, 
stå!



Överste Wrangel låg redan död och oigenkännlig, och hans värvade knektar 
sökte fåfängt stödja honom under armarna. Överste Ulfsparre, som gick för 
västgötarna, stupade med händerna tryckta mot hjärtat, och hans major, den 
oförvägne Sven Lagerberg, tumlade baklänges för en muskötkula. Hela den 
fientliga arméen gick över honom. Han hörde hästarna och kanonvagnarna. 
Han trampades och sparkades och rullades i aska och smuts bland stelnande 
lik och kvidande sårade ända till dess en blesserad dragon slutligen tog 
honom på sin häst och barmhärtigt förde honom till trossen.



De kära, sönderskjutna gamla fanorna fladdrade ännu i mängd över 
människohavet, men de vaggade och vacklade, de trasades och knäcktes, och 
slutligen sjönko de och försvunno en efter en. Upplands regemente, som 
samlat de flesta av sina män från hjärtat av Sveriges bygder, från 
svearnas urhem vid Mälardalen, brottades i döden. Fanorna med det 
korskrönta äpplet i hörnet vredos ur de nedstucknas sammanknutna händer, 
och under kosackpikar och kolvar och sablar sträcktes överste Stjernhöök 
till marken, allt medan han stammade: - Nu är stunden, då vi må ropa: 
Fader, det är fullkomnat! - Overstelöjtnant von Post och major Anrep föllo 
nästan sida vid sida. Kaptenerna Gripenberg och Hjulhammar och löitnant 
Essen och de barnsligt spensliga och skägglösa tre fänrikarna Flygare, 
Brinck och Düben lågo redan i dödskampen. -Stå, gossar, stå! ropade 
officerare och soldater och stupade över varandra, så att där av lik och 
klädtrasor och torvor och sand bildades en kulle, vilken tjänade de 
levande till bröstvärn. Visslande druvhagel och muskötkulor, granater och 
brakande kartescher regnade över fäktande och döda, och luften var 
nu så mättad med damm och rök, att folket endast kunde se en hästlängd 
framåt.



Då begynte skarorna att vackla. Lewenhaupt drog pistolen ur hölstret och 
siktade på sina egna. Han hotade och bad och slog. - Stå, gossar, för Jesu 
heliga namn! Jag ser kungens bår! -Är kungen här så vilja vi stå, - 
svarade soldaterna. - Stå, gossar, halt, stå! Gud med oss! - ropade de 
till sig själva, som för att betvinga sina darrande, av svett och blod 
drypande lemmar. Men steg för steg veko de baklänges, och ryttarna ströko 
bakåt med hästarna och med sönderhuggna ansikten och händer kastade de 
slutligen om i vild flykt, man efter man, och nedtrampade varandra. Under 
de stigande rökskyarna sågo de konungen, som mellan fallna drabanter, 
bärare och betjänter låg på marken utan hatt och stodd på armbågen samt 
med den sjuka foten i höjden på den krossade båren, över vilken man brett 
den skjutne drabanten Oxehufvuds lerfläckade kappa. Det stela ansiktet var 
ramsvart av sot, men ögonen tindrade och han stammade: - Svenske! Svenske!



I de vikande leden tvärstannade nu många, när de igenkände rösten, ty det 
tycktes dem, att även om de nu kunde frälsa sig, måste de en gång på sin 
sotsäng åter höra över huvudkudden den skygga och ensamma stämman. Han 
förmådde icke resa sig, men de lyfte honom på sina korsade pikar som en 
dömd och viljelös sjuk. Åter och åter blevo dock bärarna nedskjutna, och 
ännu i det ögonblick, när de blödande dignade, sträckte de armarna uppåt 
för att stödja honom, så att han icke skulle skadas i fallet. Då lyfte 
major Wolffelt honom på sin häst och stupade därefter själv under de 
förföljande kosackernas vapen. Foten, som var lagd över hästens hals, 
blödde häftigt, och bindan släpade i askan. En kanonkula från skansarna 
avslog hästens ben, men drabanten Gierta lyfte konungen på sin springare, 
och själv blesserad, steg han upp på den trebenta och blödande hästen. 
Ryttarna, som bildade ring om konungen, kunde knappast hålla förföljarna 
tillbaka.



Under tiden jagade Gyllenkrok över fältet och uppmanade de kringirrande 
soldaterna att samla sig, men de svarade honom: - Vi äro alla blesserade 
och våra officerare döda!

Han mötte då fältmarskalken, och nu på uppgörelsens dag fanns icke 
längre någon hänsyn. Gyllenkrok tillropade honom förolämpande:



-Hör ers excellens att salvorna ännu gå på vår vänstra flygel? Här är en 
hop skvadroner, som satt sig. Befall dem gå någonstädes.



-Här är allt galet! Här lyda mig väl några med hasorna, men få med 
hjärtat, svarade fältmarskalken och red allt mer och mer åt vänster. På 
samma gång såg Gyllenkrok Piper med sina kansliherrar rida bort åt höger. 
Hade de båda excellenserna talats vid? Han ropade efter dem, att de begåvo 
sig rätt mot fienden, men de vände sig icke om. Då slog han med handen i 
sadelbommen och förstod, att tålamodets vin nu var uppdrucket, att där 
endast väntade fångenskap eller död.



Det låg icke längre ett fält bakom honom. Där växte ur jorden en 
oöverskådlig vandrande skog, men trädstammarna voro människor och grenarna 
vapen. Den bredde ut sig. Den uppfyllde hela landskapet, och ständigt och 
ständigt vandrade den framåt över förblödda och döende. Det var tsarens 
här, som tågade fram för att taga sin mark i besittning och inviga sitt 
välde åt kommande tider. Allt närmare och närmare hördes en hemsk och dov 
andlig hymn. Långsamt och steg för steg som i ett begravningsfölje bars 
mellan svängande rökelsekar och högt över tusens och tusens huvud det 
jättestora standaret. På duken syntes tsarens stamträd, omgivet av helgon, 
och överst under treenigheten satt hans egen bild.



De svenska flyktingarna samlades kring konungen vid trossen, där svenska 
adelsfanan och några andra regementen höllo vakt Han hade förbundit foten 
och hjälpligt avtorkat sotet och satt i en blå vagn bredvid den sårade 
överste Hård.



-Var är Adlerfelt, kammarherren? frågade han.



De kringstående svarade:



-Han stupade för en kanonkula tätt bakom ers majestäts bår.



Dalregementet kom i detsamma förbi, upprivet och i stor oordning.



-Dalkarlar, frågade konungen, var är Siegerothen, er överste, och major 
Svinhufvud . . . och var är den lustiga Draken, som lär så tappert 
ha fäktat vid redutten, att han skall få eget regemente?



-De äro skjutna alla.



-Var äro då Lilla Prinsen och Piper och fältmarskalken?



De kringstående skakade på huvudet och betraktade varandra. Skulle de med 
ens säga, honom hela sanningen? Skulle de på denna domens dag blotta hela 
hans ensamhet? Skulle de också säga honom, att Hedvig Sofia, hans 
äIsklingssyster, sedan ett halvt år låg i sin kista... obegraven? Där 
fanns ingen, som vågade det.



-Fångna! svarade de dröjande.



-Fångna? Fångna hos moskoviten? Hellre då hos turken! Framåt!



Han bleknade, men han talade lugnt och nästan triumferande med sitt 
oföränderliga småleende på läpparna.



En gråsprängd knekt bland dalkarlarna viskade till kamraterna:



-Sannerligen! Jag har inte sett honom så ungdomlig och lycklig sedan den 
dagen vid Narven, då vi gingo med Stenbocken. För honom är detta en 
segerdag.



Vagnen rullade bort, och framför sin oordnade, förvildade, flyende här av 
stolta trashankar, svärjande trosskäringar, högljutt kvidande krymplingar 
och haltande hästar tågade karolinernas konung med flygande fanor och 
klingande spel som från sin största seger.







Redan vid tvåtiden gingo de sista salvorna, och sedan hade stillheten 
brett sig över slagfältet, där Mazepas sista kosacker och otaliga 
zaporoger levande uppspikades vid pålar. Gårdarna och kvarnarna stodo 
brända, träden sönderskjutna, och de fallna hjältarna lågo överyrda av 
aska och jord och alla med ögonen vidöppna, som hade de från en annan 
värld stirrat tillbaka på gångna år och på de levande. Några fångna 
fältpräster och soldater strövade kring och sökte efter sina landsmän, och 
ibland öppnade de en grund grav, över vilken jordfästningsorden på det 
avlägsna hemlandets språk sakta framviskades i junikvällens skymning. 
Därefter igenskottades griften, för att överväxas av det starrgräs 
och den sträva tistel, som sedan i århundraden rasslat för stäppvinden på 
de dystra kärrtrakter, vilka ryssarna gåvo namnet Svenskarnas kyrkogård.



När den ena av prästerna fann överstelöjtnant Wetzel, som stupat tillika 
med sina båda söner, upplyfte han de tomma bönbokspärmarna, som prydda med 
familjens vapen lågo vid sidan.



-Du är den sista av din släkt, sade han, och hur mången ätt har icke i 
dag utsläckts på detta fält! Galle, Siegeroth, Mannersvärd, Rosenskiöld, 
von Borgen... Då jag nu sönderriver vapnet på denna pärm och strör det för 
vinden, krossar jag också i namn av mitt sörjande, mitt tillintetgjorda 
fädernefolk vapenskölden över er alla.



En mängd lik sammankastades i en hög utanför den fältskans, där dagens 
strid gått hetast, men de andra blevo liggande kringströdda, och luften 
fylldes nästan genast av en unken dunst och otaliga flaxande korpar. Med 
mörkret sänkte sig tystnaden allt högtidligare över den vida gravstaden, 
men de sårade ropade ännu efter vatten. De ynkligast massakrerade bådo, 
att någon skulle förbarma sig över dem med ett värjsting, eller också 
släpade de sig fram till en skjuten häst, ryckte pistolen ur hölstret och 
togo sig själva av daga, sedan de på sviktande knän nedkallat välsignelse 
över alla därhemma och uppläst Herrans bön. Då begynte en dödsskjuten 
dragon att tala kraftens ord och tacka Gud för sitt ärofulla banesår. Han 
uttalade över sig själv och sina kamrater jordfästelsens ord och tog tre 
gånger med handen mull och kastade den på sitt bröst. - Av jord äro vi 
komna, till jord skola vi åter varda! - Därefter predikade han hänryckt 
över återuppväckelsen och upptog slutligen med hög stämma en 
begravningspsalm, och väl tjugu eller trettio röster svarade långt fjärran 
i mörkret under den stjärnklara himmelen.



Mårten Predikare, som smög omkring på fältet utan att känna någon fruktan 
för de fallna, fortsatte psalmen, när dragonen tystnade av. Då fick han se 
en gumma, som kom med en fyrsticka, och efter henne följde en rad av 
bönder med långa pinnkärror, på vilka de lastade kläder och allehanda rov. 
En stupad kornett, som ännu icke var död, värjde sig med handen och 
ville icke lämna från sig en halskedja med ett litet silverkors, men de 
stucko ned honom med en högaffel. Då sprang Mårten Predikare fram.



-Inte mörda, inte mörda! viskade han, och bland de plundrande kvinnorna 
igenkände han sin nioåriga Dunja, sin lilla prinsessa. Hela hans ansikte 
förvandlades, och han sträckte båda händerna mot henne, halvt som en far, 
halvt som en blyg älskare. Hon stirrade på honom och brast i ett fiolligt 
skratt.



-Där är den elake svenske, ropade hon, som mutade mig för att få körsbär 
och få kyssa mig på kinderna!



Hon sprang upp på honom som en katt och slet av honom öronringarna, så att 
blodet rann på sidorna om halsen. Han föll baklänges, och kvinnorna höllo 
honom och slogo honom och revo av honom kläderna. De hittade hans avskrift 
efter Johannis evangelium och strödde kring bladen som fjädrar från en 
plockad fågel. De drogo av honom kragstövlarna och de trasiga strumporna, 
men när han såg sin lilla Dunja gripa efter högaffeln, vred han sig lös 
med det uppflammande hatets kraft och flydde i skjortan över sårade och 
döda.



-Icke ens tron på ett menlöst hjärta unnas oss längre, mumlade han och 
klättrade upp på en halt häst, som slöt sig till honom i mörkret. Gud har 
övergivit oss. Detta är domen. Allt är förbi, och hela världen är mörk.



Han red i två nätter och två dagar, och efterblivna sårade visade vägen. 
Han återfann de flyktande svenskarna på en udde mellan Worskla och den 
blanka Dniepern, som mellan sina med lågskog och buskar och vass bevuxna 
stränder bredde sig som en sjö. Ryssarna voro tätt bakom åt landsidan, men 
när förposterna sågo Mårten Predikare i hans blodiga skjorta, barbacka på 
den halta hästen, sprungo de förfärade åt sidan och sköto först efter 
honom, då han redan var förbi.



Solen brände glödhett, och de blesserade och de, som hade fältsjukan, 
bäddades under buskarna vid vattnet. Generalerna stodo i samtal, och 
Lewenhaupt vände sig svårmodigt till Creutz.



-Blir kungen fången, gå svenskarna man ur huse och lämna sin sista 
hötapp i lösen. Ansvaret blir vårt. Det här kriget är ett parti schack, 
där alltihop går ut på att taga kungarna. på mina knän har jag bett honom 
att låta ro sig över floden, men han stötte mig för bröstet och sade, att 
han hade allvarligare ting att begrunda.



-Kära bror, du talar till honom som till en podagrisk statsman. Du skall 
inte ens tala till honom som till en man utan som till en yngling, vilken 
blir stolt över att uppfordras till manlighet.



Creutz gick fram till konungens vagn och svängde de avdragna handskarna 
med en häftighet som hade han tänkt slå honom för pannan, men han 
förbryllades genast av hans ljusa blick.



-Majestät grubblar?



-Jag fäktar illa med pennstickan, därpå tänker jag. Jag vill uppsätta mitt 
testamente och ordna om tronföljden. Sedan skall det smälla! Blir jag på 
fältet, vill jag jordas i min skjorta som en gemen på samma ställe, där 
jag faller.



Creutz lindade och kramade handskarna, och han kuvades och sänkte sitt 
huvud, han som de andra.



-Allernådigste herre, jag är ej bland dem, som ber Gud skona livet, ty 
full väl fattar jag en hjältes högsta åstundan. Finge ers majestät sin 
kula . . . nå i Jesu namn! Men ers majestät kan i dag ej längre töva i 
sadeln. Gud förlåte mig mina ord, men ers majestät kommer att bäras ikring 
som en stackare, och när den sista av oss låtit sitt liv, blir ers 
majestät ensam över- och fången!



-Man skall inte bara stå en mot fem, man skall också kunna stå en mot 
alla.



-Sant, sant! Men därtill duga, Hin Håle tage mig, inte vi gemena bussar i 
krigarlivere. En mot alla? Det är en mot hela världen! Därtill tarvas män 
av helt annat slag, ty sådana ömklingar äro vi, att vi inte ha annat att 
värja oss med än pliten Sedan jag nu enfaldeligen relaterat ställningen, 
bönfaller jag därför ers majestät att stanna hos oss och inte sätta över 
floden, ty då kommer ers majestät att ställa sig en mot hela världen Då 
skulle det heta: Sicken Alexander, som flydde och lämnade tropparna åt 
ryssen! Sicket hjärtans ärans fä! Titta!

Titta! Och bordsilvret och penningetunnorna 
från Sachsen tog han med i stället att lämna alltihop åt ryssen. Joho, 
jahaja! - Vi redliga fattig' undersåtare kunna aldrig tillåta, att ers 
majestät på det sättet ställer sig en mot hela världen och blottar sin 
höga person för den smutskastning, som okunnigheten och dumheten icke 
heller skall bespara varken fältmarskalken eller Piper eller Lewenhaupt 
eller oss andra. När lärde sig dumheten att förstå olyckan? Ers majestät 
vill dö och därför är det intet offer och ingen bragd att dö, det veta vi 
gamla krigsbussar, men stoltheten, stoltheten, ers majestät, att offra den 
för undersåtarna, det är ett offer, som undersåtarna icke tillstädja. Att 
manskapet inte kan överföras är givet. Vi ha ej pråmar, ej ankaren, ej 
pikar, ej stockar nog, ej timmerkarlar. Därför anfordrar jag ers majestät 
att stanna kvar och inte utmana världen.



-Låt göra i ordning båtarna! befallde konungen.



Mazepa, den ridderlige godsägaren, hade hopletat sina koffertar och sina 
två tunnor med dukater och satt redan på sin vagn långt ute i vattnet. 
Zaporoger och svärmar av soldater bundo kläderna på ryggen, togo vagnslock 
och trädgrenar under armarna och sprungo i vågorna. Vid midnatt lyftes 
också konungens vagn på två sammanbundna båtar, och Gyllenkrok, som stod 
vid hans fötter, överlämnade stum till Lewenhaupt den på ett bräde 
klistrade fältkartan. Ingen talade. Natten var stjärnljus och stilla, och 
drabanternas årslag dogo bort på den blanka floden.



-Vi två se honom aldrig åter, mumlade Creutz till Lewenhaupt. Hans ögon 
voro nyss så underliga. I den lampan finns ännu olja, men jag stirrar med 
nyfikenhet mot hans framtid. Hur skall han bli som besegrad, som 
utskrattad, som gammal?



Lewenhaupt svarade:



-Kransen, som han flätade åt sig själv, gled i stället ned på hans 
undersåtar. Den blir till evigt liggande på de glömda gravarna där uppe i 
träskmarkerna. Så få vi tacka honom för allt det, vartill han gjorde oss.



Avlägset hördes genom nattmörkret Mårten Predikares klagande stämma.



-Och mig haver man gjort till en visa för världen, säger Job. Och till 
spott är jag vorden, och mitt öga är tärt av grämelse, och mina 
lemmar äro alla en skugga. Åt förgängelsen säger jag: du är min fader, åt 
maskarna: min moder och syster. Och var är då mitt hopp? Till dödens 
portar far det ned, när jag och det vila i mullen.



Det dagades, och i sin blodiga skjorta red Mårten Predikare från flock 
till flock och förhörde manskapet i katekes och bibelkunskap. Tysta stodo 
soldaterna vid det tomma kungstältet, men när ropet höjdes att de måste 
dagtinga och när den ryske generalen Bauer, brunbränd av solen, kom på 
kullen för att mottaga trofeerna, då nedsteg Mårten Predikare och vred 
sina händer.



Runt omkring sutto kosackerna med sina mässingshjälmar och pikar på 
uttröttade och flämtande hästar, och framför dem nedlades på marken de 
pukor och trummor och horn och musköter, vilkas åskor rullat över 
bataljonerna, och de kända fanor, åt vilka en gång från portar och trappor 
och fönster mödrar och hustrur vinkat sitt avsked. Det glittrade och 
gnistrade i ljungen. Buttra gamla underofficerare omfamnade varandra 
snyftande. Somliga sleto upp sina förband och läto blodet rinna, och två 
krigsbröder släckte varandras liv med värjorna i samma stund de kastade 
dem för segrarna. Stumma och hotande framtågade krymplingarna. Där kommo 
ynglingar med frostskadade kinder och utan näsa och öron, så att de 
liknade dödmän. Där stapplade på kryckor den ännu icke fullvuxne fänrik 
Piper, som förlorat hälarna. Där gick hovmannen Günterfelt, som mist båda 
händerna och i stället i Frankrike fått två andra av trä, vilka blanka och 
svarta fingrade upp och ned på rocken. Där slamrade träben och käppar och 
bårar och sjukvagnar.



Mårten Predikare stod med händerna knäppta. Det slog gnistor för hans 
ögon. Det brusade och kved, och den gamla predikoandan kom så häftigt över 
honom, att han själv hörde, hur stämman ena stunden stockades och vart hes 
men den nästa växte sig stark, så att det tycktes honom som om han själv 
burits bort på vingarna av sin röst och förvandlats till en eldflamma.



Han vacklade fram till de nedkastade vapnen och pekade mot det tomma 
kungstältet.

-Han är förbrytaren allena! Du sorgklädda mor eller änka, vänd hans 
bild avig på väggen! Förbjud de små att uttala hans namn! Du, lilla Dunja, 
som med dina leksystrar snart plockar blommor på gravarna, bygg av 
dödskallar och hästhuvud hans minnesmärke! Du krympling, bulta med din 
krycka i den dova mullen och stäm honom till möte där nere, där de tusen, 
som han offrat, vänta honom! - Och dock vet jag, att vi en gång inför 
rättfärdighetens domstol alla skola halta fram på våra träben och kryckor 
och säga: Tillgiv honom, fader, såsom vi förIåtit honom, ty vår kärlek 
blev både hans seger och hans undergång.



När ingen svarade honom, utan alla stodo framåtböjda och stumma som hade 
de menat detsamma, då vart hans förtvivlan ännu häftigare. Han betäckte 
sitt kantiga ansikte med händerna.



-Säg mig vid Guds nåd, att han lever! ropade han. Säg att han lever!



Günterfelt lyfte med sina svarta träfingrar hatten från huvudet och 
svarade:



-Hans majestät är räddad!



Då böjde Mårten Predikare sitt knä och darrade och återfick sig själv.



-Lovad vare härskarornas förste! stammade han. Är konungen räddad, då vill 
jag draga var börda, som ödet lägger uppå.



-Ja, ja, lovad vare härskarornas förste! eftersade svenskarna mumlande, 
och alla lyfte de långsamt hattarna från sina huvud.



13 Si mina barn!.



Korporalen Anders Gråberg stod med sin vattenflaska på Saracenska heden. 
Runt omkring vacklade och gick den sista skaran av flyende svenskar och 
zaporoger, och på vagnarna lågo sårade från Poltava. Hela natten och 
morgonen hade Anders Gråberg uthärdat törsten för att spara de sista 
vattendropparna till det yttersta, och plågorna blevo honom nu övermäktiga 
men i samma stund, han lyfte flaskan till läpparna, sänkte han den åter.



-Min Gud, min Gud, stammade han, varför skulle jag ensam dricka, när alla 
de andra törsta! Om du för oss bort i ödemarken och steppen, då är det för 
att du en gång skall kunna säga: Från eder arma snöbygd lät jag eder gå ut 
i världen med musköten på axeln till att hälsas som hjältar och segrare, 
men när jag läste i edra hjärtan och såg, att de förblevo rena, att ni 
voro mina barn, då rev jag edra kläder i stycken och satte kryckor i edra 
händer och träben under eder kropp, på det att ni icke längre skulle fika 
efter makt över människor utan samlas bland mina heliga. Så mycken storhet 
unnade jag eder.



Anders Gråberg stod ännu en stund med flaskan framför sig. Så gick han 
bort och räckte den till konungen, som låg i brinnande feber bland 
halmpåsarna på sin vagn. Konungens läppar voro fasttorkade vid tänderna, 
och de brusto och blödde, när han öppnade dem.



-Nej, nej, viskade han. Giv vattnet till de sårade. Jag har nyss fått en 
bägare.



Anders Gråberg visste gott, att konungen intet vatten hade fått. Själv var 
han den enda, som tänkt på morgondagen och gömt, och varken brunnar eller 
kärr funnos inom många mil. Men när han nu vände sig från vagnen, kommo 
åter svagheten och frestelsen över honom. Han hängde flaskan tillbaka vid 
sidan och fortsatte att gå och gå utan att räcka den till de sårade. 
Han kramade blecklocket, han stred i sitt sinne, men var gång han höjde 
flaskan till munnen, lät han den åter sjunka och nändes icke dricka av 
vattnet.



Kanske, tänkte han, skall jag med tryggare sinne kunna vederkvicka mig, om 
jag i stället ödmjukar mig i annat.



Vid middagstiden, när solen brände hetast, såg han en gråhårig 
underofficer, som gick nästan naken med oförbundna sår på skuldran. Då 
slet han upp sin skjorta och förband hans sår och gav honom sin rock, men 
så snart han åter slöt handen om sin flaska, vaknade på nytt samvetets 
oro. Då gav han sina stövlar åt en sjuk trossgosse, som haltade fram med 
bara och blödande fötter, men när han ändå icke med lugnt sinne kunde 
svälja vattnet mitt bland alla de andra törstande, blev han förbittrad och 
hård. Han pekade svärjande och gäckande mot de medförda penningtunnorna, 
som fulla av guld och silver slamrade på två av vagnarna utan att ens 
kunna förskaffa de olyckliga ett skedblad unket träskvatten.



-Slå hästarna! ropade han. Slå hästarna, så att penningtunnorna inte bli 
efter. Slå karlarna också!



Soldaterna svarade ingenting, ty de kände nu igen honom sådan han fordom 
brukade vara, när han i medgångens år, kärv och otidig, gick framför 
ledet. De märkte icke, att han knappast hörde sin egen röst, innan han 
böjde huvudet och åter begynte grubbla och viska för sig själv.



-Maste jag då nödvändigt offra just det enda, som för mig nu har något 
värde? tänkte han. Haha! Måtte vi också en dag vältra penningtunnorna i 
gräset och aldrig mer vidröra dem med våra fingrar! Min Gud, min Gud! Jag 
hörde en gång vid Weperik den döende soldaten Bengt Geting med avund tala 
om de stupade, som fått en snygg vit skjorta. Så högt vågar inte min 
önskan stiga. Jag begär så litet . . . Ack, bara det, att inte bli 
liggande efter de andra på heden, bara det att bli nedlagd i jorden, att 
få mull och gräs över mig . . . och ett par ord i rullorna. Nu skall där 
stå: Anders Gråberg, hans öde okänt.



Mot skymningen gjordes halt för att begrava dem, som dött under dagen, och 
ett par zaporoger stötte redan spadarna i marken. I det vassa gräset växte 
några låga buskar med körsbär, vilka officerare och soldater under 
tiden plockade och delade mellan sig som en sold, utbetalad ur Guds egna 
händer. Då smög sig Anders Gråberg bakom buskarna för att dricka vattnet 
osedd av de andra. Men genast började trumpetarna blåsa till tecken att de 
förföljande ryssarna åter blivit synliga mot himmelen på den förbrända 
gräsöknens bortersta vågor.



Anders Gråberg öppnade blecklocket, men ju längre han inandades den 
fuktiga lukten, dess häftigare slog hans hjärta, och i den närmsta vagnen 
reste sig den döende silverknekten Börje Köve och stirrade på honom.



Anders Gråberg försökte möta hans blick men förmådde det icke, och ännu en 
gång sköt han vederkvickelsen ifrån sig.



-Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, sade han.



Som en kyrkans tjänare, vilken giver sakramentet, bar han flaskan framför 
sig och förde den till silverknektens mun, och den döende utdrack vattnet 
ända till sista droppen.



Anders Gråberg höll sig fast vid vagnskarmen, men då hjulen åter rullade 
framåt, gled handen undan och han vacklade ned på knä i gräset.



-Det finns ingen plats för mig på vagnarna, sade han och ryckte till sig 
ena spaden. Fast jag bara är trettio år, är jag utmattad och orkeslös som 
en nittioåring. Men lämna mig en av spadarna, så att jag, om mina krafter 
stå bi, åtminstone själv kan öppna jorden och lägga mig neder på mitt 
sista rum. All min oro har nu ljuvligt somnat in, och en röst ropar för 
mitt öra: si mina barn!



Åter begynte soldaterna sin vandring kring de skakande vagnarna, och 
trumpetarna vände sig i sadeln. Flockar av storkar svävade med utbredda 
vingar i skymningen över de mörknade vidderna, och ute på stäppen knäböjde 
ännu Anders Gråberg med spaden i händerna.



Ingen har sedan förnummit något om hans öde.



14 Vid rådsbordet.



I rådskammarens förmak stod redan sekreteraren Schmedeman med den 
skrivelse till landshövdingarna, vilken nu skulle undertecknas och i 
vilken nya gärder krävdes av det utarmade Sverige.



Herrarna begynte församlas, och den gamla Frölich, som med korslagda 
händer stönade och snarkade i ett hörn bredvid den sjuke Falkenberg, 
tvärvaknade.



-Vi få lämna kungen hela banken med penningar och panter, sade han utan 
att lyfta de rödsprängda ögonlocken.



Då störtade Arvid Horn fram med sådan häftighet, att hans stol föll 
baklänges i golvet, och han ropade med armarna höjda mot taket:



-Håll han sig till sina himmelska uppenbarelser och sina bönestunder med 
syster Eva-Greta och gör oss inte till tjuvar av pur välmening för 
kungliga majestät!



-Satan! satan! svarade Falkenberg och knackade med sina färglösa fingrar 
på stolskarmen. Här bakdantas och anklagas från dag till dag. Ingen svensk 
aktar längre den andres heder, men ingen vågar ett rättskaffens ord mot 
den, som ensamt har hela skulden. Ja, sätt dig inte ned igen, du Horn, för 
allra mest gör man sig elak över din mälarjakt och påstår, att du i 
krutröken från dina salutkanoner vill erövra samma galanta älskogsplats 
hos prinsessan Ulrika Eleonora, som Creutzen hade hos högstsalig 
prinsessan Hedvig Sofia . . . Ja, ja, ja, tala inte mer om kungens person 
. . . Läs i stället hans brev! Gör det! Finns där en enda rad, som är ett 
olyckligt folks ledare värdig?



-Bah! Tala inte heller om breven! svarade Horn och ställde åter sin stol 
till rätta och satte sig. Litet joller för fruntimren, undflykter och 
likgiltigheter! Begär inte att en person, som aldrig blottar sig i ett 
samtal, skall sätta sig ned i tältet och utgjuta sitt sinne på en 
papperslapp! Men väl må jag medgiva, att en gång skall efterräkningen 
följa på all denna jämmer.



-En gång, säger du! fortfor den sjuke Falkenberg och reste sig på 
darrande armar. En gång! Ha då de svenske blivit krypare och hymlare? 
Varken Kristian Tyrann eller Erik den fjortonde har gjort oss så mycket 
ont som denne, och därför hör han lanen till. Sedan våra män stupat i 
fält, leva bara käringsjälarna kvar, och det är de, som nu börja 
fortplanta det svenska folket.



Ärevördig stod Fabian Wrede mellan de talande, och hans röst blev 
underligt vek och stilla.



-Sammanträdet begynner, sade han och pekade mot de öppnade dörrarna. Jag 
är ingen krypare. Jag var inte med bland dem, som knuffades kring den unga 
herren för att få honom myndig, och jag är i onåd. Fosterland, det är för 
mig allt. . . far och mor, hem, minnen, allt, allt! Jag vet, att mitt 
fosterland nu förblöder. Jag vet också, att en gång följer 
vedergällningen. Men nu är icke stunden att därpå öda tankar. När Gud 
sätter törnekronan uppå, är icke den mannen störst, som bekvämligast makar 
henne undan, utan den, som själv trycker henne allt hårdare fast och 
säger: fader, här står jag till att tjäna dig! - Och jag säger er, att 
aldrig, aldrig bland segerfanorna i forna år har vårt lilla folk trätt 
ovansklig storhet så nära som i dag.



Horn gick till rådssalen, men han vände sig under vägen med sänkt stämma 
till Falkenberg:



-Min mor hade fler söner än mig. De ha fått sin kula. Skulle jag vara 
sämre än de? Du talar om kungen . . . Om en enda kan locka ett helt folk 
till så många offer, måste icke den mannen vara för mer än andra män!



Wrede tog Falkenberg sakta om skuldrorna och tillade lika lågmält: - Och 
det folket, som tålt så mycket. . . vill du förmena det folket att i dag 
trycka fast martyriets krona?



Herrarna inträdde i salen, men stödd mot sin käpp fortfor Falkenberg att i 
förmaket vandra fram och åter. När han slutligen satte sig vid rådsbordet, 
hade sekreteraren redan uppläst den långa skrivelsen och namnens 
undertecknande begärdes.

Ingen anhöll om ordet. Falkenberg satt 
hopsjunken i sin karmstol. Hans ögon voro fuktiga och skumma. Glömsk av 
åIdersrang sträckte han famlande sin hand åt alla sidor och viskade:



-Pennan! Pennan!



15 På kyrkovallen.



Den bredskuldrade Jöns Snare i Mora spisade gröt med sina grannbönder Måns 
och Mathias. Han var så snål, att han hela vintern låg och sov i 
lucksängen för att spara på lyse. Hans platta, stora ansikte utan skägg 
glödde i dagern från vindögat, fulare och rynkigare än trollets, och han 
talade trögt med dov och mullrande stämma.



-Jag spår, sade han och slog handen i bordsbrädet, att här stunda 
barkbrödsdagar. I morgon sticker jag min sista ko. Vart år kommer med nya 
gärder och utskrivningar, och nu vill man taga från oss både kyrkklockan 
och penningen till nattvardsvinet och spannmålen i kyrkohärbärget.



-Det är sant talat det, sade Måns.



Han rev sina grå kinder och tog ännu en nypa salt i sin grötsked, ty det 
var sabbat. Annars var Måns så snål, att han gick omkring hos grannarna 
och räknade saltnyporna till gröten och vedpinnarna under grytan.



Mathias däremot lade sig fram över bordet, skrumpen och elak med svarta 
tänder och två små gråblanka äspingar till ögon. Han var ändå den snålaste 
av dem alla tre. En girigare bonde hade aldrig levat i socknen. Han var så 
snål, att han gick in i sakristian till prästen och befallde honom att i 
söcken gå med träskor liksom menigheten



-Enfaldeligen håller jag före, gnällde han, att Gud satt oss allmoge att 
klämma tummen om riksens pung. Inte en plåt lägger jag fogden i näven.



-Men stjäla mina löjgarn, svarade Jöns Snare, det kunde du.



-Det är sant talat det, sade Måns.



Mathias grinade och knäckte brödkakan med yxhammaren.



-Vad skall en göra, när en svälter!



Jöns Snare riste sitt långa och stripiga linhår och steg upp, och hans tal 
hördes långt utanför stugan.

-Jo, mase, då skall du taga far dins gamla muskedunder från väggen 
och knäppa fogden och uppbördsskrivaren och gömma dem i höstabben. Och 
innan du själv får sätta pipen till eller spela under galgen, skall du 
sedan gå med mig till Stockholm för att lära de breda herrarna bondevett. 
Fred fordra vi, och fred skall det bli!



-Det är sant talat det. Vi gå med dig, sade Måns och reste sig och 
gungade i knäna.



Även Mathias steg upp och gav Jöns Snare ett handslag.



-Att begynna med gå vi fram till kyrkan och tala vid menigheten, sade han 
med sin klagande röst. Hålla skola vi på våra fri- och rättigheter!



-Jag skall nog tala, jag, svarade Jöns Snare, och fred skall det bli. Det 
fordra vi.



De gingo ut ur stugan och språkade under vägen med hustrur och pigor och 
gubbar och piltar. När de kommo på kyrkovallen, hade de väl tjugu eller 
trettio med sig i följe.



Höstsolen lyste kall och klar över skogsåsarna och sjön och den långa, 
vita kyrkan. På vallen framför stallbodarna sorlade folket mellan vagnarna 
och kärrorna, men skriftbarnen, som suttit uppe vid altaret, hade ännu 
icke hunnit längre än till vapenhusets tröskel. De lurvigaste gubbarna, 
som kommit ned från skogarna och som redan påtagit sina pälsar, begynte 
skria och bullra, när de igenkände Jöns Snare, ty alla aktade de honom för 
den mest hårdnackade och mäktige bonde i socknen. Också de andra 
dalkarlarna med ljusa, öppna drag och vita skjortor, som lyste fram mellan 
skinnbyxorna och västen, vände sig mot honom, ty det syntes dem, att 
ingenting i världen vägde tyngre än hans tröga och tredskande ord.



-Ni äro fasligt kyrksamma, ni, ropade han till dem. Det är lell för att 
lära den nya kyrkobönen om undersåtligt tålamod.



Ingen gav sig lugn att svara. Alla trängde sig omkring honom.



-Kungen är fången! ropade de. Kungen är fången! Kungen är fången!



-Är kungen fången?



Jöns Snare stod med händerna knutna och såg frågande från den ena till den 
andra.

-Det är sant talat det, sade Måns.



-Tig du, karl! Vad vet du därom! röt Jöns Snare och höjde de knutna 
händerna till hälften, så att alla gingo undan och lämnade rum.



Han satte sig på bänken utanför stallbodarna, men dalkarlarna ville icke 
lämna honom, och ringen omkring honom blev allt tätare. Ingen ville gå 
miste om ett enda ord.



-Är kungen fången? sporde han ånyo.



-Så berättas det man och man emellan. En smed från Falun har sagt att 
kungen är fången hos hedningarna.



Mathias jämkade sig närmare och hukade sig och sträckte fram sina långa 
fingrar.



-Vad menar du om det budskapet, Jöns Snare, spörjer jag enfaldeligen?



Jöns Snare satt med händerna i knät, och solen sken på hans träaktigt 
orörliga panna och de hårda läpparna. Han såg ned på marken.



-Vad säger du? sorlade dalkarlarna. 1 Stockholm skänker den ena rådsherren 
sina egna pengar till kronan, den andra sitt bordsilver och den tredje 
föreslår, att var bärgad undersåte skall skänka allt sitt och hädanefter 
inte äga mer än den fattige. Det är bara riksänkedronningen, som begär 
sitt anslag oavkortat, den snålkonan, och folket på gatan slår in fönstren 
hos Pipers grevinna . . .



-Och vi, sade Mathias, vi skola taga muskedundret från väggen, säger Jöns 
Snare.



-Det är sant talat det! bekräftade Måns.



Jöns Snare teg ännu, och det blev nu så stilla omkring honom, att 
ingenting annat hördes än klockringningen.



-Ja, svarade han efter en stund, och hans stämma mullrade dovare och 
bittrare än någonsin. Vi skola taga muskedundret från väggen och gå man ur 
huse. Vid Gud, I gode män av Dalom, är kungen fången, då fordra vi, att 
man för oss mot fienden, så att vi få hjälpa honom hem.



Mathias blev eftertänksam, men så ljusnade pannan, och hans grå ögon 
spelade knipslugt.



-Si, det är en fordran, som hör till våra gamla fri- och rättigheter.

-Det är sant talat det! sade Måns.



-Ja, ja, det är en fordran, som hör till våra gamla fri- och rättigheter, 
sorlade dalkarlarna och lyfte händerna till ed. Det blev ett sådant buller 
och gny, att ingen längre hörde klockorna.



16 Fången.



Långt ute i Smålands och Finnvedens obygder syntes underliga järtecken i 
luften, och sedan arbetet förlorat allt värde och morgondagen allt hopp, 
hungrade folket eller spisade och drack i sus och dus under halvkvävda 
förbannelser. På var gård satt en sorgklädd moder eller änka. Under dagens 
sysslor talade hon om de stupade eller fångna, och om natten spratt hon ur 
sömnen och tyckte sig ännu höra dundret av de ohyggliga vagnarna, på vilka 
kuskar i svarta vaxdukskappor fört bort de pestdöda.



I Riddarholmskyrkan stod sedan sju år prinsessan Hedvig Sofias lik ojordat 
av brist på penningar, och nu hade en ny kista bäddats åt den åldriga 
änkedrottningen Hedvig Eleonora, Karlarnas moder. Några sömniga 
hovfruntimmer höllo likvaka, och vaxljusen brunno töcknigt kring den döda, 
som låg höljd med ett simpelt täckelse av lärft.



Den yngsta av hovfröknarna reste sig gäspande samt gick till fönstret och 
drog undan det svarta kronklädet för att se, om det icke dagades.



Haltande steg hördes från förrummet, och en kantig och vresigt byggd liten 
man, som på allt sätt sökte dämpa slamret av sitt träben, steg fram till 
kistan och lyfte under djupa vördnadsbetygelser täckelset åt sidan. Hans 
Ijusa, nästan vita hår låg tätt utefter huvudet och räckte i nacken ända 
ned på kragen. Ur en flaska hällde han balsamerande vätska i en tratt, som 
mellan kjorteln och klänningslivet var insatt i det kungliga liket. 
Vätskan uppsögs dock ganska långsamt, och väntande nedsatte han flaskan på 
bårmattan och gick till hovdamen vid fönstret.



-Är klockan inte sju ännu, Blomberg? viskade hon.



-Hon är nyss sex slagen. Det är ett Herrans väder där ute, och jag känner 
i mitt stympade ben att vi få snöstorm. Det är också länge sedan man 
i Sverige kunde spå något gott. Tro mig, inte heller denna gång skall här 
finnas pengar till en anständig begravning. Det var bara begynnelsen, när 
salig Ekeroten profeterade elände och brand. Kanske inte vådelden också 
gick fram på holmen framför slottet! Över Uppsalaslätten kastade den sitt 
sken från domkyrkan och borgen. I Västerås och Linköping sopar blåsten 
askan kring kolnade tomter . . . och nu brinner det i rikets alla hörn. 
Tillgiv min frispråkighet, nådig fröken, men tala sanning blir i längden 
ofarligare än att ljuga. Det är mitt gamla ordstäv och det räddade en gång 
mitt liv där nere vid Dnieperströmmen.



-Räddade hans liv? Han var då fältskär på regementet. Han skall sätta sig 
ned här bredvid mig och berätta. Tiden är så Iång.



Blomberg talade undergivet och en smula prästerligt och höjde emellanåt 
pekfingret och långfingret med de andra fingrarna slutna.



Båda kastade en blick mot den döda, vilken sov i sin kista med sirligt 
upplagda lockar och vax och smink i de djupaste skrynklorna. Därefter 
satte de sig på bänken i fönstersmygen utanför det nedhängande kronklädet, 
och Blomberg begynte viskande sin berättelse.



Jag låg sanslös i träskmarkerna vid Poltava. Jag hade snavat på mitt 
träben och fått ett slag av en hästhov, och när jag vaknade var det natt. 
Jag kände en kall och främmande hand treva under min rock och slita i 
knapparna. En styggelse för Herren äro ondskans planer, tänkte jag, men 
milda ord äro rena. Utan att hinna förfäras grep jag likplundraren helt 
stilla för bröstet, och på hans i skrämseln framstammade ord hörde jag, 
att han var en av de zaporoger, som slutit förbund med de svenske och 
följt hären. Jag hade som fältskär vårdat många av dessa människor, ibland 
också fångna polacker och moskoviter, och kunde hjälpligt göra mig 
förstådd på deras olika sprak.



-Många planer äro i mannens hjärta, sade jag saktmodigt, men Herrans råd 
det skall bestå. Intet ont kan hända den rättfärdige, men de ogudaktiga 
varda fulle med olyckor.

-Tillgiv mig, fromme herre, viskade zaporogen. Den svenske tsaren 
har lämnat oss stackars zaporoger åt sitt öde, och den moskovitiske 
tsaren, som vi svikligen övergivit, kommer att lemlästa och dräpa oss. Jag 
ville endast skaffa mig en svensk rock för att i nödens stund kunna giva 
mig ut för att vara en av er. Vredgas inte, gudaktige herre!



För att se om han hade någon kniv, framletade jag, medan han talade, stal 
och flinta och fick eld i några torra tistlar och kvistar som lågo vid min 
fot. Jag märkte då, att jag hade framför mig en liten förskrämd gubbe med 
illmarigt ansikte och två tomma händer. Han reste sig häftigt som ett 
hungrigt djur, vilket funnit rov, och böjde sig i skenet över en svensk 
fänrik, som låg död i gräset. Jag tyckte, att en död man gärna kunde unna 
en värnlös bundsförvant sin rock och gjorde ingenting för att hindra 
zaporogen, men då han drog rocken av den fallne, halkade ett brev ur 
fickan. Jag såg på utanskriften, att den förblödde gossen, vilken låg så 
vackert och lugnt utsträckt som hade han sovit på ängen utanför sitt 
födelsehus, hette Falkenberg. Brevet var från hans syster, och jag hann 
endast genomstava de ord, som från den stunden blevo mitt valspråk: Tala 
sanning blir i längden ofarligare än att ljuga. I detsamma släckte 
zaporogen mitt lyse.



-Vid ditt förstånd, herre, viskade han, locka inte hit likplundrarna.



Jag aktade föga på hans tal, utan upprepade gång på gång:



-Tala sanning blir i längden ofarligare än att ljuga. Det är ett stort 
ord, min gubbe, och du skall se, att jag därmed kommer längre än du med 
din förklädnad.



-Vi få pröva, svarade zaporogen. Men det skola vi lova, att den av oss, 
som överlever den andra, han beder en bön för den andras själ.



-Det är lovat, sade jag och räckte honom handen, och det kändes som hade i 
olyckan jag hos denna skäggiga barbar med ens hittat en broder och vän.



Han hjälpte mig upp, och vid dagbräcket gingo vi i det långa tåget av 
sårade och efterblivna, vilka tysta stapplade in i Poltava för att giva 
sig fångna. Hjälpsamt försökte de att gömma zaporogen mellan varandra. De 
stora stövlarna räckte med sina kragar ända upp 
kring hans höfter, och rockskörten hängde ända till sporrarna. Så snart en 
kosack betraktade honom, vände han sig till någon av oss och ropade med 
höjd röst de enda svenska ord han hunnit lära sig under fälttåget:



-Ich Schwede, fan anamma!



Min zaporog och jag och åtta av mina kamrater anvisades kvarter på övre 
botten i ett stort stenhus. Som vi två kommo först dit upp, utvalde vi åt 
oss ett avskilt litet kyffe med fönster åt gränden. Där fanns ingenting 
annat än litet halm att ligga på, men jag hade i rocken en bleckpipa, som 
jag vid Starodub tagit från en stupad kalmuck och på vilken jag lärt mig 
att spela flera sköna psalmer. Med den förkortade jag tiden, och snart 
märkte vi, att så ofta jag spelade, kom en ung kvinna till fönstret på 
andra sidan gränden. Kanske spelade jag därför mer än jag eljest funnit 
angenämt, och jag vet inte rätt, om hon var fagrare och för mig mer 
passande än alla andra kvinnor eller om den långa vistelsen bland män hade 
gjort mitt öga mindre förvant, men jag hade stor glädje av att betrakta 
henne. Likväl såg jag aldrig på henne, då hon vände ansiktet åt vårt 
fönster, ty jag har alltid varit förlägen inför kvinnfolk och aldrig 
riktigt förstått att ställa mig i det som angår dem. Aldrig heller har jag 
sökt sällskap med män, som gå med huvudet fullt av fruntimmer och endast 
fika efter galanta lägenheter. Var och en skall hålla sitt fat i helgelse, 
säger Paulus, och icke i begärelsens lusta som hedningarna, vilka icke 
känna Gud, så ingen i det stycket kränker och förorättar sin broder, ty 
Herren är en stark hämnare över allt detta.



Jag ansåg dock, att en man alltid skulle uppföra sig höviskt och 
ordentligt, och som min ena rockärm var i trasor, vände jag alltid den 
sidan inåt kammaren, när jag spelade.



Hon satt vanligen med armarna korsade över fönsterbrädet, och händerna 
voro runda och vita, fast stora. Hon hade ett scharlakansfärgat livstycke 
med silverknäppen och många kedjor. En gammal häxa, som ibland stannade 
nedanför hennes fönster med sin dragkärra och sålde syltbestrukna bröd, 
kallade henne Feodosova.



När det skymde, tände hon en lampa, och som varken hon eller vi hade några 
luckor, kunde vi följa henne med blicken, när hon blåste i spisen, 
men jag fann det riktigare, att vi vände oss bort, och satte mig därför 
med min zaporog på halmen i vrån.



Utom bönboken hade jag några utrivna blad ur Müllers postilla och uppläste 
och översatte flera stycken för min zaporog. När jag dock märkte, att han 
inte lyssnade, övergick jag till mer världsliga spörsmål och frågade honom 
om vår granne på andra sidan gränden. Han sade, att hon inte var ogift, ty 
jungfrurna där i landet buro alltid en lång bandvirad fläta med en liten 
röd silkeskvast. Snarare var hon änka, ty håret hängde utslaget till 
tecken av sorg.



När det blev alldeles skumt och vi lade oss ned på halmen, upptäckte jag, 
att zaporogen stulit min snussked av silver, men sedan jag tagit den 
tillbaka och förebrått honom hans felsteg, somnade vi bredvid varandra som 
vänner.



Jag blygdes nästan, då det åter blev morgon, att jag kände mig gladare än 
på länge, men så snart jag hållit bön med zaporogen och noga putsat och 
tvättat mig gick jag till fönstret och spelade en av mina skönaste 
psalmer.



Feodosova satt redan i solljuset. För att visa henne hur olika de svenske 
voro mot hennes landsmän tillsade jag min zaporog att rentvätta vår 
kammare, och efter ett par timmar voro de vitkalkade väggarna skinande 
vita och utan spindelvävar. Allt detta hjälpte mig att slå bort tankarna, 
men så snart jag åter satte mig till ro, vaknade mina samvetskval över att 
jag mitt under ett sådant elände kunde glädjas. I salen utanför sutto på 
bänkar och golv mina kamrater tungt suckande och viskande om sina 
hemmavarande. I tur och ordning fingo var dag två av oss gå ut i det fria 
ända till fästningsvallen, men när jag lade mig på min halm om kvällen 
blygdes jag bedja till Gud, att lotten nästa morgon skulle falla på mig. 
Jag visste ju gott med mig själv, att om jag längtade efter en timmes 
frihet, så var det endast för att få uppfinna ett ärende till huset mitt 
emot. Och ändå kände jag, att om lotten verkligen fölle på mig min bön 
förutan, skulle jag dock aldrig våga gå dit upp.



Då jag om morgonen kom till fönstret, Iåg Feodosova i kläderna och sov på 
sitt golv med en dyna under nacken. Det var ännu tidigt och svalt, och jag 
nändes inte sätta bleckpipan till munnen. Men som jag nu stod där 
och väntade, måtte hon i sömnen ha förnummit, att jag betraktade henne, ty 
hon såg upp och skrattade och sträckte armarna i höjden och detta allt så 
snabbt, att jag inte hann att obemärkt draga mig tillbaka. Jag blev het i 
pannan och lade ifrån mig bleckpipan och betedde mig på allt sätt så 
tafatt och obehändigt, att jag aldrig varit så missbelåten med mig själv. 
Jag spände och rätade på bältet och tog åter bleckpipan ur fönstret och 
synade den och låtsades, att jag blåste damm ur den. När äntligen den 
ryske underofficeren, som hade uppsikt över oss olyckliga, tillsade min 
zaporog, att han var en av de två, som den dagen skulle få gå ut i staden, 
drog jag zaporogen undan i vrån och förmanade honom med många ord att 
plocka en kvast av de gula stjärnblomster, som jag hade sett kring de 
förbrända husen vid fästningsvallen. Vid lägenhet skulle vi sedan giva dem 
åt Feodosova, sade jag. Hon såg ut att vara en god och täckelig kvinna, 
som måhända i gengäld skulle skänka oss stackare några frukter och nötter, 
sade jag. Den arma brödbetan, som tsaren dagligen förunnade oss, stillade 
ej ens den värsta hungern, sade jag.



Han fruktade att visa sig ute i solskenet, men tordes inte heller väcka 
misstankar genom att stanna inne, och därför lydde han och gick.



Knappast var han dock utom dörren innan jag begynte ångra, att jag inte 
hållit honom kvar, ty nu i ensamheten blev min förlägenhet ännu mycket 
större. Jag satte mig på bädden i vrån, där jag var osynlig, och där 
förblev jag envist.



Tiden vart dock inte lång, ty tankarna voro många, och efter en stund 
hörde jag zaporogens röst. Utan att överlägga, gick jag till fönstret och 
såg honom stå hos Feodosova med en stor prydlig kvast av stjärnblomster, 
som påminde om svärdsliljor. Först ville hon inte mottaga dem utan 
svarade, att de voro orena, efter de gåvos av en hedning. Han låtsades, 
att han ingenting förstod och att han själv endast kunde enstaka ord av 
hennes språk, men med blinkningar och åthävor och nickningar gjorde han 
begripligt, att jag skickat blommorna, och då mottog hon dem slutligen.



Utom mig av blygsel gick jag tillbaka i vrån, och då zaporogen kom 
igen, grep jag honom över axlarna och skakade honom och stötte honom mot 
väggen.



Knappt hade jag dock släppt mitt tag, innan han med sin tanklösa livlighet 
åter stod vid fönstret och tecknade med händerna och kastade slängkyssar 
på alla fem fingrarna.



Då gick jag fram och sköt honom åt sidan och bugade mig. Feodosova satt 
och plockade sönder stjärnblomstren och tuggade på bladen och lät dem 
falla ett efter ett till marken. Häftigheten hjälpte mig, så att jag tog 
mod till mig och begynte tala, innan jag ännu hade betänkt, hur det vore 
mest höviskt att inleda samspråket.



-Frun får inte misstycka kamratens upptåg och oskickliga geberder, 
stammade jag.



Hon ryckte ännu ivrigare i blommorna och svarade efter en stund:



-Min man brukade, då han levde, ofta säga, att så från hälen till hjässan 
välskapade soldater som de svenske finnas inte till. Han hade sett svenska 
fångar avklädas och piskas av kvinnorna och sett att kvinnorna till sist 
blivit så rörda över deras skönhet, att de stuckit käppen under armen och 
snyftat i de marterades ställe. Därför har jag dessa dagar varit mycket 
nyfiken. . . Och kärleksvisorna, som ni spelar, Iåta så underliga.



Hennes tal behagade mig inte alldeles, och jag fann det föga tillständigt 
att svara i samma anda med att berömma hennes växt och vita armar. I 
stället bugade jag mig och tog bleckpipan och spelade min älsklingspsalm: 
Till dig av hjärtans grunde i nöden ropar jag.



Därefter samtalade vi om många ting, och fast mitt ordförråd var ringa, 
förstodo vi varann snart så väl, att aldrig någon dag synts mig kortare.



Vid middagstiden, när hon en stund hade slamrat med krukor och fat och 
svingat en bladfläkta över glöden i spisen, nedlyfte hon ur taket en håv, 
med vilken fordom hennes man tagit småfisk ur floden. I håven ställde hon 
en bunke med rykande grönkål och en träflaska med kvass, och håvens skaft 
var så Iångt, att hon kunde räcka oss anrättningen över gatan. När jag 
drack henne till, nickade hon och log och sade, att hon inte ansåg 
det orätt att känna medlidande även för fångna hedningar. Mot aftonen 
flyttade hon sin spinnrock till fönstret, och vi samtalade ännu, när det 
skymde. Jag kände det inte längre som en synd att vara lycklig mitt i den 
sorg, som omgav oss, ty mitt uppsåt var menlöst och rent. Liksom jag bland 
de förbrända och öde husen vid fästningsvallen sett stjärnblomstren lysa 
över askhögarna som en lovsång till Guds godhet, så tycktes mig även nu 
mitt hjärtas glädje.



När det blivit natt och jag hållit bön med min zaporog och ännu en gång 
beslog honom med att ha stulit min snussked, begynte den språksamma mannen 
att lågmält tala med mig och säga:



-Jag ser gott, lillefar, att du fått Feodosova kär, och för visso är hon 
en god och ren kvinna, som du kan taga till hustru. Att du aldrig skulle 
inlåta dig på någon kärlekshandel av annan art, har jag från första 
stunden begripit.



-Sicket prat! svarade jag. Sicket prat!



-Sanningen blir i längden ofarligare än lögnen, brukar du säga.



När han slog mig med mitt eget ordstäv, blev jag förvirrad, och han 
fortsatte.



-Tsaren har lovat god anställning och lön åt var och en av er svenske, som 
vill bli hans undersåte och övergå till den rätta läran.



-Du är från förståndet! Men kunde jag rymma och taga henne med hem på 
hästryggen, skulle jag göra det.



Nästa morgon, när jag spelat min psalm, fick jag höra, att det den dagen 
var min tur att gå ut under fri himmel.



Jag blev het och orolig och kammade och ordnade mig ännu omsorgsfullare än 
eljest och tillbytte mig zaporogens fänriksrock för att slippa bära min 
söndriga. Under tiden rådslog jag med mig själv. Skulle jag gå upp till 
henne? Vad skulle jag då säga? Måhända var det dock den enda gång i livet, 
som jag kunde få tala med henne, och hur skulle jag inte sedan ända upp i 
min grå ålderdom ångra, om jag av tafatthet försummat denna enda gång! 
Mitt hjärta slog häftigare än vid något parti med fienden, då jag stått 
med mina förband bland kulor och fallna. Jag stoppade bleckpipan i rocken 
och gick ut.

När jag kom ned på gatan, satt hon i fönstret utan att se mig. Jag 
ville inte stiga in till henne utan att först fråga om lov, och jag visste 
inte rätt, hur jag skulle skicka mig. Fundersam tog jag ett par steg 
framåt.



Då hörde hon mig och såg ut.



Jag höjde handen mot hatten, men med ett långt skallande gapskratt sprang 
hon upp och ropade:



-Haha! Si, si, han har träben!



Jag stod med handen i luften och stirrade och stirrade, och jag hade 
varken tanke eller känsla. Det var som hade hjärtat svällt ut och fyllt 
hela bröstet och varit nära att sprängas. Jag tror, att jag stammade 
något. Jag minns endast, att jag inte visste åt vilket håll jag skulle 
vända mig, att jag ännu hörde henne skratta, att allt i världen vart mig 
likgiltigt, att friheten skulle ha skrämt mig lika mycket som min 
fångenskap och mitt elände, att jag med ens hade blivit en bruten man.



Skumt erinrar jag mig en lång brant gränd utan stenläggning och ett stort 
torg, där jag blev tilltalad av andra svenska fångar. Kanske till och med 
att jag svarade dem och frågade efter deras befinnande och drog några 
bloss ur tobakspipan, som de lånade mig.



Jag tror, att jag oroade mig över, att det var så Iångt till natten, att 
jag i klaraste solljus måste gå tillbaka samma väg och förbi hennes 
fönster. På allt sätt drog jag ut på tiden och talade än med en och än med 
en annan, men snart kommo de ryska dragonerna och befallde mig att 
återvända till mitt.



När jag gick uppför gränden, intalade jag mig, att jag inte skulle förråda 
mig, utan hälsa helt vänligt framför fönstret. Var det hennes skuld att så 
många av de svenska knektar, om vilka hon drömt så stort, nu voro 
erbarmliga krymplingar på träben!



-Skynda på där! dundrade dragonerna, och jag ökade stegen, och stötarna av 
träbenet gåvo eko mellan husväggarna.



-Käre himmelske fader, stammade jag. Redligt haver jag tjänat min jordiske 
herre. Är det lönen du giver mig, att du i min ungdom gör mig till en 
värnlös fånge, efter vilken folket kastar smuts, en vanför stackare, efter 
vilken kvinnorna skratta! Ja, det år din lön, och du vill böja mig i 
än djupare förnedring, på det att jag en gång må bli värdig salighetens 
krona.



När jag kom nedanför fönstret, förde jag handen mot hatten, då såg jag att 
Feodosova var borta. Det beredde mig inte längre någon lättnad. Jag 
stapplade upp till mitt fängelse, och vid vart steg hörde jag stötarna av 
mitt träben.



-Jag har talat med Feodosova, viskade zaporogen.



Jag gav honom intet svar. Min lycka, min blomma, som växt upp över 
askhögarna, Iåg förbränd, och hade hon åter lyst fram, skulle jag själv, 
ängslad, ha trampat henne till döds under mitt träben. Vad betydde för mig 
zaporogens viskningar!



-Ack, fortfor han, när du var gången, förebrådde jag Feodosova och sade 
henne, att du höll henne kärare än hon förstod och att du, om du inte vore 
en främling och hedning, skulle bedja henne bli din hustru.



I tysthet knäppte jag mina händer och bet läpparna samman, för att inlåsa 
min harm och blygsel, och tackade Gud, att han med var stund böjde mig 
allt djupare i skam och löje inför människor.



Dörren till yttersalen öppnade jag och begynte tala till de andra 
fångarna.



-Såsom vildåsnor i öknen gå vi att mödosamt söka vår föda. På fält, som vi 
icke äga, måste vi gå såsom skördemän och bärga in den ogudaktiges 
vingård, ligga nakna hela natten av brist på kläder och utan täckelse mot 
kölden. Av störtregn från bergen översköljas vi, och av brist på skjul 
omfamna vi klippan. Men icke tigga vi dig om lindring, allsmäktige Gud. Vi 
bedja blott: led oss, bliv oss när! Si, till vårt folk har du vänt ditt 
anlete och stuckit törnet i vår sko, att vi må bliva dina tjänare och 
barn. I slagfältets mull sova våra bröder, och en skönare segerpsalm än 
svärdssegrarnas bjuder du dina korade.



-Ja, herre, led oss, bliv oss när! eftersade alla fångama, mumlande, och 
ur den mörkaste vrån höjde sig en darrande och ensam röst och ropade:



-O, att jag vore såsom i de förra månader, såsom i de dagar då Gud 
beskyddade mig, då hans lampa sken uppå mitt huvud, då vid hans ljus jag 
gick i mörkret! Såsom jag var i min hösts dagar, då Guds vänskap var över 
mitt tjäll, då ännu den allsmäktige var med mig och mina barn voro 
omkring mig! Så ropar mitt hjärta med Job, men jag hör det icke längre, 
och jag stammar icke längre: tag prövelsen bort! Med örat har jag hört 
talas om dig, Gud, men nu har mitt öga sett dig.



-Stilla, stilla! viskade zaporogen och grep fatt i mig, och hans händer 
voro kalla och skälvde. Det kan inte vara någon annan än tsaren, som 
kommer nere i gränden!



Gränden hade fyllts av människor, av tiggare och pojkar och gummor och 
knektar. Mitt i trängseln gick tsaren, Iång och smal och helt lugnt utan 
vakt. En svärm av hoppande och skrikande dvärgar voro hans enda följe. 
Ibland vände han sig och omfamnade och kysste faderligt den minsta dvärgen 
på pannan. Här och var stannade han framför ett hus och blev bjuden en 
bägare brännvin, som han skämtande tömde i en enda klunk. Det kunde icke 
vara någon annan än tsaren, ty man såg genast, att han ensam rådde om både 
människor och stad. Han kom så nära under mitt fönster, att jag kunnat 
vidröra hans gröna klädesluva och de halvslitna mässingsknapparna på den 
bruna rocken. I skjortan hade han en stor silverknapp med en oäkta sten 
och på benen grova ullstrumpor. Hans bruna ögon glimmade och bländade, och 
de små svarta mustascherna stodo rätt upp från hans blanka läppar.



När han fick syn på Feodosova, blev han som stucken av galenskap. Då hon 
kom ned på gatan och knäföll med en bägare, nöp han henne i örat och tog 
henne under hakan och lyfte upp hennes huvud, så att han kunde se henne i 
ögonen.



-Säg mig, barn, sporde han, var finns det en rymlig kammare, där jag kan 
spisa? Månne hos dig?



Tsaren hade sällan med sig på sina resor någon ceremonimästare eller annan 
hovjunkare. Han medförde varken bädd eller sängkläder eller matförråd, ja 
inte ens köks- och bordskärl, utan allt måste i en handvändning anskaffas, 
var helst det föll honom i sinnet att taga härbärge. Därför blev det också 
nu spring och buller i alla portar och trappor. Från ena hållet kom man 
med grytan, från det andra med lerfatet, från det tredje med sleven och 
dryckesvarorna. Uppe i Feodosovas kammare ströddes golvet med djup halm. 
Tsaren själv hjälpte till vid arbetet som gemen karl, och högsta befälet 
fördes av en puckelryggig dvärg, som kallades 
Patriarken och som allt emellanåt satte tummen mot näsan och snöt sig i 
luften rätt framför tsarens ansikte eller uppfann skälmstycken, om vilka 
jag inte kan berätta inför ett fruntimmer av stånd.



En gång, då tsaren med korslagda armar vände sig åt fönstret, märkte han 
mig och zaporogen, och nickade som en kamrat. Zaporogen kastade sig 
framstupa till golvet och stammade sitt: - Ich Schwede, fan anamma! - Men 
jag stötte honom med foten i sidan och bad honom att äntligen tiga och 
resa sig, ty på det sättet skickade sig ingen svensk. För att skymma honom 
så mycket som möjligt, steg jag framför honom och gjorde ställning.



-Dat is niet übel, sade tsaren men återföll genast till sitt modersmål och 
sporde, vem jag var.



-Blomberg, fältskär vid Upplands regemente, svarade jag.



Tsaren granskade mig med en plirning, som var så genomträngande, att jag 
aldrig mött en mer allseende blick.



-Ditt regemente finns ej längre, sade han och här ser du Rehnskiölds värja. 
- Han lyfte värjan med skidan ur bältet och kastade den på bordet, så att 
skålarna hoppade. - Men för visso är du en skälm, ty du bär en kaptens 
eller fänriks livere.



Jag svarade:



-Detta är ett hårt tal, säger evangelisten Johannes. Rocken har jag lånat 
sedan min egen föll i trasor, och är det illa handlat, vill jag dock 
hoppas uppå nåd, ty det är mitt ordstäv: Tala sanning är i längden 
ofarligare än att ljuga.



-Gott. Är det ditt valspråk, då skall du taga din tjänare med dig och 
komma hitöver, att vi må pröva det.



Zaporogen darrade och vacklade, då han följde bakom mig, men så snart vi 
inträdde, anvisade mig tsaren en stol bland de andra vid bordet, som hade 
jag varit hans vederlike, och sade:



-Sitt, Träben!



Han hade Feodosova på knät, utan att det ringaste eftersinna vad därom 
kunde vara att säga, och runt omkring stampade och visslade dvärgarna och 
en mängd bojarer, som nu börjat församlas. En dvärg, vilken kallades 
Judas, emedan han bar en bild av denne ärkeskälm vid sin halskedja, grep 
en handfull räkor från närmsta tallrik och kastade dem i taket, så att de 
regnade över anrättningar och människor. När han på det sättet hade 
fått de andra att vända sig mot honom, pekade han på tsaren med många 
grimaser och ropade helt kallblodigt till honom:



-Du förlustar dig du, Peter Alexievitj! Den vackra Feodosova i Poltava 
hörde jag redan talas om utanför staden, jag, men du skrapar alltid det 
bästa till dig, du lillefar.



-Det gör du! instämde de andra dvärgarna i ring om tsaren. Du är en 
ärketjuv, du Peter Alexievitj!



Ibland skrattade tsaren eller svarade, ibland hörde han dem inte, utan 
satt allvarlig och eftertänksam, och hans ögon rörde sig under tiden som 
två grönblänkande insekter i solsken.



Jag drog mig till minnes, hur jag en gång sett högstsalig Karl den elfte 
samtala med Rudbecken, och hur det då föreföll mig, att Rudbecken, trots 
alla sina bugningar, var vida för mer än konungen. Här var det tvärtom. 
Fast tsaren själv gick omkring och passade upp och lät sig hanteras värre 
än en skälm, såg jag endast honom . . . och Feodosova. Jag läste hans 
tanke i minsta ting. Jag igenkände den i de vid stadsporten med våld 
avklippta kaftanerna och rakade hakorna.



Det susade i mitt huvud, och jag knäföll ödmjukt i halmen och stammade:



-Tsariska majestät! Tala sanning blir i längden ofarligare än att ljuga, 
och Herren sade till Mosis: du skall icke hålla med de store i det ont är. 
Därför bönfaller jag att slippa mer förtära, ty si, jag blir snart patt i 
spelet och min nådiga herre, som är eders tsariska majestät både lik och 
olik, har sista året vant mig vid silat träskvatten.



Det begynte rycka och darra i tsarens högra kind nära ögat.



-Ja, vid Sankt Andreas! sade han. Jag är min broder Karl olik ty han hatar 
kvinnor som en kvinna och vin som en kvinna och offrar sitt folks 
rikedomar som en kvinna sin makes, och smädar mig som en kvinna, men jag 
vördar honom som en man. Hans skål, Träben! Drick, drick!



Tsaren sprang fram och grep mig i håret och höll remmaren till min mun, så 
att det astrakanska ölet frusade över haka och krage. Vid var skål, som 
blev föreslagen, inträdde två soldater i brungula uniformer med blå kragar 
och avfyrade sina pistoler, så att det varma rummet, som redan var 
uppfyllt av tobaksskyar och löklukt, nu också inhöljdes i krutrök.



Tsaren satte sig ännu en gång vid bordet. Han ville själv under bullret 
sitta och tänka, men tillät aldrig att någon annan föll ur sitt 
dryckesämbete och blev allvarsam som han. På nytt drog han Feodosova till 
sig i knät. Arma, arma Feodosova! Hon satt där en smula hopsjunken med 
armarna hängande och munnen viljelöst halvöppen, som hade hon väntat hugg 
och slag mitt under smekningarna. Varför hade hon icke mod att rycka till 
sig värjan från bordet och trycka handloven mot eggen och rädda sin heder, 
innan det var för sent! Åter och åter skulle hon ha fått skratta åt mitt 
träben och min skam, om jag med mitt liv kunnat frälsa hennes ära. Aldrig 
hade jag heller förr varit henne så nära och så klart sett, till vilket 
underbart verk hon danats i den himmelske skaparens händer. Arma, arma 
Feodosova, om du åtminstone känt i ditt hjärta, med vilket rent uppsåt en 
vän betraktat dig i din förnedring och bett för ditt väl!



Timme efter timme varade gästabudet. De mest redlösa bojarerna och 
dvärgarna lågo redan och ojade sig i halmen och gåvo över eller läto sitt 
vatten, men tsaren själv steg alltid upp och böjde sig ut genom fönstret. 
- Drick, Träben, drick! befallde han och jagade mig med remmaren kammaren 
runt och lät bojarerna hålla mig ända till dess jag tömde var droppe. 
Ryckningarna i hans ansikte blevo allt hemskare, och när vi slutligen åter 
voro vid bordet, makade han tre bräddfulla tegelskålar framför mig och 
sade:



-Nu, Träben, skall du föreslå runddrickningen och lära oss förstå meningen 
med ditt ordstäv.



Jag reste mig igen så gott jag kunde.



-Din skål, tsar, ropade jag, ty du är visserligen född att befalla!



-Varför, frågade han, skulle soldaterna göra sina handgrepp med musköten 
och hälsa mig, om någon annan vore värdigare att befalla! Var finns något 
ömkligare än en oduglig furste! Den dag jag finner min egen son ovärdig 
att ärva mitt stora, älskade rike, den dagen skall han dö. Din första 
sanning, Träben, tarvar ingen skål.

Pistolerna knallade, och alla drucko utom tsaren.



Då samlade jag spillrorna av mitt förstånd som en girig sina mynt, ty jag 
höll före, att kunde jag få tsaren nådig och mild, skulle kanske min 
Feodosova räddas.



-Nåväl, tsariska majestät, fortfor jag därför och lyfte den ena skålen i 
höjden. Detta är astrakanskt öl, bryggt av mjöd och brännvin med peppar 
och tobak. Mycket bränner det, innan det fröjdar, och när det fröjdar, 
söver det.



Därmed kastade jag skålen i golvet, så att den sprang i tusen stycken. 
Sedan lyfte jag den andra skålen.



-Detta är ungerskt vin. Drick icke längre endast vatten, skriver apostelen 
Paulus till Timoteus, utan bruka något litet vin för din mages skull och 
därför att du så ofta krank är. Så talar en helig man till skröplingar och 
stugsittare. Men gack ut på slagfältet bland frost och kvidan och säg mig: 
åt hur många suckande skulle väl denna skål av sötaktigt vin där förslå 
att lindra svedan och mildra döden!



Därmed kastade jag också den skålen i golvet, så att den brast. Sedan 
lyfte jag den tredje skålen.



-Detta är brännvin. Det ringaktas av de lyckliga och rika, ty de törsta 
icke efter lindring som öket efter källan, utan de vilja endast spä på sin 
vällust. Men brännvinet tar makten i samma stund det flyter över tungan, 
liksom självhärskaren i samma stund han träder över tröskeln, och blödande 
och döende hämta lisa ur några droppar. Därför kallar jag brännvinet 
ypperst, ty jag talar som krigsman, och tala sanning blir i längden 
ofarligare än att ljuga.



-Rätt så, rätt så! jublade tsaren och mottog skålen och drack samt räckte 
mig två guldmynt, medan pistolerna knallade. Du skall få ett pass och en 
häst för att draga din färde, och var du kommer skall du berätta om 
Poltava.



Jag knäböjde då ännu en gång i halmen och stammade:



-Tsariska majestät . . . i min ringhet och enfald . . . hos eder sitter en 
. . . ren och god kvinna.



-Haha! skriade dvärgarna och bojarerna och vacklade upp. Haha! Haha!



Tsaren reste sig och förde Feodosova mot mig.



-Jag förstår. Också den, som linkar på träben, kan förälska sig. 
Gott. Jag skänker dig henne som hon går och står, och du skall få en god 
anställning hos mig. Jag har lovat var svensk, som träder i min tjänst och 
döper sig i vår tro, att han skall bli en av de vara.



Feodosova stod som en sömngångerska och räckte händerna mot mig. Vad 
gjorde det, att hon skrattat åt mig. Jag skulle snart ha glömt det och hon 
skulle snart inte ha sett mitt träben, ty jag skulle ha vårdat henne och 
arbetat för henne och bett med henne och gjort hennes hem ljust och 
stilla. Jag skulle ha lyft henne upp i min famn som ett barn och frågat 
henne, om inte ett redligt och troget hjärta kunde få ett annat att bulta. 
Måhända bar hon redan svaret på sin tunga, ty långsamt strålade hon upp 
och blev varm, och hela ansiktet förklarades. Långt borta i ett hörnhus 
vid Prästgatan i Stockholm satt en gammal ensam kvinna vid sin postilla 
och lyddes och undrade om inte brev skulle lämnas genom dörren, om ingen 
invalid skulle stiga in med en hälsning från de avlägsna ödemarkerna, om 
jag aldrig skulle komma, eller om jag redan låg död och nedmyllad. Jag 
hade bett för henne var natt. Jag hade tänkt på henne i tumultet mitt 
bland bårar och jämrande. Men i denna stund mindes jag henne icke längre, 
och jag såg och hörde ingenting annat än Feodosova. Och ändå vred jag mig 
och stred mot något tungt, som orubbligt höll över mitt hjärta och som jag 
inte förstod, utan blott långsamt och stegvis mäktade förklara.



Jag böjde mig till Feodosova för att kyssa hennes hand, men hon viskade:



-Tsarens hand! Tsarens hand!



Då sträckte jag mig mot tsaren och kysste den.



-Min troslära, viskade jag lika sakta, och min konungslige herre får jag 
inte svika.



Det ryckte ännu i tsarens kind, och dvärgarna släpade i sin skrämsel fram 
zaporogen ur vrån för att med hans löjliga skepnad få tsaren att le. Men 
då började tsarens arm att röra sig i konvulsioner. Hans ansikte grånade, 
och han skakades under ett av sina fruktade anfall. Han gick mot zaporogen 
och slog honom med knuten hand i ansiktet, så att blodet strömmade 
ur näsa och mun, och med så hes och förändrad stämma, att den icke 
längre kunde igenkännas, väste han:



-Jag har genomskådat dig, lögnare, från den stund du kom i rummet. Du är 
en zaporog, en avfälling, som gömt dig i svenska kläder . . . På stegel 
med honom! På stegel!



Alla, till och med de druckna, började darra och treva mot dörrarna och i 
sin fasa viskade en av bojarerna:



-För fram kvinnan! Skjut fram henne! Så snart han får se vackra ansikten 
och kvinnolemmar, blir han lugn.



De grepo henne, och livstycket slets upp över barmen, och sakta kvidande 
stöttes hon steg för steg fram mot tsaren.



Det svartnade omkring mig, och baklänges vacklade jag ur kammaren. Jag 
blev stående på gatan under stjärnorna, och jag hörde, att bullret domnade 
av och att dvärgarna begynte sjunga.



Då knäppte jag mina händer och mindes löftet på slagfältet att bedja för 
den stackars syndarens själ, men ju innerligare jag talade med min Gud, 
dess längre gingo tankarna, och min åkallan blev en bön för en ännu större 
syndare, för honom, som med sina sista trogna irrade kring på de tomma 
stäpperna.







Fältskären tystnade med en ängslig blick mot kistan, och hovdamen följde 
honom fram till katafalken.



-Amen! sade hon, och båda bredde de åter täckelset över den vaxbleka 
änkedrottningen, Karlarnas moder.



17 När klockorna ringa.



I södra Småland, just där den steniga skånevägen förgrenade sig i några 
torpstigar och en dammig backe vek upp till sockenkyrkan, stod en rödmålad 
kvarn med de största vingar, som någon sett i hela bygden. Mjölnaren var 
längesedan död. Hans änka, som hette Kerstin Bure och som i sin barndom 
sett lyckligare dagar och spisat på blanka tenntallrikar, skötte kvarnen 
på sitt eget vis. Aldrig nämnde hon något om sin börd eller om den 
kärlekshandel, som lockat henne från ett välbärgat prästhem till en 
mjölnares trånga tornkammare, där kvarnvingarnas axelstock jämrade mitt 
över sovstället, men hon talade heller aldrig om andra ting. Mannen hade 
varit för fattig att rå om egen stuga och i stället byggt sig en skorsten 
rätt upp genom kvarntaket. Där fortsatte hon år efter år att tyst och med 
sin sömnad i handen åse drängarnas arbete. Blev hon någon gång spord till 
råds, svarade hon helst med att nicka eller skaka på huvudet, och hon 
avlägsnade sig sällan på ett stenkasts längd från kvarnen. Till växten var 
hon lång och smal med späda händer, och hennes ansikte under den alltid 
lika vita stärkduken påminde om Maria Magdalenas på altartavlan, fast det 
var mer gulnat och visset. Hon tog aldrig kvinnor i sin tjänst, och 
isynnerhet kvinnorna vande sig så småningom att gå henne tysta förbi. De 
visste icke rätt om hon var högmodig eller ödmjuk, men de flesta menade 
att hon gott kunde vara bådadera. När klockaren infann sig med sina 
bönemän och i sin bästa söndagsdräkt för att anhålla om den redan grånade 
gamlas hand, blev han helt brydd och försagd, ty hon rodnade ända till 
hårfästet och skakade endast på huvudet.



En morgon hittade hon ett spätt gossebarn på rishögen vid källan, och då 
ingen kände något om föräldrarna, tog hon den lille till sig med stor 
ömhet.

-Ingen kan veta om det ligger onda frön eller 
goda i ditt hjärta, sade hon, men dag kan komma, då jag får pröva det. Du 
skall heta Johannes, ty du skall bli from som en Guds ängel. Jag har 
blivit hårt straffad, men åt dig skall jag hopspara en vacker penning så 
att ditt livs dagar en gång kunna uppväga mina tunga.



Gossen växte upp, och när han läste till skrift, förvånade han alla genom 
sina fromma och gudaktiga svar. Med sitt släta linhår hängande över 
skuldrorna satt han sedan hos fostermodern på kvarntrappan i 
midsommartidens ljusa aftnar och läste flitigt i de böcker, som han fått 
låna av församlingens herde. De sutto alltid fåordiga och stilla, men 
ibland tog han med fingret märke på någon rad som syntes honom skönare än 
andra och uppläste den sakta.



Hösåtar och ängar doftade, och till och med de klöverblommor eller 
väpplingar, vilka här och var lågo mellan bokens blad som märken, gömde, 
fast torkade, sin lukt av skördar och hagmarker. Ännu sent inpå nätterna 
brann bara en enda stjärna, men stor och lysande, och allt var samtal och 
vaka, och stugdörrarna stodo öppna.



Många tillviskade varandra ett mörkt rykte om att den svenska krigshären 
blivit slagen vid Poltava och att danskarna nu skulle landstiga för att 
fullborda hela Sveriges undergång.



En lördagsnatt stannade en ryttare vid kvarntrappan och bad om kvarter.



Johannes såg tvehågse på fostermodern och sporde främlingen om han icke 
hellre ville fortsätta backen upp till prostgarden.



-Nej, svarade han, först vill jag i natt se, hur folket har det.



Han fick då sätta in hästen i den murade gången under kvarnen och slog sig 
sedan ned helt förnöjt bland de andra vid en tallrik ölsoppa och en kaka 
svartbröd.



Han hade låtit sitt hår och bockskägg växa, så att han såg ut som en 
vanlig bondson, men ibland drog han munnen till öronen och skorrade på den 
bredaste skånska, och ibland sköt han ihop ögonen och klagade på den mest 
suckande småländska. Hela natten höll han vaka och fortsatte med sitt 
lustiga talande. Ena gången tog han ett kol och ritade av Johannes 
livs levande på väggen. Litet efteråt gav han Kerstin Bure kloka råd om 
hur hon skulle smörja kvarnaxeln. Eller också sjöng han psalmer och 
polskor, till vilka han själv satte orden. Om morgonen framtog han ur 
ressäcken en klädsel med blanka soldatknappar. När Johannes och den gamla 
undrande gläntade på luckan för att se vart han gick, stod han redan på 
kyrkvallen, och det blev ett sådant buller och gny bland menigheten, att 
det genljöd hela milen.



-Det är Måns Bock! larmade allmogen. Det är vår tappre general Stenbock. 
Få vi honom med oss, då skola vi gå ut och fäkta för vårt land varenda en, 
både far och son, så sant Gud hjälpe!



-Johannes, sade då Kerstin Bure till sin sextonåriga fosterson, med en 
hårdhet i stämman, som han aldrig hört tillförene. Du är skapad att fromt 
hålla dig till läsboken och en gång bära prästkappan liksom fordom min 
salig far, men inte att låta ditt blod i världsliga fejder. Stick elddonet 
och fällkniven i tröjan och bind skinnrocken vid bältet. Gack sedan uppåt 
skogarna och håll dig där väl dold till dess vi få frid i landet. Förr 
vill jag inte se dig åter! Minns det! Du hör nu hur männen ropa på 
kyrkvallen, men måhända blir dem munnen snart tillstoppad med svartan 
mull.



Han gjorde då som hon befallde och vandrade åstad uppåt skogarna på okända 
stigar. Granarna blevo småningom allt risigare och tätare, så att han 
långa stycken måste tränga sig fram baklänges och med skinnrocken över 
ansiktet. Om kvällen kom han till en vid myr, och längst ute vid randen av 
en svart sjö låg en holme, övervuxen med albuskar.



Där vill jag bygga min kula! tänkte han, men den sumpiga myrens gungfly, 
vilken simmade över dubbla bottnar och mörka vatten, dit aldrig en glimt 
av dagsljuset banade sig ned, sjönk under hans fötter, och uttröttad och 
halvsovande satte han sig på hällen.



Det brusade ännu från skogsåsarna, men sjön låg stilla, och de gula små 
speglade molntapparna stannade snart orörliga. På oändligt avstånd bortom 
myrens dimma slog ibland en getskälla några korta och klanglösa slag. Två 
vallhjon lålade i sina lurar, och på den glömda och hopsjunkna 
ättehögen i dalsänkan tände lysmaskarna sina lyktor i gräset.



-Är du en av dem, som rymt för krigstjänsten? sporde honom en röst, och 
när han såg upp stod en getpiga mellan enbuskarna och stickade. Hon 
tycktes vara ett eller två år äldre än han själv, och skinnpjäxorna hängde 
på ryggen.



-Det är nog så, men nu stänger myren vägen, och bär och stensöta blir i 
längden en knapp spis.



-Du måtte inte känna skogen. Där lider man ingen nöd. Sedan mitt nionde år 
har jag var sommar hållit till här uppe i obygderna med mina getter. 
Kvista och skär ned ett par unggranar och bind dem med vidjor vid 
fötterna, så kan du gå på gungfly vart du vill. Täck din hydda med 
granbark och gör dig fiskdon.



Hon drog försiktigt en lång tråckeltråd ur sin tröja och band vid den en 
mässingsnål, som hon tog ur huvudklädet och böjde till en krok.



-Här har du metreven, sade hon och fortsatte stickande sin vandring.



Den natten aktade han icke mycket på hennes råd, men när solen åter sken 
honom i ögat, drog han kniven.



Så snart han hade kvistat sig ett par skidor av det slag som hon lärt 
honom att förfärdiga, begav han sig ut på myren till holmen. När han där 
stampade i gräset, gungade hela holmen som ett mjukt bolster, men han 
menade, att det var gott, ty fanns det fukt i marken, behövde han ej 
heller gå Iång väg för att hitta metmask. Knappast grävde han också med 
fingrarna under gräsrötterna, innan han hittade fullt upp. Nog gick det 
till en början klent med fisket, men sedan han hemlighetsfullt lagt två 
starrgräs i kors på vattnet, blev det genast ett annat spel, och efter han 
bar elddonet i tröjan, var det en lätt sak att glödsteka den välsmakande 
fångsten.



Sedan begynte han resa sin koja med en sådan brådska, att han icke gav sig 
fred att sova i de ljusa sommarnätterna. Han förstod, att den lätt kunde 
ramla samman på den gungande marken, om han gjorde den för hög. Därför 
byggde han i stället ett lågt torvtäckt ryggåstak, under vilket han icke 
kunde stå rak utan måste krypa. Var morgon hämtade han från stranden 
kvistade ungträd och ris och granbarkstycken och till sist byggde 
han en härd av stenar, där han natten lång lät enriset pyra och glöda för 
att bortjaga myggen. Under sina göromål talade han emellanåt halvhögt för 
sig själv och låtsades att han var fogde över ett helt arbetslag, och 
holmen kallade han Villerö.



Rätt ofta mötte han getpigan. Hon hette Lena, och med sin stickning gick 
hon och vallade på vindfällen och ängslyckor. Hon lärde honom att sätta 
giller och snaror. Slutligen råkades de var morgon för att efterse, om 
jaktlyckan varit dem gunstig, och hon gjorde honom till god vän med alla 
de vilda djuren.



-Såg du den granna fågeln? frågade hon, och pekade på den blåsvarta 
orrhanen, som väckte hela skogen med sina dundrande vingslag. Honom kallar 
jag Rika ungkarln från Växjö, för han frågar varken efter anhöriga eller 
hem utan sitter bara i sin fina flöjelsrock på värdshusen och smörjer 
kråset . . .



-Och nu kan du höra! sade hon en natt, när uven tjöt i klevet. Honom 
kallar jag Uppbördsskrivaren, för när han vänder huvudet i sin vita krage 
och skakar sina svarta hårtestar och rullar de röda ögonen eller smäller 
med näbbet, då förfärar han både människor och djur. Men gäller det bara 
de menlöst vita små äggen i hans eget bo, då skall du se! Då har han 
fadershjärtat på rätta stället . . .



Om ingenting kunde hon dock så många sägner som om tranorna.



-Aldrig, sade hon, har jag ännu fått se de långbenta och skalliga 
tranorna, när de på sina avlägsna mossar stöta i trumpeterna och hålla 
höstting för att flytta. Runt lägret ha de förposter, som sitta med en 
sten i sin ena lyfta klo, så att den skall falla ned och väcka dem, om de 
somna in. Men det är det underbaraste, att om någon människa då ser de 
askgrå fåglarna lyfta, börjar hon själv slå med armarna och längta att få 
flyga med så högt, att sjöarna nere på jorden bara likna små glindrande 
vattendroppar.



-Tranorna vill jag se, svarade Johannes.



-Måhända att du kan få se dem till hösten, men då måste du först lära dig 
mycket. Först måste du kunna stå så orörlig, att du ser ut som en 
torr enbuske, och huka dig ned, så att du ser ut som en sten, och lägga 
dig framstupa på marken, så att ingen kan skilja dig från en hög murket 
ris.



-Allt det skall jag försöka att lära mig, men på min holme får du aldrig 
gå ombord. Där är inte som du tror. Jag har en hög spis och bonader på 
väggarna, och golvet är mellan mattorna så blankt och halt, att man inte 
kan gå på det utan måste krypa.



De vackra sagorna, som han läst i prostens böcker, runno honom i minnet, 
och han ville visa flickan att han icke var sämre än hon, utan också kunde 
göra henne undrande och nyfiken.



-Om du låter mig få se det huset, skall jag gå ned till bygden och hämta 
dig ett muskedunder med kulor och kruthorn.



-Till min holme kommer du aldrig.



-Om du låter mig få se det huset, skall jag lära dig att i fem dygn kunna 
föda dig på stensöta och rötter och ingenting.



-Därför är jag hitkommen. Håll det löftet, och du skall få se min holme, 
om du väl kan leta dig dit.



Därmed spände han skidorna vid sina fötter och försvann i dimman på myren.



-Fienden står på stranden, sade han till sina inbillade knektar på holmen, 
men har varken yxa eller kniv till förfärdigandet av skidor. Vi kunna vara 
trygga, om vi bara alltjämt förbli rättskaffens och goda.



Men frampå kvällen, när han skulle lägga nytt enris på härden, såg han 
getpigan komma på myren med hjälp av ris och torra grenar.



-Fienden tänker storma, fortsatte han, men det finns en hemlighet, som jag 
länge anat. Jag skall få hela Villerö att segla till sjöss som ett skepp.



Han tryckte en stör mot myrens yttersta tuvor, och gungande simmade den 
flytande holmen allt längre ut på vattnet.



Sedan lade han sig lugnt till sömns vid den knastrande glöden, men när han 
efter en stund plötsligt fick upp ögonen, stod getpigan mitt framför honom 
och tittade in under det låga taket, på vilket avigvända rävskinn lågo 
utbredda till torkning.

Hon frågade honom ingenting om den höga spisen eller bonaderna eller 
det hala golvet, utan sade endast:



-Det har blåst upp en frisk bris, så att holmen drivit i land vid andra 
stranden. Men varför låter du de torra rävskinnen ligga kvar på taket i 
stället att breda ut dem här inne på marken. Och så skola vi sticka ned 
enar runt omkring på holmen, så att man inte kan se varken oss eller 
kojan.



Han tyckte, att hon talade förståndigt, och gick genast i land och samlade 
enar. Ännu långt efter midnatt arbetade de på befästandet och förskönandet 
av hans holme. De förfärdigade till och med av näver och pinnar en dörr, 
som de skulle ställa för ingången, och när de slutligen åter sköto holmen 
från land, förankrade de den med två pålar ute på vattnet.



-Vindbron är nu hissad, sade Johannes, och vi få se till att skaffa de nya 
gästerna hederlig förplägning som rätt är.



-Kökspigorna och fatbursdejorna äro alltid så Iångsamma, sade hon och 
vände de båda fiskarna på härden.



Moarna brummade och sjön plaskade, så att holmen och säven och alla de 
slutna näckrosorna gungade. Så snart måltiden blivit förtärd, lade sig 
Johannes längst inne vid härden, men Lena, som ännu icke kände sig besitta 
äganderätt till Villerö, kröp ihop ytterst vid ingången med sin ena hand 
till huvudgärd. Hon hörde ännu enriset spraka av hjärtans lust, och medan 
hon somnade in, räknade hon de små gnistorna, vilka ovanför springan i 
taket seglade fram genom nattluften som stjärnor. Det var den femte . . . 
Det var den sjätte . . . Det var den sjunde . . . Så kom hon ihåg en av 
sina visor:



På veckans morgon den sjunde, när klockorna de ringde till bön, då grät 
hon av hjärtans grunde, fast brudekransen ännu låg grön . .



Nästa dag tänkte hon icke längre på att lämna holmen, och tredje dagen 
begynte de utan att märka det att alltid säga "vår holme". Var morgon 
landade de vid hällen, och sedan gick hon uppåt vindfället med sina getter 
eller följde honom för att vittja giller och snaror. Slutligen började hon 
också lära honom sin konst att flera dagar kunna föda sig på bär och 
stensöta och ingenting, och hon märkte, att han däri snart vann ännu 
större färdighet än hon själv. Han blev mager och torr som en avblåst 
gren, och ändå knöto sig hans senor allt hårdare. Alltid förblev han dock 
stilla och fåordig, och då hon sporde honom vad som tyngde hans sinne, 
gick han undan på sina egna stigar och blev länge borta.



De visste ej längre dagarnas namn, men blåsten förde om sabbaten 
klockringningens avlägsna ljud långt inåt ödemarken, och då påtog Johannes 
sin prydliga skinnrock och förde henne upp på den övervuxna ättehögen, 
från vilken de kunde se över myren och sjön. Med hennes hand i sin talade 
han då om Guds kärlek, som översållade armaste skreva med sina fagraste 
håvor, och ofta knäböjde de långa stunder i gräset och bådo, att han också 
skulle strö några korn av sin sådd i deras sinnen.



Efter sådana samtal vart dock Johannes alltid dubbelt tung till sinnes och 
uppsökte ensamheten.



Nätterna blevo allt mörkare, och ofta, när hon återvände från sin hjord, 
måste hon lysa sig med ett eldbloss mellan bergväggarna och de uppfläkta 
trädrötterna. De skyhöga idegranarna liknade tält, där svarta händer 
kravlade sig fram mellan trasiga våder för att gripa henne i flätan, men 
hon kände ingen fruktan utan tänkte endast på en enda sak. Vart hon gick 
och vad hon sysslade med tänkte hon endast på, att sommaren nu snart var 
liden och att ingen kunde veta vad som sedan skulle hända Johannes och 
henne.



Då blev hon en oktobermorgon väckt av Johannes.



-Minns du tranorna, du talade om? sporde han. Nu kan jag både stå orörlig 
som en torr enbuske och huka mig, så att jag ser ut som en sten, och lägga 
mig på marken, så att ingen kan skilja mig från en hög murket ris. Jag har 
lärt mig mer än så. Jag kan föda mig av bär och rötter, och tryter det kan 
jag svälta mig fram på ingenting . . .



Hon satte sig upp och lyddes till det avlägsna bullret.



-Det är inga tranor.



-Så vill jag rannsaka vad det är.



Han tvådde sig i sjön och påtog sin skinnrock som på en söndag, och 
sköt henne sakta tillbaka, då hon ville hålla honom kvar.



-Gå inte, Johannes, bad hon. Jag släpper dig inte från mig utan följer.



Tysta landade de med holmen vid hällen och gingo genom skogen nedåt bygden 
till ett kalt svedjefall, från vilket det var fri utsikt över ljunghed och 
ängar ända till Kerstin Bures kvarn och kyrkan.



-Johannes! utstötte hon nästan med ett anskri och grep honom hårt fast i 
rockskörtet. Kom med mig tillbaka till vårt!



Han svarade henne saktmodigt:



-Länge nog har mitt samvete svidit. Ser du, där nere på heden de grå 
varelserna med de smala benen? Och förposterna, som du berättade om, stå 
där också. . . Det är Måns Bock, som åter är ute på värvning. I den 
tranedansen lyster det mig själv att leka!



Han gick häftigt ifrån henne, så att skörtet slets loss i den brakande 
sömmen, och mellan ormbunkar och kolade stubbar började han springa nedåt 
heden.



Villrådig följde hon efter honom, men då hon såg hur han tilltalade 
förposterna och steg rätt in i den församlade skaran av väpnad allmoge, då 
gick hon sig varm för att hinna honom.



När hon kom in i ringen, stod han redan framför Måns Bock och fick sin 
värvpenning.



-Var har du undanstuckit matsäcksknytet, smålänning? frågade generalen.



-Jag har intet knyte, men i fem dygn kan jag föda mig på ingenting.



Lena trängde sig fram mellan honom och generalens mörkbruna häst.



-Han, Johannes där, är ingen drängpojke, utan vi ha vårt för oss där uppe 
på skogen.



-Angående det äktenskapet skulle jag helst vilja se svart på vitt, svarade 
Måns Bock och den hetsiga färgen steg och sjönk på hans panna allt 
eftersom han talade.



Då framräckte Lena på sina båda händer det avrivna skörtet och lät honom 
se, att det passade till skinnrocken.



-Det vill jag kalla ett prästbevis på äkta pergament, utbrast 
han. Värvpenningen må därför bli din, min 
snälla ungmor, men pilten han har ren försvurit sig. Och nu, I Smålands 
gode bondemän, framåt i Jesu namn! Trummor ha vi väl inga, men än kunna i 
vår fattigdom träskorna stampa den gamla svenska marsch, som gör mig varm 
om hjärtat att höra.



Stavar och träskor smällde och klapprade i stenar och hällar. Till och med 
ryttarna hade träskor fastbundna på fötterna, så att de fåfängt prövade 
att nyttja stigbygeln.



När de sista bondemännen hade försvunnit över heden, gick Lena fram till 
kvarnen. Hon vågade icke berätta att Johannes dragit med ut i kriget utan 
talade endast om, hur hon råkat honom i skogen, och förevisade skörtet, 
som noga blev synat och vänt.



-Skörtet är nog det rätta, sade Kerstin Bure, och fast jag ogärna ser 
kvinnor i min tjänst, kan du väl få stanna hos mig tills Johannes kommer. 
Jag behöver sannerligen ett par starka armar, ty jag är till åren kommen, 
och alla mina drängar ha blivit stuckna av galenskap och lupit åstad med 
Stenbocken. Det finns snart inte en arbetsför man kvar i socknen, utom 
klockaren, den token.



Sedan hon hade sagt detta talade hon aldrig mer till Lena om händelserna i 
skogen och sporde ingenting om Johannes, utan fortsatte tigande sina 
sysslor som det blivit hennes vana. Kvarnen stod med orörliga vingar, ty 
det fanns intet mjöl att mala, och där hördes under de långa snögande 
vintermånaderna varken steg eller röster. Bettlarna, som gingo förbi på 
vägen, trodde, att där var obebott och öde.



När det åter började våras och vita, långdragna skyar ilade över himlen, 
kom en dag en gosse, het och flämtande, springande på vägen, och till var 
och en, som han mötte, ropade han ett ord ända till dess han försvann i 
skogen på andra sidan heden. Några timmar efteråt kom en ryttare i 
fyrsprång och ropade på samma sätt åt alla sidor ända till dess han var 
borta, och kvinnorna samlades flockvis på kyrkbacken. - Sverige, Sverige 
var frälsat, och Måns Bock och hans getapojkar hade vid Sundet slagit hela 
fiendens här!



Endast Kerstin Bure tillfrågade ingen vad som skett utan satt var middag 
på kvarntrappan i det härliga solskenet och kardade ull med Lena. 
Bäst som de en gång sutto, flitiga och tysta, medan vårflödet porlade i 
diken och bäckar, hörde de, att klockorna ringde söderut i grannsocknarna, 
fast det var onsdag. Väntande uppställde folket sig utefter vägen på båda 
sidor, och i kyrkans vidöppna dörr framträdde församlingens stapplande 
herde, följd av sina kaplaner och i full mässkrud.



Ännu en gång slamrade i hällar och stenar träskornas välbekanta marsch, 
men nu vid säckpipor och skalmejor. Det var den återvändande bondehären. 
Det var djupa led av yviga skägg och sönderhuggna fårskinnspälsar och 
ärliga blå ögon. Med staven i handen och musköten vid remmen och breda 
hattar på det hängande håret tågade den hemförlovade skaran från sin 
seger. Långt i förväg gick budkavlen från kyrka till kyrka ända upp till 
de nordligaste små träkapellen, där lapparna bundo sina renar vid 
klockstapeln, och hela Sveriges soliga vår fylldes av klockornas lovsång.



Närmast framför skrindorna med de sårade red Måns Bock i sin grå syrtut 
och med ridpiska i stället för värja. Nedkallande välsignelse över sin 
räddare, hälsade honom allmogen med viftande förkläden och mössor, men han 
vände sig till sina fänrikar och ropade, att de skulle sjunga.



När rösterna tystnade, fortsatte Måns Bock ensam och sjöng vers efter 
vers, som han själv satte samman.



Kerstin Bure hade rest sig på kvarntrappan och såg och såg under den lyfta 
handen, men Lena, som så oförfärat strövat fram i ödemarkens snår, vågade 
den stunden icke längre bida och speja utan smög sig undan och kastade sig 
snyftande bland de tomma mjölsäckarna.



Steg för steg drog sig Kerstin Bure tillbaka uppför trappan ända till dess 
hon stod allra överst med ryggen mot kvarnväggen. Då slöt hon handen om 
ögonen. I den eftersta skrindan satt Johannes på höet bland de sårade, 
lika blid och stilla som alltid, endast blekare och med förband om armen 
och skuldran.



Allt hårdare slöt hon handen om ögonen.



-Så var han ändå den jag trodde, ehuruväl jag för att rätt pröva hans 
sinne annorlunda befallde. Då skall han ock, fast han är Kerstin 
Bures fosterson, för livet få den behålla som han själv valt, om hon än är 
den armaste getpiga!



Men i detsamma hörde hon, hur klockaren och hans ringare slamrade med 
luckorna på stapeln, och storklockan lät höra sina första slag.



Hon rynkade pannan och gick in i kvarnen sägande:



-Väl har jag inget mjöl att mala, men låter han sin klocka ljuda, fast han 
ingen son haft i kriget, då skall också min kvarn spela!



Knarrande begynte den vitdammiga axelstocken röra sig och snurra, och 
medan bondehären sjungande drog förbi vände den tomma kvarnen allt 
snabbare sina stora vingar.



18 Gustaf Celsing.



Sultanen, som förklädd och med en fikonkorg på hjässan gått omkring på 
gatorna och prövande samtalat med folket och många av janitsjarerna, mötte 
i seraljens trädgård sin moder.



Hon strök slöjan från sin skrynkliga panna och kastade armarna tillbaka.



-Folket är krigslystet, sade hon. När skall du åter församla det och 
hjälpa mitt nordiska lejon mot tsaren? Befall dina soldater att bära 
Mohammeds fana över den svenske konungens huvud och följa honom till 
strids!



Sultanen satte fikonkorgen på ett stenbord och svarade:



-Jag kände om honom blott föga, när han som flykting kom till mitt land. 
Snart talade män och kvinnor om intet annat än om honom. Hur kan, frågade 
jag mig, en förarmad ensam flykting utan makt med sin blotta närvaro så 
erövra ett helt folk? - Jag förstod det knappast, men vördnadsfull ville 
jag räcka honom min hand, fast han var en hedning, och jag sände mina 
soldater mot hans fiender. Folket sköt glädjesalvor och tände lampor i 
moskéernas torn. Vid Pruthströmmen möttes härarna... Men hör mig! Fred 
blev sluten. Då såg min storvezir långt ute på strömmen en man på en 
simmande häst. Det var den svenske konungen, som i sporrstreck kommit med 
sina ryttare från Bender. Min storvezir har noga berättat mig allt, och 
han skälver ännu på rösten när han talar om den stunden. Utan att hälsa 
sprängde konungen till hans tält, och genomvåt av flodvattnet satte han 
sig överst på divanen under Mohammeds fana. Han begärde att genast få det 
nyss underskrivna fredsbrevet för att riva det i stycken. Där satt alltså, 
hundratals mil från sina egna stater, den slagne flyktingen med Mohammeds 
fana över sin kala hjässa, och stolt som hade hans rike sträckt sig ända 
ned till Arabiens öknar befallde han mina härar att fortsätta striden. Det 
var en blåsig dag. Tältduken fladdrade och slog. Allt emellanåt 
frasade det i fanan, och när han lyfte den knutna handen, stötte han sin 
handskkrage mot de heliga gröna tofsarna . . . Men jag säger dig, fred var 
sluten. Andra tider ha kommit. Var dag har jag Bender låtit penningar och 
skänker av många slag överlämnas till din hjälte. Jag har bemött honom som 
min gäst, men i stället för att återvända till de sina, stannar han år 
efter år . . . Min storvezir råder mig att icke längre ödsla gåvor på de 
objudna främlingarna, av vilka vi ha litet gagn att hoppas. De äro för 
fattiga att kunna utföra några storverk. Där, moder, har du sanningen!



Det skymde medan han talade, men samma natt rådplägade i Thomas Funcks hus 
de svenska herrar, som blivit skickade till sultanens stad. De samspråkade 
ängsligt viskande, och när det började lida mot morgonen, sköt Funcken 
ljusstaken över bordet till bataljonspredikanten Agrell.



-Läs du något för oss ur Skriften, innan vi åtskiljas, ty med allt vårt 
rådplägande komma vi nu ingenstädes. Grossveziren förde visserligen sina 
soldater i elden, men han satte högre värde på en fylld börs och vackra 
slavinnor än på skottsår i sin vita arm. Vid Pruthströmmen lät han brädda 
sin turban med ryska mutor. Sedan dess äro turkarna oss emot. Må så vara 
att Gustaf Celsing med sin färdighet i deras språk lätt skulle kunna 
uppsätta en klagoskrift. Vem skulle dock kunna bringa den i sultanens egna 
händer! Väl mottar han klagobrev, när han om fredagen rider till moskén, 
men vi veta ju alla, att den, som har den dumdristigheten att framlämna 
ett sådant brev, genast blir fängslad, och kan han inte punkt för punkt 
bevisa sanningen av det skrivna, blir han utan misskund avrättad. Och vem 
har här bevis!... Därför säger jag, låt oss hellre höra några ord ur 
Skriften, och må sedan var och en gå till sitt.



Herman Tersmeden lyfte bibeln från vägghyllan och lade den framför Agrell.



-Jag aktar väl frimodighet, sade han, men i detta stycke måste jag giva 
Funcken rätt. Ägde vår konung Frankrikes skattkammare, skulle han vunnit 
långt fler provinser än han nu förlorat. Han skulle vid detta laget vara 
den största och mäktigaste bland jordens förstar. . . men fattigdomen 
binder våra händer. Vad äro vi väl? En stormakt med en tiggarstav i 
handen!



Under hela samtalet satt kommissionssekreteraren Celsing vid bordsgaveln 
vänd mot de tillskjutna fönsterluckorna. De andra ovetande hade han redan 
förut uppsatt ett klagobrev till sultanen, och han kunde med handen känna 
det under sin rock, men han visste ännu icke till vem han skulle våga 
anförtro sina planer. - Den dag, som nu gryr, tänkte han, är en fredag och 
sultanen skall då rida till moskén. Medan det nu dagas, viil jag noga 
beakta vilken av de närvarande, som först träffas av solstrålen från 
springan mellan luckorna, och ber jag den gode Guden att på detta sättet 
utpeka den man, som är mest värdig att bliva hans redskap. Till den mannen 
vill jag sedan vända mig i tillit och förtröstan.



Upptagen av sina tankar mäktade han endast stundvis följa de ord, som 
Agrell med tungsint stämma uppläste vid det nedbrända ljuset.



-Och kvinnan var klädd i en mantel av purpur och scharlakan och skimrade 
av guld och ädla stenar... Och jag såg kvinnan drucken av de heligas blod 
och av Jesu vittnens blod, och jag föll i stor förundran då jag såg henne 
. . .



Celsing blygdes inför sig själv att icke uppmärksammare kunna lyssna på 
Agrell. Alltjämt satt han bortvänd och skuggade med handen sitt bleka 
ansikte. Han hörde hur staden vaknade, hur snabba steg gåvo eko över 
gatorna, hur åror plaskade, hur den första brisen skakade kastanjerna 
kring huset, hur böneroparna stämde upp sin sång.



Springorna lågade redan kring luckorna. Han vågade icke flytta sin hand 
från kinden eller maka sin stol.



Från mittersta springan föll rätt i hans eget öga den första solstrimman, 
klar och strålande.



Han reste sig så häftigt, att han, stammande, måste söka efter en ursäkt.



-Kära herrar, jag befinner mig inte fullt väl och går upp på kammaren för 
att vila.



Han förstod, att han icke längre skulle söka efter medhjälpare utan själv 
bli det ensamma sanningsvittnet. Morgonljuset fyllde hela hans 
kammare. Den var belägen över det rum, där de andra voro samlade, och 
trähusets väggar och golv voro så tunna, att han ännu kunde höra Agrells 
stämma.



Han öppnade dragkistan, där en mängd turkiska dräkter och dukar lågo 
bevarade till att begagnas av honom och hans kamrater, när de någon gång 
ville vara okända. Det glindrade i guldstickningar och tofsar, och 
långsamt uppknäppte han sin svenska rock och väst för att utbyta dem mot 
den främmande påklädseln. Men när han såg dem ligga på bädden, när han såg 
de hopsydda risporna efter ett sabelhugg på ärmen och när han på det 
utslitna fodret igenkände styngen, med vilka hans mor insytt fullmakter 
och passbrev, då ville han icke släppa den gamla dräkten ur händerna. Han 
kastade sig framstupa på sängen och drog kläderna samman i en omfamning 
och gömde ansiktet i rockfodret som mot en kudde.



-Gud, Gud! viskade han. Det är den mission du givit de svenske, att de 
mitt i en usel värld skola visa vad fattigdomen och en öppen panna kunna 
mäkta. Var det inte för sin fattigdom de blevo slagna! Var det inte för 
sin fattigdom de lyfte sitt huvud, så att de blevo ärade bland människor. 
Om de hade mynt att besticka Seraljen och icke blygdes att begagna dem, 
skulle alla sultanens knektar stå under deras fanor. Är det inte din 
vilja, att där tsaren gäldar med penningar, där skola de betala med sitt 
liv!



Genom golvet hörde han ännu, hur Agrell läste ur bibeln.



-Och jordens konungar, som med henne levat i yppighet, skola gråta och 
sörja över henne, när de se röken av hennes brand, stående på avstånd av 
fruktan för hennes plåga, sägande: Ve, ve den stora staden Babylon, den 
starka staden, att på en stund din dom är kommen! Och jordens köpmän gråta 
och sörja över henne att ingen mer köper deras skeppslaster, deras 
skeppslaster av guld och silver och ädelstenar och pärlor och fint linne 
och purpur och silke och scharlakan och allt deras luktträ och alla deras 
kärl av elfenben, av dyrbart trä, av koppar, järn och marmor, deras kanel 
och kryddor och smörjelse och rökelse och vin och olja och semlomjöl och 
vete och ök och får, deras hästar och vagnar och trälar och livegna . . .

Celsing såg för sig den stora staden och sultanen, som nalkades på 
sin häst, och han såg sig själv, som skulle lämna fram brevet. Men så 
tycktes honom att turbanerna förvandlades till hundlokor och maskrosor vid 
en gärdesgård, där några barfotade torparebarn lekte med en barkbåt i 
bäcken. På bänken uppe vid huset satt hans mor och visade honom hur 
skickligt hon sytt in hans fullmakter och passbrev under rockfodret. Han 
steg upp och strök sig över pannan och utbrast högt som hade han talat 
till henne:



-Hellre än att de svenske bli till en spottvisa och jagas sin färde som 
bettlare, må väl en av dem låta sitt liv!



-Med vem talar du? frågade i detsamma Agrell, som kom uppför trappan till 
kammaren. Du har låst dörren inifrån och unnar inte mig sängvila.



Ivrigt hoprullade nu Celsing kläderna i en duk och knöt noga igen byltet. 
Vid ena snibben fäste han en papperslapp, på vilken han skrev, att han 
testamenterade alltsammans till sin tjänare, på det att ingen främling 
skulle få bära hans hederliga gamla svenska livere.



-Bästa bror, ropade han till Agrell, harmas inte över mina 
besynnerligheter, men låt mig ännu få vara ensam med mig själv några 
ögonblick.



Under tiden pådrog han de veckiga turkiska byxorna och stötte toMorna på 
fötterna och trädde armarna i den guldstickade jackan. Så snart han hade 
gömt klagoskriften i gördeln och påsatt den röda luvan, öppnade han 
varsamt fönstret.



Agrell satte sig ned på översta trappsteget men ryckte allt emellanåt i 
låsvredet. - Celsing är en så blyg och stillfärdig ung man, tänkte han, 
att ingen rätt kan veta vad han går och bär på, men litet skulle det anstå 
en stugupilt som han att kasta sig in i några äventyrligheter.



Han ryckte ännu en gång i låsvredet och sade:



-Du är inte född att begå några dårskaper, bror Celsing, utan att med åren 
beskedligt sätta dig i ro med heder och odla din kål. . . Men vad skall 
detta betyda, att du går fram och åter över kammargolvet utan att vilja 
låta dörren upp?



I stället att svara steg Celsing upp i fönstret, och på grenarna 
av en kastanje klättrade han sakta ned till 
marken, för att ej vännernas varningar eller sista handtryckning skulle 
beröva honom makten över sig själv.



I trädgården gingo en mängd tjänare i ljusblå rockar med ofantliga galoner 
av guld och silver för att till det yttre dölja beskickningens armod, men 
de befunno sig på andra sidan huset. Utan att se tillbaka smög sig Celsing 
genom grinden, och när han omsider kom fram till torget mellan Hagia Sofia 
och Seraljen, ställde han sig under det stora trädet bland tiggarna och de 
vanföra.



Här är det rum, tänkte han, som Gud nu anvisat mig. Ni stackare på 
kryckor, ni arma, som knappast ha en sten att sova mot, lären av mina 
landsmän vägen till upphöjelse!



Han tog ej sitt öga från Höghetens Port, där vaktande kapidsjier höllo de 
nyfikna tillbaka med sina sablar och där, droppande efter nattens strida 
regn, två avhuggna huvud sutto spetsade i nischerna på muren. Ovan vid de 
låga toMorna utan klackar kände han sig mindre än annars, men när han 
reste sig på tåspetsarna kunde han över turbanerna se in på den rymliga 
Janitsjargården ända fram till den andra porten, Välgångens Port. Vita 
eunucker röjde där en bred väg mellan väggar av guldstickat silke och 
vaggande turbanfjädrar. Skäggiga ulemas i violetta kåpor och blå stövlar, 
agaer i himmelsblå mantlar och soldater i höga gula mössor sträckte sig 
framåt och bespejade den ännu tillslutna porten. Genom den skulle sultanen 
komma. Han visste det. Han uppläste för sig själv ur minnet slutraderna i 
det brev, som hans fingrar kramade under gördelns veck: - Detta är utan 
någons begäran men för sanningens och de betryckta landsmännens skull 
skrivet av svenske undersåten Gustaf Celsing.



I det brevet hade han berättat om storvezirens och ämbetsmännens falhet, 
men då allt guldet och silket nu glittrade i solen, tycktes det honom, att 
han ändå sagt för litet. Han mindes kärran med halmsäckarna, på vilka hans 
sjuke konung åkte över stäppen. Han mindes, hur i Bender överstar och 
generaler svärtade sina förslitna rockar i sömmarna, för att bristerna 
icke skulle sticka turkarna i ögat. Och ändå hade han sett mäktiga 
sändebud buga sig för dessa flyktingar med en uppriktigare vördnad 
än den, varmed de bävande åskådarna nu sänkte sina turbaner.



En fasans tystnad bredde sig över människohavet, och ovan i höjderna 
sjöngo böneroparna från Hagia Sofia. Han hörde dem hälsa Mohammeds 
kejserliga ättling från den kyrka, vars kupiga stenhimmel blivit byggd vid 
psalmsång till ett kristenhetens underverk och där benskärvor av heliga 
martyrer sutto inmurade bakom vart tolvte varv tegel. Han grep om en 
tiggares krycka för att kunna höja sig upp. I Välgångens öppnade port 
urskilde han storvezirens pyramidformiga huvudbonad och gröna kaftan, de 
Ijusblå stallknektarna, de dunkelgröna agaerna av den kejserliga 
stigbygeln. De röda skarprättarna kommo med sina snören, kaffebärarna och 
vattenbärarna med sina handdukar, brickor och guldkannor, och slutligen 
närmade sig, beskuggad av sidenfanorna, sultanen, Achmed den tredje, 
tulpanfesternas och bröllopens herre.



Celsing trevade med båda händerna i sin gördel och ryckte fram brevet.



-Gud vare den olycklige nådig! sorlade tiggarna. Det är en sinnesrubbad, 
som inte vet vad han gör.



De togo fast i hans jacka för att hålla honom tillbaka, men de voro för 
orkeslösa och svaga. Då började en av krymplingarna att slå honom med 
kryckan, men han kände det icke, och med brevet lyft över sitt huvud 
trängde han sig in bland janitsjarerna och ställde sig mitt i sultanens 
väg.



Sultanen, som satt något framåtlutad i sadeln, var mycket blek, och hans 
ögon liknade eldsljus genom immiga rutor. Utan att hålla in hästen sänkte 
han sin hand och mottog brevet samt gömde det i sin med svarträv kantade 
vita damastpäls.



Skarprättarna grepo nu Celsing och ledde honom över Janitsjargården till 
en fängelsehåla, som var belägen under Välgångens Port.



-Du har djärvts att framlämna ett klagobrev, sade de. Månne du också har 
fullgiltiga bevis för det du skrivit?



Han vaknade upp och svarade:



-Bevis . . . Mitt ord . . . Tag mitt liv, tag mitt blod som bevis!



De skakade suckande på huvudet och lämnade honom i ensamhet, men på 
fängelsemuren föll en lika varm och klar strimma av dagsljuset som den 
solstråle, vilken om morgonen bestämde honom att offra sig. Det styrkte 
honom i hans beslut att med höjd panna invänta sitt straffs fullbordan.



Han tog en vass stenflisa från marken och förkortade de långa timmarna med 
att inrista ord just där strålen träffade väggen. Allt som strålen 
långsamt flyttade sig, följde han efter och utarbetade bokstav vid 
bokstav. När kvällen bröt in, hade han på modersmålets språk redan ingrävt 
följande rader i det avlägsna blodshäktets murbruk:



Jag frös och jag svälte med fröjd för min hjälte. De våra förblödde. De 
ädlaste dödde . . .



När han hade fullbordat ordet "dödde", bleknade strålen och det vart 
mörkt. På avstånd bortom den tredje och innersta porten, Lycksalighetens 
Port, ljödo flöjter och guitarrer från Seraljens trädgårdar.



Då steg oron och ångesten åter i hans sinne, och han talade halvhögt och 
vred sina händer:



-Kvinnor och lustbarheter aktar jag litet . . . och drick och spis ej 
heller mer... Och allt detta utpyntade siden, som människorna längta 
efter? Fåfänglighet, fåfänglighet! Vad värde besitter det, när du väl äger 
det! Hur gott sov jag inte mången natt med min gamla klädesrock hoprullad 
under huvudet . . . Men där ute i världen är så mycket, mycket, som jag 
gick kall och likgiltig förbi. Finge jag min frihet åter, jag skulle kunna 
sätta mig under trädet hos tiggarna och visa på en av de små glänsande 
ödlorna i gräset och fröjdas åt att se den . . . Hjärta, hjärta, du som 
bultar så tungt, varför hängde du så tomt i mitt bröst, när dagens ljus 
ännu sken på min väg!



Timme efter timme vakade han i mörkret, och allt innerligare blev hans 
längtan att få återse sin ljusstråle på muren. Genom nyckelhålet kunde han 
skönja, att ett svagt månsken låg över marken, men omkring honom förblev 
det mörkt.



Då kastade han sig ned och fortsatte att uttänka de verser, som han 
nästa morgon skulle rista i muren. Han menade, att bleve han fri, skulle 
han upprepa och tyda de verserna för de fattiga under trädet vid 
Seraljporten, men såge han aldrig den öppna himmelen åter, då skulle 
kanske någon av hans olyckliga landsmän en gång hämta tröst av att finna 
de svenska orden på muren. När han hade fått hela stycket färdigt, satte 
han sig upp, och på tonen av en påskvisa, som han mindes från sin barndom, 
sjöng han med hög röst:



Jag frös och jag svälte med fröjd för min hjälte. De våra förblödde. De 
ädlaste dödde. Hans skara är fången med gamla och unga. Hans stjärna är 
gången i skyarna tunga. På främmande slätter hans stoltaste ätter vid 
kyrkorna tigga. På strå fick han ligga och nämns dock den störste! I 
hungrande alle på stenarna kalle, kom, skåder er förste!



Medan han ännu sjöng glänste helt plötsligt ett rött sken mellan 
fingrarna, som han höll över sina ögon. Han reste sig. Var det äntligen 
soluppgången?



Men den röda strålen flyttade sig oroligt fram och åter på muren och allt 
närmare hördes steg och röster.



Så blev det åter mörkt, och en nyckelknippa slamrade länge vid låset.



Två slavar inträdde med facklor, och framför honom på marken lade de ett 
hopknutet bylte.



Den ena slaven höjde därefter facklan och tilltalade honom.



-Padisjan hälsar dig och säger: Så stor är hans vördnad för de svenske och 
deras konung, att han hellre önskat se dig som sin gäst än som sin 
fånge. Din skrift vill han begrunda Påtag nu den klädsel, som tillkommer 
dig, och gack i fred till ditt hus!



Celsing knäböjde och öppnade byltet och där återfann han sina svenska 
kläder. Han lyfte rocken upp mot facklan för att se att det verkligen var 
den riktiga. När han igenkände sabelhugget på ärmen och moderns sömnad på 
det gula fodret, avdrog han i slavarnas åsyn den turkiska sammetsklädseln 
och påknäppte åter sin nötta hedersdräkt.



Med hatten framför sig steg han ut i månljuset, men när han vid Höghetens 
Port kom till de sovande tiggarna under trädet, fattade han den närmaste 
gubben om skuldrorna och kysste honom.



-Du känner mig inte, sade han. Men om du rätt gjorde det, skulle du följa 
mig till mitt folk, och det skulle lära dig vägen till upphöjelse. Ofta 
såg jag min konung sova liksom du med en sten under sitt huvud.



19 Dumma svenskan.



Det var en gång en vintermorgon, då dimmorna lågo på Marmarasjön som 
snöiga klippöar, men alla det gula Stambuls minaret glödde redan ända ned 
till understa balkongen. En eunuck, som tillhörde sultanens moder, hade 
begivit sig till sin förste herres grav för att bedja. Under hemvägen 
köpte han på torget en vit slavinna, som med sin höga växt ådragit sig 
hans uppmärksamhet. Han följde bakom henne på några stegs avstånd och 
visade allt emellanåt vägen med sin silverbeslagna bambustav, men lika 
ofta skakade han på huvudet och tänkte: Vad man den här gången kommer att 
säga, det skulle inte ens en profet kunna förutspå. Hon har ju fötter som 
en järnbärare.



Han ledsagade henne förbi den yttre seraljgårdens högdraget likgiltiga 
vakter och vek av nedåt vattnet. Där klappade han på en liten oansenlig 
och av vildvin nästan undandold trädgårdsport.



-Mitt barn, sade han till slavinnan, medan de väntade. Gubben, som nu 
kommer med sina nycklar, heter Avdankade Messias, och du må så gärna först 
som sist lära dig, att det är en farlig och sällsam man. I sin ungdom 
hette han Sabathai och levde då som jude i Smyrna, påstås det. Så begynte 
han predika, att han var den andra Messias, men storherrn befallde sina 
bågskyttar att pröva hans osårbarhet, och då avsvor han sin helighet och 
blev i stället portvakt i Seraljen.



Låset gnisslade och porten öppnades långsamt och försiktigt av en gubbe, 
vilken hade en trasig brun schal knuten om livet som bälte.



Eunucken lade nedlåtande sin svarta hand på hans axel.



-Jag skall giva dig ett mynt av blankt silver, du gamling, om du, innan vi 
gå vidare, spår denna nya tjänarinna. Aldrig har iag mer tvehågse fört en 
nykommen över din tröskel. . . Se här, kvinna, tag min stav och drag med 
den ett streck på sandgången och låt mannen tyda det och förutsäga din 
framtid!

Så snart slavinnan hade efterkommit denna befallning, böjde sig 
Avdankade Messias över sanden och mumlade:



-Det är ett rakt streck . . . Det går tvärs över vägen till rabatten, där 
markens giftiga kryp smyga kring under rosenståndet... Det är alldeles 
rakt, säger jag... inte en bukt, inte en hake... Behåll ditt mynt, herre, 
ett så rakt streck har ingenting att förtälja. Den kvinnan kan jag inte 
spå.



-Så må du också få den lön du länge förtjänat, gamle bedragare! svarade 
eunucken samt ryckte till sig sin stav och lät den falla över ryggen på 
Avdankade Messias. Minns du när du predikade och lärde, att du var en Guds 
profet, som en gång skulle komma ridandes på ett vilddjur, med tyglar av 
sjuhövdade ormar!



Avdankade Messias stod en stund på sin ena fot som en trana och kliade sig 
med den andra i knävecket. Därefter tog han ett par steg tillbaka, och 
hans lilla rynkiga ansikte förvred sig, medan han höjde sina händer och 
väste:



-Hugg och slag får jag för din skull, obekanta kvinna. Vare du förbannad, 
och må ormar och skorpioner vålla din död! Nu har jag spått dig!



När han hade sagt detta, Iåste han åter försiktigt porten bakom dem och 
linkade bort över kiselstenarna vid vattnet.



Eunucken hade emellertid redan fattat slavinnan om armen och ledde henne 
uppför en brant stentrappa mellan fästningshöga murar. De kommo upp i en 
lustgård, där gångarna voro beströdda med krossade musselskal, vilka sakta 
knastrade under deras steg, och han tecknade åt henne att gå vördnadsfullt 
långsamt och tyst. Mellan cypresserna hängde på snören förgyllda burar med 
sångfåglar, små springbrunnar plaskade och stänkte i skålar av 
parosmarmor, och genom en lång valvgång av susande myrten och buxbom förde 
han henne ut på en udde mot havet.



I en rundel av plataner stod en vit kiosk med veckigt svängda tak och 
halvmånar och stjärnor på spirorna, och på mattan utanför dörren jollrade 
ett par ammor lågmält och smeksamt med några barn, vilka de lärde att gå. 
Mitt i dörren satt på dynor en vithårig kvinna i fotsid sobelpäls och knöt 
en bandrosett kring skaftet på en barnskallra av purt guld. Det var 
Biet i rosenknoppen, sultanens moder, den undersköna grekinnan från 
Retimo, som i sin ungdoms blomning, då hennes läppar ännu liknades vid 
varens dagg, hade gjort Mohammed IV vansinnig av undergiven kärlek.



Hur väl mindes icke den åldriga sultanan de förfärliga timmar, då 
janitsjarernas facklor lyste över gårdarna och hennes avsatta gemål drog 
sig undan till palatsets innersta kamrar för att under bön och 
dödsbetraktelser bereda sig till fängelset och graven. Ännu kunde hon se 
sig själv i de långa år, då hon i Eski-Seraj, de åldrade haremskvinnornas 
dystra hem, sömnlös gick fram och åter över mattorna och vred sina händer, 
under det att en medtävlarinnas son, upptagen av teologiska samtal med 
softas och stjärntydare, utandades sin kyla över de forna sultanernas 
borg. Allra bäst ihågkom hon dock den morgon, då en son av hennes eget 
blod äntligen hyllades vid janitsjarernas skri och då hon på nytt från 
sin bärstol såg Lycksalighetens Port springa upp på vid gavel och fattade 
allmaktens spira med lika trygg och stadig hand som hon nu höll sina 
barnbarns guldskallra. Hennes ansikte var gulaktigt och vasst, men en 
oändlig ljuvhet darrade över det sorgmodiga småleendet.



Eunucken kastade sig framstupa ned på mattan men reste sig åter på hennes 
vink och begynte tala.



-En gång hittade på Haivanserai ett barn en stor diamant av skönaste 
vatten. Ingen, höga sultana, ingen visste hur den kommit dit, men en lärd 
alim berättade, att just på det rummet hade fordom under ett triumftåg 
kejsar Justiniani krona blivit borttappad Du har väl också förnummit, höga 
sultana, att en fattig man en gång hittade en härlig diamant på en sophög 
invid Egrikapuporten. Så litet anade han stenens värde, att han bytte bort 
den mot tre silverskedar, men nu sammanhåller den stenen panaschen på din 
sons turban. Kostbarheter av alla slag ligga sedan gammalt gömda i denna 
stads grushögar och kanske i marken här under oss, men när skattsökaren 
kommer med sin spade, letar han på orätt ställe och hittar bara benknotor 
och mögligt murbruk. På det sättet går det också ofta mig, din tjänare, 
när jag skall köpa slavinnor. I ett helt år har jag ängsligt burit på din 
befallning att skaffa en gulhårig och storväxt slavinna. Det friskaste 
källvatten har smakat mig kvalmigt, och den 
mjukaste sovmatta har tyckts mig hårdare än en av trappstenarna i 
Sjutornen, ty tanken på din åstundan har icke unnat mig någon fred. Först 
i dag - just när jag för en kort stund glömde min oro och gick att bedja 
på din gemåls gravlät mig den nådige guden helt oförmodat få syn på en 
sådan slavinna som du önskade.



Han avlyfte den simpla schal, som slavinnan bar över sitt huvud, och där 
stod en kvinna med ljust tillstruket hår och klara öppna drag.



Sultanan lade skallran i sitt knä och svarade småleende:



-Min son drömde en natt i ramadan att han såg mig omfamna och kyssa en 
storväxt och gulhårig slavinna. Som ingen sådan fanns i hela Seraljen, 
gjorde drömmen mig nyfiken. Jag vet dock icke rätt vilket ämbete vi skola 
kunna giva åt denna nykomna tjänarinna. Hon är för lång och ovig att bli 
danserska eller att betjäna min son. Han älskar framför allt små fötter 
och små händer . . .



-Visserligen, svarade eunucken, då han märkte hur föga hans köp behagade 
sultanan, men ännu har jag icke på Iångt när berättat dig det 
märkvärdigaste hos denna kvinna. Jag skulle sannerligen knappast själv 
våga tro mitt eget tal, så framt icke slavhandlaren bedyrat sanningen vid 
sin egen salighet. Jag känner honom och vet, att han är en obeskrivligt 
from och rättskaffens köpman, som aldrig bedragit oss varken i fråga om 
slavinnornas ålder eller födelseort. Denna kvinna kan dessutom redan många 
ord på vårt språk och har själv intygat att slavhandlaren talar sanning. 
Hör mig därför, höga sultana, och döm om jag någonsin haft en sällsammare 
ädelsten att lämna dig! Med vilken hänryckning brukar du inte tala om ditt 
lejon i Bender, de svenskes store konung. Nåväl, denna fattiga kvinna är 
en dotter av hans folk och född i hans avlägsna rike, där det varken finns 
gräs eller blommor utan ligger djup snö mitt i sommaren.



Den nyss så likgiltiga sultanan kastade skallran åt sidan och reste sig, 
full av häpen undran. Hon glömde sin egen värdighet och gick noga 
besiktigande runt omkring slavinnan. Hon tog hennes händer och lyfte dem 
och synade dem och lät dem åter sjunka. Hon öppnade hennes läppar och 
undersökte tänderna.

Hon kände på hennes hår och skinn, men fortfor under hela denna 
långa granskning att beständigt småle.



-Allt hos denna kvinna, sade hon, är så stort . . . munnen och till och 
med hakan äro stora . . . Flicka, visa mig ditt ben!



Slavinnan gjorde en otympligt tafatt åtbörd av plötslig avsky och vände 
sig bort samt mumlade på sitt eget tungomål:



-Åsch, sickna tokerier!



-Hon är ganska enfaldig, betygade eunucken medlande. Det märkte jag 
genast, och köpmannen, som icke heller i det stycket ville leda sin kund 
vilse, tillstod, att han ännu icke kommit sig för att giva henne något 
namn utan rätt och slätt brukade kalla henne Dumma Svenskan.



-Så får hon väl behålla det namnet till dess hon förtjänar ett bättre . . 
. Mitt barn, visa mig nu ditt ben!



Dumma Svenskan blev allt mer förtretad och skamsen och höll med båda 
händerna om sin långa, bruna skjorta.



-Jesses, jag kan väl få stå i fred, vet jag.



-Vad säger hon?



-Det vet jag inte, höga sultana. Men . . . Måhända kan hon duga att bära 
linnetvätten.



-Nej, hon skall bli väkterska över mina papegojor, ty deras burar orkar 
ingen av mina andra tjänarinnor att lyfta. Kvällstjärnans Ljus, som nu har 
hand om fåglarna, är en alltför späd och sirlig flicka och kan ha ett 
stort öde att emotse. Låt henne emellertid att börja med sorgfälligt 
undervisa den nykomna i ämbetet.



Sultanan, som mättat sin nyfikenhet och ledsnat på samtalet, gick tillbaka 
till dörren och ropade åt ammorna att leda fram barnen.



Så gingo nu dagarna, och Kvällstjärnans Ljus lärde den nya slavinnan att 
vårda och mata papegojorna. I timmen före solnedgången sutto de båda ofta 
viskande samman i lustgården mellan de utlyftade papegojburarna, och 
Kvällstjärnans Ljus, som var en trettonårig liten tjerkessiska och den 
yngsta i sultanans tjänst, fick Dumma Svenskan av hjärtat kär. En gång 
befallde då sultanan, att de skulle bära den äldsta och förnämsta 
papegojan i sin silverbur ända ned till stranden, så att den sjuka och 
tynande älsklingsfågeln finge inandas den friska och salta fläkten 
från havet. När de hade satt sig på bänken bredvid buren, lindade 
Kvällstjärnans Ljus sina armar om väninnans breda skuldror och begynte 
utfråga henne om allt möjligt i världen.



-Berätta du om dig, så berättar jag om mig!



-Litet har jag att berätta. Som barnflicka följde jag major Enebergs fru 
från en stad, som hette Nyköping, till en stad, som hette Riga. Där blev 
jag gift med en gudfruktig och brav soldat, som hette Andersson, men när 
så belägring och pest kommo över oss och Andersson skulle hjälpa några av 
oss kvinnor att fly, då blev jag fasttagen av ryssen och bunden och lagd 
på kärran och såld till den turkiske slavhandlaren.



-Säg mig en sak! Kan du den härliga sagan om dansens ande? Inte. Finns det 
väl något mer lycksaligt på jorden än att dansa?



Kvällstjärnans Ljus reste sig sakta dansande, och med halvslutna ögon 
vände hon sig runt så att den tillbakakastade slöjan liknade blåvita 
ringlar av persisk rökelse.



-Avdankade Messias har spått mig, att jag en gång skall få två hundra 
schalar och en kiosk, tapetserad med röd damast. Jag tror säkert, att hans 
ord bli besannade, om jag bara väl får dansa inför padisjan. Vet du, jag 
kan inte sova om nätterna utan ligger bara och tänker på allt detta. 
Kanske, tänker jag var afton, kanske får jag redan i morgon dansa för 
padisjan. Ännu har han knappast sett mig . . . Varpå brukar du själv 
tänka? Jag menar, vad längtar du efter, vad hoppas du på? Just på 
ingenting, säger du? Kan det väl då vara något nöjsamt för dig att blott 
och bart gå och sköta ditt besvärliga och enformiga ämbete hos 
papegojorna! Det nöjet har jag ännu aldrig förr hört någon rosa. Jag 
tycker det är ett straff att behöva sitta och mata de dumma kräken. Du är 
en besynnerlig syster, och ingen blir rätt klok på dig.



Dumma Svenskan satt trumpen och sträv. Hon lekte med den nittioåriga 
papegojan i buren och försökte lära henne några ord på hemlandets språk 
för att få höra en levande varelse uttala dem.



-Lär sig nu vackert att säga Andersson! uppmanade hon.

Men den högfärdiga och grättna fågeln gurglade och skrek och ville 
icke.



Då stirrade hon på de venezianska handelsskeppen, som med förgyllda lyktor 
på sina förstammar och omgivna av fiskmåsar och grönsakslastade kaiker 
torkade sina slappt hängande segel i solen. Vimplarna voro så Iånga, att 
de räckte ända ned till vattnet, och roddargossarna kivades om att fånga 
deras snibbar, som lyftes av solnedgångens bris.



För första gången begrundade hon sin egen saga. Hon tyckte att den var 
befängd och tokig som hade sultanens puckelryggige sagoförtäljare berättat 
den på narri och medan han talade omskakat i sin mössa armringar och torra 
rovskal, papegojfjädrar och ullgarnsändar. När hon såg sin egen skugga, 
sträckt av kvällsolen över stenbänkens gnistrande mosaiker, måste hon le 
som hade hon i en sultans gravhus stött knät mot svenska fållbänkar och 
dragkistor och hittat ett par undankastade småländska getskinnspjäxor i 
den heliga bönenischen. Men att med händerna i knät försjunka i 
betraktelser var icke hennes sak, och hon väcktes snart av steg på 
gångarna.



Där kom ögonläkaren med undergörande kollyriumsalva i en agatask, men 
själv var han blind, så att han måste ledas vid båda händerna. Där 
fladdrade bakom hyacinterna blomstermästarens ljusblå kaftan, och i 
bärstolar med väl sammandragna florsförhängen lyssnade avundade kadiner en 
stund till havets vågplask. Som ett fjäll reste sig med nästan dystert hot 
hela detta åt den jordiska lycksaligheten helgade kloster, till vars 
översta höjder endast lyckans djärvaste bergbestigare vågade klättra upp 
för att rycka till sig frukterna eller tumla tillbaka som blodiga lik. 
Lummiga plataner och ekar skuggade ängsmattorna utefter stranden. Ovan den 
första muren sträckte sig bakom myrtenhäckar och lagerbuskar harems 
byggnadslangor, inbäddade i vildvin och rosor och med trägaller för de små 
fönstren, men allra överst, där allsvåldiga väsen sågo ned på sitt rike 
och blandade sin iskylda sorbet i skålar av urslipade turkoser, där 
brusade pinjer och cypresser med en fjällskogs svartaktiga grönska, och 
marmorkioskerna lyste fram som snö.

-Solen sjunker, sade Kvällstjärnans ljus. Låt oss gå ut på 
gräsvallen och leka. Älskade syster, varpå grubblar du?



-Det är nu snart ett helt år, under vilket jag inte hört ett enda Guds ord 
. . . Men luften börjar bli isande, det är tid att bära in den sjuka 
fågeln, så att inte stackarn tar skada.



-Vad bryr oss det elaka djuret. Ingen ser oss. Kom, älskade syster! Här 
har du min hand.



Dumma Svenskan lyfte surmulen den tunga buren i stället att svara. Steg 
för steg bar hon den ensam uppför de oändliga trapporna mot höjden, och 
medan böneroparnas sång från Hagia Sofia manade de rättrogna att knäböja, 
mumlade hon för sig själv på sitt eget mål:



-Man skall väl betänka sina skyldigheter, vet jag, om det också inte 
alltid står någon bak buskarna och gluttar.



Efter den kvällen vart hon än mer butter och tvär, och de andra 
slavinnorna sågo skrattande efter henne, när hon letade sig fram genom 
harems oräkneliga gångar och långa verandor, på vilka vaktande eunucker 
tanklöst stodo och betraktade den bityniska Olympens avlägsna toppar. Icke 
heller den lilla Kvällstjärnans Ljus slog längre armarna om henne med 
samma barnsliga innerlighet, utan dansade och hoppade i hennes fjät eller 
ropade ur vrår och gömslen:



-Akta, akta den sjuka fågeln!



Dumma Svenskan sörjde icke över sitt öde. Hon längtade icke och hoppades 
icke. Hon begärde icke mer av morgondagen än den förflutna hade skänkt, 
men hon gick i en ständigt växande förargelse mot allt det främmande och 
fåfängliga omkring henne. Papegojorna voro snart de enda som med sitt 
pladder kunde locka henne att svara, och i synnerhet vårdade hon med stor 
ömhet den elakaste och äldsta fågeln, som sett nio sultaner. Detta gjorde 
hon icke därför, att han var den äldsta och förnämsta, utan därför att han 
var den skröpligaste. Aldrig kunde alabasterskålarna och skedarna, ur 
vilka han matades, vara nog putsade, och ibland satt hon hos sina fåglar 
hela natten. Till sist märkte dock slavinnorna, att det också fanns andra 
än papegojorna som hon fann på att betjäna. En natt fram på sommaren hade 
enucken nämligen glömt att fylla vatten på den drickskruka, som alltid 
stod bredvid hennes sovmatta, och när hon en stund hade slumrat helt 
roligt, vaknade hon och begynte törsta. Då kom hon att besinna hur det 
icke hade fallit en enda regndroppe under flera veckor och att tulpanerna 
utanför kiosken måste vara lika törstiga som hon. Ju mer brännande och 
torr hon blev i strupen, dess klarare inbillade hon sig att hon själv 
kände blommornas kval. Slutligen steg hon upp och tog efter hand alla de 
andra sovande slavinnornas väl fyllda drickskrukor och gick ut och 
vattnade tulpansängen mitt i nattens mörker. Där blev hon fasttagen av 
eunuckerna, som i början menade, att hon smugit sig ut för att stjäla. Om 
allt detta talades länge i harem, men sultanan förblev henne nådig. Hon 
anförtrodde henne stundom till och med att förvara den handbörs, vilken 
hon annars ständigt själv bar under sina kläder.



Sent och bittida sågo väktarna Dumma Svenskan med papegojornas matskålar, 
och på alla frågor svarade hon lika strävt. Men igenkände hon från muren 
Avdankade Messias, som i vågskvalpet utanför den solvita kiselstranden 
stod på ett ben som en trana, flög en frosskakning genom hennes kropp.



Då hände det att överhovmästarinnan en dag befallde henne att bära 
papegojburarna till Perikiosken ytterst vid havet och att, klädd i sin 
tarvligaste arbetsdräkt av brunt kameltyg, själv möta där vid 
solnedgången.



Hon svarade som vanligt med att mumla några vresiga och obegripliga ord. 
Därmed fortsatte hon under det att hon hämtade burarna. När sedan i 
skymningen tulpansängarna upplystes av otaliga små glaslampor, så att hela 
lustgården tycktes stå i ett sken från lågor ur jorden, påtog hon den usla 
skjorta, som hon icke hade burit sedan den morgon då hon stod på 
slavtorget.



När hon steg in i Perikioskens försal, voro alla sultanens danserskor 
redan församlade med små kronor av papegojfjädrar på nacken och 
papegojfjädrar strödda över sina skjortor av silverflor. Mitt i kretsen 
stod den fetlagda överhovmästarinnan med guldskalmade fyrkantiga glasögon. 
I handen höll hon en stor pergamentrulle, ty hon besatt mycken lärdom och 
var hemma i skrivkunskap och författade skönare verser och sagor än någon 
man i hela sultanens stad.

-Se här, mitt barn, sade hon och fäste en liten fjäderkrona på Dumma 
Svenskans sammansnodda nackfläta. Vi skola nu förnöja vår höga sultana, 
padisjans moder, med en gammal lustig årsfest, som heter Papegojornas 
bekransning. Alla dessa slavinnor äro skickliga i dansens konst. Du ensamt 
känner den icke. Just därför skall du stå mitt i ringen och försöka härma 
de andra med dina långa armar och stora fötter . . . Det är det som skall 
bli det toklustiga.



-Jaha, eftersade Kvällstjärnans Ljus och härmade överhovmästarinnan bakom 
hennes rygg, det är just det, som skall bli det toklustiga.



-Nej, si det kommer då aldrig på fråga! svarade Dumma Svenskan. Men man 
kan allt dansa hos oss också, fast då taga vi varann i hand så här . . . 
och så dansa vi på så här . . . och så stampa vi takten så mycket vi orka 
så här . . . och så sjunga vi så här: Si gossarna komma och . . .



Hon har fattat några av danserskorna vid handen och drog dem med sig, men 
överhovmästarinnan blev så förskräckt att de fyrkantiga glasögonen halkade 
långt ut på näsan. Hon ryckte ur fickan sin lilla korta stav, som helt och 
hållet var beklädd med silverfjäll och hade ett sigill inristat i knappen, 
och med den knackade hon ivrigt i dörrposten.



-I rummet på andra sidan om detta förhänge kan vilken stund som helst 
sultanan taga plats med sina förnämsta väninnor och eunucker. 
Överhistorieskrivaren sitter redan där inne på sin pall för att anteckna 
allt och beskriva festen i Bröllopens Bok. Äro ni tokiga, som ställa till 
ett sådant oväsen! Ett sådant klampande kan möjligen passa mulåsnor, som 
råkat att springa ikull en bikupa, men icke är det dans, ty dansen är 
framför allt skön.



Danserskorna skrattade med munnen full av insockrade kastanjer och krikon. 
De kvidde och jämrade och måste sätta sig ner på divanerna, och eunuckerna 
gömde sina vita tandrader bakom dörrförhänget.



Då visste Dumma Svenskan icke längre vad hon gjorde. All den förtrytelse, 
som hon gått och burit på i veckor och månader, rann plötsligt samman i en 
enda flamma av vrede, och ordens flöde strömmade på hemlandets kärva 
tungomål ohejdat från hennes tunga.



-Jästingen i mej om jag frågar efter er och alla era svarta fulingar . . . 
Inte mer än så frågar jag efter er . . . Ni där, som bara leva i svalg och 
flättja och synd! Aldrig sagga ni om annat än om de tolv lyckliga, som få 
betjäna padisjan. . . herre je, de lyckliga, ja!. . . och om de sju 
kadinerna, som få tvåhundra schalar var... Är det rättskaffens och 
anständigt att ha en hustru på var kammare hela huset runt! Asch, asch, 
asch! Jag är en hederlig kvinna, och en hederlig kvinna, ni där, det har 
ni aldrig förr sett i detta Satans hemvist . . . Jo, nu anacka mej, fick 
ni för Dumma Svenskan, ni!



-Mycket bra! sade överhovmästarinnan, som utan att förstå ett ord noga 
hade iakttagit hennes minsta åtbörder. Riktigt bra! Just så där skall du 
gå på, när du kommer in och dansen begynner... Bara läsa upp versen litet 
mera lågmält. Litet lenare stämma... Och kanske inte fullt så många 
knyckar med nacken . . . Man kan visa sig en smula behagfull också i det 
toklustiga . . . Tag nu i dina händer den här korgen. I den står, som du 
kan se, ett friskt rosenstånd. Jag har själv låtit Avdankade Messias gräva 
det ur jorden med sina fingrar och plantera det i korgen, ty ingen är i 
sådant mer behändig än han. Så snart dansen blir slut, skall du stiga fram 
och med knäfall hyllande nedsätta korgen på det pärlemorbord, vilket står 
framför den förnämsta papegojan.



Stel som en av cypresserna utanför kioskens tröskel mottog Dumma Svenskan 
korgen, men det svartnade omkring henne och hon kramade den med mossa 
virade grepen. Till spott och löje hade hon blivit ifrån den stund hon 
första gången fördes inför sultanan, men hon hade därpå föga aktat och 
icke förrän nu i den stjärnklara aftonen, då hon kallats till kiosken för 
att genom sin blotta åsyn förlusta de andra, kände hon djupet av hela sin 
hjälplöshet och ensamhet.



Pipor och trummor började ljuda på andra sidan förhänget, och efter någon 
väntan knackade överhovmästarinnan åter med sin stav på dörrposten. Då 
drogs förhänget åt sidan och danserskorna tågade in i kioskens kupolsal, 
där de blomsterkransade papegojburarna stodo under ett tempel av 
stjärnformiga lampor. Sedan skaran ödmjukt 
hälsat sultanan, som låg på en bädd av dynor, utvecklade 
överhovmästarinnan pergamentet och uppläste med mycken sirlighet sitt tal.



-Ädla papegojor, I som undfått blommans skönhet och människans stämma! 
Detta är sagan om dansens ande. För icke länge sedan levde en 
tiggardervisch, som hette Turk. Han sov på bara marken och gick naken mitt 
på gatan utan annan klädsel än en stor turban. En dag när han drack ur 
källan under en ek såg han en gosse, som lekte och dansade med en papegoja 
och sökte kränga fast en ring av juveler och rubiner om fågelns ena klo. - 
Är du sultanens son, sade Turk, så borde du icke tänka på dans och 
fåfänglighet. Lär dig att för mer än den döda juvelen är vattendroppen, ty 
han kan läska din tunga, och för mer än rubinen är blodsdroppen, ty han 
bär kring livselden till dina lemmar. - Gossen svarade: - Otacksamme och 
trötte man! Annorlunda lär mig min fader, ty han säger, att juvelen och 
rubinen och allt skönt på jorden är lika levande som blodet i vårt hjärta 
och hänger som dagg i det stora träd, vilket överskuggar hela världen och 
heter Guds kärlek. När jag ser upp i det trädet, kan jag varken sitta 
eller ligga, utan dansens ande kommer över mig, så att jag måste resa mig 
från marken. - När gossen hade sagt detta, begynte han åter dansa så 
Ijuvligt och sakta, att tiggardervischen icke kunde taga sitt öga från 
honom utan kände att också han själv måste dansa. Först ville han dock 
läska sig med ännu en hand vatten, men när han böjde sig mot den speglande 
källan, blygdes han över sin egen fulhet och sitt okammade skägg och vart 
sittande liksom förlamad. Då flög papegojan barmhärtigt fram till honom 
och satte sig med den tindrande ringen om foten och med vitt utbredda 
vingar på hans turban likt en underbart fager panasch. Tiggardervischen 
betraktade åter sin bild i källan. Bävande steg han upp och dansade med 
gossen och uttalade det löftet, att hans klosterbröder efter den dagen 
skulle tacka och prisa Gud med lek och dans. Ädla papegojor, till 
åminnelse av den dansen bekransa vi och hylla er i natt.



Så snart överhovmästarinnan slutat detta tal, begynte slavinnorna att 
sakta vaggande vända sig runt och dansa. De rörde sig så tyst, att deras 
steg på mattan icke kunde förnimmas.

Deras florsdräkter stodo omkring dem i vida ringar utan att 
framkalla ens det svagaste sus, och musiken ljöd dämpad och avlägsen 
liksom sång från ett roddarskepp fjärran på havet.



Med ögonen slutna höjde Kvällstjärnans Ljus armarna över nacken, lycksalig 
att i dansen få förevisa och själv förnimma sin blida skönhet. Hennes fot 
var icke större än en hand, och håret hängde till knävecket. Hon visste 
ingenting annat om jorden än att den var ljuv och att padisjan kanske en 
dag skulle skänka henne en kiosk med röda damasttapeter och springbrunnar 
av luktvatten.



Mitt i den sakta snurrande kretsen av mänskliga fjärilar hade Dumma 
Svenskan stannat som det blivit henne befallt, och lampornas nedhängande 
strutsägg och tofsar snuddade vid hennes hår. Hon visste icke, hur hög och 
vacker hon stod där i sin fattiga arbetsdräkt. Hon tänkte icke ens därpå. 
Hon kände ingen glad tacksamhet mot Gud över att hennes drag voro klara 
och öppna och hennes hår lika mjukt som det silke, av vilket kvinnorna i 
Brussa knutit sultanans penningpåse. Det föll henne icke in, att jorden 
var ljuv, att själva sinnlighetens jubel kunde vara oskuldens. Hon hade 
icke undfått dansens ande i födseln. Hon kunde icke omedvetet och dansande 
höja armarna liksom en hänryckt prästinna. Hon kunde knappast lovsjunga 
med läpparna och än mindre med lemmarna. Gud hade icke benådat henne med 
ett sådant klenodium i faddergåva. Hon förstod att alla dessa Tjerkessiens 
och Lesbos döttrar voro födda i kojan som hon och enfaldiga som hon, men 
att de dock besutto en kunskap, som icke var hennes, kunskapen om dansens 
hemligheter. Envist såg hon ned på mattan, men hon kände att 
överhovmästarinnan hela tiden otåligt och missnöjt betraktade henne över 
sina fyrkantiga glasögon.



En lång stund prövade hon att låtsas ingenting märka. Så spratt hon till 
och kom ihåg befallningen att härma, att vara narren i leken. Gungande en 
smula med höfterna tog hon ett par steg.



Genast hörde hon runt omkring sig i salen ett prasslande och tisslande som 
när en vindpust från dörren kastar torra vinterlöv över ett stengolv.



När hon såg upp, märkte hon att det var åskådarna som viskade och 
med handen för munnen dämpat skrattade åt hennes oskicklighet. Hon hade 
Iyckats och gjort överhovmästarinnan till lags, men skammen och 
förtrytelsen slog henne åter med stelhet. Lamposet och blomsterlukten steg 
henne åt huvudet. När dansen äntligen stannade av och hon bar korgen till 
den förnämsta papegojan, som skröplig och hopkrupen satt och blinkade på 
sin pinne, såg hon knappast längre mattan framför sig. Hennes händer 
begynte fubbla, och just när hon knäfallande räckte sitt offer, halkade 
korgen på det glatta pärlemorbordet och rosenståndet föll i golvet.



Då kröp en hel svärm av skorpioner över korgens kant, och ur myllan på 
bottnen reste sig en orm med platt och brett huvud.



En stund vaggade ormen slängigt av och an som hade även han blivit besatt 
av dansens ande. Sedan drog han sig tillhopa med en snabb, våglik rörelse 
och lyfte mot papegojan sitt uppspärrade och väsande gap. Den skrämda 
fågeln slog bullrande och flaxande mot burens silvernät för att komma till 
sin väkterska och få skydd. Genom hela den gravlikt tysta kiosken, där 
skrattarna bleknat av och där tappade fjäderkronor lågo strödda över 
mattorna, utstötte han skriande det ensamma ord, som hon varit enträgnast 
att lära honom:



-Andersson! Andersson! Andersson!



-Där sade du något! mumlade Dumma Svenskan. Hon hade stigit upp från 
golvet, och i en dröm såg hon det ögonblick i den kalla skymningen, då 
Avdankade Messias gömde ormen och skorpionerna under rosenståndets rötter 
i korgen. Men hon mindes icke längre att förskräckta åskådare stodo runt 
omkring henne, uppkrupna på dynor och divaner utefter salens väggar.



Försiktigt fattade hon om korgen och bar den till det öppna fönstret. 
Ormen vände sitt huvud mot henne och slickade luften med tungan. Högre och 
högre lyfte hon korgen för att få kraft. Sedan kastade hon den bland 
lagerbuskarna. Men när hon drog handen tillbaka, hade ormen knutit sig om 
hennes arm. Han högg henne vid handloven, så att blod droppade, och han 
släppte först sitt bett, när hon tryckte honom mot golvet och trampade 
sönder hans huvud med sin stora fot. Hon tog ett par tre steg åt 
sidan och blev stående med ryggen mot väggen.



Nu först började det åter viska och tala omkring henne, men den stolta, 
vithåriga sultanan, som sett janitsjarer stycka vezirers lik utanför 
Seraljporten och som mången natt hört "de stummes" smygande steg på 
trädgårdsgångarnas musselskal, hon steg fram och undersökte länge och 
mångkunnigt den blödande armen.



-Mitt dyra barn, sade hon stilla och omfamnade och kysste den döende 
svenska slavinnan. Du har med ditt liv räddat min älsklingsfågel . . . Men 
du har också givit oss alla en djup gåta att begrunda. Hur ha väl dina 
plikter och dina tråkiga dagliga värv med sitt ständiga enahanda kunnat 
bli dig så kära, att allt det andra, som vi sträcka oss efter, tyckts dig 
tomt narri och lekverk? Man har pekat finger åt dig, därför att du inte 
förstått dansens hemligheter . . . Ack, mitt barn! De äro lättare att lära 
än din gåta att tyda! l'risa ville jag mina fäders gud om han någon gång 
läte sådana mödrar fostra våra söner!



När sedan lamporna släcktes och natten brusade, satt den lilla 
Kvällstjärnans Ljus vaken på sin sovmatta. - Fanns det då verkligen något 
i världen som var ännu för mer än schalar och smycken? Varför hade ingen 
förr sagt det?



-Du skulle icke sakna den döda slavinnan så bittert, viskade några av 
väninnorna, om du icke hållit av henne och dock vållat henne sorg. För 
sådant finns ingen bot.



-Du skulle inte sörja henne så, viskade de nästa natt, om du förut hade 
äIskat en man. Nu blev hela ditt hjärta hennes . . . Ni äro så brinnande, 
ni tjerkessiskor . . .



Men sultanan sade:



-Du har mörka ringar under ögonen, och jag råder dig att börja färga dina 
läppar, ty får padisjan se dig sådan du nu ser ut, lär du länge få vänta 
på din kiosk med röda damasttapeter.



Kvällstjärnans Ljus dog, och i backsluttningen ovanför de dansande 
dervischernas kloster vid Skutari blev hon begraven under samma akacia som 
den svenska kvinnan. Dervischerna planterade hyacinter omkring trädet och 
vårdade det länge och de kallade stället De två systrarnas grav.



-Där ligga två prinsessor, berättade de, som levde för mycket, 
mycket länge sedan. Den äldre menade, att Gud bodde i fromma gärningar, 
och den yngre att han bodde i dansen, men därför blevo de kallade systrar 
att de båda tävlade om att tjäna honom.



När de små handtrummorna och träflöjterna i stilla aftnar spelade i 
klostret, lät det som hade en skara barn förlustat sig med sina 
leksaksgigor från basaren, men ur den öppna porten uttågade stundom de 
fromma dervischerna i sina vita kläder, barfota eller i strumporna, och 
rörde sig så ljudlöst sakta, att de kunde höra akacians sus medan de 
dansade.



20 Bender.



Den glesnande skara, som följde konungen över stäppen till sultanens rike, 
hade vid Bender slagit läger i en ljuvlig floddal. Mången officer bodde 
fortfarande på sin kärra som en bekymmerslös zigenare, men till vintern 
lät konungen uppföra hyddor och jordkulor, och av sultanen erhöll han 
dagligen i gåva fullt upp av penningar och livsförnödenheter. Det gick 
lustigt till i lägret, där trumpeter och trummor kallade till måltider och 
gudstjänst. Pasjan och hans janitsjarer tävlade om att hylla den besegrade 
kämpen, som aldrig smakade vin och föraktade att bo i staden och vars 
drabanter aldrig fingo äkta en kvinna. När jordarbetarna och deras hustrur 
sågo de blå ryttarna spränga fram mellan vingårdarna, skyndade de att möta 
dem, och slantar av guld och silver regnade i förkläden och korgar. Till 
sist ledsnade dock sultanen att fylla de storslösande gästernas händer med 
guld och deras krubbor med hö. Dukater blevo åter ett sällsynt skådebröd, 
och till och med den turkiska hedersvakt, som stått uppställd vid lägret, 
tågade bort.



Först då steg konungen ur tältet, där det översvämmande flodvattnet redan 
nådde honom på halva stövelskaftet.



Han fattade överste Grothusen vid armen. - Vi ha sagt dem att vi inte 
draga åter till kristenheten så framt vi inte få ett följe av femtiotusen 
turkar. Därvid skall det förbli. Just efter man nekar oss penningar, skola 
vi trolla. Hovhållningen skall inrättas tredubbelt präktigare än 
tillförene, och utom kungstaffeln och hovmarskalkstaffeln skall här var 
dag dukas ett rikligt bord för främlingar.



Därefter steg han ut och befallde soldaterna att på den höga stranden 
framför byn Varnitsas halmtäckta hyddor uppbygga ett kungshus och en hel 
krigarestad med gator och stenlagda gångbanor.



Den nya staden på sultanens mark erhöll namnet Carlopolis.

Med hurtigt mod knöto de ärriga krigarna förskinnet om livet mitt 
för de gapande turkarna och begynte smida de konstigaste lås eller snickra 
de prydligaste dörrar och fönsterkarmar. Segervana generaler och överstar 
kommenderade i solhettan över timmermän, murmästare, gipsmakare, 
stenhuggare och glasmästare, och mitt ibland dem gick den haltande 
konungen med så rosiga kinder och molnfri panna, som hade alla Ukrainas 
olyckor länge sedan slätats ur hans minne.



Likt en rhenborg höjde sig snart kungshuset med sitt branta tak och sin 
röda altan och med utsikt över den strida Dnjestern. Sammetssadlar med 
rosenstenar och turkoser på pistolhölster och remtyg upphängdes runt den 
tegellagda vinden. Rikt beskurna dörrar med blankgnidna mässingslås 
öppnades från förstugan till de två salarna och åtta kamrarna, vilka 
sirades med franska tapeter och brokadklädda divaner. Mattorna voro så 
tjocka och mjuka, att icke ens de tyngsta soldatstövlar väckte ringaste 
buller, och i taket fladdrade om aftnarna rödaktiga lampor liksom för att 
belysa dansande slavinnor. Utanför sträckte sig gator mellan officerarnas 
och kanslisternas små putslustiga äventyrarslott. En skön träbro i 
regnbågens färger ledde över en djup grav till Varnitsa, och runt hela det 
trotsiga lägret uppkastades vallar och förskansningar. Hela denna 
befästade stad uppbyggde alltså de flitiga svenskarna, så snart de blevo 
utan penningar. Den ovetande tiggaren, som gick förbi utefter floden, 
trodde att det vänliga lantfolket valt en av sina herdar till konung och 
där rest hans huvudstad mitt i ett rike av vingårdar och vallrop och 
fågelkvitter.



Utanför kungshusets port lågo tama hjortar och rådjur med blicken mot 
tröskeln för att följa efter konungen, så ofta han gick ut, och 
storvingade fjärilar satte sig lugnt till ro på den gula högkvartersfanan, 
vilken med de främmande tre kronorna i sin vapensköld stod nedstött i 
marken framför skiltvakternas trummor och musköter. I mullbärsträdens 
skugga på de med gräs och blommor övervuxna sluttningarna sutto vid 
vattnet nakna och badande krigare utan tanke på de forna vedermödorna, ty 
de glömde svedan av sina sår samma dag de läktes och ärrades. Andra 
provade skrattande sina musköter på snäppor och harar eller strövade kring 
på fältet mellan bomullsplantor och betande buffelhjordar ända bort 
mot de långsträckta och kulliga bergen, vilka omfamnade hela den vackra 
bygden i sin svartblå krans. Ännu med känningar av sina svåra blessyrer 
lågo på gräsvallen mellan kojorna Hård och Gierta i skjortärmarna vid en 
flaska vin och spelade labet med den larmande Axel Sparre. Kasten Feif 
uppsatte på väggarna under sitt låga tak de kopparstick över det nya 
slottet, vilka skickades från Stockholm. Utan att någonsin få rätt 
tvistade han där alla förmiddagar med konungen, som ännu strängare än 
Tessin icke ville veta af några statyer eller onödiga prydnader inom 
byggnadskonsten utan endast ädla linjer och stora ytor. Måns Fransöske, 
som nu blivit så turkisk att endast den kostbaraste tobak var god nog, 
satt vid sin pipa, men han måste hålla den och stoppa den med samma hand, 
ty vänstra armen var bortskjuten. Livmedikus Skraggenstjerna stötte pulver 
i en kittel, och över honom hängde i dörren krukor och pisangflaskor. 
Kapten Konrad Sparre, som med sina kamrater Loos och Gyllenskepp nyss 
hemkommit från en vallfärd till Nilen och Jerusalem, hade hela sin hydda 
full med gudabeläten, mumier och uppstoppade krokodiler. Där hade på en 
vink vuxit upp en dvärgstad med sina samlingar och ämbetsverk, men många 
palats voro ej högre än att ägaren kunde stå och vila sig med armbågen på 
taket. Invånarna vaknade och gingo till sömns vid trumpetstötar, och 
tidigt var morgon, när dimman lyfte, syntes en välvillig man som i styva 
galonerade kläder och med skuldrorna höjda och läpparna viktigt hopdragna 
rodde sig mot strömmen ut på floden. Det var Hultman som i en hög 
tennkanna hämtade det klaraste dricksvattnet åt sin konungslige herre.



Just där flyttfåglarnas långa sträck om hösten brukade draga bort, stod 
det dystert gulgrå fästet i Bender med sin fyrkant av spetsiga tornhuvar, 
och därifrån strömmade dagligen i ständig marknad ett tåg av janitsjarer, 
tartarer, armenier och zigenare. De knuffades bland zaporogernas jordkulor 
nere vid floden, där Mazepa hade dött med huvudet i sina kvinnors knä, och 
när de väl fingo sina kameler och åsnor bundna vid träden, koxade de 
nyfiket på stekpannorna i kökshuset och på Brandklipparens isgrå länd i 
stallets främsta spilta. Åt alla sidor utbjödo 
de sina druvklasar, sina får och höns och hejdades ibland av bajonetten, 
när ett främmande sändebud anlände för att uppvakta den svenske konungen 
mitt i hans landsflykt och olycka. Stundom mötte de kuriren med 
postväskan eller en fattig pommersk bondson utan skor, som frivilligt gått 
den långa vägen tvärs igenom Europa för att lämna sin konung hundra 
dukater till respengar. Tätast vimlade dock tarhuscher och turbaner 
nedanför kungshuset, på vars altan trettio musikanter spelade på violiner, 
lutor och oboer. Så snart de tystnade, uppstämde turkarna nedanför med 
mässingstallrikar, skallmejor och trummor. Dessemellan omfamnade 
janitsjarerna sina svenska vänner eller satte sig belåtna och 
eftersinnande på marken och stirrade mot kanslihusets öppna fönster, där 
två besynnerliga, ivrigt skrivande gestalter lutade sig över bordet. Så 
snart de båda herrarna ville se varandra i ansiktet, måste de vända på 
hela kroppen, ty ingendera hade mer än ett öga. Den ene, som jämt stack 
fjäderpennan på tvären mellan läpparna, var den luddslitne hovkansleren 
von Müllern. Den andre däremot, som hade fickan full av konfonium och 
alltemellanåt lade en konfektsbit på tungan, var överste Grothusen. Han 
satt omsvept i en karmosinfärgad nattrock av siden. Halsduken av franska 
blonder och den korpsvarta lockperuken gungade och pöste, men på fötterna 
hade han ett par tunga soldatstövlar, ty konungen hade en natt smugit sig 
in till honom genom fönstret och stoppat hans sammetstofflor i glödhögen. 
Ansiktet var gulare än en torkad citron, men det kvicka ögat glindrade och 
klippte, och så snart han öppnade munnen, begynte Müllern hoppa på stolen 
och skratta.



Snart skockades dock skyar över bergen, och på den frusna Dnjestern åkte 
soldaterna slängkälke med turkarna, så att turbanerna rullade utefter 
isen. Fönstren stängdes, och en gråmulen morgon kastade Grothusen ifrån 
sig gåspennan med sådan fart, att hon i korsdraget från springorna blåstes 
över bordskivan och blev liggande på golvet.



-Müllern! sade han. Av brist på hö ha vi nu måst skjuta nitton vackra 
handhästar. Kan jag inte hastigt få Iåna ihop ännu tusen pungar, då äro vi 
bet! I hela Carlopolis finns snart inte så mycket som en hästskosöm, som 
längre kan kallas vårt - hur än jag schackrar med både kristna och 
hedningar. Krediten är slut. Bien! Va la hanque! Vi gingo inte heller 
åstad för att samla penningar utan snarare för att avskaffa deras värde.



Han avlyfte peruken och strök över sin heta hjässa, men Müllern hara skrev 
och skrev och frågade med klagande stämma:



-Och hans majestät?



-För ögonblicket sitter han i matsalen och läser Corneille, men han har en 
skalk bakom vardera örat och kniper mig i sidan på det sättet som han 
alltid brukar, när han nyss fattat något vågsamt beslut. Han är så glad 
däråt, att det värmer en annans syndarehjärta, innan man ens riktigt vet 
vad det gäller. Det finns en ting, min bror, som alltid harmat mig. 
Världen är full av beundrare som skråla hans majestäts lov, därför att han 
kan sova på snödrivan och dricka vatten ur träskålar. Och visst är han en 
sådan man och väcker därmed alla dagar vår häpnad. Jag vill bara säga, att 
han till på köpet är något ännu mer. Det är inte bara soldatgriller under 
den hatten. Hör honom disputera med Feifen om de sköna konsterna eller med 
mig i filosofi! Och så vid sidan därav dessa - salvo honore - rena små 
tölpaktigheter, som när han knappast kan plita samman ett läsligt brev! 
Känner du inte i allt detta igen de svenska själsgåvorna, just när dessa 
äro som mest lysande? En glittrande väv av praktfullaste guldbrokad . . . 
och så här och var stora mörka revor, genom vilka man kan sticka händerna! 
Undra på om de svenske för en sådan man gå i döden som för sig själva. 
Begär inte att han helt ångerfullt skall traska hem som den förlorade 
sonen och förevisa sina tomma böxsäckar. Säg mig hellre, var fanen skola 
vi få pengar?



Nu stack Müllern pennan bakom örat.



-Både Vår Herres och våra förstars gunstlingar bli hårt ansatta av 
medmänniskors avundsjuka, och du och din vigilans kalfatras här i lägret 
med större hetta än du anar. Sanna mina ord! Slå du hurtigt ihop 
kassaboken och häng nattrocken på spiken och pådrag ditt gamla 
obristlivere, ty inom ett par dagar ha vi kravall. Redan i förgår, när 
pasjan från Bender kom ridandes och klöv luften med sabeln och i 
storherrns namn befallde oss att packa oss åstad hemåt, begrep jag, att 
hans majestät skulle fatta ett förfärligt heslut. Och har du märkt, 
att värjan hans alldeles som fordom beständigt sitter tre tum ur skidan?



-Nåja, så få vi klappa och slå - hara det blir ett slut. Hård längtar så 
det blixtrar om ögat . . . Herein, herein!



Grothusen vände sig om och hälsade de tre män, som stego över tröskeln. 
Den ene hette Axel Roos. Han var en smärt och brunlockig livdrabant, och 
för honom fanns ingenting annat i världen än fosterlandets och konungens 
ära. Den andra kamraten var löjtnant Olof Aberg. Hela hans mannavulet fula 
ansikte var ärrigt av värjhugg, och en granatskärva hade krossat båda 
framtänderna. Den eftersta däremot var endast en simpel livgardist, som 
hette Seved Tolvslag, men han gällde för den starkaste och längsta 
soldaten i Carlopolis, och han kunde böja upp en hästsko eller krama 
samman en tenntallrik som ett armkläde. Aldrig hade någon hört honom 
skratta. Med sitt väderbrända och nästan svarta ansikte stod han lika 
skrämmande bister antingen det var fråga om en psalm eller en lek, och att 
ensam och tigande gå på post i kalla nätter med händerna instuckna i 
rockärmarna tycktes vara hans livs största förnöjelse.



-Jag har låtit kalla er, sade Grothusen kastande huvudet tillbaka. Vi 
nämna er utan åtskillnad till rang våra tre tappraste karlar. Gån flitigt 
omkring bland officerare och manskap alltefter ert olika stånd och intalen 
de vacklande mod. Snart lära vi här få bevittna en händelse, som kommer 
att överträffa allt vad vi hitintills upplevat. Vi ha funnit gränsen för 
det möjliga.



Medan han talade ömsade han klädsel. När han som bäst häktade värjbältet, 
förmörkades fönstret av en ryttare, som knackade på rutan.



Det var konungen.



Han satt så strålande som hade han nyss tömt en evig ungdoms trolldryck. 
Hans dräkt var lika enkel som alltid men utan fläckar, och i nacken hade 
han till och med det glesa håret hopbundet i en knut. Pojken sprang honom 
i ögat, och han knackade ännu en gång med ridpiskan på rutan.



-Grothusingen, nu skola vi in till Bender!



Den villrådige översten sprang ut på trappstenen.

-Men ers majestät har ju aldrig förr kunnat förmås att rida dit in, 
och just nu ringer det i stormklockorna. Man har ledsnat på så förnäma 
gäster, och det är slut med den gamla vänskapen. Si själv, här finns 
knappt en enda turk längre i lägret. Man hoppas att vad det lider få hugga 
ned oss allesamman och plundra oss inpå bara kroppen . . .



Konungen log och nickade.



Då bredde sig en munter flamma över Grothusens panna, och nästa ögonblick 
stegrade sig hans klippare bredvid konungens.



Mot vanan red konungen i gående bort över fältet. Under kojornas 
framskjutande halmtak stodo mellan de grant bemålade träpelarna redan 
hotfulla flockar, väpnade med liar och musköter, men konungen viftade åt 
dem med handsken som åt undersåtar. Vid Benders dammiga gator utan 
stenläggning hade försäljarna hakat luckorna för sina bodar, och soldater 
och köpmän tågade beväpnade fram och åter. Ur minnet uppIäste de sultanens 
hrev, som givit dem rättighet att med våld tvinga svenskarna till hemresa. 
De överröstade varandra med vilda krigsrop, men när de oförmodat igenkände 
konungen mitt ibland sig, när hans häst trampade på deras mantlar och 
kaftaner, då sänkte de sina spjut och kastade sig med pannan mot marken.



-Haha! jublade de yngre flickorna bakom haremsgallren. Hans huvud är för 
litet till kroppen, och kroppen för liten till de förskräckliga stövlarna. 
Haha!



Men hustrurna och de äldre kvinnorna makade dem förtrytsamt åt sidan.



-Allah, om vi hade en sådan herre!



Därvid räckte de sig till de förtorkade lövslingor vilka sedan sommaren 
sutto uppfästa utefter fönsterkarmarna. De kastade blad och blommor över 
honom, så att en vissen ros blev liggande på hans hatt - och under tiden 
ringde tornklockorna för att kalla befolkningen i vapen mot svenskarna och 
deras förste.



Lugnt hälsande som under en lustritt fortsatte han gata upp och gata ned 
ända till dess det fria fältet i solbärgningens ljus åter låg framför de 
båda ryttarna.

Grothusen pekade över en låg stenmur.



-Betrakta den gräskullen där bredvid salig biskop Malmbergs sista 
vilorum! Det är Mazepas grav. Två underliga ord! Mazepas grav . . . Så kan 
jordisk storhet lykta.



Konungen höjde sig åt sidan och lade förtroligt sin hand på gunstlingens 
knä.



-Grothusingen! Faller ett visset löv till marken hundra år i dag, så är 
den händelsen en följd av otaliga andra små obemärkta händelser. Detta 
ögonblick är en länk i en kedja av händelser, som går tillhaka ända upp i 
evigheten och Guds skaparehand. Faller också nu ett löv till marken, så är 
det därför, att just den händelsen och intet annat kan ske i denna stund. 
Mäktade vi att se allt, som skett, lika klart som en rad siffror, skulle 
vi också kunna räkna ut allt som skall ske intill världens ände. Vi skulle 
då kunna förutsäga den dag, det timslag, som blir var bane. Låt oss därför 
inte heller vankelmodigt ängslas!



Halvt med en undersåtes bävan och halvt med en hängiven väns ömhet fattade 
Grothusen konungens hand. Han hade sett att konungen bland Varnitsas 
vinkullar hos sin sista tappra skara, Iångt från de efterhängsna små 
regeringsbestyren, kanske firat sina lyckligaste år, sina dagars 
söndagsvila, att han kommit sina följeslagare allt närmre som god kamrat. 
Den kalla februarikvällen blev stjärnklar och hög, och nu vid Mazepas 
gravkulle ville Grothusen tala, men han hade icke längre välde över sin 
egen stämma.



-Res hem! viskade han. Så sant jag lever, en Karl den tolvte skulle bli 
stor som fredskonung och fullborda vad Kristina aldrig förmådde, därför 
att hon var en fåfänglig kvinna. Res hem! Där är uppror i antågande. Säg 
inte, att jag inte känner de svenske. De ha hustrur och barn också de. 
Finge vi en stor segrande turkisk här till följe, ja, då kunde vi grunda 
ett protestantiskt statsförbund under en svensk kejsare. Men det är med 
turkar som med pärlor: de kosta pengar. Snart har jag inte längre en enda 
dukat till mutor. Vi måste böja oss, böja oss för vår egen fattigdom, vår 
gamla, tunga, erbarmliga fattigdom. Det är den och inte människor, som 
besegrat oss . . . Att se dörren vidöppen och visas bort bara för 
sin tomma tiggarsäck!



När konungen förblev tyst, böjde sig Grothusen närmre honom i halvmörkret, 
men for samman. Hans egna ord hade förjagat det lyckliga ögonblicket, då 
han satt ensam med sin konung i ett förtroligt samspråk. Vännen hade 
försvunnit bakom en kall fast ännu småleende mask.



Då prövade Grothusen att skämta.



-Ja, hade vi pengar, då skulle vi bestycka vårt läger med grova kanoner 
och göra det till ett Jomsborg mitt i fiendelandet, och likt drabanterna 
skulle vi alla förplikta oss att aldrig äkta en kvinna. Där skulle vi 
sedan avlysa alla pengar och spisa vid ett gemensamt bord, men inbjuda 
Leibniz och andra stormän att sitta på hedersbänken. Med dem skulle vi 
samla de olika lärorna i en förklaring, så att vår kungsborg, fast utan 
både land och vasaller, skulle bli ett evärdligt tempel av sanning och 
försoning. Allt det skulle vi . . . Men nu återstår oss endast att vika 
eller fäkta!



-Det återstår oss endast att fäkta! svarade konungen och gav sin klippare 
sporren med sådan häftighet, att Grothusen blev sittande med hans tomma 
handske i handen.



Grothusen vände och betraktade den stora handsken. Slutligen kysste han 
den och gömde den under rocken vid hjärtat och viskade:



-Där skall den sitta ända till dess min kula susar!







I väntan på belägring öppnade svenskarna några steg från kungshuset en 
brunn, som ett svalt källsprång fyllde med det mest kristallklara vatten. 
Varnitsas kvinnor menade, att den, som drack av det vattnet, blev hård 
både mot kärlek och skott. Det kunde de bäst se på gubben Grothusen, 
tyckte de. Han drack bara vin och smakade aldrig en enda bägare från 
brunnen, och därför var han också så kärlekskrank, att var han mötte en 
vacker flicka, lyfte han på den galonerade hatten och klappade henne med 
pekfingret och långfingret under hakan. Så var det icke beställt med den 
andra barska skaran.



Åbergs rynkigt griniga ansikte speglades ofta i brunnen.

Med torvhackan under armen drack han sig otörstig och skyndade 
därefter till soldaterna vid skansverket. Kring hela lägret uppkastade de 
ett bröstvärn av tunnor, sängar och kärror och de spadar jord, som kunde 
brytas ur den frusna marken. Konungen stod själv och inflätade vidjor och 
rep mellan stolshen och vagnshjul. Lantfolket flydde, så att Varnitsas 
kojor blevo öde, men en stor oöverskådlig här av turkar och tartarer 
uppställde sig i en vid ring med sina mörsare och fältstycken, och sent i 
frostiga nätter höjde sig en lång skepnad över brunnskanten och slamrade 
med bleckmåttets kedja. Det var den posterande Seved Tolvslag, som nyss 
hjälpt några janitsjarer att hemligt insmuggla sina hönskorgar och 
hösäckar. Strax bredvid stod Grothusen framför en lykta, och med sina från 
engländare, fransoser och judar hoplånade fyrkar betalade han allt till 
tredubbla värdet som hade han var morgon vaknat med stövelkragarna fulla 
av dukater.



Ibland sprängde de svenska dragonerna på ljusan dag ut på fältet och 
hemförde bufflar och får mitt inför de belägrandes ögon. Eller också red 
konungen till de fientliga vakterna och mönstrade dem och eftersåg att de 
fullgjorde sin plikt samt lärde dem att skyldra på det svenska viset.



I kungshuset fylldes fönstren till manshöjd med jordsäckar eller stängdes 
med pålverk. Hultman och lakejerna inhuro i matsalen den långa ekkistan 
med hordsilvret, och bland soldaterna på vinden instuvades de franska 
tapeterna och sidendynorna och de viktiga böckerna och handlingarna. 
Regementsrullor, Tessinska kopparstick och franska tragedier bäddades sida 
vid sida under schahrak, översållade med guld och ädelstenar, och framför 
högvakten utdelades patronkök och musköter. Hela den lilla kungsstaden, 
hundratals mil från det egna landet, hade knappt så många mans besättning, 
som skulle tarvats för att uppsätta ett enda fulltaligt regemente. Själva 
den högtidliga hovmarskalken Düben måste med svetten i pannan öva och 
exercera sina lakejer, kökspojkar, hagardrängar och silverknektar. 
Mästerkocken Boberg fick kasta sleven på hyllan och mellan Hultman och den 
pustande köksskrivaren stampa i stenarna med huggvärjan vid armen. 
Barhuvad, rådvill, bekyttad, med blankslitna rocksömmar och bläck på 
fingrarna marscherade Millern framför sina kanslister.



-Si på hans majestät! viskade han till Düben. Djärvheten är en själens 
munterhet! Äran har blivit honom så dyrbar, att får han hara behålla henne 
ofläckad, kan snart ingen olycka längre bekymra honom. Men det säger jag, 
att för min del sträcker jag pliten, så snart de bruna vildarna därute 
storma an. Är det förnuft att femhundra man skola slåss mot tjugu eller 
trettio tusen?



När han fick syn på holsteinska sändebudet Fabrice, vilken en sista gång 
ridit ut från Bender till lägret för att heveka konungen till avtåg, lät 
han liksom av en händelse sin tropp marschera fram till holsteinaren. 
Genast skyndade då de svenska herrarna att lämna denne till förvar sina 
plånböcker, snusskedar, fingerringar och penningpungar! När Fabrice 
slutligen red bort, hade han så fullt av dyrharheter under rocken, att han 
icke kunde knäppa den. Då hegynte också manskapet att gömma sina 
tillhörigheter. Den sista i åratal hurna dukaten uppsprättades ur 
västfodret, och samman med ringen av silver eller tagel, vilken skänkts av 
deras första käresta, blev den gömd i ett fikon, en trädstam eller jorden. 
Kammarherre Klysendorff stod själv med spaden i handen mellan soldaterna 
på strandsluttningen och nedmyllade bredvid en vinstock sin gamla farmors 
porträtt på elfenhen.



-Jag är till åren kommen, sade han, och bruten av gikt och krämpor. Jag 
anar att jag nu skall stupa. Hellre vill jag dock anförtro mina 
tillhörigheter åt mörka jorden, där jag själv snart skall ned, än åt 
snikna plundrare. Det kommer att växa gräs och grönska över de små 
minnesgåvor och besparingar, som vi fattiga landsflyktingar här gömma i 
den främmande marken.



När han lämnade från sig spaden till nästa man, hörde han konungens röst 
och vände sig.



Brännande i kinden som en femtonårig, men i dag befallande som en kejsare 
över förstar, satt konungen på sin häst vid den yttersta förskansningen, 
och kring honom samlades de förnämsta svenskarna. Gierta, som vid Poltava 
för honom vågat sitt liv, och Hård, drahanternas stridslystne hövding, 
stödde sig mot sina värjor. Inställsamt och tisslande lutade 
hovpredikanten Brenner sitt svällande keruhansikte än till den 
ene än till den andre, och hans ämhetsbroder 
Aurivillius ryckte honom i kappan, men general Daldorff slet upp skjortan 
över sitt sönderhuggna bröst och talade till konungen frimodighetens ord.



-Här, ropade han och pekade på sitt bröst, se här bevisen att vi alltid 
varit färdiga att för vårt fädernesland offra sista blodsdroppen! Vi äro 
det också nu, men nedlägga vi ock alla härvarande turkar, vi få sedan 
snart hela storherrns makt över oss. Alla veta vi, att icke blott Turkiet 
utan också sjömakterna erbjudit sig att med största ärebetygelser föra vår 
konung till hans stater, och genom Tyskland står ännu vägen öppen. 
Turkarna ha överhopat oss med gåvor och vänskap, men till lön ha de fått 
öppet förakt . . .



Konungen svarade:



-Turkarna sälja sig åt den mestbjudande och därför äro de förakt värda. 
Fordom haven I kämpat som tappra krigare, men nu talen I som pultroner. 
Lyden, vilket är er plikt, och visen er hädanefter sådana som I hitintills 
varit.



Därvid klappade han Daldorff på skuldran som en god kamrat utan all harm 
och red till kungshuset, medan fiendens fältstycken började dåna.



Klysendorff, som var en försagd och stillfärdig man, stod ännu bland 
soldaterna, och han tilltalade dem sakta.



-Väl vet jag att världen hårt skall döma vår nådige konung för det, som nu 
lärer ske, och hålla honom för en galning. Men större galningar äro de 
turkar som tilltro sig kunna skrämma bort honom med våld. Om än alla 
övergiva honom, visen, I ringa män av ledet, var troheten djupast sitter i 
bröstet!



Genomträngande skrin fyllde nu hela den vackra ängden, och fienden 
stormade an, men Grothusen stod i sin galonerade paradhatt vid skansverket 
och hejdade janitsjarerna med de vänligaste hälsningar och trotsigaste 
infall. På måfå grep han ur rocksäcken dukater, Albrektsdaler och 
konfektbitar. Han strödde dem om vartannat åt alla sidor, och när han 
pekade inåt lägret, sken över kungshuset en tredubbel regnbåge, och 
framför dörren satt konungen lugn och stolt på sin rykande häst.



-Nej, nej! sorlade janitsjarerna och svingade sablarna mot sitt eget 
befäl samt tågade tillhaka inåt staden. Vi anfalla inte det järnhuvudet. 
Vi äro hans vänner. Låt honom få betänketid till morgondagen.



Det blev söndag, och i kungshuset uppstämde svenskarna högmässans första 
psalm som hade ingenting varit på färde. Jordsäckarna och de frusna 
vattentunnorna stängde fönstren, så att salen liknade en skum 
fästningsgång. Två vaxljus brunno på det med en vit duk betäckta bordet, 
och predikanten böjde sig djupt ned över bibeln för att kunna läsa dagens 
text.



-Och då han steg i skeppet följde hans lärjungar honom. Och si, en stor 
storm uppkom på havet, så att skeppet översköljdes av vågorna; men han 
sov.



Konungen stod närmast framför bordet med pälsmössan i handen. Hans beslut 
var fattat, lugnt och glatt utan strider, endast med längtan. Vid Poltava 
hade olyckan fallit över honom mitt under feberyrseln som ett skrede, och 
innan han förmådde resa sig från sjukbåren låg allt förhärjat. Nu var han 
åter sin egen överman. År för år, dag för dag hade han sett maskorna 
brista i det nät, som han försokt att knyta, men som endast kunde bindas 
med guldtråd. Han brann av iver att äntligen bli detta lumpna ränkspel 
kvitt och i dagens fulla ljus få vädja till huggvärjan. Riga, Pernau, 
Reval, Viborg, Keksholm . . . Vart namn, som drog genom hans minne, pekade 
på förlorade städer och provinser. Vad mer om han föll! Jordelivet var 
kort, men kämpabragdens ära evinnerlig!



Predikanten lutade sig åter över bibeln.



-Och hans lärjungar gingo fram och väckte honom sägande: Herre hjälp oss, 
vi förgås!



En första kanonkula träffade nu kungshusets djupa mur, men blev sittande i 
det mjuka teglet, och predikanten fortsatte.



-Och han sade till dem: I klentrogne, vi rädens I?



En officer skyndade fram till konungen och viskade:



-Ingen lärer för bullret längre kunna höra textens ord, och nu storma 
turkarna.



Konungen svarade:

-För kulornas skull få vi inte avbryta vår gudstjänst, men var och 
en bland oss tör behövas på sin post.



På kungshusets altan uppspelade musikanterna med dundrande pukor 
dalpolskan och fackeldansen. - Allah! Allah! svarade turkar och tartarer, 
och de vita rockarna fladdrade, medan de i tusental stormade in över 
förskansningarna och svängde kroksablar och spjut. Somliga janitsjarer 
stucko dock klingan under armen och räckte broderligt övertalande sin 
tobakspung åt svenska vänner och bekanta. När konungen med dragen värja 
red in i handgemänget, såg han man efter man av de sina sträcka vapen, och 
han rodnade. Han ropade på Grothusen och Daldorff, men ingen svarade 
honom. Då märkte han att striden gällde honom själv allena, och de som 
icke ville fäkta voro därtill icke heller värdiga.



-De som ännu ha mod och trohet i bröstet må följa mig! ropade han.



Då samlade omkring honom Seved Tolvslag de simpla soldaterna och 
kökspojkarna och lakejerna, som nyss med möda övats i de första 
handgreppen. Troget fäktande på liv och död omgåvo de konungen, medan han 
sprang av hästen och rände huggvärjan genom de närmaste turkarna. Framför 
honom gick Seved Tolvslag som en svart bärsärk och skyldrade med musköten, 
men så snart fienden trängde sig i vägen, gjorde han en sväng med 
bajonetten och skar en skörd åt döden. En pistol riktades mot konungens 
tinning, men liksom rörd av en osynlig hand böjde han huvudet en 
fingersbredd åt sidan - och kulan snuddade endast över hans ansikte, men 
kastade Hård sårad till marken. Han såg general Axel Sparre bindas och 
avklädas. Slamrande värjor och sablar höggo djupa hak i varandras egg. I 
brottning med sin egen livdrabant Roos och två svenskar blev han järnhårt 
fastgripen om midjan och mot sin vilja införd i kungshuset, varefter 
porten bommades.



Det var icke så han önskade den svärdsleken. Vredens och stridslustens 
otålighet tände feber i hans blod. Med avsvedda ögonbryn och blödande på 
näsan och örat mönstrade han i hovmarskalkens kammare sitt fyrtiotal av 
kämpar och nickade förnöjt åt gamle Hultman, som med ett stort förband om 
hjässan och musköten på axeln stod i ledet bredvid Wolberg och Groll 
och Friberg och alla de tappraste blancl de trogna. Med rynkad panna och 
Ijungande ögon och den langa värjan halvlyft stormade han framför sina 
män genom salar och rum, där plundrarna redan hade inträngt. Roos sköt och 
fäktade vid hans hjärtsida. Den sotiga och tandlösa Åherg hukade sig 
under hans arm som en grinande eunuck och riktade värjstötarna uppåt mot 
turkarnas magar och bröst, men Seved Tolvslag gick sin raka väg framåt 
och grep man efter man vid skägget och vältrade dem ut genom fönstret. Han 
ryckte till sig vapnen och bröt sönder dem under foten och kastade sedan 
bitarna ut på gården. Det flämtade och frustade eld från fängkrut och 
pipor. Ho! Det sjöng i korsade klingor och susade som harpslag.



I storsalen, där de två halvbrända vaxljusen ännu skeno på den uppslagna 
bibeltexten om mästaren, som vaknade och näpste vädren, kunde svenskarna 
endast igenkänna varandra på sporrstövlarna under den täta stigande röken. 
Med ett så vilt skrän att många av de yngre ryste samman, hegynte 
plötsligt janitsjarernas tofflor och tartarernas gula halvstövlar och vita 
rockar att klättrande stiga Upp i själva röken som på trappsteg och 
försvinna. Fåfängt höggo och stungo värjorna åt alla sidor, utan att 
längre träffa annat än tomma luften.



-Det är trollfolk! mumlade Hultman och stannade bredvid hibeln, men 
konungen stötte en vattentunna ur fönstret, så att röken strömmade ut. Då 
hittades plundrarna hängande på dörrar och lister, och på nytt dånade den 
yra lejonjakten genom kamrarna.



När äntligen alla fiender voro utdrivna, ställde konungen sina återstående 
trettiotvå stridskamrater i små flockar vid vart fönster och gick själv 
omkring bland de döda och tömde kulorna och krutet ur väskorna på deras 
banteler. Ännu blödande, lät han sin ena sårade hand förbindas av Roos, 
som nyss med ett pistolskott räddat honom i ett handgemäng mot två turkar.



-Jag ser, sade han, att Roos inte övergivit mig, men var äro månn alla de 
andra, som svikit?



-Största delen lärer vara död eller tillfångatagen.



Konungens blick ljusnade därvid än mer, och han tog Roos vid handen 
och ledde honom tillbaka till storsalen, från vars fönster musköterna 
slungade sin eld mot den allt närmare anryckande fienden. Djup skymning 
rådde därinne, ty det led redan mot mörkningen, men mellan tunnorna och 
jordsäckarna syntes den vida ringen av rustvagnar, dörrar och vinkar, 
bakom vilka turkarna närmade sig steg för steg, och hela gårdsplanen 
täcktes redan av stupade.



En kagge brännvin nedlyftes från vinden för att stilla den svåra törsten, 
och han, konungen, som ingen sett smaka annat än vatten, gick från knekt 
till knekt med glaset och uppmanade dem att icke taga mer än en klunk var. 
Men när slutligen icke heller den styrkedrycken längre ville läska, 
hämtades vin och därmed fyllde han samma glas, som nyss gått från mun till 
mun bland manskapet, och tömde det själv som en gelike.



-Det är bättre, sade han efter ännu en stunds rasande strid, att vi som 
tappert folk försvara oss till sista andedräkten och så bli odödliga genom 
vårt mod och vår tapperhet, än att giva oss åt fienden för att få litet 
längre livstid.



Vid gevärseldens ojämna smattrande regnade styckekulor och bomber över det 
ensamma huset, och pilar med långa svansar av brinnande blår beto sig fast 
i takets spånor. Under tiden spreds ett ögonblick genom röken en oväntad 
doft av hö och friskt trä som hade det fredliga herderiket skickat en 
hälsning från sina fält och skogslunder. Snart framtågade dock genom 
trängseln en janitsjarhövding med sina knektar likt en skarprättare med 
sina rödklädda drängar. På ryggen buro de höbuntar och ved, men själv höll 
han en beckfackla. När allt detta bränsle blivit upplagt på vindsidan om 
huset, kastade han däri blosset, och snart slog lågan över takstolarna, 
och alla dyrbarheterna på vinden omhöljdes i brand och rök.



Ensam och kvarglömd bland de döende låg Klysendorff på golvet i en 
brinnande kammare, men för var gång han hörde ett nytt sorl av häpnad, 
klarnade hans bleka drag. Ännu kunde han från gården urskilja avlägsna 
svenska tillrop. Där stodo på ismarken utplundrade generaler och överstar 
i blotta skjortan och med bakbundna händer. Tartarer, med galonerade 
drabanthattar på nacken och gula och svarta peruker fästa kring gördeln, 
hopkopplade vid långa kedjor sönerna av Sveriges äIdsta släkter och 
gjorde dem till sina slavar. De hundo dem vid sina vagnar eller drevo dem 
framåt med piskslag, och Gierta och Konrad Sparre bortleddes för att 
fiättras vid en brunn och vattna boskap. En janitsjar gränslade på 
Brandklipparen och knöt sin ludna hand om stukatfästet på elvte Karls 
medförda värja, och pasjan satte sig redan med korsade ben på dynorna i 
sitt tält för att invänta slutet på striden.



Från kullarna, från de avlägsnaste moskétornen och från fästet i Bender 
stirrade tusentals häpnande åskådare på det flammande Herkulesbålet. De 
sågo hur konungen och drabanterna med rockarna över huvudet trängde sig 
upp mellan sadlarna på vinden för att stöta bort spåntaket men åter måste 
vika för kulorna och röken. Från kammare till kammare drog sig skaran 
tillbaka under ramlande takbjälkar och stenar, beskjuten från alla 
fönster, med eld i kläderna och blödande från ansikten och skuldror. I de 
upphettade musköterna gingo skotten löst av sig själva. Janitsjarerna 
ropade till varandra, att antingen var den svenske Karl en salamander 
eller också ville han nu bränna sig inne med sina män. Hela bygden sorlade 
av glädje, men det var icke hämndens utan förundringens.



Mörkret hade fallit på, men skenet från lågorna upplyste gårdsplanen, och 
genom larmet ljöd konungens klara stämma.



-Kära Roosen, Iåt oss nu försvara oss med det lilla manskap vi ha kvar, 
ända tills det blir slut!



Han stred nu själv med karbin vid fönstret. Liksom i följd av ett tyst 
beslut steg han ända fram till de sönderskjutna jordsäckarna och stannade 
där ensam.



Roos kastade sig emellan, och bedövad av en kula, som slog stoppningen ur 
hans skinnmössa, segnade han i sin herres armar. Utan att träda tillbaka 
stod konungen lika orubblig med sin ädlaste livdrabant i famnen.



Ursinniga störtade turkarna ännu en gång framåt mot fönstret men sträcktes 
till marken, och den glödande trossbottnen upplyste alla rummen som vid 
ett gästabud.



-Den svenske Karl håller fest! sade pasjan. Poltava var folkets dag, denna 
blir hans!



Då uppstöttes porten. Höljd av gnistor framträdde Seved Tolvslag på 
trappan och skyldrade.

-Plats! ropade han. Konungen, konungen!



I spetsen för sina män skyndade konungen rätt ut i handgemänget, och de, 
som icke kunde följa honom, försvarade sig med ryggen mot muren. Döende 
och döda föllo vid hans fötter, och över hans huvud möttes de fäktande 
huggvärjorna i en spets likt ett tält av blankt järn. Snavande på sporren 
trycktes han till marken och övermannades, så att vapnet äntligen kunde 
vridas ur hans hand.



-Annorlunda hade den dansen lyktat, sade han, om alla stannat på sin 
post. Nu var det ingenting att tala om.



Så snart han hade rest sig, slocknade den ljungande glansen i hans ögon, 
och han utdelade som belöning alla sina dukater åt de janitsjarer, som 
mäktat att avväpna honom. Oigenkänneligt svärtad av röken, med ena skörtet 
bortslitet från den sönderhuggna rocken, steg han upp på en purpursadlad 
turkisk skimmel, och omsusad av jubel som hade alla Islams fanor nyss 
blivit lagda till matta under hans gångares hovar, red han mot Bender och 
fångenskapen.



Han vände sig icke ens för att se tillbaka mot det flammande bålet. Hela 
natten bredde lågorna sitt ljus. På askhögarna i det rykande Carlopolis 
stodo turkarna med sina spadar, men redan i dagningen begynte Varnitsas 
kvinnor att vid svenskbrunnen fylla sina krukor med det kristallrena 
vatten, som de i kommande tider skulle bjuda främlingen och som gjorde den 
drickande hård mot både kärlek och kulor. Runt om under mullbärsträd och 
växande vinstockar sovo de hemlösa krigarnas sista nedmyllade 
speciedukater med hjältekonungens bild i prägeln, och ännu långt efteråt, 
när herdama och deras hustrur i stormiga höstdagar skördade av frukten, 
trodde de sig förnimma ur jorden ett muller av svärdsklang och kämpalek.



21 Excellensen.



Trumpeternas skräll hälsade mellan Moskvas festsmyckade hus den från 
Poltava hemvändande tsaren. Framför honom tågade i led vid led, med 
urblekta och dammiga munderingar, de avväpnade svenska krigsfångarna. På 
äreportarna av tegel sågo de målningar, där Österns vreda örn sönderrev 
det drunknande eller av pilar genomskjutna svenska lejonet. Vart steg 
förde dem allt längre in i den främmande barbarstaden, som omslöt dem med 
sina fjälliga ringmurar. Tornen liknade skyhöga flugsvampar eller sällsamt 
byggda himmelsglober, överströdda med uddiga guldstjärnor. Bord med 
obekanta rätter och förfriskningar voro utanför varje större hus uppdukade 
för tsaren och hans herrar. Ljus och lampor fladdrade framför breda 
svartskäggiga kristushuvud och okända helgon, men på båda sidor om gatan 
rusade folkhopen som vatten i rännilar och begabbade och förhånade de 
slagna. Förgråtna änkor och tidigt grånade hustrur eller systrar, vilka 
från de svenska provinserna vid Östersjön länge sedan bortsläpats i 
träldom, igenkände från fönstren sina anförvanter bland fångarna. De 
ropade tröstande bibelord, men ingen hörde dem bland de styckeskott, 
klämtslag och segersånger, som rullade över staden med en vådelds och en 
karnevals lössläppta tumult.



Främst gingo soldaterna. Där trampade de grå hataljonerna av magra finnar, 
vilka så ofta, när en kamrat vinkat dem till vakteldarna, grinat i sina 
röda skägg och skakat sina musköter över drivan och envetet upprepat sitt 
obegripliga "Seisomme tässä!



-I såte finske bröder, sade de fångna kvinnorna i fönstret, medan era egna 
hem stått i lågor ha ni på liv och död följt de våra och stått på er 
post som mariga små granbuskar. Få vi ännu en gång åka till en svensk 
julotta, då skola vi peka på granbuskarna, som stå utefter vägen i snön, 
och säga: finnarna, finnarna!



Så framtågade officerarna från de lägsta ända till överstarna och efter 
dem de tagna kanonerna med sina hästspann. På en lång släde stodo de 
pukor, vilkas dån så mången afton i skymningen på ett slagfält samlat 
blödande skvadroner. På en annan släde stodo trummorna. Hur ofta hade de 
ej i erövrade städer med en snabb virvel tvungit plundrarna att 
ögonblickligt sticka svärdet i skidan och ställa sig i ledet bakom en ung 
och segrande konung, som ljus satt på sin springare med den mottagna 
nyckelknippan ännu i handen. Därefter kommo standaren och fanorna med sina 
landskapsvapen, men de buros omvända under vänstra armen och släpade i 
gatans modd. Skinnvantar och blåfrusna händer knötos över de sönderskjutna 
dukarna, som ännu buro fläckar av sina sista försvarares blod. Snöbollar, 
stenar och sand regnade över Södermanlands och Östergötlands gripar, 
Upplands riksäpple, Dalarnas och Närkes korslagda pilar, över Västmanlands 
eldsflammande berg, Hälsinglands bock, Blekinges löviga träd och 
Västerbottens i midvinternatten framströvande ren. Allt ursinnigare stötte 
folket undan vakternas musköter och ropade:



-Smuts och skam över de hundarnas fanor!



Då drogo de ryska soldaterna blankt, och nu syntes den svenske konungens 
handhästar och hans bäddade bår och tomma, blåklädda fältstol. Tätt bakom 
följde generalerna kring den nedböjde Lewenhaupt, och därefter kom 
fältmarskalken, men närmast framför tsarens häst gick excellensen Piper, 
statsministern, han som på storhetstidens middagshöjd stått vid två 
svenska konungars sida.



Han tycktes ingenting höra och ingenting se. Han, som hetat Sveriges 
kvickaste huvud, hade i dag intet svar till de gapskratt och stickord, som 
hälsade honom från alla munnar. Det såg ut som hade han gått i tankar på 
helt andra händelser och andra öden.



När han om aftonen blivit förd till sitt kvarter och raketerna smattrade 
över den igenfrusna floden, satt han sovande i länstolen och vaknade 
icke ens, när betjänten påsatte nattmössan och omsvepte honom täcket.



Åter blev det morgon och åter spelade klockorna. Dag följde dag och år 
följde år, men alla blevo de lika tunga.



Franckes och Arndts fromma skrifter lågo på hans bord. Han förmådde 
fältmarskalken och Lewenhaupt att försonade skaka hand, och han blev en 
faderlig styresman för det olyckliga folk, som med honom dvaldes i 
träldom. Förarmade svenska soldater mötte honom ofta i tidiga timmar, då 
han med hastiga steg gick gatorna framåt, endast följd av en liten 
skällande hund.



Så hände det oförmodat, att han blev bortförd ur sitt hus, och när efter 
lång och ängslig väntan några landsmän åter fingo se honom under fri 
himmel, var det långt från Moskva och själv hade han blivit en nedbruten 
gubbe.



Det var en solig vårdag. Floderna begynte redan spränga sina isar och alla 
hjärtan att bulta av hemsjuka. Petersburg hade nu vuxit Upp ur de från 
svenskarna erövrade kärrmarkerna, och på Peter-Paulfästningens gård stod 
en usel trähydda. Utanför den kojan gick excellensen Piper fram och åter. 
Efter att i sjutton dygn ha hungrat på vatten och bröd, fick han där hämta 
en timmes frisk luft. Rocken var försliten och hängde i djupa veck. Käppen 
darrade och vacklade i den hand, som fordom kysstes av Polens konung och 
drottning och som så mången gång, innan namnet tecknades under en fullmakt 
eller förordning, mottagit silveraskar eller snusdosor fyllda med dukater 
och glimmande av diamanter.



På några stegs avstånd stodo vaktknektarna, och excellensen fick ej byta 
ett enda ord med någon annan än bataljonspredikanten Bredenberg. Med 
särskild tillåtelse hade denne just nyss närmat sig kojan. Han framtog ett 
brev från kamraterna i Moskva och läste det högt för Piper.



-Den lilla hunden, som excellensen vid sitt hastiga bortförande såg sig 
nödd att här kvarlämna, har ömt vårdats, men han har under ömkligt 
kvidande krupit undan i allehanda mörka skrymmen utan att vilja smaka 
varken föda eller drick och är han nu bliven död. Give Gud att vi fångar 
kunde såsom detta oskäliga djur lägga oss neder i en vrå och förlösas från 
jordelivet, men ar det vår innerliga åstundan att hans excellens nu 
snart måtte bli friköpt och utväxlad och få hemvända till maka och barn. 
För allt vad han oss här varit som faderlig omhuldare och kristlig 
hjälpare skall han beständigt följas av våra tacksamma välsignelser . . .



Piper stod med ryggen åt Bredenberg och stirrade envist ned i sanden. Han 
grubblade icke på sina fångvaktares hårdhet, men örat förnam ur fjärran 
konungens förbittrade tadel. Hade icke han, statsministern, frivilligt 
ridit in till Poltava och sträckt värjan? Hörde han icke sitt eget folks 
förbannelser? Hemma i Stockholm krossade stenar fönsterrutorna i hans hus. 
Han såg sin hustru, fru Kerstin, packa samman alla de briljanterade 
ringarna och askarna och de många små silverprydnaderna i förmaket, där 
audienssökande svenskar och främlingar fordom stått och väntat i var 
fönstersmyg. Han kunde se henne i nattens mörker åka från staden på vägen 
till Ängsö. Långa stunder kunde han inbilla sig att han själv satt i en 
svensk kyrkbänk och hörde prästen nedkalla Guds straff över den av 
utlänningar mutade kungaförledaren Piper, som tillrått de sista krigen och 
som av människoben byggt sig en väg över Ukrainas snödrivor. De olyckliga 
medfångarna hade blivit hans enda vänner. Icke ens ett fädernesland ägde 
han längre, till vilket han kunde längta. Han ensam kände beskyllningarnas 
orimlighet, men han kunde icke blottställa sin herre, icke yppa 
statshemligheter. Bruten stapplade han vid sin koja - en fånge som under 
landsmäns och främlingars smädelser måste dö tigande liksom han sett så 
mången namnlös knekt stupa i ledet.



-Eders excellens, sade Bredenberg, många brev likt detta, som jag nu 
uppläst, hinna till Sverige, ja, till konungen, och det förmäles, att han 
redan lär vara halvt blidkad. Tsaren har nu under hungersdagarna förmått 
eders excellens att skriftligen från grevinnan begära en utbetalning av 
trettiotusen riksdaler till äntligt friköpande ur fångenskapen . . . Ångra 
inte det beslutet! Då skola onda tungor säga, att det sker av girighet. 
Med friheten kan allt på nytt bli gott som i de forna år.



Piper svarade sakta:

-Jag önskar ej de åren åter, på Christum all min sorg jag låter.



Men i detsamma vände han sig, blodröd i pannan, och ropade med tunn 
stämma:



-Va' tusan djävlar och bövlar vill herrn egentligen? Hemligt har jag bett 
grevinnan utverka konungens förbud mot penningarnas skickande.. . Därmed 
jämnt! Med mina landsmän är jag hitkommen och hos dem vill jag ock stanna, 
efter det icke blev oss civile förunnat att få en kula.



Bredenberg log åt den gamle excellensens hetta men böjde sitt huvud och 
blev stående bredvid bänken.



-Det sägs att tsaren ämnar föra ers excellens till hårt fängelse i 
Schlüsselburg, och vid nära sjuttio år är kroppen ett skört käril . . . 
Innerligen ber jag i min enfald, vänd åter till det hem, dit allt vårt 
hjärta trängtar, om än smädelser böja oss till jorden. Lägg inte den 
outplånliga skammen över oss, att den man som stått två av våra största 
konungar närmast, omkommer i hunger och trasor, landsflyktig och oförsonad 
med sitt folk!



Piper famlade utefter kojans vägg.



-Böj han sin panna inför altaret och inte inför människors avdankade 
storheter! Men blir han mig när, då förlossningen stundar, så se till att 
stoftet blir bäddat på kryddor eller på salt och kan föras till hemmet. 
Mina dagar äro snart räknade. Har jag hos två herrar tjänat de svenske, må 
jag då ock till det sista i ödmjukhet tjäna, där de nu ha sina 
olyckligaste söner.



När Bredenberg med bekymrat sinne drog sig tillbaka, kom från det 
närbelägna senatshuset en flock svenska officerare i fårskinnspälsar och 
kappor. Framför dem gick i brun mantel drabantpredikanten Nordberg, lätt 
igenkännlig på sin resliga växt De skulle utväxlas och hemsändas, och 
deras tiggarekram låg redan hoplastat bland mjölsäckarna på en pråm vid 
flodstranden.



Uppe på fästningsvallen tystnade slamret av kedjorna, och de svenska 
arbetsfångarna sträckte sig över skottkärrorna och sågo efter sina 
hemvändande landsmän. Snart begynte dock hjulen åter att gnissla och 
hackorna att klinga. Det var de ringa och namnlösa, de levande döda, 
som ingenting visste om de sina och som aldrig skulle bulta på stugdörren 
men stanna och försmäkta och dag efter dag bygga på den främmande staden.



Piper höjde långsamt den skakande handen och pekade mot vallen:



-Där stå mina bröder! sade han.



Bredenberg, som gick de frigivna officerarna till mötes, ryckte sakta 
Nordberg i manteln, och alla vände de sig mot Piper och blottade sina 
huvud. De fingo icke tilltala honom, icke medtaga en hälsning, men 
Nordberg stannade, så underlig tycktes honom synen. Han trevade över sitt 
bröst, och då han hittade bönboken, instucken mellan rocken och västen, 
Iyfte han den och pekade på pärmens kors.



-Så, Gud, leda då dina stigar, viskade han, att den mannen korats till en 
av de många bland vårt folks martyrer. Fredat, ärat vare hans kränkta 
namn!



22 Pappersgeneralen.



Klockan var annu knappt fyra på morgonen, men det gula skenet på 
björkdungarna utanför Moskva bebådade gryningen. General Lewenhaupt satt 
redan på sin vanliga plats i fönstret som en gammal uv på sin gren i 
skogen. Två gråsprängda hårtestar reste sig över pannan, och grubblande 
öppnade och slöt han de stora svårmodiga ögonen.



Väckt av några skrapande steg reste han sig och vände sig inåt kammaren. 
Framför honom stod en puckelryggig rysk jude med hängande hår.



Juden flätade oroligt sin ena röda lock om fingret. Vilka sägner hade han 
icke hört förtäljas om den gamle general Marschmarsch, som med en pris 
snuvtobak på tummen i Lithauens obygder skickat sina psalmsjungande 
soldater mot skansar och förhuggningar. Aldrig förr hade han stått inför 
en hjälte, som befallt över arméer. Han menade att en sådan måste vara en 
förfärlig man, som med en ed på läpparna och händerna korslagda på 
svärdsfästet inkommenderade pokaler och kantiner och famnslånga 
tobakspipor ända till dess röken stod så tät, att den kunde klyvas med 
värjhugg.



-Jag är bara en ringa köpman från Tula, stammade han, och jag har kommit 
hit med en oxdrift, men de svenska fångarna där i staden ha anmodat mig 
att frambära deras bön om en allmosa. Trots att de träget förfärdiga träur 
och snushorn, är det en sådan nöd ibland dem, att det skär i hjärtat. Men 
så spilla de stackarna också mycken tid på dårskap. Hela timmar sitta de 
var dag och skriva och plita. Tröste den, som tappar minsta tobaksfnassel 
i deras papper! Men det är just det, som ingen människa kan begripa, att 
de möda sig på det sättet, när de platt ingenting ha att skriva om... och 
knappt ett par rubel på kistbotten. Krigare skola väl inte svettas med 
pennan . . .

Lewenhaupt tände ett talgljus, ty det var ännu 
ganska mörkt i rummet.



-Se här! sade han godmodigt tungsint och lyste på de långa omålade 
vägghyllorna, där digra pappersluntor stodo instuckna i numrerade pärmar.



Juden snodde ännu häftigare på hårlocken, och i stället för pokaler och 
kantiner såg han fullskrivna papper, vart han vände sig. På stolar och 
bord och på själva ugnskransen låg det papper. - En underlig general den 
där, tänkte han. Är det så den ser ut, som vinner bataljer?



-Ett folk, - Lewenhaupt stannade vid hyllan, - en stat, min vän, det är 
ordning. Här äro alla fångarna upptecknade och deras räkenskaper noga 
införda. Här är vårt finanskollegium, vårt drätselverk! Hos den svenska 
magistern på andra sidan gatan står en lika lång hylla. Det är vår kyrka! 
Ännu i fångenskapen ha vi förblivit ett folk! Du, som är jude, du måste 
förstå det stora ordet!



Han nedtog ett band och bläddrade i bladen och läste och räknade halvhögt. 
Sedan gick han in i det angränsande sovrummet, och när han hade satt 
Ijuset på en pall, öppnade han en kista och begynte omsorgsfullt hopräkna 
silvermynt i olika små skinnpungar. Hela tiden fortsatte han att halvhögt 
tala ibland för sig själv och ibland till köpmannen.



-Jag har nu räknat efter, hur mycket jag har rättighet att sända till 
Tula. Men lär dig, min snälla man, att otack och avund är alla bemödandens 
vedergällning. Avund, avund, det var den mörksens hand, som söndrade oss 
så, att fienderna ryckte fanorna från våra bataljoner. Narr den som i 
denna snöda värld ropar efter vänner och hjärtan! Krigskamraten omfamnar 
dig, när du frälsar honom undan bajonetterna, men han suckar att du inte 
med detsamma själv föll genomborrad så att han kunde få din tomma plats. 
Narr den som trängtar mot andra höjder än det eviga fadershemmets. 
Fienderna ha icke slagit mig djupare sår än mina egna landsmän. Give dock 
Gud att jag så troligen tjänat min himmelske konung som min jordiske.



Bakom honom låg bibeln på täcket, och värjan, som han återfått, hängde på 
sängstolpen. För var fylld pung skrev han en rad i en bok och 
förseglade därefter pungen. Också sovkammaren fylldes så småningom av 
papper, men alltid låg vart ark bredvid det andra i god ordning. Så satt 
där vid ljuset segraren från Gemauerthof med den rykande lackstången 
framför sina sorgmodigt klara ögon, och under det att han alltjämt 
halvhögt knotade om bittra öden dagades det sakta.



Den judiske köpmannen förstod ej längre hans tal utan tvinnade och snodde 
sin röda lock och mumlade:



-Ett folk, en stat . . . ännu mitt i fångenskapen . . . Det är en vacker 
syn!



23 Löjtnant Pinello på apoteksstugan.



Löjtnant Pinello, italienaren, satt en vinternatt på fångarnas 
apoteksstuga i Tobolsk och drack starka droppar. Bakom disken ledde en 
öppen dörr till en halvmörk lada, där fänrik Kraemer arbetade som garvare 
och vände hudarna i ett stort kar.



Pinello var en god kamrat, och mellan de två vita fläckarna i håret hade 
han ett långt sabelärr från Poltava, där han i två dygn legat bland de 
döda på valplatsen. Men när han nu satt med det malörtsblandade 
brännvinet, harmades han över Kraemers envisa flit.



-Jo jo! sade han. Vara en stursk fan. Hela natten stå vid garvkaret. Inte 
komma och dricka ett glas starka droppar med en gammal vän. Kanske jag 
inte som frivillig ärligt tjänat på de svenskes arme, ja, här i 
fångenskapen till och med antagit deras av påven förbannade troslära. Vad 
säger du till det, giovane mio?



-Jag tiger och garvar oxläder, svarade Kraemer.



-Ja, du tiger och garvar oxläder, du, men jag veta ett oxläder, som vi 
utländare fått att garva, och det vara det svenska sinne. Jag nyss ha 
tagit vackra löjtnant Rothlieb med mig ut på berget och sagt med handen på 
hans bröst: Rothlieb, böj här på detta rum sina knän och tacka den gode 
himmel att Rothlieb blivit så fagert skapad och så behaglig inför alla 
kvinnor! Skäms han inte att gå och stura mitt i leken... Santa Maria! Vad 
tror du karlen gjorde? Stora karlen begynte sucka, och jag kände hur tomt 
det hjärta skramlade i bröstet hans. Jag gick då till löjtnant Becks fru. 
Fast hon är ett helgon och en gammal granrisviska, där barret sticker ju 
torrare det sitter, hon i alla fall vara en kvinna. Jag uppvaktat henne i 
timmar. Näsan vara litet prickig och ögonen två klarblå vattendroppar, en 
riktigt sval dag i månad septembris. När jag berätta, hur jag i 
västanvädrens sus på blomsterplanen hör den gode gudens alla änglar 
sjunga, hon svara med att kalla löjtnant Rothlieb en dålig människa. Hon 
sedan blir snurrig och obstinat och lillförnäm, men lärer det platt intet 
annat betyda än förlägenhet. När jag först svor den svenska fanan tro, då 
smattrade domsbasunen som bäst mot den bordsgaffel och den fontang, och 
det, som urskuldade den peruk, var att den skylde. Nu eldas ugnen het för 
de stackars fångar med kvickt huvud, som spela commedia. Ack, kamrat, jag 
hava sett i mitt land heliga systrar, doftande av ljuvlig ödmjukhet och 
himmelsk kärlek. De tala om Guds godhet, men icke om människors ondska. 
Ack, kamrat, kom och se kvinnorna i mitt land, när de omfamna sina barn 
eller sitta med sina vaxljus och gråta på gravarna! Det är att se hjärtan 
brinna. Vad säger du därtill?



-Jag tiger och garvar oxläder.



-Ja, du tiga och garva oxläder, du, men vet du varför de svenska förbliva 
ett litet folk, varför de mitt i segrarnas tid aldrig fingo tio millioner 
barn? Vet du varför Sverige och svenskt språk aldrig likt kokande vin 
svämmade över den europeiska karta och bildade ett odelbart storrike? Jag 
säga varför. De ha inga eldklor på fingrarna. Det svenska sinnet vara från 
begynnelsen ett så hart oxläder, att det endast kunna tuktas med pliktens 
kalla hammare. De svenske kunde från begynnelsen varken segra eller stupa 
av kärlek, bara av plikt. De älska inte ens varandra. De svenske låta 
hellre hänga sig än de skänka en landsman full rättvisa. Deras sinne från 
begynnelsen vara en stenbunden mark, men vi polska och tyska och franska 
och italienska renegater ha vattnat med vårt äventyrareblod, där nu 
fåglarna börja i lövet sjunga. Droppar av sådant äventyrareblod hänga på 
grenarna i era stoltaste stamträd likt pomeranser i en ek, ja, den 
pomerans ofta sitta i själva roten, du! Saft av den pomerans flyta i er 
egen hjältekonungs ådror. I käre svenske, hörer vad jag säger. När ni i 
rullorna hitta våra äventyrarnamn, inte glömma att vi blandat blod samman 
i otaliga faror, att vi främlingar varit de muntraste soldaterna . . . 
varit flöjterna där ni varit trummorna! Av kärlek jag hava svurit den 
svenska fana tro och av kärlek jag trofast hålla den eden till sista 
andepusten, för si plikt och kärlek måste till sist bli ett och 
samma. Räcka handen, kamrat, åt den lille italiensken och alla hans 
gelikar. Vad säger du därtill?



Kraemer torkade armarna på förklädet och steg ut i apoteksstugan.



-Jag är inte berest och mångerfaren som du, Pinello. Litet vet jag vad vi 
varit, knappast vad vi äro. Men bliv hos oss. Kom med mig hem och ställ 
dig vid vårdtornet på Brunkeberg och ropa, att alla de skola samlas 
omkring dig, som vilja våga livet för ett dåd. . . sak samma vilket, sak 
samma om det är utan mening... sak samma om du bara har att föreslå en 
folkvandring på nattgammal is över Ålands hav. Då skall du blekna och 
märka, att du kastat ett eldsbloss. Torrt granris kan brinna, du, och då 
luktar det som österlandets specerier och rökelser.



Hans händer fattade broderligt den svartmuskige främlingens.



-Varför då arbeta så träget in på natten? frågade italienaren.



Kraemer svarade:



-Därför garvar jag mitt oxläder, att jag, så snart det blir mjukt och 
färdigt, skall få lämna det till fru Beck och hennes skolbarn. De skola 
därav sömma livstycken, som vi hemligt kunna påtaga under rockarna. Här är 
en sammansvärjning å bane mellan fångarna ända långt bort till Arkangel 
och Kasan. Med vapen i hand vilja män, kvinnor och barn gå tillbaka genom 
hela Ryssland ända ned till konungen i Bender. Sådana ha nu de svenske 
blivit! Vill du följa oss, guitarrknäppare?



24 Fångarna i Tobolsk.



Vid en av de tomma gatorna i Tobolsk låg ett omålat trähus och uppe i 
gavelkammaren samlades några av de svenska krigsfångarna. Bordet stod 
dukat med blötta gäddor, ugnspannkaka och havresoppa, och den gudaktiga 
fru Beck, som nyss hjälpt fru Morton att undervisa skolbarnen i sömnad, 
hade för kvällen blivit utsedd till värdinna.



Tunga steg ruskade vindstrappan, och oupphörligt öppnades dörren. Där kom 
kapten Wreech med sina andaktsböcker och den inbundne fänrik Stjernflycht, 
som aldrig kunde lockas till ett leende, och den livlige löjtnant Köhler, 
vilka alla som skollärare tjänade sitt knappa bröd. Löjtnant 
Sprengtporten, som ännu kring handloven bar ärr efter kedjorna i Kasans 
torn, samtalade så pass högt med den vackre löjtnant Rothlieb, 
flicktjusaren, att fru Beck gav dem ett frågande ögonkast. Den haltande 
kapten Rubzoff, som vid Memelströmmen följt närmast efter konungen, och 
den i fångenskapen ännu alltid lika putsade kapten Vult tummade och 
undersökte de snushorn, hårpungar, tagelperuker och nattmössor, vilka 
kornett Ennes och hans vänner tillverkat och nu förevisade i en korg. Där 
kom kapten Stralenberg, som nyss rest sig från sina kartor sedan han 
dragit den första meridianen över Tobolsk. Kornetterna Fries, Westfelt och 
Toll, som gått kring och sjungit på gårdarna, skramlade med sina tomma 
sparbössor. Ryttmästare Hall, som blivit färgare, svängde med sina mörkblå 
fingrar sockerstruten över pannkakan. Ryttmästare Ridderborg, som 
försörjde sig med brodering, upplockade ur rocksäcken nystan av silvertråd 
och ställde dem runt fatet som granna påskägg, men löjtnant Beeth, som 
blivit guldsmed, framlade på bordshörnet till beskådande en blank dukat - 
den första, som någon av dem sett på två hela månader.



De yngre männen ställde sig försagda och stela utefter väggarna med 
händerna på ryggen. Haberman den hederlige gymnasisten från Viborg, vilken 
tjänade som dräng och hade lappade skinnbyxor, höll sig förläget så hårt 
fast vid dörrposten, att ryttmästare Balck, som själv endast hade ett 
fuktigt brygghus till hemvist, måste draga honom fram till bordet. Också 
Bergman, som haft kornetts rang men blivit degraderad, därför att han 
under den långa vandringen från Poltava hotat och förbannat sina egna 
förmän, höll sig med sådan blyghet fast vid ugnskanten, att fru Beck måste 
lägga för honom av anrättningarna och räcka honom tallriken.



Nu klappade Wreech i händerna och begynte tala.



-Vi tacka dig, himmelske fader, för din godhet mot oss stackars eländiga 
fångar, som nu var söndag kunna församlas kring en gemensam måltid likt i 
de gamla dagar. Näst dig tacka vi de redliga kamrater, som genom sina 
händers arbete bragt det därhän att vi också ibland kunna bespisa våra 
fattigaste och mest utarmade bröder och skolbarn. Även har Belau, vår 
trofaste läkare från fordom som nu dött i Moskva, testamenterat oss sin 
sidennattrock, och den har blivit såld för hela sju rubel och tjugu kopek. 
Ehuruväl fångenskapen blivit oss en hälsosam prövning, skönja vi varje 
timme, att din hand ännu är över oss. Vi hava i dagarna förnummit, att 
Erik Armfelt, som i halsjäm och kedjor så länge suttit fastsmidd vid 
fängelsemuren, nu hulpits till frihet, och vi tacka dig, att Piper, vår 
gamle excellens, omvänd till en levande tro och genom hungersdöden luttrad 
från mänskliga svagheter, nu inträtt i din himmels rättfärdighet.



När Wreech tystnade, framsteg Stjernflycht och fortsatte att tala.



-Innan vi sätta oss ned, anropa vi dig, fader, för alla våra landsmän, som 
försmäkta i svavelgruvorna och stenbrotten och långt fjärran i Tartariet 
och i dalgången vid kinesiska muren, änskönt de intet annat förbrutit än 
att redligen ha tjänat sin herre. Räck din nåds kalk åt vår krigskamrat 
Rühl, som sedan åratal ligger i lumpor och smuts i ett underjordiskt valv, 
där han redan sett sin vän Taube omkomma i elände. Skänk dödens 
förlossning åt Hermelin, så framt det talet är sant, att han, undangömd 
och ensam, ännu försmäktar i ett kloster i Astrakan. Styrk med din 
tröst Seulenberg och Hay, som sitta i var sin jordkula långt ute i 
ödemarken, och Anders Oxehufvud, som en tysk köpman sett gå med sele 
framför plogen. Gud, vår Gud! Talar icke Jeremias och säger: Zions barn, 
de ädla, de aktade såsom renaste guld, huru hava de icke nu blivit räknade 
lika med kärl av ler, verk av krukomakarens händer. De som åto 
läckerheter, de försmäkta nu på gatorna, de som buros i scharlakan, de 
famna nu gödselhögarna. Snabbare voro våra förföljare än himmelens örnar. 
Själen i vårt liv, Herrans smorde, vart fångad i deras gropar, han, under 
vilkens skugga vi hade tänkt att leva bland folken . . .



Blåsten skakade rutorna och rasslade i starrgräset utanför fönstret.



-Goda fru Beck, viskade Stjernflycht, medan han framflyttade stolar åt de 
äIdre herrarna, det är bara en, som jag ännu saknar. Det är vår älsklige 
vän, Ferdinand von Kraemer, den unga kornetten. Ett renare och mera 
plikttroget hjärta har aldrig klappat i ett svenskt bröst. När jag ser 
honom måste jag tänka på en sval och klar sommarnatt.



Innan fru Beck ännu hunnit att svara, kom redan Kraemer i vindstrappan med 
kappkragen uppslagen och han fäste på henne sina blå ögon.



-Jag har någon med mig där nere, som ni alla kanske helst vilja slippa att 
se ibland er, sade han med sänkt stämma. Det är Leijon. Jag försöker att 
locka honom från sitt dagdrivareliv på krogarna. Om vi bara taga oss an 
honom med en smula tålamod . . . Det är intet ont med honom i grunden . . 
.



-Hans lätta sinne är vårt så olikt, svarade fru Beck med hårt tonfall och 
milt ansikte.



-Ni skall inte vara så sträng, fru Beck!



Hon sysslade vid bordet och satte kring tallrikarna. Sedan gick hon till 
dörren och ropade nedåt trappan:



-Kraemer är en rättskaffens man, och den, som han har fördrag med, den 
låser heller ingen av oss ute. Kom upp, löjtnant Leijon!



Tidigt grånad, med svårmodiga ögon och kinderna blodröda av frost och 
dryckjom, steg Leijon över tröskeln och bjöds genast en stol, som hade han 
varit en av de förnämsta. Till en början satt 
han helt stilla, men när måltiden väl kom i gång och ölet blev upphällt 
och ingen längre ens kom ihåg, att han var med, då grep han helt plötsligt 
fru Becks motsträviga händer och kysste dem och berättade med vilken 
oskrymtad vördnad han älskade henne. Från stol till stol vallade han med 
sin mugg och omfamnade och kramade bekanta och obekanta. Slutligen gick 
han till ungdomarna, som ännu stodo utmed väggen, och bad dem att dua 
honom, och när han kom tillbaka till sin plats bredvid Kraemer, var muggen 
tömd. Då slingrade han armen om Kraemers liv och kastade sin grå lejonman 
från pannan. Sedan slog han med den lediga handen i bordet, så det sjöng.



-Var har det svenska kuraget blivit av, bussar! Platt intet frågar jag 
efter er Jesus . . . Skall Leijon förlusta er, så ro hit med en anständig 
färdsup! Va sa'?. . . Kraemers hederlighet . . . Tror ja', det! Tror ja', 
det! Men ha ni hört någon tala om Kraemers kvickhet? Man har sin plikt, 
säger han. Inte skratta i olyckan . . . inte heller gå och taga sig av 
daga . . . Bara sitta och slita ut böxorna för fem styver i veckan. .. 
Nej, vet ni vad! Jag tänker göra som Stjernkors. Jag tänker bli ryss och 
svära på rysk religion och huldeligen äkta ett ryskt fruntimmer. Leta bara 
fram'na, snälla rara fru Beck! Leta bara fram'na! Varför skulle det vara 
sämre här än där hemma? Är gräset där grönare, är halmen där mjukare?



-Kära vän och kamrat, svarade Kraemer saktmodigt. I botten har du ett gott 
barnahjärta, och jag vill dig så väl. Men hemlängtan är den tyngsta sjukan 
av alla, och jag menar bara, att veta vi oss göra vår plikt, så ha vi 
stackars landsflyktingar dock något här i världen att glädja oss åt.



Det gula håret låg slätt uppstruket från hans klara panna, och Leijon 
nickade åt honom.



-Glädja oss . . . Det vill jag mena att vi kunna. Vet du varför till och 
med rysken håller av oss svenskar, ja du, det är inte bara för våra 
höviska manérer och för att vi lära hans barn att skriva och läsa. . . Kan 
du tänka dig, i dag på examen gick jag in i skolan och beskrev för barnen 
Mesopotamiens huvudstad Krokedrummelum, där det inte finns en enda 
sovstuga utan bara krogar och värdshussalar och där vagnarna inte rulla 
på hjul utan på öltunnor och kuttingar... Och dragonerna och de 
ryska pälshandlarna, som sutto bland barnen på bänken for att helt 
demödigt passa på att få lära sig något nyttigt, de skrattade så att fru 
Beck körde ut mig . . . Anacka! Därför, ser du, tycker rysken och hela 
världen om oss, att vi mitt här i eländet kunna taga både honom och hela 
Sibirien i famn och vara så hurtiga, att det blänker om oss.



Kraemer såg honom djupt in i ögonen.



-Ack, du gamle bror och hjälte av ölmuggen! Jag känner lönngångarna under 
de svenskes munterhet.



Men fram mot kvällen begynte Leijon att svärja och döna, som hade han 
varit själva fältmarskalken, och fru Becks iskalla händer togo sakta 
ölmuggen ur hans.



-Jag håller inte dryckeshus! sade hon barskt. Och vi har inte kommit 
samman för att leva i svalg och synd!



Kraemer föll henne snabbt i talet, för att icke Leijon skulle höra de 
stränga orden, och ställde så att han fick honom med sig ned från 
kammaren.



-Jag vill gå till kyrkogården! ropade Leijon. Där bredvid ligger den bästa 
krogen. Medgång och munterhet skänka hälsa och långt liv.



-Du kan härifrån själv se kyrkogården nere vid den igenfrusna floden. Där 
i närheten finns inte ett enda hus.



-Jag vill gå ned och se om gräset har tagit sig, som vi sådde över Rääfs 
lilla son.



Kraemer skakade på huvudet och tog honom under armen. En bitande nordan 
ven från den öde tundran, och ingen vandrare syntes. Snön hade yrt undan 
från vägen, och tysta gingo de båda vännerna framåt. Redan på avstånd 
läste de i skymningen den vita svenska skriften på träkorsen.



-Stanna och läs högt, bror Kraemer! En min frände lärer ligga i Ukraina och 
en i Bender. Vi ha på femton år strött svenska benknotor ända från Ishavet 
till Arkipelagen . . .



Kraemer ryckte honom i kappan.



-Kom, säger jag! Det här är dårskap.



-Gräset har frusit bort . . . Säg mig, säg mig! Äro de inte heller hemma, 
de döda? Äro de inte hemma, de som redan ligga i mullen? Tala med mig, 
Kraemer! Du kan näpsa havet. Du för en sådan ro med dig.

-Tig, tig, och låt mig vara! Jag vill inte höra på dig. Grubbla inte 
på sådant, utan låt oss i stället betänka våra plikter!



-Men jag frågar dig, skola vi inte ens vara hemma, när vi döda sova på 
Guds sköte? Hemma, hemma . . . förstår du det ordet . . . hemma! Skola vi 
aldrig, aldrig komma hem?



-Du vet inte med vem du talar, Leijon! Jag är svagare än du.



-Hemma . . . Inte sant, du har också grubblat på det ordet . . . Du har 
gått och upprepat det stilla för dig själv . . . hemma, hemma! Det börjar 
med att barnet räknar spikarna och kvisslorna i golvet . . . Hemmet, ser 
du, det är något, som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort 
träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och 
ett helt hus, en hel bygd, ett helt land . . . och utanför det landet 
förlorar till och med luften och vattnet sin vederkvickande smak... Kan du 
inte försäkra mig, att våra kamrater, som ligga här under oss i den 
främmande och steniga mullen, äro hemma?



Kraemer drog honom allt häftigare i kläderna.



-Gack härifrån, säger jag dig! Det är vår plikt att inte orda om dylikt 
fåfängligt utan föregå manskapet med kristligt tålamod.



-Haha! Nu fick jag dig just vackert i fällan! Men jag själv . . . Tror du 
en munter knekt på allvar går och sörjer? Då känner du inte min 
tiggarvisa, som jag satt ihop för att sjunga på gårdarna, när jag ibland 
behöver ett runstycke.



Han gick allt längre och längre bort på körvägen utefter floden, och 
Kraemer, som stod kvar vid kyrkogårdsstängslet, hörde honom uppstämma sitt 
bettlarekväde:



På Uppsala slätter står stugan den ljusa, och dagar och nätter i lönnarna 
susa. De dröja så korta, men åren bli månge, och jag, som är fånge, jag 
gick - och blev borta!

Allt avlägsnare ljöd sången i stormen.



Min röst är försupen och bläddrig min tunga. Häll brännvin i strupen, så 
börjar den sjunga! Sju glas må ni bjuda, rött vin i det ena! Sju år fick 
jag tjäna det lejon av Juda. Tolv sår såg jag lysa och log när jag nöddes 
på drivan att frysa, men svalt sen jag föddes. Tolv kämpar fått färga med 
hjärtat min värja. Nu sitter den stungen till fästet i sanden vid Dniepern 
på stranden. Tolv slantar ur pungen lägg krigarn i handen, de största och 
bästa, om vilka ni kivat var dag med er nästa. Rex Carolus vivat!



Rösten dog bort, och ensam återvände Kraemer till sin torftiga men vårdade 
kammare, där det knappast fanns ett dammkorn på bordet. Han avklädde sig 
och gick till sängs men kunde icke sova. Gång på gång spratt han upp och 
Iyddes. Det är bara blåsten, tänkte han och drog täcket ända upp till 
pannan, men efter en stund satt han åter lika vaken i sängen. Det lät som 
hade någon kastat sand på rutorna.



Han släckte det ännu brinnande talgljuset och gick i blotta linnet till 
fönstret.



När han öppnade det, såg han nere på gatan en liten man, som oupphörligt 
vinkade åt honom. Han igenkände på fårskinnspälsen och halvstövlarna, att 
det var en rysk bonde.

-Lilla far, sade bonden. Jag har ofta mött dig i sällskap med den 
muntra svensken löjtnant Leijon . . . Aldrig har den mannen gjort mig 
annat än glädje. Det var nu så, att han länge har bott hos min hustru och 
mig. Fast han rätt aldrig betalat för sig, höllo vi så hjärtligt av honom, 
och om kvällarna berättade han, hur han och den svenske kungen i Polens 
skogar brutit upp käftarna på leoparder och heliofanter och andra från 
helvetet uppsträckta djuriska plågoris. . . Nog kunde han ibland sätta sig 
i källarsvalen och tiga, men fick han då bara ett glas eller par blev han 
snart igen samma snälla rolighetsmakare . . .



-Ack de svenske! mumlade Kraemer. Har jag inte alltid sagt: jag känner 
lönngångarna under deras munterhet!



-Lilla far, när nu löjtnanten inte kom in till oss i afton, gick jag till 
ladan, där han hade sitt sovställe . . . Och där låg han också. Han hade 
tagit sig själv av daga. Den myckna munterheten blev honom väl till sist 
för stor att bära . . .



Natten vart blåsig och mörk. Nästa morgon skrevo fångarna i sina dagböcker 
om Leijons död. Därefter antecknade de, att Kraemer under mörkret 
bortkommit från sitt kvarter. Ingen hörde sedan något om honom och ingen 
återfann hans lämningar, men till manskapet sade officerarna:



-Han har räddat sig hem till de sina.



25 Lejonburen.



Num Eddaula var hövding för sanningssägarnas brödraskap. De bodde var och 
en för sig i sina hem som köpmän eller lärda tolkare av de äldsta 
skrifter, men vart år vid första nytändningen efter beiramfesten samlades 
de om natten med bloss och vita kläder i en avlägsen klyfta.



En natt när Num Eddaula på den steniga bergsstigen återvände från ett 
sådant möte, sade han till tjänaren, som bar facklan:



-Vi ha nyss besvurit vårt brödralöfte att alltid tala sanning utom i en 
ting, nämligen när det gäller egna goda gärningar. Dem skola vi förtiga 
eller bortljuga, och vi skola eftersträva att dö förgätna. Vad speglar 
skönare evighetens stilla storhet än glömskan? På hela jorden finns icke 
ett rum så vackert som en glömd grav. Gräset susar där annorlunda. 
Fåglarna kvittra där annorlunda. Hör mig, min vän! Sanningssägarnas 
fritalighet har så förtörnat sultanen, att han lovat utrota dem med svärd, 
så framt han ej i bot får mitt huvud. Det är lätt igenkänneligt på 
födelsemärket vid ögat. Jag vill vara man att själv bära det huvudet till 
honom. Men det är en god gärning, som icke längre förblir god om den 
eftertraktar berömmelse, och jag äger varken åstundan eller rätt att yppa 
den. Anade de våra min avsikt, skulle de binda mig och gömma mig och 
försvara mig till det yttersta. Därför skall du lönligt följa mig, och när 
jag lidit mitt straff, skall du i stillhet jorda mig på ett okänt ställe 
och sedan utsprida, att jag blivit gripen mot min vilja som en feg och 
flyende stackare.



När det dagades, kastade tjänaren facklan, och de nedstego till det 
blommande fältet vid slottet Timurtasch, där sultanen höll lustläger.



Num Eddaula förvirrades när han såg de präktiga rustningarna och tälten. 
Begärligt lyssnade han till en slav som förtalde, att den svenske 
konungen bodde på slottet med sitt torftiga krigarhov, halvt som fånge och 
halvt som hedersgäst.



-Låt oss gå dit upp, sade han till sin tjänare, ty själv är jag en svag 
man, och åsynen av en hjälte skall förläna mig styrka. Mina ögon, trötta 
av ålder, skola sedan sluta sig med glädje.



De gingo genom trädgården, där sommarsolen sken mellan fikon och mullbär. 
På gången leddes Brandklipparen till vattning. När de kommo i slottets 
trappa, mötte de bland de turkar, som nyss fått kasta en blick på 
konungen, själva sultanen, förklädd till janitsjar. Num Eddaula tryckte 
sig intill muren och drog det utslagna håret över födelsemärket vid ögat, 
men han kände på handloven andedräkten av den mun, vilken samma afton 
skulle befalla hans död. En hjälte, en hjälte ville han se framför sig, 
eller också skulle han själv begynna vackla!



En dörr öppnades. Han tog ett par häftiga steg framåt och böjde sig, och 
genom hålet i en skärm betraktade han konungen.



Det vida gemaket, där sultanens danserskor ofta vid flöjtspel trampat 
mattorna, var från golv till tak och utefter väggar och fönster så 
överspunnet av mångfärgade arabesker, att Num Eddaula trodde sig se en 
lövsal, där mellan blommor och rankor förtrollade spindlar fäst sina 
guldnät. Vid bortersta väggen låg konungen på en smal fältsäng och med 
skjortan väl knäppt ända upp till halsen. Övermannad, utan soldater, utan 
makt och dock envåldsherre över ett avlägset rike, hade han icke ens nog 
med penningar för de handtryckningar och gåvor, som voro nödiga vid ett 
möte med sultanen. Han kunde icke ödmjuka sig inför de främmande 
sändebuden och stiga fram till sultanen som en slagen och utblottad 
flykting. Han rodnade vid tanken att behöva visa sig inför sina lakejer 
och stallknektar som en avväpnad arrestant, vilken måste foga sig efter en 
annans vilja, hur ivrigt de än dagligen upprepade, att allt skedde på hans 
egen nådiga befallning. Därför hade han i stället lagt sig till sängs; det 
som fattades honom var icke hälsa utan penningar. Allt sedan kalabaliken 
hade han förblivit liggande månad efter månad. Han ville icke ens sätta 
foten på golvet utan lät bära sig i lakanet till en divan, då sängen 
skulle ombäddas. Hans båda livläkare Skraggenstjerna och Neuman 
märkte med ängslan att hans lemmar begynte stelna och förlamas som 
på en fakir, vilken till Guds ära länge uthärdat i samma ställning på en 
sophög. Fåfängt bådo de honom att åtminstone en gång vart dygn resa sig 
och taga några steg över mattan.



Också Num Eddaula tyckte sig betrakta en av de heliga män, som 
vördnadsfullt brukade hälsas under någon lummig ek eller på solsidan om 
någon avlägsen turba.



Hostande hade nyss den bröstsjuke magister Eneman berättat om sina långa 
resor. Han skakade ett par krokodilungar ur två medförda flaskor och 
förevisade, hur de sprutade grönt och svart etter, medan de levande 
förbrändes i en glödhög på den runda mässingsbrickan framför sängen. 
Konungen stödde armen över kuddarna och såg ned på de i glöden slingrande 
djuren.



-Månn att man med bara värjan kunde fälla en vuxen krokodil? sade han. Man 
kan det man vill.



Den luddslitne hovkansleren von Müllern, vilken nu begynt att tjänstgöra 
som överkock sedan ingen annan fanns, strök småmysande sina blekta 
rockskört.



-Kan man, om man vill, också grädda ostkaka utan ägg och grädde?



-Man kan anskaffa det som tarvas . . . i nödfall med klingan.



Grothusen satte sina pepparbruna näsborrar i vädret och trummade på den 
galonerade paradhatten samt vände sig lågmält till Müllern.



-I allra värsta fall skaffar man sig det behövliga mot vierzig procent.



-De ädla pasjorna se så glättiga ut. Varom samtala de? frågade Num Eddaula 
den närmaste lakejen, men denne blev helt brydd och svarade medlande och 
på måfå:



-De tala om ett av de vackraste ställena i evangelierna.



Därvid råkade han på det hala golvet att stöta till skärmen. När konungen 
då fick syn på den ärevördige åldringen, vinkade han honom närmare och 
befallde Grothusen att vara dolmetscher.



Konungen sade:

-Säkert är du en vis man. Skulle du också ha 
mod att stå där kulorna pipa?



Num Eddaula sänkte turbanen och strök eftersinnande det vita skägget, som 
räckte ända till midjan.



-Jag hör till sanningssägarnas brödraskap och får icke tillräkna mig några 
dygder, men svara mig du, som är en hjälte! Om dina första lärare sagt 
dig: Döda icke, döda icke ens på en glödhög det styggaste och grymmaste 
bland djur. . . Om de höga pasjorna omkring dig och alla människor var 
morgon sade dig: Döda icke, ty det är synd. Bliv hemma i ditt rike och 
vakta skördarna, fast du därmed ingen berömmelse vinner . . . Skulle du ha 
mod därtill? Har du i olyckan mod att ödmjuka dig och erkänna dig besegrad 
och förlåta dina fiender och bödlar?



Konungen rynkade pannan.



-Bör inte en god soldat hellre visa sig ståndaktig?



-Du som hatar lögnen och aldrig ville att andra skulle ljuga dig 
fullkomligare än du var! Hög är din panna och ädel, stora äro dina ögon, 
men du har ett ont veck om din sammanbitna mun. Man tror att den ler, men 
den ler icke. Det är något helt annat som de läpparna förmäla. De fresta 
Gud. De säga att din vilja är hans. Du samlade ditt folk och det blev 
slaget. När Gud har slagit ett folk, vältrar han ett tungt klippstycke 
över griften och påbjuder stillhet. Han vill åter se gula åkrar och 
lekande barn. Men du fortsätter striden ensam - och mot honom. 
Sanningsvittnena, alla de ståndaktiga, de i medgången ödmjuka, i olyckan 
stolta, de ha rest sig ur sina tankar för att se dig - och nu vända de sig 
bort. Kanske har ditt folk fött många stora män och konungar, men kunde 
väl någon bland dem från begynnelsen stå mer danad till en ljusens 
stridsman än du? Du fruktade glömskan. En stjärna skulle ha tänts på din 
grav och brunnit i tusen år. Men lyckan blev dig mot, ty Gud ville slå dig 
och ditt folk. Så fullborda din hjältegärning! Skjut undan den fåfängliga 
berömmelsen liksom du försmått vinkannan och kvinnorna. Gör det ödmjukt 
eller gör det stolt, vilket du kan. Gå bort och sätt dig i de besegrades 
och de förarmades vrå. Gå bort och sätt dig som Job på askhögen. Du kan 
befalla över ditt ansikte, befall också över dig själv. Du förmår 
mer än du verkställer. Det är det som Gud aldrig forlåter en hjälte. 
Aldrig lyfte han på sin högra hand en genomskinligt renare ädelsten än 
du, och aldrig slungade han i vrede sitt eget verk så djupt ned i mörkret 
. . . och därför älskar jag dig, ty jag är en människa. Av alla män jag 
mött, ingen har jag älskat såsom dig, ingen. Vakta dig, vakta dig, det 
finns också andra som älska dig och som äro långt farligare än dina värsta 
liender och belackare.



-Och vilka äro de?



-Narrarna! De ha lagt märke till det vecket omkring din mun och tyda det 
på sitt eget språk. Narrarna vända sig icke bort. De hänga sig fast i 
kläderna. Narrarna behöva en narrhjälte, en lagerhöljd ärkenarr för alla 
tider och därtill vilja de kora dig under jubel. Narrarna fråga icke stort 
efter hurudan du är. De älska icke människor. De likna de små aporna, som 
i palmlunden vid Hidjas sitta hopkrupna på stengudarna och äta dadlar i 
solskenet men som skrikande och förföljande begynna hoppa från gren till 
gren, när de höra en människas steg. Konung, döden fruktar du icke. Gud 
skall en gång räcka dig den av barmhärtighet i en stund, då han minns hur 
din gossehand förde kerubernas svärd. Djupare skall hans hämnd drabba. Han 
skänker dig åt narrarna.



-Du går vitt i frispråkighet.



-Jag vill endast rannsaka, hur långt ditt mod räcker, efter du är en 
hjälte. Har du mod att dö glömd?



Konungen mulnade än mer och letade efter ett svar. Han satt på tvären i 
sängen med täcket hårt åtlindat om knäna och fötterna.



Num Eddaula korsade händerna över bröstet och böjde sig.



-Så finns det dock mycket, vartill ditt mod är alltför ringa.



Grothusen slog hatten i mässingsbrickan.



-Du, som är en sanningssägare . . . Vem säger, att inte du står här och 
yves över din ödmjukhet? Vem säger att det inte tarvas mod till att vilja 
dö ihågkommen?



Num Eddaula slöt ögonen och grep med sina smala fingrar ångestfullt 
omkring sig i luften.



-Där talade du sanning, pasja. Ryktbarhet, det är orent förtal, oren ära. 
Det är irring och sken. Den högmodige blir kallad ödmjuk, den 
ödmjuke högmodig. I världens beryktade män och kvinnor alltsedan Adam, hur 
mycket skulle väl återstå av sanningens klara guld, om den villande askan 
kunde bortsållas? Och du, konung. Vem läste din sista tanke om aftonen, 
när du somnade? Vem såg dig i ensamheten, i mörkret när du låg vaken? Vem 
skall en gång vid din bår kunna lägga handen på hjärtat och säga: Sådan 
var han! - Endast narrarna skola våga det och säga: Spörj oss, han var som 
vi! - När de tröttna att lovprisa, begynna de stena och begyckla dig och 
peka finger åt din tunga huggvärja. Din fredlösa grav skall bli deras 
käraste tillhåll. De skola där stå så tätt packade, att de kloka icke 
kunna komma dina multna ben nära. Men det säger jag dig. Kora dig narrarna 
till sin, och kan du dock ännu en gång resa dig och samla omkring dig de 
kloka och sanningsvittnena och de ståndaktiga, de i medgången ödmjuka, i 
olyckan stolta -då har du bestått provet. Då förblir du en kämpe av Gudi 
ännu som minne och skugga. Då ha människorna vägt dig med falska vikter. 
Då är du den jag vill att du vara skall!



Num Eddaula kastade sig på knä med pannan mot mattan.



-Jag är en svag man, som hämtat styrka genom din åsyn. Mycket har jag i 
mitt liv förbrutit, mycket smått. Har jag inga ärr på min hud, jag har dem 
i min själ. Jag vill glömmas, glömmas. Jag vill sova, sova. Den ryktbare 
blir en slav hos andra. Allt eftersom han är sin sista herre till lags får 
han en krans flätad i håret eller hugg och slag. Ingen kärlek mäktar att 
Iysa frid över hans mull. Där växer allt högre ett träd med allt 
underligare knutna grenar och med aldrig tystnande oro och suckan i lövet.



Ingen svarade honom. Det blev stilla i det vida gemaket. Slutligen 
klingade det och slamrade på mässingsbrickan, och konungen räckte en blank 
dublon åt den vitskäggige spåmannen. Han kröp på knä fram till bädden och 
tryckte sitt ansikte mot det nedhängande lakanet men sköt myntet ifrån 
sig.



-Du må leva, du må dö, sade han, beständigt skall det stå en strid omkring 
dig. Jag går till vila.



Tidigt nästa morgon blev Num Eddaula avrättad utanför sultanens tält. Den 
trygga vissheten om glömska bredde sin stillhet över hans yttersta timme.

Tjänaren begrov avsides hans kropp mellan två cypresser. När graven 
var igenskottad, överströdde han den med majskorn åt duvorna, som i 
hundratal församlades från dungar och träd. Snart spirade buskar med vita 
hlommor ur marken. Trötta soldater och herdar funno där ett skuggigt 
ställe och lade sig ofta till en stunds vila i gräset. Det var ett 
fridlyst rum. Där sov en glömd människa.



26 Kungsritten.



Hovkanslern von Müllern satt på en träpall framför sin kammarspis i 
svenska kungens hus i Demotika och gräddade pannkakor. Han lyfte sitt ena 
luddslitna rockskört mot eldsljuset och synade det.



-Nog hänga galonerna ännu fast på syrtuten, sade han till överste 
Grothusen, som stod bredvid och värmde sig, men skamligt svartnade äro de. 
Och det andra svenska följet börjar, fan tage, se ut som ett riktigt 
zigenarepack. Jag säger som Fabrice: jag kommer snart inte ihåg hur 
penningar se ut, om de äro runda eller fyrkantiga.



-De äro så runda att de trilla som hjul! svarade Grothusen och gnuggade 
upprymt sina händer. En kung, ett hov, en hel liten arme utan annat än 
litet vigilerat småmynt på fickan . . . och det i en turkisk skråköping, 
hundratals mil från det egna fosterlandet! När i tiden såg du maken? Gud 
förlåte mig, men är det inte en så kostlig syn, att det ingenting gör, om 
det ibland är tunt med sockret på pannkakan. Från Porten få vi inte en 
enda pung längre. Fast jag knappast har tid att sova om natten utan bara 
får syssla med att uppnegociera respengar från all världens schackrare, så 
förstår jag knappast, hur vi hederligen skola komma härifrån. Jag har sagt 
hans majestät, att vi få ta hela raden av fordringsägare med oss som 
eftertropp ända hem till Sverige och inkvartera dem i Karlshamn, till dess 
de bli gäldade. Tänk dig, lilla Karlshamn propp fullt av turkar, som 
knäfalla i gathörnen och anropa Allah! Joo, du! Bara vi nu komma i väg! Vi 
måste draga åstad med pukslag och trumpetande som det anstår svenskar, 
begriper du! Lyckligtvis ha vi kvar grannlåten sedan i somras, då jag var 
på avskedsambassad hos storherrn. Det finns visserligen varken stoppning 
eller foder i schabraken, men utanpå sitter det så mycket mer mässingstråd 
och tofsar... och det är huvudsaken . . .

Och själv ser jag ju ut som en hel excellens? Va ba? Spetskrås, 
snusskecl av rent dukatguld . . . I skåpet en hederspäls, skänkt av 
sultanen, ett par nedkippade tomor, en nattmössa och en sidennattrock, 
som Düben skulle vara säll att få bära i själva högmässan. Men det är 
också det sista, och få se vad som blir kvar av hela saligheten, innan vi 
komma hem!



Ju längre Grothusen talade, dess muntrare blev han. Slutligen gick han 
till fönstret och slog upp det på vid gavel.



-Vad är det? frågade Müllern och drog frusen igen rocken.



-Det är en hop turkar, som stå och vänta på att få se hans majestät rida 
ut. Det är nämligen störtregn, och då kunna de ju begripa, att han inte 
vill stanna inne.



Grothusen grävde och letade i rockskörten, och då han hittade ett par tre 
stora silvermynt, kastade han dem genom fönstret och ropade:



-Så här se pengar ut! Leve de svenske och deras frikostiga, stora, 
mäktiga konung!



-Är det dina egna pengar eller kungspengar?



-Om jag det vet!



-Du brukar ju ha dina egna pengar i vänstra rockskörtet och kungspengarna 
i det högra?



-Men vänstra rockskörtet har nådigt medgivande att till nödtorft upptaga 
tvångslån ur det högra. Kära du, jag redovisar ärligen. Var kväll räknar 
jag nämligen över hur mycket som finns kvar in toto.



Folket sorlade, men surmulet knorrande lyfte Müllern pannkakslaggen från 
elden.



-Du har ditt lätta sinne, clu bror! Aldrig tilltrodde jag er ändå att bli 
så förnäma, att ni skulle få en friherre och hovkansler till livkock, men 
jag är glad att mina pannkakor smaka herrarna. Ofta har jag frågat mig, 
hur vi här nere kunnat så villigt och fröjdefullt härda ut alla dessa år.



-Det skall jag förklara dig. Det har en sådan särskild tjusning för 
människor att dageligen och stundeligen vara tillsammans med den, som 
befaller över deras väl och ve, att man kan spörja, om också en gång den 
himmelska saligheten just kommer att bestå i detsamma.

-Det vore väl, om ett sådant tidsfördriv även gjorde människor 
ädlare och bättre.



-Tack, bror! Det ordet var åt mig. Nogsamt känner jag, att jag här bland 
er alla blir föga skonad på min rygg. Kalla mig ni en lättfärdig krabat, 
en . . . Ja, lika gott! En scepticus och filosof som jag, vilken 
betänkligt försover sig till ottesången, har inte stor kärlek att vänta 
bland er svenskar. Jag får väl trösta mig med att konungen själv är mindre 
granntyckt i sådant än ni! Där hemma lär det gälla att stupa, och då skall 
du se, bror, att gamle Grothusens svarta peruk inte står bakom ledet.



-Därhemma, säger du. Svara mig ärligt! Hoppas hans majestät verkligen att 
där kunna samla friska troppar?



-Det gör han . . . och han kommer också att kunna det. Det blir en 
rikskalabalik, vartill världen aldrig såg make... Inte mig emot! Att i 
nödens stund kalla procentarna söta du, det är en sak. . . och det kunde 
hitta på att bli ont om riddare, ifall det inga procentare funnes . . . 
Men hedern och värjan, det är något annat!



-Och därför bryter han nu äntligen upp? Jag har dock tyckt mig märka, att 
han ännu icke är fullt på det klara med den närmaste framtiden.



-Ju längre han hinner mot norr, dess klarare kommer han att skönja den.



-Du tänker på fienderna, de gamla och de väntade . . . Sachsen, Ryssland, 
Polen, Preussen, Hannover, Danmark... Sex fiendefolk att bekriga!



-Sju! Du glömmer den nyaste och farligaste fienden!



-Vilken?



-De svenske!



Müllern reste sig från pallen, och de båda enögda herrarna stodo framför 
varandra.



-Gud i himmelen, tala inte så! Du brukar ju annars höra till dem, som inte 
förtvivla. Detta är ett främmande språk i din mun.



-Sedan hans majestät fått full visshet om att undersåtarna börjat utmana 
honom och trotsa, kommer han att rida hemåt med samma hetta som till en 
batalj . . . Vad skall man också tro efter de sista nyheterna? Landet är 
utan regering...

Ämbetsverken stå stilla som kvarnhjul vid en utsinad bäck. 
Riksdagens och rådets herrar tala om avsättning . . . Vi skulle få se 
brinnande uppror, vore inte de svenske ett så lagtroget folk . . . och så 
är det ju det, att försten är han! Kvid nu inte och jämra, kära Müllern, 
för allt detta är ju bara din egen gamla visa. . . och snåla inte så 
förbannat med sockret utan stjälp mans hela struten över pannkakan . . . 
och sätt näsan i vädret! Adjö!



Müllern stod bekyttad och svarslös mitt på golvet. På hans drag målade sig 
den största förvåning, ty genom dörren hörde han Grothusen ropa till en 
trumslagargosse:



-August! Skaffa rätt på en försvarlig trumma! Spänn den framför dig och 
kom så med mig i basaren.



Müllern ruskade på huvudet och satte sig åter vid sina pannkakor.



-Vad i Herrans Jesu Kristi namn skall Grothusen nu göra för galenskaper 
med trumman?







Nästa morgon uttågade svenskarna högtidligt från Demotika, för att 
äntligen begynna hemfärden mot Östersjöns kust. Hundratals mil hade de att 
ströva framåt genom bergpass och skogar. Efter dem redo i en lång rad 
turkar, judar och armenier med sina säckar och knyten. Det var deras 
sjuttio enträgnaste fordringsägare. Konungen var glättig och strålande, 
och stadsborna och deras beslöjade kvinnor nedkallade Guds välsignelse 
över den bortdragande hjälten. Endast Grothusen blev efter, ty hans 
turkiska vänner höllo honom kvar i dörren. Den ene stack honom ett 
bläckhorn i handen, den andre satte honom en tobakspipa i munnen, och de 
svarta tjänarna drogo i hans rock. Hans stora näsborrar stodo rätt i 
vädret, och med magnificence tömde han sina rocksäckar över tjänarnas 
händer. Därefter slog han upp locket till sin klädkista.



-Käraste, käraste vän, sade han. Denna utsökta nattmössa har jag enkom 
låtit förfärdiga för dig och själv nyttjat för att den skulle bli dig ett 
verkligt minne... Och du, min far! Dessa splitter nya tofflor . . . Du 
undrar på att de äro så nedkippade . . . I egen person har jag flitigt 
gått med dem för att känna efter att de inte 
skulle vara för hårda åt din fot . . . Och du, tag denna sidennattrock . . 
.



Han sprang som en förföljd upp på sin vagn och befallde kusken att köra 
på.



När svenskarna om kvällen kommo till Timurtasch, överräckte emellertid en 
pasja till konungen, som gåva från sultanen, ett silkestält och en sabel 
med juvelbesatt handkavle.



-Nu går min sobelpäls! sade Grothusen halvhögt till konungen. Någon annan 
gengåva står inte att uppdriva, och ers majestät själv har ju ingenting 
annat än en neddammad rock och ett halvt dussin grova soldatskjortor.



-Låna mig också bläckhornet och pipan, som du nyss fick, svarade konungen 
med skälmen i ögat. Jag måste förära något även åt hövdingen för 
janitsjareskorten.



-Skänk hela gubben Grothusen som eunuck till storherrns seralj! jublade 
Grothusen och gnuggade händerna och blev allt yrare, ju tokigare det gick. 
I detsamma fick han syn på sin trumslagargosse, som med trumpinnarna under 
armen modstulen marscherade på vägen.



-Din trumma har intet mål i mun! Det är något tjuvgods i henne! ropade 
gossens kamrater hånande.



Då de undersökte trumman, funno de att hon var förseglad med fyra sigill, 
och gossen fick stora tårar i ögonen.



-Slå du tappert din förstämda trumma! befallde Grothusen. Det är jag som 
förseglat henne likt Pilatus Kristi grav . . . och litet sorgemusik kan 
väl tarvas för alla de turkiska procentarna här bakefter, som nu få rida i 
landsflykt i vårt ställe.



Men om aftnarna, då svenskarna några korta timmar vilade vid lägerelden, 
knackade och skakade musikanterna på trumman och menade, att den var full 
med undansnillade kungspengar och värdepapper.



-En sådan filur! viskade de. Det är ingen konst att frikostigt tömma det 
vänstra skörtet, när man sticker så Iånga fingrar i det högra!



Redan vid tutiden på nätterna lät konungen blåsa till uppbrott. Han 
sprängde vid eldsbloss fram mellan klippväggarna. När han i Pitest åter 
befann sig framför kristenhetens gränser, mötte honom de i Bender 
kvarlämnade skarorna, och de sista zaporogerna, som i så många faror 
förblivit trogna, mottogo knäböjande hans avskedsord. Därefter gick han 
till Grothusen.



Denne höll just på att räkna in de gyllen, som en av clrabanterna varit 
ute och uppnegocierat i Siehenbürgen. Konungen sade till honom:



-Mitt passbrev är nu färdigt. Jag skall heta kapten Frisk, och med Rosen 
och Düring rider jag i sporrsträck till Stralsund.



Då avlyfte Grothusen sin galonerade hatt och sin peruk och lämnade dem 
till konungen.



-Tofflorna, nattmössan, hederspälsen, sidennattrocken . . . Sök dem! Sök 
dem! Alles ist weg! Nu gå peruken och hatten! Med den utklädseln och en 
snusbrun livrock, blir ers majestät så oigenkännelig och tillstyrd, att 
hade inte alla Rosar tur hos fruntimret, skulle - salvo honore - ingen 
värdshuspiga ens vilja bjuda herrarna ett glas vatten. Men för min anpart 
är jag tacksam att inte behöva offra hullet på den kungsritten tvärs 
igenom Europa . . .



Själv satte sig dock Grothusen genast på resvagnen för att hinna förut 
och kunna vara sin herre till mötes vid det svenska havet, utefter vars 
kuster fienden nu byggde sina fästningar och städer.



Dag och natt övade konungen under vilda ritter sina två utvalda ledsagare 
och de drabanter, som på ett dygns avstånd skulle följa efter honom. När 
äntligen den timme slog, då han fick påtaga förklädnaden och springa i 
sadeln, gav han med sådan häftighet sin valack sporren, att Düring och 
Rosen nästan genast blevo ett par hästlängder efter. Det var ej endast den 
tunga peruken som kom hans kinder att glöda. Han såg ut som på en morgon 
före drabbning. Han, som frisk och sund uthärdat månader i sjuksängen för 
att slippa en förödmjukande audiens hos sultanen och som i åratal lekt 
bort dagarna i en turkisk småstad under förhoppningar att kunna samla en 
stor här till följe, red nu otåligt åstad med sina två kamrater och utan 
en enda tjänare.



Hovarna klingade mot stenarna som en skenande hästs, och den yrvakna 
vinodlaren sprang till dörren i sin koja.



-Vem rider där så ängsligt? sporde han. Är det en stackars eftersatt 
desertör, må han då stiga in under mitt tak, och min kvinna och jag 
skola förborga honom och bädda honom på halmen . . .



-Vakta dig du, far, för den ryttarens värja! svarade Düring. Den sitter i 
dag löst i skidan. Det är en officer som blivit utmanad av en otrogen vän 
och anförvant och som är ivrig att möta honom . . .



Men för sig själv viskade han:



-Den anförvanten heter svenska folket . . . Så skulle då det bli vår sista 
strid!



Med den förseglade trumman bland korgarna och kantinerna på kuskbocken 
skakade Grothusen under tiden mot Stralsund. Hans hjärta bultade som en 
ynglings, när han första gången läste stadens namn på en lutande 
vägvisaretavla. Snart hörde han timslagen från Nikolaikyrkan. Han urskilde 
de enstaka ljusen hos vakande och sjuka, och på vindbron sprang han ur 
vagnen och ropade till vakten:



-Kungen, kungen! Var är han? Vilka nyheter?



Vakten visste ingenting, och var morgon spejade Grothusen från vallen 
efter sin hemvändande herre. Med det klaraste månljus över sina drag 
anlände så konungen en natt till Dükers hus, och redan nästa morgon, när 
stövlarna bortskurits från hans uppsvullna fötter, steg Grothusen in i 
hans kammare med den glada hälsningen:



-Majestät! Bin verliebt!



Konungen tog honom hjärtligt vid handen.



-Käraste Grothusingen, vi lära här få annat att bestyra än uppvakta 
demoiseller.



-Det är heller ingen demoiselle! Hon är säkert både mor och farmor. . . 
Känner henne för övrigt inte . . . Men nu liksom tillförene ber jag 
ödmjukast att i alla mina tokenskaper få hehålla ers majestät till hemlig 
förtrogen.



Grothusen framlade sina papper för konungen och pekade ibland på en 
sifferkolumn, men för att göra arbetet lätt och lustigt berättade han 
under tiden om sitt äventyr.



-Det var en middag, just när jag skulle begiva mig hit till Düker. Vid 
Kniperthor låg i solbaddet ett hus, som var så vitt att det stack mig i 
ögat och tvang mig att se upp. Där satt hon i fönstret . . . Nej, nu 
är ers majestät på orätt sifferkolumn . . . De tvåtusen gyllen som här 
mankera, har jag rumlat Upp för egen räkning. . . Jo, där satt hon i 
fönstret under en gardin med vita fransar. Också hennes hår var alldeles 
vitt men vackert uppkammat, och ansiktet var smalt och överglänst av en 
oändlig blidhet . . . Hon är säkert över sjuttio år- men hon är ju ändå 
kvinna! Det finns ingenting så förnämt och ädelt, nådigste herre, som att 
tillbedja en gammal dam. Man längtar inte att närma sig henne. Hon står 
uppe i fönstret som ett minne, som en helig legend. Man hälsar henne 
endast vördnadsfullt med värjan, när man går förbi med sin tropp . . .



-Det är roligt att höra Grothusingen igen. Min gamla adoration för kvicka 
och stolliga människor tror jag tar till med åren. Den här holsteinaren 
Görtz, som snart hitkommer, lärer också vara en mäkta behaglig och 
vältalig herre med stora själsgåvor.



-Jag har själv alltid anbefallt hans tjänster åt ers majestät, fast jag 
vet, att jag och Feifen därmed själva också vackert få krypa ned i 
skuggan. Ade! Ade! En sådan liten fusker i finanserna som jag duger inte 
längre i dessa svåra dagar, då hela riket står på spel. Här behövs en stor 
avgrundsminister i den utländska genren . . . Gjörtzen är djärv och 
snillrik, en krigare i statskonst, och han har skaffat administratorn av 
Holstein pengar som gräs. Han är slugare än tio Grothusingar och femtio 
Müllrar eller Feifar. Men det som bryr mitt sinne är spörsmålet hur man 
skall uppsätta en biljett d'amour till en så ålderstigen dam som min sköna 
vid Kniperthor.



Konungen fick åter skälmen i ögat och räckte Grothusen pennan.



-Stå där vid bordsändan och skriv, så skall jag diktera!



Konungen funderade en stund, därefter begynte han:



-Ädelesta dam. En smutsig krigsbuss som jag törs visst inte tigga om en 
audiens hos en så ädel dam som madame, men den ädela damen kunde väl 
gunstigt skicka sitt konterfej, men snart, för min kung säjer att snart 
här alla skall utgå att stupa, så att det brådskar svåra med konterfejet . 
. .



Grothusen skrattade och skrev och skrattade och allt emellanåt talade han 
om räkenskaperna och statens affärer och Gjörtzen. När biljetten var 
färdig, vek han den samman och kysste den konungsliga vännens hand, 
och icke långt efteråt gick han på gatan ned mot Kniperthor.



Då hände det slutligen en dag att Müllern, som sent omsider också anlänt 
till Stralsund, satt med Grothusen och arbetade i konungens förmak. En 
lakej öppnade dörren och anmälde:



-Herr baron Georg Heinrich von Görtz!



Enögd, chevaleresk, med pärlemorfäste på kammarvärjan och ordnar på den 
dyrbara sammetsdräkten steg Gjörtzen över tröskeln. Han fattade Grothusens 
och den konfysa Müllerns händer och lade dem på sitt bröst. På det sättet 
blevo de tre enögda herrarna stående framför varandra.



-Säg mig uppriktigt, sade Gjörtzen och pekade med huvudet mot konungens 
slutna dörr. Hur länge är det egentligen sedan vår hjälte sist badade?



Grothusen svarade:



-Låt mig si! Han badade sista gången förliden sommar i Demotika... Men han 
låter ibland överhälla sig med isvatten... Om sådant kan excellensen gott 
skämta med honom. Men en sak vill jag råda. Tala inte onödigtvis om de 
svenske!



Gjörtzen slöt ögat och nickade och gick in till konungen.



En lätt skugga drog över Grothusens barkade panna och han mumlade till 
Müllern:



-Medan hans majestät förskriver sig till Djävulen, tror jag att jag går 
ned på marknadstorget och slår bort tankarna.







När Gjörtzen hälsat konungen, gick han fram till honom med belevad 
vårdslöshet utan ett enda smickrande ord.



-Förunderligt! sade han. Tappa i en stor sal en slant, och den rullar över 
hela golvet ända till dess den gömmer sig under skåpet.



Konungen, som ännu var halvt misstrogen mot den främmande lyckofriaren, 
tog då en dukat ur börsen, som händelsevis låg uppslagen över papperen på 
bordet, och kastade myntet på golvet. Det rullade i en ring och blev 
liggande mitt framför honom.

-Sapristi! sade Gjörtzen. Sapristi! Vill man att slanten skall in 
under skåpet, då lägger den sig mitt på golvet.



I samma ögonblick råkade konungen av misstag att med värjfästet stöta mot 
börsen, så att alla dukaterna klingande tumlade i golvet. Likt en hjord av 
skrämda får jagade de med sina kullriga ryggar åt alla sidor och gömde sig 
under skåpet och bordet och slutligen till och med bakom ugnen.



Nu först började Gjörtzen att buga allt djupare och djupare.



-Si där! Jag är klen i trossaker, det bekänner jag ärligt, men vidskeplig 
är jag ändock i ett stycke. En bomb kan falla mitt i en tätt packad 
bataljon utan att såra en enda man, men ännu har det aldrig hänt i världen 
att en smörgås fallit till golvet utan att bli liggande med smörsidan 
nedåt i dammet. Det finns i luften ett slags av Den Lede själv exercerade 
småskälmar. Om de inte vore osynliga skulle de likna små brunaktiga 
kringflygande bin. De vålla för sin del aldrig ont i stort utan bara små 
förargelser, men där förargelserna bli för många, kan det till sist sluta 
med en stor olycka. Det är de osynliga småskälmarna, som retats och 
lockats av de blanka svenska vapnen. Skall nu en flagga hissas, så brister 
tåten. Skall en soldat gå över en frusen grav, så rämnar isen. Enklare 
talat, ers majestät förföljs nu lika träget av otur som fordom av lyckan.



Konungen gnolade sakta:



-Hur trampar man då med klacken uppå de skälmarna små?



-Quilibet fortunce suae faber! Man skrämmer dem. Att börja med bortvisar 
man ur sin närhet alla småaktiga människor, ty sådant folk har lika många 
osynliga småskälmar i böxlinningen som en trosskusk loppor. Sedan drar man 
pliten mot hela världen och följer sin viljas stjärna . . .



-De svenska herrarna försäkra, att där hemma snart inte ett runstycke står 
att uppdriva.



-Så får man slå nya runstycken! Vad är pengar? Skuldsedlar på befintliga 
värden. Månne det stycke kungarike, som ligger där uppe, icke är ett 
värde, på vilket man skulle kunna utskriva snart sagt hur många 
skuldförbindelser som helst?



-Jag har själv länge tänkt på nödmynt. Men vore det rättskaffens? En 
suverän skall vara rättrådig. Det får inte finnas fläck på hans heder. 
Minns det!



-Visst, visst! Nödmynt, det är att låna! I nödens år växlar man med det 
myntet till sig det äkta. I segerns år lämnar man tillbaka det äkta och 
kastar nödmyntet i ugnen. Den högt vill sikta får heller inte frukta att 
låta själva Lucifer smida pilen!



Konungens djärva tanke bröt sig genast in i frågan som i ett handgemäng 
mot enfaldiga fördomar. Själv hade han icke ens i ödemarken någonsin 
stuckit sin hand i fickan utan att kunna fylla den med dukater. Mer 
likgiltig för sin rock och sitt härbärge än en tiggare hade han dock 
aldrig sett ett föremål, vilket han verkligen längtat att köpa. Sina 
dukater hade han aldrig använt till annat än att uppmuntra och belöna 
andra. Penningen var för honom ett statsmedel. Däremot såg han dagligen, 
att så snart han befallde de andra att lämna sin fyrk till hären, började 
de knota och söka undflykter, och hans förakt för dessa tjänare 
sammanslingrade sig likt ormar med hans okuvliga längtan efter 
upprättelse, efter hämnd på de fiender, vilka inför världen störtat honom 
i ett sådant djup. Var han icke en konung, en herre över millioner 
människor! Varför bands och hindrades han då ständigt av de i sig självt 
värdelösa små metallplåtar, som på ena stället kallades riksdaler och på 
det andra gyllen? Det var en uppfinning, med villken lågsinnet avigvände 
människovärdet och bedrog ärligheten för att själv leva kräsligen. Var det 
väl en förbrytelse att på en sådan uppfinning flytta om några av 
skruvarna. Rätteligen borde penningen helt och hållet ha avskaffats.



Efter en stunds begrundan sade konungen:



-Och betingelserna?



-Att jag förblir holsteinsk undersåte men fritt får välja mina medhjälpare 
och endast svara inför eders majestät. Ämbetsverken skola omdanas till mer 
gagn för kungaväldet. Hären . . .



Konungen föll honom genast i talet.



-Men inte en fotsbredd mark av det fäderneärvda riket får avträdas åt 
fienderna genom fredsslut och köpslående. Hellre må vi alla dö och 
hela Sverige brinna. Jag begynte aldrig krigen. Grannarna lade sig i 
bakhåll, när jag ännu var ett oerfaret barn.



Nu först knäböjde Gjörtzen.



-Världen kan aldrig förstå hjälten, som hellre förblir vid besvurna avtal 
än spelar slug politicus, men feg den som undandrar sig att betjäna en 
sådan ståndaktighet. Det stod klena teckentydare vid ers majestäts vagga. 
Lejonets stjärnbild sågo de väl, men de läste icke i stjärnorna att det 
svenska storväldets brand redan då stod där bebådad... oåterkalleligt utan 
misskund. Den kämpe som steg ur kumlet för att samla de svenske i den 
stora striden, han behöver män. Jag är en främling, men så visst jag 
lever, jag talar av hjärta och sanning. Så långt mina krafter räcka, vill 
jag från östan och västan hopdraga virke till ett bålverk av det slag, som 
dess värre endast kan upptimras med spikar av gott dukatguld.



-Den leken kan bli vågsam.



-Det vågsamma är det nöjsamma. En brav diplomat skall var dag stå lika 
beredd för stupstocken som en krigare för sin kula. Misslyckas allt, ja, 
då skall också bålverket bli ett bål, som gör natten omkring till ljus dag 
och fienderna till blotta skuggor och komparser. Mig återstår då bara den 
äresjukan att själv på det bålet få förbrinna bredvid min Hercules. Vår 
gode Luthers Wein, Weib und Gesang ha beständigt smakat mig alltför mycket 
av värdshus, och jag ville hellre sätta orden: Wer nicht liebt Weib, Ruhm 
und Macht, er bleibt ein Narr bis Todes Nacht!



Eldad av stundens uppriktighet och sin egen värme hade Gjörtzen glömt att 
stryka ordet Weib, men konungen aktade icke därpå utan gick honom till 
mötes med ljungande ögon.



-Min bild får inte sättas på nödmyntet!



-Vi kunna ju plundra hela Olympen på avdankade gudar.



Konungen stod länge tyst. Därefter tillade han sakta och med svävande 
röst:



-Där får heller inte sättas Sveriges rikes vapen!



Över hans rynkade ögonbryn lägrade sig ett tungt, mörkt svårmod.

Häpen, villrådig, brådskande, steg Gjörtzen 
från golvet samt gick till fönstret och pekade nedåt torget.



-Om bittra tankar någon gång överfalla ers majestät, gå då endast till 
fönstret och se på människorna. Då blir det inte svårt att få ett 
hjärtligt skratt.



-Det var länge sedan jag skrattade av hjärtat . . .



Nere på torget bland flickorna vid kringelståndet gick Grothusen av och 
an, och bakom honom stod en trumslagargosse med den förseglade trumman.



-Hamra nu en tapper virvel och trumma samman stintorna! befallde 
Grothusen.



Gossen rörde pinnarna, och när alla flickorna nyfiket sprungo till och 
stannade runt omkring, bröt Grothusen förseglingen och spände av 
trumskinnet. Därefter upplyfte han ur trumman allt möjligt kvinnligt 
leksakskråm, som han under den sista kvällen i Demotika upphandlat i 
basaren. Det var små dukar och slöjor och speglar och rosenoljeflaskor och 
halsband med halvmånar och mynt. Han viftade med dukarna högt i luften. 
Med näsborrarna i vädret och svettdroppar på sitt pepparbruna ansikte 
ropade han ut varorna och höll auktion. För den ena småsaken begärde han 
en kyss, för den andra en livkramning, för den tredje en dans på öppna 
torget.



-Titta, titta, fortfor Gjörtzen, hur vår överste stoppar sina hedniska 
dukar till det kristna kvinnfolket! Han är en bon garcon, vår vän där 
nere, men inte äro män av den sorten vuxna att tjäna en Karl den tolvte . 
. .



Konungen begynte nu buga sig till tecken att Gjörtzen borde avträda.



-Bakdantare ha också påstått att ni, baron, är en svår skalk. En sak vill 
jag säga. När vi framdeles arbeta samman, skall baronen aldrig tala illa 
om någon frånvarande, ty då tar jag alltid den frånvarandes parti. Hur 
mycket ont har man icke försökt att viska mig i örat om den trumman där 
nere. . . Och vad innehåller den? Jo, harmlösa leksaker och lappri! Om 
Grothusen också varit en verschwenderisk tjänare, så har han åtminstone 
aldrig heller stuckit undan något i sin egen påse . . . Nu vill jag 
genomgå ett par handlingar.

Gjörtzen het sig i läppen, men när han kom ned vinkade han med en 
högdragen åtbörd sin vän Grothusen till vagnsfcjnstret.



-Det kranka och blödande lejonet från Ukraina och Poltava har så länge 
vilat sina ramar, att klorna blivit längre och vassare än någonsin. Tryck 
fast hatten på huvudet och knäpp rocken, go' herrar, och håll er redo! 
Höststormarna begynna!



Den fåtaliga besättningen i Stralsund hörde snart fiendens kanoner spela 
utanför murarna. Klämtslag kallade manskapet till vallarna eller till 
brinnande hus. Mot morgnarna lade sig konungen med hatten över ansiktet 
till en stunds vila på stenIäggningen i Frankenthor. Vaken stirrade han i 
den mörka hattkullen, men knektarna, som lyste på honom med handlyktan, 
skönjde endast hakan och läpparna, över vilka småleendet ännu satt kvar, 
fast sammanbitet och kallt som hade det endast hört till hans 
ansiktsbildning. Då viskade de, att de aldrig sett en frimodigare hjälte, 
men avsides i stjärnljuset stodo många höga officerare och talade om att 
endast hans död kunde rädda Sveriges rike.



Han visste varom de talade, fast han ingenting låtsades förmärka. Det 
folk, om vilket han drömt sina största drömmar, väntade redan sin 
frälsning i hans död. När drabbade ödet förfärligare en konung? Hade han 
då endast blivit född till att anföra de svenske i deras sista stora strid 
och sedan bortkastas likt ett förslitet verktyg? Hans systers gemål 
blickade redan mot hans krona, och hans bortgångna älsklingssysters son 
höjde mot den sin barnhand.



Vid nattvardsgång ödmjukade han sig och badade i uppriktiga tårar, men 
aldrig grät han över sina egna olyckor. Voro de icke rätt och slätt 
fiender som han hade att möta med en hämnares vrede? Han blev hårdare och 
kallare mot officerarna och talade ofta med handen knuten, men han 
befallde också än strängare över sig själv och sina egna tankar. Väl 
vårdslösade han än mer sin klädsel, så att han i fjorton dagar kunde bära 
samma nedsmutsade skjorta, men han betvang sin haltande gång. Hans hår 
skiftade redan i silver, fast han bara var tre och trettio år, men 
när han vaken såg upp i hattkullen, upprepade han för sig själv: Det måste 
vara Guds vilja jag följer. - Sedan reste han sig som en utvilad yngling 
och räckte sin kappa åt någon frusen gråhårsman - men nämndes om hemlandet 
och de svenske, då plockade han på rockknapparna och teg.



En dag exercerade Grothusen med större iver än vanligt sina soldater 
nedanför den skönas fönster vid Kniperthor. Orörlig som en bild satt den 
gamla damen bakom blomkrukorna, och när Grothusen lyfte sin hatt, blänkte 
de nya galonerna.



Han vinkade sin trumslagare.



-Ännu har din trumma inte fullt mål i munnen. Låt oss öppna den. Här 
ligger ett par de täckeligaste små guldstickade skor. Gå upp till damen 
och säg att det är en avskedsgåva från Grothusen. Nu är trumman tömd.



-Herr general! Det ligger ett turkiskt guldmynt på botten.



-Minsann! Det har kommit dit i brådskan. Det är kungspengar! Nu skola vi 
ut till Rügen, där preussare och danskar ärna landstiga för att också 
instänga oss från sjösidan. Gå med slanten till konungen och bed honom att 
mottaga den som en erinran om de år, då Grothusen hade den lyckan att få 
tjäna honom i avlägsna land. Måtte det guldet en gång i fredliga år 
omstöpas i degeln till en hederlig penning, på vilken de svenske åter 
kunna betrakta både sitt vapen och sin konung! Säg allt detta i ödmjukhet 
från Grothusen!



När allt blev ordnat till uppbrott, saluterade Grothusen med huggvärjan 
för sin sjuttioåriga dam. Medan han red gatorna framåt, vinkade han åt 
nyfikna flickor i fönster och sönderskjutna salustånd, och för första 
gången sedan i Demotika dundrade hans trumma med full stämma. Den slog 
sådant eko i kyrkväggarna, att det liknade mullret av fiendens 
fältstycken. Orädd, uppblossande, rådgjorde Düker nedanför sin trappa med 
konungen. Lyssnande till Bassewitz förbittrade viskningar om Gjörtzen, red 
Daldorff bland generalerna, och den lille Cronstedt klappade sina 
styckjunkare på skuldran. Än skyndade han till ena sidan, än till den 
andra. Han granskade sina snabbskjutande kanoner som en god stallmästare 
sina hästar, och ibland polerade han med snibben av sin kappa de 
nyuppfunna Polhemska riktskruvarna.

-Det blir en hård strid, sade han, och först när hans majestät väl 
står på svensk botten, vill jag kalla kungsritten lyktad.



Höststormarna brusade med sin skymning över Rügen, och det kvidde och 
stönade i klyftor och kust. Ingen stjärna talade om Guds godhet, och när 
tropparna blivit uppställda till korum, ljödo från predikantens mun det 
gamla testamentets hämnarord. Svenskarna hade nu så ont om folk, att de 
som förposter läto utställa bundna hundar, vilkas klagande tjut hördes 
genom suset från bränningen.



-Det bådar död när hundarna kvida, sade soldaterna.



Lantfolket beväpnades med yxor och liar, men skyddade av regntjockan 
närmade sig fienderna stranden och landsatte slutligen utanför den nästan 
obevakade byn Stresow mer än tiotusen man. Blåsten rev undan dimmorna, och 
månen rann klar upp över den ödsliga trakten. Redan vid tretiden på natten 
kröpo dock fiendernas utställda fältvakter försiktigt tillbaka över sanden 
och mälde att svenskarna närmade sig.



Konungen stannade ett ögonblick för att avhäkta kappan, och han vände sig 
till Daldorff och livdrabanterna:



-Åren ha lidit. Vi ha haft det gott samman! Ho vet när det bly sjuder i 
stöpsleven, vilket blir vår bane.



Grothusen framdrog vid bröstet en gul handskkrage mellan rockknapparna och 
svarade:



-Jag tog den handsken vid Bender av min nådige herre, och ingen frostnatt 
har varit så kall, att inte den handsken har värmt om hjärtat.



Då blottade Daldorff sitt huvud:



-När jag får min kula . . . kunde då mitt sargade och arma stoft ännu 
småle och tala, det skulle i mullen vända sig efter de avtågande trupperna 
och nedkalla en tacksam mans välsignelse över redliga vapenbröder... Ack, 
att endast segern ännu en gång lyste vår väg. Liksom en lantman finner 
nyttigt att lägga igen en gammal åker och beså en ny, så styckar Gud och 
förändrar riken och välden. När han väl satt de nya gränsmärkena, medgiver 
han ingen att bära skiljestenarna tillbaka till deras förra rum. Vi 
förstå inte hans vilja, vi skönja blott att han är oss emot.



Konungen svarade:



-Gud är med oss. Det kan inte vara hans vilja, att det svenska väldet 
skall styckas. Är det så, då må han giva oss tecknet genom att slå oss med 
döden man efter man.



-Det är enkla och sanna ord! svarade Daldorff. De officerare, som utanför 
Stralsunds stadsport avsides viskat i stjärnljuset mindes icke längre sina 
skumma tankar. I stället trängde de sig fram mellan livdrabanterna för att 
få gå konungen närmast. Det syntes dem, att de i hans väsen igenkände 
något av Guds egen hårda och obarmhärtiga kärlek till det rättrådiga och 
till sin egen viljas uppfyllelse.



Samtalet tystnade av. Trumpeterna spelade icke, trummorna rördes icke, 
fanorna buros hoprullade och sänkta. Med värjan dragen gick konungen 
framför sin skara. Han hade knappast tretusen man. De skulle nu kämpa tre 
mot tio och överrumpla fienderna och jaga dem ned i havet.



Han tvärstannade:



-Vad är väl detta? Här stå spanska ryttare, och borta i månljuset ser jag 
en redutt! Fienderna ha tagit väl vara på tiden . . . Framåt!



Utefter skanskrönet sprutade i detsamma en rad av eldstrålar, och den 
första salvan brakade genom natten, men svenskarna stötte undan de spanska 
ryttarna och stormade uppför vallen.



Cronstedts kanonkulor susade över deras huvud och uppkastade stenar och 
sand, där de träffade förskansningen. Marken skalv, och från alla sidor 
Ijungade musköternas eld. Det ven och skrek som hade en här av hungriga 
glador seglat fram över stranden, krutskyarna skockade sig så högt, att 
månens ljus blott på enstaka ställen förmådde tränga igenom och målade där 
på marken vita fläckar liksom av snö. Ännu länge kunde de kämpande, när 
bullret stundvis saktade av, höra ur fjärran de bundna hundarnas tjut, men 
snart blev dånet så häftigt, att soldaterna icke ens förmådde uppfånga 
officerarnas kommandorop. Med händerna knutna om värjfästet störtade 
svenskarna framåt likt bärsärkar vid holmgång. Där blev ej Iängre en 
ordnad drabbning med anförare och lydande bataljoner. Det var de sista 
kämparna av den här, vilken tågat genom Europa, som nu i sina bragders 
höst för sista gången söder om det svenska havet offrade sitt blod. Det 
gällde att stå bröst mot bröst i ett handgemäng på liv och död om evärdlig 
hjälteära eller skam.



Överste Jakob Torstenson låg redan fallen, men hans bror Karl Ulrik bröt 
sig in över vallen med sina livgardister och fäktade mitt inne i fiendens 
förskansning. Långsamt trängd tillbaka ropade han, med ryggen tryckt mot 
jordväggen och den döende kapten Adlerfeldt mellan sina fötter:



-Håll tappert stånd, kära kamrater! Min farfar förde an hela de svenskes 
här, och jag sträcker inte värjan annat än inför Dessauern1 själv!



Barhuvad, med vredens och hänryckningens flamma på pannan, högg konungen 
sig en väg mellan klingor och kolvar. Han gick de mördande värjspetsarna 
till mötes med höststormar i sitt sinne, förödmjukad, likgiltig för smärta 
och död. Än en gång grinade fänrik Åbergs tandlösa och mannawlet fula 
ansikte vid hans sida, och Seved Tolvslag bräckte hjässor och vapen. 
Muskötelden sprutade från alla sidor och svedde konungens sönderslitna 
soldatrock. Han genomborrade och sköt. Han greps om livet av grova händer 
och brottades famn i famn med simpla, svärjande knektar. En dansk officer, 
som igenkände honom, fattade honom med ena handen i det glesa håret och 
sökte att vrida från honom värjan, men konungen ryckte pistolen ur bältet 
och sköt dansken genom livet så att han föll död. Då framsprungo nya 
fiender, och Dessauerns ryttare och fältstycken anföllo svenskarna från 
sidorna, så att de i den stormiga novembernatten omslötos med en ring av 
stingande värjor och flämtande åskor.



Generalmajor Strömfelt gav konungen sin häst, men djuret fastnade i 
dunklet på en spansk ryttare och stupade för en styckekula och blev på 
marken liggande över konungen. När han prövade att göra sig fri, träffades 
han för bröstet av en förlupen styckekula, så att biod sprang fram 
på läpparna. Det svartnade för ögat, och han sjönk tillbaka, sanslös och 
halvt begravd i sanden men med handen ännu knuten om värjan.



Överstelöjtnant Tranfelt stred mitt i en svärm av danskar. I vardera 
handen svingade han ett vapen, och under hans upprivna rock och skjorta 
Iyste tre sår på bara bröstet. När han icke längre förmådde stå, kämpade 
han på knä till dess han föll och uppgav andan.



Cronstedt hade, sårad och blödande, blivit upplyft på ett av sina 
fältstycken.



-Det är Nordens romare, sade han, som i natt stupa för sina sista 
provinser!



Framför honom låg en fallen styckjunkare med den ännu brinnande luntan, 
och mitt genom slaktningens och stormens dån ljöd helt nära en bedjande 
stämma. Det var en fältpredikant som bakom de fäktande böjde sig över 
sårade och döende.



-Du härars och konungars konung! Ropa icke till oss som till barnen av 
Jerobeams hus: den som dör i staden, honom skola hundarna uppäta, och den 
som dör på landsbygden, honom skola himmelens fåglar uppäta, ty så har 
Herren sagt! Varför nekar du oss tecknet att du ännu är med oss? Varför 
unnar du mig icke att lysa segerns frid över de våra, som blöda, att den 
hårda bädden må bli dem mjuk . . .



Bassewitz fördes redan på två musköter döende ur handgemänget, och 
Daldorff, veteranen, som i så många strider mitt bland stupade drabanter 
blödande frälsat konungens liv och som under hans ögon fört sina 
småländska ryttare mot Holofzins dödar, låg på sin utbredda kappa med 
likblek panna. Skotten kastade sitt plötsliga ljus över de huggande och 
korsade värjorna och över de skugglika, kämpande soldaterna. Vid skenet 
från ett fältstycke igenkände drabantkorporalen Baumgarten slutligen 
konungen och lyfte honom på sin häst och omgav honom med de tillbakaslagna 
svenskarna.



Då trängde ett ihållande och häftigt trummande till konungens öra, och när 
han forskande vände sig åt sidan urskilde han på avstånd i gryningens 
dager en trumslagargosse, som med pinnarna i handen ännu stod kvar, vänd 
mot fienden. Bredvid honom låg en officer på ryggen med båda armarna 
rakt utsträckta. Den stora galonerade hatten satt ännu ståtligt och 
förnämt på huvudet. Halsduken av fransyska blonder pöste i blåsten 
rödfläckad, och runt det uppslitna rockskörtet blänkte om vartannat i den 
daggiga ljungen konfektsbitar och silverslantar.



-Vem är den stupade? frågade konungen.



Ryttmästare Ridderstadt svarade:



-Det är en tapper krigsman inför Gud men som många människor smädat... Det 
är en av ers majestät omhuldad vän . . . Det är Grothusen!



När Ridderstadt hade svarat detta, gick han själv tillbaka in i 
handgemänget och ljöt döden.







Det var mörkaste vinternatt, när konungen äntligen i sin sexroddareslup 
lämnade det under styckekulor och bomber rykande Stralsund. Düring, som så 
outtröttligt delat kungsrittens mödor, hade utanför stadsmuren fallit i 
sitt blod, men hans bror satt vid styret på aktersätet. En mängd arbetare 
gingo med sina klubbor och hackor på båda sidor om den uppbrutna isrännan, 
och Rosen, som stod i fören, var konungen så levande lik, att det blev 
till honom de vinkade sitt avsked.



Förföljd av fiendens kulor nådde slupen öppna havet. Fåfängt spejade dock 
Rosen efter de två svenska skeppen Snapp-opp och Snare-Sven, som blivit 
befallda att där möta men som kastats tillbaka av stormarna. Då steg 
konungen med sina två följeslagare och en lakej ombord på en tung 
lastgalliot, som med röda klutar på sitt eländiga, mörknade segel hissade 
ankaret. Var simmade väl nu den stolta flotta, på vars däck han för femton 
år sedan, ung och segerviss, hört gamle Pipers glada handklappningar! Den 
hotande rad av master, som Rosen utpekade vid synranden, var 
Tordenskjolds. Först långt ute på havet mötte brigantinen Snapp-opp, och 
med vreda befallningar och dystra ögon beträdde konungen det försenade 
skeppet. Var detta den nådige herre, om vilken sjömännen hört förtäljas, 
att han med sirliga bugningar brukade sticka 
hatten i armvecket? Han lyfte handen for att hälsa besättningen, men den 
sänkte sig långsamt och knuten, och straffande föllo hans första ord 
under svensk örlogsflagga:



-Skepparen på Snapp-opp skall slita spö! Men skepparen på Snare-Sven, som 
alldeles uteblivit, han skall arkebuseras!



Stormen reste isflaken i höjden. De sträckte sina vita halsar över 
relingen som vålnader av drunknade, men ännu när mörkret åter bredde sig 
stod konungen tigande kvar vid masten... Hade han icke varit en förste, 
skulle han ännu kunnat vända och söka sig ett fredat gömsle, men nu skulle 
människorna snart lupit efter honom och dragit honom med sig. Han skulle 
kunna ha bevärat en kapareflotta och på den framlevat sina år mellan 
värjor och skott, men nu befallde honom hans undersåtar att vända hem för 
att vakta deras gödselstackar och fäbodar. Ju närmare han nalkades den 
skånska vallen, dess klarare tycktes det honom, att det gällde en 
landstigning bland fiender. Han mindes den tidiga morgonen vid Karlbergs 
kungsgård, då han, innan farmodern och systrarna ännu vaknat, smög sig 
utför trappan med Hultman och red bort till kriget. Han ville icke återse 
de kända ansiktena. Han ville icke rida genom Stockholms gator och se 
folket med beckfacklor hälsa en väderdriven och skeppsbruten konung. Väl 
såg han, att dessa svenskar alltjämt läto sitt liv för honom och för det 
stycke land, som ännu var deras, men han visste också att många bland dem 
i sina stilla böner anropade Gud att giva honom en bråd död. Han såg det 
allt lika klart som han förr gått skumögd. Han tänkte icke på fred och 
försoning. Han kunde icke glömma, att de tusen, som följt honom, fått sin 
kula, att hans folks gråt och välsignelser mjukt bäddat deras övervuxna 
gravar, att de blivit heliga män, vilkas synder glömdes men dygder 
prisades. För en krigare fanns det blott två vägar till försoning med Gud 
och människor, och det var segern eller banesåret.



När han i strömmande nattregn steg i land på den skånska vallen, knäböjde 
han icke och drog ingen suck av vemod eller lättnad. Brådskande och utan 
ett enda ord gick han till en stor sten, som kallades Stavsten. Han, 
ryttaren från Demotika, soldaten, vilken obekymrat lagt sig till sömn på 
snödrivan, glömde sig i denna stund så helt, att han i lä bakom en 
sten sökte skydd mot några menlösa vattendroppar. Där blev han stående.



Det ringde icke i kyrkorna. Det fejades och cldades icke på kungsgårdarna. 
Medan nattregnet plaskade i takrännorna, sovo svenskarna i sina hem och 
anade icke att deras konung, efter femton år av sagolika segrar och 
namnlöst elände och med misslyckandets vrede i sin själ, nu trampade sitt 
rikes jord, mottagen och hälsad av ingen. Han såg icke längre tillhaka, 
endast framåt. Hämnd! Det ordet svingade hans tanke som en hammare, hämnd 
på löftesbrytarna, hämnd på den värld, som gjort honom till en flyktig 
ömkling utan mynt, utan makt. . . men en stor, konungslig hämnd! Han 
visste att nästa dag många av hans undersåtar skulle jubla men också att 
många darrande skulle spå om galgar och stupstockar. Han log däråt. Hans 
förbittring var blygselns och den sårade kärlekens. Det var därför han i 
de sista år så undvikande hade talat om Sverige. Han ville straffa och 
besegra dessa sista fiender, men icke på avrättsplatsen. Lugnt och 
befallande ärnade han trampa den mark, som de varit nära att rycka från 
honom. Han ville ställa sig bland de dystra ansiktena. Lika sorglöst som 
en herde bland skogens buskar ville han sova mitt bland de sammansvurna, 
om där funnos några, och ännu en gång tvinga dem att sänka fanorna och 
följa honom dit han gick. Han ville besegra de svenska fienderna genom att 
visa dem, att de ännu voro honom trogna.



Dagen begynte gry, och några jordarbetare kommo på fältet, men alla färger 
Iyste så hårda och starka. Allt tycktes så kallt och främmande.



-Är då detta Sverige, mumlade Rosen bakom sin uppslagna krage. Jag känner 
det knappt längre igen!



-Era ögon äro röda av blåsten, svarade konungen. Därefter tillade han: - 
Om vi inte känna igen allt här hemma, så skola andra känna igen oss!



Han lät en av jordarbetarna visa vägen fram till Trelleborg. Med lugnaste 
ansikte talade han om sin trängtan att få träffa de lärda professorerna i 
Lund och den store Polhem, som skulle hjälpa honom att bygga en kanal 
tvärs igenom Sverige. I rikets nedersta hörn gingo de tre herrarna 
mellan småstadens plank och sovande kojor likt skeppsbrutna äventyrare som 
blivit främmande i eget land, och under den djupt neddragna hatten grät 
Rosen som ett barn.



När då konungen skulle giva vägvisaren hans lön, märkte han att alla 
dukaterna blivit bortskänkta under färden. Han hittade endast det turkiska 
mynt, som Grothusen fört med sig i trumman och skickat honom med en 
önskan, att det guldet en gång i fredliga år måtte smältas till en 
hederlig svensk penning. Det var konungens sista mynt, och det var icke 
hans, ty det hade lånats av en turkisk jude.



Utan ett ord lade han det främmande myntet i den svenske bondesonens hand.



27 Bland svenska skären.



Från värdshus till värdshus tågade de hemvandrande svenska krigarna i 
dammiga kläder och söndertrampade skodon. På kärran framför dem skakade de 
svenska kvinnor, som konungen friköpt från turkarna och bortgift med sina 
soldater, och bredvid i halmen under vagnssätet stod buren med 
kameleonterna, som magister Eneman hämtat från Asien. Kärran med kvinnorna 
blev snart efter och djuren blevo döda, men mellan de solbruna soldaterna 
och stallknektarna leddes ännu Brandklipparen, fast trött av år och med 
stel gång och utan att längre bära någon segrande hjälte i sadeln.



Ett stycke före alla de andra gick beständigt en lång mager man med 
fredlösa ögon och rynkig panna. Hans kind var mörk som bark, men tänderna 
blänkte i det gråsprängda skägget, som han icke gav sig tid att låta 
bortskära, och själv hade han varken kniv eller sax. Den uslaste 
vägstrykare skulle ha ratat hans nedstänkta rock, men allt vad han ägde 
förde han med sig - och det var en säck och en påk. Väl hade just han vid 
färdens begynnelse blivit kringskickad att uppnegociera penningar, men de 
voro länge sedan strödda för vinden. För att icke främlingar skulle peka 
finger åt hans land kallade han sig simpel soldat, men han var livdrabant 
och hette Ehrensköld. I sin ungdom hade han en oktobernatt nedstuckit en 
fänrik Gyllenstjerna, och ännu fladdrade hans sinne så skiftande, att fast 
han var den muntraste vid ölkannan, Iåg han om natten vaken i oroliga 
tankar. Knappast lyste dagningen, innan han med sin träpåk bultade i 
härbärgets golv för att väcka kamraterna.



När den uttröttade skaran om kvällen samlades kring bordet i 
värdshussalen, förblev han stående och höjde lusteligen kannan för alla de 
nyfikna, som utifrån klättrade upp i fönstren.



-Si, si, viskade åskådarna. Vart ärr på dessa mäns ansikten och 
händer är en saga om en bragd. Det är de återvändande hjältarna från 
Ilion!



Därefter tillade de, när de på gården sågo Brandklipparens stela skritt:



-Och trähästen ha de tagit med sig!



Men då berättade Ehrensköld att det var Brandklipparen, och medan högborna 
grevinnor stego ur vagnen med bröd och socker för att kunna få berätta för 
sina efterkommande, att Brandklipparen en gång ätit ur deras hand, tömde 
han kannan i botten och bultade i bordet till tecken att kamraterna åter 
skulle bryta upp.



-För din hemsjukas skull unnar du oss varken att sitta eller sova, knotade 
kamraterna. Anrättas en måltid, ropar du strax åt oss att stiga upp och gå 
vidare, innan köttet ens blivit förskuret . . .



Då blev han misstrogen och hatfull mot sina forna vänner, och en morgon 
smög han sig bort före de andra.



Han behövde knappast läsa på vägvisartavlorna eller spörja. Han visste att 
han gick mot norr, att han alltid vek av den genaste vägen. År efter år 
hade hemsjukan blivit honom allt mer övermäktig, och då nu vart steg 
äntligen förde honom närmare mot de bygder, om vilka han aldrig talade men 
på vilka han beständigt grubblade, växte endast hans längtan i styrka. 
Ibland kunde han stanna med händerna korsade över påken och stirra på 
vägen, men utan att han själv visste därom begynte han så åter att gå och 
gå. Hände det en regnig natt att han med hårda ord blev bortvisad från en 
dörr, där han ödmjukat sig och kallat sig en fattig svensk trosskusk, som 
bad att få ett stycke bröd vid den värmande brasan, då glömde han, att han 
icke längre var på krigsstråt. Såg han då genom fönstret brödkakorna och 
mjölkskålen på bordet i skenet från spiselglöden, böjde han upp 
blyremsorna och plockade upp ett par tre små rutor och tog för sig så 
mycket av anrättningarna, som han kunde räcka. Men bäst som han stillade 
sin törst och stoppade säcken full med brödbitar, kom han ihåg att han var 
god krigsman och stack, innan han gick, in påken och drev den så dundrande 
hårt i bordet, att skålar och kakor hoppade. Då förstod husfolket, 
som sprang till från alla sidor, att det inte var någon vanlig tjuv.



Före de andra kom han till Stralsund, men staden gav sig åt fienderna, och 
deras flottor spärrade Östersjön. Efter många äventyr hittade han äntligen 
i Amsterdam en holländsk smack, som låg färdig att avsegla till Bohuslän, 
och var han då så medtagen att han bäddades under skepparens lapptäcke på 
halmen nere i kajutan. Men så snart han hörde ankarspelet knarra, stötte 
han med påken i kajutstaket och kallade på skepparen.



-Kära far, när I får känning på de svenska skären, skall I låta mig därom 
veta, så att jag får ansa skägg och klädsel och gå upp på däck.



Skepparen lovade att göra honom till viljes, men knappast stod han på 
däcket innan det åter bultade i kajutstaket.



-I lemat, hemåt . . . stammade Ehrensköld och tog skepparen vid handen. I 
har berest haven och prövat många ting, far. Säg mig, varav kommer dock 
denna sinnenas villa, som vållar att man måste veta sig hemma för att 
kunna hålla fred med sig själv? Där nere hos turken, när salig Funcken 
blev död i febern, anförde jag vakten vid begravningen, men tro mig, jag 
kunde knappast hålla pliten eller minnas kommandoorden . . . Stenarna lågo 
så vita... cypresserna stodo så likgiltiga... Om jag själv blivit lagd på 
det rummet, jag skulle inte kunna sova roligt. Jag skulle riva upp mullen 
över mitt huvud och anropa Herren Gud om barmhärtighet . . .



Skepparen svarade:



-Har inte samma fadershand skapat vart stycke av jorden och till och med 
de svaga bräder, som nu bära oss i stormen? Vänd er mot väggen och vila 
ut! I krigsfolk till lands ären släta sjömän, och vi få hårt väder.



Redan tidigt den nästa dagen, då skepparen stod hos rodermannen, hörde han 
nya knackningar i kajutstaket.



-Jag har en kula här under revbenen, sade Ehrensköld, och jag har aldrig 
rätt förstått om det är den eller hemsjukan, som så medtagit min sundhet 
att jag nu inte utan vedermöda kan hålla mig upprätt. Just vid denna tid 
på morgonen, då det är halvljust men solen ännu icke upprunnen, är 
hemsjukans timme.



Det blev en orolig färd, och sjöarna dånade. En natt kom skepparen i 
kajutstrappan med en hornlykta och lyste på Ehrensköld. Han satt vaken i 
halmen med påken bredvid sig och säcken som kudde, och hans hår var nu så 
Iångt att det hängde över öronen.



-Nådig herre, begynte skepparen och fäste lyktan på takkroken. Vi äro nu 
vid de svenska skären utanför Uddevalla, men stormen ligger svårt på och 
natten är disig och svart . . . Vi få vända och hålla till havs och 
invänta klarare luft.



-Ja, vänd smacken, du! ropade Ehrensköld så att det klang genom kajutan. 
Jag vill inte hem! Nej, nej . . . vad har jag väl hemma att beställa! I 
Kalmare kyrka ligger min far, och hans vapen sitter på muren... bror min 
är i fångenskapen... småsystrarna ha blivit stora och gifta och gamla... 
De äro inte mer de samma . . . Småsystrarna finnas inte längre till . . . 
Hemmet finns inte längre till . . .



Med sådana ord svarade han skepparen, men då denne ville gå, höll han 
honom fast i rockärmen.



-Hör inte på mig! sade han. Håll I tappert samma kurs som förut. En brav 
soldat får inte efter lång och redlig tjänst hos sin konung komma hem som 
en pultron!



-Och smacken då, nådig herre? Den är min enda ägodel, och över den har jag 
att befalla. Nog tycker jag mig se båksken i nordost, men skärgården är 
här farlig och full av kapare, som sätta ut villeldar.



Ehrensköld var icke längre någon skröpling. Han satt upprätt med ena benet 
ur bädden och höll skepparen järnhårt fast.



-Aktar I något en officers vilja, så segla på! Väl äger jag här intet 
annat att giva er än de arma paltor, som jag ändock med heder skall bära, 
när jag väl går i land, men vid Kalmare stad har jag en liten gård, så 
framt den ej blivit mig fråntagen. Den skall I få som gäld, om skutan går 
i kvav.



Skepparen trodde, att hemsjukan släckt hans förstånd, och han visste gott, 
att blev rodret icke omkastat i tid, så voro klipporna nära. Han brottades 
för att göra sig lös. Rockärmen brast vid axelsömmen, och med naken arm 
sprang han till trappan.

En stöt skakade skeppet så häftigt, att ljuset föll omkull i lyktan 
och slocknade.



-Jesus! Där, herre, har I de svenska skären!



-Då må denna stund vara välsignad. Sedan jag var barn har jag ingen 
morgon med lättare sinne sprungit ur bädden.



Ehrensköld hörde skott och handgemäng. Han tog säcken och påken och 
klättrade upp till det islupna däcket. Sjöarna slogo över horlom, men 
dagningen bröt fram genom snödiset, och han såg, att fartyget strandat på 
ett stenigt skär och att en svärm av män avväpnade besättningen.



-Giv hit vad du har! befallde honom ett rödskägg och höjde musköten. 
Strandat vrak hör strandfolk till.



Ehrensköld knöt handen om påkskaftet och slängde tiggarsäcken framför 
honom.



-Tag den, tag den! Den hjärtats ro, som jag nu hunnit, kunna era kulor 
inte från mig taga, men hade du inte röret, skulle en lek av detta slag 
stå dig dyrt . . . Jag är en kronans officer!. . .



Eftertänksamt sänkte rödskägget musköten.



Överst på skäret glödde en nedbrunnen villeld, och längre bort bakom 
klipporna låg en galliot utan flagga. Där satt bredvid den släckta 
akterlyktan en sjuklig gulblek ung man insvept i en präktig rävskinnspäls 
och med två kryckor i knät.



-Vad är det, Norcross? ropade han med en stämma, som var tunn men gällt 
genomträngande som en visselpipa. Skynda på nu, skynda på nu!



Rödskägget svarade:



-Mannen här säger att han är kronkarl, och då lärer det väl vara bättre 
att ge honom en kula än att låta honom slippa i land och föra talan . . . 
Nå, karl, säg ut vem du är! Nog ser jag dina trasor men intet kronans 
livere. Har du varit så länge borta att du inte hört talas om Lasse i 
Gatan? Där på gallioten sitter han. Det är kommendör Gatenhjelm, du!



-Mitt namn, sade Ehrensköld, det skall du få veta, om du först skaffar mig 
en klädsel efter mitt stånd, men litet frågar jag efter det onda du kan 
göra mig, om jag bara ännu en gång i detta jordeliv får trampa den svenska 
botten. Väl skönjer jag, att ni äro gudlösa kapare, och väl återser jag 
ett annat land än det ljusa och lyckliga som 
jag lämnade . . . men likafullt är jag nu hemma. . . Jag är hemma! Mitt 
liv kan jag nu glatt låta, men neka mig inte att först stiga neder på det 
svenska skäret.



-Det är billigt talat, svarade Gatenhjelm. Men skynda på nu, skynda på nu!



Han knackade allt otåligare med kryckan i relingen.



Ehrensköld kastade sin påk i däcket som en sträckt värja och trädde ned på 
skäret. Några steg gick han långsamt framåt, som hade marken gripit fast 
om hans fötter. Så knäföll han och strök och smekte med händerna över 
klippan och böjde sig ned med kinden intill den.



-Pris ske dig, himmelske fader, viskade han, som från så Iånga och 
främmande vägar återfört den husville sonen. Din, din vare äran!



Då gav Gatenhjelm ett tecken, och Norcross lade musköten till ögat och 
sköt från relingen Ehrensköld genom huvudet.



När dagen rann upp, styrde redan kaparna med sitt byte in mot bohuslänska 
stranden, men ute på skäret låg den hemkomne krigaren med armarna om 
klippan.



28 I Marstrands kyrka.



Oroliga borgare rådplägade på Marstrands torg, och en fiskare berättade, 
att Tordenskjold snart ärnade styra med sina skepp mot ön och intaga 
fästningen.



Martin Rosengård, klockaren, kom över torget med nyckelknippan och gick 
mitt genom trängseln sin raka väg till kyrkan utan att tala med någon.



-Han är klenhörd och gammal, sade folket.



Martin Rosengård svarade sakta för sig själv:



-Men han är minnesgod den gamle Martin. Han är mycket minnesgod. Han 
glömmer aldrig den dag som gav honom glädje och mod för ett helt liv. Han 
glömmer inte Baggen, fast den mannen nu fem år legat i sin grav med en 
fullmakt från Bender under huvudkudden. Han var vår lärare, och ännu ur 
mullen skall han lära oss. Det är därför vi i dag skola minnas honom. Han 
hör till oss, om ock hans gärning prydde gångna dagar. I våra hjärtan 
finns en fästning, som inga fiender kunna ifrån oss taga. Vrid ni 
händerna! Det är söndagsmorgon och gamle Martin har sina sysslor.



Hans förtorkade gestalt blev huvudet högre och han smånickade så innerligt 
förnöjt, när han hade låst kyrkdörren bakom sig. Han satte svärdsliljor i 
stakarna och vecklade upp altartäckets knypplade vadstenaspetsar. En 
hågkomst från hans ungdom fyllde så helt hans tankar, att han nästan 
tyckte sig höra röster och slammer av sporrar i den tomma kyrkan.



Det var också en söndag, och Gyldenlöw, som med sina danskar nyss erövrat 
ön, hade befallt kyrkoherden Fredrik Bagge att hålla Te Deum och uppläsa 
den i Danmark brukliga bönen för konung Kristian och hans segrande här. 
Gyldenlöw satt själv i kommendantstolen med sina officerare, och på gången 
stodo främmande soldater ända ned till dörren, så att Bagges mässkrud 
föreföll urblekt och torftig bland alla de glittrande dräkterna. De 
svenska männen och kvinnorna i de nedersta stolarna stirrade stelt framför 
sig, och många bland dem viskade bittert, när de vid altaret sågo hans 
trygga ansikte i solljuset från det öppna fönstret, där sparvarna flögo 
in.



Han sjöng med klarare stämma än någonsin förr, och då mässan var förrättad 
och han stod i predikstolen, föll honom Gyldenlöw sakta i talet.



-Bagge, Bagge, du blir oss en god predikomästare!



Han förkunnade om segerns storhet med sådan ljungande eld, att de stränga 
knektarnas ögon fuktades, men när han kom till kungsbönen, knäppte han 
händerna högt framför sin panna och bad sin gamla bön för svenskarnas 
konung.



Då sprang Gyldenlöw ur stolen, och i den lilla kyrkan blev ett larm och 
svärjande och ett klirrande av sporrar och vapen som under ett handgemäng, 
men överröstande bullret hördes hela tiden Bagges lugna bön.



Soldaterna trängde sig upp på predikstolstrappan och ledde ned honom, men 
han fortsatte ända till bönens sista ord.



-Har du inte annat att säga, ropade Gyldenlöw, så väntar dig dödsstraff 
eller livstids fängelse.



-Jag har ännu något att tillägga.



Snyftningarna tystnade av i de nedersta bänkarna, och danskarna hejdade 
sig väntande.



Då begynte Bagge att bedja för den svenska hären, för de oansenligaste 
männen i ledet och för segern, segern åt de svenske, så att de skulle 
återvända och befria hans ö.



Gyldenlöw gick några häftiga steg framför altarskranket och smällde i 
luften med handskarna.



-Tag hit handjärnen, som hänga utanför kyrkporten vid skampallen! befallde 
han.



Två soldater gingo ut och återkommo med de släpande kedjorna, som skrällde 
i stengolvet. Gyldenlöw stannade framför Bagge.



-Jag vill tro, att du är en rättskaffens herde och att du handlat av 
enfaldigt nit. Därför vill jag än en gång låta pardon gälla, så framt du 
ångrar dig . . . Men vid Gud! Tredskas du på nytt, har du intet annat att 
vänta än ståndrätt och dom. Du har hus och hem . . . Besinna dig väl! Jag 
skall giva mig till tåls, medan du rannsakar dig själv. Släpp honom, 
soldater, och låt honom än en gång stiga upp i predikstolen! Och ni, gott 
folk, där nere i bänkarna, ni ha hört mina ord!



Bagge makade sin kappa till rätta som för att lyda och begiva sig upp i 
predikstolen. Så vände han sig åter mot församlingen.



-Jag har något att ångra. Det är riktigt talat. Men jag kan yppa det här, 
där jag står, och behöver därför inte ånyo beträda predikstolen.



Gyldenlöw sköt de närmaste officerarna tillbaka och ställde sig vid sin 
plats, men hans fingrar spelade otåligt på värjfästet, och alla åhörarna 
stodo redan ute på gången eller i bänkdörrarna.



I stället att knäppa händerna räckte Bagge dem framför sig, och ingen 
visste rätt vad han härmed menade.



-Jag ångrar, sade han, att jag alltför länge tövat med den bön, som kanske 
närmast låg mig på hjärtat.



Därmed begynte han bedja för årsväxten och väderleken, för timmerflotten 
på älven och hölasset vid stugan och för hela det svenska land, vilket han 
lovade trohet, om han än därför till kommande dagar skulle försmäkta i den 
djupaste och skummaste fängelsehåla.



Då förstodo knektarna, varför han framräckt sina händer. Medan han ännu 
talade fastskruvade de klovarna och ledde honom sedan mellan sina dragna 
värjor ur kyrkan och upp mot fästningen.



29 Katerinuschka, mor lilla . . ..



Det var en vinternatt med det kalla stjärnljus, som kommer den ensamme att 
gråta utan att han själv vet varför. Den bekransade sup-påven, som nyss 
förts genom Moskvas gator, hade av folket hälsats tystare än annars, och 
mitt under smörveckans lössläppta upptåg viskades om hat och 
sammansvärjningar och fängelser. Var två människor möttes ohörda, 
förbannade de tsaren. Poperna mumlade vid sina rökelsefat, att han åt kött 
i fastan och dyrkade romarnas gudar i stället för helgonen. Bojarerna 
klagade, att de icke fingo sova i fred om nätterna utan blivit 
arbetsslavar, som måste ombygga hela Ryssland från källaren ända upp till 
tornhuven. De berättade, att han blivit vansinnig. Satt han icke i 
resvagnen eller vid sitt mikroskop så botade han sjukdomar som en läkare, 
gjorde stövlar som en skomakare, båtar som en skeppsbyggare, 
elfenbenspjäser som en svarvare, eller också avhögg han huvud som en 
bödel. Efter ett sådant dagsverke hade de ibland vid taffeln sett honom gå 
bort och sätta sig bland musikanterna och slå trumma med en sådan 
skicklighet, att icke heller i den konsten någon annan fick bli hans 
överman. Köpmännen knotade vid sin disk över de långa krigen, och bönderna 
sleto förbittrade i sina tjocka rockar och gömde i fickan sina heliga 
avrakade skägg.



Ju senare det led på natten, dess vassare glindrade stjärnorna, och 
Alexei, tsarens son, satt ensam i sin kammare, som var välvd i taket och 
helt och hållet scharlakansröd och bemålad med gröna lövslingor. 
Runtomkring honom på golvet lågo teologiska verk och små tunna böcker med 
fromma helgonsägner. Han höll ännu pennan över ett halvskrivet brev till 
sin Affrosinja, den rödhåriga finska trälinnan, men arbetet tröttade 
honom och pennan sjönk. Han glömde att man fråntagit honom hans värja och 
hans arvsrätt till riket. I de forntida tsarernas styva sidenpäls 
och små turkosbesatta stövlar tyckte han sig i sitt avstängda slott 
granska hovguldsmedens arbeten och samtala med lärda munkar. Sedan 
drömde han sig gå ned i kapellet och i vinterskymningen förrätta sin 
andakt under valvets stirrande kristushuvud, men vida omkring bredde sig 
ett gammaldags rike, där byklockorna sjöngo och där man sent steg ur 
bädden och bittida släckte ljusen. Så sprang tsar Peters blod honom åt 
pannan, och han inbillade sig sluta kvällen i ett dryckeslag och slunga 
tömda tennkrus i hjässan på tacksamt jublande bojarer.



Dörren öppnades bakom honom, men han trodde att det var tjänarna och 
förblev sittande i sitt grubbel. Först när han hörde steg och skratt i 
gångarna, vände han sitt magra och gråbleka ansikte med de infallna 
kinderna och sluga ögonen. Det var fadern. Det var tsaren, som kom med 
sina nattgäster, och mellan sig buro de ett långt bord, på vilket tio 
brinnande vaxljus stodo faststuckna i lika många brödbullar. Hur ofta hade 
ej Alexei tagit medicin för att bli sjuk och slippa infinna sig vid hans 
taffel! Hur ångestfullt hade han icke med sin Affrosinja, förklädd, rymt 
ända ned till Neapels vinberg för att gömma sig undan denne fader, som nu 
höjde käppen över hans huvud! Han gick baklänges mot vrån.



-Alexei, befallde tsaren, du skall vara värd i natt. Sätt dig mitt emot 
mig!



I samma stund alla satte sig, gav tsaren sin närmaste man en smällande 
örfil och ropade:



-Låt den gå vidare bordet runt! Ingen tror, hur väl sådana här stora 
herrar, som sitta samman med en förste, förtjäna en örfil.



Örfilen flög av hjärtans grund med slag på slag kring bordet ända till 
adjutanten Wjasemskij, som var tsarens närmaste granne på andra sidan. Det 
var en helt ung och ännu oerfaren officer, och med handen halvlyft 
bleknade han och såg stelt på tsaren. Det fanns ingen i laget, för vilken 
tsaren fattat en sådan tillgivenhet som för denne gullockige yngling, men 
ett rykte hade i natt viskat, att han anslutit sig till sonen och 
upprorsmännen. Därför ville tsaren pröva honom, och med Ivan den 
förskräckliges raseri i blicken och en moskovitisk hantverkares 
godmodighet i skrattet sade han till honom:



-Wjasemskij, min gosse. I mitt eget rike törs snart ingen nämna mitt namn 
utan att förbanna mig. Här är min kind. Vid Gud och hans enfödde son 
åIägger jag dig uppriktighet. Skänker du belackarna rätt, slå då till! Jag 
förtjänar då inte heller bättre än de andra. Vad jag begär, det är 
sannfärdighet . . . och jag skall tacka dig.



Wjasemskij reste sig och makade stolen åt sidan för att knäböja, men så 
fäste han sin blick i ljuslågan och viskade:



-Mina händer äro orena. Låt mig först få tvätta dem.



Tsaren jakade med en tungsint nick och såg efter honom.



-Också han! Annorlunda hade jag väntat.



Han höll den tomma bägaren framför sig i luften, och tsarinnan, som hela 
dagen förstulet iakttagit honom, inkom i en enkel blå dräkt och satte sig 
på den lämnade stolen. Han lade sin hand på hennes arm och vände sig mot 
Alexei.



-Nå, varför skänker du inte i och dricker oss till? Så där, ja. En gång 
till! Och ännu en! Ställ dig upp! Fortare! Nej, ni andra skola sitta, men 
du skall stå. Du skall stå till svars. Är det sant att munkarna intalat 
dig, att du är hela folkets kärlek och hopp?



Alexei stod på andra sidan bordet, skakad av frossa, och hans veckiga 
ansikte blev askgrått och gammalt. Tsaren såg ut som hans son, och för var 
ny fråga snodde Alexei den långa spetshalsduken allt hårdare om fingret, 
men svarade icke ett ord.



-Är det sant, att du hatar mig, ditt livs upphov, att du längtansfullt 
väntar min dödsstund för att få omkasta mina dagars och nätters verk? Är 
det sant, att din biktfader uppmanat dig att bli en martyr för folket? 
Ack, det finns andra martyrer i världen än de, som för folkets sak låta 
sitt blod på torget! Jag ville för er alla vara en fader och välgörare . . 
. Men vem kan säga, att han nedhämtat ur himlarna en guldtavla, på vilken 
det står ristat att hans värv var det rätta? Kanske skola ni en gång ropa, 
att denne dåre, i vilkens ådror mitt blod förskämts, är den man, som ni 
behövde för er sällhet. Men ni skola ropa förgäves.

Det liv jag tänt kan jag ock släcka. Katerinuschka, mor lilla, vad 
har jag gjort för att bli så ensam?



Han lutade sig framstupa med de slutna ögonen mot tsarinnans arm och 
skrattade gråtande, så att bordsgästerna en efter en begynte stiga upp och 
smyga sig åt sidan bakom tsarinnan. Det var så godmodigt och varmt hans 
skratt, att de aldrig hade hört ett sådant, om ej i någon hederlig stuga 
på landet, men de kände sedant gammalt det löjet, som steg för steg 
bräddades med förtvivlan och förakt, och de fruktade för sina liv.



-Katerinuschka, barnet mitt . . . Var över hela Europa man slår en 
minnespenning eller trycker en flygskrift, där kläder man mig till narren! 
Vad har jag gjort för att bli så ensam? Det är en lika ensam man, som i 
Sverige nu samlar sina troppar och för dem mot norska bergen . . . Därhän 
skulle vi då båda komma på så skilda vägar. . . Varför dröjer adjutanten? 
Jag längtar se om bland er alla finns en, som är nog hederlig att öppet 
visa mig, huruvida han älskar mig eller icke. Må han slå till.



Han höjde det förgråtna och skrattande ansiktet, men tsarinnan strök 
smeksamt blitt över hans krusiga hår och halvsjöng på en folkvisa med tunn 
och länge sedan bruten stämma:



-De store ha knektar och följen, som vakta, men ensamt likt tiggarn på 
heden de gå, när änglarna alla i skymningen sakta få spela till sömns de 
ringa och små.



-Jag frågar efter Wjasemskij, adjutanten. Är han en stackare, som rymt, 
därför att han inte törs slå tsaren? Eller står han utanför dörren och 
tvekar? Eller kanske . . . Älskar han mig?



Mensjikov, som förblivit sittande, reste sig med sin stora pudrade peruk 
och sina ordensband.



-I gamla dagar, när jag bara var en sockerbagarpojke, som bar omkring mina 
pastejer på Moskvas gator, då kunde jag få dig glad, far lilla, när jag 
talade. Jag kunde styra ut mina historier så, att du tyckte dig se 
ohyggliga ugglor och uvar flaxa framför dig eller tokiga dvärgar gå på 
händerna, men vi ha blivit gamla, både du, min välgörare, och jag . . . 
Jag har att lyda din kejserliga befallning.

Han gick ut i gången utanför kammaren, och 
tsaren ropade efter honom:



-Varför tövar adjutanten, säger jag? Voro hans händer så orena, att han 
så länge behöver två sig? Det tvättvattnet skulle lysta mig att se.



När Mensjikov kom tillbaka bar han ett stort kupigt tennfat, fyllt till 
halvs med en röd vätska, som liknade fradgande vin.



-Din adjutant Wjasemskij är död, sade Mensjikov. Han tvättade sina händer 
i sitt eget hjärteblod.



Tsaren slöt åter ögonen och lutade sig över tsarinnans arm, och medan hon 
strök hans hår och kammade det mellan sina fingrar, hörde hon honom viska:



-Han älskade mig icke . . . han endast fruktade . . . Katerinuschka, mor 
lilla!



30 Den mörka julottan.



Det var julkväll. I Undenäs prästgård satt kaplanens änka med den avlidnes 
räkenskaper på knät. Klänningslivet var sytt av hans nötta och många 
gånger vända kappa, hans stärkta handnäsduk hade hon bundit kring huvudet 
med knuten i nacken, och hennes blåfrusna smala fingrar lågo utsträckta på 
papperet. Till växten var hon längre och magrare än andra kvinnor, och 
alla hatade och baktalade henne för hennes girighet och elakhet. Redan i 
de goda tiderna hade aldrig ett talgljus tänts i prästgården. Tjänarna 
drev hon ur sängen klockan tre om vinternätterna, fast de icke sågo vid 
det knappa skenet från fyrstickan eller spisen utan satte sig att gäspa 
och prata på loftet. Mitt i gatan mellan ladugården och stallet kunde hon 
säga åt drängen, att han skulle hänga träskorna på ryggen och spara dem 
till sabbaten, och dömdes någon till kyrkoplikt, alltid hölls hon för den 
lönliga angiverskan.



Det skymde redan, och hon stirrade oavvänt genom de halvt igensnöade 
rutorna mot den spånklädda träkyrkan och klockstapeln. Bredvid henne stod 
en man med yvig lockperuk och ett rödsprängt, men ständigt småleende 
ansikte. Det var förvaltare Trulsson nere från bruken.



-Tron I att han kommer? frågade hon ångestfullt. Han var min enda dräng 
och sedan han gick in till staden, har han blivit borta. Det är nu tre 
dagar sedan. Agas skulle han! Säkert blev han om måndagen funnen på krogen 
och därför enligt det nya plakatet tagen till knekt.



-Jag fruktade att det stod illa till här i sorgehuset, svarade Trulsson 
vänligt. Därför red jag hit upp. Klaga inte, mor Ingebritt, ty i grunden 
är det inte så stor skillnad mellan lyckan och olyckan som vi tänka. 
Bådadera bli det, som vi göra dem till. I skulle blott se den vackre gamle 
Soopen, min nådige herre, när han rak och utan ett ord står vid matbordet 
i salen och räknar hop de stora högarna av mynt till sin årsskatt. 
Sexhundra daler silvermynt i överflödsavgift för fruntimrets utländska 
sidentyg, sextio daler för spetsarna, fyrtio för sobelpälsen, tjugu för 
finare hattar och kläden, fyra för te och kaffe, fyrtio för de gyllene 
beslagen på karossen, fyrtio för all tobaksrökningen och så 
sjättepenningsavgift, durchtågsgärd och kontrihutionsgärd för gods och 
underlydande. Besinna därtill, att järnet måste hembjudas till staten, som 
ingenting har att betala med, och att det på hela bruket knappt finns tre 
arbetsföra karlar att skicka ned i smedjorna. Och ändå står den gamle 
Soopen så grann och vacker och skakar Gjörtzens koppargudar ur påsarna. I 
är för girig efter världens goda, mor Ingebritt. Det mena alla.



-Fattigdomen föder omtanke, mumlade hon strävt. Aldrig har en sådan nöd 
gått över ett folk. Sedan november ha vi ätit barkbröd, och för att kunna 
hålla dragon gick salig Vibelius själv på åkern som en gårdskarl ända till 
dess han dignade och uppgav andan. För fem daler kan jag knappast få ett 
skålpund socker, en tunna strömming knappast för femtio, och saltet kostar 
över hundra. I morgon ha vi julotta, men inte talg till ett enda ljus. Vi 
ha ingen prästman, som kan föreläsa Herrens ord, och ingen klockare. 
Hästarna äro tagna till trossen, och kommer inte drängen tillbaka, är jag 
förlorad, ty då står gården utan man. Vid Guds nåd, säg mig att han 
kommer!



Hon tryckte pannan mot rutorna, stammande och rådvill.



-Han kommer! svarade Trulsson. Jag hör steg ute i snön.



I detsamma stöttes dörren upp med slammer och larm. Några högröstade 
knektar i trasiga uniformer stapplade över tröskeln, och bakom dem följde 
en flock av utmärglade vägstrykare, mest ynglingar och gossar. De voro 
hemskt svartnade och hoptorkade i ansiktet av barkbrödsföda och hade 
klutar av fårskinn bundna om benen och fötterna. I den bortersta ynglingen 
igenkände hon drängen, och hon förstod att han var tagen till krigsman och 
bortfördes med de andra.



-Duka nu upp vad huset har att bjuda, befallde den ene knekten och blåste 
i de stelnade händerna.



-Här finns intet, platt intet! svarade hon orörlig.

-Vad som inte bjudes får tagas! I sju timmar ha vi irrat ikring på 
Tiveden från ödehemman till ödehemman.



Huggvärjorna och sporrarna klingade, rösterna sorlade, och mor Ingebritt 
vaggade fram och tillbaka och plockade med händerna på förklädet. Hon gav 
drängen en frågande blick. En lång stund hörde han på trätan och strök sig 
tafatt om nacken. Slutligen såg han ned i golvet och yttrade helt sakta:



-I var alltid hård och girig, mor. Därför stal jag i somras fyra kakor 
svartbröd och gömde dem i dragkistan vid svalgången. Dem vill jag mitt för 
era ögon dela med de andra, ty i en sådan nöd finnas inga ovänner.



Knektarna ryckte stojande nyckelknipporna från mor Ingebritts bälte. Skåp 
och kistor öppnades. Tegelskålarna fylldes med undangömda läckerbitar, och 
svärjande tinade knektarna framför brasan ett stycke skinka, där maskarna 
sutto dödfrusna utefter benet.



-Varen blott stilla, mina goda män! förmanade Trulsson faderligt och 
vänligt. Liksom vinterfrosten dräpt maskarna i köttet, så skall det 
elände, som nu går över oss och vårt land, döda många onda maskar, vilka 
ätit på vårt hjärta.



Medan han talade såg han på mor Ingebritt, liksom hade han riktat orden 
enkom till henne, men hon prövade att tysta honom och såg bort. Han talade 
nästan prästerligt och predikande, och med ryggen mot elden stannade han 
framför henne mitt på golvet samt knäppte händerna och fortfor:



-Varen blott stilla, mina goda män, och låten oss icke spisa utan att 
först bedja! En sådan olyckans natt som denna giver Gud den allsvåldige 
människorna för att göra dem goda och stora och för att ett litet folk 
skall komma att synas skönare och härligare i sin fattigdom än alla de 
andra i sin gyllene ståt.



Hon gick bort till det öppnade skåpet och flyttade skålarna slamrande fram 
och tillbaka för att slippa höra honom, men åter vände hon sig.



-Trulsson, jag trodde er ha ett välmenande sinnelag . . .



-I för hårt regemente i stugan, mor, men vår bordsbön kan ingen oss 
förtycka.



De vilda sällarna makade sig utefter väggarna och knäppte händerna. 
Alltjämt betraktande mor Ingebritt med sitt lugna öga och dröjande 
på vart ord, begynte han med stark stämma Fader vår.



Hon plockade ångestfullt på förklädet och darrade och ville se åt sidan, 
men åter och åter tvang han henne med sin mildhet att möta hans blick, och 
för var gång andades hon allt häftigare. När han slutligen kom till orden: 
"Vårt dagliga bröd giv oss i dag", föll hon honom besinningslöst i talet.



-Inte mer! mumlade hon.



-Vad? Skall jag ej läsa Herrans bön?



-Inte i natt! I morgon skola vi läsa den.



Hon grep honom i armen och drog honom med sig ut i förstugan.



-I kallade mig girig och hård, sporde hon med en röst så underlig som hade 
icke hennes tunga utan själva hjärtat talat.



-Det gjorde jag.



-Och I sade, att en nöd sådan som denna kommit över oss för att göra oss 
goda och stora.



Han nickade.



-Följ mig då! viskade hon, och de stego ut i vinternatten.



Skaren låg så hård, att den bar, och stjärnorna fladdrade ovan de mörka 
längorna, där ingen boskap råmade och ingen kärve var utsatt åt sparvarna. 
En dundrande nordan virvlade kring knutarna. De tryckte sig tätt utefter 
laduväggarna för blåstens skull, och inkomna i skogen höllo de sig fast 
vid granarnas kvistar.



Förskräckelsen har berövat henne vettet, tänkte han och ropade efter henne 
i handen, men hon uppfattade icke hans ord i stormen. Hon pekade endast 
framåt och gick och gick. Han tilltrodde henne intet gott uppsåt, och han 
begynte att frukta, men han blygdes att lämna kvinnan allena i natten, och 
han visste, att ulvarna blivit allt fler sedan människorna blivit allt 
färre.



Genomisad av köld och ängslan ökade han sina steg för att gripa henne om 
livet och hålla henne tillbaka. Då såg han, att de hunnit till ett 
förfallet ödehemman, där husfolket dött i pesten och sonen i fält. Logen 
stod sammanstörtad i drivorna, och i stugans svalgång yrde snön mellan 
spjälorna. I den vidöppna dörren lyste den motsatta väggens fönster 
tvärs igenom den tomma kammaren. Han överfölls av fasa och stannade.



Lutad mot stuguväggen stod en skrämmande skepnad, en hög gestalt, liknande 
en man svept i grå päls och med en stor, uddig krona full av snö. Var det 
den pestdöde bonden, som rest sig ur sin hastigt igenskottade grift för 
att jula i den gård, där han så ofta i salig Carolus den elvtes dagar 
låtit välkommorna fyllas och nyckelharporna surra?



Mor Ingebritt darrade av ångest, och med händerna tryckta mot ögonen för 
att icke se, sprang hon in i stugan.



Hans hjärta stod stilla, och han böjde sig långsamt fram mot skepnaden. 
Han såg, att det var en dödfrusen älg, som ledd av minnen från andra 
vinternätter, då han vid samma vägg funnit skydd och utströmmande värme, 
lutat sig mot den övergivna boningen, där inga sovande längre andades i 
den djupa lucksängen och intet glöd glimmade genom rutan.



-Gud, förbarma dig! stammade Trulsson och steg in i kammaren. Icke blott 
människorna, utan också djuren i skogarna förgås.



Men mor Ingebritt hörde honom ej. Hon hade redan lyft några plankor ur 
golvet och i det bleka snöljuset blottat en kista, som höll vid pass en 
halv armslängd på tvären och två armslängder mellan gavlarna. Kistan var 
blåmålad med vita slingor och blad och med handtag av järn.



Mor Ingebritt tordes icke vända ryggen mot kammarvrån och den tomma 
lucksängen, utan ställde sig alltid så, att hon hade Trulsson tätt bakom 
sig. Han förstod ännu ingenting, men då hon fattade det ena handtaget, 
grep han det andra, och oupphörligt seende sig om åt alla skrymslen och 
hörn buro de kistan ur stugan och hem mot kyrkan.



De nedsatte den på gången i kyrkan några steg innanför vapenhuset.



-Gå till manbyggnaden, sade mor Ingebritt, och sätt dig vid bordet, som 
värd för mina objudna gäster! Själv måste jag stanna bredvid kistan och 
begrunda mångt och mycket, ty när vi församlas här tidigt i morgon, är det 
mig som Gud lärer kora att hålla julottan.



Han lydde henne och gick över kyrkogården upp till prästhuset, men 
han tänkte, att olyckan hade släckt hennes förstånd och nästa morgon 
skulle nödga honom att föra henne till ett helgeandshus.



När det nu blev morgon och stormen saktade av, klingade inga bjällror som 
eljest, och inga välbärgade sockenbor nalkades i klövjesadel på de 
oskottade stigarna. Från de milsvida sträckorna av hemskt förfallna 
ödehemman hördes varken piska eller rop. Ett par ensamma fyrstickor lyste 
mellan träden, och några kvinnor och orkeslösa gubbar med krycka och käpp 
samlades i vapenhuset. Män funnos där icke, och de kyrkbesökande voro 
sammanlagt blott tolv själar. Gravarna voro fler än de sörjande, och ingen 
julmorgon hade dagats under djupare tystnad.



De släckte fyrstickorna under sina snöiga träskor, och när de sågo mor 
Ingebritt sittande på kistan, men ej ett enda tänt ljus, hälsade de 
dröjande och undrande. Då hon förblev sittande med hakan i händerna utan 
att nicka eller giva dem ett ord, kände de, att de hatade henne bittrare 
än någonsin.



Så småningom mötte nu också de yrvakna gästerna från prästhuset, men ingen 
ringning hördes över moarna, ty stapelns klockor hade längesedan omgjutits 
till en fältkanon, vilken låg förnitad och förstummad på botten av ett 
träsk i Ditmaren. Ingen präst steg i predikstolen. Ingen klockare knackade 
med stämgaffeln, men den tjänstepiga, som sedan länge skött hans syssla, 
väntade redan i dörren.



Då reste sig mor Ingebritt och strök hårtestarna ur pannan, men det var så 
mörkt i kyrkan, att hon sökte med handen för att finna stöd mot 
bänkdörren. Varken takkrona eller dopfunt kunde urskiljas, varken 
målningar eller väggträn. Endast kopparstaken på det avlägsna altaret 
blänkte i snöljuset.



-I går, sade hon, slutade vi bönen med orden: Vårt dagliga bröd giv oss i 
dag. - Därefter tillade hon sakta och stilla, nästan viskande: - Förlåt 
oss våra skulder!



I detsamma kom ett spökaktigt, gulblekt litet barn på kyrktröskeln med en 
brinnande fyrsticka. Vid skenet öppnade hon kistan och knäböjde framför 
den på gravhällen.



-Olyckan gör under, sade hon, och det tycktes alla i den mörka 
julottan, att där tändes ett klarare sken över kyrkogången än från hundra 
bågar av de skönaste vaxljus.



Sex bägare av silver och sex skedar av silver lyfte hon fram och fördelade 
dem lika mellan knektarna och deras utblottade följeslagare. Fyra digra 
pungar med nödmynt tömde hon och räknade noga lika många mynt i var 
framsträckt hand, så att ingen av de närvarande skeddes orätt, och i vart 
förkläde lade hon bröd och salt och många fingerringar och andra ting, 
ända till dess kistan stod tom och fyrstickan slocknade.



31 Fredrikshall.



Landshövdingarna hopkallade nu befolkningen och uppräknade på bordet 
femtio daler åt var och en, som godvilligt blev ryttare, och hundrade åt 
var och en, som blev soldat till fots. Många tredskande avhöggo sina 
fingrar eller skuro sig med kniven för att bli odugliga till krigstjänst, 
men de dömdes till femton par spö eller sattes till livstids straffarbete 
på Marstrand. Vilda knekthopar drogo våldgästande genom bygderna. När 
bonden hörde deras röster vid haggrinden, lämnade han nycklarna i låsen 
och gömde sig under höstabben eller flydde med folk och boskap uppåt 
vildmarken. I Stockholm stängde rådsherrarna sig inne på sina rum för att 
slippa ses och tillspörjas. Följda av gardister strövade 
rannsakningsmännen från port till port och uppbröto källrar och visthus, 
och vargarna gingo ända in på gatorna. Det fanns inga varor i 
handelsboden, ingen säd i kvarnen, inga händer, som lyfte hammaren, inga 
glada stämmor, inga trygga vinteraftnar kring hemmets brasa.



Då genombävades hela folket av en profetisk aning. Vid kyrkdörrarna eller 
på den stängda kammaren talades om att Gud, som satt martyriets krona 
uppå, snart skulle låta törntaggarna bortfalla och löven slå ut i skön och 
nyvårad grönska och att konungen nu skulle dö. Dag från dag väntades 
bådskapet att han stupat, och man undrade endast, att det dröjde. Alla 
visste att han kämpade i envig vid grindar och gärdesgårdar som en simpel 
knekt. De flesta inställde sina dagliga göromål och gingo i förfäran och 
dyster väntan. En rådman i Stockholm, klagade redan, att han icke visste 
var man skulle få sorgtyg och penningar till begravningen. Till och med 
Gjörtzen låg var morgon sömnlös, när hans tjänare kom in med veden till 
ugnen. Sverige liknade det sammanstörtande kungshuset vid Bender, men över 
denna brinnande ruinstad, där jämmern dog bort i väntande tystnad, 
stego likt stjärnskott snillrikt lysande framtidsplaner och förenklingar, 
om vilka fjärrsynta spåmän förutsade, att de först efter århundraden 
skulle förverkligas och fattas.



På den tiden levde i Uppsala en tiggande studiosus, som ville bli prästman 
men som aldrig kom sig för med annat än att dobbla och slåss och vid 
bröllop eller begravningar författa verser på både svenska och latin. Han 
hette Tolle Årasson. Händerna och fötterna voro alldeles för spensliga och 
fina till hans stora kroppsväxt, men hur han svalt, blommade hans 
skägglösa barnaansikte alltid lika runt och skärt. Han ville ingen 
människa för när, bara han fick leva fri som fågeln och gå sina egna vägar 
och sova i ro om morgnarna, men kamraterna menade, att han icke kunde 
skilja mellan gott och ont. När värvarna en vacker söndag begynte sitt 
rumor i staden, blev han med ens ganska gudaktig och stack sig undan i 
kyrkbänken med de tomma pärmarna till sin grammatica latina. Det var i 
Trefaldighetskyrkan. Mitt under gudstjänsten inträngde värvarna hotande 
och dönande med en knippa handklovar på axeln, men Tolle Årasson lutade 
sig över sina tomma bokpärmar. Han vaggade fram och tillbaka och sjöng med 
sådan andakt och innerlighet, att ingen tänkte på att gripa honom, fast 
han just hörde till det odugliga läsfolk som enligt kungligt plakat skulle 
uttagas för hären. Efter den betan fann han dock rådligast att hänga 
väskan på ryggen och gå på äventyr. Förfärad såg han sig kring i det kära 
fädernesland, som pesten och kriget så förött och förvandlat. Var detta 
Sverige, det rike hans fäder byggt och vårdat som sin ögonsten, Nordens 
storvälde, det älskade, det fruktade? På vägarna mötte han klagande 
bönder, som i långa tvångsforor måste forsla sin spannmål till 
högkvarteret i Norge eller ända upp till Järpe skans i Jämtland. Stjälpta 
lass och döda hästar lågo i var backe. Uppe på skogarnas ödehemman tittade 
trasiga kringstrykare ur stugfönstren, och han bar ständigt sina penningar 
gömda i stövelskaftet. Vid bondgårdarna stodo fållbänkar, skrindor och 
husdjur uppradade på gräsplanen, och under gråt och rop ljöd 
auktionsklubbans dunk mot dörrträt. I herrskapsköken berättade tjänarna, 
hur husbondfolket nedgrävt sitt silver, ty Gjörtzen hade nu befallt, 
att icke blott alla äkta penningar, utan också bohagsting av ädel metall 
skulle utlämnas mot nödmynt, så att konungen fick undersåtarnas hela 
egendom. Tolle Årasson försporde att icke ens prinsessan i Stockholm hade 
nog med silver för sin taffel och att konungen själv åt på järnbleck. I de 
övergivna smedjorna, utanför vilka ån fritt forsade mot havet förbi 
stannade hjul och öppnade dammluckor, språkade han med den enda 
kvarlämnade smeden, som var för gammal och skröplig till fältliv. Där fick 
han veta, att smiddes något järn, så skulle det genast mot några påsar 
nödmynt uppläggas i rikets förrådshus. Helst satt han dock och värmde sig 
i prästgårdarna, där hans bibelkunskap och latin gjorde honom väl sedd, 
och ibland kunde prästen samspråka med honom ända till dagningen. Där 
viskades det, att det var fråga om att taga skolkassan och fattigkassan, 
ja, själva banken, och att det icke ens fanns skrivpennor och papper, utan 
ämbetsverken måste stängas, så framt ej herrarna ville doppa fingret i 
bläckhornet och skriva på bara bordet. En grånad kaplan sade honom, att 
landshövdingarna blevo avsatta eller ställda under uppsyningsmän, så ingen 
längre visste vilka som skulle lyda eller befalla, och den gamle beskrev, 
hur han själv fått pantsätta bibel och kappa och hälla svagdricka på 
nattvardskannan.



På det sättet vandrade Tolle Årasson från bygd till bygd och förtjänade 
ibland en slant genom att medtaga brev och ämbetsrapporter. Postkarlarna 
hade nämligen befallts till hären, och de oregerliga gästgivarna blevo 
postmästare men förstodo ej sin nya syssla, utan fåfängt trängdes dagligen 
omkring dem mödrar och faderlösa och ropade efter brev från sina anhöriga 
i Sibiriens urmarker och gruvor. Mitt bland knotande bondemän fick han i 
Slätthögs kyrka stryka med fingrarna på en av sultanens guldstickade 
hederspälsar, vilken hängde som altartäcke. I Kalmare stad blev han dubror 
med artilleristen Edstedt, som nyss äktat en piga, men som själv icke var 
någon man utan en förklädd fröken Stålhammar. På Visingsö slog han tärning 
med de trasiga ryska krigsfångarna, och i Karlshamn tumlade han om med 
polacker, armenier och judar och ryckte de högtidliga turkiska 
fordringsägarna i turbantofsen. Han narrade dem till och med att smaka vin 
men Slog sedan sönder det förorenade glaset, så att det klang mot 
stenläggningen. I Lund åhörde han bland de väpnade studenterna professor 
Ibres upproriska tal och sköt efter professor Rydelius, som ville besvärja 
stormen. Efter att ha strövat halva landet runt, stod han slutligen en 
afton i Göteborg, där konungen vid sin genomresa tagit in som gäst hos 
sjörövaren Gatenhjelm i hans hus vid Stigbergstorget. Dammig och törstig 
satte sig Tolle Årasson i Dorotea Eks kaffestuga, där borgarna gråtande 
och storskrattande som bäst omfamnade varann och berättade, att de 
förfärliga sjörövarna på Madagaskar nu skulle få tillåtelse att komma med 
sextio rikt lastade kapareskepp och bosätta sig i staden för att bättra 
upp näringarna.



Då kunde han icke längre hålla tand för tunga utan lät sitt ljus lysa och 
omtalade på både svenska och latin sina rön och äventyr under färden. 
Snart märkte han, att två män, som med uppslagna kappkragar sutto honom 
näst intill, själva tystnade för att åhöra hans tal, och det gjorde honom 
än mer meddelsam.



-Nu få de svenske smaka järnhandsken såsom aldrig tillförene sedan 
hedenhös, sade han, och beskådade sina skinande naglar. Konungen har fört 
sitt svärd mot folk efter folk och nu vänder han det mot sina egna. Kunde 
det väl annorlunda sluta? Men det viskas hemska aningar runt om i landet. 
Han lämnar ingen son. Vad skulle också en sådan man med en son? I 
rådsherrarnas pulpet ligger redan utkastet till en engelsk författning. 
Aldrig skola vi tåla av en annan vad vi nu villigt fördragit. Kanske i 
morgon. . . kanske i afton, medan vi här samspråka, att en munter knekt 
sitter framför en glödhög vid en bergvägg och smälter bly i stöpsleven... 
Kanske häller han just nu i kulsaxen den tunga droppe, som till evigt 
skall söva den störste bland hjältar.



En redan tungt bedagad köpman med det vitaste hår och de sorgmodigaste 
ögon klappade honom på handen.



-Vi människor döma allt efter svedan i våra egna sår, men låt nu en gammal 
man tala. Om än vår hårde järnkonung aldrig blivit född, de ständigt allt 
mäktigare grannarna skulle ändå begynt att stycka det svenska väldet . . . 
Langsamt, år för år, dag för dag skulle våra barn och barnbarn ha mäklat 
och förödmjukats och avträtt provins efter provins. Det skulle 
aldrig ha fått lugn och dock aldrig någon heder. Ett lumpet skådespel att 
se ett bundet lejon, från vilket blodet sakta tappas av i små 
fingerborgar! Så vill jag då hellre med ens se lågan i skyn och en man 
framför oss! När befallde han oss att offra mer än han själv offrat? Har 
han inte hungrat, har han inte frusit, och nu breder sig över oss den 
aningen att han också skall med oss falla.



Tolle Årasson skiftade röst. Han ville ingalunda förställa sig, men 
beständigt syntes det honom, att den som sist talade hade rätt.



-Skattade jag inte friheten och en bäddad säng, jag skulle kunna smyga mig 
efter konungen för att trycka min mun mot hans fotspår i den norska snön. 
Snart kan det vara för sent och kulan gjuten . . .



I detsamma han uttalade dessa ord, reste sig på ett hemligt inbördes 
tecken de båda männen, som sutto honom närmast och hans rädsla för 
soldatrocken var så stor, att han bleknade av, då han märkte blanka 
mässingsknappar under deras kappor.



-Min gunstig junker! ropade de honom i örat och ledde ut honom vid båda 
armarna som en fånge. När han kan tala så prydligt, är det icke heller för 
mycket, att han får stå i närheten, där den kulan visslar. . . Nu fingo vi 
en stinn fågel på spöet! Vi äro värvare, vi, munsjör... Förstår han? Och 
nu, marsch till Norget!



-Jag har i alla mina dar aldrig längtat efter annat än att få bli 
krigsman! svarade han genast med så mjuk och vänlig bestämdhet, att han 
till och med själv trodde sina ord. Lägg mans vackert värvningspengarna i 
min hatt!



Så måste han då äntligen pådraga den blå rock, för vilken han hyste en 
sådan skrämsel, och för var dag upplevde han nya och oväntade händelser 
mitt i det land, där plogen fordom lugnt skurit sin fåra i jorden. Knappt 
kom han ett stycke ovanför Strömstad, innan han fick se stora galärer uppe 
på torra marken. Själv spändes han framför stäven samman med bönder och 
hästar och oxar för att släpa fartygen vidare över näsen två och en halv 
mil till Idefiorden. Tum för tum drogos skeppen över kavelbroar och 
rishögar, om natten vid beckfacklor, om dagen i julisolens hetta. En liten 
man i gredelin sammetsrock och yvig peruk och med breda guldspännen på 
skorna gick uppmuntrande fram och åter bland folket. Det var Emanuel 
Svedenborg, och åt honom hade Polhem uppdragit att utföra den sällsamma 
daten. Då han fick syn på Tolle Årasson, skuggade han med handen över sina 
svaga ögon och sade:



-Det var den mest feta och blommande hälsa jag sett på många år. Mina 
snälla korporaler, farer ändå inte för hårt med mannen, ty jag skönjer 
gott att han ingen rätt kraft besitter i lemmarna!



Det var det första ord av medlidande, som Tolle Årasson hört allt sedan 
han klingade med sina kamrater i Uppsala, och strax måste han med tårade 
ögon sticka fram den runda handen och tigga.



-Jag är en förolyckad stackare, viskade han på en blandning av svenska och 
den lärdaste latin, och jag skulle välsigna och tacka för en enda nypa 
snus.



-Snusa är ett och tjäna kronan ett annat! svarade Svedenborg allvarligt 
och gick bort, men redan samma afton, när det blåste till avlösning, kom 
han med sitt snushorn.



-Tag hela snushornet och behåll det och tala inte vidare därom! viskade 
han och var åter borta likt en vandrare, plötsligt mött på vägen.



Människorna äro goda, tänkte genast Tolle Årasson och prövade att finna 
sig i sitt öde. Snart hade han dock gjort över med sina sista hopsparade 
koppargudar och allt innehållet i snushornet för att ibland muta sig till 
en stunds längre sömn om morgnarna. Strax menade han åter, att människorna 
voro onda.



När äntligen det sista skeppet med sin gyllene segergud i förstammen gled 
ut över Idefiordens mörka vatten blev han på nytt befalld att marschera. 
Flera främmande och inländska officerare slöto sig efterhand till skaran, 
och från gård till gård gick det långa tåget av landets sista utskrivna 
söner.



Då hände det en middag vid ett gästgivareställe att Tolle Årasson 
satt och sov bakom vagnslidret med hatten i knät. När trumman gick och han 
vaknade, Iåg i hatten en blank specieriksdaler på ett hopviket papper.



Det var en oväntad syn, och han gnuggade ögonen och undrade om han drömde. 
Han slog med knogen på myntet och vägde det i handen. Till sist 
uppvecklade han papperet och läste:



-I Tistedal vid Möllerstugan står en Hängbjörk, Ljusastaken kallad, ty 
hava den Tre Armar uppå en Stam. Om Hans Kongeliga Majestät för Fiende 
Kuhlor stupar, Du skolen samma Natt thet Under bevittna att en Pung med 50 
Ducater tätt invid Ljusastaken i Mullen ligga.



-Den svenskan har någon utländsk djävul skrivit! framstötte Tolle Årasson 
nästan jämrande och kvidande och rev sönder papperet i små bitar, som han 
strödde omkring sig. Han makade jord över dem med foten och trampade på 
dem. Sedan stack han specieriksdalern i byxsäcken för att gå till de 
andra, men knappt hade han tagit ett par steg, innan han åter ryckte fram 
penningen som hade den bränt hans kropp och kläder. Han kastade den långt 
ifrån sig utåt kärret.



När han hade spänt sin packning på ryggen, begynte han åter att marschera 
med sitt vanliga gosseleende som om mycket i världen nog vore ganska 
underbart och dock alldeles likgiltigt, men nästa natt drömde han om den 
vita björken med de tre höga armarna.



De skogiga fjällåsarna blevo allt mer molnhöljda, vägarna allt brantare, 
marketentarens grytor allt tommare, men inga vedermödor kunde borttaga 
hullet från Tolle Årassons runda kinder och lemmar. Stövlarna föllo 
söndergångna från hans fötter, och kronans byxor, som blivit tillskurna åt 
en svältande här, voro åt honom så otillräckliga, att han på magen måste 
knyta hop dem med ett snöre. Hans välmåga och blanka panna retade de 
avmagrade kamraterna, så att de lovade att prygla honom, men därför att 
han också gick huvudet högre än varje annan, vågade till sist ingen stiga 
honom för när.



Fast han ingenting förrådde, grubblade han från morgonen till sena kvällen 
på den besynnerliga skrivelsen. Varför önskade onda människor att just 
välja honom till sitt verktyg?

Han kunde icke tänka på annat. När den dammiga skaran omsider 
tågade in bland tälten och riskojorna i Tistedalens högkvarter, 
tvärstannade han, och utan att längre veta vad han gjorde pekade han på en 
avlövad hängbjörk.



-Björken, björken där! Det är Ljusastaken! Jag vet det . . . Den måste 
heta så!



-Här har du att tiga och lyda, svarade korporalen och ställde honom genast 
i ledet som flygelman för att mönstras.



När korporalen då grep honom i armen, kände han att senorna voro mjuka och 
att den storväxta rekryten utan kraft vacklade för hans tag.



-Den hade vi hellre varit förutan! betygade korporalen. Det är mört och 
mjukt alltihop på karlen!



En novemberdag gjorde några troppavdelningar halt i ett bergspass, och 
fast klockan endast visade på tre, rådde skymning. Brunsvedd av stäppens 
sol och ännu med en turkisk tobakspung vid bröstet betraktade undrande 
mången åldrad officer det vinterrike, i vars skogiga obygder hären nu 
tågade in mot nya äventyr. Fångade buskskyttar förtäljde vilda sägner om 
troll och huldreskrik, och manligt högväxta kvinnor med lingult hår kommo 
om nätterna till lägerbålet och nedhöggo uttröttade och sovande svenskar 
med sin yxa.



Det snöade, och lågt nere från klyftan kastade solen ett gult sken över 
fiällväggens marskog och hängande klippstycken.



Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som med sina 
vapen stod i drivan.



De små västgötarna med vassa näsor och snurrande ögon viskade till varann:



-Konungen lärer säga, att vilja vi inte svälta, så få vi grava födan ur de 
norska bergen . . .



-Så få vi väl grava då, svarade smålänningarna långdraget och klagande.



Dalkarlar och bohuslänningar stödde sig mulna över muskötpiporna, men 
Södermanlands bataljoner begynte knota. Då höll överste Rutger Fuchs in 
sin häst och stannade framför fronten. Hans ena fot satt snett i 
stigbygeln, ty vid Gadebusch, där han bars från 
slagfältet, hade han fått benet krossat av en kula.



-Hut, sörmlänningar! ropade han på sitt skånska mål. Få ni inte sovel till 
kronans kaka, ni smörpiltar, genast börja ni knorra. Jag hör att ni alla 
äro modstulna, men nu gäller det att tappert härda ut, ty det säger jag 
er, att aldrig mer i tiden få svenska män tjäna en sådan hjälte som vår 
konungslige herre, och ljuvligt låter jag för honom mitt blod. Se på mig! 
Hur kallas jag? Nåå, fram med det!



-Rika Fuchsen! svarade alla soldaterna med en mun, och deras drag 
Ijusnade.



-Det är riktigt. I all min dar har jag hetat rika Fuchsen . . . Nå ja, 
vari ligger Fuchsens rikedom? Den, som kan stiga fram och svara, får två 
runstycken.



Ingen vågade sig fram.



Då tog rika Fuchsen sin plånbok ur bröstet och slog och bläddrade i bladen 
samt höll följande tal:



-Va' djävlar vill det säga att vara rik. Det är en bokföringssak, gossar. 
Tror ni kanske, att all egendom är räntegivande? Jo, försök't! Hör nu på 
vad jag läser! Skulder: noll, noll. Det är första hälften av Fuchsens 
rikedom. Så ha vi salig Schlippenbachs nattrock. . . Ha ni platt glömt 
salig Schlippenbach, er förra överste, som testamenterade mig både sin 
nattrock och sitt regemente, de två käraste ägodelar han hade i denna 
världen? Den nattrocken är mig så dyrbar, att inte skulle jag vilja sälja 
den för mindre än fem tusen riksdaler. Då är den också för mig värd just 
den summan. Alltså, hör nu på!



Tillgångar:



Salig Schlippenbachs nattrock, fem tusen riksdaler, Sörmlands regemente, 
tio tusen riksdaler,



min älskade hustru Greta, där hemma, sjuttio tusen riksdaler, hundrackan 
från Holsten, tusen riksdaler,



min konungslige herres nåd, åttio tusen riksdaler, värdshuset Gullåsnan, 
två tusen riksdaler............ Tag mig fanen är det inte allt lågt 
beräknat, men så är det också det enda jag har i livet. Nå, vad är 
värdshuset Gullåsnan för något?

-Det är nådig överstens buldanstält! sorlade alla soldaterna om 
varandra.



-Just det, ja! På det värdshuset får vem som helst frukosten gratis, för 
där finns inte ett grand att få . . . Låt oss nu räkna! Summa tillgångar: 
riksdaler ett hundra sextioåtta tusen. Men var nu noll noll skulder 
hälften av min rikedom, då måste ju hälften också vara värd ett hundra 
sextioåtta tusen. Följaktligen och bevisligen har jag alltså sammanlagt 
tre hundra trettiosex tusen riksdaler. Ser ni, pojkar, detta är vad 
Gjörtzen kallar finanser, och sådant är nyttigt att kunna, begriper ni. 
Lär er ni bara att föra bok och sätta rätta värden på allting, så få ni 
nog se, att ni äro vackert rika och inte behöva hänga huvudet, om magen än 
skriker.



-Vivat! Vivat rika Fuchsen! skallade det utefter leden, men i detsamma 
flögo alla värjorna ur skidorna. Musköterna skyldrade och trummorna 
dundrade. I skenet på fjällväggen framskred den höga, förstorade skuggan 
av en haltande man med rund pälsmössa på huvudet och en knotig påk i 
handen.



Det var konungen.



Han kom mellan tallarna, följd av drabanter, som med dragna huggvärjor i 
lång rad ledde sina hästar. Själv gick han främst och trampade upp vägen i 
snön. Hans ärriga och sammanbitna ansikte hade av sol och frost med åren 
blivit mörkt till färgen, och mellan ögonbrynen låg ett djupt veck. När 
han stack pälsmössan under armen och åt alla sidor besvarade tropparnas 
hälsning, föll snön över den kala hjässan. Generalerna samlades efter hand 
omkring honom, och drabanterna avhöggo med värjan några grankvistar och 
bredde dem på marken. Under hela tiden stod han barhuvad i snöyran, och de 
grånade och vid tinningen uppstrukna hårtestarna liknade till sist en 
krans av rimfrusna blad. Han befallde soldaterna att koppla musköterna och 
upptända risbål, men musikanterna blevo ställda vid fjällväggen med order 
att spela intill solbärgningen.



-Norrbaggarna äro ett lustigt följe att stångas med, sade konungen. Sådana 
män som deras Kruse och Kolbjörnsen borde, när de falla, begravas i 
guldkistor.



Fältmarskalken Mörner svarade:

-Vi ha just nyss infångat några norska snapphanar, som här legat 
gömda i buskarna för att skjuta ers majestät. Skola vi hänga upp dem?



-Nej. Giv dem var sin dukat för bortspilld tid och bed dem ej vidare fuska 
i knektars yrke.



Mörner sänkte stämman.



-Det finns också andra mer högtbetrodda buskekrypare. Jag har nyss från 
prosten Brenner fått ett nytt angivelsebrev om hemliga konspirationer mot 
krona och liv. Finge man tro honom, skulle farliga fiender i detta nu stå 
här omkring på knappt fem armslängders avstånd.



-Så må de stå, ifall de inte behaga sitta. I krigsdagar är inte tid att 
rannsaka.



Mörners dvärg, Luxemburg, framkom nu med vattenflaskan. När konungen hade 
druckit, räckte han dvärgen sin blankslitna enpåk liksom för att rusta den 
lille mannen och sade till honom:



-En turk har spått mig, att jag skall vakta mig för narrarna. Du kan nu 
pröva, om jag är rädd.



Luxemburg tog enpåken och knäppte och spelade på den som på en guitarr 
samt uppstämde en fransysk kärleksvisa.



Mörner steg då konungen närmre och viskade bakom hatten:



-Manskapet svälter.



-Mätt soldat gör trögt sin tjänst.



-Men ihjälhungrad soldat tappar musköten.



-Om man smälter snö, blir det vatten. Om man tuggar på en grankvist, kan 
hungern mycket väl bedövas i långa timmar.



-Folket här ha vi åtminstone under våra ögon . . . men sinnena där 
hemma... Prästerna lära nu i predikstolen öppet nedkalla hämnd från ovan. 
De mena, att sedan Gud slagit de svenske och givit tecknet att deras välde 
måste styckas, fäktar ers majestät för egen ära allena.



-Blev då deras ära och min två skilda ting? De trotsade, och jag svarade. 
Jag vill tvinga dem att hålla ut till det yttersta. Är det inte likaväl 
för deras egen skull som för min? De säga, att jag frestar Gud. Jag 
svarar, att jag följer honom. Det är mitt kungsord! I 
rättfärdighetens namn, det är min ed! Ho är skiljedomaren?



Med dessa ord påsatte konungen pälsmössan och slog upp kappkragen och lade 
sig så roligt till sömns på grankvistarna, som hade ingen ovän funnits i 
världen.



Düker ropade med hetta sina befallningar till officerarna. Mörner somnade 
stående, lutad mot en fur, utan att längre orka lyssna till lille 
Cronstedts infall, och den förslagne Stjernroos, som varit ute och 
spionerat, kom förklädd i fårskinnsjacka och träskor och med en kutting på 
ryggen. Själv sov konungen redan orörlig, utan en tanke på brev och 
hotelser. Han hade anförtrott sig åt sina soldater.



Men det fanns två ögon, som följde honom. Tolle Årasson, vilken den 
föregående dagen blivit instucken i Södermanlands regemente som korporal 
och förman för vedhuggarna, kunde icke betvinga sig att se bort från den 
sovande. Rika Fuchsens ord lågo ännu i hans hjärta.



-Jag skulle kanske också kunna föra hushållsbok, tänkte han. Femtio 
dukater i mullen vid Ljusastaksbjörken!



Han stirrade med sina klara och vänliga ögon så stelt bort mot konungen, 
att han icke märkte, hur rika Fuchsen kom honom ända in på livet.



-Vad går åt honom? sade Fuchsen och klappade honom hjärtegott på skuldran. 
Här är en rapport till Tistedalen, för nu skola vi upp mot Fredrikstens 
fästning och fyra på. Tag med två man och en bunt tyrstickor att lysa med 
. . . och löp raskt! Den, som har ett så präktigt matsäcksförråd under 
skinnet, behöver varken bivuakera eller spisa mer än var tredje natt, om 
han bara rätt förstår att hushålla med guds gåvor.



Tolle Årasson begav sig nu åstad inåt skogarna med två soldater, men ännu 
långt på avstånd mellan granarna vände han sig och såg på konungen.



Då han mot dagbräcket kom till Tistedalens by, stannade han under 
Ljusastaksbjörken och stack där den sista tyrstickan i marken med den 
brinnande änden nedåt.



-Jag har strövat vida kring för att studera och lära, sade han till 
knektarna. Jag har mött både goda människor och onda. Månn också att 
djuren och träden kunna vara goda och onda.

Var middagsrast, när jag har varit ute med vedhuggarna, har jag lagt 
mig här att sova men aldrig fått en blund i ögat. Det är förbannelse med 
det trädet! Ser ni, där uppe i den ena grenen har jag huggit fast en yxa. 
Det skall komma en morgon, då jag sätter den yxan till roten . . .



Han stod kvar och betraktade den slocknande tyrstickan.



-Goda människor och onda, sade jag . . . Aldrig såg jag en härligare man 
än vår store konung, men åren göra honom allt strängare och hårdare. Han 
har varken ömkan för djurs eller människors kvidan. Ett jämmerskrik kan 
icke ens locka honom att vända på huvudet. Hans vinter är kommen med den 
långsamma döden. Hur skulle vi inte begråtit honom, om han fått falla i 
sin ungdoms år! Ingen tid skulle ha hälsat ett större och renare namn än 
hans. Si denna tyrsticka, hur långsamt hon slocknar, hur hon ryker och 
förpestar med sin sura brandlukt! Varför inte hellre med en enda liten 
rörelse av handen trycka henne djupt ned, hastigt, utan väntan . . . så 
att hon kommer ännu klart glödande i mullen . . .



Soldaterna förstodo honom icke utan svarade endast:



-Måtte aldrig något ont hända vår älskade herre och konung!



Han tog ett par steg för att följa dem, men Ljusastaksbjörken sträckte 
besvärjande sina grenar över honom, och han förblev stående och talade vid 
sig själv.



-Vem tänker på ont? Tolle Årasson fattar musköten, han den föraktade, den 
utstötte, som fått gå från gård till gård och tigga nådebröd. Han fattar 
musköten och lägger fingret på trycket. Det skottet skall ropa hela folk 
till försoning. Om än alla Fredrikstens kanoner den natten dundra, ingen 
skall höra dem. Soldaterna skola tycka, att det är så tyst som på en 
avlägsen och frusen fjällsjö. De skola bara höra det enda skottet. Det 
skall genljuda från natt till natt, från dag till dag så länge människor 
leva på jorden. När jag uppgrävt de femtio dukaterna, skall jag gå fram 
till generalerna och kasta alla guldslantarna över deras hattar och 
peruker och säga: Fram med handklovarna, go herrar! Där ha ni drickspengar 
för omaket. Töm min skål i äkta vin! Det är jag, som har skjutit Hans 
kongliga majestät! Om er skall ingen tala, men så länge hans namn 
lever, så länge lever mitt. - Och så bli handklovarna hopskruvade. 
Jag blir satt på bödelskärran och åker Götgatan uppför i Stockholm, men 
det skall inte finnas ett fönster, en trappsten, ett tak, där det inte 
skall vara svart av nyfikna, som vilja se Tolle Årasson. Och på 
herrgårdarna, där jag fick spisa vid köksbordet, och i prästgårdarna, där 
jag fick buga för en tallrik ölsupa, där skall det heta: I den stolen satt 
Tolle Årasson, ur den pipan rökte Tolle Årasson, på det låsvredet höll han 
det finger, som tryckte av skottet. - Studenterna i Uppsala, de högmodiga, 
de falska vännerna, som till sist höllo sig för goda att vilja hysa mig 
över en regnig natt. . . de skola åldras, de skola vitna över hjässan, men 
aldrig skola de tröttna att säga: Vi kände Tolle Årasson, vi kallade honom 
du. - Så skall det komma att gå. Och så ofta en resvagn åker in mot 
Stockholms stad, skall den ene herren peka genom fönstret och säga: Där är 
galgbacken! - Det kan ligga hundra avlivade i den åkern, men han skall 
endast säga: Där ligger Tolle Årasson, den eländige uslingen! - Och då 
svarar den andra herren: Den folkbefriaren!



Tolle Årasson höjde armen för att stödja sig, men i samma stund han lade 
handen mot björkstammens släta kalla näver, ryckte han den tillbaka med 
ett kvävt rop av fasa.



Soldaterna stannade och vände sig. Han vinkade åt dem att gå och följde 
efter dem, men han hade bleknat av som en död man.







Konungen hade låtit bygga sig en brädhydda vid löpgraven framför 
fästningen på bergåsen, och en säng, ett bord och en stol blevo 
ditflyttade. Inga soldater posterade vid dörren med laddade musköter, och 
den vakthavande adjutanten blev ofta bortskickad i olika ärenden. Konungen 
övervann till och med sin forna skygghet för nattens ensamhet och tillät 
icke längre någon page att sova bredvid bädden. Trött av dagens mödor, 
somnade han ibland ute på vallen mitt för fiendens kanoner och de i 
löpgraven arbetande soldaterna. Vem som helst skulle i mörkret kunnat 
smyga sig fram och med en värjstöt släcka hans liv. De sömnlösa och 
ångestfulla nätterna i Ukraina efter motgångens första krossande 
slag kvarstodo endast som ärr i vecken mellan hans ögonbryn. Hade han ej 
härdat sin själ i olyckor, liksom sin kropp i strapatser! Han grubblade 
aldrig en minut på faran, men han visste, att hon närmre än någonsin 
hängde sitt tunga moln över hans huvud, och detta fyllde honom med en 
försvunnen ungdoms trygga ro. Hans röst hade hårdnat, men det befallande 
lugnet tände sin föryngrande glans i hans ögon. Allt, allt, vad elände och 
undergång gömde av mörker, reste sig omkring honom, och stödd mot sin 
enpåk och ofta otåligt bannande, ledde han soldaternas arbete.



Stundvis betraktade han himmelen och uppletade de stjärnbilder, som han 
kände, men när dimman bredde sig och mörkret föll djupare, slöt han ibland 
ögonen och räknade på fingrarna: - Trehundra... trehundraåttiofem... 
nittio... nittiofyra... fyra hundra tusen riksdaler! - Månn Gjörtzen 
verkligen skulle kunna driva upp så mycket till december. Hur skulle väl 
hären annars hållas i stånd? Och månn Gjörtzen redan inom två dagar skulle 
anlända? Var det icke hans väntade ankomst som spred sådan oro i lägret? 
Vad var dock nu att göra däråt? Konungen kände inga skrupler, ty han hade 
blivit en stigman, som föraktade penningar och egendom. Hade icke de 
svenske kallat honom en galning och sträckt handen efter hans krona? Nå 
väl, det förlät han dem, sedan han hade givit dem svar, men till det 
yttersta ville han hålla dem samman, om än gård och grund skulle brinna. 
Var det icke värvet, var det icke gudsbudet, som han i sin själ besvurit? 
Det var icke nu en tid för maklingar, som helst låge hemma i lucksängen. 
Och Gjörtzens plakat, som på var sockenstuga lät hans konungsliga namn 
pråla under meneder om fred och undersåtars bästa? Var under sina fälttåg 
hade han väl sett förstarna i nödens timme handla annorlunda? Och ändå, 
hade de icke kallats visa och goda, så framt de lyckats? När stormen var 
över, ville han hålla räfst och ställa till rätta. Stränghet hade han 
befallt, aldrig medveten orättrådighet. Nu gällde det att erövra 
fästningen Fredriksten, som framför honom på fjällåsen med sina grå murar 
och de vassa hörnen stängde vägen uppåt Norge. Var icke utanverket 
Gyldenlöw redan taget med värjan i hand?

-Med värjan i hand? Han slöt ögonen som han ofta brukade, då han var 
osedd, och upprepade sakta orden. De mena att jag frestar dig, evige, 
underlige Gud, heliga anda, min fägnad, min glädje, min vederkvickelse. 
Alltid säga de: stanna på halva vägen, där vi stanna, annars frestar du; 
sätt dig ned, där vi tröttna, annars kalla vi dig icke längre vår Gideon. 
- Du, som är skiljedomaren, inför dig ödmjukar jag mig i min nöd, jag 
förkrossade syndare. Har jag nu gått vill på jorden, slå mig då död ned!



-Konungen har somnat på sin post, sade soldaterna, när de sågo honom med 
huvudet sänkt och hatten neddragen.



Han hörde dem och såg upp och svarade:



-Icke ännu!



Första söndagen i adventet steg konungen till häst och red genom dimman 
ned till möllerstugan i Tistedalen. Han var tung till sinnes och för att 
övermanna sitt svårmod satte han sig på bänken vid spiselelden och 
genomögnade sina papper. Det var suppliker och gamla brev och överkorsade 
räkenskaper, ända från vistelsen i Lund. Hans ögon stannade slutligen på 
två halvark, som voro hopfästa med en mässingsnål och fullskrivna med hans 
egen svårtydda handstil. Han läste:



-Anthropologia Physica. Alla levandes naturliga drift är det, som kallas 
Passion, eller Vällusts åtnjutande. Vällust är av tvennehanda slag, 
nämligen Själens och Kropsens vällust. Själens vällust kallas den, varuti 
kroppen ingen del hava kan. Men Kropsens vällust kallas den, vilken 
Kroppen tillika med Själen känner... De Tre Delarna utav Kroppen äro: Den 
materialiske skapnaden, varigenom Kroppens Figur med sina yttre och inre 
delar formeras; Den flytande Materien, som består av Blodet med vad 
därtill hörer; Den materialiske Spiritus eller Anden, såsom de 
aldrafinaste delar av det materialiska väsendet, är kraften och levnaden 
uti själva blodet och undfår levnaden och känslan av den levande anden 
eller Själen samt verkar densamma uti hela Kroppen. Denna förgås ock av 
sig själv, så snart någon kropp eller lem bortdör... Ordsaken, varföre 
Själen utav alla bägge huvudvällusterne är delaktig och åt kroppen endast 
och allenast känner de kötsliga vällusterne, är 
denna, åt levnaden är egenteligen en egenskap utav Själen, vilken kroppen, 
som i sig själv är ett dött väsende, genom Själens verkan undfår. . . Det, 
som gemenligen under namn av fem Sinnen bliver räknat, består allenast uti 
et, som kallas Känsel och är en verkan utav Själen, vilken, efter vars och 
ens Kropps och des skapnads beskaffenhet, sig på femhanda sätt framter . . 
.



Han steg upp från bänken och fattade den inträdande fältmarskalken Mörner 
vid bältet.



-Vore Mörner inte en lika slät filosof som han är god hushållare, skulle 
han här få en hård nöt att knäcka. Nej, läs inte det skrivna . . . det är 
bara något lappri, som jag satte ihop en afton där nere i Lund. Alltid 
märker jag, att när jag efter någon tid återser en tankebyggnad, som jag 
prövat att uppresa, får jag lust att förkläda mig till fiende och själv 
storma min egen redutt. Månn tankens nöje ligger i själva fäktningen?



Mörner svarade:



-Ers majestät är en svår envigsman i de lärda disputationer, och aldrig 
hör jag min nådig herre så vältalig som i sådana fejder, men jag kan inte 
som salig Grothusen bjuda spetsen.



Han slet upp sin rock med hetta och räckte konungen några förseglade brev.



-Betänk, majestät, också den lumpnaste angivelse kan vara sann och för 
åratal slå dödmannen lien ur handen.



Konungen kände på förhand dessa skrivelser, som med präntade 
tryckbokstäver och utan underskrift svärtade hans närmaste och förutspådde 
en bråd död. Hotelsen om död ängslade honom icke mer än vinet av en kula. 
Hade han icke ända sedan gosseåren snart sagt varje morgon vaknat beredd 
att innan mörkningen ligga bland de stupade på fältet. Han kastade de tre 
breven obrutna i elden, ett efter ett, och stod i den låga möllerstugan så 
lugn, som hade hans sista här av trötta och utsvultna ynglingar medfört 
alla Europas kronor på en trossvagn.



-Svara mig uppriktigt! sade han efter någon tystnad. På hur många kan jag 
ännu lita . . . jag menar inte i en träffning. . . men om allt går oss 
emot?



-Måste jag svara? Ar det befallning?

-Ja, på hur många kan jag ännu lita?



-På inga!



Trummorna mullrade utanför stugan, där tropparna uppmarscherade till 
gudstjänst, och Hultman inträdde sägande:



-Jag får ödmjukt anmäla att högmässan nu skall begynna. Dagens text 
handlar om vår Herres Jesu Kristi inridande i Jerusalem.



Konungen avtvättade nu allt sot från ansikte och händer samt påtog 
alldeles nya kläder av blått tyg och nya gula älgskinnshandskar. Under det 
att hans hår pudrades av Hultman, så att det blev vitt som en gubbes, 
stödde han ena foten på veden i spiseln och sade helt sakta liksom mest 
för sig själv:



-Den texten är mig ganska kär . . . Men folket utbredde sina kläder på 
vägen och andra skuro kvistar av träden och strödde på vägen. Och folket, 
både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade: 
Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrans namn! 
Hosianna i höjden!



-Ja, ja, nådigaste herre, svarade Hultman nästan viskande, så lära ock de 
heliga ropa, var gång en rättskaffens hjälte av gudi rider in i det 
himmelska Salem.



Då vände sig konungen från elden och steg ut till tropparna. Med huvudet 
blottat ställde han sig under Ljusastaksbjörken. Soldaterna, som vant sig 
att älska hans enpåk och fläckade dräkt, kände knappast igen honom.



Hela dagen stannade han i lägret, och först efter aftonsången, när dimman 
började sjunka, red han på sin häst Engländaren uppåt skogsåsen till 
brädhyddan bakom löpgravarna.



Tolle Årasson arbetade med sina knektar i den yttersta graven. Anförda av 
fransmannen Maigret kröpo svenskarna framåt med sina spadar, och rullade 
risknippen och skanskorgar framför sig till värn mot kulorna. Genljudet av 
fiendens eld dundrade i fjället som slammer av riglar och bommar, som 
klubbslag på järnportar till underjordiska häkten och valv.



För att skydda sig mot överrumpling utsatte fästningens besättning långa 
stänger med brinnande beckkransar, och kringslungade ljuskulor kastade 
plötsliga sken över hällarna. Eld och rök sprutade från Fredrikstens 
fästningsmurar, och ovan svenskarnas torvbelagda vall igenkände 
Tolle Årasson konungens huvud och stora hatt.



Dold i skuggan nere i graven ryckte han till sig en stupad kamrats musköt 
och kröp hukad ett stycke tillbaka mot jordvallen. Först när han kommit så 
nära, att han kunde höra konungens ord till de officerare, som stodo i 
graven på andra sidan vallen, stannade han.



Förunderligt! tänkte han. Här i approcherna stupa nästan var natt en mängd 
soldater. . . Varav kommer då den makten att kunna tvinga hundratals 
människor att här stanna och falla utan att de våga tillropa varandra de 
enkla tre orden: Vi lyda icke! . . .



Han ville knäfalla och bedja himmelen om tillgift och intala sig själv, 
att hans gärning vore rättfärdig, men han förmådde det icke. Han visste 
aldrig vad han själv ville, och om ett barn hade ropat till honom att 
kasta musköten, skulle han ha lytt och berömt rådet. Men ingen tilltalade 
honom och ingen såg honom, och han fruktade endast att töva, att förlänga 
sin egen ångestfulla ovisshet. Han spände hanen. Han lade musköten till 
ögat. Han siktade mot den, för vilken han sett sina landsmän undergivet 
falla och förblöda - men fingret låg darrande och lamt på trycket.



Steg närmade sig. Det var den gråhårige Hultman, som i knäppskor och vita 
strumpor och med hatten vördnadsfullt stucken i armvecket kom över 
hällarna. Konungen vände sig om och gick honom några steg till mötes. 
Sedan spisade han hastigt och stående. Allt emellanåt grep han trotjänaren 
i rockknappen. Tolle Årasson sänkte musköten och hörde honom säga:



-Hultman begynner bli lika stel i gången som Brandklipparen var på sina 
sista dagar. . . Men ingen har trofastare följt mig vart det burit, och 
därför utnämner jag honom på stället till köksmästare. Det blir med åren 
allt färre kvar av de gamla från fordom . . .



-Gud, barmhärtige Gud! mumlade Tolle Årasson och vaggade fram och tillbaka 
med musköten i famnen.



Han såg hur Hultman åter gick sin färde. Konungen återvände snart till 
löpgraven igen och lutade sig över vallen. Med kinden stödd mot 
handen betraktade han soldaterna, som bakom sina skanskorgar och 
risknippen hackade och grävde i den frusna marken för att närma sig 
fästningen. Det var dimmigt, men en stund delade sig töcknet och månen, 
som stod i sitt fylle, höjde sig nu klar och stor över tallskogen.



Svenska, tyska, italienska och franska officerare samtalade i närheten på 
sina olika tungomål och rådslogo om hur de skulle kunna locka konungen ned 
från hans blottställda plats. Maigret, som nu också kommit till, drog 
honom sakta i kappan och sade:



-Detta är inte ett ställe för ers majestät . . . Kartescher och 
muskötkulor ha ej mer aktning för en konung än för ringaste knekt.



Då lyfte åter Tolle Årasson musköten i sina båda händer.



Han kastade den i marken, så att skottet brann av och knallen dog bort i 
braket från fiendens eld.



-Aldrig, stammade han. Aldrig! En svenskfödd man kan det aldrig, väntade 
ock femtio dukater under var björk i Norge! Hellre då desertera eller 
själv stupa! Vad frågar jag efter dukaterna . . . Det var hans liv jag 
ville taga . . . och jag förmår det inte! Jag skulle först kunna det, om 
jag blundade. Finns här ingen främmande storskytt, som kan skjuta en 
konung blundande?



Tolle Årasson märkte icke, att månen redan sken in i graven och sträckte 
hans egen skugga med de trinda lemmarna och de leende gossekinderna högt 
upp på vallens sluttning.



-Vad gör du här, min gosse? frågade konungen. Gå på framåt, rätt framåt 
mot fienden!



Tolle Årasson spratt till och vände på klacken och begynte krypa framåt 
mot fästningen. Bakom sig hörde han ännu officerarna uppmana konungen att 
stiga ned.



Konungen svarade dem:



-Frukta intet!



Då grep Tolle Årasson om hatthörnen utan att längre veta vad han gjorde 
och begynte springa över skanskorgar och risknippen rätt framåt mot 
fienden, endast framåt. Många svenska soldater, vilka sågo honom, reste 
sig för att följa efter och desertera. Han stannade och slog åt dem 
med handen, och för var gång han vände sig, igenkände han konungen på 
vallen. Varför fattade han då icke en spade och begynte gräva. Det var väl 
dock så konungen hade menat. I stället sprang han allt häftigare och 
blindare, och till sist visste han icke längre, om han gjorde detta för 
att lyda eller för att desertera. Han tog skydd bakom stubbar och i 
skrevor, men alltjämt kom han närmare fästningen. Hans mjuka lemmar blödde 
redan ur tre sår, men han aktade icke på de varma dropparna, som runno ned 
under handsken, utan uppläste böner och psalmer och kallade sig en evigt 
förtappad ogärningsman, som ruvat på att sälja sin själ.



Han kom till ett sönderskjutet utanverk av ringa storlek och som tycktes 
övergivet, men när han hörde röster av norska soldater, gömde han sig inne 
mellan skanskorgarna.



Några steg från honom stod ett fältstycke på trasiga hjul, brunrött av 
rost och med mynningen mot konungens vall. Det var laddat med grus och 
gammalt järnskrot. Där funnos anfrätta muskötkulor, som hundra år tillbaka 
i tiden en drucken kapare likgiltigt stöpt i sin kulsax, medan han gnolade 
en liderlig visa för sin frilla. Där funnos snedvridna nycklar och spikar, 
som länge sedan fallit ur en bondes lada, och innerst låg där en hopböjd 
kläpp, som en gång på det soliga högfjället klingat i koskällan vid 
jäntornas vallrop.



Långa sönderrivna moln ilade vita över månen, och Tolle Årasson låg inne 
mellan ett par skanskorgar, blödande och med knäppta händer.



-Detta är en sådan natt, stammade han, då himmelen står vidöppen och Gud 
betraktar jorden i så djupa tankar, att människorna känna hans blick. De 
må fly undan. . . de må fördölja sig . . . de må vara uslingar som jag 
eller härars ledare, de förnimma ändock hans blick. .. En hjälte... vad är 
en hjälte? Det är ståndaktighet intill det sista, ståndaktighet mot 
vedersakare, mot vänner. Men du där ovan, du är både din och människors 
hämnare, och när din misskunds timglas är utrunnet, höjer du i allmakt 
ditt finger, och hjälten lutar sitt huvud mot mullen . . . och ligger 
försonad . . .



Tolle Årasson böjde den närmsta skanskorgens vidjor åt sidan och han 
hörde den norska konstapeln tala med soldaterna.



-Gossar, det båtar till intet att längre spilla manskap och artilleri på 
detta skansverk, men efter det gamla fältstycket är för bräckligt att 
släpas härifrån, har kommendanten befallt mig att fyra av, innan vi gå. 
Alltid kan väl ändå det skottet vålla de svenske någon skada, så framt 
pjäsen inte springer i bitar.



Medan han talade, lade han försiktigt luntan på fältstycket, och följd av 
sina män återvände han sedan mot fästningen med snabba steg - och 
sjungande.



Tolle Årasson följde med ögat luntans gulaktiga flamma, som ringlade sig 
allt närmare mot fänghålet. Han stötte undan risknippen och jordsäckar för 
att bryta sig fram och rycka bort luntan, och han talade högt som till 
natten.



-Jag ville döda den mannen . . . och nu vill jag frälsa honom, bara därför 
att jag nyss har sett honom och hört honom tala! Så gör han oss då alla 
med en blick till sina tjänare! Mitt vett slocknar och jag kan inte längre 
tänka.



Han högg i sär vidjorna med knuten hand, men pålverket stängde honom ute, 
och hela tiden såg han lågan vid fänghålet. Ibland tynade hon bort och var 
nära att blåsas ut, men slog sedan åter i höjden, klar och stor.



Det var ett tecken, menade Tolle Årasson, att människorna ej mer den 
natten skulle pröva att handla, och han steg ned i klyftorna, som stupade 
mot dalen och de svarta skorstenspiporna i det avbrända Fredrikshall. Ännu 
på avstånd såg han lågan. Klar brann hon långt borta mellan skanskorgarna, 
men han steg allt djupare ned bakom hällarna. Då hörde han knallen av 
skottet, och klippan darrade.



Hans krafter voro tömda, och hans förstånd omtöcknades. Han mindes icke 
längre varför han gått mot fienden. Han fruktade endast dunkelt att bli 
sedd och gripen. Han stirrade upp i natten, och likt Asa-Tors vagnar 
rullade återskallets åskor över fjället.



Han visste icke hur länge han vacklade kring bland enbuskarna och icke 
vart han gick. Till sist förnam han steg av tunga järnskodda stövlar och 
hörde grus och stenar rasa. Tolv soldater av gardet kommo i den branta 
backen med en bår.

Han höll sig stilla bakom enarna och väntade. På båren låg en 
fallen, omhöljd i två simpla soldatkappor och med en vit lockperuk 
sammandragen över ansiktet under den i pannan nedtryckta galonerade 
hatten.



-Vem är den stupade? viskade han så lågmält, att löjtnant Carlberg, som 
framtill stödde bårens hällande sida, ingenting förmärkte.



-Löjtnanten säger, att det är en käck officer, svarade den eftersta 
bäraren, men då han därvid vände på huvudet för att betrakta den ensamme 
nattströvaren, snavade han och segnade på knä under bördan.



Den lånade peruken och hatten halkade från den dödes huvud, så att 
månljuset klart föll på ansiktet med den genomskjutna tinningen.



-Konungen! Vår store, älskade konung! sorlade bärarna och ville nedsätta 
båren.



Den fruktade, som nyss blivit tillviskad, att han på inga längre kunde sig 
förlita, låg där avväpnad, och gamla krigsmän, nedsölade av ler och sot, 
vredo sina frostbitna, grova händer över hans lik och kvidde och stönade:



-Vår store, vår älskade konung!



Löjtnanten måste hota dem med hårt tilltal för att de skulle tystna och 
icke genom sin jämmer förråda, vad som skett.



Tungt och långsamt buro de konungen åter vidare på samma ohyvlade bår, där 
han under de föregående nätterna sett så mången namnlös och redan förgäten 
soldat, vilken lytt hans vilja och dött.



Midnatt var redan liden, när båren nedsattes på en öppen gräsplan mellan 
stugorna i Tistedalens öde by. Sedan bärarna fått tre nödmynt i 
drickspengar, avlägsnade de sig alla. Officeren blev kvar. Grubblande och 
högt suckande, satte han sig på den ena bårskalmen. Salvorna gingo ännu i 
fiärran på skogsåsen, men annars var allt tyst, och kvarnhjulet nere vid 
älven stod stilla. Alla rutor voro mörka, och samma fullmåne, som lyst den 
förklädde ryttaren genom Stralsunds stadsport och till det dystra 
handgemänget på Rügen, sken i natt över det gräs, där en ensam krigare 
vakade hos sin fallne konung.



Steg för steg hade Tolle Arasson smugit sig efter och stannade först 
tätt invid gräsplanen under Ljusastaksbjörkens orörligt nedhängande 
kvistar. Halvhögt talande för sig själv gick han runt den vita stammen i 
allt trängre varv och skakade över tuvorna de stora dropparna från sin 
sårade arm för att besvärja till evärdelig sömn och förgätenhet de onda 
dukater, som där lågo nedmyllade.



-Sova, sova i förbannelse! . . . Varför röras inte trummorna? Den står så 
ensligt den båren där borta. Inga kvinnor gråta där, inga barn, inga 
förtrogna vänner. Ack, du måne, som kom och gick och beskådade så mycket, 
aldrig skall jag se dig över en svensk skog utan att minnas den båren!



Han ryckte till sig den yxa som satt i en av grenarna och som han några 
aftnar förut visat soldaterna. Träflisorna stänkte, och hans hugg mot 
Ljusastaksbjörkens stam ljödo vida genom stillheten.



Så hejdade han åter sin hand, och en ny glimt av förståndets ljus drog 
genom hans själ.



-Allsvåldige, hämnande Gud! Han, inför vilken löndråpare kastade sina 
vapen, han, som leende mötte otaliga dödar, han faller stilla som ett 
trampat ax vid vägen, då du fyllt hans ödens mått. Han stupar nära nog i 
ensamhet en natt på vallen likt en ringa knekt på sin post. Han dör för 
kulan från ett utdömt och förrostat fältstycke, på vilket några soldater, 
likgiltigt och sjungande, kastat sin lunta. Eller . . . varifrån kom väl 
på ditt bud den kulan? Vad vet jag, en simpel man . . . Jag vet bara vad 
jag nyss bevittnat och därför måste tro . . . Men det var så många 
främmande röster där uppe i mörkret.



Alltjämt satt officeren på bårskalmen hos den i soldatkapporna omhöljde 
döde, och allt tröttare föllo i nattens ro yxans hugg mot björkens stam. 
När slutligen trädet störtade, satte sig den okände vedhuggaren tyst på 
stammen.



Timmarna blevo långa. Det led redan mot morgonen, när ett par 
efterskickade tjänare närmade sig för att bära in sin stupade herre. 
Mellan dem gick en kapten med konungens värja och berättade, att handen i 
dödsögonblicket sa häftigt omfattat fästet, att klingan till hälften 
dragits ur skidan.



Lyssnande till vart ord böjde Tolle Årasson den fallna Ljusastaksbjörkens 
grenar åt sidan.

-Den värjan . . . frågade han sig. Var det en 
förhärdad, en i förtid grånad gubbe, som drog den värjan mot minnet av den 
Ijusens förste, som en gång bar hans namn? Eller månne . . .



Han steg fram rätt i kaptenens väg och viskade kvävt:



-Den värjan . . . mot vem drogs den värjan? Under mina blodiga 
korporalskläder står en jämlike, en kanske kunnigare man än I, fast djupt 
sjunken inför människor. Visa mig därför inte bort, utan svara av 
barmhärtighet.



-Min vän, jag förstår inte din fråga.



-Mot vem, säger jag? Mot vem drogs den värjan?. . . Jag vet det nu själv. 
Mot vem, spörjer jag? Mot alla! Är inte det svaret oss nog? Är det inte så 
en hjälte måste dö?. . . Han trodde. Han trodde på sitt värvs 
rättfärdighet... Sådana trotsare förlåter Gud. Herren... Sådana trotsare 
förlåta till och med människorna!



32 Taga Gjörtzen.



Att taga Gjörtzen blev nu som att mota räven i spelet, men arvprinsen av 
Hessen hade i högkvarteret en oöverträfflig lakej, som hette Pihlgren och 
som efteråt på gamla dagar ofta brukade berätta, hur det tillgick. Ännu 
många år efter Pihlgrens fromma och i allo uppbyggliga död förvarades på 
en av Värmlands prästgårdar en gammal handskrift, där allt noga stod 
upptecknat och beskrivet. Ingen visste rätt, varifrån handskriften kommit, 
men prosten läste flitigt i de gulnade papperen, och han brukade berätta 
följande.



Den natten då konungen blev skjuten, satt arvprinsen av Hessen till bords 
med några officerare i Torpum. Fransosen Siquier steg då in och viskade i 
örat på prinsen, och prinsen viskade i örat på den, som satt honom näst 
intill, och då de hade viskat, fällde prinsen gaffel och kniv. Sedan 
befallde han fram en häst och en lakej. Pihlgren, som den natten hade vakt 
hos prinsen, inlade då med stor hast hans kappa i sadelsäcken och red 
bakom prinsen och officerarna till approchen, där konungen låg fallen.



Båren hade nyss blivit hämtad, och prinsen befallde officerarna att lyfta 
den glorvürdige herren på båren, men så hårt hade den oförliknelige 
hjälten i dödsögonblicket fattat om huggvärjans handkavle, att generalerna 
hade stor möda att uppbryta fingrarna. Då de svenske herrarne äntligen 
hade avväpnat den store döde och bemäktigat sig det svärd, som han så 
motsträvigt ville lämna ifrån sig, blev hans hand länge kvarliggande i 
deras, och menade då alla, som stodo däromkring, att Gud själv i den 
stunden beseglade det handslaget till evigt.



Så snart nu båren blev förd undan, sammankallade prinsen officerarna till 
krigsråd vid det ställe, där konungen hade stupat, och runt platsen stodo 
på något avstånd trettio soldater med eldsbloss.

Bomgarten, som då var överste vid adelsfanan samt kammarherre, gick 
slutligen avsides med överstelöjtnant Björnschiöld och under hela tiden 
betraktade han Pihlgren förstulet. Därefter kom Björnschiöld till Pihlgren 
och berömde dennes kloka förstånd och många färdigheter samt anmodade 
honom i prinsens namn att medfölja på en långritt, om vilken han först 
skulle få veta besked, när de väl voro på vägen.



Pihlgren blev ganska undersam, men när han om morgonen red i Bomgartens 
och Björnschiölds medfölje sade de till honom: Nu skola vi åstad att taga 
Gjörtzen!



Då gäller det, svarade Pihlgren, att vara kvick både i tungan och handen, 
men vad på mig ankommer, skall jag redligt göra min tjänst, det veta nog 
herrarna. Var är då den syndaren?



Sade de: Han lärer inte vara långt borta, men hinner han fram till 
Tistedal, så anställer han ett vackert spektakel.



När de hade färdats vägen framåt i ännu en natt och en dag, mötte de vid 
femtiden i skymningen Gjörtzen, som kom ridande med röd kappa på Raballse 
gärde.



När Pihlgren pekade åt gärdet, gjorde Bomgarten och Björnschiöld narr av 
honom och ropade honom lusteligen i örat: Menar han, att den stora herren 
lärer rida?



Men Pihlgren svarade: Ta mig fan är det inte Gjörtzen! Jag känner nog igen 
hans betjänt Petter Berg, som rider bredvid och som är min redlige gamle 
vän och dubror.



Då de nu kommo närmare och märkte att Pihlgren talat sanning, steg 
Bomgarten ur sadeln och beneventerade hans excellens ganska ödmjukt samt 
försäkrade honom att hans majestät aldrig befunnit sig bättre än just nu.



Och vart ärnar ni nu styra? sporde Gjörtzen.



Bomgarten, som hatade Gjörtzen för allt det onda han gjort honom, bugade 
sig med stor munterhet allt djupare och djupare, så att han skrapade med 
den avlyfta hatten mot vägen. Därvid slog han upp en behändig lögn. Jag 
skall resa till Göteborg och köpa stövlar åt mitt regemente, sade han.



Gjörtzen vände sig nu till Björnschiöld, med vilkens tyska hustru han var 
i cousinage: Och ni kusin?



Björnschiöld blev röd i pannan men grep modigt fatt i första bästa 
osanning: Jo, jag skall till Göteborg angående ett strandat skepp, på 
vilket arvprinsen hade saker.



Bomgarten begynte nu åter skrapa och buga och var så glad, att det sken om 
ögonen, och så slog han upp en ny lögn: Det besynnerliga är att vi just nu 
måste vända. Vi skola bara först skaffa oss friska hästar i Raballse. 
Kanske är det fråga om någon stormning. Arvprinsen har skickat den här 
enfaldiga lakejen efter oss och befallt oss att komma tillbaka.



När han talade på det sättet, klippte han med ögat åt Pihlgren, som han i 
hjärtat höll för en lika rättskaffens som knepig karl och mer värd än tio 
andra. Hade han inte fått en så förslagen lakej i sitt medfölje, skulle 
kanske Gjörtzen gått lös och ledig än i dag, och ho kan veta, om ej den 
gudsförnekaren, som var så hemma i både svartkonst och varjehanda 
förbjudna ting, sedan förstått att uttänja sitt usla och syndiga leverne, 
så att han varken avfallit med åren eller gått hädan. Det var därför 
visserligen Guds mening, att Pihlgren var till reds, fast den lön han 
sedan fick hette otack.



Därför att Pihlgren var dubror med Petter Berg var han dock nära att rida 
fram och ärligen förråda alltsammans, men på en kort stund fick han höra 
så många osanningar, att han måtte le vid sig själv, och snart blev han 
lika tokig som de andra.



De vågade icke angripa Gjörtzen strax på öppna gärdet, men han tillsporde 
dem med mycken förbindlighet: Var tänka ni taga nattkvarter, go' herrar? 
Vill ni inte komma efter till Tanums prostgård och spisa aftonmål med mig?



Det var vatten på deras kvarn, och de tackade av falskt hjärta och tryckte 
händerna för bröstet, men sinsemellan menade de, att de nog skulle bli 
gäster som visste att taga för sig av det bästa inkråmet i gåsen.



Gjörtzen red nu förut till Tanums prostgård, men en kornett och en 
adjutant följde i smyg ett stycke bakefter för att akta på, att han höll 
den väg han sagt och icke vek av åt Glommen, ty då skulle de skjuta honom 
en kula genom huvudet. Bomgarten och Björnschiöld fröjdade sig emellertid 
åt den goda vändning saken tagit, oaktat de icke i Raballse gästgivaregård 
kunde få några friska hästar, ty alla voro uppbådade att forsla Gjörtzens 
myckna bagage. Ensamt Pihlgren förstod att behändigt förskaffa sig 
en häst, som stått i spiltan i tre dygn. Han talade nämligen med pigan och 
ställde sig så som ville han locka henne utom husknuten för att glamma med 
henne, och då hon icke kunde motstå ett sådant anbud utan följde honom ut 
i regnet, blev han med ens helt allvarlig och lovade henne en vacker 
penning, om hon genast kunde få fatt i en utvilad häst.



Bomgarten och Björnschiöld blevo svåra häpna, när de sågo hur Pihlgren kom 
ledandes med en bläs, som var så kry, att han stegrade och fnyste, men de 
voro nu så uppspelta, att de genast befallde Pihlgren att spränga åstad 
förut till prostgården och där i all tysthet bedja kyrkoherden om en 
kammare med eld på spisen och ljus på bordet.



Det var kallt och hela natten föll ett stritt regn. När Pihlgren kom till 
prostgården, där Gjörtzen tagit kvarter, påträffade han kornetten och 
adjutanten, som höllo sig dolda i det mörka vagnslidret. De trodde icke 
sina egna ögon, när de sågo hans travare, som ännu var så yster, att de 
knappt kunde hålla den, och de rosade Pihlgren och gladdes att ha med sig 
en så skicklig lakej.



Det dröjde länge om innan de andra hunno efter på sina utridna kampar. De 
ställde med tysthet in alla hästarna i vagnslidret, så att ingen på gården 
skulle bli dem varse. Det lyste i alla fönster, men utomkring rådde djupt 
mörker, och innan de gingo upp på kammaren, som Pihlgren med mycken 
försiktighet beställt i sidobyggningen, togo de med sig var och en sina 
pistoler.



De voro genomvåta ända in på skjortan men så heta att de icke märkte det, 
och när de viskande och sakta stego in på kammaren, sade Bomgarten till 
prosten: Det är vårt ärende att vi vilja här arrestera Gjörtzen, ty nu är 
konung Karl dödskjuten.



Prosten, som var en liten smal man med det blidaste ansikte och glest vitt 
hår, gick ett slag över de granrisade golvtiljorna och strök och makade på 
kalotten: Gud välsigne herr översten, sade han, som vill stäcka den elake 
landsplågarens stora makt och myndighet. Han är en Akitofel och ho vet om 
icke djävulen själv för att på spott härma en upphöjd förebild tagit 
mänsklig kroppslighet i hans person och på så sätt i afton sitter 
och spisar i mitt eget oansenliga tjäll. Allt sedan den förtappade 
uslingen kom ridande i regnet, brinner det och dönar i köksspisen, så att 
gnistorna stå ur skorstenen.



Bomgarten svarade då: Var trygger, min snälla prost! Ni skall nu ställa 
era drängar med yxor under fönstren och sedan skall Pihlgren, som är en 
slugare persedel än vi alla tillsammanlagt, i all stillhet locka Gjörtzens 
betjänter hit in, en efter en, tills vi ha dem alla inom lås och vägg.



Pihlgren gick då sakta ut och fann i en bod sin gamla vän och dubror 
Petter Berg, som han ombad att följa med och taga ett hemligt brev till 
lilla hertigen av Holsten. Berg, som i boden hade något att beställa med 
Gjörtzens många medförda kantiner, bjöd Pihlgren ett glas gott vin och 
tackade för redlig och trogen vänskap allt från det de varit små. Men när 
Berg kom in på kammaren och såg kornetten och adjutanten med pistoler och 
blanka värjor innanför dörren, begynte han gråta och ropade: Aldrig hade 
jag trott Pihlgren om något sådant!



Under tiden visiterade Bomgarten Bergs fickor och hittade hundra 
speciedukater, men då stackaren bedyrade att det endast var drickespengar, 
som han mottagit, när han tjänade hos Feifen och bar bort fullmakter, fick 
han behålla dem mot villkor att bekänna vad han annars hade sig bekant.



Jo, berättade han då helt sakta och ängsligt, det är nog både franskt och 
ungerskt vin på några av kantinerna i boden, men de andra äro fyllda med 
Gjörtzens klingande pengar!



Då tvärstannade prosten mitt på golvet och slog hop sina händer, och 
Bomgarten skakade på huvudet och knackade och trummade mot bordshörnet och 
slutade icke att ropa: Vi få här en bättre fångst än vi någonsin kunnat 
drömma!



Pihlgren gick nu tillbaka ut i mörkret för att fiska efter flera med samma 
lögn som nyss, och snart voro alla Gjörtzens lakejer instängda i rummet, 
med undantag av kammartjänaren, som var inne hos sin herre. Den hade 
Pihlgren värst att få på limstången, men han förlitade på sin konst och 
ställde sig lurande utanför köksfönstret, som var åt gården.



Det regnade så starkt att det susade och han såg hur pigan, som lagade 
Gjörtzens mat, flyttade pannorna fram och åter på spisen utan att 
ens kunna få de största flammorna att hetta som de skulle. Till all lycka 
kom kammartjänaren snart ut i köket, men som han var mäkta förnäm i alla 
sina vanor, förstod Pihlgren gott hur han skulle hantera honom och gick ej 
längre fram än till den öppna köksdörren. Mein lieber Herr, begynte han 
bugande, jag skulle demödigst spörja om han täcktes vara så gunstig att 
följa mig över gården och tala några ord med överste Bomgarten?



-Det regnar ju, svarade kammartjänaren.



Nu visste icke ens Pihlgren vad han längre skulle slå upp för påfund utan 
stod ute i störtskuren och stirrade. Mein lieber Herr, sade han slutligen, 
det är visst något om excellensens kantiner.



Då fick kammartjänaren med ens brått att följa honom över gården, men när 
han kom på kammaren och såg de blanka värjorna, ville han vända, och for 
ut mot Pihlgren i vrede. Nu brukade Pihlgren ej längre det ordet "mein 
lieber Herr" utan gick honom in på livet och sade: Tig du vackert stilla! 
Jag är en synnerligen rättskaffens människa och kanske en ädlare, en 
bättre, en modigare... kanske också en klokare... ja, en bättre tjänare 
har aldrig uppassat sin herre. Därmed jämnt!



En skrävlande dräng, det är vad du är! genmälte kammartjänaren.



Ja, den karlen är odräglig att höra, sade prosten om Pihlgren.



Men Pihlgren hade icke velat skryta utan endast sagt det om sig själv som 
var rätt och billigt, och Bomgarten, som sett vad han gick för, han slog 
kammartjänaren med aviga handen på munnen och sade högt, så att alla hörde 
det: Pihlgren är en långt styvare karl än du, och står du inte skönt 
stilla, så bultar jag dina ben möra. Och nu, go' herrar! Håll noga vakt 
och uppsikt med dessa gynnare, så att ingen slipper ut, medan vi andra gå 
till verket!



Pihlgren följde därefter Bomgarten och Björnschiöld över gården och de 
sågo, hur det lyste i prostens stuga, där Gjörtzen satt allena. En duk var 
upphängd för fönstret. Ljusskenet föll jämnt och stilla, och ingen skugga 
rörde sig på duken. Hela prostgället låg så tyst som hade det redan varit 
sen natt, och det enda som hördes var ett sakta slammer, när pigan 
ibland flyttade pannorna i köket.



Pihlgren betänkte de många underliga äventyrligheter, som han i sina dagar 
varit med om, och det syntes honom att detta sista var det märkvärdigaste. 
Han kände först nu att kläderna voro genomvåta, och all värmen försvann så 
hastigt ur hans kropp, att han började frysa och hacka tänder.



När de kommo i förstugan, stucko de värjan i skidan och inträdde så till 
Gjörtzen.



God afton, begynte Bomgarten.



Gjörtzen, som satt i djupa tankar och med glasögon på, rörde endast vid 
den granna nattmössan utan att avlyfta den. Det var eld i spisen, och på 
bordet brunno två vita vaxljus.



Bomgarten stod framför honom mitt på golvet: Jag tillsäger herr 
geheimerådet arrest!



-Vem? Mig? lja!



Gjörtzens ganska fagra och fina anlete skiftade hy och han knäppte med 
fingrarna och rörde läpparna: Nu är kung Karl död! Lever kungen ännu?



Svarade Bomgarten: När jag sist talade med honom, levde han.



Gjörtzen, som inte var mindre slug än själve Pihlgren, blev dock vid att 
fråga och sporde: Har ni sett honom? Därtill svarade Bomgarten: Jag såg 
honom som ung, när han i det erövrade Thorn, blyg och förlägen i 
medgången, satt med hatten i handen.



Jag menar, sade Gjörtzen, när såg ni honom senast? Vartill Bomgarten 
svarade: I olyckans skymning, då han aldrig avtog hatten, om inte någon 
gång inför den hungrande hären eller vid gudstjänst.



Gjörtzen utropade då aningsfullt: Död är de svenskes konung!



Bomgarten steg fram till bordet och knöt ihop en stor röd silkesnäsduk, 
full med skrifter, i vilka Gjörtzen nyss läst, och räckte dem till 
Pihlgren vid dörren. Emellertid sökte Björnschiöld efter Gjörtzens värja 
och hittade den slutligen bakom honom vid bänken, där han satt, och gav 
den åt Pihlgren. Det var en värja med stort infanterifäste av purt 
dukatguld.

Så snart nu Gjörtzen reste sig från bänken, 
begynte Bomgarten visitera hans kläder för att se om han hade några papper 
eller några giftflaskor eller några sömnpulver åt vakten, ty han menade, 
att en sådan fågel måste bursättas med stor försiktighet, om den inte 
snart igen skulle vara puts weg. Han vände ut och in på böxsäckarna, men 
fann ingenting annat än ett pennknivsetui av guld och en utgammal 
specieriksdaler samt en och en halv dukat. Men när Gjörtzen kom intill 
spisen, rev han hastigt ett dokument fram under kläderna och kastade det 
på elden, där det snart skulle ha blivit aska, om icke Pihlgren med sådan 
brådska karat det ur glöden, att han bränt sina fingrar.



Stå, karl! dundrade Bomgarten och nappade Gjörtzen i axeln. Du är nu inte 
längre den du varit haver. Du var min värsta förföljare i Sveriges rike, 
men nu är jag din mästare.



Gjörtzen, som fick höra så ovanliga komplimanger, liksom bet ihop tänderna 
och skiftade sin hy många gånger och såg stint på Bomgarten med sitt enda 
öga. Prosten, som var värd i huset, kom då på tröskeln, och rörd av den 
förvandling som han fick bevittna, tilltalade han Gjörtzen med mild 
stämma: Eders excellens är en gudsförnekare och aktar långt mer på sina 
hedniska filosofer än på de olyckliga svenskarna, vilkas sinne kan liknas 
vid ett svärd, lagt över en öppen bibel. Men i olyckans stund tillkommer 
det varje kyrkans tjänare att erbjuda sin tröst.



Gjörtzen rätade nu upp sig till sin fulla längd och stod helt stolt medan 
han svarade: Tror jag inte på Gud, så tror jag dock på både bibeln och 
svärdet! Ni hätske och enfaldige svenske, litet förstå ni vad jag tror 
eller icke!



Sade prosten: Eders excellens har byggt på sin jordiska förstes nåd.



Svarade Gjörtzen: Han som levat i främmande land långt från era dårskaper 
har hedrat mig med sin nåd. Vill ni predika, min rara prost, så vänta till 
söndagen! Människan är i livet en vattenbläddra, i döden maskars föda.



Så har jag intet vidare att säga, menade prosten, utan vill endast spörja 
om eders excellens gunstigt befaller, att maten nu skall tagas in?

Bomgarten gick emellan och svarade helt kort i Gjötzens ställe: Ja, 
jag är rätt hungrig. Låt strax bära in maten!



När anrättningarna, som väl kunnat anstå den störste konung, blivit 
framdukade, satte sig Bomgarten och Björnschiöld till bords med Gjörtzen, 
men de vågade icke låta honom begagna kniven utan skuro för honom på 
tallriken. Det ordet excellens, som brukats på Raballse gärde, hade 
Bomgarten nu glömt och frågade honom: Geheimerådet har väl också något vin 
med sig?



Gjörtzen blev ganska bestört: Vin . . . Ja! Både rött och gult? -Både . . 
. Ja!



Bomgarten viskade till Pihlgren på finska, som ingen annan förstod, att 
han skulle hämta in från boden ett par vinkantiner och även kantinerna med 
Gjörtzens penningar, men högt sade han: Hämta nu in rött vin och gult. Ett 
glas Volnay skall smaka förträffligt . . . och så litet guldgult på 
konfekten.



Prosten och Pihlgren hjälptes nu åt att lyfta in de tunga och sällsamma 
kantinerna. De ställde dem på golvet bredvid bordet och Bomgarten vinkade 
åt Pihlgren: Kära Pihlgren, giv mig nu rätt ett gott glas vin, ty jag 
behöver det ganska väl och har det ock väl förtjänt i synnerhet i dag! Och 
själv skall ni också taga er ett glas, kamrat, för utan er vet jag knappt 
hur det gått.



Gjörtzen, som satt vid bordsändan utan gaffel och utan kniv, orkade 
ingenting smaka, oaktat de bästa bitarna blevo förskurna på hans tallrik. 
Då vinkade Bomgarten omigen Pihlgren från dörren: Kära Pihlgren, kom nu 
hit och sätt er och spisa. Ni kan vara lika hungrig som jag, och jag vet, 
att ni inte fått ett guds lån sedan i Torpum. Va ba? Petit-sale å la 
choucroute, faller det inte munsjör i smaken kanske? Eller ett stycke 
kapun? Eller sviskontårta? Å, det är förträffligt! En riktig liten 
fransysk souper för utsvultna bussar som vi här. Inte på två år har jag 
ätit så väl. Si så, stå nu inte och skrapa och krusa!



Jag får allra demödigst betacka mig för en så ofantlig ära, svarade 
Pihlgren, som såg att Bomgarten talade på det sättet endast för att än mer 
förödmjuka den högmodiga Gjörtzen. Att skryta eller komma med sött beröm 
för egen del ligger ju platt intet för mitt sinne, men det vet nog herr 
översten, att i fråga om att skicka sig och veta vad sig bör finns 
ingen lakej på hela armen, ja, inte i hela Sveriges rike, ja, inte i . . .



Håll han snaggen, ärkepratare, och sitt! skrek Bomgarten.



Då till och med Pihlgren nu blev hanterad på sådant sätt, fanns ej annat 
än att lyda, men han log förnöjt i sitt sinne, ty han hade flera gånger 
förr i tiden passat upp på Gjörtzen och aldrig hade han drömt att själv få 
sitta till bords med en sådan potentat.



Björnschiöld satt för cousinagets skull i början något häpen och tyst, men 
som ingen av dem hade fått något att förtära på två hela dagar, åto de av 
den delikata maten så mycket de behövde och drucko snart av hjärtans lust. 
Gjörtzen sade intet enda ord utan stirrade stint på Pihlgren, som hade 
bundit ett kläde om den brända handen, men Pihlgren lät det föga bekomma 
och visste mycket gott, hur han skulle sköta gaffeln och kniven eller 
fatta om glaset.



Äntligen gav Bomgarten omkring av konfekten och Gjörtzen tog två eller tre 
bitar samt doppade den ena i ett glas ungerskt vin, som stod framför 
honom, men då han fick tuggan i munnen, måste han åter lägga ned henne på 
tallriken. Sedan drack han ur glaset till hälften. Det var allt vad han 
förtärde den aftonen.



Bomgarten lät då Pihlgren slå upp den tyngsta av kantinerna och fattade 
den i händerna. Allra käraste herrar, sade han, vi få inte glömma att nu 
till sist tacka geheimerådet för denna fransyska och utmärkta måltid. Det 
här är ett tungt vin, som ger stor mage och lätt slår åt huvudet, men i 
vårt utarmade och olyckliga land är det numer högeligen sällsynt och lärer 
det visst vara geheimerådets favoritdryck och dagliga husmedicin.



Under det han talade på det sättet, började han hälla upp, och alla de 
blanka speciedukaterna runno ur kantinen ned i glasen, så att det sken och 
klang.



Gjörtzen höll händerna under bordet utan att svara ett enda ord och såg 
framför sig rätt ut i mörkret mellan de båda vaxljusen. Vid dörren stod 
ännu prosten kvar och gned och kramade sina fingrar, och pigan, som hade 
hjälpt Gjörtzens kammartjänare att laga maten, stod bakom honom i 
förstugan med uppfästa kjortlar.



Men Björnschiöld blev då icke längre sittande, blek och tyst, utan sprang 
upp och var röd ända till hårfästet. Han grep fast i alla glasen och 
kastade deras gyllene innehåll tillbaka i kantinen: Förbannat vare det 
vinet! ropade han. Och förbannad var och en som fått smak på en sådan 
drick!



Amen, amen, sade prosten.



Därmed reste sig alla från bordet, och prosten tog det ena vaxljuset och 
Iyste Gjörtzen in i kammaren, där han skulle ligga. Efterst gick Pihlgren 
med den kostbara värjan och med de i silkesnäsduken inknutna papperen.



Gjörtzen gick ganska förnäm men kastade peruken och västen på en karmstol 
och ville sedan lägga sig ned med sina sporrstövlar i prostens säng, som 
var bäddad med de skönaste sängkläder. Därför blev prosten illa till mods 
och tog fördenskull till att vilja draga av honom stövlarna, men Bomgarten 
hindrade honom sägandes: Ni är en alltför rättskaffens man, min snälla 
prost, för att draga av så orena stövlar! Men vill ni låta er piga komma 
till och draga, så må hon gärna!



Hämta in min kammartjänare, bad Gjörtzen.



Jag är en ärlig svensk, svarade Bomgarten, och kan nöja mig utan både 
kammartjänare och dräng, om det tränger. Ni må tacka herr prosten, som 
vill låta sin piga draga av er stövlarna . . .



Pigan kom strax men kunde icke få av stövlarna, och Bomgarten förbjöd ännu 
en gång både Pihlgren och prosten att hjälpa henne. Slutligen måste hon 
sätta sig på stövlarna och rida av dem, men det gick mycket långsamt, och 
Gjörtzen grimaserade och såg allt ondare ut, men sade icke heller nu ett 
enda ord.



Om geheimerådet nu vackert vill läsa sin aftonbön och tacka för ett gott 
dagsverke, så möter det intet hinder, sade Bomgarten och stack till honom 
på täcket en av den hedniske Cartesius latinböcker, som han fått fatt i 
bland Gjörtzens tillhörigheter. Men han rörde inte boken utan viskade 
endast helt sakta vid sig själv:

Le rideau descend. Je sors, je sors d'une grande tragedie; le heros 
et sa belle patrie, les amants malheureux, sont morts. Allons nous 
coucher, c'est fini! Allons nous coucher, c'est la nuit!



Ja, nu är spelet vårt, sade Bomgarten. Tidigt i morgon få prostens drängar 
hjälpa kronobetjänterna att forsla mannen till Uddevalla, och sen vidare 
med kavalleri till Stockholm! Men före allt annat måste vi uppsätta en 
berättelse om förloppet och genast i natt skicka den till högkvarteret i 
Norge. Det finns ingen annan än Pihlgren, som jag törs anförtro det 
brevet.



Det känner herr översten, svarade Pihlgren, att om någonsin en tjänare 
troget påtagit sig varje möda och redligt och omtänksamt och kanske också 
dristeligt . . .



Kan ingen få den egenrättfärdiga människan att hålla sig tyst, viskade 
Björnschiöld, men Bomgarten, som hade bättre besked, blinkade åt 
Björnschiöld och sade: En sådan karl som ni, Pihlgren, det finns inte. 
Skaffa er nu en häst . . . und leben Sie wohl!



Fast Pihlgren var genomvåt och så rådbråkad och mör, att han knappt längre 
kunde hålla sig uppe, steg han nu åter i sadeln och red i mörka natten 
tillbaka till Norge. Sedan fick Bomgarten till lön för sitt besvär 
Gjörtzens stora guldvärja och Björnschiöld fick en häst med full 
mundering, men Pihlgren, vilken, så att säga, tagit både Gjörtzen och hela 
hans anhang, han fick inte ens så mycket som ett runstyckes värde.



33 En hjältes likfärd.



På galgbacken utanför Stockholm stannade i vinterskymningen en man utanför 
bödelns stuga och knackade på fönstret. Då ingen svarade, vände han sig om 
och lyddes inåt staden med handen vid örat. Därefter gick han ett stycke 
framåt mot skogsbrynet, där Gjörtzens utländska betjänter viskande stodo 
med sina spadar.



-God afton, kamrater! sade han. Det är bara Duval, köksmästarn. Tag fram 
Iyktan utan fruktan. Mästerman är borta. Alla människor äro nu församlade 
inne i Stockholm för att beskåda hans majestäts likprocess.



Den ena av betjänterna framtog under kappan den tända lyktan och lyste ned 
i en kista, som utan lock stod bredvid den hemligt öppnade graven. Där låg 
på ännu grönskande granris ett lik i svart sammetsklädsel med det avhuggna 
huvudet mellan fötterna.



Duval skakade den knutna handen mot staden och mumlade mellan tänderna:



-Ni hämndgirige svenske! Så är då detta de jordiska lämningarna av den 
stolte baron Görtz, vår nådige husbonde! Men minns, minns, som en filosof 
och riddersman gick han till blocket och ryckte på axlarna åt er blodsdom! 
Verktyget slogo ni sönder, men konungen, som höll det i sin hand, honom 
föra ni i detta nu under sammetshimmel till hans sista vilorum . . . Mena 
ni, att hans sömn blir lugn?



-Nu börjar begravningsringningen! sade betjänterna och hotade med spadarna 
mot staden, där lyseldarnas sken redan färgade natthimmelen. Hör hur 
fåfängt klockorna nedkalla frid!



Duval svarade:



-Frid kunna de inte nedkalla över en grav, där människorna ännu strida . . 
. I går afton förklädde jag mig till dräng och gick in på en krog och sade 
till folket: Kasta i morgon sten på bårtäcket! Stå inte era blodiga 
sår ännu vidöppna? Förde han inte värjan mot sina egna undersåtar? Ropa 
över liksläden den folkförtryckarens rätta namn... Kung Hjärtlös, Kung 
Gudsfrestare, Kung Dåre!



-Och vad svar fick köksmästarn?



-Hatar du då honom? svarade männen. Vad skulle jag väl därtill säga, jag 
utländare? Är det inte undret med den försten, att ingen kan hata honom? 
Två förbittrade människor kunna inte mötas och tadla honom, utan att de 
begynna tvivla på sina egna ord, när de åtskiljas, och nästa gång de 
träffas, tala de om honom med blottade huvud. Äro då vi själva dårarna? 
Tusentals människor stå i afton tysta utefter gatorna, men där finns inte 
en som hatar honom. Vid första hotande ord skulle de samla sig om 
liksläden och försvara den utan att själva rätt kunna säga varför. Ser ni, 
kamrater, ibland lägga vi en människa på den ena vågskålen och all vår 
klokenskap på den andra, men ändå märka vi att vågen står lika stilla. Vet 
ni vad det betyder? Det betyder att hos den människan finns en droppe av 
den eviga rättfärdigheten, ty den droppen är tyngre än guld och bly, och 
vi ha inga vikter att väga den. Må vi till järnlod omstöpa allt vad vi 
mena att den människan förbrutit, klar ligger dock den droppen på hennes 
panna - och vågen rör sig icke. Jag talade om bårtäcket. . . Skulle jag 
väl själv nännas att kasta en sten på det bårtäcket? Vad jag hatade, det 
var ödets hårdhet mot min egen stackars husbonde.



Betjänterna avlyfte nu hattarna och började snyfta.



-Vår stackars olycklige husbonde! Vem skall väl ringa i en klocka för hans 
själ?



-Go' bröder, det är ett ömkligt skådespel när skepparen dör och alla 
råttorna springa fram och gnaga på ljusan dag . . . Vi skola nu gömma vår 
husbondes jordiska lämningar i en kappsäck och på så sätt lönligt föra dem 
med oss ur landet. I nödfall få vi skära av benen vid knät. Sedan begrava 
vi honom i hans fäders grift och tvätta hans ansikte och lägga ordnarna på 
bröstet. Då skall det också finnas någon barmhärtig hand, som för honom 
ringer i de arma syndarnas klocka . . .



Medan Gjörtzens betjänter på galgbacken gräto vid sina spadar, Iåg den 
stupade konungen mellan vaxljusen på Karlbergs kungsgård. Likt den 
ringaste bland knektar låg han i en snygg vit skjorta av grövre slissing, 
men om hjässan och det grå håret satt en lagerkrans. Leendet hade ännu i 
döden stelnat på hans mun, så att tänderna voro något synliga.



Ett hyende med kryddor lades över ansiktet, och när kistan blivit 
tillsluten, bars hon av tolv väderbitna överstar utför trappan och sattes 
på den svartklädda släden under en himmel av kronsammet. Till höger vid 
huvudet gick Gierta, och trettio mörka och allvarliga drabanter omgåvo 
släden med dragna bardisaner. Tätt bredvid bland hovtjänarnas svarta 
långkappor ledsagade ännu den gamle Hultman sin herre såsom han följt 
honom över Ukrainas snö och Poltavas askfält. Det tycktes honom, att allt, 
som i världen var heligt och stort, hade fått sin bane, och när 
nattblåsten brusade i de avlövade lindarna, mindes han den stund, då han 
utanför den stängda kammardörren knäböjande hörde konungen läsa sin 
aftonbön som barn. Det skymde för hans blick, men överst på bårtäcket 
igenkände han den riksens krona, vilken han ännu bland de av ler och blod 
fläckade soldatrockarna i en löpgrav beständigt sett sväva i luften över 
konungens huvud.



När liktåget gick genom Karlbergsgrinden, hade redan alla lyseldama 
utefter Drottninggatan och broarna ända fram till Riddarholmen blivit 
tända, men februarinatten ruvade stjärnlös och molnig över staden. Efterst 
bland drabanterna marscherade en helt ung man. Hans rosiga ansikte med den 
stränga pannan hade en sådan likhet med Sankt Görans bild i Storkyrkan, 
att kamraterna sinsemellan kallade honom Broder Göran. Den föregående 
dagen hade han spisat hos riksrådet Tessin och hört många av de missnöjdas 
viskningar, och oroligt spejade han över åskådarna.



-De stå tysta, tänkte han. Det måste så vara. Det är en olycklig vi föra 
till graven, en av Gud och människor övergiven ensling . . . en hjälte!



När de främsta härolderna blevo synliga på Drottninggatan, där 
borgerskapet till fots bildade häck, utträdde från Wredes hus hovstaten i 
långkappor och anförda av Düben. Han kom lika stel som när han i Bender 
exercerade lakejerna med musköten, men när han på avstånd urskilde 
baneret, i vilket blåsten slet med sådan 
häftighet att det var nära att sänkas, böjde han huvudet. Han gick så 
lutad, att hans anförvanter i fönstren icke kände igen honom. Härefter 
utträdde ridderskapet och adeln ur Cronhjelms hus, och lantmarskalken Per 
Ribbing, vilken med vedermöda steg nedför de hala trappstenarna, vände sig 
till hälften och sade:



-Jag är tröst att jag är barnlös, ty i afton skulle jag annars minnas de 
stupade söner, som inte kunde stödja min darrande arm.



Men när han omkring sig igenkände de släkter, vilka glesnat som en skog, 
där vartannat träd fallit för yxan, tillade han helt sakta och som för sig 
själv:



-Hade jag haft stupade söner, kanske skulle då min ensamma gång känts 
mindre tung. Dulce et decorum est pro patria mori!



Eldskenet lyste på människorna i fönstren och på kyrktornen, där ringarena 
böjde sig fram ur de öppna luckorna. Steg för steg rörde sig tåget framåt 
vid pukornas och de förstämda trummornas muller, och liksläden vaggade i 
snön. Kring Norrbro skummade Strömmens svarta vatten, där en gång Liten 
Karins fästesven blivit nedkastad, insydd i en säck, och där gyttjan 
täckte de sjunkna ökstockar och koggar, som fordom ankrat under ekarna vid 
Agnefit. På Riddarholmens kyrkogård, där landets hövitsmän i de gamla 
dagar betalat femtio lödiga mark för att få sin gravstad under hällarna, 
paraderade det nyuppsatta livgardet. Mellan var sjunde man var ett mörkt 
tomrum med en lyseld liksom hade där brunnit ett ljus för de stupade och 
försvunna. Folket viskade därom, men ödmjukt och sakta. Ingen grät och 
ingen hotade. Alla de svenske anade, att årtusen skulle stirra tillbaka på 
den aftonen. De kände att de nu gravsatte hälften av sitt eget väsen.



Den underliga kyrkan, kring vilken var tid byggt sina olika tempel åt 
avsomnade stormän, lyste som vid julotta, och från tornet ljöd den malm, 
som tillförene svävat ovan den översta skyttegången i Tre Kronor. Broder 
Göran hade länge sedan glömt att speja över folkmassan och han grep den 
närmaste hovjunkaren i kappan.



-Aldrig hörde jag en klockringning, som så gick mig till sinnes Det 
är en bedjande glädje i vart klockslag som gällde det en kröning. Och 
kanske är det så. Kommer han inte i afton hem till sin huvudstad efter 
aderton år? Är det inte det väntade, det längtade segerintåget?



-Och segern?



-Hans viljas ståndaktighet segrade den natten vid Fredrikshall, då Gud 
slog honom död ned.



-Den ståndaktigheten vände han som ett gissel mot oss.



-Äro då dina ögon ännu inte öppnade, så att du ser, att det var vår egen 
förtegna vilja och lust, som han försvarade mot vår egen tvekan likt ett 
standar mot en upprorisk vakt.



Det tycktes inte längre Broder Göran, att han följde en övergiven ensling 
till graven. Han skönjde, att när hjälten låg fallen och tvekampen var 
ändad, då lyfte honom de på sina armar, som hårdast lidit under hans 
ståndaktighet.



När Broder Göran steg in genom kyrkporten, bländades han av de fem hundra 
vaxljus, som burna av förgyllda bilder brunno i pyramid i högkoret. Han 
mindes icke längre, att det var en begravningshögtid. Han menade att 
musiken spelade julsången, att det var julotta, att det var 
midvintermorgonens fest för hemmet, för landet, för de döda eller 
frånvarande anförvanterna. Han tänkte på de stupade, på de i Sibirien 
fångna och på allt det som varit.



På en svart tavla till höger beskrevos i guldbokstäver de nio år, då 
Iyckan beledsagade de svenske, men på tavlan till vänster lästes om de nio 
år då lyckan beständigt vek undan.



Där församlades nu de sista efterlevande krigarna.



Hovmännen ordnade sig vid de vårdar bakom ljustemplet, där Magnus Ladulås 
och Karl Knutsson orörliga lågo med sina stenspiror. Hör slamret av 
riddarkedjor och muntert tornej, hör vassens sorgsna sus vid Fogelvik!



Den tappra Axel Roos och hans vän Åberg, som nu av gikt och sår var så 
krank och svag, att han stödde sig på krycka, stodo på den äldsta 
Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, ärelystna, vältaliga, 
snara att hota och åter bjuda handen!



Var häll i golvet, vart tegel i muren upplystes av sagor som lyktor av sin 
låge. Hur pingla icke kappans bjällror genom kyrkan, när kung 
Albrecht med fingrarna i skägget och de rödhåriga ögonen halvslutna, 
omgiven av bredbent gungande Hättebröder, talar sin tyska med de svenskes 
riksmarsk! - Men vem kommer i dörren framför baneret med leoparderna? 
Drottning Kristina av Danmark är det, och, utmagrade under belägringen som 
benrangel, bära hennes tjänare klädeskistor och tapeter och silverkannor 
och alla de kostbarheter, som icke kunnat stilla hungern. Hornstötar skaka 
fönstren. Blek, med händerna för öronen, stiger hon upp på den största 
klädeskistan och stirrar från koret uppåt staden, där likt ett vårflöde av 
smält is och snö Sten Stures här böljar med sina kullriga stormhattaroch 
hela tiden skallra rutorna.



På den sidan koret, där riddaren Karl Nilsson Färla i det grå fordom 
nedfallit genomstungen och med en spillra av altarskranket i handen, stod 
baneret, men kronan nedsattes på andra sidan, där kung Gösta hade räckt 
Laurentius Petri herdestaven och där Torkel Knutssons ben vilade. Hör 
sången, hör sorlet i de karelska urmarkerna, där korsfanan fladdrar över 
sejdare och trollmän och över Jumalas blodbestrukna gråstensskepnad!



Utefter gången pekade från båda sidorna drabanternas bardisaner mot det 
golv, under vilket Sankta Birgittas fromma biktfader sov sömnen. Salve 
Regina! Se Jerusalems stad, där i pilgrimskläder ditt skriftebarn hör 
helgonens harpslag i himmelen!



Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den häll, där 
Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej 
galgbackens kråkor prästsonens hand, som stött de båda kungabröderna från 
varandra - och ändock sitta de ej i fägnad samman! Grå i håret, grå i de 
hängande trasorna står dåren vid fängelsegallret, men fram och åter genom 
kapellet i Stockholms borg går Johan med bläck på naglarna och en 
handskrift i bältet. Ensam är han, och natt är det, men på läktaren sitter 
musikmästaren, och orgeln spelar och spelar!



Vaxljusens vita sken lyste över de mörknade, de nästan svarta 
krigaransiktena, och ovan i valvet varsnades i det brustna murbruket röda 
streck som ett gisselslag på människohud.







Det var den gamla munkskriften, självhotelsen, domen, inärrad på de 
svenskes panna: Sex hava orsakerna varit, äro och bliva till Sveriges 
olyckor: egennytta, lömskt hat, förakt för lagarna, liknöjdhet för allmänt 
väl, kortsynt benägenhet för främlingar, envis avund mot landsmän. - De 
sista orden lyste blodröda, endast orden om föraktet för lagarna hade 
bleknat och voro nära nog utplånade. Vad, skulle månne en dag alla orden 
stå utslätade?



Mellan de svarta sorgtapeterna banade sig ljusskenet in till de uppsatta 
fanorna och släktvapnen, till Oxenstjernska sköldens eldröda horn och 
Lewenhauptarnas blå lejon. Då lyddes de döda till flöjterna och pukslagen. 
Torstenson mindes, när han med fältkartan satt på sin bår, och Baner när 
han red utefter fronten med sin brud, ett barn, som inför så många mäns 
blickar skrämt såg ned på sadelknappen. . . och höljd i det svepe av drap 
d'or, som kvinnohänder, våta av otröstliga tårar, sista gången lagt till 
rätta, Iåg deras konung med slutna ögon, och i psalmerna hörde han milda 
sommarvindars sus över lagerskogar. Alla förstodo de, att i natt nedsteg 
åter en svensk förste till deras boningar.



I mörkret utanför kyrkan, där bland det tysta folket räntmästare Råfelt 
kringkastade de med nöd åstadkomna minnespengarna, dundrade Cronstedts 
fältstycken, och krutröken inträngde genom fönstren.



Så var då nu den karolinska hjältesagan lyktad, och vart sinne kände en 
tomhet, som intet mäktade fylla. Utanför dörrarna tände redan betjänterna 
sina facklor för att lysa hovet hem till kungshuset.



Broder Göran stod med vidöppna och drömmande ögon. Han rörde läpparna och, 
ohörd av andra, viskade han:



-Må vi i stormiga vinternätter med facklor fira hans minne! Var såg jag en 
gravskrift så stor som den, vilken vårt slagna folk nu ristar över honom: 
han gjorde oss ej lyckliga, och dock begråta vi honom som ingen!



Drabanterna skyldrade.



Nu tystnade orgeln och flöjterna och pukorna. Det blev så tyst, att minsta 
rassel av ett vapen förnams. Med sträva och kvävda röster uppstämde 
krigarna den sista dödspsalmen, och Iångsamt och tungt och steg för 
steg buro riksråden kistan ned i valvet.



Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i 
handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så Iåg han rustad 
den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elvte. Se 
kullornas träskodans i Mora, hör trygga ord om lag och rätt och skörd och 
frid! - Vart veko de väl hän de gyllene dagarna? Var stodo nu de låsta 
ladorna?



På samma rum, där kistan nu nedsattes, brukade fordom pater Hieronymus, 
barfota och följd av gråmunkarnas långa rad, knäböja framför Sankt 
Franciskus altare. Tidigt före gryningen kom han ständigt lika troget och 
lika stilla genom den iskalla kyrkan, men en morgon blev han borta. Han 
hade gått till Rom och satt påvekronan på sitt huvud. Hör silverklangen av 
Lateranens klockor, hör prasslet av menighetens palmkvistar!



Sålunda hade sagan redan helgat det rummet. Där altarljusen brunnit för 
Sankt Franciskus, vilken predikat evangelisk fattigdom och försakelse och 
haft marken och klyftan till läger, där sov nu den herre och konung som 
gjort de svenskes armod till deras prydnad. I skuggor ur det längst 
förflutna, det i jorden nedstigna, det i stjärnljus sovande! I ekon av en 
sjungen saga! Hören I? Hören I vem som nu i natten bultar på era boningar? 
Det är en konung, det anen I, men märkten I den trängtan, med vilken han 
länge klappat? Sagan, henne älskade han. . . det under stora stjärnor 
sovande. Han längtade att bli ekot av en sjungen saga.



Två hällar framlyftes i sina järnringar, och graven blev tillsluten.



34 Skeppet.



Sommarnatten bredde klar sin skugga, men långt ute i skärgården samlades 
på Korsö beväpnad allmoge och skärkarlar från Sandhamn och Harö.



En vinter hade snögat sedan den söndag, då i Tistedalen de slamrande 
musköterna sista gången skyldrade för konungen. Flera av de äldsta och 
mest giktbrutna karolinerna hade redan på sin knappa pension dragit sig 
tillbaka till sina små gårdar och knöto sitt fisknät vid fönstret eller 
ögnade i sina gamla dagböcker. Allvarliga, gudfruktiga, vördade möttes de 
om söndagarna vid kyrkan, och utan åtskillnad till rang omfamnade 
generaler och överstar med fuktiga ögon sina krigsbröder från de långa 
fälttågen. Ännu var dock icke freden undertecknad. När ryska flottans 
kanoner åter dundrade mellan skären, knäppte veteranerna sina slitna blå 
rockar lika stramt som förr och spände huggvärjan från sängstolpen. Sedan 
gingo de ut var och en att till det yttersta försvara hem och härd.



Kapten Resslöf hade själv nämnt sig till anförare för den på Korsö samlade 
skaran. Redan trött vid kammaren, stod han helt trygg bland folket. Saxen 
och rakkniven hade vintern över fått vila i lådan. Hans hår var så Iångt, 
hans skägg var så vitt, och det var en sådan fägnad att se honom, att till 
och med de mulna och tungsinta skärkarlarna ljusnade upp så ofta han vände 
sig till dem.



Dyningen rullade ännu efter dagens storm mot öns klippiga havsstrand, men 
i dalsänkan vid det blanka sundet strök knappt en fläkt över tallarna, 
under vilka männen, väntande och oroligt, räknade de avlägsna 
styckeskotten.



Skälvande på rösten framsteg en prästson från Djurö. Han kramade sin 
mössa, och hans blekhet vart än gråare i nattljuset.



-Kapten! För att hämta mer folk har ni skickat inåt skärgården den 
de skutor, som förde oss hit. Två gistna roddbåtar, det är allt vad vi ha 
att rädda oss på, om fienden landstiger, men vi är mer än fyrtio man. Dölj 
inte längre sanningen! Vår fåtaliga skara kan här ingenting längre 
uträtta. Väl ha vi förnummit att Rika Fuchsen med sina sörmlänningar redan 
marscherat till Södra Stäket för att slå fienden eller sätta livet till 
och att Düker med sina dalkarlar och västmanlänningar snart följer efter, 
men vi veta också, att vid Boo och över hela Värmdöns och Södertörns 
skärgård snart intet annat står att uppleta på hällarna än svarta askan. 
Tillgiv mig mitt tal, men alla ha vi försport, att Trosa är skövlat och 
att Nyköping brinner, så att eldskenet synes långt uppåt Stockholm. I 
Norrköping plundra svenska bönder och soldater på öppen gata flyktingarnas 
lass. På Vikbolandet ger allmogen de ryska skeppen tecken med lakan och 
blekvävar för att dagtinga och svärja tsaren tro, och på Marstrand har 
Tordenskjold hissat sin danska duk. Vart vi än se står luften full av 
mordbrandslågor och rök. . . Det är ute med Sverige, vårt hem, vårt hem!



-Jag fördöljer intet, svarade Resslöf, men förliten er däruppå, att i 
elvte timmen få de svenske alltid hjälpen. Sällan få de henne förr.



Prästsonen log hånfullt och svarade, medan han bortgick:



-Det är nu natt, och tionde timmen är nyss liden. Låt oss hoppas!



Folket slöt sig tätt omkring Resslöf under stor oro. Ännu dundrade väl 
styckeskotten, men svagare och fjärmare ute på havet.



Då kom på nytt den bleke prästsonen över hällarna. Han snavade och 
halkade. Han sprang. Han trängde sig in bland menigheten, utan att låta 
sig hejda.



-Det står inte rätt till, gott folk! Där ute på havet kommer ett skepp, 
som har lyktan tänd på galeonen, men varken mast eller segel eller åror. 
Och ingen människa kan jag spåra på däcket. Ingen står vid styret. Men 
framåt går skeppet likafullt . . . om än långsamt, långsamt.



Ett sorl av vidskeplig fasa drog över allmogen, men de knappordiga 
skärkarlarna följde Resslöf till den översta klippan vid inloppet. De 
menade, att prästsonen hade sett i syne, ty de kunde ingenting 
upptäcka på det vida havet, kring vilket natthimmelen glödde.



Helt plötsligt uppgåvo de alla ett rop av förundran, och det andra folket, 
som följt efter dem på avstånd, började åter sorla. Bakom den bergiga 
udden framsköt i dyningen tungt och långsamt en brigantin utan segel och 
rigg, men med vitmålade skottluckor, och i förstammen under den tända 
Iyktan stod ett gyllene lejon med ramarna lyfta som till språng.



-Det är ett spökskepp! mumlade allmogen.



Tvekande befallde Resslöf några av de modigaste skärkarlarna att taga sina 
musköter och ledsaga honom i den ena roddbåten.



Försiktigt närmade de sig skeppet med ljudlösa årslag och höjda musköter, 
men när de ropade an, fingo de intet svar. I akterhusets kajuta lyste 
några av de små rutorna, men det var nattens återsken och snart förblevo 
de alla lika mörka. Endast galeonslyktan brann och flämtade.



-Förbarme sig Gud! viskade Resslöf och pekade på den långa remsa av tyg, 
som vid aktern släpade i vattnet. Det är de våras färger. Och nu kan jag 
läsa namnet . . . Det är brigantinen Svenska Lejonet!



-Ja, ja, det är brigantinen Svenska Lejonet! sorlade allmogen på ön.



De togo in årorna. De lade till invid styret och klättrade upp på den 
nedhuggna riggens tåg, men när de genom ett krossat fönster stigit in i 
den tomma kajutan, måste de i mörkret treva sig fram med händerna.



-Finns här ingen enda mans besättning? frågade Resslöf och höjde stämman, 
men ingen svarade utan allt förblev lika stilla.



Då sköt han upp dörren till däcket. Skeppsråttorna sprungo fritt över 
plankorna fram och åter, men på båda sidor lågo utefter relingen bleka och 
orörliga matroser, som stupat på sin post. Han gick från man till man och 
böjde sig ned för att övertyga sig, att de alla voro döda. Därefter sade 
han till sina följeslagare:



-Elvte timmen är kommen. För nu folket ombord och spänn de två roddbåtarna 
framför stäven, innan dyningen och strömmen driva brigantinen på grund. Vi 
kunna både frälsa oss själva inåt skärgården 
och bärga ett kronans skepp, som tappert hållit ut sin strid.



Den gamle gick bort över däcket och satte sig överst i aktern vid 
flaggstången, ensam och skild från de andra.



Så snart folket blivit fört ombord, roddes brigantinen på släp in mellan 
öarna. Under den sakta framåtglidande förstammen speglade sommarnattens 
blanka fjärdar och sund det gyllene lejonet.



Styckeskotten rullade ej längre från havet. Långsammare än en bruten 
veteran vid sin krycka vandrar mot sin stuga, gled skeppet mellan skären. 
Barn och kvinnor, som där hållit sig dolda under buskar och trädrötter, 
framstego ur sina gömslen. Glada att från däcket höra modersmålets ord, 
flockades de på stränderna och bryggorna med otaliga bestormande frågor.



-Det är Svenska Lejonet, som vänder hem från striden! svarade folket 
ombord.



Då vaknade vid flaggstången den gamle karolinen ur sitt svårmod och reste 
sig.



-Det är mer än så! Räck mig era händer! sade han till de yngre männen och 
drog dem tätt intill sig. Hattarna av, gott folk, hattarna av. Detta 
förhärjade skepp liknar Sverige, som med sin sista skara och sina fallna 
bärgar sig bakom sina skär. Hur längtade icke de fångne, som rymde 
hundratals mil utför Sibiriens floder . . . Ensamma, förklädda stodo de på 
valfångarens däck med Ishavets outgrundliga vattenyta för ögat och var 
stund anropande Gud i sin ångest, att han icke skulle släcka deras 
livslåge förrän under hemmets tak. Hemmets tak? Kolnat ligger det på 
marken! Slaget, slaget är vårt folk, skiftat vårt välde, och på kusterna 
ryka grushögarna. Outrannsaklige, evige Gud, kommer ej gryningen?... 
Stilla, stilla, gott folk, gryningen kommer. Fångarna i Sibiriens städer 
skola en morgon, när de stumma sitta vid sitt hantverk, spritta upp och se 
en ryttare på torget svänga en vit fana till tecken att freden är sluten. 
Uttörstade munnar skola dricka ur Fredriks och Ulrikas guldkantade glas 
och julborden åter dukas av kvinnor utan sorgekläder. Än en gång skall det 
dofta hö i Sverige! Kyrkklockorna skola ringa. Ett helt år skola de var 
middagsstund ringa för freden . . . och för de fallna. Var stå väl 
då de gamla bataljonerna med Grothusens trumma och turkisk sidenväv i 
fanorna? Och han, som höll oss samman i den stora striden och aldrig ville 
tro tecknet att Gud hade övergivit oss, han, i vars hjälteväsen all vår 
trängtan låg förtäckt. . . var lever då han? Spörj barnen, som sjunga! 
Ack, de gå hädan, en efter en, de gamla vapenbröderna. Var helst i 
landsbygden vi färdas fram, vandrande eller på skjutskärran, vi skola i 
nattdimman igenkänna de små vita kyrkorna, där åtta eller tio starka söner 
lagt hällen över deras grav. Och var i främmandeland blommar så avlägset 
ett fält, att vi icke kunna sätta oss på tuvan och viska: är detta månne 
stället, där en av de våra sova, en av de förblödda? I sina simpla kläder 
dröjde de en kort stund framför oss vid bivuakens bål och gingo sedan bort 
och stupade. Sådana voro de. Så minnes jag dem. Så leva de ock i hågkomst 
och sägen hos ett tacksamt fosterland. . . Älskat vare det folk, som i sin 
storhets fall gjorde sin fattigdom ärad inför världen!