Victoria Benedictsson Den bergtagna och andra sagor

1 FAR OCH SON.



Där satt han således på den skånska gästgivaregården, med armarna stödda 
emot det brunmålade furubordet och huvudet lutat i händerna, nära det mål 
som synts honom fjärran under år och långa färder, nu så nära, att endast 
en natt och en halv mil skilde honom därifrån. Han såg ej på de torftiga 
möblerna, kände ej den fuktiga luften. Välkända gestalter drogo tysta 
förbi hans inre syn; han höll generalmönstring med det förflutna.



Hur underlig han var till mods ! Han, som lik en bekymmerslös vildfågel 
ilat kring land och hav, fri och lycklig fast han varken ägt hem eller 
familj; han som blivit bortskämd av mängdens stormande bifall; han som så 
ofta kvarlämnat saknad utan att själv känna den, han ville nu smyga sig 
till sin fars hjärta, så stilla, att han ej måtte störa dess tysta sorg, 
så allvarlig, att det måtte se sig förstått, så blid, att han måtte bli en 
påminnelse om den troget begråtna.



Var det honom icke som om en av hans barndoms käraste sagor nu skulle 
stiga fram och bliva verklighet ?

Pierre d'Auglars var sidenhandlare i Marseille som hans far varit, 
och hans farfar före honom. Som enda barnet hade han ensam ärvt det aktade 
köpmansnamnet, det gamla huset och den till millioner uppgående 
förmögenheten. Han var ett lyckans skötebarn, denne Pierre d'Auglars, han 
njöt av allt vad livet äger skönt och ansåg sig vara i sin goda rätt när 
han sa gjorde; men så var han icke heller otacksam, han var nöjd med sig 
själv och med hela världen.



Pierre d'Auglars ägde en fostersyster, hans avlidne farbrors enda barn, en 
fin liten varelse, mycket yngre än Pierre, mycket fattig på ägodelar men 
rik på skönhet och guldglänsande lockar. Hon hade alltid blickat upp till 
sin fosterbror som till sammanfattningen av all manlig fullkomlighet: han 
hade ersatt henne far och mor, syster och bror, han var hennes stöd när 
fosterföräldrarna gingo bort, hon ägde intet annat, och hon älskade honom 
just så som en sådan där blåögd, ljuslockig liten varelse kan älska, så 
blygt och omedvetet, att där icke ens fanns rum för någon fåfäng glädje 
över den blida skönhet, som log emot henne ur varje spegel. Då Pierre 
d'Auglars fyllt trettio år, bjöd han den unga kusinen att såsom hans maka 
taga det gamla ståtliga huset i besittning. Och det syntes som om själva 
huset känt sig väl till freds, det tycktes som om en hel värld av sommar 
och sol spirat upp därinne; det blev glatt och ljust i de dystert 
praktfulla gemaken, sedan hon blivit deras härskarinna.



Heloise d'Auglars log emot hela världen, och världen besvarade hennes 
leende. Vad under då, om hon tillitsfullt sträckte famnen emot det okända 
tillkommande; framför henne öppnade sig ju ett lyckligt liv.



Pierre d'Auglars var nöjd med försynens anordningar och erkände villigt, 
att den gjorde honom full rättvisa; han var icke otacksam. Han kunde i 
timtal sitta och betrakta det lilla kära anletet med de blå ögonen och 
groparna i kinderna, under det han lyssnade till den smekande, glada röst, 
som aldrig för honom ägt annat än kärlekens tonfall. Han klädde sin 
Heloise i siden och sammet som släpade efter henne så rikt som om hon 
varit en furstinna. Han skulle velat höja henne högt över mängdens 
huvuden, att den måtte se och beundra henne; han skulle velat bära henne 
genom livet.



Men en dag gjorde allas vår Herre, utan att ens fråga Pierre till råds, 
helt oväntat ett byte med Pierre, i det han tog bort hans unga hustru och 
i ersättning skänkte honom en liten son, vilken icke ens liknade sin mor. 
Pierre, som nu tydiigt insåg, att han misstagit sig, och att försynen icke 
vidare handlade med honom efter förtjänst, hämnades genom att förklara, 
det försynen icke var något annat än en slump; och när hela livet styres 
av en slump, ansåg sig Pierre också kunna handla på slump.



Sedan han på sin hustrus grav slösat både tårar och blommor, ansåg han sig 
böra i främsta rummet tänka på sig själv: han var en olycklig, förfördelad 
man, och han fann att han behövde glömska och -- förströelse.



Ägodelarna förvandlades i reda penningar, koffertarna packades och Pierre 
d'Auglars gjorde upp med det förflutna. Den lille Heloin låg i vaggan och 
log obekymrad, då fadern trädde in för att säga honom farväl. Han 
betraktade den lille med mörk uppsyn; det var en onaturlig son, som kunde 
le i ett sådant ögonblick. Därpå klädde han vaggtäcket med banknoter 
och försvann.



Den kraftfulla arbetarhustrun, som var den lilles sköterska, gnolade en 
chanson i det hon svängde vaggan och torkade bort en tår vid tanken på 
madame. Sin husbonde såg hon aldrig mera.



Nya ägare togo det gamla huset i besittning, den lille Heloin flyttades 
till sin fostermors låga koja, banknoterna vandrade ut i världen en efter 
annan. Snart talade ingen mera om den rike Pierre d'Auglars; man hade sagt 
allt som kunde sägas och så blev han glömd.



Nej, icke av alla. Mere Babette glömde aldrig den glansperiod då Heloin 
vilat på sidenkuddar och hennes egna fötter trampat på dyrbara 
brysselmattor; och sedan den lille Heloin växt upp, berättade hon ofta för 
honom om det lysande hem, där han först sett dagens ljus, om den ståtlige, 
vackre »monsieur och om »madames» underbara skönhet och gula lockar. Hon 
berättade om lyckan som skövlats, om sorgen som aldrig kunde glömmas, och 
om »monsieur» som landsflyktig och fylld av saknad irrade omkring i 
fjärran länder, utan att någonsin finna ro.





2 Kapitel 2.



Heloin växte upp tillsammans med Mere Babettes egna barn, men aldrig 
förblandad med dem; hans kläder voro grova men av annat snitt, och hela 
familjen iakttog en viss aktningsfull grannlagenhet emot honom; »monsieur 
kunde ju vilken dag som helst komma och fordra räkenskap. Men år förgingo, 
och »monsieur kom icke. Mere Babettes barn vandrade till fabriken



så fort de blevo stora nog därtill, men Heloin var själv herre över sin 
tid. Han deltog sällan i de andra barnens lekar utan strövade hellre 
drömmande omkring i stadens omgivningar eller nere vid sjöstranden; ty 
oaktat sitt tillgängliga lynne tycktes han mest älska ensamheten. Endast 
Mere Babettes fantastiska berättelser om hans föräldrar utövade en 
oemotståndlig dragningskraft på honom, och han kunde i timmar sitta på en 
pall vid hennes fötter, uppmärksamt lyssnande, under det hon sydde och lät 
tungan löpa.



Ingen konstnär har på duken framtrollat en skönare madonna än den rena 
bild som Heloins barnsliga fantasi skapade av den tillbedda, aldrig 
skådade modern.



På något outrannsakligt sätt hade Heloin blivit ägare av en gammal fiol, 
och en kringresande birfilare hade givit honom åtskilliga vinkar om dess 
användande. I Heloins tycke kunde icke all världens skatter uppväga denna 
fiol, men så var den ju för honom vad lampan var för Aladdin, om han också 
ännu ej var medveten om hela dess makt.



Det fanns en hemlighet med denna fiol. Heloin visste det, var stolt 
däröver, och kände en viss skadeglädje över att ingen mer än han anade 
denna hemlighet. I fiolen bodde en ande, ett levande väsende, skönare, 
starkare än något människobarn, fastän det iklätt sig ett så ringa 
omhölje; vad ingen visste, vad ingen kunde utsäga, det uppenbarade fiolens 
ande i ensliga stunder för sin ägare. Hela barndomens sagovärld, alla 
hoppets bävande aningar bodde därinne. Men då dess toner stundom lockade 
tårar i Mere Babettes ögon, visste hon icke, att det var sina egna sagor 
hon hörde, endast iklädda en finare, mera förandligad form.

Så växte Heloin upp och blev en vacker gosse, 
med mörkblå, drömmande ögon och kastanjebrunt vågigt hår, som Mere Babette 
knappast nändes klippa. Om aftnarna, när rörelsen avstannat på den lilla 
gatan, och Marseilles blåa himmel skiftade i rosenrött, satt han ofta vid 
det öppna fönstret i helgdagskammaren och spelade. Husets invånare brukade 
då gå på tå, men Heloin lade aldrig märke därtill.



Någon gång, när han var rätt glad och uppsluppen, satt han till och med på 
trappan till det lilla huset; då gjorde fiolen narr av alla som gingo 
förbi, men när han slutligen lockat dem att skratta genom sina upptåg, 
kunde han plötsligt slå om, spela ett minne från deras egen barndom och 
komma deras ögon att fuktas. Om man nämnde något därom till Heloin, då han 
slutat, ryckte han blott på axlarna och log, i det han sade: -- Mais c'est 
mon violon qui chante, det är min fiol som sjunger. Och så gick han helt 
lugnt in i huset.



En afton satt han ensam vid det öppna fönstret, språkande med sin fiol om 
dagens små händelser. Dess röst härmade vågornas slag emot stranden, 
sjömännens entoniga rop, en enkel folkvisa från fjärran land, om saknad 
Iycka och vaknande hemlängtan. Även Heloin kände i denna stund en 
förunderlig längtan, han visste icke efter vad, men den viskade klagande 
ur fiolens strängar, hävde sig sedan i fulla toner, sträckte ut sina 
vingar och flög fram i en melodi som han aldrig förut hört. Och med 
klappande hjärta lyssnade han nu själv därtill. Men så föll en känsla av 
ensamhet och övergivenhet över honom: i hela vida världen fanns ju icke en 
enda människa som förstod denna underliga längtan; ingen utom den trogna 
fiolen ! Då sjönk dess stämma och det sista bävande ackordet lät 
nästan som en återhållen snyftning. Heloin lutade huvudet mot 
fönsterkarmen; han kände sig så sorgsen som om hjärtat ville brista. Han 
hade icke märkt att en ung elegant herre stått under fönstret medan han 
spelat. Han hörde icke heller, att samme herre gav sig i språk med Mere 
Babette, som just kom hem. Följande dag kom den främmande herrn tillbaka. 
Han sade att han ville taga Heloin med sig till främmande land, bekosta 
hans uppfostran, låta honom lära musik och giva honom en bättre fiol.



Heloins ansikte mulnade.



Mere Babette grät och sade, att den käre »monsieur säkert för längesedan 
vore både död och begraven. Det vore tid, att Heloin finge lära något 
yrke, och det passade honom onekligen mera att ägna sig åt musiken än 
något hantverk. Hantverk och musik. Sammanställningen av dessa ord verkade 
avgörande på Heloin, och med sin fiol under armen lämnade han det hem, som 
sett honom växa upp, och på vars tröskel Mere Babette stod gråtande kvar.





3 Kapitel 3.



Monsieur le vicomte förde Heloin med sig till hotellet där han bodde. Då 
de gingo genom dess stora vestibul och uppför de breda marmortrapporna, 
klarnade Heloins anlete, och han betraktade med undran de stora urnorna, 
de praktfulla växterna och dessa inbjudande sammetsklädda möbler.



I trappan mötte de en uppassare, som med en föraktfull blick betraktade 
Heloins grova kläder. Han rodnade häftigt.

--Du skall få ny kläder, vackrare än den där narrens! sade 
främlingen skrattande. Och nya kläder fick han. En förtjusande resa med 
ångbåt förde dem till Genua. Nu skall du få höra en trollkarl, den störste 
jag känner ! sade främlingen, och så satte de sig i en vagn och åkte till 
en stor byggnad, uppför vars trappor en massa människor strömmade. Det var 
icke något hotell, det var mycket allvarligare, men också vackrare, och de 
människor som gingo in voro så tysta och högtidsklädda. Någon kyrka var 
det icke heller, ty där fanns varken madonnans bild eller vigvatten. De 
gingo genom dörrar, som voro så stora och ljudlösa, att Heloin nästan blev 
rädd för dem, och så stego de in i en ofantligt stor sal, så strålande av 
Ijuskronor och stora hängande lampar, att Heloin trodde sig komma in i en 
drömvärld. Runtomkring, ända upp till taket, sutto människor, tysta och 
väntansfulla. Heloin fick sitta på en schaggklädd stol, vid sidan av sin 
välgörare; han betraktade ett ofantligt stort förhänge, som syntes längst 
bort i salen, men så häpen och nyfiken han än var, ville han icke göra 
någon fråga. Han var rädd, att vicomten skulle skratta åt honom. Han satt 
lugn och tyst på sin stol.



Då drogs förhänget undan som genom ett trollslag, och alla herrarna 
klappade i händerna. Därpå blev det så tyst, så förunderligt tyst. Därnere 
på en upphöjning stod en man, nej en fiol var det, och alltifrån det 
Heloin hörde dess första toner, hade han glömt människorna, mannen som 
förde stråken, vicomten, ja, till och med sig själv, så andlöst lyssnade 
han till den fiolen. Den lät som en hel skara av människor, man hörde dem 
så tydligt huru de pratade och skrattade, muntra melodier ljödo, 
och pjerrot skrek, där var lust och glädje, man tyckte sig svärma med i 
karnevalslivets muntra virrvarr. Men genom allt dess buller ljöd en ensam 
människoröst, så ungdomlig och så ren; hon hade intet gemensamt med 
karnevalen och hennes tankar svävade långt bort. Så drömmande lycklig och 
dock så vemodig!



Heloin hade aldrig känt sig gladare, och dock runno tårarna utför hans 
kinder.



Därnere sjöng fiolen fortfarande; den hade sin egen värld: över denna 
värld sjönk kvällssol ned med helgdagsfrid och lugn. Man hörde hur skaror 
av lantfolk drogo förbi; de raska stegen, musikens toner och trummornas 
dova virvlar ljödo allt längre bort, än svagare, än starkare, allt 
eftersom vägen slingrade sig mellan kullar och olivskogar. I dalen ljöd 
vespersången ur kyrkan och då dunkla skuggor bredde sig över jorden, var 
det som om himmelska skaror svarat från höjden och stämt in i orgelns 
brusande toner. Allt svagare men också allt skönare ljöd sången, allt 
högre lyfte den sig som till ett hav av ljus, och dess sista toner 
förklingade som en aning om någonting ännu härligare.



En åska av bifallsyttringar skakade det stora huset. Heloin trodde 
yttersta dagen vara för handen, ty Mere Babette hade sagt, att den skulle 
komma med änglaröster och stort dån; nu hade han ju hört båda delarna.



Heloin tillslöt ögonen, och då han åter öppnade dem, betraktade honom 
»monsieur le vicomte» med en skälmskt frågande blick; denna blick 
återväckte honom till verkligheten. Han drog emellertid en djup suck, ty 
han kände sig så underligt beklämd.

--Honom, som spelade, har jag utsett till din lärare, viskade 
vicomten och lutade sig ned emot sin skyddsling. Denne betraktade honom 
som om han icke förstått orden, men plötsligt spred sig ett glädjeskimmer 
över hans vackra ansikte, och han kastade sig snyftande på knä för sin 
välgörare i det han överhöljde hans händer med kyssar.



Den unge mannen rodnade förlägen. -- Bär dig inte så oskickligt åt! Om du 
uppför dig så, blir jag tvungen att föra dig härifrån, och du går miste om 
att höra mera i afton sade han halvt förargad.



Denna hotelse gjorde verkan, och under återstoden av konserten var Heloins 
uppförande fullkomligt städat.



Heloin d'Auglars var då tolv år gammal.





4 Kaptiel 4.



Vicomten inlöste redligt sitt löfte. Han inackorderade Heloin hos en 
bildad familj och satte honom under de skickligaste lärares ledning; själv 
reste han vidare. Han var en av dessa varelser, som överallt tyckas 
besvärade av sin egen skugga och som ständigt söka undfly detta 
efterhängsna sällskap.



Nu följde för Heloin år av det trägnaste arbete, men också av glänsande 
framsteg. Hans gynnare sörjde rikligt för hans underhåll och gjorde sig 
underrättad om gången av hans studier, men var fortfarande långt borta, än 
i Skottland, än i Egypten, än någon annanstädes. Så kom plötsligt 
underrättelse om, att den unge vicomten helt hastigt avlidit i Roma, utan 
att han dessförinnan hunnit göra några testamentariska dispositioner till 
förmån för sin skyddsling.

Man lät Heloin förstå, att man för intet får intet här i världen. 
Heloin kände sig stött, och så försvann han en vacker dag, medförande 
såsom hela sin egendom en utmärkt fiol, ett sorglöst sinne och ungdomens 
glada hoppfullhet. Utan att tyngas av överflödig packning gick han med 
spänstiga steg framåt den breda landsvägen. Framtiden brydde honom föga, 
nejden var förtjusande, morgonluften frisk, och han vandrade hastigt 
åstad, njutande en behaglig känsla av frihet och oberoende.



Då han gått några timmar kändes emellertid solen för varm, vägen för lång 
och hoppet--ja, det mättar tyvärr icke.



Nere i dalen låg en villa, vilken lyste helt inbjudande mellan de mörka 
träden. Vägen nedför sluttningen gick lätt, och snart vandrade han på den 
sandade, nykrattade gången som ledde upp till huvudbyggnaden. Från en 
terrass hördes muntra, ungdomliga röster; han stannade nedanför och satte 
fiolen till hakan, men sänkte den åter, gripen av blygsel.



--Bah, sade han med ett sorglöst leende i det han lät sina blickar dröja 
vid de solbelysta trädtopparna, jag är en vagabond och jag behöver mat !



Detta blev motivet för hans fantasi.



Glada och skälmska jagade tonerna varandra, gäckande smygande sig undan 
och åter ilande fram som lekande melodier. Vad gjorde det, att ett drag av 
vemod låg på botten: vilken glädje gömmer icke någon liten sorg ?



Då han slutat ljödo ivriga bifallsrop från terrassen, han greps åter av 
blygsel, och höll just på att smyga sig bort, men omringades i detsamma av 
villans vänliga invånare.

Frågor och svar följde snabbt och otvunget på 
varandra; snart var man bekant med den unge konstnärens levnadshistoria, 
och som en oväntad men kär gäst infördes han i triumf av sitt värdfolk.



Hela fjorton dagar stannade han kvar, men vandringslusten och hågen för 
äventyr hade vaknat i hans sextonåriga sinne, och försedd med många 
rekommendationsbrev och följd av varma lyckönskningar begav han sig åter 
åstad. Så genomvandrade han en stor del av Italien, södra Tyskland och 
Ungarn, liksom en medeltidens trubadur -- vandrade från slott till slott, 
överallt firad och med glädje mottagen.



Då vintern gjorde ett slut på dessa irrfärder, anställdes han av en 
impresario och företog en konsertresa i sällskap med några framstående 
artister. Därefter kom ett års vistande i Paris och så ännu en konstresa 
med en ny impresario. Under denna hände det sig, att han i en av Rysslands 
större städer för första gången på många år hörde nämnas det välbekanta 
namnet Pierre d'Auglars. Han anställde cfterfrågningar och fick veta, att 
en fransman med detta namn bott där i staden, men åter flyttat bort, man 
visste icke vart.



Då Heloin efter ett par månaders förlopp skildes ifrån sin impresario 
beslöt han att söka upp sin far.



Genom otrolig ihärdighet lyckades han äntligen komma på rätta spåret, och 
han hade följt det från stad till stad, med stor möda och icke ringa 
kostnad. Nu hade han då slutligen hamnat på den skånska gästgivaregården, 
och nästa dag skulle han för första gången skåda sin far. Hur stolt, hur 
glad ville han icke träda inför honom. Hans far skulle icke behöva blygas 
för sin son; ja, han, den gamle världsmannen, skulle finna, att 
arbetarehustruns fosterson ej ens i det yttre stod efter för rikedomens 
och förfiningens omhuldade barn.



Ljusen brunno med lång veke, luften hade blivit ännu kallare, och, 
uttröttad av resan, svepte Heloin d'Auglars en filt omkring sig, kastade 
sig på sängen och försjönk snart i ungdomens lugna sömn.





5 Kapitel 5.



Äntligen randades morgonen, och klädd med den yttersta 
omsorg satte Heloin d'Auglars sig på vagnen.



Färden gick genom fula trakter och långa alléer. Så kom man slutligen fram 
till målet, en gammaldags skånsk herrgård, med rött tegelstenstak och 
spetsiga torn.



Heloin d'Auglars skickade in sitt kort och emottogs mycket vänligt, men 
med synbar förvåning. Han frågade efter monsieur Pierre d'Auglars; man såg 
något brydd ut, men svarade på tämligen god franska, att herr d'Auglars 
sedan ett halvt års tid varit språklärare där i huset.



--Han är min far, sade Heloin med något osäker rost. Jag ber er 
underrätta honom om min ankomst.



Man såg ännu mera förvånad ut. Man sade, att man ofta frågat herr d 
Auglars, om han vore i släkt med den berömde violinspelaren, men han hade 
alltid svarat nej.



Heloin infördes i en liten elegant salong och man bad honom vänta.



Några minuters andlös förbidan följde; därefter hördes stapplande steg, 
och dörren öppnades. Heloins halvt utbredda armar sjönko åter ned. 
Framför honom stod en gammal man med röd, skinande näsa, glanslösa 
intetsägande ögon.



--Jag söker herr Pier;. d'Auglars från Marseille, stammade Heloin.



--Ja, det är just jag. Men är det möjligt -- man säger att ni skulle vara 
min son Heloin, och att ni kommit hit endast för att söka upp mig, gamle 
man ? Rörd vid tanken härpå torkade gubben sina ögon på en blårutig 
bomullsnäsduk.



--Ja, det har jag, svarade sonen.



Man satte sig, och under mycken rörelse åfaderns sida måste nu sonen 
berätta sin levnadshistoria.



--Men ni, min far, sade han då han slutat, hur har ni kommit hit och i 
dessa omständigheter? Han betraktade de grova, luggslitna kläderna.



--Ja, det var en fråga! Då man har en slösaktig hustru så...



--Säg ingenting om min mor, jag ämnar icke tåla det.



--Ah, mon enfant, vem talar om din mor? Hon var en ängel. Nej, den andra 
som jag fick på halsen i Florens.



--Ni har varit omgift? utropade sonen nästan med fasa.



--Ja visst. Hon var vacker, ehuru ej i sin första ungdom och ägde dessutom 
ett distinguerat sätt; men hon var en häxa, un monstre !



--Är hon död nu? sade sonen i misslynt ton.



--Sådana människor dö aldrig. Jag är säker om, att hon skulle skrämma 
själva vargarna om de av människokärlek skulle försöka att äta upp henne.



Men hur blev ni så fattig?

--Hon använde summor a! -- Jag kastade mig i spekulationer för att 
förtjäna mera A, det var en karriär ! Slutligen, när jag icke ägde mera, 
ville hon skiljas. Nu lär hon bo hos min äldsta dotter, som är gift med en 
rysk furste.



--Ni äger då flera barn?



--Fem; alla kvar i Ryssland. . . Jaså, du är Heloises son, sade han och 
lade sin magra, darrande hand på den unge mannens axel. Denne nästan ryste 
vid detta kalla vidrörande.



Det var icke sorg, som stämplat dessa en gång så vackra, nu så slappa drag 
--- det var utsvävningar. Den själlösa blicken isade all den kärlek, som 
sonen ämnat slösa på sin far, vilken han tänkt sig böjd och grånad av 
ålder, icke av last.



Den som till varje pris vill glömma en sorg, glömmer ibland även sitt 
bättre jag; så hade det gått med Pierre d'Auglars.



--Jag har ett utmärkt väl målat porträtt av din mor, sade den gamle. Det 
skall jag giva dig som ett minne av henne. Hur är det, minns du ännu din 
mor ?



--Men -- min far!



--Nåja, det är sant, du var ännu så liten då hon dog. Porträttet är annars 
ett mästerstycke och jag har varit bjuden stora summor för det.



--Jag ber er som en ynnest, visa mig icke porträttet. Det är bättre att 
den bild jag bär i mitt inre icke grumlas.



--Som du vill, sade fadern i nedslagen ton, ja, allt skulle blivit 
annorlunda om hon fått leva.



Han suckade, tog sig en pris och förde Sill son in till värdfolket. Här 
emottogs den ryktbare konst nären med utomordentlig förtjusning, och 
man tävlade i artighet emot honom. På allas förenade böner samtyckte han 
att stanna kvar över natten. Han var förstämd, men han visste att dölja 
det under artig belevenhet. Man visste, att han fört fiolen med sig, och 
brann av begär att få höra honom spela, men ingen vågade framställa en 
anhållan därom.



Hela denna dag var en verklig pina för den unge mannen, och dessa 
välvilliga människors sällskap nästan plågade honom.



Han var grymt besviken i sina förväntningar, han kände sig bitter till 
sinnes. Det var honom en stor lättnad, att äntligen, sent på kvällen, få 
draga sig tillbaka till det gästrum som anvisats honom.



Detta låg vägg i vägg med hans faders, dock utan någon dörr som omedelbart 
förenade dem.



Alltför upprörd att kunna sova kastade sig Heloin i en länstol. Nästan 
mekaniskt tog han upp fiolen ur fodralet, och medan blicken tankfull 
stirrade ut i rymden gled handen prövande över dess strängar. Det arbetade 
i hans inre, han lyssnade till dolda melodier, och de otydliga 
knäppningarna inneburo redan en dunkel profetia om vad som komma skulle; 
var det denna profetia som kom hans blick att småningom ljusna och 
framkallade det vackra leendet på hans ansikte ?



Han hade funnit det!



Stråken höjdes, och utförd av mästarehand svävade den bisarra 
kompositionen fram i den tysta natten; en övermodig lek med tekniska 
svårigheter -- vild, fantastisk, men full av dyster skönhet.



Lidelsefulla toner jagade varandra, virvlande upp i hejdlöst trots eller 
sjunkande ned i hopplös för tvivlan, stridande sinsemellan som 
osaliga andar och dock mot sin vilja formande sig till gripande melodier, 
stundom tvärt avbrutna som av ett vilt, hjärtskärande skri.



Då hördes ur fjärran, liksom framburna av en vänlig fläkt, de första 
brutna tonerna av en underbart ljuv melodi. Åter och åter stormade 
lidelsen, hotande att fördränka den i sina rullande vågor, men den 
upplöste sig däri så ren och vek, att själva hånet miste sin bitterhet, 
den svävade försonande mellan de stridiga elementen, den växte i kraft, 
den sammanflätade dem till det egendomligaste ackompanjemang, och 
konstnärens hela konst lade sig blott som ett hyende under denna melodi, 
som, omstrålad av hans hjärtas drömmar, segrande höjde sig ur 
splittringens kaos, i enkel, hänförande skönhet tolkande kärlekens bävande 
sällhet och fromhetens fridfulla ro.



I den oeldade salen utanför gästrummet stodo två unga flickor, tätt slutna 
intill varandra och andlöst lyssnande till musiken därinne. Lemmarna 
stelnade nästan av kölden, mörkret gapade emot dem ur varje vrå, men de 
tänkte icke därpå, ty Heloin d'Auglars stråke hade bundit dem i 
oemotståndlig förtrollning. Först då de sista tonerna förklingat ryste de 
för mörkret; mållösa av rörelse tryckte de varandras iskalla händer och 
tysta, som de kommit, smögo de sig ut.



År förgingo, men aldrig förbleknade detta intryck och aldrig hörde de 
nämnas den ryktbara fantasien A l'hombre cherie», utan att minnas natten 
utanför Heloin d'Auglars kammardörr.

Följande morgon väcktes Heloin d'Auglars ganska 
tidigt av en piga, som med förskrämd min och ivriga åtbörder sökte göra 
klart för honom, att någonting vore i olag; av hennes bleka anlete kunde 
han sluta till, att det var en eller annan allvarsam olycka, och han gav 
till känna, att han skulle komma så fort det bleve honom möjligt.



Då han efter ett par minuters förlopp kom ut i förstugan, träffade han där 
en av husets döttrar, som berättade att pigan, vilken kommit för att elda 
hos hans far, funnit denne sittande i sin länstol, och att sängen var 
fullkomligt orörd. Hon hade talat till honom, men icke fått något svar, 
och man fruktade att... Hon fullbordade icke meningen, men öppnade dörren 
till den gamle mannens rum. Heloin steg in och gick fram till sin far. 
Ljuset hade brunnit ned i staken och stred ännu med sin blåaktiga, 
flämtande låga emot den inbrytande morgongryningen.



Pierre d'Auglars tycktes sova lugnt, men dragens djupa blekhet sade 
tydligt nog, att denna sömn var den sista.



--Min far är död, sade Heloin. I sanning, jag har återfunnit honom blott 
för att förlora honom.



Ett glänsande föremål som den döde höll i handen ådrog sig Heloins 
uppmärksamhet. Han böjde sig ned. Det var ett miniatyrporträtt, rikt 
infattat i klara briljanter . . .



Dessa barnsligt veka drag ! . . . dessa klara, blå ögon ! . . . dessa 
glänsande, blonda lockar ! . . .



Tårarna strömmade utför hans kinder, han kastade sig på knä framför 
länstolen; verkligheten hade hyst förbarmande med hans barndoms käraste 
dröm, den hade icke nänts slita dess fina väv. Han gömde an siktet i 
sina händer. Familjens medlemmar som stannat på något avstånd betraktade 
honom med smärtsam förvåning. De anade ej att han grät av glädje över vad 
han återvunnit.



Men när han så en stund legat, lyfte han huvudet, och med en innerlighet 
som nästan föreföll krampaktig tryckte han läpparna mot faderns skrumpna, 
stelnade hand.



6 EN OMVÄNDELSEHISTORIA.



Halvdan Äng ansåg det som en olycka att vara född i Skåne.



Han blygdes däröver.



Medveten om stelheten i sitt sätt, pinades han så mycket mer därav, som 
hans sinne var livligt och ständigt slog med vingarna mot vanans trånga 
bur. Det plågade honom att höra sin egen breda dialekt, och han blev 
nästan sjuk av att se på de flacka åkrarna kring sin fäderneby.



Fadern var en bondehatare, eller trodde sig vara det, och bemödade sig vid 
alla tillfällen att lägga det i dagen. Han hade samlat ett outtömligt 
förråd av smädliga talesätt, att användas på bondens rygg, men det 
märkvärdiga med dessa smädelser var, att just den humor, som förtog deras 
bitterhet, var lånad från den skånske bondens eget klumpiga skämtlynne.



--Gör bonden rätt, men aldrig gott, brukade han saga.



Slog han en knut och den icke ville lyckas, så kunde han med oefterhärmlig 
godmodighet utbrista:



--Bakvänd i fingrarna, som om de vore bondklövar !



Och så var det med allting.



Men han förstod att prata med bönderna, säga kvickheter efter deras 
sätt, framkalla deras lustigaste sidor och sedan berätta historier om dem 
så att man kunde kikna av skratt.



Under sådana förhållanden hade Halvdan vuxit opp. Han hade på samma gång 
blivit förtrolig med folkets liv och lärt sig att blygas för de sympatier, 
vilka i ett friskt sinne så lätt spira upp för alla dem man lär känna i 
grund, till och med om de äro fulla av fel.



Redan tidigt hade han längtat från den alldagliga enformigheten till ett 
friare liv, och som pojke funderade han på att gå till sjöss, men avstod 
därifrån på moderns enträgna böner. Sedan hägrade artistbanan för hans 
inbillning, och han grep till pensel och palett, men nu var det fadern som 
kom med sitt veto, och så slog han om, ägnade sig åt det praktiska livet 
och blev skrivare på ett kontor. Han var duglig och ordentlig, säker som 
guld och punktlig som klockan. Någon sällskapskarl var han icke, och hans 
uppfostran var försummad; men han trivdes gott i ensamheten och använde 
sina lediga stunder till studier.



Hur det nu var, kom han en gång att skriva en novell, mycket grön och 
mycket fantastisk. Hur det gått till visste han knappt själv, och han 
skulle skämts ögonen av sig, om någon av hans bekanta haft en aning om det 
djärva tilltaget. I djupaste hemlighet sände han sitt opus till en av våra 
större tidningar, och till hans obeskrivliga förvåning intogs den som 
följetong.



På samma gång erhöll han ett poste restantebrev från redaktionen. Bland 
andra goda råd för framtiden innehöll det även följande:



--Vad som fattas er är studier, ej av böcker, utan av verkligheten. Där ni 
har egna ögons iakt tagelse och erfarenhet att leda eder fantasi, 
där rör den sig ledigt och ganska säkert; där detta fattas, där raglar den 
hållningslös och halvfull. I edert ställe vore klokast att inskränka er 
till teckningen av den verklighet som ligger eder närmast; studera den så 
noggrant in i dess minsta drag, som målaren studerar sitt ur naturen 
gripna ämne; nöj eder ej förrän ni fått den med fotografisk trohet 
återgiven, och släpp ej till mer än en mycket liten dosis fantasi. Först 
efter grundliga naturstudier blir fantasien konstnärlig i stället för 
fantastisk.



Men fäll icke modet, ty den nu väl gröna telningen skall nog i sinom tid 
slå ut i blom.



Halvdan fick riktig författarfeber, böckerna skötos åt sidan, han skrev 
och studerade naturen, överhopade tidningsredaktören med brev, 
förfrågningar och utkast, tills denne förtvivlad kastade hela luntan 
tillbaka i ansiktet på honom.



Då vart det en lång stillhet. Böckerna kommo åter till heders, och 
portföljen undstack sig bland debet och kredit, ångrande sina synder.



Men efter ett par år hände sig en vacker dag att vår hjälte ånyo fann sig 
sittande med penna i hand, fullklottrande ark efter ark. Det blev ännu en 
novell; en frisk pojkbyting, icke kommen till för att tryckas, utan rent 
av för nöjes skull. Det var en gammal förälskelse, ett oskyldigt 
ungdomsäventyr, kärt för tanken och glatt att minnas. Det hela var 
ingenting, men det var roligt att se det på papperet, och han skrattade 
medan han skrev.



På nytt gripen av det äventyrliga i sin karaktär, kuverterade han novellen 
och sände honom till en av dagens mest firade författare, anhållande 
att få veta hans omdöme.



Han hoppades icke på svar, men det kom ändå ett sådant, avfattat i 
telegramstil och av följande lydelse:



»Ni har anlag. Jag har icke tid att skriva brev, kan ni icke komma till 
Stockholm ?»



lo, det kunde han.



Han tog sig en veckas ledighet och reste.



*



Det föreföll otroligt som ett under när han dagen därefter satt vid ett av 
småborden på »Kung Karl», ansikte mot ansikte med sin nye gynnare.



Oerfaren som han var, visste han dock att den idealbild man skapar sig av 
en författare med ledning av hans skrifter, sällan motsvaras av 
verkligheten. För att skydda sig mot varje missräkning i det fallet, hade 
han tvingat sin fantasi att utbyta den svärmande trubadur, som framträtt 
ur författarens smekande lyrik, mot ett träbeläte, hoptimrat av brevets 
tarvliga fraser.



Detta uppkonstruerade beläte föreställde en undersätsig tvärvigg med 
skarpa ögon, ljust skägg och måne.



Den man som på »Kung Karl» satt mittemot honom vid bordet liknade lika 
litet trubaduren som träbelätet, och trots detta -- eller kanske just 
därför--- utvecklade sig bekantskapen förträffligt, oaktat det stora svalg 
som fanns mellan de två. Den ene var ju intet--icke ens ett 
framtidslöfte--och bakom den andre stod hela svenska akademien, framför 
honom gingo klingande vers.

Den tillvinnande personligheten, med det livliga 
minspelet och det lediga sättet, förfelade ingalunda sin verkan på den 
enkle men emottaglige skåningen. Han var färdig att drunkna i beundran.



Allt var så nytt, så olikt det vanliga, och likväl kände han sig icke 
främmande. Tvärtom. Han hade aldrig uttryckt sig mer oförbehållsamt, 
aldrig talat så varmt. Denna välgörande känsla av att se sig förstådd, att 
kunna uttrycka både sina hemligaste tankar och mest förflugna hugskott 
utan att missuppfattas, verkade som solsken på en domnad fluga: han 
kvicknade till och lät sin skånska surra med helt muntert i det allmänna 
sorlet.



De hade valt sin plats i ett av hörnen, värden med utsikt över salen och 
ansiktet i full belysning, gästen mittemot och med ryggen mot dagen. Han 
kände sin egen blyghet, vilken oftast urartade till stel tråkighet, och 
han hade gjort allt för att stålsätta sig däremot.



Samtalet kom genast in på litteraturen, och där kände han sig hemma, icke 
ens de långa franska citaten voro till olägenhet, ty han förstod gott, 
fast han talade illa. Men de fina rätterna gjorde honom mera huvudbry, och 
han var rädd att låta märka sin obekantskap med dem.



--Och ni har rest hela natten? frågade värden och betraktade gästens 
friska hy.



--Med kurirtåg, blev svaret.



--Gud bevars, vilken kvarleva av nordmannakraft måste icke gömma sig hos 
er ! utbrast stockholmaren med den dämpat klangfulla röst som i skåningens 
öra lät som musik.

--Å, sade Halvdan och log. Han var mycket iång och mycket spenslig; 
det föreföll så lustigt att med ens bli en typ för nordmannakraft.



--Jo, jag skulle aldrig kunna uthärda en dylik resa, återtog författaren 
livligt, den där skakningen skulle göra mig tokig, man skulle nödgas 
inspärra mig på ett dårhus när jag kom fram.



--Å ? sade gästen tvivlande.



--Jo, det är bokstavligen sant, jag är till ytterlighet nervös, och en 
sådan natt skulle göra mig ursinnig.



Halvdan log.



--Jag sov som ett gott barn, sade han.



--Sov? Vilken järnnatur! Har ni inga nerver, ni ?



--Det förmodar jag att jag har.



--Avundsvärda varelse! Men ni är naturligtvis äregirig ?



--Obetydligt.



Författaren betraktade honom, och en på samma gång nyfiken och 
skrattlysten blick glänste genom hans pincenez. Han befann sig framför en 
honom okänd varietet av släktet människa.



Skåningen anade hans tankegång och skrattade. --Är ni då själv mycket 
äregirig? sade han. --Ja, så, att jag tror jag kommer att dö därav. De 
skrattade båda.



--Men nu till er novell, sade författaren och lade undan sin gaffel, den 
synes mig något för tam; ni har ingen fantasi.



--Jo, jag tror att jag har alltför mycket därav, man har just rått mig att 
lägga strama tyglar på den, samt hålla skildringen så nära 
verkligheten som möjligt.



--Vem har givit er det rådet? sporde författaren i det han häftigt for upp 
från sin tillbakalutade ställning.



Den unge mannen rodnade förskräckt, ty där låg något så slagfärdigt i den 
andres min; han nämnde ett inom tidningsvärlden och riksdagen icke okänt 
namn.



--Vad är det där för en storhet? frågade stockholmaren med en ironisk 
dragning på munnen och sjönk åter tillbaka mot stolens ryggstöd.



Halvdan rodnade ännu häftigare. Denna fråga kom så oväntat. När 
framstående män avfärdades så, vad kunde då en medelmåtta vänta sig !



Han kände ännu icke till den ganska vanliga taktiken att helt enkelt 
ignorera personer som icke falla en i smaken; han hade icke heller hört 
något om »realism» och »idealism» ännu, det var på den tiden endast i 
faggorna hos ytterligheternas män. Han visste således icke att han hade 
framför sig en av idealismens stödjepelare, och redogjorde på god tro för 
den tidningsman till vilken han först vänt sig, samt för vad han sagt.



--Nåja, bry er icke om det där, avbröt honom hans gynnare, låt ni er 
fantasi få fritt spelrum, men tukta formen.



Fritt spelrum ? -- Det glänste till i skåningens ögon. Tänk om han skulle 
släppa lös alla dessa vilda ideér ?



Frihet, frihet ! Detta var något som han icke tänkt sig. -- Man skyllde 
hans fantasi för vara för tam------bah, man kände honom icke. 
Frihet-skulle det vara trollordet--ett »Sesam öppna dig», till 
diktens härligheter? Det låg någonting berusande i själva ordet.



Han höjde sitt glas, han kände sig som en annan människa, och blygheten 
var försvunnen.



--Tack för rådet, sade han i en helt ny ton, jag har känt mig bunden och 
nedtryckt. Ni har löst mig.



--Hur menar ni? frågade hans värd och betraktade med förvåning hans 
strålande ansikte, jag förstår er icke.



--Ni skall kanske göra det framdeles, sade gästen skrattande. Och därmed 
var hans tunghäfta löst. Man pratade och skämtade, tiden gick och ännu 
sutto de vid bordet, språkande som jämlikar, fast den ene icke var ett 
framtidslöfte och den andre redan en skald.



--Vet ni vad, yttrade värden plötsligt, ni förtjänar verkligen ett bättre 
öde än att gå och förfäas nere i Skåne; packa er kappsäck på allvar och 
kom hit till Stockholm.



--Det kan jag icke.



--Varför det ?



--Det bleve för vidlyftigt att omtala; jag måste stanna på min plats.



--Nu blir ni prosaisk igen, jag är säker om att ni just nu tänker på er 
goda lön.



--Ja, det gör jag, på den och de mina; jag måste stanna.



--Hos de rara skånska köttgrytorna.



Där gled ett leende över skåningens ansikte.



--Jag har aldrig förrän i Stockholm ätit en middag med sex rätter mat, 
sade han.

--Men sex måltider om dagen, sade stockholmaren skrattande.



--Dessutom leves väl livet även hos oss, anmärkte skåningen allvarligt.



--Man vegeterar. Ni skall gå under.



--Kanske jag skall så, i den bemärkelse ni tar ordet, men jag stannar där 
ändå.



Han tänkte att det måhända låg någon sanning i skriftställarens yttrande, 
och åter kände han sig bunden, han visste icke varför.



Men det led mot teaterdags, och man måste skiljas. För sista gången höjdes 
glasen.



--Ni är mer än jag hade väntat, sade värden uppmuntrande, men minns mina 
ord: stanna icke i Skåne. Därefter tillade han viskande och med ett lätt 
skratt: Jag har alltid hyst det hemliga hoppet att danskarna måtte komma 
och taga hela grötbygden därnere.



Det högg till i skåningens hjärta, och för första gången sprang där fram 
en gnista av kärlek till den förkättrade hembygden.



--Jag skulle instämma i er fromma önskan, om blott icke sundet låge 
emellan, sade han med en flammande rodnad, mig skulle det icke vålla 
hjärtesorg.



Man bytte hastigt om samtalsämne, men den gnista som sprungit fram vid de 
hånfulla orden fanns kvar, fast dold, och skåningen förde den med sig hem.



Arbetet var slut för dagen, de tunga kontorsböckerna voro lagda åt sidan, 
och Halvdan Äng satt ensam på sin lilla kammare, omgiven av sina kära 
böcker, och med lampan tänd på bordet. Ute plaskade regnet, och 
blåsten lade då och då sin bredsida emot rutorna, som ville han trycka in 
dem, men dess lugnare och hemtrevligare föreföll rummet.



Långväggen var från golv till tak betäckt av bokhyllor, och endast sängen 
hade som på nåder kilat sig in emellan dem. På bordet låg »Nya riket» i 
broderlig sämja med några nummer av »Post- och inrikes tidningar», och 
värden på stället satt och vände i en bunt gamla brev.



Se, där var ju ett från hans forne beskyddare, idealisten!--Kors, man 
hörde ju aldrig ifrån honom, skrev han månne icke nu för tiden?



Han öppnade brevet och läste. Till att börja med föreföll det honom så 
främmande, som om det varit skrivet till någon annan än honom själv. Där 
låg så mycket mellan detta brev och det närvarande, så många glada minnen 
och bittra erfarenheter, ett skiftande livs alla stridiga intryck, och 
dessa få år syntes honom som en evighet, han själv som en annan människa. 
Men allt som han läste, gled det flyddas känslovärld närmare hans 
nuvarande, och slutligen smälte de tillhopa till en.



Brevet var daterat ett år efter den minnesrika Stockholmsresan och lydde 
som följer:



»Bäste herr Äng!



Jag underkänner icke det goda i eder roman och anser den redan bättre än 
mycket, ofantligt mycket, som tryckes och får passera; men om jag jämför 
den med alstren av de författare, vilka jag beundrar, och ställer vad de 
på er nuvarande ståndpunkt åstadkommo i parallell med vad ni lovar, nödgas 
jag intyga att jag finner detta senare 
underlägset, och jag nödgas att, ehuru med ledsnad, förklara hurusom jag 
icke finner ifrågavarande arbete motsvara edert löfte att sända mig ett 
prov av edert framåtskridande.



Jag kan därför icke råda er att i konsten söka annat än ert eget privata 
nöje, och ni måste avsäga er varje tanke på ärelystnadens 
tillfredsställande, på bifall och sympati, såsom de skulle tillfalla den 
där i någon mån fyllde det bedrövliga litterära tomrummet i Sverige under 
denna tid.»



Han lade brevet till de andra, och hans hjärta krympte sig under brännande 
blygsel, icke därför att han ej kunde räknas bland talanger av rang -- han 
hade ju aldrig syftat högre än att bliva en aktningsvärd förmåga--nej, han 
blygdes vid tanken på hur osann, hur osjälvständig han varit. Han hade 
arbetat utan en egen tro och menat sig kunna tigga en sådan av andra. Det 
var minnet av detta, som jagade rodnaden till hans kinder.



Vad ärelystnaden beträffar, så visste han knappt om han ägde någon sådan, 
han kände blott att hellre än att i ståt och överflöd leva skild från sina 
böcker och litterära intressen, skulle han vilja vara den ringaste tjänare 
i det andliga arbetets tjänst, obemärkt och förbisedd.



Han lutade huvudet i händerna och tänkte.



Faderns bondehat kom för honom. Vad hade det varit ? Ett ärvt 
ståndshögmod, som gått från led till led, allt svagare ju längre det 
vandrat. Då det nådde till fadern, var det redan ingenting annat än ett 
tomt munväder, och det blev med åren en förklädd kärlek, som han icke 
ville kännas vid.

Halvdan log--detta godmodiga, trygga leende, som han ärvt efter sin 
far. -- Han kände att han var ett med sin hembygd och dess befolkning; 
samma fel och samma egendomligheter gingo igen i hans eget sinne.



Han tänkte på den glädje som en gång gripit honom vid hans gynnares ord om 
friheten. Denna glädje var blott en aning om individens rätt att vara sig 
själv, men han hade icke förstått det då, och det som han byggt på 
fantasien samt begäret att vara andra till lags, hade ramlat. Än sen? Det 
fanns väl en fastare grund.



Och så tänkte han på den snillrike författaren med de ömtåliga nerverna. 
Ännu beundrade han lika varmt denna formsköna lyrik, som på vågor av 
välljud vaggar läsaren bort från verkligheten, mot en hägring av drömmande 
skönhet, men han kände att landsbybarnet och mannen med de akademiska 
tendenserna icke kunde se med samma ögon, att det som gäller när man fått 
sin klassiska bildning så till sägandes till skänks, icke kan gälla för 
den som i smyg måst stjäla sig till några smulor. De måste gå skilda 
vägar.



Med en känsla av varm tacksamhet upprepade han för sig själv sin förste 
beskyddares ord: --Fäll icke modet; den nu väl gröna telningen skall nog i 
sinom tid slå ut i blom.



I stunder av modlöshet -- sådana som de ofta kommo över honom--hade han 
ingenting annat att stödja sig vid än sin egen brinnande håg och dessa 
ord. De hade med tiden blivit för honom vad en kär väns stämma kan vara i 
dylika ögonblick:--Om man icke vågar tro på tröstegrunderna, gläds man 
dock åt de välkända tonfallen.

Han reste sig för att ställa böckerna på sin plats och fick så tag i 
Nya riket och Posttidningen. Han kände sig så främmande för dem båda. Vad 
bekymrade han sig i sin gömda vrå om dessa ordstrider och personliga 
utfall ! han stod ju utanför. Men saken --?



--Livet leves även hos oss, sade han tyst och sköt undan några 
papperslappar fulla av anteckningar. Han tog upp en av dem, läste några 
vårdslöst utkastade ord och skakade på huvudet.



Han kunde icke skriva ännu, men kanhända lågo orden och grodde.



7 EN REALIST.



--Tant Betty, har verkligen din son skrivit detta? frågade Hildur Wide och 
såg upp från tidningen i vilken hon läste.



--Naturligtvis, annars hade jag väl icke sagt det, svarade fru Sanderson 
med ett leende av på en gång matronevärdighet och modersstolthet.



--Det var märkvärdigt vad han skriver bra.



--Varför finner du det så märkvärdigt, tror du att Alexis är ett dumhuvud?



--Gud bevars, lilla tant, men jag hade föreställt mig honom som en vanlig 
medikofilare, det här är ju någonting helt annat, en författare -- en 
realist. A, tant, vad det är bra! Hon lade armarna på bordet, böjde sig 
ned över tidningen och fortsatte sin läsning,



Matronan stickade oavbrutet på sin barnstrumpa --en present åt första 
dotterbarnet--och den lilla dubbelhakan riktigt klädde henne. Man fick ett 
intryck av hemtrevnad bara av att se på den trinda figuren och det 
fryntliga ansiktet.



Den unga flickan var smärt, mörkhårig och något blek, men det var ingen 
sjuklig blekhet, tvärtom, hela hennes utseende var friskt och livfullt, 
och så fanns det denna renhet över hela hennes varelse, vilken nästan 
ingav den föreställningen att dun och damm icke kunde fastna på henne som 
på andra människor.

Hon bar djup sorgdräkt efter sin far, fast det var nära ett år sedan 
han gick bort. Syskon hade hon aldrig ägt, och modern hade hon mistat för 
flera år tillbaka. Föräldrarna hade efterlämnat en icke obetydlig 
förmögenhet, och hon hade funnit ett hem hos sin morbror, rektor Nåhle. 
Han hade emellertid ansett det bäst för henne att tillbringa sommaren på 
landet, ty hennes blekhet ingav honom farhågor för hennes hälsa. Det var 
av denna orsak hon nu befann sig hos doktor Sandersons, med vilka 
rektorskan var släkt på långt håll.



--Varför sätter han icke ut sitt namn ? frågade Hildur plötsligt och såg 
upp.



--Jag vet knappt, kanhända det är för pappas skull, svarade fru Sanderson, 
ty han tror att Alexis försummar sina studier och tycker icke om när han 
skriver.



--Skriver han mycket?



--Jag vet icke, du får själv fråga honom, han kommer ju hem i morgon.



--Ja-- ack vad jag längtar!



Tanten log, det sag ut som om hon tänkte: låter det redan på det viset.



--Men kom ihåg att aldrig nämna någonting sådant när pappa är inne, sade 
hon.



--Å, det låter jag nog bli.



Hon böjde sig åter ned och läste. Solen började stiga högre på himlen och 
sken varmt genom fönstret vid vilket de sutto. Hildur lade sin ena hand i 
fönsterkarmen och vände den först på den ena sidan, sedan på den andra, 
för att få den varm. Det var en vit, aristokratisk hand, smal, rundlagd 
och med fina spetsiga fingrar.

--Hur gammal är han ? frågade hon åter.



--Fem år äldre än du.



--Jaså, tjugufyra. Ja, det är så lagom, sade hon liksom för sig själv.



Tanten brast i ett högt skratt.



--Å, tant måtte skäms ! utropade den unga flickan skrattande och med en 
lätt rodnad, jag menar att det är så lagom att -- hur skall jag säga? -- 
att framträda.



--Men flicka, jag tror att du blivit rakt förhäxad.



--Ja, det är så rysligt märkvärdigt att träffa en författare, en ung 
författare, en som det skall bliva någonting av.



Moderns ansikte formligen strålade av stolthet, men hon teg.



--Talar han om alla sina planer för tant?



--Naturligtvis, svarade denna med orubblig övertygelse.



--Han skriver icke så bra som Kielland, men så är han mycket yngre, sade 
hon eftertänksamt och tillade därefter livligare: Vet tant vad jag tycker 
om hos Kielland? Jo, det är att han aldrig går på subskriberade middagar; 
ty man bör leva som man lär.



--Vem är Kielland?



Hildur såg ut som om man frågat henne vad kungen heter, hon såg rent av 
förlägen ut.



--Det är------ hon var synbarligen villrådig hur hon skulle uttrycka sig, 
-- det är en norsk författare.



--Jaså, en norsk, upprepade fru Sanderson med en min som om saken i så 
fall icke anginge henne Hildur hade slutat att 
läsa och vek tillhopa tidningen.



--Läser tant inte romaner? frågade hon.



--Åjo, någon gång, när jag kan få någon som är riktigt bra.



--Läser aldrig kandidaten högt för tant när han är hemma?



--Å, aldrig, nej, det får man honom visst icke till.



Hildur teg och såg utåt fältet, som syntes över trädgårdshäcken .



Frun lade undan sin stickstrumpa, ty det led emot middagen, och det var 
tid att ställa om maten.



--Det var sant, sade hon och vände sig om i dörren, jag tror inte det är 
värt att du nämner för Alexis att jag talat om det här för dig, han skulle 
kanske bli förargad.



--Var lugn, tant, jag skall narra honom att anförtro mig det själv, 
svarade Hildur skrattande.



Då hon blivit ensam öppnade hon fönstret och insöp med njutning den ljumma 
sommarluften. Det slog en doft av syrener upp emot henne från trädgården.



Hon tänkte ännu på den blivande författaren, vars signatur hon väl kände 
till från tidningar och tidskrifter. Det låg någonting i själva hans språk 
som hon tyckte om; det var korthugget, uttrycksfullt, och ryggade aldrig 
tillbaka för något.



*



Doktorn var hämtad till en sjuk, och det var således endast modern och 
Hildur som skulle taga emot den väntade. Man skulle äta något senare än 
vanligt, ty tåget kom icke förrän en kvart över tre, och Hildur satt 
ensam i salongen med sitt arbete, under det modern beskäftigt sprang 
omkring, än ordnande vid dukningen, än seende ut genom matrumsfönstren om 
sonen syntes på gården. Drängen hade gått till stationen en halvtimme i 
förväg, för att hämta hans koffertar, och naturligtvis funnos hans 
favoriträtter på bordet. Han var ju den yngste av barnen, mammas 
guldgosse, och den ende hon hade hemma.



Till och med Hildur lyssnade spänt efter steg i trappan; något av den 
allmänna feststämningen hade sträckt sig även till henne. Hon bar sin 
vanliga dräkt, men hade tagit på sig ett par splitter nya pariserskor; 
hennes enda lyx bestod i eleganta skodon, och hon hade ovanligt små 
fötter.



Hennes ansikte var icke regelbundet, men huvudets form var sällsynt vacker 
och framhölls ännu mer av det mörka håret, som var slätkammat och 
uppfästat i en enda tung fläta.



Slutligen hördes moderns på samma gång tunga och snabba steg över 
tamburgolvet, tramp upp och ned i trapporna, och så livligt prat.



A, det var således hans röst? I själva det vårdade uttalet låg något av 
gentlemannen. En behaglig röst. Hon tyckte sig redan se honom -- hurtig, 
bestämd och kanske något burdus i sitt sätt, men nej--där var han ju 
själv!



Hon reste sig upp och besvarade hälsningen.



Han liknade en vacker kvinna i karlkläder, smärt, högväxt, och kanske 
vackrare än hon föreställt sig. Sättet var ledigt, ytterst artigt, men 
tillbakadraget, håret låg ned i pannan, buckligt och blåsvart, hyn var 
jämn, mustascherna mörka -- och så var det dessa ögon: själfulla, 
talande, uppmärksamma. De glänste bakom pincenezen, men det var omöjligt 
att säga deras färg.



Dräkten var mer än vårdad, den var kokett. Och det röjde sig i allt ända 
från den blekblå, prydligt knutna halsrosetten, till den ur bröstfickan 
framtittande näsdukssnibben. I knapphålet bar han en mossrosknopp.



Man gick genast till bords, och ehuru värdinnan av sitt allt uppslukande 
intresse för sonen förleddes att förbise sin gäst, förstod dock kandidaten 
att städse draga henne in i samtalet. Detta var icke heller svårt, ty 
Hildur var vänlig och språksam. De hade icke växlat många ord förrän det 
föreföll som om de vore gamla bekanta.



Då kaffet var drucket gick fru Sanderson aft taga sin vanliga lilla lur, 
och de unga blevo lämnade att sällskapa varandra på egen hand. Den öppna 
verandan var den behagligaste plats man kunde välja, kandidaten bar därför 
ut ett sybord till Hildur samt en gungstol åt sig själv, varefter de slogo 
sig ned mitt emot varandra, kringfläktade av sommarvinden och med utsikt 
över fält och dungar.



--Jag vet vad som fattas i er trevnad, sade Hildur till kandidaten, som 
med välbehag satt och gungade i sin stol.



--Men det vet icke jag, svarade han glatt.



--Cigarren.



--Röker ni? frågade han livligt och sprang upp.



--Nej.



--Hur kunde ni då komma att tänka på det?



--Först trodde ni att jag av lutter egoism talade om cigarren, och nu 
menar ni i samma andedrag att jag är en bild av oegennyttan. Nu, som 
alltid, är det första intrycket det säkraste.



--Hur så ?



--Jo, saken är den att jag i flera år varit min fars enda sällskap, och 
att jag är likaväl inrökt som en av hans bästa sjöskumspipor. Därför 
tycker jag om att se folk röka.



Kandidaten kom att kasta en blick på sorgdräkten, han bugade sig lätt, men 
teg, tog så en cigarr ur fickan och tände den.



Hildur sydde flitigt på sitt broderi, men det skedde med en viss lugn 
likgiltighet, och utan denna nervösa oro, som plägar komma över unga 
flickor då de märka att man betraktar dem.



Pausen i samtalet var lång, längre än etiketten tillåter.



Hildur såg upp med en frågande blick; hon hade ett par präktiga ögon, och 
det kan väl hända att hon använde dem något för mycket, men det 
märkvärdiga i saken var, att hon aldrig kunde kallas kokett. Hon föreföll 
friare i sitt sätt än andra flickor, men också mera kamratlik.



--Vad behagas? sade han skrattande.



--Är ni alltid så där tyst ?



--.Icke alltid; endast när jag riktigt vill njuta av det närvarande.



--Ämnar ni länge njuta av mitt sällskap på det sättet ?



De skrattade.



--Nej. Men vet ni vad jag sitter och tänker på ? sade han.



--Nej.

--Jag kan icke återkomma från min förvåning över den angenäma 
överraskning, som väntade mig härhemma.



--Vilken överraskning?



--Ni.



--Å? Ni känner mig så litet ännu, ni kan icke veta hur pass angenämt det 
blir i längden. Men j a g har så där tämligen reda på e r; er mor har 
talat så mycket om er.



--Mödrars beskrivningar äro alltid partiska, sade han.



--Naturligtvis; det måste man också taga med i beräkningen.



--Hur länge har ni varit här?



--Jämnt fjorton dar, som ni märker är jag redan helt hemmastadd, och trivs 
utmärkt.



--Jag får bekänna att för mig är här något för tyst ibland, nu, sedan 
syskonen äro ute var på sitt håll, sade han. Vid slutet av sommaren brukar 
jag därför formligen längta tillbaka till Lund, men det hoppas jag icke 
behöva i år.



--Det kan väl hända, svarade hon likgiltigt, ty hur det är har man mest 
att prata med unga människor om, när man själv är ung. Men, vet ni, jag är 
bra gammal för mina år, och jag är rädd att ni blir trött av -- -- --.



--Nej, det menar ni icke!



Hon brast i skratt, och för första gången rodnade hon.



--Nej, det menade jag verkligen icke, sade hon uppsluppet, jag kommer så 
ofta att säga saker som jag icke menar.



--Det var fult.

--Nej, när man själv talar om det, är det vackert, sade hon 
kivaktigt; alla människor säga sådant som de icke mena.



--Icke jag, inföll han med en viss häftighet.



Hon såg upp, och hennes ögon storskrattade, men hon sade ingenting.



--Å, fröken, utbrast .han och rodnade, ni vet icke hur jag avskyr lögnen, 
både den offentliga och den enskilda, ni har icke den avlägsnaste aning om 
hur kär sanningen är mig, så över allt annat. Han tycktes tala allvarsamt.



Hon såg undrande på honom och teg. Det syntes henne så svårt att 
identifiera personen med signaturen.



Doktorn kom sällan in till familjen, utan vid måltiderna, ty han hade stor 
praktik och läste på lediga stunder digra medicinska arbeten. Han var en 
ordkarg man, alltid artig emot Hildur och vänlig mot de sina, men stundom 
kunde han låta undfalla sig en anmärkning om att sonen skötte sina studier 
något för lamt, annat hade det varit för honom när han läste på examen. 
Vid sådana tillfällen hände det att en skrattlysten blick flög över från 
kandidaten till Hildur, som då måste bita sig i läppen för att hålla sig 
allvarsam. Ty sanningen var, att ifrågavarande herre icke gjorde ett 
skapat grand, annat än skrev på sina noveller och sällskapade damerna, 
vilken sistnämnda sysselsättning upptog den ojämförligt drygaste delen av 
hans tid. Hildurs ögon voro alltid färdiga att emottaga dessa förstulna 
meddelanden, blixtsnabbt, och utan att det blev till någon anstötlig för



trolighet.

Kandidaten hade till och med i ett anfall av 
öppenhjärtighet anmärkt detta till henne själv.



--Ja, det blir min olycka, sade hon skrattande, och jag kan icke vänja mig 
av därmed; det har blivit en vana sedan barndomen. Jag var ju mina 
föräldrars enda barn, och båda höllo av mig, men voro fullständiga 
kontraster till såväl lynne som åsikter. Min mor var strängt ortodox och 
till ytterlighet konservativ, men mild och foglig till lynnet; min far var 
en skeptiker och ivrig reformvän, stundom mjältsjuk och stundom 
uppsluppen, alltid färdig att skjuta över målet, och nästan lika älskvärd 
i sina fel som i sina förtjänster. Nåväl, båda ville bibringa mig sin 
livsåskådning, och jag höll av dem båda.



Hon tystnade och vände bort ögonen, som blivit fuktiga.



--Deras äktenskap var icke avgjort olyckligt, och om jag icke funnits, 
tror jag att det skulle kunnat vara lyckligt, oaktat skiljaktigheterna i 
åsikter. Nu däremot lågo de i en tyst, men oavlåtlig kamp med varandra om 
barnet, vars själ var och en av dem ville draga till sig. Hur skulle jag 
kunna träda över till den enas sida, följd av den andras förtvivlade blick 
? Jag vacklade mellan båda och förleddes till det värsta av allt: lögnen. 
När läpparna höllo med den ene, flögo ögonen till den andre för att säga 
det min övertygelse ändock lutade åt det hållet.



Kandidaten såg på henne med ett hos honom ovanligt deltagande, det fanns 
något i denna frimodiga ärlighet, som ovillkorligen vann.



--Men i ert sinne, vem höll ni med där? frågade han.



--Min far.

Med en glad och öppenhjärtig blick räckte han fram sin hand, och 
utan att rodna emottog hon det erbjudna handslaget, ty nu kände hon igen 
realisten, mannen med det rättframma språket.



Hon hade läst en hel del, även i filosofiska och naturvetenskapliga ämnen, 
hennes åsikter och uttalanden voro i allmänhet djärvare än andra unga 
flickors, och ibland såg det ut som om hon ärvt något av faderns lynne.



Doktorinnan var ofta upptagen av hushållsbestyr, och då var det de två 
unga som höllo varandra sällskap, promenerade, språkade och läste. Ty till 
fru Sandersons obeskrivliga förvåning läste kandidaten verkligen högt.



Första gången detta förslag väcktes å bane, erbjöd sig doktorinnan att 
skaffa en lämplig bok, och hon kom in med en tjock volym, bärande titeln: 
Featherstones ros, eller brott och kärlek, men kandidaten lämnade boken 
tillbaka med ett högt skratt, varpå han gick in i sitt eget rum och 
hämtade Schandorphs novelletter.



Doktorinnan rodnade av förödmjukelse, men av sonen kunde hon tåla allt. 
Det såg emellertid ut som om hon tillräknat Hildur skulden för hans 
uppförande, ty hon gav henne en ogillande blick. I nästa ögonblick var hon 
likväl idel solsken igen; Hildur var ju en gång för alla hennes förklarade 
gunstling.



Det var alldeles nytt för kandidaten att i hemmet äga någon som delade 
hans litterära smak. Hans älsklingsförfattare, vilka föräldrarna knappast 
kände till namnet, voro för Hildur gamla bekanta, och de saknade aldrig 
samtalsämnen. Det gjorde honom ett nöje att se hur väl hon kunde följa 
hans tankegång, och just därför att hon aldrig blint gick in på hans 
asikter, kände han sig dubbelt smickrad av det stora förtroende, varmed 
hon blickade upp till honom.



--Skall ni verkligen bli läkare? sporde hon en dag, då de sutto ensamma på 
verandan.



--Ja--kanske.



--Jag är så nyfiken, återtog hon bedjande, och kandidaten tänkte vid sig 
själv, att om hon fått de djärvt spejande ögonen av sin fader, måste hon 
ha ärvt dessa barnsligt veka läppar av sin mor.



--Mamma har väl skvallrat? frågade han leende.



Hon svarade icke, utan flyttade sig endast närmare, färdig att lyssna till 
hans förtroenden. Och han talade, varmare, öppenhjärtigare än han plägade; 
han talade om sig själv, sina förhoppningar och framtidsplaner. Då och då 
sköt hon in ett ord, ty hon förstod honom så väl. Det aktningsfulla 
allvar, varmed hon avhörde honom, underlät ej att smeka hans självkänsla.



Efter den dagen var hon hans förtrogna i allt som rörde hans litterära 
framtid, och han lovade att hon, innan de trycktes, skulle få läsa en del 
av de skisser, med vilka llan var sysselsatt.



En dag voro de bortbjudna.



Hildur, som icke gjorde mycket av sin toalett, var den första som visade 
sig i salongen, färdigklädd. kandidaten stod framför spegeln, medan modern 
-- som ännu icke hunnit få mössan på--var sysselsatt med att knyta hans 
halsrosett. De voro så upptagna av sitt förehavande, att de knappt lade 
märke till Hildur.



--Men herregud, mamma kan väl se att den icke kan sitta och peka på det 
där sättet ! utbrast kandidaten i jämmerfull ton, fan vete också 
varför inte Elna kunde gjort det, när hon var däruppe ändå.



--Kära du, Elna blev stött över allt vad du rev av dig för stövlarna, 
vilka verkligen voro mycket bra.



--Stött ? upprepade kandidaten föraktligt, jaså, ha vi nu kommit så långt 
att p i g o r få bli stötta också! Men mamma kan väl se att den rosetten 
icke duger !



--Jag vet inte bättre än att du binder den själv då, sade doktorinnan och 
gick. Hans hänsynslöshet harmade henne, därför att Hildur hörde på, själv 
var hon nog van därvid.



Han var icke lik sig, där hade kommit ett käringaktigt, gnatigt drag i 
hans ansikte.



Hildurs ögon mötte hans i spegeln.



Var detta den blivande storheten, den fördomsfrie, klarseende mannen -- 
som tog humör över en småsak i sin toalett?



Han rodnade lindrigt--han kunde skifta färg vid minsta anledning-- och 
ryckande upp knuten vände han sig emot henne med sitt soligaste leende.



--Förbarma er, fröken, sade han i det han skämtande böjde ett knä och 
sträckte ut sina armar med en ungdomligt behagfull rörelse.



Hon satte sig på en bredvid stående stol och knöt halsduken under det han 
låg på knä framför henne.



Ni är fåfäng, sade hon leende, men med en förebråelse i tonen, fy, det 
passar icke för en man att lägga så stor vikt vid småsaker, vad betyder en 
sådan obetydlighet som en halsrosett ?



Den betyder mycket -- när ni binder, svarade han skrattande, den betyder 
att ni har levnadsmod nog att taga fast där andra förtvivla.

--Och ni?



--Jag behöver er.



Han såg henne in i ögonen -- det var första gången de voro varandra så 
nära-- men det låg för mycket renhet i hennes, att de skulle behöva vika 
åt sidan blott för en varmare blick; de blevo endast djupare, fuktigare, 
då hon svarade:



--Det talet är utslitet--om sångmö, skyddande ängel och allt det där -- -- 
-- ni behöver icke en annan; ni måste finna reda på er själv.



--Ack, ni lilla sanningsapostel! utropade han skrattande, och denna gång 
blev hans blick sådan, att hon måste vända bort ögonen.



Hon reste sig hastigt och rodnade, men han fäste sig icke vid hennes 
förändrade ansiktsuttryck, ty han såg åter i spegeln.



--Nu är det bra, sade han muntert, men låt mig nu se på er också, det 
gäller i dag den finaste societeten.



Han vände sig om och granskade hennes dräkt.



--Har ni ingen längre klänning? sporde han slutligen.



--Nej, den är ju lång nog, genmälde hon och såg nedåt klänningen, ned på 
sina små fötter i pariserskorna.



--Men den ser ju så rysligt enkel ut, det skulle passat så förträffligt 
till er figur med ett långt släp.



--Klänningen är av vackert tyg, modernt sydd, och sitter utmärkt, vad kan 
man mer begära?



--En smula elegans, svarade han och vände sig på klacken.



Hon rodnade och bet sig i läppen, men svarade icke.

Finns det väl en kvinna som icke uppfattar det som en skymf ifall 
någon säger henne att hon icke förstår att kläda sig ?



Hildur beslöt att skaffa sig upprättelse, men låtsade om ingenting.



Kandidaten var icke med om frukosten följande dag, och då han kom ned satt 
Hildur redan på verandan och arbetade.



--Fröken, ni kan icke tänka vilken massa saker jag har att säga er, ropade 
han redan på avstånd, och kastade sig på en av bänkarna ett stycke ifrån 
henne.



--Ännu? svarade hon muntert, jag tycker att vid det här laget borde ni ha 
hunnit med allt som legat er på hjärtat.



--Långt därifrån. Det märkvärdiga är just, att ju mera man talar, dess mer 
har man att säga. Ni har också en förunderlig talang att locka fram allt. 
Det är som den naturligaste sak i världen att man skall bikta för er alla 
sina tankar, utan att ni som gengäld förtror en det ringaste.



--Talar jag icke med er om allt möjligt, rår jag för att ni glömmer det 
lika fort ?



Han teg ett ögonblick, därpå svarade han livligt:



--Ja, ni talar så enkelt, att allt vad ni säger förefaller som det 
vanligaste småprat; man- behöver riktigt tänka efter för att komma på det 
klara med att man verkligen fått förtroende.



--Så är det alltid med er karlar, det som icke braskar och gör väsen av 
sig är ingenting. Man skyller oss fruntimmer för att vara ytliga och 
flärdfulla, men vems är skulden om vi så äro? Vad intryck gör det 
anspråkslösa och vardagliga på er ? Nej, glitter 
skall det vara -- sådant som sticker i ögonen 
och fängslar uppmärksamheten. Så fort ni vant er vid det som var nytt, 
skall det vara någonting ännu nyare.



--Ni är bitter. Vid Gud, ni är ond; vad är orsaken ?



--Detta nyhetsbegär hos er demoraliserar oss, fortfor hon häftigt, 
och--jag skall säga er något-- det förkväver lyckan.



Han flyttade sig närmare och såg intresserad ut.



--Hur har ni kommit på dessa tankar?



--Genom att se på er och tant.



--Mamma? Han drog på ordet i ytterlig förvåning.



--Trodde ni att jag talade för min sjuka mor? sade hon skrattande, fast 
det blixtrade en smula i ögonen, nej, jag hör ju ännu till det nya.



--Ja, det gör ni verkligen, ty i dag känner jag icke igen er.



--Åjo, det gör ni nog, svarade hon skämtande, ni känner till och med en 
ung man, som fjäsas bort av sin mor, vars hyllning han emottager så 
likgiltigt, som vore den rakt ingenting.



--Prat.



--Och ni vet icke hur man kan sakna en sådan tillgivenhet; i den punkten 
är jag så mycket erfarnare än ni.



Han såg otålig ut. Detta stötte väl mycket på moralpredikan, och det var 
vad han avskydde mest i världen. Han skulle önska att kunna vänja henne av 
därmed.



--Vet ni vad denna saknad egentligen är? sporde han i det han lade armarna 
på verandans räck och betraktade henne.

--Nej.



Han såg länge på henne och det kom ett drag av förfinad cynism i hans 
vackra ögon.



Hon virkade utan att se upp, och märkte det icke.



Sänkande rösten sade han:



--Det är en förklädd längtan.



Hon teg men rodnade.



Han betraktade detta nedböjda huvud med det slätkammade håret och den 
tjocka flätan, vilken av sin egen tyngd gled ner på halsen; därefter fäste 
sig hans blick vid dessa avrundat fina händer med de mjuka, taktmässiga 
rörelserna.



--Hur lika varandra alla unga flickor äro! utbrast han, det finns ett ord, 
som de alla bära i tankarna, men som de sällan äga mod att uttala.



--Och det skulle vara? frågade hon utan att se upp, men med en viss 
oppositionslust.



--Ni vet det, visa att ni äger sanningskärlek.



Hon log, och sänkande rösten som ett eko upprepade hon:



--Kärlek.



--Ett vackert ord, men vet ni också vad det betyder ?



Hon såg upp.



--Jag vet det bättre och vackrare än ni, ty jag är en kvinna.



--Men det finns en egenskap hos kärleken, som ni icke känner, invände han, 
den är fri och låter icke tvinga sig; den är sin egen lag och äger ingen 
annan; plikten är för kärleken ett tomt ord.



Kärleken är en gud, svarade hon leende, vore han väl det om han icke vore 
fri ? Och ni har rätt, kallsinnigheten säger: det är min plikt att 
älska, men kärleken tänker: det är min rättighet. A, ni trodde att ni 
skulle skrämma mig med det där slagordet ? tillade hon skrattande.



--Nej, men jag har skaffat mig själv en smula inspiration, försäkrade han 
och sprang upp till sina noveller.



Allt som tiden gick blev hans intresse för Hildur varmare och mera 
personligt; han utkämpade riktiga strider med sig själv när han skulle gå 
från samspråket till sitt arbete. Föräldrarna lade märke till allt detta 
och växlade betydelsefulla blickar bakom de ungas rygg.



Det började lida mot slutet av sommaren.



Det hände sig en dag att det kom bjudning till en stor middag hos 
häradshövding Lebenhausens, ortens anseddaste familj, och mot all vana 
tycktes Hildur bli riktigt glad däråt.



Kandidaten var tidigt klädd, han hade gjort sig särdeles brått hela 
förmiddagen, och hoppades nu få prata bort en stund med Hildur, innan man 
skulle resa. Hon fanns emellertid icke i salongen, och han började gå fram 
och tillbaka på golvet för att invänta henne.



Han hörde dörren öppnas och stängas--ett frasande av siden. Han vände sig 
om.



Hildur stod mitt på golvet och neg djupt, böjande sig som en konstnärinna 
inför sin publik.



Hon var klädd i svart atlasklänning med långt släp och fyrkantig 
urringning. Halsen såg ännu vitare ut mot agatcollieren samt klänningens 
svarta spetsar. Vid vänstra sidan bar hon en ensam vit törnros.

--Stränge herre, kan jag gå an nu ? sade hon med skälmsk ödmjukhet, 
läggande huvudet på sned.



Han hade stannat i namnlös förvåning.



Hon slog upp sin solfjäder och kastade över dess kant en skadeglad blick.



--Ni fordrade för någon tid sedan en smula elegans, återtog hon, ni kände 
ett visst medlidande för den stackars oskulden, som icke ens förstod att 
kläda sig.



Han svarade ännu icke.



--Och även nu vinner jag kanske icke ert bifall, oaktat all min möda?



Han fäste blicken på hennes ena arm, där den syntes mellan den långa 
handsken och klänningsärmens vid armbågen nedfallande spets.



Det var beundransvärda armar.



Hon vände sig häftigt om och gick fram till fönstret, lutande sig mot dess 
karm låtsade hon betrakta utsikten.



--Ni är charmant -- förtjusande! utbrast han i en ton som förrådde 
sinnesrörelse, men hur ar det möjligt-- -- --?



--Vad? Hon vände sig om med en rynkning av ögonbrynen .



--Det är klänningen jag talar om, sade han hastigt, den är ju dyrbar, 
furstlig--vilket tyg?



--Jag har fått hela härligheten från Paris, svarade hon kort, ni ser att 
det är alls ingen konst, bara man betalar.



Han skakade på huvudet med en min, som om det hela vore en gåta.



Hon såg på honom länge och forskande.

--A! utropade hon och brast i skratt, ni trodde att jag var fattig?



Men plötsligt mörknade hennes ansikte, hon kom att tänka på, hur i så fall 
hans ord om hennes ylleklänning helt enkelt varit hjärtlösa.



Hon slog rasslande ihop solfjädern och lämnade rummet.



Han stod och såg efter henne; hon var verkligen så elegant, som han kunde 
önska, men förvåningen hade gjort honom handfallen, han kände sig 
främmande.



Då hon var borta knackade han på sin mors dörr och steg in, hon stod vid 
spegeln och fäste kragen.



--Mamma, sade han, är Hildur rik?



De nämnde henne alltid vid dopnamnet då de talade om henne.



--Herregud, det måtte du väl veta!



--Nej, aldrig i världen har det fallit mig in. Hon --så enkel !



--Det är princip.



--Dumheter, mumlade han och gick.



Inom tio minuter var Hildur omklädd, och när hon kom utför trappan kastade 
hon en triumferande blick på kandidaten, som höll vagnsdörren. Utan att 
behöva ta ett tag i sin korta ylleklänning, satte hon den eleganta 
pariserskon på fotsteget och sprang upp.



Hela aftonen var hon idel munterhet. Där låg en glans i hennes ögon, en 
smidighet i hennes rörelse, som icke var spelad. Hon blev firad och 
observerad, men för kandidaten ägde hon knappast ett ord. Han å sin sida 
kastade mörka blickar både på henne och dem hon dansade med, själv dansade 
han föga, utan gick i stället omkring och strödde ut kvickheter och 
sarkasmer. En gång kom han och satte sig helt nära henne, men då han 
fortfarande teg, reste hon sig och gick.



Sedan undvek han henne.



Då man efter hemkomsten lagt av ytterplaggen, och doktorn gått in till 
sitt, sade Hildur god natt åt doktorinnan och kandidaten, för att från 
tamburen gå direkt in i sitt rum.



Men kandidaten behöll hennes hand i sin, och ställande sig mellan henne 
och sin mor, på det att denna icke skulle giva så noga akt, sade han i 
låg, upprörd ton:



--Fröken, hur kan ni bli ond för så litet?



--Jag är icke ond, svarade hon undvikande och sökte draga sin hand ur 
hans.



--Ligger det något ont i att jag vill se er överglänsa alla andra? återtog 
han.



De stodo varandra så nära, belysningen i tamburen var bristfällig, hon 
ville se vad han menade, och så kom hon att se in i hans ögon.



De voro djupare och mörkare än annars, och det låg en berusande trollmakt 
i dem, som band hennes egna; hon andades fort.



--God natt, sade hon hastigt.



--God natt, svarade han, trycktes hennes hand och tillade i en skälvande 
viskning: man behöver mod för att leva, men har man det, då är livet fullt 
och rikt som en sådan blick.



Han närmade sig icke, utan endast såg, och dock var det som om han 
överhöljt henne med kyssar.



Hon ryckte lös sin hand och skyndade in till sig. När hon reglat dörren, 
klädde hon av sig i flygande hast och höll just på att släcka ljuset, då 
hennes blick föll på ett litet paket, som låg 
på nattduksbordet. Hon öppnade, nästan utan att tänka på vad det kunde 
innehålla, ty hon var rov för en nervös upphetsning, och hennes pulsar 
brände. Konvolutet omslöt den första av de berättelser kandidaten lovat 
henne att få läsa.



Att börja med kunde hon icke komma ifrån sin egen upprörda sinnesstämning, 
men småningom blev hon intresserad.



Det var en folklivsbild, enkelt framställd, icke idealiserad, men något 
kall. När hon slutat samt lagt manuskriptet ifrån sig, satt hon länge och 
stirrade ut i rymden med eftertänksam min. Därpå tryckte hon plötsligt 
sina läppar emot den hand han hållit i sin och släckte ljuset.



Man är sällan så hjärtligt stämd som efter en försoning, man tävlar om att 
ödmjuka sig, att gottgöra; så var också fallet med de unga två. När de 
följande dagen möttes vid frukostbordet, överbjödo de varandra i soliga 
leenden.



Hildur var riktigt vacker, sval och daggfrisk som en sommarmorgon. Det 
hade kommit någonting blygt och skärt över henne, som icke fanns där i 
går.



Man måste hålla sig inne, ty det regnade.



Då doktorn gått ned, gick kandidaten in till de båda damerna, som redan 
sutto vid sina arbeten.



--Nå? sade han och ställde sig framför Hildur.



Hon förstod honom.



--Jag tyckte den var riktigt bra skriven, svarade hon, tack skall ni ha.



--Vad var det? frågade fru Sanderson.

--Bara en av mina skisser, om vilken jag önskade höra fröken Wides 
omdöme.



--Den kan väl också jag få läsa ?



--Mamma skulle icke förstå sig på den, det är bara en bondhistoria.



--Allting intresserar mig, då du skrivit det.



--Ja, är det inte det förargligaste man kan höra ! utbrast kandidaten och 
vände sig till Hildur, så säger mamma alltid. -- Tycker mamma om det ? --- 
Ja, mycket. -- Men det tycker väl mamma bara för det jag skrivit 
det?--Naturligtvis, min käre gosse. --Är inte det smickrande?



Han kastade sig i en stol och stack fingrarna i håret med en förtvivlad 
min.



Båda fruntimren skrattade.



--Ja, medgiv att det är förargligt, återtog han med en energisk gest.



--Men det är så älskvärt förargligt, svarade Hildur leende och kysste fru 
Sandersons knubbiga hand.



--I dag bliven I av med ert tråkiga påhäng, yttrade kandidaten efter en 
trumpen tystnad, varunder han endast betraktat Hildurs flitiga fingrar.



--Vart skall du då hän? sporde modern, som icke kunde hysa ett ögonblicks 
groll emot honom.



--Till baron Linde, han har ungkarlsmiddag.



--Ack, mitt barn, det är det värsta jag vet, när du skall dit.



--Prat, man har icke så roligt någonstädes som där.



--Ja, men där går så villt till, sade fru Sanderson bekymrad.



--Ja, nog är där en smula hett, men ni kan icke tro vilka viner han 
har--äkta druva.

--Jag lämnar ert manuskript åt tant, så kan hon trösta sig med det, 
medan ni är borta, sade Hildur, utan att fästa sig vid hans yttrande.



--Ja, gör det, svarade han, ni skall själv få ett annat för er räkning.



--Tack.



--Men, min käre gosse, låt mig nu se att du är förståndig, annars blir jag 
så ledsen, bad modern, som icke kunde få middagen ur sina tankar.



--Jag skall be mamma komma ihåg att jag icke är något barn, svarade sonen 
högdraget.



Modern teg, men räckte sig bort och klappade honom på handen.



--Ni kan inte tro hur gnistrande kvick vår värd är, sedan han väl kommit i 
feststämning, sade kandidaten, vänd till Hildur. En vacker karl är han 
under alla omständigheter, men när han druckit några glas är han alldeles 
hänförande.



--A? sade Hildur tvivlande.



--Jo, ni skulle bara se honom föreslå en skål, kandidaten reste sig, strök 
håret tillbaka och höjde handen som om han höll ett glas, det gör 
ingenting om han också stöder sig en smula tungt mot bordet, kandidaten 
lade handen på stolskarmen och lutade sig tillbaka, under det ett 
inspirerat leende bredde sig över hans drag, ordet har han fullkomligt i 
sin makt, formen är fri och kristallklar, man ryckes oemotståndligt med av 
dess ström. Då blir han idealist, hans tankar taga en högre flykt, hans 
ögon glänsa, och han talar om detta något som bär oss genom livet.



Kandidaten var icke sig själv, som han nu stod där, med denna fria panna, 
denna stolta kastning på huvudet och denna ljusa blick.

Hildur såg på honom; hon hade aldrig sett honom så vacker.



--Ja, sanning är det, sade han i det han satte sig och åter strök ned 
håret, Linde är aldrig så glänsande som då han är--rent ut sagt--full.



Han uttalade det sista ordet med grym fröjd, det var honom en glädje att 
slita sönder den stämning han vävt av sin egen hänförelse.



Hildur betraktade honom med en blandning av tvi~el, misstro och beundran.



--Det bor en gud i vinet, återtog han i sin egen ton, det finns alltid så 
mycket mer inom en människa än hon vågar släppa ut -- mera eld, mera 
snille --- --det behövs en känsla av frigörelse för att kunna gå ut till 
gränsen. Vinets ande skänker oss denna känsla, det är en gudagnista som 
tändes för minuten och sedan slocknar.



Hans mor såg nedstämd ut, men sade ingenting. Hildur skulle hellre önskat 
att han sagt allt detta då de varit ensamma, och så gick han.



Sedan Hildur lagt sig, tog hon fram sitt lilla häfte och läste.



Det var en fint utförd miniatyrmålning, där omsorgsfullt detaljarbete 
överskylde bristen på kraft; det låg någonting medvetet och överförfinat i 
hela framställningen, som kom luften att kännas kvav och parfymerad, men 
Hildur märkte det icke; hade det också varit gift, skulle hon icke haft 
men därav, ty det fanns tillräckligt inom henne för att oskadliggöra det: 
hela friskheten av ett gryende tycke, hela naiviteten hos ett rent sinne.



Då hon slutat lade hon huvudet på kudden och log, stilla och varmt som om 
idel ljusa tankar dragit genom hennes själ, och så var det i själva 
verket, ty han var med i dem alla. Hon tyckte sig se honom, med beundran 
Iyssnande till vännen, som tungt stödd mot bordet och med glaset i hand 
höll tal för de odödliga ideérna, för detta något, som bär oss genom 
livet. Orden voro själfulla, rösten böjlig, och hon såg hänförelsen lysa 
ur allas blickar, just som hon sett den i hans. Hur härligt måtte ej detta 
rikt pulserande vårliv vara! Den som vore student! ------ Ånej, den som 
vore en liten tomte som kunde stå vid nyckelhålet och lyssna! Ja, det var 
just vad hon ville. --Hon skrattade åt sitt eget infall, allt syntes så 
glatt. Men är då icke varje kvinna en sådan enfaldig liten tomte, som står 
utanför, sammanknäppande händerna i glädje över den smala ljusstråle, som 
bryter ut genom dörröppningen ? Vilket tokigt infall !------ Men var det 
icke verkligen sant att han för henne skulle bliva sambandet med den värld 
som -- -- -- med ideérnas, de stora tankarnas ------



Hennes föreställningar hade blivit allt dunklare, ögonen slöto sig, och så 
somnade hon.



Ljusskenet föll fullt och klart på den vita bädden, på det mörkhåriga 
huvudet, och ännu i sömnen log hon med halvslutna läppar. Så vaknade hon 
till igen, men bara för att släcka ljuset.



Hon hade redan sovit länge, då hon väcktes av vagnsbullret.



--A det var ju han som kom. Men så sent det måste vara!



Steg hördes i trappan, men --Gud, vad var det! --de voro ju tunga och 
stapplande -- skulle någon olycka ha inträffat? Hon höll på att springa ur 
sängen och kasta kläderna på sig. Men nej, där hörde hon ju 
huspigans förstulna fnitter. Alltså ingen olycka.



Hon lade sig åter ned och lyssnade. Då ryckte hon plötsligt till vid 
ljudet av en röst, själlös som ett djurs läte och blott mänsklig i sin 
skrävlande narraktighet -- en drucken mans försök till sång, 
ögonblickligen nedtystat.



Men det var redan för sent. Trots all dess vidrighet var det icke möjligt 
att förneka denna röst, det var hans.



Hon gömde ansiktet i kuddarna som ett barn för en åskskräll, men ännu 
sedan allt var tyst ljöd om och om igen för hennes öron detta själlösa 
rop, och för varje gång föll samma blytunga fasa över henne. Hon frös som 
om det varit den kallaste vinternatt.



Följande dag härskade en viss misstämning vid frukosten, och kandidaten 
blev icke synlig förrän vid middagsbordet.



Modern såg nedstämd ut, men teg, fadern åt i hast, emedan ett sjukbud höll 
och väntade.



Gumman följde honom ned till vagnen, och de unga blevo lämnade ensamma. 
Hildur talade mera än hon åt, och hennes munterhet föreföll en smula 
tvungen. Kandidaten betraktade henne förstulet och undrade om han burit 
sig dumt åt på något sätt, han erinrade sig ingenting.



Efter middagen gick han till sitt arbete, och bortåt eftermiddagen såg 
Hildur honom komma gående över ängen med en handduk över axeln; han hade 
varit och badat.

Efter några minuter hörde hon hans steg över 
salsgolvet, och så kom han ut på verandan. Han såg frisk och livlig ut, 
kanske en smula blekare än vanligt, håret var ännu rakt av vattnet, 
hållningen fri och elastisk.



--Seså, nu har man tagit sig en redig simtur, sade han glatt, och nu 
känner man sig som en riktig människa igen. Pappa och mamma se ju 
hängfärdiga ut för det deras käre son råkat skaffa sig några 
kopparslagare, liksom det vore en hel olycka.



Hildur såg på honom och svarade icke.



--Trodde ni att jag var ett dygdemönster? frågade han skrattande och 
kastade sig på bänken. Hon såg åter upp. Hans blick var så oemotståndligt 
öppen och frimodig.



--Jag är rädd att jag trodde det, svarade hon och rodnade.



--Men det får ni icke tro, icke vänta, återtog han och såg henne in i 
ansiktet.



Hon vågade icke möta denna blick, därför såg hon ned igen.



--Det finns en frestelse, som för mig är svårare än alla andra, vidblev 
han, och det är begäret att erfara allt, känna allt. Jag är realist i 
varje tum, och jag kan, jag får icke vara obekant med det liv jag 
skildrar. Om jag vill läppja på allt, så är det för att göra min 
erfarenhet så rik, att jag en gång måtte kunna säga: intet mänskligt är 
mig främmande. Kan ni fördöma mig?



Hon svarade ännu icke. Hon var endast alltför böjd att tro honom i allt, 
giva honom rätt i allt.



--Ni vet icke, vad det vill säga med den fatala dagen efter, fortfor han 
hur tom man känner sig, hur man törstar efter ett enda vänligt ord, 
hur mycket värre det är att stötas bort då än annars.



Han tog sakta en av hennes händer i sina, och hon lät det ske.



Det föreföll henne som om de båda spelade komedi, och hennes hand vilade 
viljelös i hans, under det ett leende smög sig kring hennes slutna läppar. 
Detta leende var fult.



Nu var det hon som hade att kämpa mot frestelsen, mot det lägre i hennes 
egen natur, vilket under sken av överseende och offervillighet manade 
henne att icke fordra det högsta, att nöja sig med vad som fanns och kasta 
sig i hans armar.



Det givs två ord, som även hon ofta hört sammanställas, nämligen leva och 
njuta.



Hon såg ut över fälten. Längst bort syntes de i ett blåaktigt töcken, och 
solen började sänka sig.



--Intet vinns genom självbedrägeri, sade hon sakta, liksom rädd att de 
frestande tankarna skulle höra hennes ord och gendriva dem, ni begagnade 
er nyss av realismen som förgyllning åt er personliga böjelse. Det är 
manligare att se sakerna sådana de äro.



Aj, aj, där var hon med sina moralpredikningar igen ! Skada på så vacker 
flicka.



Han lösgav hennes hand, och det uppstod en minuts tystnad.



--Läs någonting för mig, sade Hildur plötsligt i sin vanliga ton, nu skall 
jag snart resa och sedan får jag väl aldrig mer höra er läsa.



--Skall ni resa?



--Ja visst, sommaren är ju slut, och jag kan icke stanna här alltid.

--Och ni bryr er icke om hur det går med mig och mina noveller ?



Hon måste vända bort ögonen, ty de fylldes av tårar. Den unga litteraturen 
låg henne ju så hårt om hjärtat, och i morbroderns hus avskydde man 
densamma.



--Jag kan icke göra något för er och edra arbeten, sade hon.



--Jo, ni kan stanna här tills deras öde är avgjort.



--Och när blir det?



--I morgon hoppas jag att kunna avsluta den längsta av berättelserna, 
sedan gäller det att skaffa förläggare, och jag ämnar själv resa till 
Stockholm för att rangera saken.



--Nu tycker jag om er, sade hon raskt, man skall icke prata, utan handla.



Han rodnade. Det fanns något i denna hänsynslösa uppriktighet, som stötte 
honom för huvudet; hon behandlade honom ju rent av som en skolpojke.



Hon märkte ingenting.



--När får jag läsa den där berättelsen? frågade hon.



--När jag reser, skall jag lämna er konceptet.



--Tack. Varom handlar den?



--Om äktenskapsfrågan.



--O, vad jag längtar!



--Efter att jag skall resa ?



--Prat! -- Efter att ni skall komma igen.



--Ni stannar således?



--Naturligtvis, om ni skyndar er.



De voro nu helt och hållet inne i den gamla tonen och hade hundrade saker 
att säga varandra, ja, de sutto där ännu och pratade, när 
doktorinnan kom och budade till kvällsmat. Hon rapporterade förhållandet, 
så fort hon såg sin man.



Redan följande dag kom kandidaten ned i sin fars rum och anhöll om ett 
enskilt samtal.



Doktorn tog för givet att det var för att begära hans samtycke till 
förlovning med Hildur. Stor blev därför hans överraskning, när sonen i 
stället anhöll om penningar till en Stockholmsresa. De länge försummade 
studierna och denna i hans tycke onyttiga utgift syntes doktorn vara 
ganska betänkliga tecken, vilka alldeles icke tydde på förlovning, men han 
brukade aldrig förhasta sig.



--Du har väl säkra utsikter ? frågade han.



--Hur -- vad menar pappa?



--Jag menar hos flickan.



--Utsikter --ja, jag vet inte, det tror jag, men än sedan ?



--Du skall komma ihåg att hon är rik, sade doktorn.



Sonen hade upp i munnen några klingande fraser om så lumpna 
bevekelsegrunder vid ingåendet av ett äktenskap», men teg visligen vid 
tanken på att han icke fått penningar till resan ännu.



Med en allvarlig förmaning att icke låta lyckan gå sig ur händerna, gav 
fadern honom en anvisning på det begärda beloppet, ty trots allt knot över 
lättja» och »skrivklåda», var han hjärtinnerligt svag för sin son. 
Dessutom hade han fått i sitt huvud att Hildur skulle bli en så 
förträfflig svärdotter, han var därför mycket medgörlig emot henne. Man 
lät honom förstå, att hon önskade denna resa.



Kandidaten packade alltså sin koffert. Hildur sydde knappar i två 
par handskar åt honom och var så behjälplig hon kunde.



Vid avskedet lämnade kandidaten henne manuskriptet.



--Det är den bästa av dem alla, sade han, det är den som skall uppbära 
hela sanningen, med den står eller faller jag.



*



Hildur stod i sitt rum, läggande sista handen vid packningen av sina 
koffertar.



Fem dagar hade förflutit sedan kandidatens avresa till Stockholm, och ännu 
hade han icke hörts av. Alltsedan han reste hade Hildur icke varit sig 
lik, hennes goda lynne hade försvunnit, hon var ena stunden skarp och 
kantig i sitt sätt och nästa minut färdig att brista i tårar. Men 
långtifrån att känna missnöje över dessa hastiga växlingar, gladdes de 
gamla av detta bevis på hur mycket hon fästat sig vid deras son, och hur 
tomt hon kände det när han rest. Men vad som förvånade dem var hennes 
oryggliga beslut att resa. Alla föreställningar voro förgäves, hon tackade 
blott för deras välvilja, tilläggande att nu vore sommaren slut, och nu 
vore det tid att fara hem.



Fru Sanderson hoppades ännu att hennes son skulle komma i tid för att 
träffa Hildur; snälltåget innebar ju en möjlighet, och hon kände en aning, 
att han skulle komma hem den dagen.



Ångvisslan från stationen hade just låtit höra sig, och doktorinnan stod 
vid matrumsfönstret för att passa på honom, om han skulle komma.



Riktigt. Nu öppnades porten och ur dess dun kel framträdde den 
välbekanta gestalten; hållningen var käck, gången lätt och spänstig; han 
såg uppåt hela raden av fönster och varseblev så modern. Han svängde 
hatten som ett segertecken, och hon hörde honom i ilande fart rusa uppför 
trapporna.



I tamburen möttes de; han tog henne i famn.



--Var är Hildur? frågade han andlöst.



--Hon är i sitt rum och packar.



Kandidaten lade ej märke till det sista ordet.



--Mamma, jag måste tala vid henne, ensam, sade han med glad brådska, 
knackade på hennes dörr och steg in.



--Förläggare, gynnare, vänner! ropade han, kastande hatten på ett bord och 
fattande Hildurs båda händer.



Hon bara såg på honom.



--Hildur, kan ni fatta detta? Är ni icke glad? fortfor han, följande sin 
egen tankegång, snälltåget har gått som en snäcka, så har jag längtat att 
få säga er det. Jag höll på att telegrafera, men så ville jag naturligtvis 
se vad min ni skulle göra, och så måste jag vänta. Det skall komma -- allt 
som jag drömt om -- ett namn, en framtid och kampen på livets stora öppna 
arena! Jag känner mig så stark, så glad, att jag kunde erövra hela 
världen.



Han kysste stormande hennes händer, men hon ryckte dem till sig i det hon 
rynkade ögonbrynen.



--Men vad går åt er? frågade han hastigt och betraktade henne 
uppmärksammare.



--Ingenting, svarade hon torrt och tvunget, jag lyckönskar er till 
framgången.



--Men gläder er icke däråt?



--Åjo.

--Ni är sjuk?



--Ja, svarade hon för att giva skäl för sin märkbara blekhet.



--Men nu måste jag se er frisk och glad, nu mer än någonsin.



Hon endast skakade på huvudet, det var som om hon icke kunde få ord över 
sina läppar.



Han förde henne till stolen vid sybordet och satte sig själv mittemot.



--Seså, sade han vänligt och strök hennes händer, som vilade på bordet, nu 
måste ni tala om allt för mig. Vad är det?



Hon dröjde ett ögonblick, innan hon svarade, och läpparna skälvde lätt, 
som när ett barn strider mot tårar.



--Jag är så ung, sade hon klagande, och ända sedan barndomen har jag 
tvivlat och sökt, slitits mellan meningar och partier, tills jag var så 
trött, så trött, att jag varken såg ljusning eller råd.



Hon lade händerna över ögonen--dessa aristokratiska händer, som han 
beundrade så mycket.



--Det är hårt att icke äga något, icke någon att tro på, upprepade hon 
sakta.



--Och det säger ni till mig, och nu? Hava vi icke livet att tro på, ligger 
det icke framför oss båda så lockande och ljust ?



--Om jag kunnat se upp till er med förtroende, skulle jag hållit av er, 
fortfor hon allvarligt, stödjande hakan mot sina sammanknäppta händer, men 
ni har själv förstört all tillit; jag kan icke tro er, jag vill icke. Och 
det är bäst så.



--Men vad ger er anledning att?... Är det vad ni läst som...?

--Ja, det är vad jag läst, svarade hon.



--Men vi hava ju så ofta talat om sådana saker.



--Ja, men inte på det sättet.



--Och mina åsikter i ämnet hava ju också varit edra.



--Jag har misstagit mig om edra åsikter; i en punkt har jag icke förstått 
dem.



--Ni har ju åtminstone förstått att jag med min framtid också menade er ?



--Hur ? sade hon skarpt.



--Varför vill ni med all makt framkalla missförstånd? Ni synes vara ond, 
och jag kan icke fatta anledningen.



--Inte? utbrast hon, och ögonen blixtrade genom tårar. Ni har icke en 
skymt av aktning för oss kvinnor--ingen! Det skymtar mellan varje rad i 
vad ni skrivit. Vi kunna saklöst glömmas --övergivas. Kärleken är det enda 
som med rätta binder en man och en kvinna vid varandra, kärleken är 
flyktig, ingen kan befalla sitt hjärta, tycket växlar, och ett äktenskap 
sedan tycket svalnat är ett brott.



--Men ni harmas över edra egna åsikter.



--Mina! För det jag anser den redliga viljan vara huvudsaken och vigseln 
blott en yttre form? För er finns det icke något innehåll i denna form, ni 
tror icke ens på viljan, stundens ingivelse tror ni på, ingenting annat.



--Men, Hildur, invände han med ett sista försök att lugna henne, bästa 
beviset på att jag tror på äktenskapets innehåll är ju att jag ber er 
bliva min hustru.



--Hustru? upprepade hon; själva hennes fruktan att vackla drev hennes 
vrede till kokpunkten. Sedan ni sagt att allt vad äktenskap heter är 
humbug-- en ohållbar orimlighet? Tackar! Ni-är icke ens sann i edra 
så kallade åsikter, icke ens emot dem är ni trogen, vad kunde då jag v 
änta ? Den som icke själv tror på de läror han förkunnar, är en stackare.



--Ni är ju utom er, sök att vara lugn ett enda ögonblick.



--Nej, jag kan icke. Alla de låga, orena tankar, som ni trott er kunna 
inlägga i er hjältinnas själ, röja tydligare än ord edra verkliga åsikter 
om oss kvinnor. Tror ni att vi skulle vara sådana ? O, det är en skam, det 
är en skam!



Kastande sig framstupa mot bordet och döljande ansiktet, brast hon i gråt.



Kandidaten såg brydd ut. Han kände sig sårad, och dock gjorde det honom 
ont om henne.



--Jag skulle minst av allt trott er vara pryd, sade han.



--Det vet ni att jag icke är, svarade hon, hastigt torkande sina ögon och 
käckt höjande huvudet, hade jag varit pryd, skulle jag icke vidrört detta 
ämne, utan helt enkelt låtsat att jag icke förstått. Om ni sagt detsamma, 
men friskt och rent, då skulle jag icke haft ett ord att anmärka, men det 
är någonting kvalmigt, äckligt i själva framställningen, som åtminstone är 
mig vidrigt. Jag uppröres icke över vad ni sagt, utan över sättet. Man 
blygs över att hava läst.



Nu var det hans författarfåfänga som kände sig kränkt, och han rodnade 
häftigt.



--Vad rätt har ni att överösa mig med all denna bitterhet ? utbrast han i 
vredesmod.



--Vad rätt, upprepade hon och for upp, vad rätt? Sedan ni lärt mig att i 
er tro söka ett stöd för min, bara för att låta allt ramla så bottenlöst 
elän digt ! Instinkten kom mig ofta att tvivla, men jag hoppades i 
alla fall.



--På vad? utfor han med vrede, på att jag skulle vara ett ideal, ett 
helgon, en ängel ?



--Nej, endast att ni skulle vara fullt ärlig, en ursprunglig, kraftfull 
natur.



--Hur vågar ni påstå -- -- --



--Jag vågar, ty jag har rätt. Jag vågar säga er rakt i ansiktet, att ni 
utbrett er över allt elände under sken av att reformera, men i själva 
verket för nöjet att skildra det. Ni talar om kvinnans likställighet med 
mannen och menar därmed, att hon får vara lika dålig som han. Sköna 
rättigheter! Det är någonting sjukt och osunt i det hela, och det onda 
ligger i själva viljan, just i det som skulle hålla hela varelsen frisk.



--Jag går, sade han, ty det tjänar ingenting till att säga något, förrän 
ni blir lugn igen.



--Resultatet blir detsamma även då, svarade hon.



--Det är intet storverk att i egensinne kastabort allt, bara för att göra 
sig viktig, men efteråt kommer kanske ångern, replikerade han överlägset, 
inom sig skälvande av vrede.



Knappt hade hon tillslutit dörren förrän hon kastade sig ned över bordet 
igen, utbristande i våldsamma snyftningar.



Fru Sandetson kom smygande in på tå. Hon såg bekymrad ut och lade sin arm 
kring den unga flickans skuldror.



--Mitt kära barn, hur är det fatt, sade hon med låg röst, ha du och Alexis 
varit oense ?



Ja, svarade Hildur mellan återhållna snyftningar.

--Gråt icke, gråt icke, barnet mitt, sade den gamla frun och 
klappade henne på ryggen, det kan väl bli gott igen.



Men Hildur skakade energiskt på huvudet.



Den vänliga lilla gumman fortfor att tala tröstande till henne som till 
ett litet barn. Slutligen reste Hildur sig och torkade ögonen. Hon slog 
armen kring sin gamla väninna och lutade sitt huvud mot hennes axel, vad 
det kändes tryggt och lugnt! Men där var icke hennes plats, icke nu. Hon 
gjorde sig lös och lade till rätta sina reseffekter, ty man skulle strax 
gå till bords, och sedan var det tid att bege sig av till tåget.



Avskedsmiddagen var tämligen trist, fast värdinnan gjorde sitt bästa att 
muntra upp stämningen, och värden föreslog en skål för ett glatt 
återseende.



Kandidaten och fru Sanderson följde Hildur till stationen, det hade sett 
så besynnerligt ut »för andra människors skull», om han stannat hemma.



Hildur omfamnade gumman till avsked, med kandidaten växlade hon en kall 
handtryckning och en främmande blick. Så hoppade hon upp i kupen, dörren 
slogs i och tåget ilade bort.



Det var en dimmig dag, och röken slog nedför fönstren. Hildur såg ännu en 
gång ut, hennes blick dröjde vid kandidaten, som stod på perrongen, 
sprättig och fin, blåsande lätta rökmoln från sin cigarrett och språkande 
med en bekant.



Utåt fältet blev dimman ännu tjockare; hur ödsligt den kom allt att synas; 
hur avlägset, färglöst och tomt! Grått i grått som hennes egna tankar.



8 HERR TOBIASSON.



Du har alltid varit ett nöt, sade herr Tobiasson till sig själv tidigt på 
julafton, då han efter slutad rakning lyfte ljuset mot spegeln för att se 
hur arbetet lyckats. Han såg länge på det gamla ansikte, som ur spegeln 
betraktade honom med icke mindre uppmärksamhet.



Ja, herr Tobiasson var ett ovanligt gammalt nöt, det visste han. Men han 
kunde icke fatta varför han skulle vara det. Han hade från barnsben sökt 
att vara klok och förståndig, som alla andra voro det. Men det hade icke 
Iyckats. Och därför stod han nu och granskade sitt ansikte, som om han där 
kunde finna svar på de spörsmål han ställde till sig själv. Ansiktet såg 
emellertid ut, som om det kunnat tillhöra en ganska intelligent gammal 
herre. Därför trodde ingen honom om att vara sådan han verkligen var. Och 
det var väl.



Ett lustigt ansikte var det. Det kunde bli långt och det kunde bli kort. 
Det hade mjuka, rörliga drag, liksom av kautschuk. Munnen var hoptryckt, 
som hade man slutit den genom att ge hakan en knyck, näsan var klumpig och 
stor, behärskande det hela med komiskt majestät. Över den blanka hjässan 
låg håret draget upp i tunna stripor för att skyla kalheten, 
men från öronen växte det runt kring nacken i 
kortklippt stålgrå rikedom.



Ur detta gummiansikte logo ett par ljusa ögon, skyddade av gardinlika 
ögonlock, med många skrynklor. Genom en elak liten dragning av ena 
mungipan i förening med en hopknipning av dessa ögonlock kunde detta 
ansikte förvandlas till en inkarnation av gubbslug illmarighet. Det visste 
herr Tobiasson, och han visste, att det var hans lycka, ty däri låg hans 
enda värn, när dumheten ville lysa igenom.



--Jaha ja, sade han och såg på det godlynta gamla ansiktet med dess många 
valkar, fåror och ränder.



Det där jaha ja» var för honom ett slags sällskap. Det kunde svara på 
allting och utsäga allting. Hela dagar kunde förgå, utan att han hade 
annat umgänge än det. Men det kunde vara tillräckligt så, ty egentligen 
bestod han av två personer. Det var just det, som förargade honom.



Han hade flyttat den långa vägen från Lund till Stockholm bara för att bli 
kvitt den ena av dessa två. Och nu var han med i alla fall, det kände herr 
Tobiasson. Det var därför han drog ihop sitt ansikte, så att munnen blev 
till ett enda streck och hakan lyftes upp emot näsan. Av ögonen syntes 
nästan icke ett spår: gardinerna voro för; och herr Tobiasson rev sig i 
nacken, där det ännu fanns något att riva i. Ja, två personer var han. Den 
ena en gammal tok, som inte kunde låta bli att hålla av hela världen, den 
andra en inbiten skeptiker, som hånlog åt denna sentimentalitet.



Varhelst herr Tobiasson mötte någon, som behövde hjälp, där var narren 
framme och pockade på att han skulle vara till freds. Och om herr 
Tobiasson fogligt svarade, att var och en får reda sig, som han kan, så 
fick han känna sin plågoande. Ty han gav icke tappt. Han kunde hålla den 
arme mannen vaken nätter igenom, han tutade i hans öron, att han var en 
förstockad gammal syndare, ja, han förbittrade varenda bit mat för honom 
och kom honom att känna det, som om han stulit den ifrån andra.



När herr Tobiasson till sist var så förpint, att han icke kunde mer, så 
gjorde han narren till viljes. Men då blev det skeptikerns tur! Och hade 
herr Tobiasson haft det hett förut, så blev det ettervärre nu. Ty 
skeptikern var långt mera raffinerad än narren, och han förstod att 
framhålla det hela så bottenlöjligt, att herr Tobiasson kunde blygas 
ögonen ur sig. Han hetsade den arme mannen med sitt hån, han marterade 
honom med matematisk noggrannhet, visade, hur ett visst litet kapital 
skulle rinna bort genom givmildhetens tomma taska utan att lämna kvar 
annat åt en viss gammal herre, än medvetandet att ha hushållat som en tok. 
Sluttablån bestod alltid av herr Tobiasson själv, sedd som fattighusgubbe 
i magisk belysning.



Med det sista kunde skeptikern göra herr Tobiasson ursinnig; i sin 
förbittring trätte den gamle herrn på narren, knöt handen så till sägandes 
för näsan på honom och sade, att han icke var värd en pris snus.



Men ingenting hjälpte. De fortforo att slitas om honom, de två, och han 
skulle velat ge allt vad han ägde, bara för att få ro. Han gick alltid med 
en hemlig känsla av, att vad han gav åt en, det tog han ifrån en annan, 
och det var narren skuld till. Därför beslöt han att bryta med denne; han 
ville helt enkelt resa ifrån honom och söka räddning hos skeptikern.



Detta visa beslut satte han i verket med en brådska, som om det gällt att 
rädda sig undan en jordbävning. Han sålde sitt hus, satte auktion på sina 
husgudar och köpte sig en livränta. I Lund kunde han icke stanna, ty varje 
medellös student var en snara -- ja, över huvud varje student, som befann 
sig i »tillfällig» knipa. Och gatorna vimlade av dem



Till Stockholm kom han en ruskig decembermorgon, medan staden låg och sov. 
Han njöt av att allt såg så främmande ut och kallt. Här skulle han vara 
fredad. Hans böcker och hans musik skulle bli hans värld. Studentsången 
gav han tusan; här hade han den stora operan.



Och så hade herr Tobiasson under sin jakt efter rum funnit en möblerad 
dubblett, som var olik alla andra dubbletter han besett. Han hade endast 
anmärkt, att han skulle önska en schäslong i sitt innersta rum, och en 
schäslong anskaffades.



Värdinnan var en vänlig människa, förskräckligt rädd att herr Tobiasson 
skulle bli missnöjd och flytta bort. I hans dåvarande sinnesstämning 
gjorde denna ödmjukhet honom gott, ty den kom honom att känna sig som en 
hårdhjärtad gammal man, vilken icke bekymrade sig om något annat än sin 
egen bekvämlighet. Han försummade intet tillfälle att framstå som sådan. 
Det skulle vara ett slut på gamla livet -- absolut !



Han var ordentligt rädd för att få intresse för sitt värdfolk.



Men nu -- där han stod och beskådade sitt nyrakade ansikte--nu hade han 
ändå dessa människors historia så klar i sitt huvud som i en 
uppslagen bok. Han hade fått den bit för bit, utan att de själva vetat 
därom; han hade fått den av själva möblerna, som han begagnade. Ty mot sin 
vilja var herr Tobiasson en mycket vaken och mycket nyfiken gammal herre.



Han visste, att dessa två haft ett trevligt litet hem, som de själva 
arbetat ihop, hon som sömmerska, han som handelsbiträde. Sedan de gift sig 
och etablerat affär, hade allt gått dem väl i händerna, ända tills krisen 
kom, och mannen på borgensförbindelser miste allt vad de sparat tillhopa. 
Så blev det att börja från början igen, sedan konkursen var utredd. Sina 
bästa rum hade de hyrt bort för att skaffa sig en inkomst, och allt vad 
möbler de ägde kvar hade de använt för att göra dessa rum så lockande som 
möjligt; det fanns så gott om lägenheter nu och var svårt att få 
hyresgäster, men de hade velat göra sitt bästa. Själva hade de med barnen 
packat sig tillhopa i sängkammaren. Herr Tobiasson hade en gång kommit att 
kasta en blick ditin: -- så gott som tomma väggarna, en urblekt stol, ett 
barskrapat bord, de fattiga sängplatserna, och för resten rama, nakna 
nöden. Det enda de sökt rädda undan -- mannens schäslong-- det hade han 
sträckt ut sina labbar efter, bara därför att han hade penningar och de 
hade inga. Fanns det rättvisa i det? Och där gick han --gamla latmask som 
han var!--och hoverade sig i överflöd, medan andra trälar måste slita för 
sig och sina barn. Var han inte en gök i ett småfågelsnäste ? . . . en 
oförskämd gammal gök! Var han inte en inkräktare och blodsugare ?



Han hade fruns chiffonje och herrns skrivbord, och deras bästa 
divansmatta låg under hans fötter till dagligt bruk. Och måste icke herrn 
som en tjuv smyga sig ut i sin egen tambur för att få höra sitt eget 
piano, när herr Tobiasson värdigades spela på detsamma! Och kunde de arma 
ungarna taga sig en enda glad stund utan att genast tystas med ett: »gamle 
herrn kan bli ond!»



En piga hade de, som -- bara hon -- kunde göra herr Tobiasson grå hår, om 
han inte haft det förut. För det första kunde han icke tänka sig i vad för 
ett uselt kyffe de kunde ha hittat upp henne, ty det fanns någonting i 
hela hennes utseende, som om hon aldrig sett solen skina på sig. För det 
andra voro hennes kläder så tunna och eländiga, att herr Tobiasson frös 
bara av att se på dem. Och så såg hon alltid skrämd ut för något, särskilt 
för honom själv; och alltid gick hon och sträckte fram huvudet, som om hon 
sökte efter första bästa råtthål att krypa ned i. Han märkte, att hon 
aldrig tilläts komma in till honom utan att först hava gjort särskild 
toalett, vilken bestod i att hon vattenkammade sitt burriga hår samt satte 
framför sig ett urblekt och förtvättat förkläde, tunt och stärkt som ett 
stycke papper. På stökdagar --frun bakade småbröd till försäljning -- 
kunde han se pigstackaren skynda över gården i en ännu värre kostym än 
vanligt. Han hade särskilt fäst sig vid att det på ena överärmen rivits 
ett trekantigt hål i det tunna bomullstyget, så att bara skinnet tittade 
fram. När det var en riktigt kall dag--och sådana funnos det många den 
vintern--då kunde den revan ordentligt spöka för herr Tobiasson. Han såg 
den var han gick och stod, han kunde icke tänka på annat än hur kölden 
måste nypa i denna nakna hud, krypa längs kroppen under tunna 
kläder, fnarra ett blåfruset skinn, draga i det med skälvande nervtrådar, 
smyga genom varje por -- smyga genom märg och ben, smyga ända ned i själen 
-- denna bitande köld, som trängde genom hans tjocka vinterrock. Det var 
att bli vanvettig av att känna hur hon frös, och ingen tycktes se det mer 
än han ! Alla kunde låta henne gå så, bara inte han -- inte han !



Var det inte att bli tokig av ! Vad rörde det honom, att hon frös? Han 
hade sagt sig det hundra gånger, och ändå föreföll han sig själv som en 
förkastad varelse, bara därför att han vågade ha penningar, medan nöden 
gick utanför hans dörr.



Vilka kval måste det icke ligga i att vara rik, när man kunde känna det så 
av en stackars livränta!



Han hade ämnat fira sin afton så angenämt, ensam med en flaska 
Johannisberger och sin musik; han hade fått hem nya noter, ett helt fång 
att äta sig igenom. Och nu kom detta och förstörde hans glädje ! Det var 
narren--endast den förbannade narren, som var skuld i det. Han hade sagt 
åt herr Tobiasson:



du kan gå ut, lika gott vart, du kan säga dig bortbjuden, promenera i 
staden och få en bit mat på en restauration. Vad skadar det dig ? Och så 
kan du lämna våningen åt dem, skaffa leksaker åt barnen, ett klänningstyg 
åt pigan och någonting åt frun. Du kan hålla dig undan, så att det åter 
är, som om de hade sitt lilla hem, och som om allt vore som förr och ingen 
inkräktare funnes. Det kan du göra.»



Sa långt hade det gått, när herr Tobiasson tog till med sitt »jaha ja», 
och han sade det förtretat, ty han kände redan i faggorna, att hur mycket 
han stretade emot, så skulle narren draga åstad med honom 
ändå... Jaha ja, han skulle lämna allting 
ifrån sig, jaha. -- Han var så förbittrad, att han sjöd. -- Och hur skulle 
det gå ? Jo, man skulle märka, att han var ett fä. Man skulle taga emot 
allting; i början med överraskade miner, tacksamma leenden, sedan skulle 
det gradvis nedsjunka till en angenäm vana, ett likgiltigt hållande till 
godo; sist skulle det bli till växande fordringar. Och så var man under 
toffeln: --värdinnans toffel. I Lund hade det varit hushållerskans. 
Skeptikern grinade som vid smaken av malört.



Nej ! Vad rörde det honom huru deras julafton blev ? Kunde han hjälpa alla 
människor ?



Han ville slå bort sina dumheter. Han ville gå ut och äta middag. Vad var 
det med julafton? Var det något, som han hade med att göra? Julafton?... 
bara för barn ! Han skulle behandla den överlägset. Han hade vuxit ifrån 
julafton. Han var en gammal skeptiker.



Nyrakad och fin gav han sig åstad. Rakad hade han nu en gång blivit; det 
kunde icke hjälpas mer.



På gatan mötte han barn och gummor med papperssirade armstakar. Han mötte 
herrar med paketer, stadsbud med paketer, fröknar med paketer. Herregud, 
människorna voro ju galna! Och alla tycktes de ha så bråttom, alla sågo så 
viktigt förväntningsfulla ut. Han kände sig till överlopps eller som en 
obehörig, och han gick fort, liksom för att inbilla folk att någon väntade 
honom. För att slippa gå på gatan och spela en komedi, som ingen brydde 
sig om att se på, slank han ned på Östermalms ångkök, det var det 
närmaste. Han var en tarvlig man med bara en livränta och inga illusioner; 
han kunde gärna äta på ångkök.

Ensam satte han sig vid ett bord, och medan han väntade på soppan 
föll han i funderingar.



Ung hade han varit en gång. Och det hade funnits en annan, som också var 
ung då, och som hade röda kinder, en rund liten figur med nätta fötter i 
högklackade skor. Hans mor hade icke yttrat ett förebrående ord, men han 
hade känt med hennes känslor-- känt med henne hur det var att bli 
tillbakasatt av den man höll mer av än sitt liv, att skjutas undan i andra 
rummet, att lämna husets styrelse ur sina händer efter att ha ägt den i 
trettio år. Varje vänlig blick åt de röda kinderna var en stöld från 
modern: det var en slitning att icke uthärda. Därför drog han sig tillbaka 
för att tänka efter, innan han tog ett avgörande steg, och medan han 
tänkte efter, gifte sig de röda kinderna med en kolhandlare, i den fasta 
övertygelsen, att Per Tobiasson var en svekfull mansperson, den där 
samvetslöst drev sin lek med trofasta kvinnohjärtan, och allt framgent 
närande ett agg emot hela hans kön --kolhandlaren inberäknad. Och så blev 
herr Tobiasson gammal ungkarl--för att försona sitt svek.



Ja, och nu satt han där ensam på ångköket och åt soppa. Jaha ja.



Hur hade det varit förra julafton ? Han hade haft studenter hos sig, tre 
stycken, som inte hade något hem att resa till. De hade varit så glada, 
berättat historier, rökt hans cigarrer och sjungit visor till över tolv. 
När de märkte, att han ville de skulle gå hem så tidigt, blevo de 
missnöjda och tyckte, att han inte behövt bjuda dem, fast de voro för 
artiga att visa vad de tänkte, och när de gått, var hushållerskan arg som 
ett bi, därför att de stannat så länge.



Här skrattade skeptikern överlägset. Så var det att bry sig om 
andra! Nej, man skulle leva för sig själv bara. Endast en kan man göra 
till nöjes; må då denna enda vara man själv!



Herr Tobiasson kände sig snillrik. Det var ju en aforism, han hittat på -- 
en sannskyldig aforism -- och med nästan cynisk aptit förtärde han sin 
biff, som efterträtt soppan. När han hunnit till katrinplommonen, var han 
nöjd med sig själv, utan ringaste förbehåll.



Men det var kvavt därnere, och det kändes gott att komma upp på gatan 
igen.



Det låg snö på marken, lyktorna voro tända. Slädar pinglade fram och 
tillbaka, själva klangen hade något av friluft och frost.



Han stack händerna i överrockens fickor och började gå.



Där låg Humlegården, avtecknande sina lyktor och träd mot ett 
genomskinligt töcken, där låg biblioteket så mörkt och tungt, borta från 
Esplanaden andades det elektriska ljuset i långsamma drag och med 
blåaktigt sken. Detta var annat än Lund ! Det var så stort och ödsligt att 
gå ensam i denna främmande stad. Han tyckte om det och han söp in luften i 
djupa drag, som vidgade bröstet.



Det är ändå märkvärdigt med julafton, luften är en annan, ljusen ha ett 
annat sken, och minnen komma tågande, sorgsna stämningar, barnsliga tankar 
och en underlig saknad av--lycka.



Aha, var han nu där igen!



Nej, julafton var en dum inrättning. Vad hindrade honom, att ignorera den! 
Att trotsa den rent av?



Han vände sig hastigt om och började gå nedåt Stureplan till. Han ville gå 
en tur i Kungsträdgården.

Vad rörde det honom, att andra hade bråttom eller att andra voro 
väntade dit de gingo!



Han drev sakta framåt trottoaren, förbi de upplysta bodfönstren. På 
Stureplan var det skumt. Vilken massa granar ! De liksom sögo mörkret 
till sig, gömde det emellan sig. De stodo på träfötter, de lågo på marken, 
stora granar, små granar; granar till både fattiga och rika. En sträv lukt 
av barr och nyskuren en kom med varje andetag; det låg jul i själva 
luften.



Värdfolket skulle inte ha gran; de hade inte råd till det. De hade sökt 
klargöra det för de små, men dessa hade icke kunnat fatta det. Varför 
skulle de icke ha gran ? De skulle vara tysta och snälla hela dagen, kunde 
de så icke få gran ?



Han hade hört det på morgonen, genom den tunna brädväggen, när han var i 
sin garderob.



Vilken jätte till gran ! -- mörk, tät och styv.



--Vad kostar den? frågade han endast av nyfikenhet, ty han var en vetgirig 
gammal herre.



--Femtio öre.



Hans häpnad var mållös. Var det ett pris?



--Jag kan likaså gärna sälja den till det som att släpa hem den igen, sade 
karlen.



Men det var ju inte skapligt att sälja en sådan gran för femtio öre. Det 
var ju barbari, det var ju rena vanvettet. Hushållade man så med skogen 
häruppe ?



Karlen stod och såg så förväntningsfull ut; han höll mössan i handen. Här 
skulle det väl bli handel av.



--Det har gått dåligt i dag. Så dåligt har det aldrig gått något år, 
därför säljer jag för vrakpris.



Karlen hade stått där med sina granar från tidigt på morgonen, han hade 
rest in till staden den långa vägen, medan det ännu var mörkt, långt 
innan dagen började gry. Och nu sålde han en sådan gran för femtio öre !



Herr Tobiasson såg ut som om han betänkte sig. Karlen med de 
förväntningsfulla ögonen stod och betraktade honom, angelägen att läsa 
hans tankar.



Var det nu möjligt att säga sig ha frågat av nyfikenhet blott, och att gå 
sin väg?--se den hövligt påpassliga minen gå över i missräkning och groll!



--Det är rövareköp, sade karlen.



--Bär hem den då, här är mitt kort.



--Och så får jag tjugufem öre för jag bär hem den.



Herr Tobiasson gav honom sina sjuttiofem öre och gick vidare.



Där, på hörnet låg en blomsterbutik, liten och oansenlig, men med så 
vackra blommor. Herr Tobiasson kunde aldrig låta bli att se på dem, han 
var en blomstervän. Därinne stod en ung man och såg på, medan 
trädgårdsmästaren ordnade friska blommor i en korg, vita, röda, 
mångbrokiga, och under blommorna låg det frukt -- äpplen, päron och druvor 
-- druvor i stora, gröna klasar. Den unge mannen log, han log så 
Iycksaligt, och hans vinterrock var så sliten, hans händer röda av kölden. 
Men vad tänkte han på det! Det var julafton.



Herr Tobiasson gjorde helt om. Det var icke att uthärda. Han hatade den 
unge mannen, som var så glad, han hatade trädgårdsmästaren, som såg så 
beskäftig ut. Vad rörde det dem, att det var julafton i kväll ! Behövde de 
göra sig till fånar för det ?



Druvor och blommor...



Jaha ja.

Han drev åter hemåt. Han skulle gå hem och läsa tidningar, låtsa som 
om ingenting vore på färde. Ingenting ? Jo pytt ! Man skulle vänta 
julklappar av honom, nu, när han varit ute. Han visste precis hur det 
skulle gå till. Pigan skulle komma in med hans aftonte, se på honom med en 
skyggt glad blick: nu ger han mig sin gåva. Och han skulle låtsa om 
ingenting. Då skulle den glada minen draga bort igen som en försvinnande 
Ijusglimt, hon skulle sänka huvudet på det där sättet, liksom hängde det 
löst på en tråd och föll framåt av sin egen tyngd. Och hennes ögon skulle 
fyllas av tårar. Han kände det så väl. Det var utstående, ljusblå 
glosögon. Tårarna skulle draga sig över dem som vatten över en glasruta, 
göra blicken orörlig, stå och leka på brädden av ögonlocken, färdiga att 
rinna över. Hon skulle göra allt för att dölja det; bortvänd skulle hon gå 
ur rummet och ljudlöst stänga dörren efter sig. Men han skulle ha sett det 
ändå, och han skulle se den blicken om och om igen i sitt minne, han 
skulle pinas, våndas...



Och nu spökade den igen, den slankiga gamla bomullsklänningen med revan på 
ärmen, där kölden bet i nakna huden.



Hade han då mera kvar själv än att han kunde leva som han gjorde ! Vad var 
det för fordringar ? Vad skulle han försaka ? Nej, det måste vara slut med 
blödigheten !



Under det han gick och grälade med sig själv kom han in i trappuppgången 
och traskade upp.



Det var pigan som öppnade.



--Här var nyss en karl med en gran, sade hon tvekande, han sade, att den 
skulle hit.



--Jaha, jag vill ha gran, sade herr Tobiasson



kort.

Han steg in. Där stod granen och fyllde hela 
rummet med doften av jul.



--Det är sant, här var en herre och lämnade sitt visitkort, han sade, att 
han skulle komma igen om en stund, rapporterade pigan i det hon gläntade 
på dörren.



--Jaså.



Han stängde dörren igen. Herr Tobiasson gick fram till sitt skrivbord och 
såg på kortet. Ja, det var ju rätt: Ludvig hade flyttat till Stockholm för 
ett par år sen, det hade han inte kommit att tänka på förrän nu.



Kortet var från en av hans många brorsöner, från den bland dem alla, som 
han hållit mest av. Herr Tobiasson stod ännu och såg på det välkända 
namnet, då det ringde på tamburklockan.



Pigans röst hördes därute:--Jo herrn är hemkommen. Och så öppnades dörren.



Herr Tobiasson ryste i förkänslan av nya konflikter.



--Vad är det för fasoner, att komma till Stockholm så där inkognito? sade 
den inträdande, i det han kom fram emot den gamle. Ja, farbror känner väl 
knappt igen mig; det har blåst många väder sedan vi råkades sist.



Han var liten och jovialisk, med ett par gulgrå mustascher, som slukade 
hela karlen, och med ett par skrattande kisögon.



--Jo visst, jo visst, sade herr Tobiasson, som för ingen del ville se rörd 
ut, och han skakade kraftigt hand med sin gäst.



--Det är en hel historia, bara hur jag kunnat hitta farbror, sade denne. 
Farbror hade bott på hotell och jag såg det i tidningarna; för 
resten har jag fått gå till väga som en detektiv. Ha tag i farbror skulle 
jag då... Sådana konster, att inte kunna underrätta mig !



Alldeles den gamla tonen! Herr Tobiasson blev varm om hjärtat bara av att 
höra den.



--Ja, att jag är gift, det vet farbror. Och hur, det skall farbror själv 
få se.



Jo, det syntes. Det formligen sken omkring honom.



Herr Tobiasson kände sig smått generad, det gjorde han alltid inför 
nygifta.



--Och när man är lycklig, har man sådant behov att dela med sig, fortsatte 
brorsonen, och farbror kan då rakt inte få sitta ensam på julafton. Vi ha 
det litet och enkelt hos oss, men där är hemtrevnad och barnaglädje. 
Farbror skall komma till oss i kväll. Jag går inte, förrän jag får farbror 
med. Herregud, det skall riktigt påminna om gamla tider: jag har ju firat 
två julaftnar hos farbror -- jag. Vad det var en härlighet att få komma 
från studentrummet ned till farbrors lilla hem. Kom nu med strax, farbror. 
-- Farbror skall se mina bytingar; jag har två stycken redan... Min lilla 
hustyrann kommenderade mig till att göra ännu ett par uppköp på hemvägen, 
men farbror kan väl följa med i alla fall, så kan jag visa vägen. Det är 
krångligt annars att hitta för farbror, som är främling.



Herr Tobiasson kände sig ännu villrådig. Det var honom som skulle en dold 
fara kunna lura i brorsonens hus. Men på samma gång kunde han icke säga 
nej till de där ögonen, som så vänligt voro fästa på honom och väntade ett 
svar.

--Ja, jag följer med.



Vilket jubel det skulle bli härhemma, när han gick ! Han skulle låta dem 
taga granen, han skulle bli borta hela kvällen, han...



Narren ville icke ge honom tid att ångra sig; nu skulle det gå i en hast.



--Jag kommer strax, sade herr Tobiasson, som redan hade ena armen i 
ytterrocken och bråkade för att få den andra ärmen på, medan han med 
barska steg gick igenom tamburen, mot familjens boningsrum. Efter att ha 
anmält sig med en ljudlig knackning öppnade han dörren.



Endast barnen voro inne. Det största av dem, en liten flicka, satt på en 
pall och tycktes berätta historier för de andra två, vilka helt obesvärat 
slagit sig ned på golvet framför henne. Berätterskan tystnade häpen och 
såg på den gamle herrn.



--Jag vill tala vid mor, sade han.



Den äldsta skyndade ut i köket, och strax därefter kom frun. Herr 
Tobiasson drog sig ut i tamburen, där det var mörkt, och frun blev stående 
mitt emot honom, i den öppna dörren.



--Se här: jag vill be frun köpa någonting åt barnen -- sådant förstår jag 
mig inte på -- och så står det en julgran därinne, och så går jag bort nu 
och kommer inte hem förrän mycket sent, så att herrskapet kan begagna mina 
rum alldeles som sina egna.



--Tusen tack, det är alldeles för mycket, sade frun ödmjukt och med tydlig 
överraskning, medan hon i skumrasket försökte att förstulet se på 
penningarna.



--Det är inte jul mer än en gång om året, sade han med en ton, som genast 
avkylde henne och kom henne att likt ett skyggt barn se upp på den 
stränge gamle mannen.



Han kände ett styng i hjärtat. Denna skygga blick skulle förstöra hela 
hans julglädje.



Han var elak, han var hård, han var en gemen gammal knarr. Han okvädade 
sig med allt som stod till att upptäcka. Han var inte värdig att gå på 
jorden. Hade inte den stackaren ledsamheter nog, utan att han behövde 
komma och säga henne ovänliga saker.



Och så öppnade han dörren in till sina rum och sade: -- Nu är jag färdig.



När de kommit på halva trappan, vände han om, sprang upp igen och slog 
larm på köksdörren.



--Är Tilda där? frågade han häftigt, då frun öppnade.



--Tilda! ropade frun.



--Tilda! ropade barnens små klena röster därinifrån.



Och Tilda kom springande med andan i halsen. Herregud, det gamla odjuret 
kunde alltid hitta på och flytta till nyår, om man icke gjorde honom till 
nöj es.



Han såg på Tilda och visste inte riktigt hur han skulle säga. Och denna 
hans villrådighet tog sig uttryck på sitt eget sätt: kautschukshakan sköt 
upp emot näsan, de borstiga ögonbrynen sänktes, ansiktet blev så kort, 
munnen så bred och näsan så komiskt behärskande.



--Hur mycket kostar tyget till en klänning? kom det till sist.



Tilda såg upp, om frågan verkligen vore ställd till henne. Det var den, ty 
under de yviga ögonlocken plirade ur skuggan ett par ögon ned på 
henne. Hon stammade, stirrade och letade efter ord.



Kunde . . . ? Var det möjligt att . . . ? Hade han en käresta ? Det hade 
sådana gubbar ibland.



Det var som om han läst hennes misstanke, och den gjorde honom ursinnig.



--Till en piga! kraxade han till med ett korpläte så omänskligt, att Tilda 
förfärad såg bort till matmodern efter undsättning.



--En åtta, tio kronor, svarade denna, som mera bibehållit fattningen.



--Se där. Och låt mig så slippa att se den där med revan på ärmen: den är 
inte värd bättre än brännas upp, sade han vresigt och räckte henne en 
tiokronesedel.



De utstående ögonen blevo blanka av tårar. Var det av tacksamhet för den 
nya klänningen eller av förödmjukelsen att bli förebrådd den gamla ? Hur 
kunde han veta! *on neg till tack och såg dubbelt så förlägen och dubbelt 
så fattig ut som annars. Det skar i det gamla tokhjärtat att se det, och 
han skulle givit mycket, om han kunnat stryka sin hand över det burriga, 
nedböjda huvudet, som icke hunnit bli vattenkammat, och om han med vänlig 
röst kunnat säga: stackars barn, jag menade icke illa. Men det kunde han 
icke. Han var förlägen, mycket förlägnare än Tilda.



Medan han i sällskap med brorsonen gick utför trappan med tunga, knarrande 
steg, räknade han harmset efter vilket hål dessa onödiga utgifter gjort i 
hans kassa. Och nu måste han naturligtvis köpa någonting åt brorsonens 
barn också?



Julen är ju ett uttryck för ett det oförsyntaste utpressningssystem, 
det kunde väl ingen bestrida. -- Och vad skulle han hitta på att köpa åt 
de barnen, som han icke kunde avspisa med pengar! Vad brukar man köpa åt 
barn? Det visste icke herr Tobiasson. Kunde man gå in i en bod, slänga 
penningarna på bordet och säga: ge mig för tre kronor leksaker?



Han kände sig bitter och gallsjuk. Varför skall julafton tvingas på dem, 
som icke vilja ha den? Han ville icke. Varför kunde han då inte slippa !



Emellertid hade de hunnit ned på gatan. Det frös. Snön knarrade så, att 
det nästan skrek under fötterna.



De kommo förbi en leksaksbod.



--Här skall jag in, sade den gamle med förtvivlans beslutsamhet.



Brorsonen hejdade honom.



--De få leksaker mer än tillräckligt, sade han, köp för femtio öre 
karameller att locka fram dem med; det är lagom.



Den gamle kände beundran för denna avgörande ton. Det var ju märkvärdigt 
att veta så precis vad som skulle till !



--Men här skall jag gå in, vill farbror gå med? Den bestämde unge mannen 
steg in i en garnbod och utan att tveka bad han att få se på några 
yllevästar för fruntimmer.



--Det skall vara västar med ärmar i, tillade han.



Man lade fram en packe ylleplagg på disken.



--Ja, de kännas ju tjocka och bra, sade han gillande, i det han med 
kännaremin grep och vände i dem. Det var som om han aldrig i sitt liv 
gjort annat än köpt fruntimmersvästar. Herr Tobiassons beundran var i 
stigande.

--Det skall vara åt vår piga, förklarade den 
unge mannen, vänd till den gamle.



Och han syntes icke villrådig. Han tog ut en väst, svart och röd, och han 
fick den inlagd i ett papper, och det var alldeles som ingenting för 
honom.



Så gick man.



I dörren tvärstannade herr Tobiasson. Han vände sig hastigt och sade 
hänsynslöst:



--Får jag också en av de där tjockaste; en av dem med ärmar i.



Han fick den inlagd i ett paket, betalte och gick ut till brorsonen, som 
väntade på trappan.



Herr Tobiasson var belåten. Kan man tänka sig en sådan tur ! En ylleväst 
hade han aldrig kunnat tänka på av sig själv. En ylleväst med ärmar i, det 
var just det som behövdes. Nu skulle hon icke behöva gå och frysa på stök- 
och bakdagar.



Jaha ja ! För det var så likt honom: väga, begrunda, ångra, föresätta sig 
med en den vidlyftigaste omständighet, och så i ett ögonblicks överilning 
gå bort och göra just det han föresatt sig att icke göra. Hade han icke 
nu slängt ut penningar igen. Fyra kronor ! Två operor hade han kunnat få 
höra för det. Men han var ett fä. Därför skulle han få sluta på 
fattighuset, utan några operor.



*



Måltiden var slut, granen hade varit tänd, barnen hade fått sina gåvor, 
och nu satt man och rökte i herrns väl ombonade arbetsrum.



Flickan, som var yngst av de två, hade somnat på soffan, omgiven av sina 
leksaker, och pigan hade burit henne bort, alltjämt sovande. Men 
pojken var ännu lika vaken som någonsin och sprang omkring på golvet, 
ridande på en käpphäst och smällande med en piska.



I en bekväm skrivstol satt herrn, med fötterna vilande på en av de 
utdragna lådorna i sitt skrivbord, och nära honom, med armbågarna mot ett 
litet sybord, satt hans unga hustru, åhörande honom m ed livligt intresse, 
ehuruväl han blott hade att förtälja saker, som borde vara henne gamla och 
välbekanta, nämligen hans första bekantskap med henne själv, hans 
obetänksamma frieri och allt som däruppå följt. Väl hade det varit ett 
vågstycke att gifta sig på så små inkomster, men det tycktes gå bra, och 
man hade icke ångrat sig. Härvid sågo de två på varandra med leende, 
menande blickar, och herr Tobiasson fick det intryck, som vore de 
uppfyllda av en oändlig tacksamhet emot varandra för någonting.



Utsträckt i värdens Voltairestol och med cigarrkoppen på dess klaff, satt 
han och betraktade den lilla interiören med en skygg, välvillig 
nyfikenhet.



Egentligen var det mycket få äktenskap herr Tobiasson sett, men att det 
fanns lyckliga och olyckliga sådana, det visste han. I de lyckliga smektes 
man-- och det gjorde honom skamsen, ty smekningar voro förbjuden frukt, 
som det var en fräckhet att plocka mitt för allas näsa--i de olyckliga 
trätte man, och då var det säkrast att hålla sig på avstånd.



Att bli så där handlöst inkastad i två unga människors hemliv, gjorde 
därför ett underligt intryck på honom. Det fanns någonting så naturligt 
och otvunget hos dem, deras vänlighet hade en själsfinhet, som var ny för 
honom, och deras vardagsspråk var så kamrat likt, att han kände sig 
hemmastadd som i en krets av sina studentskyddslingar.



Med sin gammalmansnyfikenhet granskade han deras ansikten, och han fann i 
dem intet, som tydde på slitningar, ingenting, som ingav oro, farhågor 
eller medlidande; endast trygghet och tillfredsställelse. Särskilt slog 
detta honom hos den unge mannen, och han kunde icke låta bli att jämföra 
honom med sig själv. Pinades han månne av denna känsla, som var herr 
Tobiassons livsplåga, den, att antingen göra orätt mot sig själv eller mot 
andra? Säkerligen icke. Det måste finnas någonting inom honom, som satte 
jämvikt i det hela.



Medan denna tankegång flöt fram som en stilla underström, satt den gamle 
och lyssnade till den unges berättelse om de små händelser, som bildat 
hans och hans följeslagerskas levnadsöde.



Pojken sprang omkring, lekte för sig själv, slog med sin piska och 
småpratade, som om han haft någon till sällskap.



Attraherade av rörelsen, följde herr Tobiassons ögon hans lek, i början 
tanklöst, men småningom med vaknande intresse.



För den gamle enstöringen var denna människa i tillväxt rent av ett 
fenomen. Om barn visste han lika litet som om äktenskap: unga studenter 
och gamla ungkarlar hade varit hans hela umgänge.



Visserligen var han van att gå på gator och i promenader möta sådana små 
kräk, vallade av mödrar eller barnflickor; han hyste en viss vördnad för 
dem, som för någonting av en djup och hemlighetsfull betydelse, men 
därjämte som för något, vilket var honom okänt, som en främmande kult. 
Barn voro det upp växande släktet helt enkelt--den kommande 
generationen-- och bestodo för honom egentligen icke av individer. Han 
skulle lika litet kunna känna dem åtskils, som han kunde känna det ena 
myrägget från det andra.



Att kvinnor vårdade barn var lika berättigat, som att myror släpade sina 
otympliga larver omkring i solskenet; men att detta på något sätt kunde 
röra en man, det hade aldrig fallit honom in, därför hade han aldrig känt 
den ringaste lust att närma sig en av dessa tjocka, kringrultande små 
människolarver.



Tvärtom; han gick ur vägen för dem.



Vad som först fäste hans uppmärksamhet vid den lille var, att han i det 
rundkindade ansiktet trodde sig märka ett spel av skiftande själsrörelser, 
vilka han aldrig skulle ha tillskrivit en så outvecklad varelse. Den lille 
hade kommit underfund med, att han var föremål för uppmärksamhet, och med 
detsamma var hans sätt att uppföra sig alldeles förändrat; det hade kommit 
en viss tillgjordhet, man skulle kunna säga medvetenhet däruti.



Efter att först med en min av otillgänglig misstro ha hållit sig på 
avstånd, började han nu komma närmare, men alltjämt under en antagen 
likgiltighet, som tog sig utomordentligt komisk ut. Vana som föräldrarna 
voro vid honom, gåvo de ej akt på den lilla komedi, som spelades så att 
säga mellan kulisserna. Det var barns vanliga sätt och ingenting att fästa 
sig vid.



Men herr Tobiasson var ända till häpenhet förvånad. Detta måste vara ett 
alldeles märkvärdigt utvecklat barn, ett riktigt litet underverk. Skulle 
föräldrarna icke ha märkt det! Denna varelse i sin av stubbade kolt 
och med sina tjocka små ben var ju en sannskyldig människa, redan utrustad 
med den mänskliga naturens egendomligheter, själsskiftningar, ja, själva 
dess små narraktigheter. Herr Tobiasson skulle ha haft lust att i 
övermåttet av sin rörelse ropa: han tänker--han tänker bestämt! Men han 
blygdes. Föräldrarna sågo ut, som om det hörde till det dagligdags 
vanliga; herr Tobiasson fruktade att icke kunna göra sig begriplig för 
dem. De måtte icke ha blick för sådant.



Men i tysthet erfor han den mest naiva glädje. Det var som om han gjort en 
upptäckt, vilken var så häpnadsväckande ny, att han ännu icke vågade 
anförtro den åt någon, och han kände därjämte ett slags natursamband 
mellan sig och den lille. Denna känsla gav intryck av rikedom och fullhet; 
det var som om synkretsen vidgats omkring honom.



Ålderdomens kärlek till de små hade vaknat med ens: -- individens 
instinktiva kärlek till sitt släkte. Herr Tobiasson skulle timvis kunna 
sitta och se på denna lilla lustiga figur. Här tycktes vara ett outtömligt 
fält för iakttagelser.



Den lille sökte låtsa som om han icke det minsta frågade efter den gamle, 
men på samma gång spejade han efter om ej denne skulle vara hågad att taga 
första steget till ett närmande. Allt oftare strök han förbi under sin 
lek, nästan snuddade vid, drog sig undan, som om han fruktade att bli 
fasthållen, men gjorde allt för att utmana till ett attentat i den 
riktningen. När icke detta hjälpte, småmyste han glimtvis med en min av 
hemligt förstånd, och så bar det av igen i sicksack och krumbukter, som 
när en hare skall förvilla spåret.

Herr Tobiasson samtalade under allt detta, hörde och svarade, men 
hela hans intresse följde den lille. Om man tordes lyfta på den där trinda 
bytingen? Om han skulle skrika vid det? Tro han kunde vara tung?



Herr Tobiasson fick ett begär att lyfta honom-- ett alldeles omotiverat 
och oresonligt begär, som inom ett par minuter vuxit till passion.



Han måste lyfta honom, han måste känna, om han kunde vara tung.



Utan ett ord och utan ett leende--ty han kände att detta var ett 
experiment, som fordrade den utomordentligaste djärvhet och 
kallblodighet--sträckte han sig fram, grep treåringen, lyfte honom rakt 
upp ungefär en aln från golvet och satte honom därpå genast ned igen, 
precis på den fläck, där han tagit honom.



Jo, han var tung, förtjusande tung, alldeles hänförande tung--tung som en 
människa, ja, nästan som en klump.



Herr Tobiasson hade rodnat starkt av ansträngning eller sinnesrörelse.



Pojken stod stilla ett ögonblick och såg på honom ur ögonvrån, allvarsamt, 
forskande. Han betänkte sig synbarligen på hur han skulle upptaga dessa 
preliminärer för en närmare sammanslutning. Så gnäggade han till som en 
häst, galopperade bort i rummet och låtsade som om ingenting hänt. Modern 
såg efter honom med en beundrande blick, men herr Tobiasson syntes 
fullkomligt oförändrad och samtalet fortgick som förut.



Inom några minuter hade den lille emellertid åter börjat närma sig, i små 
avsatser och med många krumsprång, uppbjudande alla sina småkonster för 
att locka den gamle till att förnya manövern. Men då detta icke 
ville lyckas, befanns han till sist stående 
alldeles stilla vid herr Tobiassons ena ben, tungt lutande sig in däremot 
och med sin ena knubbiga hand vilande däröver. Inviten var tydlig.



Herr Tobiasson tog denna lilla hand i sin, och det fick ske; efter ett 
ögonblicks betänketid lyfte han hela den lille herrn upp i sitt knä, 
läggande sin arm om en tjock liten midja, och även detta fick ske; ett 
tänkande litet ansikte vände sig till och med om, och ett par blåa 
barnaögon sågo in i det gamla ansiktet.



Det kändes så underligt, så underligt! Det blev så varmt kring hjärtat, 
det steg som en fuktig vårvärme genom bröstet, det ville välla upp som en 
våg och strömma ned som ett regn över skrynkliga kinder, men det löste sig 
i ett leende, som likt solsken strålade ned över den lille och lyste upp 
hela det fårade anletet.



Den unge familjefadern tvärtystnade. Det fanns något i denna grupp, som 
tilltalade själva hans skönhetssinne, och driven av ett plötsligt infall 
sade han:



--Willy, kyss farfar.



Ordet kom honom i munnen, nästan utan att han tänkte på det.



Den lille såg ett ögonblick på den gamle, liksom prövande, så stödde han 
händerna mot hans bröst och vände med allvarlig min sin ljusröda, fuktiga 
barnamun upp emot honom. Den gamle böjde sig ned och kysste den så lätt 
som en andedräckt.



--Liten får aldrig se någon annan farfar, sade den unge mannen, pappa fick 
inte leva så länge, att han kunde få se några barnbarn, han--stackaren! 
Men så borde det ha varit: farbror skulle ha haft barnbarn nu.



Det uppstod en paus. Gubben lade undan sin cigarr, som var nära 
utrökt, och som han glömt att hålla eld på.



Ja, så borde det ha varit, klang det genom hans sinne. Han borde ha varit 
en gammal farfar nu, med barnbarn på sitt knä. Men han hade sprungit över 
en länk i kedjan . . . Farfar ? Hur egendomligt det lät! Det var blott ett 
oskyldigt skämt, men det kastade ett ljus över hans förgångna liv.



För första gången slog det herr Tobiasson, att det aldrig funnits 
någonting över- och underordnat i hans förhållande till människorna. Han 
hade känt samma förpliktelser mot alla och hade därför aldrig kunnat räcka 
till för dessa oproportionerliga krav. Det var denna bristande förmåga i 
att över- och underordna, som hindrat den inneboende kärleken i hans natur 
att slå ut i blommor, hindrat den att förtätas till frukt och kärna. Det 
ena förhållandet hade förkvävt det andra utan att självt äga förmåga av 
utveckling.



Medan herr Tobiasson satt och kom in på dessa funderingar, hade frun gått 
ut efter kaffet som hon nu själv kom in med och ställde på det lilla 
bordet, under det mannen viktigt sysslade med att draga korken ur ett 
likörkrus.



--Farbror får inte tro, att vi under vanliga förhållanden äro så här 
överdådiga, sade han glatt, med omsorg knackande på lacket, runtom, men om 
julen kan man väl få lov att glömma sin vanliga sparsamhet... Fram med 
likörglas, hustru! Vilken doft! lo, jag vet, att du förstår dig på 
det--läckergom! Han log upp emot hustrun, som stod och ordnade koppar och 
glas på kaffebrickan, för att kunna rymma allt.



Herr Tobiasson satt och såg på sin brorson, stadigt hållande sin arm 
kring den lille. Denne »familjeförsörjare» var en bild av hälsan. Hans 
figur började redan runda sig så smått, men endast som i ett övermått av 
välbefinnande. Kände h a n det kanske, när han gav åt de sina, som om han 
tog ifrån andra ? Aldrig! Han var på det klara med vad som för honom var 
över- och underordnat. Här fanns det inga slitningar mellan ensidig egoism 
och ensidig självförglömmelse, här fanns regulatorn: familjen. Det som för 
herr Tobiasson varit så oförenligt -- egen fördel och välviljan mot andra, 
det sammansmälte här så naturligt, det begränsades så välgörande. Han 
undrade över att han aldrig sett äktenskapet från samma sida som nu. Det 
fanns ju en helt annan betydelse i det, än det som han drömt om.



Den gamle herrn försjönk i sina tankar, som han så ofta brukade göra; hans 
blick blev frånvarande och han gav icke akt på, att brorsonen, sedan han 
slutat sina bestyr med likörkruset, nu satt och betraktade honom.



Över detta godmodiga unga ansikte med sina stora mustascher och sina 
vänliga ögon hade det lagt sig ett innerligt deltagande. Hans eget hjärta 
var så rikt och fullt, nu rörde honom fattigdomen i den gamles liv på ett 
annat sätt än förr, då han själv var en glad student, som njöt av den 
smula hemtrevnad enstöringen förmått skapa omkring sig. Hur grått hade ej 
håret blivit! Hur fårat detta hederliga, hjärtegoda ansikte ! Han lade sin 
hand på hustruns arm, och hennes ögon följde riktningen av hans blick.



--Man kan se hur van farbror är att vara ensam, sade han, och rösten var 
mjukare än vanligt, den där inåtvända, koncentrerade blicken är så 
typisk för dem, som äro hänvisade åt sig själva.



Som med len hand väckte orden den gamle ur hans grubbel. Han såg upp, och 
de rörliga dragen jämnade sig till ett vänligt leende. Vilket vackert 
patriarkhuvud det var i alla fall!



--Ja; och därför skall du ha tack, att du drog mig hit, sade han, av mig 
själv hade jag nog aldrig kommit.



Hans tack var uppriktigt. Det fanns något hos dessa unga människor och i 
deras sunda vardagslycka, som verkade helande på hans sönderreflekterade 
sinne och som gav honom något av den sinnesro, han så länge längtat efter. 
Och så låg det något i att känna denna varma, mjuka lilla kropp i sina 
armar, som kom hans spridda medkänslor för allt levande att samla sig -- 
samla sig i kärlek till detta lilla barn, som likt en skjuten fågelunge 
hängde på hans knä, med det silkeshåriga huvudet tryggt vilande mot hans 
bröst.



--Han sover! viskade modern och böjde sig ned för att se in i det finhyade 
ansiktet, han är trött, han har somnat. Se hur rart han sitter hos 
farbror!



Farbror bejakade utropet med en nick -- högtidlig, viktig, nästan 
andaktsfull.



Man log mot varandra och gick på tå. Unga frun satte en kopp i herr 
Tobiassons lediga hand, och man serverade honom där han satt, för att han 
ej skulle behöva resa sig. Man drack kaffe och man pratade halvhögt. Herr 
Tobiasson log och nickade, men var sparsam med svaren. Kunde man vänta, 
att han skulle svara, upptagen som han var av en så maktpåliggande 
funktion! Då och då såg han med kärlig omsorg ned på det blonda 
huvudet, som viljelöst och tyngt av sömn låg mot hans bröst.



Frun antydde, att pigan skulle komma in och taga den lille, han kunde vara 
till besvär. Men herr Tobiasson sköt fram sina läppar, så att hakan 
plattades in till ett intet, och drog samman hela sitt gummiansikte till 
en enda protest, på samma gång han myndigt avvärjande viftade ett nej i 
luften med sin lediga hand.



Och man höll av herr Tobiasson för det, man var förtjust i herr Tobiasson; 
han var rent av idealet för en grandonkel.



Man drack sin likör med känslan av att bilda ett heligt litet 
frimurarelag.



Till sist måste ändå lillen bringas till kojs, och pigan kom på tröskeln.



--Kan inte jag bära honom? vände sig herr Tobiasson blygt frågande till 
den unga frun.



Hon nickade jakande och pigan fick en vink att försvinna.



I täten gick frun och öppnade alla dörrarna, ända till sängkammaren, efter 
kom herr Tobiasson med små otympliga steg, av vilka vart och ett --under 
hans ivriga försök att gå på tåspetsarna --kom honom att göra en så 
eftertrycklig knyck med överkroppen, att det behövdes en kärnsund 
barnnaturs allra beundransvärdaste sovgåvor för att icke väckas därav. 
Sist kom den unge familjefadern, stolt över att av egen tillskyndelse ha 
skaffat denna pärla av en farbror in i huset.



Så blev den lille avklädd, stycke för stycke, beundrad och tillbedd, och 
när moderns händiga fingrar lyckats få honom -- ännu sovande -- iförd 
sin långa nattskjorta, som lik en dopklänning hängde ned över 
fötterna, då såg man på varandra med vädjande blickar, och han lades sakta 
ned på kuddarna, täcket höljdes över honom, och man skulle gå. Nattlampan 
stod och brann på en liten hylla, kastande ett matt sken över rummet.



Modern kysste den röda lilla kinden, som lyste lik en finhylld frukt ovan 
lakanets kant, fadern kysste den, och, övervinnande sitt hjärtas skygghet, 
böjde herr Tobiasson sina stela gamla knän vid bädden, tog den dunvarma 
lilla handen och tryckte den mot sina ögon.



Han älskade detta lilla barn som han sett först i dag. Han älskade det så, 
som endast en, den där känner sig gå bort ifrån livet, kan älska den, som 
inträder däri.



Och så gick herr Tobiasson från lyckliga människor hem till sitt lilla 
ungkarlsbo, bärande sitt paket under armen. Och fast ingenting yttrats, 
var den bortgående lika på det kiara som de kvarblivande med, att nästa 
inackordering den gamle skulle söka måste bli just hos dem.



Ännu då han kommit hem, fått tänt i sin sängkammare och börjat kläda av 
sig, var han endast upptagen av två ting: Ludvigs pojke och Tildas 
ylleväst.



Han hade haft tamburnyckel med sig och själv öppnat; hon skulle således 
icke få sin gåva förrän följande morgon. Hon skulle säkert komma in och 
väcka honom med kaffebrickan. Ja, och så skulle hon se paketet! Nej, han 
ville gömma det riktigt väl, så att hon ingenting anade förrän han räckte 
henne det mjuka plagget. Hur han kände dess värme genomströmma sitt sinne 
! Nu skulle icke den slitna klänningen spöka 
för honom på alla kalla dagar. Men var skulle han gömma sitt paket ? Här, 
under huvudgärden. Det var ypperligt. Och så skulle han ge henne det och 
försöka att icke blygas över sin egen vänlighet, och icke kraxa bort sin 
välmening med en sarkasm. Han skulle vara enkel och naturlig som dessa 
människor han sett i kväll.



--Aa! drog han ut med långt välbehag och kastade sig i sin säng, efter 
gamla vanan så handlöst som en fallande stock, och han såg på ljuset ett 
ögonblick, frånvarande, inåtvänt, innan han kunde nännas att släcka det.



Nu låg han i sin säng, den lille --- den lille, som var så tung att lyfta, 
den lille, som skulle växa upp och vara ung och stor, när herr Tobiasson 
låg och blev till intet i sin grav. Den lille, som kanske skulle bli en 
gammal man, också han. Men inte en gammal enstöring: -- en gammal man med 
barn och barnbarn.



Så blåste herr Tobiasson ut sitt ljus och somnade själv som ett barn från 
sin julglädje: somnade från tanken på den lille, och med Tildas ylleväst 
under sin huvudgärd.



9 FÖRBRYTARBLOD.



Sommarkvällen stod stilla och lugn, svepte ett vitaktigt flor kring alarna 
i kärret, tätnade till en skymning mellan ekarnas stammar och blev nästan 
till mörker inibland snåren av hassel och hagtorn, men över skogens 
ödslighet sträckte sig lövvalvet i ljusare grönt, utan att röras av en 
vindfläkt.



I skogsbrynet satt en man på ett kullstjälpt kalktråg; han satt som om han 
väntade, och hans blick vek icke från den lilla gångstig, som från gården 
lopp utmed gärdesgården och ett stycke från stället där han satt vek in i 
skogen.



Det var en jordarbetares tunga hållning och breda axlar, det var slättbons 
drag av liknöjdhet kring den stora munnen, men det låg skogsbons instängda 
lidelsefullhet i dessa ögon, som hopknipna under de tjocka, rörliga 
ögonbrynen stirrade framåt mot den tomma gångstigen. Den yttre lojheten 
dolde här något av brottets, av passionens rasmärke, och de öppna men fint 
formade näsvingarna voro känsliga som en fullblodshästs näsborrar.



Det fanns en röd, svettig rand på den låga pannan, dit solbrännan ej 
sträckte sig, och han hade strukit mössan tillbaka på nacken, så att det 
fuktiga håret stack fram under skärmen likt en pudels sammantovade  
ragg. Då och då strök han med ärmen över haka och mun, som om svetten 
trängt fram alltjämt. När han blev trött av att stödja sig mot ena knät, 
bytte han blott om ställning, så att det blev den andra armbågen och det 
andra knät, som fick bära tyngden av hans överkropp. Det syntes ingen 
otålighet, ingen sinnesrörelse i hans ansikte, endast detta uttryck av 
tillbakaträngd smärta, som kom munnen att synas ännu bredare än eljest och 
gav än mer skärpa åt den krökta näsan samt den alltför starkt utvecklade 
hakan.



Skymningen blev djupare och luften fick en kyla som av dagg, men han--som 
satt där--kände det icke; han strök lika ofta över sitt ansikte, och 
svetten pressades fram lika oavbrutet.



En dräng kom gående ut från gården, men vek av nedåt ängen och följde icke 
gångstigen. Den ensamme böjde sig åt sidan, så att han doldes av den 
buske, vid vilken han satt, men det var överflödigt: drängen hade icke 
sett åt det hållet.



Natten blev kallare, och bakom den väntande hade månen börjat stiga upp, 
dold av skogen. Det var sent, och varje ljud hördes långt borta ifrån med 
en underlig tydlighet--en hunds långdragna tjut inne från byn, eller 
skällan från någon ko i skogen. Eljest sov allt --allt som var vaket om 
dagen eller som icke gick på förbjuden väg.



Den ensamme steg tungt upp och gick fram emot byggnaden. Han gled utmed 
väggen och stannade under ett fönster. Han betänkte sig ett ögonblick. Det 
harmade honom så, vad han nu gjorde. Varför kunde han inte gå till 
dansbanan i stället -- dricka och sjunga och hålla nojs med flickorna ? 
Varför kunde han inte bry sig om dem, hellre än om henne?

Det fanns många nog, som han blott behövde räcka ut sin hand efter.



Med en känsla av skam sträckte han sig upp och knackade på rutan.



Hans hjärta gav sig till att bulta. Det var som om han tagit emot stryk 
och som om alla människor sett honom göra det utan att slå igen; men han 
knackade ännu en gång, starkare än den första. Skulle han göra sig till 
var mans narr, så var det väl inte värt att blinka vid det!



Han höll just på att knacka för tredje gången, då han märkte en rörelse 
därinne. Han såg upp; någonting skymtade innanför rutan. Han kände genast, 
att det icke var hon, och han ordentligt krympte sig av förödmjukelse, men 
hade han sagt A, måste han säga B och taga emot vad som skulle komma.



--Är det du, Per ? sade en kvinnoröst, och fönstret öppnades på glänt.



--Ja, det är jag, svarade han tvärt och motvilligt, utan att tillägga 
något.



--Anna är inte hemma, och jag tror knappt, att hon kommer hem förrän 
dager, svarade rösten i blid ton och fönstret stängdes. Han hörde ett 
återhållet fnissande därinifrån.



Det var som om blodet runnit ut i huden och stuckit honom med hundrade 
nålar, det flög upp i ansiktet med en flammande hetta, och det slog som 
hammare i alla ådror.



Varför hade han frågat ? Borde han icke vetat svaret förut! Borde han 
icke? Och varför slog han icke Malena i det skadeglada ansiktet?--slog 
henne med knytnäven så, att blodet frustade ur näsa och mun ! Det skulle 
varit en tröst. Varför hade han icke slagit?

Han såg åt fönstret; det var stängt och jalusien för. Det var för 
sent. Så gjorde han alltid. Men han skulle väl nå dem alla -- alla!



Andedräkten pressade sig fram i sugande drag genom dessa rörliga 
näsborrar; det var som om han uthärdat en smärta, vilken han måste bita 
tänderna samman om för att icke skrika.



Så började han gå framåt gångstigen; benen hittade vägen av sig själva, 
som hästar utan körare. Han var icke med, han visste icke om han gick 
eller stod, hans tankar voro hos henne, som skulle komma hem när det blev 
dager, som skulle skratta--också hon-- när hon fick veta, att han varit 
där. Och hon var icke ensam. Han tyckte, att han hörde dem viska och 
skratta, skratta var gång de nämnde hans namn. Och de kunde icke tala om 
annat än honom, det föll honom aldrig in att de kunde tala om annat. I 
morgon skulle de endast göra sig dess mer lustiga, sedan de fått veta, att 
han gått ända fram till gården och sökt henne förgäves. Och han skulle få 
stryka ensam omkring i skog och marker, ensam som en utestängd hund.



Men han skulle märka dem ! . . . ge dem ett märke för livstiden.



Märka? Ja. Och komma på fästning för det, och sitta där inspärrad, 
medan...



Nej, var han inte bunden till händer och fötter och dömd att bli var mans 
narr! Det kom en maktlöshetskänsla över honom; han skulle velat gråta som 
ett barn--gråta och kvida.



Han ville sälja sin själs salighet för detta enda: att ha henne för sig 
ensam, äga henne för alltid, taga henne bort ifrån alla andra . . . Men 
inte det skrattet ! . . . Det, som hon aldrig kunde låta bli, detta tysta 
skratt, liksom en fågels kvitter, och som gjorde, att han aldrig 
kunde tro henne.



Han hade alltid väntat, att det skulle gå som nu. Just d e t var det, som 
gjort, att han fått henne så kär. Ty när hon gick ifrån honom, var det som 
om han aldrig skulle få se henne mer, och när de träffades igen, var det 
som om han sett någon uppstå från de döda; det var som ett himmelens 
under, det var att bli glad åt så att han icke visste till sig.



Och han tänkte på, hur mången kväll han gått nere vid spången i det 
daggiga gräset, väntat och lyssnat--förgäves ibland--timme efter timme; 
hur han nästa morgon gått tung och trött till sitt arbete i den tanken, 
att nu var allting förbi, och hur han så kunnat möta henne på vägen, rent 
av en händelse, sett henne komma där så fin och lätt i sin snygga 
bomullsklänning och med en ljus duk på huvudet, och hur hon skrattat bort 
alla hans klagomål och lovat komma en annan gång i stället. Och så samma 
historia om och om igen. Och denna tungsinthet, som växt och växt tills 
den var ett omåttligt lass att draga på ! Han tyckte, att hela världen var 
bara ett träsk, där han sjönk djupare ned för varje steg, medan hon på 
lätta fötter sprang honom förbi över tuvorna.



Aldrig hade han hållit så av någon människa, icke av sin mor en gång, och 
ändå tyckte han, att han skulle låta henne gå, om hon blott ville säga 
honom, att hon var glad för den tiden de haft tillhopa, och att hon icke 
hållit honom för narr.



Men tiga och gå! Låta honom vänta och fråga och våndas och plåga sig med 
tomma, onyttiga tankar . .



Han hörde någon komma, och gled därför hastigt 
bakom ett träd; det kunde vara d e. Och gömd 
skuggan såg han dem gå förbi med armarna kring varandras axlar. Det var 
hon som talade -- viskande lågt. Den ensamme mannen böjde sig framåt likt 
ett lurande djur, men han kunde icke uppfatta ett ord av vad som sades. 
När de kommit längre bort, nåddes hans öra av detta låga, herrskapslika 
skratt, med vilket hon kunde tvinga honom ned i ett råtthål. Det var 
således om honom de talade ! Detta skratt kunde icke gälla någon annan. 
Det var han säker på.



Ja, ja, ja; nu var det förbi. Han kunde gråta och be; och hon kunde 
skratta. Han kunde säga, att han ville ta livet av sig, och hon skulle 
skratta ändå.



Men om han gjorde det! Då skulle hon få känna ånger och ångest... Han var 
väl inte den förste som tagit livet av sig för kärastesorg !



Han fortsatte sin väg och tänkte på, hur det skulle gå till. En tömsträng 
med en snara som lopp lätt, det var allt som behövdes.



Och sedan han var borta ? . . . Då skulle hon känna sig dess mera fri.



Han stannade tvärt. Det rörde sig i hans blod, han visste icke vad. Han 
kände det som om han varit i havsens nöd och velat ge sin själ i Guds 
händer, men nu höll rodret i hand igen och styrde upp emot vind. Lika gott 
om allt skulle gå i kras! Hon skulle icke berömma sig av att ha lekt 
käresta med honom och ha slagit honom fel utan vidare. Han skulle ge bot 
för leken, han !



Stegen blevo raska, och när han kom fram till gården, ville han icke gå in 
i den kvava drängstugan. Han klättrade upp på höskullen, han kunde sova 
där, och där var han ensam.

Han redde sig en bädd i höet och öppnade lämmen ut mot skogen för 
att få mera luft. Och sa lade han sig med kläderna på. Men sova kunde han 
icke, han bara låg och tänkte. Allting var så underligt skarpt och klart.



Han tänkte på sin far -- den gamle med det vargula fängelseluftansiktet 
och de skygga ögonen som tycktes kunna se genom märg och ben.



Skulle han själv gå samma väg? Var det på det sättet man råkade i olycka, 
kom på fästning och blev ohederlig för livstid ?



För far hade det nog varit annorledes; han hade gjort sitt i överilning, 
kanske i fyllan. Men man kunde i alla fall inte komma ifrån det, om man 
hade det i blodet; han såg det nu.



--Det är utsett, sade han tyst. Det fanns två viljor inom honom, och den 
som var starkast var inte hans .



Han låg länge och tänkte -- icke på om han skulle göra det eller ej; han 
bara tänkte för det han inte kunde låta bli, och för det han icke heller 
kunde sova. När han tyckte att natten måste vara tilländalupen, såg han på 
klockan, om det var tid att stiga upp till arbetet. Hon var bara ett.



Så reste han sig och gick fram till den stora glugg, genom vilken man 
stack in höet vid skördetid. Han stödde sig mot brädfodret vid takranden 
och såg ut i natten; man blev så varm av att ligga, och det bultade så 
stickande hett i alla ådror; det var bättre att sta där och få svalka.



Himlen var molnfri, men det var som om stjärnorna icke haft makt att lysa. 
Allt var tungt, dött, stilla.

Han hade förr haft tankar att göra av med sig; han hade haft dem 
första gången när han var en femton års pojke och nämndemannens gråa häst 
brutit benel av sig för hans vårdslöshets skull. Ja, han tog det tungt -- 
allting. Han kunde aldrig tala med någon människa om vad som tryckte 
honom, och vad andra kunde slå bort i gyckel, det gnagde i honom som en 
frätande orm. Han var inte stursk i mun, som de flesta av medtjänarna, han 
var heller inte foglig och lättböjd, som några av dem. När man gjort honom 
orätt, tänkte han alltid på hämnd. Men ännu hade han intet ont gjort. En 
gång hade han tänkt att sätta eld på gården, och en annan gång hade han 
ämnat lägga sig i försåt för husbonden och slå honom ihjäl, men det hade 
stannat vid tomma tankar, och han hade känt det som om han så kunde göra 
eller låta bli; det berodde av honom själv. Men så var det icke nu. Om han 
skulle lida helvetets pina för det, så måste det ändå bli som det var 
utsett: antingen han själv eller hon.



Han blev led vid att stå, och kastade sig i höet. Den som blott kunde 
sova!



En sådan natt, så lång ! Han hade hunnit att tänka igenom hela sitt liv på 
nytt, och allt vad han nu skulle göra, och allt som skulle komma, och när 
han såg på klockan, hade det icke gått mer än fem minuter, och han 
började på nytt med detsamma igen. Till sist var det som om han legat i en 
myrstack, och han ville stöna av vånda, men han kunde icke bli kvitt sina 
tankar, och de ville taga andan ifrån honom. Nej, det tjänade ingenting 
till att ligga. Han ställde sig åter vid gluggen.



Det hände ofta, att han icke kunde sova. Mången natt hade han -- 
liksom nu -- ställt sig att se ut i rymden, ensam med sina onda tankar. Då 
hade himlen stått vid och hög över hans huvud, över hans tinningar hade 
det strukit sval vind, och att inandas nattkylan var som att väckas ur en 
elak dröm.



Icke så nu.



Han såg undrande upp emot himlen, den stod trång och grå som en tilltäppt 
låda. Det han andades in var icke luft: det var någonting ljumt, kvalmigt, 
som gav äckel och som kväljde.



En underlig natt! Det fanns ingenting som levde. Icke ett moln, som drog 
över himlen, icke en fågels pip, icke fläkten av en vind.



Och inom honom själv fanns det något, som han icke kunde komma ifrån, 
något som vuxit sig pösande stort lik en oformlig svamp, något som kunde 
förstöras i dag och skjuta upp större i morgon.



Han hade en förnimmelse av, att något borde kunnat hjälpa honom, men han 
visste också att det icke skulle komma. Det var för sent nu.



Fanns det då ingen hjälp ?



Nej... de skulle skratta alla, eller hålla honom för narr. Ingen skulle ha 
rätta ordet för att lösa det, som band hela världen i denna natt. Alla 
skulle de låta honom gå -- utan att säga detta ord, som han själv icke 
kände.



Hans svalg var svidande torrt, och han led all dödens ångest hundra och 
hundra gånger om, men han stod där så slö och loj, som om intet vore på 
färde. Ty allt var förgäves.



En underlig natt !--Han strök över hårett som var tovigt och vått. Skulle 
det vara grått i morgon ? Skulle han bära märke för hela livet av 
denna natt? Skulle människorna se, att han levat tjugu, trettio år på 
dessa skridande timmar?



Men morgonen kom som om ingenting hänt, och där nattvaket slöt, tog 
arbetet vid. Hans hår var icke grått och hans ansikte icke gult -- likt 
den gamles därhemma-- hans kraft hade icke vissnat bort, och han var 
densamme som i går.



Men alla tankar voro döda, allt liv var dött, det fanns endast ett: 
gärningen. Det som skulle göras. Han själv eller hon. Det kvittade lika 
mycket vilketdera, nu.



Han ville tala vid henne först. Kanske fanns det räddning ännu, men han 
trodde det icke.



När kvällen kom, satt han åter på tråget i brynet av skogen. Han väntade 
tålmodigt, tills han såg henne komma, och först då hon var nära invid 
honom, reste han sig.



--Jösses!... Jag blev så rädd, skrek hon till.



--Du blev inte rädd för mig, du blev rädd för det du går till. Du skäms !



--Vad skulle jag skäms för!



--Jag har någonting att säga dig, sade han utan att bry sig om hennes 
fråga, sätt dig här och låt oss tala. Han visade på kalktråget, där han 
suttit.



Hon svarade ej.



--Du har varit tillsammans med mig så många kvällar, att det är väl 
ingenting att betänka sig pa, sade han strävt.



Hon blev haj. Det fanns något i detta ansikte, som skrämde henne och 
tvingade till lydnad.

--Jag sätter mig här, svarade hon och satte sig på en sten.



Han tog åter plats på kalktråget.



--Du har inte så ont om en fästman nu för tideni började han efter en 
paus.



--Jag tänker det kan göra detsamma vad jag har eller inte har, genmälde 
hon med tvungen sturskhet.



--Såå? Men mig gör det inte detsamma.



Det kom intet svar.



Månen stod bakom skogen, och det kunde icke bli mörkare än det var.



Han satt och såg på henne. Hon såg ut som ett köpstadsbarn, så fin och 
blek. Och allt medan han såg drog sig hans ansikte samman i ett slags 
hotfull smärta. Hon vred sig under denna blick, som stirrade så underligt.



--Jag har väl inte tagit någon städsel på livstid hos dig, sade hon med 
ett försök att göra sig fri från skrämseln, jag har väl lov te göra som 
jag vill.



--Ja, du har, sade han.



--Men du hade allt kunnat komma till Höghultet i lördags ändå, som jag bad 
dig, återtog han efter en paus.



--Nej ! För det skall vara slut nu, sade hon och såg honom i ansiktet.



Han lyfte upp sin hand och strök med avigsidan över haka och mun. Det 
dröjde en stund innan han kom med svaret:



--Men du visste att det var allvar, sade han då.



--Det nyttar väl inte alltid, vad en vet!



--Nej, det nyttar inte, det. Han slog med sin knutna näve på kalktråget.

--Och nu vill jag gå, sade hon och sökte resa 
sig.



--Nej, du stannar! ropade han och stötte till henne så att hon satte sig.



--Jag vet inte vad det går åt dig i kväll, sade hon osäkert.



--Det är det, att nu skall det bli antingen till ett eller till ett annat 
mellan oss.



--Det kan inte bli till mer än ett. Jag går inte med dig mer.



--Men du kan gå med honom, han pekade uppåt huvudbyggnaden, du kan gå med 
Per Ols' Henrik, och du kan gå med andra.



--Du ljuger !



--Gör jag?



Hon reste sig åter, men han kastade henne tillbaka, så att hon måste taga 
för sig med händerna för att icke falla.



--Jesus, vad du bär dig åt ! ropade hon halvkvävt. Hon var nu så rädd, att 
hon skälvde.



Det kom en manlig skugga från huvudbyggnaden och gled in i småskogen på 
andra sidan trädgården.



De hade sett den båda.



--Vad tror du, att en herre, sådan som han, vill en tös sådan som du? Men 
jag vill gifta mig med dig, jag !



--Tack! -- Jag tror vi dröja.



--Och om du råkat i förtret, så skall jag gifta mig med dig ändå, fortfor 
han i en häftig viskning. Den andre kunde vara så nära att han måste höra 
orden, om de talades för högt.



--Och få en svärfar som suttit på slottet ! Det är för fin släkt.

Om han ville slå henne nu, behövde hon blott ropa på hjälp. Men han 
gjorde icke min av det. Han ryckte blott till, som om han själv blivit 
slagen.



--Far gjorde det i fyllan och villan, det vet du, svarade han nästan 
ödmjukt. Blodet kokar lätt över för oss, Bolsätringar, när någon gör oss 
för när. Det-- med far--har varit drygt nog för mig, utan att du behöver 
minna om det.



--Men slikt tvättar en väl inte av sig ändå?



--Det är mycket, det, som en inte tvättar av sig, sen en väl kommit in i 
'et.



--Böndagstexter få vi fyra gånger om året, och det är mer än så det 
räcker.



Nu reste hon sig igen, och han lät henne stå. Men han grep ett hårt tag om 
hennes handled.



--Du hade inte behövt börja, om du inte kunde li' mig! Nu skall du låta 
det bli vid det gamla.



Hon vred förgäves på sin handled för att få den loss.



--Och om du inte kan, fortfor han enträget, så val bara i kväll emot mig 
som du varit förr. Jag blir så underlig i humöret, när jag tänker på hur 
vi två haft det tillhopa... Hur många gånger jag suttit där vid spången 
och väntat... Om du velat tigga hjärtat ur bröstet på mig, så skulle jag 
ha sagt: tag det.



--Jag är nöjd med mindre.



--Du skulle inte tala ur den tonen! Du vet inte vad som bor inom mig.



--Det vore nock inte för rart att veta!



Han hade rest sig. Han bara såg och såg på henne, men hennes blick vred 
sig undan för hans.



Han tyckte, att hon borde känna, hur han hellre ville gå bort och dö 
än göra henne något ont; om hon blott ville mjuka upp honom med ett ord. 
Han tycket att hon m å s t e förstå det. Därför stod han och såg. Men det 
var omöjligt att säga något, vilket hon icke skulle besvara med hån.



--Du är den enda människa jag hållit av, sade han blott, och vi se 
varandra kanske aldrig mer.



--Vill du inbilla mig att du går och hänger dig ? kom det spefullt, och 
hon log bekymmerslöst. Hon visste ju att det bara var skrämskott.



--Det -- eller kanske något annat. Hans röst hade blivit tjock och 
otydlig.



--Då vill jag ge dig ett gott råd, sade hon skrattande och spejade ut 
mellan buskarna efter undsättning, tag ett rep som kan bära en stut, och 
laga så, att det inte finns några knutar. -- Det är så lett när en har 
hängt sig och blir i live.



--Du är inte en människa-- satan!



Det lät som ett dovt slag, när han stötte till, och han hörde ett skri 
liksom genom bruset av ett stort vatten. Han stötte och stötte, han 
fruktade att få höra det skrattet igen -- över dem, som bli vid liv.



Men det blev tyst, så underligt tyst. Det fanns ingen som skrattade mer.



Någon kom springande så att grenar knastrade, och han såg någonting ligga 
på marken.



Där stodo två och stirrade på honom. Det var informatorn och en av gårdens 
drängar, nu kände han dem. Och han blev klar i huvudet med ens.



--Tag mig till länsmannen, sade han och slängde kniven med ett uttryck av 
äckel, men det skall aldrig ångras.

UR MÖRKRET.



I rummet härskade skymning. Från stadens huvudgator ljöd livets oro och 
lade sig som ett ackompanjemang under den dödstunga tystnaden därinne. 
Genom gallret i den höga järnugnen lyste kolelden fram utan att göra 
någonting ljust, endast kastande ett sammanträngt sken över nedre delen av 
ett blont mansansikte, som mot det omgivande mörkret syntes liksom upplyst 
inifrån -- format av en glödande, genomskinligt röd metall.



Mannen satt framåtlutad på sin stol, med händerna sammanknäppta mellan 
sina knän och blicken stirrande i elden. Konturerna av hans figur 
försvunno nästan i dunklet.



I det av draperier skyddade hörnet vid sidan av ugnen var mörkret tätare 
än eljest, och ingenting kunde skymtas därur. Allt hade försvunnit i 
slagskuggans gapande svalg. Men fram ur svalget sträckte sig något, som 
--där en aning om belysning föll på--antydde sig vara en schäslong, och 
en känslig människas nerver skulle från det hålögda mörkret över 
huvudgärden ha rönt förnimmelsen av en skarp blick samt av en lurande, 
onaturligt uppdrivet hörsel.



--Det finns en sjuk punkt i min hjärna, sade en stämma ur mörkret, talande 
långsamt, med sorgmodig entonighet och en altrösts timbre. Den 
uppstod redan då jag var barn, och det är den, som vuxit. Allt som sårat 
och tyngt mig har med sin spets vilat på denna enda punkt; nu är höljet 
mjukt och motståndet brutet.



Mannen rörde sig icke, men hans djupt liggande, kloka ögon blickade 
medlidsamt in i mörkret, varifrån rösten kom.



--Det är som om jag levat i hundra år, fortsatte denna, och nu är jag 
bara det tomma skalet kring det som levat-- ihålig som ett gammalt 
pilträd. Jag tycker, att jag sett generationer komma och gå, jag har sett 
människor födas och försvinna, jag har knutits i förhållanden, vilka varit 
fulla av sav som unga vårskott, men del ha alla fallit till intet som 
frusna blomrevor i en senhöstnatt. Vår och vinter har det kommit efter 
vartannat, och människor se på mig och säga, att jag icke är så gammal som 
de äldsta. Men jag vet, att jag levat som i hundra år. Och ändå blev jag 
aldrig, aldrig vad jag ville.



Som en död massa fyllde tystnaden åter rummet, och livets buller bröt sig 
fåfängt däremot, sjönk så tillbaka och blev till ett dämpat ackompanjemang 
som förut.



--Min far hatade icke kvinnorna, kom det åter med den monotona rösten utan 
klang, det var värre ändå: han föraktade dem. Min mor hade rymt utomlands 
med en tenor och sedan gått in vid teatern. Jag växte upp hos min far; jag 
hade nyss lämnat amman, då vi blevo ensamma, han och jag.



Så länge jag var så liten, hade jag för honom intet kön; jag var inte 
stort mer än en hundvalp. Men jag var ben av hans ben och kött av hans 
kött--det vill säga hans egendom -- och han behövde något varmt och 
mjukt, som kunde trycka sig uppåt honom; han behövde en levande varelse 
omkring sig, som kunde jaga bort ensamheten.



Han var rädd för ensamheten -- min far -- ty då han var ensam, kom det 
över honom svarta griller om en bösspipa in i munnen eller ett rep kring 
halsen--svarta griller, som på en gång locka och pressa ångestsvetten 
fram. Ingenting värmer så mjukt som en barnakropp, intet lugnar som 
knubbiga små armar, och intet ger så drömlös vila som ett barns andedräkt. 
Därför blev Nina sin pappas sällskap, därför sov ha;l med armarna kring 
hennes lilla person, därför intog han sina måltider med henne presiderande 
vid bordet som en allvarsam kvinna, därför red han kring sina egendomar 
med henne sittande över hästens bog. Och därför avgudade Nina sin pappa. 
Hon var liten då, i stubbig kolt; varken gosse eller flicka, bara en 
rultig unge.



Men Nina växte. Och hon fick smal hals och långa armar, hon fick en mun, 
som fällde tänder, hon fick ett par frågande, undrande ögon. Och så såg 
hennes far att hon var en flicka.



Rösten gjorde en paus och mannen böjde sig fram för att röra i kolelden, 
så att glödskenet friskades upp.



--Å, jag var så liten, när det gick upp för mig vad han hade emot mig; jag 
var så liten, att jag inte begriper, hur det var mig möjligt att förstå 
det.



Lekkamrater hade jag inga, min sköterska var gammal och gnatig, allt vad 
jag ägde av tillgivenhet samlade sig kring min far. Barn ha en instinkt, 
som lär dem att läsa i de storas själ och som nästan aldrig kommer dem att 
läsa fel. Och barns sorger äro lika verkliga som 
de vuxnas --- djupa nog att sätta märke för hela livet.



Jag var lik min far, rask och hurtig som han, tungsint och blödig som han; 
lätt att fladdra upp i överretad munterhet, snar att sjunka ned i modlös 
förtvivlan. Vad under att han höll av mig då!



Från det jag var sex eller åtta år, började vi spela vår komedi tillhopa 
-- en barnkomedi; att jag var vad han önskade: pojke. Jag red med honom på 
min egen lilla häst, jag alltog pojkfasoner och lärde mig vissla, jag 
övade mina kroppskrafter, och jag svor smått för att behaga honom.



Den talande stannade av och tycktes leta i sitt minne.



--Jag vet inte säkert, när jag märkte det första gången, detta föraktfulla 
uttryck av en grämelse blandad med äckel, som min fars ansikte och röst 
sedan så ofta kunde antaga, men jag tror att det var en gång, som särskilt 
grävt sig in i mitt minne. Vi voro ute på en ridtur och hade travat 
skarpt. Min far var ivrig och varm, hans ögon svarta och hans näsborrar 
vida. Då han såg så ut, visste jag att han inte skydde något. Vi kommo 
till en bred grav eller kanal och min far sprängde däröver, han vände 
hästen och väntade för att se mig göra detsamma. Min häst var liten, jag 
vet inte om det var hans skull eller min, men han gjorde icke språnget; 
han tvärstannade på kanten av graven. nå lät min far sin häst göra en 
svängning --jag kan se den svängningen ännu i dag! -- och med en enda sats 
flög djuret över kanalen med ett hopp så kraftigt och vigt som en 
vinthunds. Det ryste i min nacke ända ner i hårrötterna, när min far grep 
mig i armen, såg mig barskt in i ögonen och sade:

du är rädd! Sa sade han icke ett ord mer, och han släppte min arm, 
som om han blygdes över att ha förgripit sig på mig. Hans blick strök bara 
över mig och hästen. Jag var klädd nästan som en gosse och red i 
karlsadel, men över sadelbommen låg min mörkblå lilla kjol -- -- --



Då såg jag det i hans ögon, detta, som bröt mig ned, som allt sedan tryckt 
mig till jorden, nej, inte tryckt mig, utan kommit mig att falla samman 
som en tom trasa faller tillhopa -- av sin egen intighet.



Jag fick inte ett ord till förklaring, och jag sade inte heller ett ord. 
Han gav blott sin häst ett slag av ridspöet och travade bort, medan jag 
satt kvar. Jag kände med min hemliga instinkt att han icke föraktade mig 
därför att jag var rädd, utan därför att jag hade rättighet att vara det. 
Jag kunde ju aldrig bli annat än -- -- -- än en av dem, för vilka fegheten 
är en dygd !



Rösten tystnade, därför att den kommit att skälva av lidelse -- skälva med 
samma djupa klang som violoncellens strängar.



--Detta var inte det enda, det var blott det som gav första stöten åt den 
punkt, som sedan skulle komma att ömma för varje vidrörande.



På gården fanns det en vallgosse, en rask, vacker pojke, ungefär av min 
egen ålder. Det hade från det jag var mycket liten varit min fars nöje att 
låta mig pröva armstyrka med denne pojke. Det hade varit min glädje att 
uppbjuda mina yttersta krafter, och jag bröstade mig icke så litet över 
att nästan alltid bli segrare. Men en dag gick det upp för mig. Jag 
släppte mitt tag och blev blodröd som om han slagit mig. Jag såg på 
honom med den ursinnigaste förbittring: Du ljuger -- du är starkare än 
jag!



Och jag gick därifrån, överväldigad av förödmjukelsen över att ha låtit 
bedraga mig så länge, att som nådegåva ha emottagit dessa lättköpta 
segrar, vilka motståndaren skänkt mig, därför att jag icke ens var så 
stark, att det kunde räknas som en heder att övervinna mig.



I de två historierna har du nyckeln till hela mitt liv.



Med ridfärderna blev det slut efter hand och likaså med allt det andra. Vi 
kunde inte längre leka att jag var pojke. Jag blev tyst och stilla, och 
människor sågo med förvåning på detta modfällda barn, som aldrig kunde le. 
Men i min fars arbetsrum hade jag fortfarande mitt älsklingstillhåll. Jag 
hade valt mig en obemärkt plats bakom ett gammalt brännvinsschatull i ett 
hörn mellan skåpet och väggen. Min far hade ännu sina svarta griller så 
fort han var ensam. Jag var honom ett slags skydd emot dem; och jag störde 
honom aldrig.



Han var en fin umgängesman, kvick och en smula elak. Där kom ofta 
främmande till honom, en eller ett par av hans vänner, och det språkades 
vid toddyglaset. Man glömde visst ofta min närvaro, och jag hörde ibland 
saker, som jag icke borde ha hört. Min far var, som nästan varje 
melankoliker, så strängt upptagen av sig själv, att han inte kom att tänka 
på andra; och han gav i dessa samtal fritt lopp åt sitt kvinnoförakt. Jag, 
som ingen mor ägde, ingen mänsklig varelse att hålla av mer än denne 
mjältsjuke pessimist, som jag tillbad--jag lärde av dessa samtal vad andra 
kvinnor icke lära under ett helt liv: jag lärde mig förstå mäns 
tankegång, jag lärde mig urskilja varje skiftning av medömkan och 
ringaktning, som kan gömmas under berömmande eller beundrande ord. Känslan 
av solidaritet och gemensamhet med hela mitt kön vaknade efter hand; och 
vid varje giftigt och förstucket utfall led jag i hemlighet som om det 
varit riktat mot mig ensam.



När jag var tretton år, fick jag styvmor. Hon var en skönhet, icke av de 
statliga, drottninglika, utan av de täcka, oemotståndliga. Hon var mjuk 
som en kanin, hon hade händer så små, att hon begagnade barnhandskar, hon 
log alltid när hon icke grät--och när hon log, hade hon gropar i kinderna 
och visade små vita tänder, lika pärlemor. Hon var idel blidhet och 
förälskelse och hon hade icke en tanke i sitt huvud.



Min far var fåfäng över hennes skönhet; klokskap hade han aldrig gjort 
räkning på. Han valde hennes dräkter, ty hon hade själv ingen smak, och 
han reste med henne på baler. Då hon födde honom den första pojken, sköts 
det med gamla fästningskanoner i glädjen, vinet rann i strömmar genom 
törstiga strupar-- hela godset var på fötter och deltog i glädjen. Detta 
upprepades sedan vart eller vartannat år: samma kalasande, samma 
feststämning. När den var förbi, tog en annan hand om den lille, och 
modern reste på baler igen.



Hon var varken god eller dålig, min nya mamma; hon var bara täck. Hon såg 
ut som ett barn, och hon visste att hon skulle se ut som ett barn, ju 
enfaldigare, dess bättre. Det klädde henne.



Mot mig var hon aldrig elak, men hon gick ur vägen för mig, och det 
föreföll som om jag varit äldre än hon därför att jag aldrig var 
munter och språksam. För övrigt blygdes man över min tafatthet och min 
dumhet; jag fick en guvernant och hölls undan så mycket som möjligt. Jag 
var ännu mer ensam än förr; men därav skärptes min blick. Jag var icke 
avundsjuk på min styvmor: jag kände min far alltför väl. Jag kunde tyda 
varje min i hans ansikte och varje tonfall i hans röst. Det undgick mig 
icke, vilket omätligt förakt där lag under all hans hyllning. Själva hans 
foglighet var förakt. En orättvisa från hustruns sida harmade honom icke, 
ty han hade aldrig tänkt sig, att hon skulle äga förstånd nog att icke 
vara obillig. Han kunde ge efter för hennes nycker med ett leende och en 
kyss på handen, eller han gjorde tvärt emot hennes önskan med samma 
leende och samma kyss på handen.



Hans fördragsamhet gjorde henne till sist inbilsk; hon började skrodera, 
utbreda sig över saker hon icke förstod och prata dumheter. Min far endast 
skrattade smått och lät henne hållas; med en vacker kvinna fick man inte 
räkna så noga.



Men det var som om det föll över mig alltsammans, alltsammans. Allt det, 
som hon icke ens kände, det borrade sig in i mitt sjuka sinne. Jag hade 
lärt mig att se med min fars ögon, jag såg från en mans ståndpunkt, vad 
det vill säga att vara kvinna --vidrigt, vidrigt, en enda olycka alltifrån 
födelsen ! --Jag förekom mig själv som en skabbig hund. Då uppstod denna 
ödmjukhet, som är min karaktärs brännmärke och obotliga lyte. O, den 
fläcken i min hjärna! Hur den blev öm och mjuk, så att varje udd kunde 
tränga in! Vilken fattningsförmåga jag ägde, då det gällde detta 
enda: att förstå det, som för mina medsystrar var obegripligt som 
fåglalåt.



Jag har aldrig varit ung och jag har knappt varit barn.



Det blev ett ögonblicks tystnad. Mannen satt fortfarande framåtböjd och 
stirrade tankfullt in i glöderna.



--Jag kan inte fatta denna intensitet i känslorna hos ett barn, sade han 
sakta. Och jag undrar om du inte överdriver en smula -- nu efteråt.



--Jo, men det kommer sig därav, att allt har bidragit till att göra denna 
punkt ömtålig. Detta vill jag att du skall förstå. Och om du en annan gång 
i livet träffar på en kvinna, som också går och bär på en ödmjukhet som 
min -- denna ödmjukhet, som du alltid velat bortförklara och som du haft 
så svårt att tro på -- så skall du kunna fatta, att den kommer av 
skam--skammen att vara kvinna.



För dig har jag varken varit man eller kvinna, bara en levande varelse; 
och därför kunde du bli min vän. Hade jag i dina ögon varit en kvinna, 
skulle också du ha föraktat mig.



Han flyttade sin stol ut ur glödstrimman, närmare hän emot schäslongen; 
och ur mörkret hämtade han upp en fin, sjukligt mager hand, som han sakta 
tryckte sina läppar emot, utan ett ord. Hon förstod meningen och hon 
tackade honom med en liten strykning ovanpå hans hand, innan hon drog sin 
egen tillbaka.



Så fortsatte hon åter att berätta med sin sorgmodiga, brutna röst.



--Jag kom ut i världen och jag såg på kvinnorna  
just så, som min far hade lärt mig. Min syn hade en onaturligt uppdriven 
skärpa; icke ett fel eller lyte undgick mig. Det fega, det falska, det 
småsinta... alla små lumpna egenskaper fann jag hos kvinnorna i så mycket 
högre grad än hos männen. Jag var icke blind för männens fel; men i själva 
felen låg det som oftast något av karaktär; det var icke det utvattnade, 
blodlösa intet, som hos kvinnorna. Hos männen gällde duglighet, 
arbetsförmåga, företagsamhet, sanningskärlek, hederlighet; för kvinnorna 
var allt detta ingenting jämfört med detta enda: att aldrig synda mot 
konvenlansen. Blev en man mindre hederlig för det han hade en eller annan 
liten erotisk synd på sitt samvete ? Nej. Men för en kvinna var detta 
allt.



Och skulden ligger inte hos männen--som man sagt -- utan hos kvinnorna 
själva, i deras feghet, deras brist på karaktär. För kvinnorna själva är 
den yttre ärbarheten-- skenet-- allt. Deras dygd sitter inte i karaktären, 
den sitter utanpå, som märket på ett husdjur. Därav denna solidaritet med 
hela köket, som kastar ansvaret för e n kvinnas handlingar över på alla. 
Hon betraktas inte som individ; hon är bara en del av sitt kön. Hur har 
jag inte erfarit det ! Jag, som kände det, som om alla de andras skulder 
vilade på mig ensam, som om min ödmjukhet vore ett försoningsoffer för 
alla de andras inskränkta, blinda inbilskhet, härsklystnad eller 
själviskhet ! Min hjärna hade sin sjuka fläck, och allt vad livet gav mig 
av stoff gick till näring åt denna enda punkt.



Min far ville inte att jag skulle bli en gammal mö, och så gifte han bort 
mig Jag visste, att enda medlet för en kvinna att lyfta sig till 
högre samhällsrang var att gifta sig med en man, som stiger. Jag gifte mig 
och jag steg --steg när jag gav kärlekens tecken åt en man, som var mig 
mer vidrig än en krälande, mångbent larv. Jag var vacker på den tiden 
----det är länge sen. -- Att vara vacker och ung är det enda som inte är 
skam för en kvinna. Min man var ärelysten och hall ville fram; och för att 
komma fram behövde han andra, e n annan åtminstone, och denne ene besökte 
oss ofta. Han var vår vän, sågs utomhus i sällskap med min man och var 
inomhus sällskap åt mig. Jag tyckte om honom; mitt dagliga liv var en 
maskerad för att icke visa hur mycket. Min man var 'glad' -- det heter 
visst så. Och på två år kan man hinna bli mätt på en kvinna. Så kom 'den 
andre' en dag och ville ge mig en gåva, en gåva så dyrbar, att en brudgum 
knappt väljer en sådan åt sin brud. Jag sade nej och jag sade det med 
skräck. Jag var utom mig och jag förnärmade givaren.



Min man fick höra det på omvägar. Och vet du vad han gjorde ? Han grep mig 
om armen och sade: Du stöter honom med ett nej. Tag emot. Du har rätt att 
säga, att det kommit från mig.



Så gick det till att jag drog över mig skammen att vara en frånskild 
hustru. Jag kunde inte tåla att bli betraktad som en handelsvara, att man 
schackrade med mig som med en utnött klänning. Därför kom skammen över 
mig--skammen att vara en hustru utan man.



Allting är skam hos en kvinna, ty hon är ingenting för sig, hon är bara 
en del av sitt kön. Jag arbetade bland män och de kallade mig könlös och 
hånade min kyla. Jag trodde nästan själv att jag var ett neutrum, 
och även det var skam. Jag fruktade att där skulle växa skäggstrån på min 
haka, och dem skulle männen håna. Men så kände jag en dag, att jag var 
kvinna, ty jag älskade.



Det var som att hela sitt liv ha vandrat på uppblötta, förtrampade vägar i 
mulet vinterdis med en känsla av att aldrig ha sett våren och att man 
aldrig skall få skåda den -- -- och så en dag se solen bryta fram och 
finna att allt har spirat och grott under det våta diset, att det nu skall 
bli grönt och att blommor skola slå ut -- -- i sol, sol!



Jag ville ha gett mitt liv för att kunna bli hans vän, men det kunde jag 
inte bli -- bara hans väninna... Hör du vilken otäck klang det ordet har: 
hans väninna ! Där klibbar skam och misstankar vid det !



--Det plågar dig att tala, sade mannen och hans tonfall var som 
genomdränkt av medkänsla. Han tog ännu en gång hennes hand och kysste den 
stilla, nästan ödmjukt, utan ett ord.



--Å, låt mig tala ut en gång, fortfor hon. Jag har tegat och tegat år 
efter åt, årtionde efter årtionde, generation efter generation, tycks det 
mig -- och nu är det som om jag vore hela kvinnosläktet. Jag är så gammal 
som Ahasverus och på mina skuldror tynger hela släktets skuld Jag känner 
den med en kvinnas nerver och ser på den med en mans ögon.



Du vet vad jag var i hans händer. Han blottade min hjärna för att se hur 
den arbetade, han petade i mitt inre med sin dissekerkniv för att rikta 
sin människokunskap, och han sargade mitt hjärta --som ett okynnigt barn 
-- bara därför, att han såg det klappa. Och när det icke mer fanns 
en enda smärta, som jag kunde lida utan att dö -- kastade han mig bort. 
Inte därför att jag emot honom var dålig eller ond eller osannfärdig eller 
halv eller feg eller dubbel -- ty jag var intet av allt detta ! Utan 
endast därför, att jag var kvinna. Inte en vän, bara en- väninna !



Hon tystnade och' det gick som en smärtfull skälvning genom det mörka 
rummet.



Så kom det till sist med samma entonigt klanglösa röst, blott en enda 
liten nyans lägre:



--Att vara kvinna är att vara en paria, som aldrig kan höja sig ur sin 
kast. Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse.



Jag har aldrig haft någon mor, min far miste jag innan han dog och jag har 
ingen son...



Hennes tal slutade i ett kvidande utan tårar. Det var mörkt. Mannens 
ansikte syntes icke längre -- ----och han hade intet att svara.





DEN BERGTAGNA (PROSAUTKASTET) 



10 DEN BERGTAGNA (PROSAUTKASTET).



Den 18 april 1888.



Jag kan icke skriva det ordentligt ännu. Det är kastat ner på papperet i 
skälvande hast och nästan utan tanke på formen.



Det finns en lucka. Jag kan icke fylla den. Det är som att rista med en 
nålsudd i sitt eget hjärta.



Vid undersökningen av den dödas papper fann man följånde:



Jag sitter med en röd annotationsbok i handen. En liten bok, knappt så 
stor som min hand; icke hälften av dess blad äro fullskrivna, och dock 
rymma de hela min historia: historien om en hemlig, stulen lycka, som jag 
betalar med mitt liv.



Ingen känner så, som den som skall dö, behovet av att vara sann, att icke 
sticka undan med något, att avlasta allt vad han burit och gömt på -- bara 
tala, tala och bekänna, tills allt är sagt. Jag har ingen att bekänna för, 
ingen vän i vars knä jag kan dölja mitt ansikte medan jag talar, och dock 
kan jag icke taga min historia med mig i döden, det är som om den vore en 
skuld, jag ägde att betala till livet, det är därför jag skriver dessa 
blad. Som den drunknande i en minut ser sitt liv glida förbi, så vill jag 
ännu en gång se allt detta, som fört mig dit jag nu står. Nu ser jag på 
det alltsammans med ett lugnt fatalistiskt medlidande.



Någon skall läsa denna händelselösa historia; vem, det vet jag icke, 
bekymrar mig icke heller därom. Den som skall dö är så likgiltig för allt 
som rör de levande. Om den är intressant eller ej bekymrar mig heller 
icke. Men jag önskar att jag skreve den så, att man förstår, att jag 
icke kan leva--att sedan allt skett så, som jag nu säger, så måste jag 
sluta som jag gör. Att det låg något i våra två naturer, som måste komma 
det att gå så.



Min tidigare historia hör icke hit. Den skulle kunna förklara utvecklingen 
av min karaktär, men då skulle jag få ta för många personer och händelser 
med. Våd det gäller för mig är endast att visa, varför de levandes värld 
icke är min.



Jag försvarar icke mitt liv; jag försvarar min död.



Jag hade aldrig sett Paris, och jag kom dit alldeles ensam. Då min bror är 
en känd målare, var det mig icke svårt att få inträde bland de 
skandinaviska konstnärerna, men efter vad man sade mig ianns det icke den 
sammanhållning och goda kamratton inom artistvärlden, som föregående år, 
två, tre umgingos tillsammans och jag var än med ett litet kotteri, än med 
ett annat.



Mest gick jag dock ensam. Det var liksom en vila. Jag hade i lång tid 
vårdat en syster, som led av en nervsjukdom, vilken slutligen brutit ut i 
öppet vansinne. Min mor hade dött strax efter det min syster förts till 
sinnessjukhuset, hemmets upplösning, saknaden efter min mor och de hemska 
intrycken av den sinnessjukas yrsel hade lagt sig som en sönderkrossande 
tyngd över mitt sinne. Allt detta var för nytt ännu, och det var som om 
jag behövde en tid av stillhet för att kunna läkas.



Den jag tyckte bäst om var en ung målare av min brors intima vänner. Han 
hade ett slags butter, allvarsam välvilja i sitt sätt, som verkade 
välgörande på mig, och man kände att man kunde tiga i hans sällskap. Han 
var, liksom jag, nykomling i Paris och vi gingo ofta ut tillsammans. Han 
kallade det >en modererad ensamhet».



En dag gingo vi genom Luxembourggalleriets skulpturavdelning och jag 
stannade framför ett arbete, som det aldrig varit mig möjligt att gå förbi 
utan att ägna det några minuter.



Jag vill icke nämna bildhuggarens namn, ni skall gissa det ändå.



--Är det inte underligt, att han på fem år icke gjort ett enda större 
arbete? sade min följeslagare.



--Jo. Hur kan det komma sig?



--Man tyckte att det sista, det han hade på salongen för några år sedan, 
och som såldes till Berlin, var svagare än hans andra; man sade att han 
gått tillbaka. Jag tror att det är det som hämmat honom .



--Har han ingenting utställt sedan?



--Jo, porträttbyster. Beundransvärda.



--Ingenting annat?



--Nej, ingenting annat. Men jag tror, att han förevigat alla Europas 
furstinnor i marmor. Som ni vet har han sin styrka i kvinnofigurer. Med en 
man lyckas han aldrig fullt.



--Känner ni honom?



--Ja, vi ha träffats i Berlin.



--Och hurudan är han?



--Han gör ett ovanligt gott intryck.



Efter den dagen blev det slut på våra promenader, jag sjuknade nämligen i 
en tyfusartad feber och när jag började tillfriskna var det tid att 
den unge målaren skulle lämna Paris.



För det vi så snart skulle skiljas och för det jag var så ensam brukade 
han komma oftare än eljest, och ofta hade han med sig blommor eller 
frukter. Det var långt lidet på hösten.



Ett par dagar innan han skulle resa kom han helt andfådd upp till mig.



--Kan ni tänka er vem som kommit till Paris?



--Nej.



Han nämnde bildhuggarens namn.



--Å!



--Jo. Och han kommer hit.



--Det är inte möjligt!



--Jo, jag mötte honom alldeles oförmodat här utanföl. Han har sin ateljé i 
grannskapet. Jag kom med händerna fulla av de här-- han visade på 
blommorna.



--Nå?



Han skrattade och sade: »Jaså, man är förälskad, och ännu i 
blomsterstadiet ! Men jag sade honom, att jag inte är förälskad utan att 
jag endast bär blommor, till en landsmaninna, som är sjuk. Och så sade 
jag honom, att ni är svenska och syster till vår kände målare. Han kände 
till er.



--Omöjligt.



--Nej. Han sade att han hölt er bror nämna er och han frågade om det 
skulle roa er, ifall han tittade upp, efter ni ännu är svag och inte kan 
gå ut. Jag svarade genast ja, och han kommer i morgon strax före 
frukosten.



Jag blev tyst. Det var liksom en häpenhet som gripit mig. Jag hade alltid 
beundrat honom så högt, ansett honom för en av 
de allra främsta av nu levande konstnärer, men jag hade aldrig tänkt mig 
möjligheten av att träffa honom. Han var någonting utanför min krets, 
nästan utanför min värld.



--Då blir jag olycklig, sade jag tämligen klenmält.



--Varför det? Och jag, som trodde att jag skulle göra er så glad !



--Jag talar ju så dålig franska, och när jag blir generad, är det ändå 
värre än eljest.



--Prat! Ni talar mycket bättre än jag.



Jag log blott, ty det berömmet var medelmåttigt.



--Dessutom är han ju knappt själv fransman.



--Han? Jo visst.



--Han är halvras. Vet ni inte det?



--Nej.



--Hans mormor var norska vch hans morfar polack, det är endast på fädernet 
han är renhårig fransman. Jag vet att han talar norska. Då förstår han 
svenska också.



--Omöjligt.



--Visst inte. Han har språksinne som en ryss.



Jag drog ett bekymrat andetag.



--Seså, sade min vän tröstande, skam till sägandes förstår han bättre min 
svenska än min Iranska.



--Nåja. Men ni vet nog, att jag inte kan konversera.



--Ja, så kan ni tiga då. Det vet jag! utbrast målaren förargad.



--Ja, det kan gå an med er, men------



--Det är då allt för dumt att bedöma en sådan man som om han vore en tysk 
kälkborgare. Tror ni att det behövs några konversationsgåvor! Var enkel 
och naturlig, var en m ä n n i s k a, det är allt som behövs.



Jag måste gömma mina farhågor för mig själv och så kom följande dag.



Jag hade ordnat allt så prydligt som det över huvud kan låta sig göra i 
ett medelmåttigt parisiskt pensionat. Det fanns rosor på bordet och jag 
hade vänt stolarna så, att jag beräknade, att mina gäster skulle komma att 
sitta emot dagern och jag själv i skuggan. Jag var så orolig att jag 
knappt kunde hålla mig stilla J ag med min ordkarghet och mitt stela väsen 
måste ohjälpligt falla igenom, jag visste det, och han skulle gå bort med 
det ogynnsammaste, ovänligaste intryck av mig, utan aning om, att det icke 
finns en konstnärsindividualitet i världen, för vilken jag hyser mer 
sympati och beundran.



Jag hade hört talas om honom som en fullkomlig salongshjälte, nästan en 
hovman, han var van vid förnäma damers spirituella konversation 



och jag! -- -- -- en okänd liten svensk landsortsfröken, en stackars 
mullvad!



Det knackade på dörren. Han var ensam.



Jag tackade honom på min osäkra franska för det han velat komma, och i det 
jag räckte honom min hand, betraktade jag hans ansikte.



Så helt annat än jag föreställt mig !



Ingenting av den polerade pariserprägeln; icke den blå skäggbottnen och 
den svarta mustasch, Som jag tänkt mig, ingenting av den sirliga, kalla 
förbindligheten.



Ett trumpet allvar, som icke avrundades av ett leende, en hopknipen blick, 
som forskande lästes på mig, ett strävt svart hår och ett kortklippt 
skägg, det var vad jag uppfattade.



--Min unge vän ville gå med, sade han på norska, som genom hans franska 
uttal fick en underligt främmande prägel, men jag sade honom, att jag 
helst önskade presentera mig själv.



Jag mumlade något, åter igen om hans godhet, tror jag. Jag kunde icke 
återkomma från min förvåning över att finna honom så olik mina 
föreställningar.



--Ni har ju varit sjuk? Sätt er, ni är helt blek.



Det var han som bjöd mig plats och icke tvärt om, och han vände strax sin 
stol så, att han kunde se mitt ansikte i full belysning liksom jag hans.



--Jag vill se på er först, sade han och betraktade mig så lugnt som om jag 
varit ett skulpturverk, vilket han tagit i skärskådande.



Jag teg och mötte hans blick. Även jag ville gärna se på honom, det var 
ett ansikte som man icke lätt kunde tröttna att betrakta; det såg ut som 
om alla mänskliga lidelser ristat sina linjer där, men som om de alla 
blivit jämnade och dämpade av konstnärens lugna självmedvetande och 
harmoniska sinnesjämvikt.



--Jag tycker om er.



Jag kom att le sorgset, som en kvinna alltid ler, när hon tänker på, att 
det är länge sedan hon var ung och kallades vacker.



--Tror ni, att jag vill säga er en artighet? sade han kärvt. Det kan 
aldrig falla mig in.



--Det tror jag er inte heller om.



--Nej, jag brukar säga vad jag tänker, och jag tycker om er.

Vad skulle jag svara på det ! Han fortfor att betrakta mig och jag 
kände mig icke brydd därav. Det föreföll mig så naturligt att han icke 
skulle vara som andra människor. Det gav också mig en känsla av frihet; vi 
hade blivit kvitt alla sällskapslivets former. Vi voro två människor.



--Hur gammal är ni?



--Trettiotvå år.



--Så -- -- -- Jag är åtta år äldre. Men om livet mättes efter intensitet i 
stället för utsträckning sa tror jag, att mitt skulle gå upp till det 
dubbla emot ert.



--Det tror jag också.



--Ni ser mycket yngre ut.



Jag visste att han icke talade sanning, men det var allt för banalt att 
motsäga honom. Hur kunde han nedlåta sig till sådant! Jag endast såg på 
honom.



Han märkte min tanke.



--Det är ett faktum jag konstaterar, inte någon komplimang jag säger. Vad 
betyder det om ni ser ung ut eller gammal? Åtta år mer eller åtta år 
mindre vad gör det? Det är ert ansikte, jag tycker om.



Han talade med ett harmset missnöje och det gjorde mig ont. Kanske såg han 
det.



Min hand låg på bordet och han lade sin däröver, icke som någon 
ömhetsbetygelse utan blott som om det vore ett sätt att få Sill placerad. 
Det kunde icke falla mig in att dra min tillbaka.



--Berätta mig någonting om er själv, sade han efter en paus under det han 
lyfte min hand upp och lade den ned igen, mekaniskt som man leker med ett 
handarbete.



Ju mer jag såg på honom, dess mer gick det upp för mig, att vi två 
voro så olika, så främmande för varandras natur, som om vi vore från var 
sin planet, men ändå kände jag mig icke skygg. Det var som om han kunde se 
rakt ned i min själ och som om jag frivilligt tillstadde honom det. Jag 
kände att det jag kunde kalla händelser -- och stora händelser i mitt liv 
-- det skulle han anse för ingenting. och i mina egna ögon blev det med 
ens så. Hela mitt fortlutna syntes mig som en enda lång enformighet.



--Det finns ingenting att berätta, svarade jag därför.



--Egentligen har ni inte levat ? sade han efter en stund.



--Vad skall man eljest kalla det?



--Vegetera.



Jag kände att han på något sätt hade rätt: att jag var som en växt, en 
planta som stått i samma jordmån hela sitt liv och blott sugt sin näring 
därur. Det var som om jag hörde till en annan klass av varelser än han.



--Och så kloka och goda edra ögon se ut ända, sade han. Ni håller av er 
bror? Det är väl han som givit er en smula liv.



--Ja. Förr.



--Varför inte nu?



--Han är gift.



Min gäst log.



--Ja, det förkväver alltid en människa, sade han. Har er bror aldrig talat 
med er om mig?



--Jo, om edra arbeten. Jag har sett fotografier av dem



--Men vi ha dock träffats! utbrast han liksom sårad.

--Ja, men förmodligen senare. Jag har icke sett min bror på två år, 
och vi skriva sällan. Han var i Konstantinopel när min mor dog, och det 
var för långt att resa hem.



--Så? Er mor är död? Han såg på min sorgdräkt.



_ Ja.



--Och ni är alldeles ensam?



_ Ja. .



--Ni borde gifta er.



Jag log.



--Ni sade ju nyss, att det förkväver alltid en människa.



--Ja, en man, men inte en kvinna. Och samhället är nu en gång sådant, att 
hon måste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i förtid, hon vissnar och 
förtorkar.



Det fanns något i hans ord som stötte mig, men icke i hans sätt att yttra 
dem. Han talade så lugnt och naturligt som om det vore omöjligt att 
uttrycka sig annorlunda.



Jag tog min hand undan och flyttade den ned i knäet.



--Ni är inte lik er bror, sade han, jag hade si när sagt, att ni ser ut 
att vara mera man än han.



Jag kom att skratta. Också han log.



--Det är bara de stränga dragen, anmärkte llan, när ni skrattar får ni ett 
annat utseende.



Han satt och såg på mig med en barnslig nyfikenhet.



--Jag tycker så om nya människor, sade han, av varje ansikte lär man 
något.



Så bad han mig åter igen, att jag skulle berätta 
något om mig själv, och jag gav honom de yttre 
konturerna av mitt liv, men gjorde det ännu banalare än det varit och 
halkade genom en instinktlik skygghet över allt som ingripit djupare 
däri. Det måste ha förefallit honom otroligt platt.



--Jag kände er ju förut en smula genom er bror. Han tycktes hålla mycket 
av er.



--Ja. Men hur kunde han komma att tala om mig för er?



--Jag hade en älskarinna, som liknade er.



Det var åter något som stötte mig i detta hans sätt att otvunget tala om 
allting som om han talat med en manlig bekant. Jag kände att jag rodnade.



--Det var icke någon modell, sade han hastigt. Jag vet aldrig att jag haft 
mer än en enda av det slagets förbindelser. Om ni känt henne -- som jag 
nämnde nyss -- skulle ni icke känt er förnärmad över jämförelsen. Hennes 
man var diplomat och anställd i Wien. Hon var en av de vackraste kvinnor 
jag sett.



Jag blev tyst. Det märktes så tydligt, att vi två hade olika synpunkter 
för allting. Han var lika främmande för min värld, som jag för hans.



--Har ni inte något arbete? sade han.



--Arbete? upprepade jag. Min tanke flog villrådigt omkring bland virkning 
och broderier.



--Ja.



Men så förstod jag vad han menat, innan jag ännu svarat.



--Nej. Jag har endast sysselsättning, men intet arbete.



--Ja, så är det ju alltid med kvinnorna, sade han och reste sig för att 
gå. Jag reste mig också.

--Han -- er vän -- sade att han snart skall resa ? frågade han.



--Ja, i morgon.



--Då kommer ni att känna det tomt!



--Ja, mycket.



--skulle det göra er ett nöje, om jag kom upp och pratade bort några 
minuter för er ibland ?



--Å, tack, tack!



--Tacka inte så varmt, svarade han leende, tro inte att jag gör det som 
ett barmhärtighetsverk. Jag har ju sagt, att jag tycker om er. Och så var 
han allvarsam igen.



Då han räckte mig sin hand till farväl sågo v i varandra ännu en gång in 
i ögonen, så stadigt och lugnt som jag aldrig trott, två människor kunde 
göra. Jag kände, att detta var en människa, som aldrig skulle nedlåta sig 
till en osanning och jag visste, att om han frågade mig om vad som helst, 
skulle jag se honom rakt i det vresiga ansiktet och svara endast sanning. 
Detta var mer än en salongsherre, det var en personlighet, det var mer än 
en konstnärsindividualitet, det var en karaktär-- på gott och ont.



Utan ett leende lyfte han upp min hand och kysste den. Det föll så 
naturligt att han skulle göra det.



Då han gått och jag tillslutit dörren efter honom, såg jag på denna hand. 
Han var van vid de eleganta, fina aristokratdamernas vackra händer, och 
han hade följt sin vana. Det var allt. Och min var mager och frusen efter 
sjukdomen.



Jag tänkte på hans marmortanke i Luxembourgergalleriet. Det var som om det 
först gick upp för mig med vem jag talat. Och honom skulle jag 
återse !



Med ett anfall av yster ungdomlighet lyfte jag min hand och tryckte 
läpparna mot det ställe, han kysst.



Efter den dagen kom det många dagar, och ingen av dem förgick utan att han 
såg upp till mig några ögonblick efter middagen, alltid vid samma tid, så 
att jag kunde hålla mig hemma, om jag ville träffa honom.



Ett par gånger råkade han någon av mina bekanta, det tycktes förtryta 
honom och han brydde sig icke om att dölja det, utan blev då vanligen 
borta några dagar, sägande med en viss retlighet, att han hade ingen 
rättighet att taga mig från mina vänner. På så sätt kom det sig att jag 
småningom nästan fullkomligt isolerade mig, för att icke behöva gå miste 
om hans besök, vilka blevo mig kärare dag från dag.



Det kunde icke tänkas ett mera omaka par, och dock tycktes vi passa 
samman. Under den timme eller halvtimme han gav mig varje dag var det 
nästan uteslutande han som talade, följande alla sina stämningar, än 
skalkaktig och full av små elakheter som en pojke, än berättande om sina 
resor eller om sitt förflutna, om sorg eller sårad fåfänga, om förtrampade 
ungdomsdrömmar eller ovänners schackdrag, fängslande genom de oberäkneliga 
skiftningarna i sitt lynne och den lätta, finkänsliga älskvärdhet, som han 
utvecklade mera dag efter dag. Han kunde narra mig att skratta med hundra 
små lustiga, kvicka infall, men skrattade aldrig själv; bara log med ett 
slugt och belåtet litet löje, som gömdes av skägget och endast 
glimtade fram ur hans ögon.



Han kom ofta till mig sällskapsklädd innan han begav sig till aftonens 
nöjen, och jag kunde förstå att han levde ett brokigt liv i konstnärs- och 
aristokratkretsar, som för mig voro en främmande värld.



--Jag behöver förströelse, sade han, jag skulle helst vilja leva i en 
ständig feber, när jag inte arbetar. Arbetet är det enda som kan ge ro och 
sinneslugn.



Och så slog han hastigt om samtalsämne.



Jag hade slagit mig på att studera konsthistoria, och det roade mig 
otroligt, i synnerhet som han ledde mina studier och var mycket nöjd när 
jag visade flit. Han kunde icke uthärda att jag hela dagen skulle driva 
omkring sysslolös, endast väntande på hans besök.



Ibland kunde vi gå samman en tur före frukosten, antingen i något museum 
eller i någon avsides liggande promenadplats.



Det hade blivit vår och salongen var nyss öppnad. Vi hade gått dit en dag. 
Han tyckte det var roligt att se på mig där, sade han. Jag ville icke 
gärna gå, ty jag kände det som en kritik över mig.



Emellertid hade vi kommit att prata som vanligt och drevo tämligen 
likgiltigt genom salarna utan att anlita katalogen.



Plötsligt stannade jag.



--Vad är det! utropade jag, fängslad av en tavla, vars naturtrohet och 
kraft slog mig så, att jag bröt mitt av i samtalet.



--Det är en målarinna med blått förkläde och penslar i hand, svarade min 
ledsagare med kivaktig torrhet.

--Det ser jag nog! utbrast jag förtretad. Men tänk så det är målat !



--Ni har inte så dåligt omdöme, sade han.



Jag ville inte byta fler ord med honom, när jag hörde, han inte ville ge 
mig besked, utan slog upp i katalogen och såg att det var ett 
självporträtt.



Jag nästan glömde att jag icke var ensam, sa grep mig porträttet. Det var 
utfört med en ärlighet och duktighet att häpna över.



Denna kvinna var icke längre ung, hon kunde vara vid gott min egen ålder 
eller snarare något däröver, bluslivet var nedringat i en snibb för att 
lämna halsen fri under arbetet, och var endast sammanhållet av en löst 
knuten sjömanshalsduk. Denna hals val mager, men med en senig kraft, som 
icke var obehaglig, men som gav intrycket av en viss nakenhet, ansiktet 
var djärvt skuret med ett par bruna, snabb tänkta ögon, som tycktes fixera 
åskådaren, munnen var bred med fylliga röda läppar och skuggades av ett 
lätt blåaktigt fjun. Hakan var stark som en mans. De magra händerna voro 
mästerligt målade. Om denna kvinna koketterade med något, så var det med 
frånvaron av allt koketteri; hon hade återgivit sig med nästan brutal 
sanningskärlek.



--Tänk ett sådant porträtt! utbrast jag beundrande.



--Ja, hennes lycka är gjord, sade min ledsagare, det har väckt allmän 
uppmärksamhet.



Jag fortfor att betrakta det i stum beundran.



--Vad säger det er? sade han med ett underligt tonfall i rösten.



--Att för den kvinnan finns det ingenting i världen annat än mod 
och arbetsglädje. Allt annat har hon strukit bort.



Han stack sin hand under min arm och förde mig bort från tavlan.



--Den kvinnan och jag ha älskat varandra.



Jag vände mig hastigt om och såg på hans ansikte; det hade ett uttryck som 
jag aldrig sett där förr, liksom drömmande och resignerat.



--Ha älskat varandra!



Vi stodo längre bort i salen, men kunde se tavlan ännu. Hon följde oss med 
ögonen och log sa arbetsstolt.



--Under den tiden gjorde jag de bästa arbeten, jag troligen någonsin 
kommer att göra, sade han sakta, som om han talat om en död.



--Men varför -- -- -- varför i all världen



? Jag såg på honom nästan förskräckt. Jag kunde icke formulera min fråga.



--Så går det alltid, man glider ifrån varandra, sade han tungt.



Något som liknade ångest grep mig.



--Icke alltid -- väl?



--Jo. Alltid. Och hon hatar mig nu.



Vi gjorde ett slag framåt utan att se på tavlorna.



--Vi ha levat tillsammans som kamrater eller som mycket mer än det. De 
tider då jag verkligen frambringar något, är jag alltid eremit. Jag kan 
under sådana tider inte tåla att se mer än en människa, vanligen en 
kvinna.



--Och när arbetet är fullbordat?



--Då går det som med henne.

Vi hade vänt om för att bege oss mot utgången. 
Jag märkte att det kommit någonting häpet över mig. Jag gick och tänkte på 
den kvinnans liv. Det var som om han förstatt min tystnad.



--Med henne har det ingen nöd, sade han med ett uttryck av lättnad, hon 
har sitt arbete, och ni ser, hur hon sköter det.



Vi gingo tysta genom salarna och utför industripalatsets breda trappor.



--Varje kvinna, som jag verkligen älskar, betyder för mig ett nytt arbete, 
tillade han.



Jag kunde icke låta bli att se på honom en smula skälmaktigt.



--Har ni då inte älskat de sista åren?



--Jo, men det har varit för många, svarade han och lösgav min arm.





11 Kapitel 11.



Sedan han började besöka mig och jag tillbringade mera tid 
inomhus, hade jag också gjort mera för trevnaden Jag hade skaffat mig två 
rum i stället för ett, och jag hade hyrt piano.



Mitt vardagsrum låg utåt blllevarden -- en av de tysta bulevarderna på 
vänstra Seinestranden -- och det fanns en liten balkong, från vilken man 
hade fri utsikt. Det gladde mig att se, hur han dröjde sig kvar längre och 
längre när han besökte mig.



Hans lynne hade blivit ojämnare än förr, elkr han lade mindre band på det, 
sedan vi blivit närmare bekanta. Än kunde han vara vek som ett barn, luta 
sin panna mot mina händer och säga: -- Jag har sorger, tunga sorger, dem 
ni icke kan förstå. Giv mig ert medlidande åtminstone !

En gång kom jag alldeles av en händelse att säga: -- Arbetar ni inte 
på något ?



Han rusade upp alldeles blek och jag trodde, han ville slå mig.



--Fråga mig inte om det! utropade han, å, kvinnor kunna martera en till 
döds och bara stå och se på en med ett vänligt småleende, som hade de 
intet ont gjort.



--Förlåt mig, sade jag sakta, ty jag märkte att jag tillfogat honom 
smärta, fast jag icke visste varigenom .



--Förlåta? Förlåta? upprepade han, ja, vad skall jag förlåta? Men lova mig 
att aldrig fråga om det mer.



Jag vågade icke ens säga ja, så rädd var jag att med ett ord röra vid det 
han ville glömma.



--Tala om vad som helst. Berätta mig något.



Han hade upptäckt min enda talang: att spela alla möjliga svenska 
folkvisor och polskor. Jag hade en tid drivits av en fullkomlig 
samlarvurm och kunde nu en oändlig massa dylik musik utantill och i alla 
variationer. Det fanns i mitt förråd också en del norska och bland dem 
några som hans mor brukat spela. Om dem bad han mig ofta och jag kunde få 
taga dem om och om igen medan han satt med huvudet lutat mot väggen, 
stirrande uppåt, på den ljusa vårhimmeln.



Eller också kunde jag sitta uppkrupen i en liten kåsös borta i hörnet och 
han drog sin stol nära intill, ivrigt språkande hit och dit om allt och 
ingenting.



--Vet ni inte, vad lycklig kärlek vill säga? sade han plötsligt vid ett 
sådant tillfälle.



--Ja, jag vet inte, svarade jag tvekande, det beror naturligtvis på vad ni 
menar med lycklig kärlek.

--Jag menar inte evig kärlek. Jag menar lycklig kärlek. Kärlek utan 
hinder, utan tvång. Att älska helt ut, att ge sig med både kropp och själ, 
leva i nuet så att hela den övriga världen icke existerar. Det kallar jag 
lycklig kärlek.



---Då har jag aldrig känt den.



Han log.



--Nej, naturligtvis --med edra puritanska seder. Men då tror jag också, 
att man går blind genom världen. Man förstår ingenting av vad man ser.



Jag kunde ingenting svara. Kanske han hade rätt, kanske inte.



Tror ni inte, det finns många som inte veta det ? sade jag.



--Jo, men så kommer det också någonting kargt och fattigt över hela deras 
gärning. Har ni t. ex. aldrig märkt på er egen stil, blott ni skriver ett 
brev, att den saknar liksom ljus och luft? Meningarna stå där så torra och 
klämda. Antingen jag skriver eller hugger, vill jag ha sol in i arbetet -- 
allt skall gömma liksom en hemlig trollmusik. Så är det att älska. Det är 
att ha levat.



Han lade sig med armbågen på soffkarmen och tog min hand i det han kysste 
den. Så gav han den åter lös, satte sig rätt och började tala om annat.



Det hade kommit något tryggt och förtroligt i vårt sätt, fastän det fanns 
områden, där vi voro fullkomligt främmande för varandra. Så frågade han 
mig t. ex. aldrig om något som rörde mina framtidsplaner, 
familjeförhållanden eller förmögenhetsvillkor, han visste icke, om jag var 
rik eller om jag levde på min sista sparpenning. Jag å min sida hade 
ingen aning om, hur eller med vem han tillbringade silla dagar, 
undantagandes den timmes tid, som var min.



Genom hans motvilja att se främmande människor hos mig hade jag kommit att 
leva ett underligt liv. Då jag endast hade alldeles nya bekantskaper i 
Paris, och icke en enda som jag var närmare fästad vid, var det mig lätt 
att småningom draga mig alldeles undan. Och så blev jag alltid ensam, 
stängd liksom inom en trollcirkel, utan allt främmande inflytande-- ensam 
i människovimlet eller ensam med honom.



Vi umgingos som goda kamrater och han brukade ofta säga: -- Men ni ä r ju 
inte en kvinna, ni är ju nästan en man.



Småningom började han knota över detta.



--Jag kan icke begripa, vad det är som gör att ni ser så ut, sade han en 
dag, det är något så strängt i ert utseende, som inte alls stämmer med ert 
Iynne.



Han tog mig i axlarna och betraktade mig.



--Jo, det är haret. Varför skall ni ha det på det sättet ? Ni har ju 
stort, vackert hår, drag det då inte tillbaka som en puritanska, låt det 
ringla sig och bukta och fylla kring ansiktet. Hår skall falla fritt 
omkring pannan. Se på mitt ! Hur skulle jag se ut? Han drog sitt hår 
tillbaka med båda händerna .



--Anskrämlig! utropade jag skrattande.



---Ja, där kan ni se. Och detta snitt på edra kläder ! Kläd er då som en 
kvinna ! Och inte är ni skyldig att bära sorgdräkt ännu ?



--Jo. Jag sade det endast på kiv. Det var nu mer än ett år sedan min mor 
dog.

--När man ser ut som ni, kan jag inte förstå, varför man skall dölja 
det ! tillade han förtrytsamt.



Utan att han visste om det och för att bereda honom en överraskning gick 
jag därför en dag till ett magasin och skaffade mig en dräkt i bronsfärg 
och med guldfärgad atlas.



Jag hade beslutat att gömma överraskningen till en särskild bemärkelsedag 
och den dagen ändrade jag också mitt hår så att det fick falla buckligt 
och ledigt i pannan, som han önskade.



När han kom, studsade han och höll på att icke känna igen mig.



--Vet ni vad det är för en dag? sade jag skrattande. Jag fyller år. 
Gratulera mig !



--Får jag se på er? Han fattade mina händer och drog mig fram till 
fönstret.



--Så måste ni ha sett ut, när ni var ung flicka! Ni är god, ni är vacker, 
ni är duktig, och jag tycker förfärligt mycket om er.



Därmed rusade han på dörren. Jag förstod att han nog skulle komma 
tillbaka, och han kom med ett par stora gula rosor, som han fäste vid min 
axel.



--Nu är ni mitt enda umgänge, ni kan gärna fira min födelsedag genom att 
dricka ett glas kaffe hos mig.



--Präktigt! Och ni skall spela folkvisor för mig efter.



--Ja.



Sedan vi druckit kaffe, tog jag fram Vill och frukt och vi tände lampan.



--Tänk att ni inte är en sådan där total förnekelsedam ! utropade han, 
när han fick se champagneglasen. Å, ni är -- -- -- ni är -- -- -- han 
kysste mina händer mellan orden------. Ni är ändå en kvinna och inte 
blott en kamrat.



Jag kände mig förlägen över någonting i hans ton och skyndade mig att 
servera.



Han var i ett strålande lynne. Sedan vi klingat, måste jag spela. Han stod 
bredvid mig med handen på ryggstödet av min stol; plötsligt grep han mig 
om huvudet med båda sina händer och kysste mig två gånger, häftigt, 
våldsamt som aldrig någon människa kysst mig förr.



Jag fattades av en förfäran som förlamade mig------. En 
kärleksförklaring?------ En förolämpning? -- -- -- En skam ?



Jag visste att jag låtit vårt på tumanhandumgänge fortfara allt för länge 
och allt för fritt, att han kunde anse det som om jag själv velat 
framkalla detta. Jag var tillintetgjord, ty jag kände, att jag borde 
tillrättavisa honom, och jag kunde ej. Jag visste att nu var detta icke 
hållbart längre, men jag kunde icke skiljas utan att låta honom veta, hur 
kär han blivit mig.



Jag slöt båda hans händer i mina och såg ångestfullt upp i hans ansikte 
som efter hjälp. Eller kanske efter en förklaring. Jag vet icke. Men det 
kom ingen.



Jag kände att jag måste bort, bort, bort. Jag hade aldrig förr än nu känt 
betydelsen av ordet frestelse--det skrämmande, lockande, som man icke kan 
komma ifrån. Och här var enda räddningen att fly.



--Nu skola vi skiljas, sade jag så lugnt att det blev onaturligt.



--Vill ni resa? sade han häftigt.



--Ja, jag har bestämt mig att resa på övermorgon.

--Det är inte sant!



Jag hade stött armbågarna mot pianot och lagt händerna över mitt ansikte. 
Han gjorde ett slag i rummet och kom så fram till mig.



--Varför? frågade han skarpt.



--Nu vill jag inte träffa er mer.



--Inte träffa mig? Har då någonting förändrats emellan oss?



--Ja.



--Nej, intet, intet.



Han gick åter ett slag, så stannade han tvärt.



--Det är väl inte er mening, att jag kan bli farlig för ert lugn?



Jag svarade icke.



--Det är ju omöjligt! Ni känner mig ju inte ens.



Det träffade mig som en anklagelse, för vilken jag ville sjunka helt 
samman. Men jag kunde icke tillbakavisa den.



--När? sade han då jag teg. Strax ni såg mig?



--Nej, men innan ni gick.



---Låt oss tänka tills i morgon, sade han.



--Ja. Och gå nu.



Han gick mot dörren och jag hörde honom taga ytterrocken på. Så kom han 
tillbaka, böjde sig ned och såg på mig med en underligt bekymrad min. Så 
drog han händerna bort från mitt ansikte och kysste mig ännu en gång, 
medan tårarna runno utför mina kinder.



--Det kostar på att gå, mumlade han helt tyst, jag skulle vilja stanna 
här.



Så skildes vi åt utan att jag rörde mig från stolen.



12 Kapitel 12.



Följande dag då han kom såg han gladare och vänligare ut än 
eljest.



--Jag skall betro er något, sade han lågt. Ni får inte resa. Jag har 
börjat arbeta.



Han fattade båda mina händer och ville kyssa mig. Men detta »ni" sårade 
mig, jag drog mig häftigt tillbaka.



--Har jag förnärmat er med något?



--Nej -- ånej.



--Jo, det har jag, jag har varit framfusig och ni är missnöjd på mig.



--Och om så vore, vad skulle ni bry er om det.



Hans ansikte mulnade.



--Inte bry mig om att jag sårat er? Med det insinuerar ni ju, att jag 
skulle vara rå.



Min ovänlighet gjorde honom ont, det kunde inte vara minsta tvivel om den 
saken, jag blev glad åt att se det. Och jag ursaktade hans »ni" med min 
inbillning, att fransmannen säger "vous" även till dem som stå honom nära.



Så gingo några dagar, men oklarheten i vårt förhållande blev mig allt 
plågsammare, det gjorde mig alltid skygg och onaturlig i mitt väsen emot 
honom, de



förra frimodigheten var borta och jag var osäker. Jag var rädd för att 
visa, till vilken grad han var mig kär, jag var rädd för att stöta honom 
bort. Jag gick som på svag is. Slutligen blev det mig olidligt och jag 
hoppades kunna driva det till en brytning eller förklaring.



Jag hade börjat att kritisera honom i tysthet, jag granskade hans sätt, 
hans uppförande, hans gester; jag tyckte mig i detta gradvisa 
framgångssätt skymta något av en yrkesmans skicklighet. Harmen och den 
sårade fåfängan kom till. Han hade gjort sig lustig över mig, tagit 
den lilla svenskan som ett lätt b) te. Jag beslöt att glömma alla hänsyn 
och sjunga ut.



Nästa gång han kom och med denna enkla, naturliga vänlighet, som var honom 
egen, ville kyssa mig till god dag, trädde jag häftigt tillbaka och innan 
han hunnit göra någon fråga, kom det över honom som en störtskur.



Jag hade hela tiden vetat, att han var en vanlig sportsman, han skulle 
icke tro annat än att jag genomskådat honom; jag hade själv varit driven 
av endast en okuvlig nyfikenhet och experimentlusta, men nu skulle det 
vara slut. Jag skrattade för att dölja att jag höll på att brista i tårar. 
För mig hade det varit så intressant att få studera en världsman och den 
ryktbare konstnären, men vad hade han själv kunnat ha för motiv för denna 
komedi ? Hur kunde han utan misstanke gå i min grovt utlagda snara? Vad 
för intresse kunde han ha av en obetydlig varelse som mig -- en okänd 
erövring, som icke skulle inbringa honom minsta ära ! Varför hade han 
börjat detta spel ? Motiv ? Grund ?



Han stod stilla och bara betraktade mig.



När jag sagt allt, tystnade jag och det blev en lång paus. Han hade det 
mulna, trumpna ansiktsuttryck, som jag sett första dagen han kom, och så 
något av ogillande och avsmak.



Nu såg jag vad jag skulle mista. Jag bara väntade. Jag hade sårat och 
förolämpat honom. .lag hade icke en tanke på förbarmande, och jag gjorde 
icke ett försök att blidka Jag kastade mig i en stol ur stånd att stå på 
mina fötter. Hans blick hängde fast vid mig allt jämt. Och så kom det.

Han hade sökt upp mig--kommit mig till mötes utan alla biavsikter, 
öppet, förtroendefullt. Han hade trott mig vara en verklig människa och 
så hade jag med ens kommit emot honom med detta förkonstlade, 
sönderreflekterade, avskyvärda, just våd han hatade mer än allt annat i 
världen. Var jag sådan, då vore våra naturer oförenliga, då hade vi aldrig 
mer något att säga varandra. Jag hade med ett slags lumpen småsnålhet bara 
tänkt på att samla erotisk erfarenhet. J ag hade således beräknat allt på 
förhand, tänkt på allt.



--Är ni av dem som gå och träda upp sina egna stämningar på nålar, då 
finns det intet gemensamt för oss. Intet, intet, intet!



Det gör mig ont om er, tillade han, när min bottenlösa förtvivlan stod 
präglad i mitt ansikte, men det är mig allt för vidrigt.



Jag vred mina händer. Det fanns icke ord. Nu skulle han gå, gå! Och jag 
skulle aldrig få se honom mer.



--När jag kommit så varmt emot er, när jag ville leva så helt med er att 
det till och med plågade mig att se andra människor i er närhet, så har ni 
bara funnit det hela löjligt och ingenting annat tänkt på, än studera mig. 
Som en egenkär narr har jag kommit och skänkt er mitt porträtt utan att ni 
bett därom. Giv mig åtminstone det tillbaka.



Detta straff var värre än allt annat. Porträttet ! Min enda lilla tröst 
när jag aldrig mer skulle få se honom. Tårarna ville bryta fram ur mina 
ögon, jag vacklade framåt ett par steg, ty han kunde ta det där borta på 
bordet, om han ville, jag knäppte ihop mina händer.

--Tag det inte. Å, låt mig behålla det.



Det var som om jag tiggde för mitt liv. Det fanns inga hänsyn mer. Hela 
min uppfostrans och kvinnlighets förkonstlings skal brast. Om jag icke var 
människa i det ögonblicket, så har jag aldrig varit det.



--Tag det inte så hårt; det gör mig så ont om er, sade han blidare.



--Ja, men tag inte porträttet, låt mig behålla det. Det hade blivit en fix 
ide hos mig och jag kunde icke fatta möjligheten av att han själv skulle 
stanna, eller att detta uttryck av ogillande och vedervilja kunde 
försvinna från hans ansikte.



--Nej, jag skall inte ta det. Men sätt er och låt oss tala förstånd. Låt 
oss se om det är en möjlighet att komma över detta. Varför k u n d e ni 
inte låta det utveckla sig som det ville -- detta som fanns mellan oss 
två? kunde det inte fått växa i fred -- detta som spirade så fint och 
spätt ? Varför skulle ni riva i det med era tio fingrar?



--Ja, varför, varför! Det var vanvett. Eller jag vet inte vad det var. Jag 
tror att jag menade vad jag sade. Jag vet inte själv vad som for i mig.



--Ni har inte de ringaste förutsättningar att förstå en sådan människa som 
mig. Ni mäter mig efter ert ömkliga lilla kälkborgarmått. Vilken småaktig 
misstänksamhet ! Vilka lumpna farhågor ! Och vilka löjliga spekulationer! 
Tror ni man står och gör sig reda för varför man kysser en kvinna ? Man 
reflekterar icke över det. Om det inte faller av sig självt, så gör man 
det icke. Avhandla sådant! Märker ni inte, hur det är någonting rått i det 
?



--Jag var tokig. Jag hade grubblat så mycket.

--Trodde ni, att jag skulle anse er vara lättfärdig ?



--Ja.



Han log.



--Kära! Det ar man inte med de ögonen och den pannan och den munnen. Hela 
ert utseende ger en ju alldeles motsatta föreställningar. Om ni varit min 
egendom i sju dagar och sju veckor, skulle jag inte anse er lättfärdig för 
det. Och ni går och oroar er över detta !



--Om ni kände min uppfostran och mina omgivningar, skulle ni förstå, att 
jag måste tänka så.



Vi hade blivit lugnare båda.



Han tog mitt huvud mellan sina händer och såg mig in i ögonen med ett 
uttryck av medlidsam smärta.



--Stackare, sade han lågt, livet har gjort er misstänksam och bitter; det 
har handskats hårdare med er än jag trodde.



Han började gå fram och tillbaka på golvet, försänkt i funderingar. Så kom 
han fram till mig igen.



--Allt som sårade mig var endast ett slags självförsvar, sade han, ni 
kände det som om jag kunde komma att vålla er smärta, och med er djupa 
känslighet följer att ni instinktivt söker värja er mot allt som skall ge 
lidande.



--Ja, ja! Jag biter omkring mig som en galen hund, när jag kanner att 
någon skall gripa för djupt in i mitt liv.



--Jag förstår det. Men hur skola vi nu komma över detta, som vi gått och 
ställt till? Ty vi skola försöka att komma över det, inte sant?



_ JO, jo.



--Låt oss begrava det som två barn begrava en 
sparv i en hage. Han strök mig över hår och kind, och när han sedan lade 
sin hand på stolens stoppade rygg, böjde jag mig ned och tryckte mina 
läppar däremot, jag grep den med båda mina, jag lutade min panna intill 
den, jag visste knappt till mig. Det fanns ingenting i världen annat än 
att han skulle förlåta mig; det fanns icke stolthet, icke morgondag, icke 
baktanke -- det fanns endast han och detta Ögonblick.



Så var det tid att han skulle gå, han var bortbjuden.



--Å, gå inte, gå inte nu! Jag tiggde och bad. Jag visste icke att jag 
kunde bedja så, min stämma hade tonfall som jag aldrig hört. Vad han 
tänkte eller icke tänkte bekymrade mig icke längre. Det fanns endast ett: 
att jag älskade honom.



Och han stod och såg ned i mitt ansikte, leende som jag aldrig sett någon 
annan le, så varmt och klart som ett solsken.



--Kära, jag k an inte stanna.



--Kom ihåg, att sen skola vi skiljas.



--Jag kommer i morgon.



--Men jag skall längta -- jag skall längta mig ihjäl.



--Nej, nej; inte längta, bara vara lugn.



--Jag kan inte.



--Och inte tänka på mig, bara sova -- och inte dissekera.



Hur smekande var icke hans röst! Och vi kysste varandra som man kysser 
efter en försoning.

Jag hade kommit till Paris endast för mitt nöjes skull, eller 
rättare för att efter alla de upprivande scenerna med min vansinniga 
syster och efter den svåra förlusten av min mor för någon tid komma i nya 
omgivningar och genom friska intryck få mitt söndervärkta sinne att läkas. 
Det var min mening att resa hem i mitten av maj, ett längre uppehåll 
skulle medföra större utgifter än mina förmögenhetsvillkor kunde tåla vid. 
Jag hade således i viss mån sagt sant när jag talat om att jag bestämt mig 
för hemresa. Som förhållandena nu stodo kunde jag emellertid varken 
bestämma mig för att resa eller stanna förrän vi talats närmare vid.



När han kom på kvällen bringade han genast resan på tal. Han ville icke 
höra talas om annat än att jag skulle stanna. Jag kunde ju bo i någon av 
stadens närmaste omgivningar.



Själv skulle han resa bort om ett par dagar på två, tre veckor. Jag kunde 
alltid bo i staden tills han kom igen. Och så beslöts det. Han ville 
ingenting säga om ändamålet med sin resa, men jag har sedan tänkt att han 
skulle skaffa sig ett marmorblock för sitt nya arbete.



Jag var så glad och lycklig. Alla dessa överenskommelser tydde på en lång 
och trygg samvaro. Men sedan vår förra uppgörelse vågade jag ingenting 
säga om framtiden, knappast tänka på den.



Vi sutto i min lilla soffa och språkade, borta på pianot stod den enda 
lampan i rummet, med en röd skärm över.



Bäst som vi sutto grep han båda mina händer och såg mig leende in i 
ögonen.



--Du! sade han blott.

Det jublade till inom mig av glädje. Äntligen ! Icke längre detta 
»ni», som tycktes säga, att detta endast var ett tidsfördriv, ett skämt, 
ett infall.



Och så kom frågan, utan övergång och alldeles oväntat. Han viskade den i 
mitt öra med sitt mjukaste tonfall:



--Du är helt min nu, inte sant? Kom!



Jag dröjde och teg, med huvudet mot hans axel. Ja)> var att föraktas, 
»nej» att stötas bort. Där stodo vi vid skiljevägen.



A, att han icke uttalat den frågan ! Ett ögonblick ännu av vänlighet, ett 
ögonblick av vila blott, så ville jag gå -- gå ut i min ödemark igen.



--Du vill inte?



--Bliv icke ond!



--Är det kälkborgarsynpunkt?



--Nej.



--Är det motvilja?



--Nej.



--Men käraste, varför är det då?



--För det jag håller av dig.



--Ville du, om det vore någon du icke höll av? --Nej, naturligtvis ännu 
mindre!



--Ja, där se du! Vad är det så för en logik? Jag kunde icke låta bli att 
skratta lite nervöst. --M i n logik.



--Nåja, du skall följa din natur.



Det blev tyst. Jag darrade för att nu skulle straffet komma.



Han satt orörlig med blicken riktad på golvet, jag såg endast hans nacke 
samt en del av kinden. Jag vågade icke säga något, icke göra en rörelse. 
Jag kände mig som en missdådare därför att jag sagt nej; jag skulle 
ha känt mig som en ännu större missdådare om jag sagt ja.



Plötsligt skakade han till som av en frossbrytning, och kinden blev 
gråblek. Han vände sig icke om, men det var som om han känt min skrämda 
blick.



--N'ayez pas peur, sade han, mot all vana talande franska, c'est seulement 
de la passion. Cela passera.



Efter några minuter reste han sig, gick bort i rummet och började tala om 
likgiltiga ting, som om ingenting förefallit. Han såg endast något 
allvarsammare ut än eljest och var mycket blek. En gång kor



han att i förhastande säga »du».



--Nej, det är dumt, sade han och rättade sig. Ni .



Denna lilla rättelse träffade mig som ett knivstyng.



De följande par dagarna var han sig lik. Men det var fortfarande »ni» och 
hans sätt var en grad kyligare än eljest.



När han reste till stationen var det jag som följde honom, han hade bett 
mig därom.



--Tänk på mig med vänskap och stanna tills jag kommer tillbaka, sade han 
i det han slöt mig intill sig innan vi stego ur vagnen.



Åsynen av allt folket och resoron tycktes verka upplivande på honom, han 
pratade glatt och log.



Jag kände liksom en trygghet där jag stod i folkvimlet.



--Ni skriver väl till mig? sade jag.



--Ja. Så vida jag inte blir förälskad och bortförd.

--Då bör ni skriva för att underrätta mig. Lova mig det.



Vi tummade skämtsamt på saken, och jag återvände till staden.



Jag sökte upp några av mina bekanta och gjorde mig tiden så angenäm som 
möjligt.



Det dröjde icke mer än fyra dar innan jag fick brev :



> Kära väninna !



Enligt löfte får jag härmed underrätta er att jag är dödligt förälskad. 
Föremålet är en ung amerikansk änka, förtjusande vacker, rik och 
oberoende, så att ingen kan veta hur långt hon för mig. Men skriv snarast 
möjligt på Rom, poste restante. Jag vill icke uppväcka er avund genom att 
beskriva mrs Lairds alla fullkomligheter, jag vill endast säga att de äro 
tillräckliga att förvrida huvudet på tio män, vida mer stålsatta än



er etc.»



Jag kände det som eld i mina ådror och hammare i mitt huvud. Jag såg dem i 
kupen, jag hörde dem skratta och prata, jag hörde honom upprepa till henne 
de ord han sagt till mig, endast mjukare, i mera smeksamma tonfall. Hela 
natten låg jag i de vildaste fantasier och hela tiden var det bara hon och 
han, viskande, skrattande, lyckliga, fria, bekymmerslösa. Sol 
sol ------sol! ------Italiens sol.



På morgonen, så fort jag blev klädd, åkte jag ut till Montmartre för att 
sökå upp en av mina väninnor på hennes ateljé. Jag sade henne att jag icke 
kunde vara ensam, jag fann en tröst bara av att sitta tyst i en vrå 
och se på medan hon målade. Hela dagen blevo vi tillsammans, intogo våra 
måltider med hennes kamrater, pratade och skrattade, jag behövde endast 
komma bort från mig själv. Men hela tiden hörde jag de andra två, 
Iyckliga, fria, viskande förälskade ord under Italiens sol.



Följande dag var jag lugnare, men jag kände en dov smärta, blandad med 
harm.



Jag skrev till honom ungefär följande:



»Käre vän !



Da en förälskelse betyder arbetsförmåga, lyckönskar jag hjärtligt både er 
och alla oss, vänner av ert konstnärskap. Min avund är så långt från att 
bli uppväckt av edra beskrivningar om fru Laird att jag tvärt om skulle 
vara mycket glad att snart höra ifrån er igen. När ni inte mer har någon 
liten plats kvar för mig i er tillgivenhet, glider jag undan av mig själv, 
helt lätt och innan ni ens märker det, till dess förblir jag



med sann vänskap. etc.



På detta fick jag intet svar. Jag började allvarsamt tänka på återresan 
till Sverige och jag hade till och med skrivit till min bror om jag kunde 
få bo hos honom och hans hustru ute på västkusten, där de ämnade slå sig 
ned. Jag kände visserligen en förskräcklig tomhet och saknad, men jag 
hoppades på tidens välgörande inflytande och samvaron med de mina.



Jag hade till och med tagit fram en av mina 
koffertar för att för billighets skull sända den 
i förväg med »petite vitesse».



Jag stod och ordnade en del saker som jag med lätthet kunde undvara, och 
böjd över kofferten stuvade jag ned dem däri.



Då knackade det på dörren. Jag hörde genast vem det var.



Hans blick flög förbi mig och stannade på kofferten. Det fanns ett uttryck 
i hans ansikte som jag aldrig sett där förr, ett kallt, hånfullt, elakt 
uttryck, som kom honom att se gammal ut.



--Såå, ni packar? sade han i det han främmande och kallt räckte mig sin 
hand.



--Det är endast någonting jag ville sända hem i förväg, sade jag och 
skyndade mig att flytta kofferten in i det andra rummet.



--Man glider undan, citerade han spefullt. Tack för ert älskvärda brev.



Hans ton smärtade mig på ett oförklarligt sätt, den föreföll som bitter 
och fientlig.



Vi satte oss mitt emot varandra.



--Nå, är ni inte nyfiken? sade han.



--Jo, svarade jag. Angesten klämde mig om strupen så att jag knappt kunde 
få fram ett ord.



--Vi följdes åt till Rom. Det är i Rom man får nådestöten, i Rom man blir 
fängslad och bunden ------i Rom man böjer knä och sträcker vapen --förstår 
ni ?



--Så? Jag försökte le obekymrat och som om jag suttit och lyssnat till en 
munter berättelse med många lustiga vändningar.



--Hon förstod att ge en nådestöt, min amerikanska.

--Övning kanske.



--Säkerhet åtminstone. Det är en glädje att bli övervunnen av en sådan 
motståndare.



--Det kan jag tro.



--Så--nu känner ni hela min resa. Inte sant?



--Ja.



--Nu har jag berättat allting. Med fullt förtroende. Det är ju så ni vill 
ha det?



Jag kunde icke längre få fram ens ett enstavigt ord. Det var svart för 
mina ögon, jag satt och sag ned i mitt knä och försökte le som om jag 
endast funnit det hela en smula komiskt, men jag måste hålla mig hårt i 
den lilla soffan, ty jag tyckte att den vacklade som vid en jordbävning 
och jag höll på att falla.



Han satt hela tiden och fixerade mig som om han fruktade att en enda 
ryckning i mitt ansikte skulle kunna undgå honom.



--Finns det något i min historia som ni gillar, ni med edra stränga 
grundsatser? sade han muntert.



Jag stramade upp mig till det yttersta och såg honom lugnt i ansiktet.



--Mina grundsatser gälla endast mig själv. Ni har naturligtvis er egen 
lagbok, som jag icke förstår att tolka.



Han såg på mig som om han ville tränga ända ned i min själ.



--Vi insågo båda, att naturen måste ha skapat oss två enkom för varandra, 
fortsatte han. Tycker ni inte, det måste vara underligt att känna det så ?



--Jo.



Han böjde sig fram för att riktigt kunna se in i mitt ansikte.

Jag ansträngde mig för att le och se ut som vanligt, men det kändes 
som om luften tröt och som om jag inandades det rama intet. Om några 
ögonblick skulle jag kvävs.



Då kastade han sig tillbaka i stolen och jag sag häpen på honom.



--Det tog ändå! utropade han med triumf. Det tog ! Det tog !



Han hade bred mun med svarta tänder och han slog upp den till ett stort 
skratt av skadeglädje.



Det var första gången jag hörde honom skratta.



--Det tog! Det tog! upprepade han.



Han såg sig omkring till båda sidor i rummet som för att se, om det icke 
fanns någon som kunde bevittna konstgreppets framgång; han krympte sig på 
stolen av skratt; han betedde sig som om han varit ifrån sig, och hela 
tiden fröjdade han sig åt mig, där jag satt och stramade upp mig till en 
krampaktig stelhet för att icke falla.



Och även jag såg på honom. Jag tyckte att han i den stunden icke längre 
liknade en människa, utan en jublande avgrundsande.



All förställning var maktlös, han var min s)verman. Sanningen skulle han 
vrida ur mig med glödande tänger om det behövdes: han hade alltid tortyr 
att tillgå.



Jag reste mig i det jag grep tag i soffans karm. Det kröp en underlig 
iskyla omkring i mitt ansikte.



--Ni ser ut som om hela världen vore idel sorg och bedrövelse, sade han. 
Gå och häng er -- Ofelia.



--Jag skall så.



Det blev dödstyst i rummet och jag släpade mig fram till fönstret 
för att genom åsynen av himlen skaffa mig luft.



Det dröjde en stund innan han kom fram till mig.



--Ni är sjuk, sade han, lova mig att i morgon resa ut i det gröna med 
någon av edra bekanta.



--Nej.



--Ni skall lyda mig. Ni skall göra som jag säger.



--Nej.



--Nu går jag. Och ni gör som jag säger.



Jag svarade icke, jag sade icke farväl, jag vände mig icke om. Så hörde 
jag att han gick och att dörren stängdes.



Ja, varför skulle det icke taga slut nu så väl som längre fram? Så går det 
alltid, hade han sagt.



Det var tre dar som jag icke såg honom. Tre dar om vilka jag knappt kan 
tala, tre dygn utan sömn, utan ro, utan föda.



Jag hade fått ett brev från min bror:



»Det går en så underlig ton genom dina sista rader. Du är visst sjuk. Kom! 
Vi skola bära dig på händerna. Stackars syster, du har varit ensam alltför 
länge; vi ha varit så lyckliga, att vi nästan glömt dig. Förlåt oss. Skriv 
och säg om du kommer.»



Jag svarade på ett brevkort endast dessa ord:



»Ja. O, att få komma till sitt eget folk !»



Jag kände det som om jag varit instängd i en underjordisk trollvärld, där 
ljuset var flammor och där glädjen var människors plågor. Jag kände det 
som kunde det finnas räddning där uppe, där solen lyser på gröna 
skogar och där vinden blåser kallt från sjön.



Allt var dött inom mig; det låg liksom förkolnat. Den fjärde dagen på 
morgonen under det jag var sysselsatt med packning, hade jag ett ärende ut 
i korridoren. Från entrédörren kom det emot mig en gestalt, som verkade på 
mig som ett spöke. Jag ryggade tillbaka för den, jag gick baklänges in i 
rummet, liksom hade den genom en hemlig makt långsamt skjutit mig framför 
sig. Där inne stannade vi båda på samma avstånd från varandra.



Han såg nästan förfärad ut.



--Gud, vilken förändring! stammade han. Vad har hänt?



---Intet.



--Ni är ju förgrämd, förstörd. Det ser ut som om ni legat i graven.



--Ja.



--Och det är endast tre dagar sedan jag såg er. Han hade åter sökt närma 
sig, och jag hade åter dragit mig tillbaka utan att veta det Jag fruktade 
honom som man fruktar en bödel !



--Skrämmer jag er?



--Nej. Mina svar tycktes mig komma från någon annan och icke från mig.



--Är ni ond på mig?



--Nej.



--Kära, vad ä r det?



--Intet.



--Varför undviker ni mig?



--Ni är främmande nu -- en främmande.



--Ni blir vansinnig!

Han tog ett par hastiga steg, grep mig om axlarna och förde mig till 
en soffa, han lade mitt huvud mot sitt bröst, han smekte mitt hår.



--Dumma, dumma barn! Dumma, dumma barn! upprepade han.



Jag såg upp i detta välbekanta ansikte, som jag tyckte mig icke ha sett på 
en människoålder. Det var som om åtsnärjda band lösts från alla mina 
sinnen; jag var som återvaknad från en stelkramp och jag kunde le.



--Känner ni inte, att detta varit sinnessjukdom? Fullkomlig sinnessjukdom.



--Jo.



--Är det bättre nu?



--Ja.



--Dumma, dumma barn, han fortfor att smeka mig, vilken förfärlig 
känslighet. Ni dör ju.



--Jag rår inte för det.



--Men nu skola vi se till att ni blir frisk.



--Ja.



--Jag skall komma hit varje dag.



--Tack.



--Och ni skall arbeta, sysselsätta er. Jag skall säga er för var dag vad 
ni har att göra. Ni vill ju lyda mig?



--Ja, ja.



--Ni läser det här, han reste sig och förde mig fram till bordet för att 
visa mig i boken, sedan reser ni ut till Bois de Vincennes med någon av 
edra vänner, och på kvällen går ni på teatern. Hela natten sover ni.



--Ja.



--Och nu måste jag gå, jag har brått.



Han gick och jag kände mig lugn, men trött, så 
trött att det var en lättnad att slippa tänka och att i stället stödja mig 
blott på hans vilja.



Så förflöto några dagar, han kom, han läste högt för mig och vårdade mig 
som om jag vore ett sjukt barn. Vi talade aldrig om Rom och amerikanskan. 
Han sökte vara vänlig och jämn emot mig, men det stack ofta fram en 
bitterhet, ett begär att såra, som han icke kunde hålla tillbaka och vars 
grund jag icke förstod. Jag trodde att han hemligt önskade, jag måtte 
resa, och jag ville göra det så fort jag kände mig stark nog. Men när jag 
talade därom sade han alltid: -- Vad skall det tjäna till att resa ?



Till sist sade han: -- Ja, res om ni längtar efter edra närmaste, men kom 
igen.



Vi sutto ofta och språkade om kvällarna, när det var ljumt och ljust ännu, 
så att vi kunde ha dörrarna öppna till balkongen. Och han talade ibland om 
sina arbeten, om svängningarna mellan självförtröstan och modlöshet, om 
det allt uppslukande svårmod, som kunde komma över honom för långa tider.



--Jag beundrar Michel Angelo, sade han en gång, då vi sutto så där och 
språkade, för mig är han typen av en verklig man. Allra mest därför, att 
han kunde arbeta utan älskarinna. Det borde man kunna, inte sant? För 
Michel Angelo var själva konsten vad alla älskarinnor tillsammantagna äro 
för oss andra.



Jag teg. Sådana yttranden skuro mig i hjärtat. Icke blott att de sårade 
mig själv, utan de väckte också ett så underligt, tröstlöst medlidande hos 
mig för honom, som yttrade dem. Ty jag visste, att det låg förtvivlan i 
bottnen --konstnärsförtvivlan -- och så strök jag med mina händer över 
hans panna, och han slöt sina ögon med ett uttryck så trött och hjälp 
löst, att man måste vara mindre än människa för att icke tvingas att 
älska honom.



När jag såg honom så, var det som om hela min varelse fylldes av tårar och 
jag måste stå och hålla mina ögon orörligt stilla för att hindra dem från 
att strömma över. En gång droppade det dock ned ett par tårar, och en av 
dem föll på hans hand. Han såg upp på mig.



--Du är god, sade han, som annars alltid sade ni och han kysste min hand 
som i tacksamhet.



Det var det enda han sade, också det bästa han kunde säga. Jag hade aldrig 
förr tänkt på, att det kan vara så mycket värt, att någon kallar en god.



Nu får jag aldrig höra det mer, nu är det också likgiltigt om jag är god 
eller ond. Allt är likgiltigt nu.



Jag hade icke på förhand underrättat honom om dagen för min avresa, ty det 
plågade mig att onödigtvis tala därom. Det var min mening att försöka, om 
icke avståndet och tiden skulle kunna hjälpa mig att övervinna denna 
olyckliga böjelse. Jag visste, att det skulle bli lättare, om vi endast 
kunde skiljas som vänner, utan bitterhet eller scener samt om jag kunde 
taga med mig medvetandet om att hans vänskap och aktning skulle följa mig 
på min ensamma väg.



kvällen innan kom han som vanligt. Jag talade om, att jag ämnade resa.



--Ja, på ett par veckor, sade han.



Jag invände ingenting. Jag var så rädd, att något missnöje eller någon 
brytning skulle komma emellan oss denna sista kväll och störa det goda 
intrycket.



Vi sutto och språkade i den lilla soffan, vända emot varandra, glada och 
bekymmerslösa. Jag hade nästan lyckats förjaga tanken på min avresa. 
Kanske hade jag också i sista stund någon vanvettig förhoppning, som jag 
icke gjorde mig reda för.



--Vad det är underligt att se er så där, sade han plötsligt, så vek och så 
glad och så kvinnlig. Själva ert skratt har fått en annan klang, än när 
jag först såg er.



Jag nickade bejakande.



--Och ändå är ni inte sådan ni ser ut, utan så blodlös, så könlös, så 
förkonstlad.



--Det är inte sant.



--Inte? Han såg på mig ett ögonblick. Minns ni en viss afton?



--Än sedan? svarade jag Jag ville säga att mitt avslag icke bevisade allt 
det där.



--Men sedan? Men sedan! Det var så, han trodde jag sagt. Vill du säga, att 
du ändrat mening sedan ?



Hela hans ansikte strålade, när han slöt mig intill sig.



Behöver jag säga, att jag icke var blodlös och könlös och förkonstlad? Att 
jag tvärt om ville betala dessa minuter med lika många år av mitt liv ? 
Och ändå visste jag, att jag icke skulle göra vad han begärde. Men för att 
köpa några minuter, sade jag en osanning.



--Ja.



Han såg på en gång glatt och tvivlande på mig.



--Ni vill?



--Ja



Han grep mig om strupen med ett tag så hårt som om han skulle döda mig och 
i det han böjde mig tillbaka, kysste han mig häftigt.

Det gav mig motvilja. Jag sprang upp på mina fötter.



--Du vill inte ?



Jag svarade ej. Jag ville äga hans kärlek, men icke hans förakt.



--Antingen av fri vilja eller alldeles inte; ni skall aldrig tro att jag 
gör något förförelseförsök.



Hans ton hade blivit kall och hård. Han harmades över mitt uppförande, 
över min osanning. I hans drag såg jag vreden arbeta, fast han ville synas 
lugn.



Jag sänkte huvudet. Skulle detta vara vårt avsked.



--Se inte så ond ut.



--Jag är inte ond.



Jag skulle velat tigga honom på mina knän om förlåtelse, som om jag gjort 
något ont.



--Kom ihåg att jag reser i morgon!



Å, hur jag törstade för ett enda vänligt avskedsord.



--Ja, res. Jag förtjänar inte att någon stannar hos mig. Ni har sett rätt. 
Jag är endast en gammal roue, som vill ha kärlek, men som inte längre 
själv kan älska. Och ändå tror jag, att jag är bättre än de flesta andra 
män.



Det var som om jag skulle vrida hjärtat ur bröstet och gå.



Han reste sig för att säga farväl; gav mig sin hand, lamt och kallt.



Så skulle vi skiljas !



--Tack -- -- -- tack för allt, stammade jag i det tårar ville kväva min 
röst.



--Ni har ingenting att tacka för, sade han hårt, av mig har ni intet 
lärt. När ni går är ni samma halva, förkrympta, bundna varelse, som då ni 
kom.



Jag stod ännu och höll hans hand.



--Skola vi skiljas så?



--Ni önskar det ju själv.



Jag teg.



--Med mig måste man vara antingen varm eller kall; ljumhet tar jag inte 
emot, sade han och lösgjorde sin hand.



Jag stod och såg efter honom medan han gick till dörren. Intet hopp, ingen 
försoning!



Så stannade han.



--Kom snart igen, sade han som en trumpen, ovänlig befallning.



--Jag önskar att jag kunde låta bli, pressades det fram. Jag kände, att 
han band mig -- att jag skulle komma igen till honom från själva 
himmelens salighet, bara för att lida denna pina.



--Är det jag som har en sådan dragningskraft? sade han borta vid dörren.



--Ja, svarade jag som en dov klagan.



Han skrattade till.



--Mellan oss finns det ju intet -- absolut intet! sade han och stängde 
dörren.



Sådant blev vårt avsked.





13 Kapitel 13.



Resan var en enda längtan, efter hemmet, efter Sverige, 
efter mina landsmäns språk, som jag icke hört på så länge -- efter 
vänliga, helande händer.



Det första jag sökte upp, var hemmet. Hemmet där jag levat med min mor och 
med mina två syskon, där jag också skulle leva härefter tills år 
lagts till år och jag satt där gammal och bräcklig, med stilla resignation 
väntande döden, som kanske skulle låta mig vänta länge.



När jag stod här i de tysta, låga, små rummen, där dammtygen klädde 
möblerna som vita liksvepningar, när jag stod här och såg mig omkring, då 
kände jag mig så främmande, som en gengångare från en annan värld. Det var 
som om släkten kommit och släkten gått, sedan jag stod här sist. Och ändå 
var det icke fullt ett år sedan.



Var det verkligen jag som lekt och vuxit upp här, var det jag, som känt 
mig så trygg och stark i medvetandet om mina fasta grundsatser och min 
ömtåliga stolthet, att jag skulle funnit blotta tanken på en frestelse 
omöjlig; som förr skulle trott himlen falla ned, än att jag skulle höra på 
ord om fri kärlek och icke stöta den förmätne bort ?



Var det jag som stod här och såg mig omkring som om hela världen vore död, 
därför att det låg många mil mellan denna förbjudna kärlek och mig? Var 
det jag, som nu förebrådde mig, att jag varit grov och låg och halv och 
föraktlig därför att jag icke givit min tro för livet i utbyte mot hans 
flyktiga tycke ?



Ja, det var jag. Och jag kom från en annan värld, än denna. Här kände jag 
mig gammal som om håret grånat på mitt huvud, här skulle jag frysa tills 
hjärtat blev till is i mitt bröst. Här var allt mig främmande. Jag hörde 
icke hit.



I största hast reste jag vidare. Och jag kom till min bror. Det var en 
glädje att se honom igen Men hur förändrad han 
var, och hur förvånad han såg på mig.



--Vad Paris har gjort dig annorlunda. Eller sorgen efter mor------. Så 
stilla------ så liksom större -- -- -- så liksom mer kvinna än förr.



Alltid detta ord !



När jag hoppade i segelbåten, som skulle föra oss till det skär, där han 
bodde, kände jag en jublande känsla av frihet. Havet har alltid varit mig 
kärt, och nu kände jag dess kalla, salta andedräkt på min kind. Kanske 
skulle det ha kraft att läka mitt söndermalda inre.



Jag skrattade högt när jag sprang fram och satte mig på toften.



--Vad skrattar du åt? sade min bror.



--Jag vet inte. Jag känner liksom en skadeglädje.



Jag kände det som om jag kommit utanför trollringens makt. Som om jag vore 
frälst.



Men det varade inte länge. Så fort jag satte foten på land, var det förbi. 
När jag tänkte, att jag kommit för att stanna i kylan alltid, när jag 
tänkte på år efter år utan att se honom, utan att höra den kära stämman, 
då visste jag, att de åren icke skulle synas mig värda att levas. När dag 
efter dag gick utan att brev förde bud fram eller tillbaka, och när jag 
började fatta, att detta skulle bliva mitt liv, då tycktes mig frälsningen 
vara bara en börda. Det låg som ett flor för min syn; för mig fanns det 
varken glädje eller skönhet, det fanns blott en ödslig tomhet, oändlig 
och djup som det hav, jag såg.



Då skrev jag; jag vet icke vad. Det darrade väl mellan raderna min fruktan 
att bli glömd.

Till svar fick jag dessa rader: liv frisk och kom, jag väntar er 
ju.!)



Det var allt vad jag behövde veta. Min plats var icke fylld, all återgång 
var icke stängd. Jag skulle se honom -- se honom igen ! Och som förr.



Det var som om hav och himmel fått färg och glans.



Nu visste jag, att jag skulle dö, men jag visste, att jag skulle ha levat 
först, att jag för min död kunde köpa mig rätten att älska.



Mina kinder blevo friska, min gång vart spänstig och åtta dagar därefter 
ångade jag mot söder.



Det var vår-- den sommarljumma nyutsprungna våren i Paris.



I den lilla trädgårdstäppan utanför ateljén stodo syrenerna i blom, de 
vävde sig över spjälorna till ett genombrutet tak, hängde som ett 
tofsprytt täcke på alla sidor, omslöt hela täppan och hägnade gräset mot 
sol och damm. Det stod också spirande grönt --detta gräs -- som i en 
nylövad bokskog.



Det satt en kvinna på det låga trappsteget, lutad mot dörrposten och med 
fötterna på sandgången. Hon var icke längre ung, men ögonens uttryck var 
ungt, och det föll över hennes ansikte denna spelande dager, som bildas av 
grönska och sol. Hon hade knäppt händerna ihop om sitt ena knä och satt 
och såg upp mellan de späda löven mot den ljusblå himlen, utan att tänka 
på vad hon såg.



Det var med en egendomlig blidhet denna kvinna kunde le; eller rättare hon 
log icke, det var blott en inre klarhet, som spred sig över dragen, över 
det härjade och det utnötta vilket blev liggande inunder likt den 
mörka folie, som ger glans. Det som strålade kring detta ansikte var lycka 
-- en stilla, hemlig, en djup och gåtfull lycka, lik havet, däri allt kan 
drunkna, sjunka och försvinna, medan det på ytan är sol och stiltje.



Hon satt och tänkte över vad det är att vara lycklig. Hon hade aldrig 
vetat det förr. Hon såg tillbaka på sitt långa, glädjefattiga liv, som 
icke varit annat än undertryckandet av det egna jaget, pliktkamp, 
resignation och en kuvad aldrig dödad längtan efter något som hon aldrig 
erfarit, något varmt och rikt, som hon icke haft lov att gripa efter. Hon 
log och kände medlidande med sitt forna, fattiga jag. Och hon såg ingen 
framtid -- -- -- intet annat än detta nu, som fyllde henne så helt.



Så var det vår igen och konstnärer lämnade in sina arbeten till salongen.



--Nu kan du få komma ned i min ateljé, sade han; du ensam.



--Jag kallar den Ödet, sade han.



Jag stod stilla och såg. Att börja med var det som om marmorblocket 
bländat mina ögon, men sa stodo konturerna där fasta och klara.



Fotställningen bildades av ett skrovligt klippblock, som vid vänstra 
sidan höjde sig uppåt och som bakåt antydde liksom ingången till en håla 
eller klyfta, den starka sluttningen framåt gav föreställningen om havet, 
och det fanns en kant av sjögräs och tång.

Huvudfiguren var av något mer än kroppsstorlek, en väldig 
kvinnoskepnad med starka lemmar, inhöljda i ett draperi, vari blåsten 
slet, med den ena handen höll hon draperiet samman över sin hals och den 
andra sträckte hon ut som för att kunna taga stöd av klippblocket, 
hållningen var framåtlutad och blicken spejade skarpt och kallt fram -- ut 
i rymden, emot ett för andra osynligt mål. Hon tycktes vara i gående 
ställning och hade just tagit ett steg framåt över den kropp som låg 
hänkastad på marken. En livlös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen 
hängde slappt nedåt sluttningen, huvudet hade fått stöd mot en sten så att 
hakan vilade mot bröstet, armarna vilade dött och tungt så som de kastats 
av vågorna. Det var vanmakten och hjälplösheten, adlade av dödens ro. 
Lugnet i detta ansikte hade något av överjordisk jämvikt, den kalla 
blidheten hos den, för vilken människors lidanden och människors 
önskningar icke längre finnas till -- den heliga glömskan av allt, av allt 
som här kallas gott och ont. Detta ansikte, på vars läppar det gåtfulla 
dödsleendet stelnat, var en siares verk.



Jag kände mig gripen av bävan, ångest, beundran. Denne mästare, denne 
konstnär hade jag behandlat som en like, denne man hade varit kamraten i 
mitt dagliga liv, jag hade trott att han behövde min tröst, nästan min 
hjälp ! Denne konstens storman !



Jag såg skyggt åt sidan. Han betraktade mig endast med forskande intresse 
för att läsa intrycket.



Jag skälvde som i närvaron av något övernaturligt-- ----. Denna döda bar 
mina drag, förädlade, odödliggjorda; denna döda var mitt stelnade själv, 
min saga.



Jag knäppte samman mina händer och vågade icke se åt sidan. Min 
själs allra hemligaste tankar hade han känt, vad som skulle komma visste 
han förut.



Ödet !------



Jag höjde min blick och såg i den obevekliga gudomens drag Ja, sådant är 
det. För ödet är ett människoliv intet, det går hän däröver som vore det 
blott strandens gräs och rotlösa tång, stirrande fram mot ett mål, som 
våra ögon icke kunna uppfatta. Dragen voro en människas, men uttrycket var 
mer än mänskligt, det var den styrka, den lagbundenhet, den orubblighet, 
för vilket allt i vår värld böjer sig eller måste krossas. Det var livets 
stora, olösta gåta: det oundvikliga, det som måste ske. Sådant var 
ansiktet.



--Jag känner att detta är mitt bästa arbete. Jag har icke gått tillbaka.



Jag visste att han hade rätt. Konstnären hade fullbordat ett verk, som 
måste överleva honom själv. Det har förtärt en obemärkt existens --som 
skall dö.





14 Kapitel 14.



Jag har fullständigat anteckningsbokens små notiser. Jag 
har nästan intet att tillägga. Jag sitter åter i det ensliga lanthuset där 
jag levat så många lyckliga dagar. Mitt fönster hänger nästan ut över 
floden och jag ser dess gulaktiga vatten hasta förbi.



Kanske han gick innan han tröttnat på mig, kanske fann han det bäst så. 
Jag kunde åtminstone icke upptäcka någon kyla. Jag gjorde intet för att 
hålla honom kvar, att göra det skulle ha varit att driva honom bort.

Vårt avsked var lugnt. Han tog mig i famn och kysste mig en sista 
gång.



--Du är god, sade han, lycklig blir ingen manniska.



Så skildes vi utan tårar och utan scener, skildes så som han önskade det.



Jag vet icke om han förstått att jag brutit med mitt föregående, med mina 
grundsatser, med min uppfostran, ja, med själva mina rasegendomligheter, 
att jag är utan fotfäste och att återgång skulle vara omöjlig.



Jag tror att jag hoppades ännu sedan han rest, hoppades att han skulle 
kalla mig till sig och säga: --Lev --du är mig kärare än de andra.



Jag skrev också till honom en gång, jag vet icke vad, skygga 
vänskapsfraser, ingenting.



Han svarade mig med några rader i ett litet brev som började: »Chere 
mademoiselle.» Och han slutade med: »Jag har icke tid att skriva brev; jag 
har börjat ett nytt arbete.»



Jag vet det nu: från hans hand fick det icke finnas ett ord, som kunde 
minna om vår döda kärlek.



Varför har allt detta kommit?



Vem vet varför man älskar! Jag vet icke själv vad det var som gjorde det. 
Kanske det, att iag beundrat hans verk så länge, eller att hans värld var 
så främmande för min, att det just däri låg en trolldom, eller att det 
helt enkelt var min natur att älska en gång. Hans personlighet uppslukade 
min, och skild från honom blev jag endast en skugga.



Allt är tomhet.



I början väntade jag, att det skulle gå över, jag vet knappt om jag väntat 
länge eller kort. Jag vet icke om dagarna har mistat all sin längd 
eller om de icke mer äga slut, tiden har blivit något formlöst, som flyter 
i ett. Och jag vet att tomheten är evig. Den bergtagna kan aldrig mer leva 
bland de sina.