Victoria Benedictsson Fru Marianne

1 Dörren till det lilla serveringsrummet gick 
upp och Marianne trädde in.



Modern satt med en kökshandduk över knät och flådde skalet av nyskållade 
mandlar.



--Mamma , jag har fått ett sådant underligt brev , sade Marianne och ställde 
sig vid bordet.



--Vad då om?



--Läs själv. Hon räckte fram brevet , fru Bjnörk avtorkade sina händer , tog 
det och började läsa. Marianne satte sig vid andra sidan av bordet för att 
vänta.



"Fröken !



Som långa preludier icke äro i min smak , frågar jag er kort och gott: vill 
ni bli min hustru? Jag förstår nog , att en sådan fråga kan vara svår att 
besvara , så där på rak arm , i synnerhet som ni ännu känner mig så litet. 
Jag väntar heller icke att ni skall svara ja med detsamma. Men om ni 
känner med er själv , att det aldrig kan bli annat än nej , så finns det 
naturligtvis intet skäl för att ej säga det genast. Tror ni däremot på en 
möjlighet av att ni framdeles kan komma att tycka bättre om mig än nu , så 
är det bäst att vi bli bekanta ju förr dess hellre , och jag skall i så 
fall be att få göra ett besök hos edra föräldrar. Jag ber er , att ni icke 
stöter er på den torra tonen i detta brev. Den kommer av att jag icke vill 
yttra ett ord mer än tvunget är , ty ger ni mig ett avslag , så är det bäst 
för oss båda ju mindre som blivit yttrat i detta ämne.



Med anhållan om snart svar.                 Vördsamt



Börje Olsson."

--Olsson?--Jag känner inte ens namnet , sade modern eftertänksamt i 
det hon höll brevet i handen och såg på Marianne.



--Han är lantbrukare , och jag träffade honom i Hallstorps prästgård , när 
jag var därute i somras.



--Jag har aldrig ens hört dig nämna honom. Hurudan karl är han?



--Ja , vet mamma , det kan jag knappt säga; jag kommer så lite ihåg honom. 
Han är ung. Tjugusex , tjugusju år--mycket tyst och ser ut som folket är 
mest.



--Är han därifrån orten ?



--Nej , inte precis. Han hade kommit med tåget , egentligen i något ärende , 
tror jag , men han brukade alltid stanna till middagen.



--Nå?



--Ja , herre Gud , jag känner ju inte människan !



--Har han något anseende?



--Det tror jag visst. Man gjorde mycken affär av honom i prästgården. Jag 
trodde nästan man påräknat honom till svärson.



--Såå , sade fru Björk uppklarnande. I så fall var det säkert icke ett 
parti att förakta , tänkte hon. Blir det inte bäst att vi gå in till pappa?



--Jo.



Marianne reste sig. Fru Björk samlade varsamt tillhopa kökshandduken och 
lade den på bordet. Marianne gick förut genom den stora , vackra våningen. 
Modern kom efter med sin vaggande gång. Fadern satt vid sitt skrivbord med 
ryggen åt dörren då de kommo in.



Man såg blott den grå nattrocken och en vågig , starkt gråsprängd nacke , av 
en särdeles distingerad form. Men vid ljudet av dörren vände han sig till 
hälften om på skrivstolens järnskruv. Det var ett regelbundet ansikte med 
slätrakad haka , försedd med en liten grop och inbäddad mellan gråkrusiga 
polisonger , som förenade sig med ett par järngrå mustascher. Ett par 
tjocka , mörka ögonbryn tecknade sig på ett egendomligt sätt mot det gråa 
håret och de stora , vattnigt blå ögonen. Det låg någonting välskött och 
välkonserverat över hela människan , och ansiktets alla linjer skvallrade 
om att de icke nötts in av bekymmer , utan av ständigt upprepade löjen.



--Vad är det nu? sade han i en ton , som skulle föreställa trumpen , pengar , 
pengar , pengar !



Han slog med båda sina stora händer i luften. Hans röst lät som om den 
alltid vore fylld av dolda skratt , som snart skulle bryta ut.



--Nej , i dag är det inte pengar , svarade fru Björk i det hon trängde sig 
förbi skrivbordshörnet och satte sig på en stol , men läs det här 
brevet , som Marianne fått.



Fadern tog brevet och läste.



--Vad är det för en Olsson? sade han då han slutat.



--Ja , jag vet knappt; jag tror han är från ett ställe som heter Tomtö , 
svarade Marianne.



Fadern drog ut en lång vissling i dämpad ton.



--Är det den Olsson ! sade han , liksom rädd att någon skulle höra honom , 
då är han förmögen.



--Det tror jag nog , svarade Marianne , men utan den ringaste iver , känner 
pappa till honom?



--Ja , det vill säga , när han köpt egendomen hörde jag att han lagt upp 
största delen av köpesumman kontant. Han kan väl ha haft den ett års tid 
nu. Det lär vara en duktig karl. Han har varit inspektor på Munkeby--jaså 
det är den! Nå , vad svarar du , min pulla?



--Lille far , jag vet inte alls vad jag skall svara , sade Marianne och sköt 
fram sina läppar till en liten grimas , som var egendomlig för henne , och 
som var något av bortskämt barn. Hon hade liten mun , med mjuka icke 
alltför fylliga läppar.



--Det är bäst att du får tänka på saken. Jag skall taga närmare reda på 
honom.



--Ja , gör det , papsen lille , sade Marianne och for med sin hand några 
gånger kring faderns runda nacke , som om hon ville svarva till den ännu 
mera.



Redan följande dag hade kamrer Björk skaffat sig alla nödiga 
upplysningar , och de hade utfallit till hans slora belåtenhet. Börje 
Olsson var ett gott parti , det kunde icke vara tvivel om det.



Kamrer Björk hade anlitat alldeles säkra källor. Sedan han haft en kort 
rådplägning med sin hustru , gick denna in till Marianne. Det var tämligen 
sent , men Marianne hade icke börjat att kläda av sig ännu , utan satt och 
läste borta vid sitt skrivbord med lampan tänd. Modern var helt upprörd 
och det brann små röda flammor på hennes kinder.



Ja , Marianne , om du nu vill skriva till honom , så kan du. Pappa har 
skaffat sig alldeles säkert becked det är en bra karl , en duktig karl , 
och han är mycket förmögen.

--Men han är bondson.



--Bah , det betyder ingenting , han kan vara lika hygglig för det.



--Ja , men släkten?------Nåja , ingenting blir ju bestämt förrän mamma och 
pappa talat vid honom själv. Då få vi höra.



--Skriv då att han kommer på söndag , jag skall skaffa fyra rätter till 
middagen.



De kysste varandra till god natt och modern gick.



Marianne tog fram ett elegant litet brevpapper med monogram och skrev:



"Herr Patron Olsson Tomtö.



Tack för brevet. Tills vidare kan jag ingenting svara , annat än att mina 
föräldrar bedja er vara hjärtligt välkommen hit på söndag. Allt det andra 
får framtiden avgöra.



M. B."



Detta var på tisdagen. Redan på torsdagen hade hon svar.



Fröken !



Tack för ert brev , tack ännu mer för de förhoppningar det ger för 
framtiden , men ingenting om det nu. Jag vill icke alls att ni skall binda 
er genom något förhastat löfte. Det är också för det att ni skall känna er 
helt fri i ert val , som jag ej vill säga 'du' i detta brev , så naturligt 
det än förefaller mig att jag skulle göra det. Nej , Marianne , vad ni än 
tror om mig , så tro icke att jag med ett enda ord vill övertala er att bli 
min hustru.--Min av fri vilja , eller också alldeles inte!



Och så en sak i parentes. Skriv aldrig 'patron' på mina brev. Jag avskyr 
titlar i allmänhet , och denna mer än andra. Skriv lantbrukaren eller rätt 
och slätt herr.



Det kan tyckas bra besynnerligt att jag skriver ett långt brev nu , då vi 
ju så snart skola råka varandra , men saken är den att jag ibland har svart 
att uttrycka mig i tal och då känner det som en lättnad att få skriva i 
stället.



Det är en rest av bondblyghet , vilken jag nog skall arbeta bort. Tills 
vidare finns den där emellertid. Och det är nu en del saker som ni bör ha 
reda på innan ni bestämmer er. Om min yttre ställning kan ni nog få 
upplysningar på annat håll , men om min inre eller egentliga människa , som 
det ju dock måste ligga mest vikt vid att ni lär känna , kan ni svårligen 
få veta något genom andra , ty strängt taget har jag inga vänner; 
jag menar riktigt förtroliga vänner , annars har jag nog , jag som andra.



Jag vill berätta er om mig själv och försöka att vara uppriktig.



Mina föräldrar voro bönder. Min far är död , men mor lever , jag har endast 
en bror , äldre än jag , följaktligen är det han som efter gammalt 
allmogebruk fått min fars ställe. Mor har tagit undantag av den gamla 
egendomen. Hon ville nog hellre flyttat med mig , ty jag tror att jag är 
hennes käraste barn , men så kunde hon icke skiljas vid torvan , där hon 
bott i all sin tid. Gamla människor äro som huskatten , de byta hellre om 
husbönder än hem. Mor har emellertid sitt alldeles för sig själv och 
behöver icke ha mer beröring med min bror och svägerska än hon själv 
vill.



Studera har jag aldrig fått; min far tyckte det kunde vara onödigt , det 
var det kanske också , för det jag skulle bli , ty som lantman hade jag 
slutat i alla fall. Det riktigt ligger en i kroppen , när man som jag vuxit 
upp vid jordbruk. Att icke så och skörda , att icke ha kor och hästar , det 
skulle vara för mig som att icke leva. Jag har nog kunnat tänka mig att 
det också finns andra intressen i världen , men jag har med detsamma känt 
att jag blivit född att bruka jorden. För mig kunde det aldrig bli tal om 
annat. Hellre dräng , om så skulle vara , än den lärdaste professor. Ty allt 
skall ju på sin rätta plats här i världen , annars går det icke bra.



Jag har således aldrig gått i elementarskola , aldrig legat vid 
universitet; byskolan , folkhögskolan och lantbruksinstitutet , se där hela 
min bana! Jag säger det icke för att klaga. Och boklärda ha vi nog av. Far 
hade allt rätt. Men trots min lantmannanatur har jag en stark vetgirighet , 
jag brinner av begär efter kunskaper , som skulle kunna göra mig till en 
rikare utvecklad människa än jag är , och om ni skulle finna mitt sätt 
något kärvt , ber jag er dock tro att jag icke är rå till min inre 
människa.



Det innerliga förhållande som rått emellan mig och min mor har säkert 
inverkat mycket på mig. Man säger ju att den som varit en god son också 
blir en god make.



Men vad tjänar det till att tala! Jag tycker det är alldeles omöjligt att 
hitta de rätta orden. Brevet blir så matt och dött , så helt olika vad jag 
känner. Det är för resten någonting som vill tränga sig fram och som jag 
håller tillbaka nu så länge. Jag är en praktisk man och tycker icke om att 
låta fantasien löpa åstad med mig.



Farväl så länge !



B. O."

Marianne hade fått brevet just efter middagen , 
då hon med en roman i knät låg på schäslongen inne i sitt rum för att 
taga sin lilla siesta. Hon hade kastat boken för att i stället läsa 
brevet , och sedan hon slutat , låg hon stilla med blicken drömmande riktad 
ut i rymden. Förkänningen av en verklighetsroman spred sig över hennes 
fantasi som en varm imma. Med detta friarebrev i sin hand , med bröllopet i 
bakgrunden hade hon rätt att drömma.



Det fanns hos henne en sällsam blandning av nyktert förstånd och överspänd 
sentimentalitet. Hur ofta än tillfälle erbjudit sig , hade hon dock aldrig 
inlåtit sig i någon om än så oskyldig kärlekshistoria , ty hon glömde icke 
ett ögonblick att det kunde bli komprometterande för henne själv , och att 
flickor aldrig kunna vara nog försiktiga. Med en ockrares slughet sökte 
hon att frånlocka sina tillbedjare så många prov som möjligt på deras 
böjelse. Hon hade en märkvärdig förmåga att utpressa dessa tributer åt de 
kvinnliga behagen , bestående i serenader , buketter , lyckönskningstelegram , 
slädfarter och mera sådant , men aldrig gav hon något igen. Hon var vänlig 
och smeksam och kokett , just till den fina gräns som betraktas för comme 
il faut. Hon var för ingen del någon kall skönhet , men hon glömde aldrig 
sin goda uppfostran.



Hon kunde njuta av en blick , en handtryckning , en dans , där kavaljeren 
förstod att hålla henne som vuxen fast , och trots sin något för fylliga 
figur dansade hon som ingen annan flicka i staden , lätt , mjukt , graciöst. 
Det var också en formlig stormlöpning om hennes balprogram. Men aldrig 
kunde någon veta om hon ens märkte dessa små ömhetsbevis , vilka alltid 
tycktes lämna henne lika oberörd , och på vilka hon lika litet svarade med 
något tecken till vrede som till genkänsla.



Men i sitt eget sinne lade hon dessa hemliga triumfer till alla de andra , 
mera uppenbara. De sade henne att om hon icke var vacker--och det framhöll 
hon alltid för sina kvinnliga vänner--så hade hon åtminstone karltycke , 
vilket vill säga oändligt mycket mer. Hon visste mycket väl vad det var 
som utövade denna magnetiska inverkan på det andra könet. Hennes toaletter 
framhöllo alltid vissa egendomligheter i hennes utseende. Sättet att kläda 
sig var för henne en skön konst , och hon visste att lämpa modet efter sin 
individualitet.



Och det fordrades icke liten uppfinningsförmåga till att vara ständigt ny , 
ständigt retande.



Dagen efter en bal var för henne mera än själva balen. Då var hon alltid 
trött , och modern fördubblade sina omsorger. Hon kunde då ligga timme 
efter timme på sin schäslongen med huvudet lutat mot dess karm och 
ögonen slutna , hänsjunken i njutning och domning , med rummet prydligt 
omkring sig.--Modern hängde undan hennes baldräkt , innan hon steg upp , ty 
Marianne vämjdes alltid att se den , sade hon. Endast solfjädern ville hon 
behålla framme. Det var så behagligt att känna den mellan sina fingrar 
medan hon i minnet åter genomlevde aftonens tilldragelser. Vad det var 
ljuvt att halvslumrande vila ut i den atmosfär av beundran eller åtrå , 
varav hon ännu kände sig omgiven , och som hon tyckte sig insupa med 
luften , likt doften av vissna rosor! En blick , en beröring , ett intet 
kunde försätta henne i en sådan stämning för en hel dag , där hon låg 
omhuldad av moderns kärleksrika händer , trött och tillfredsställd.



Någonting liknande var det också hon kände nu , fastän stämningen icke kom 
av hågkomster utan av drömmar om framtiden. Hennes föreställning dröjde 
vid det intryck hon måste ha gjort på denne man , vid vilken hon själv fäst 
sig så litet , att hon knappt mindes hans utseende. Hon kände att det fanns 
en stor kontrast mellan honom och henne , den fängslade hennes inbillning. 
Hon försökte att föreställa sig honom. Hon tänkte sig i hans natur 
någonting våldsamt , som låg och gömde sig under den lugna ytan. Denna 
obändighet , som hon drömde om , lockade henne , det låg någonting för hennes 
drivhusvuxna kvinnlighet eggande i att tänka sig älskad av en sådan , 
nästan rå natur. Det var någonting sagolikt och förtrollande , någonting 
för nyfikenheten retande i att veta sig viljelöst , värnlöst hängiven åt en 
sådan man. Det var detta Marianne drömde om. Hon hade ett omättligt begär 
efter att bli älskad , icke som människa blott , utan som kvinna , och icke 
blott som kvinna , utan nästan som ett barn , att motståndslöst bäras bort 
vart som helst. Att i sina smekningar tämja en lord Rochesters grymhet , 
det var vad som kunde komma hennes huvud att svindla. Det var en sådan 
njutning som att åka på rutschbana och känna den hisnande rysningen 
därvid. Naturer sådana som Mariannes förstå att uppskatta den.



Hade Börje Olsson varit fattig , skulle det aldrig fallit Marianne in att 
tänka på honom , han hade då helt enkelt sjunkit ned till en obetydlighet. 
Men pappa hade från säker källa skaffat sig reda på , att bouppteckningen 
efter fadern gått till tvåhundra tusen kronor eller lite mera , och på de 
två år Börje förvaltat sitt arv hade det visst icke minskats. Och 
penningen gav makt och frihet. Börje Olsson kunde nog ta sig en hustru och 
bära bort henne , och bakom ett äktenskap av alldagligt utseende kunde det 
nog finnas en Rochester att tämja med mjuka armar.



2 Septemberdagen var ruskig och kall , regnet öste ned över 
gatorna och skvalade ur alla takrännor. Det hade varit ett studium hur man 
under förmiddagen skulle kunna göra sig fri från pojkar och 
inackorderingar , men det lyckades att få dem åstad i kyrkan. Något över 
tio kunde Börje komma.



Lite var kände oro. Mamma hade vidtagit alla arrangemang för middagen och 
gick nu paradklädd ut och in i rummen. Pappa tassade med spända öron 
omkring inne i sitt rum , beredd att öppna vid minsta ringning. Marianne 
vandrade fram och åter på salongsgolvets matta , med händerna på ryggen och 
blicken på sina små fötter , som voro klädda i ett par mörkröda atlasskor 
med stora rosetter. Hennes sulor voro så tunna , att foten kunde böja sig 
obehindrat och mjukt för varje steg. Det var smala , fint formade fötter , 
som aldrig behövde klämmas för att se små ut , och som--liksom 
händerna--icke tycktes stå i rimligt förhållande till den för en ung 
flicka något massiva överkroppen.



Vanan att sakta vagga med livet gav i förening med den bakåtböjda nacken 
och korta halsen åt hennes apparition någonting av mjukt självsvåld , som 
gled in i minnet och fäste sig kring hennes person. Ingen kunde tänka på 
henne utan att se denna karakteristiska gång--läjttefull , njutningslysten 
i varje sin rörelse.



Håret var litet , mjukt och guldglänsande. Det låg högt uppe på hjässan i 
en grekisk knut , lämnande hårfästet i nacken fritt. Några ostyriga slingor 
ringlade sig ned kring panna och hals , för korta att kunna strykas upp , 
och förtunnade sig till ett fint fjun.



Hon kände sig upprörd , men icke obehagligt. Under de dagar , som för 
flutit , hade man omständligt dryftat frågan från alla sidor , och ju mera 
man dryftade den , dess mera skäl fanns det för Marianne att säga ja. Hela 
släktens tanter och familjefäder ansågo det vara en galenskap att släppa 
någonting sådant ifrån sig , och Marianne blev noggrannare 
underrättad om faderns affärsställning än hon någonsin varit.



Allt tydde således på förlovning.



Man hade försökt att hålla alltsammans hemligt för Mariannes bröder , men 
på något outrannsakligt sätt tycktes även de ha blivit gripna av den 
allmänna spänningen , ja , till och med pigorna i köket hade en aning om , 
att någonting ovanligt var i görningen.



Minuterna skredo framåt med nervprövande långsamhet , och enformigt 
skvalade regnet ned över gatan. Marianne gick och undrade vad han skulle 
säga och vad hon skulle säga. Hon hade föreställt sig allting på förhand , 
men hon visste att det icke skulle bliva så , utan helt annorlunda.



Det ringde. Hon spratt till. Nu skulle det komma !



Hon hörde faderns röst i tamburen , ty alla dörrar genom våningen stodo 
öppna. Och hon hörde en annan röst , som hon icke kände igen--en låg 
karlröst var det--så gick det i tamburdörren , och steg kommo genom rummen.



Han bugade sig i dörren , och kom så fram till henne , åtföljd av sin 
blivande svärfader , som gick och höll styr på ett belåtet leende.



Mariannes blick var så skärpt av väntan och nyfikenhet , att den 
sekundsnabbt uppfattat hela personen , med alla detaljer.



Dräkten var oklanderlig , men i gång och hållning fanns det någonting 
rustikt--en viss tyngd och tröghet.



Han räckte Marianne sin hand och hälsade som en vanlig gammal bekant. Det 
fanns en trygghet i hans sätt , som meddelade sig åt andra.



Man satte sig och började ett samtal om väder och vind. Ibland var det som 
hade ett leende velat spela till i friarns ögon; han fann tydligen 
situationen komisk , men höll god min. Svärfadern var uppenbarligen mera 
brydd än han.



Alla parter sökte låtsa som om ingenting ovanligt vore på färde. Marianne 
satt och observerade sin tillkommande. Det var svårt att få klart för sig 
om han borde anses ful eller icke. Han hade tätt , svart helskägg , som såg 
ut att aldrig ha varit klippt; svart , glanslöst hår , som krusade sig vid 
tinningarna; jämn , solbränd hy och en kort , rak näsa. Det fanns ingenting 
ovanligt i det utseendet , och det kunde vara lätt att glömma. Så hade han 
ljusa grå ögon , som kontrasterade på ett märkvärdigt sätt emot den mörka 
hyn och de korta svarta ögonhåren. Det var ett par lugna uppmärksamma 
ögon , som tycktes kunna gå till botten med allting , utan att behöva göra 
sig besvär. Vid ögonvrårna funnos några små rynkor , som gjorde att 
dt lätt kunde se skälmaktiga ut.



När fru Björk kommit in och man pratat om åtskilligt , fick värden plöts- 
ligen en angelägen skrivelse att avfatta , varför han bad om ursäkt att han 
avlägsnade sig på en stund. Strax därefter kallades värdinnan bort av 
hushushållsbestyr , och de unga voro ensamma.



Det inträdde en stunds förlägen tystnad.



--Nå? sade han.



--Ja , vad skall jag säga ?



Marianne satt borta vid det stora fönstret i salongens brutna hörn. Börje 
gick nu fram till henne , så att de kommo att sitta alldeles mittemot 
varandra och i full belysning.



--Så länge det är på det här sättet bli vi ändå aldrig bekanta , sade han , 
ty gå vi ensamma tillhopa , så börja folk prata , och skola vi jämt vara i 
sällskap med andra , så komma vi varandra aldrig närmare. Det blir då som 
nu , att se på varandra och att prata om allt möjligt strunt , som ens egna 
tankar icke ens bry sig om att följa med.



Det var alldeles icke den vilda passion , som Marianne drömt sig , men det 
var ett sansat lugn , som verkade tilldragande.



--Det kan nog vara sant , sade Marianne och lekte i sitt knä med ett grönt 
blad , som hon nupit ur en av blomkrukorna.



--Ja , och det viktigaste för oss är ju att komma på en sådan fot med 
varandra , att vi kunna visa oss sådana vi äro , och så att det kan komma 
förtroende och uppriktighet emellan oss.



Det var eget att höra honom tala. Rösten hade intet särskilt välljud och 
han talade långsamt och eftertänksamt; det egendomliga låg däri , att 
Marianne tyckte att denna röst icke var ny för henne , det var liksom hon 
hört den många , många gånger och hade lärt sig att hålla av den. Detta var 
så allt igenom annorlunda än vad hon väntat--ingenting av eggande 
sinnesrörelse , ingenting av spänning och hjärtklappnig.



Under pausen hade han suttit och sett på henne , nu såg också hon upp , och 
deras blickar möttes , men hon svarade icke , såg blott ned igen utan att 
rodna.



--Vore det därför inte bättre att vi förlovade oss redan nu? Efter det 
icke funnits någon kärlekshistoria emellan oss eller så , tror jag det vore 
bäst om vi började i den kanten.



Hon såg upp nästan förskräckt.

--Ja-ja , sade han med en trygg humor , den kommer nog , men allting 
skall växa och gro av sig självt , och det betyder väl inte så mycket om 
den kommer på den ena eller den andra sidan om förlovningen.



Vilken underlig människa ! Nu drog hon på mun.



--Saken är den , att jag längtar att få allting klart , så att vi kunna 
komma att umgås som människor , ty detta är ju bara en komedi.



Det förargade henne smått att han kunde vara så lugn. Var detta likt ett 
frieri! Hon satt och vred sitt gröna blad mellan fingrarna , så att det 
blev alldeles slappt.



--Ja , nu har jag talat , sade han på sitt tvära , humoristiska sätt.



--Jag tycker bara att det är ett spektakel , att vi förlova oss , när vi äro 
så främmande för varandra som nu , sade hon och rodnade häftigt , utan att 
veta varför.



--A , jag förstår! sade han hastigt , och tycktes därpå leta efter orden ett 
ögonblick , jag förstår så väl; men är det inte bättre att vi spela komedi 
för andra så länge , än om vi nu en tid skulle gå och spela komedi 
sinsemellan och låtsa som om ingenting om giftermål och dylikt vore talat?



--Jo , men------



--Ja , det är det jag menar , ni känner er skygg för mig nu. Det är 
naturligt , det måste ni--en sådan flicka som ni. Ni kan inte låta bli att 
tänka att jag skall vara rå , därför att jag är bondson , och därför är ni 
rädd att innan det kommit en varmare och fullt gemensam känsla emellan oss 
ge mig en förlovad mans rättigheter. Är det inte så?



--Vet inte , svarade Marianne så sakta att det nästan lät som endast ett 
djupt draget andetag. Hur annorlunda var icke hennes egen stämning än vad 
hon föreställt sig! Hon kände sig blyg och allvarsam som om hon stått i en 
helt annan ålder än sin egen. Det kändes som om hon aldrig varit så ung 
som nu.



--Men det får du inte tänka , Marianne , sade han i det han böjde sig på 
stolen framåt utan att se upp , vi bönder kunna också ha finkänslighet , 
fast man inte tror det om oss.



--Ni är ju inte bonde! Hon nästan ropade det med förskräckelse.



--Inte till det yttre , nej. Men det ligger en i blodet , man hänger fast 
vid det gamla med tusen rötter. Om man också blir polerad till det finaste 
som finns , så har man ändå kärnveden kvar , och nere i ens eget sinne finns 
det alltid något av det nedärvda , någonting gott kanske , men ändå 
någonting olika mot er.

Hans röst lät så sympatisk , och hon kastade en 
snabb blick på hans nedböjda ansikte , hon såg det tättvuxna , glanslöst 
krusade håret. Hon hade en övergående lust att smekande stryka sin hand 
däröver för att visa att hon inte var rädd , eller för att säga honom att 
han inte fick vara ledsen.



--Och om det inte kan bli något av , sade han monotont och nästan lik 
giltigt , då är det bäst att jag får veta det nu.



Det klack till.--Ingenting bli av ! Nej , det var icke hennes mening. De 
skulle vara nästan som att skiljas vid någon av sina anhöriga.



--Jag bara tycker det är så brådstört , invände hon.



--Som ni vill , sade han i fullkomligt förändrad ton och reste sig. De är 
en vacker våning frökens föräldrar har , det slår en så fort man kommer in.



Hon kände sig förödmjukad , tillintetgjord. Hon rodnade ända till tårar 
medan hon utan att se upp rullade den lilla gröna massan mellan sin. 
fingrar.



--Det är väl fröken som spelar? sade han med en blick på pianot.



--Ja , svarade hon knappt hörbart.



--Ni sjunger också , ser jag , återtog han och bläddrade i ett nothäfte det 
var ju synd att vi inte fingo höra er en enda gång , därute i Hallstorp.



--Det var ingen förlust , svarade Marianne i ömklig ton , och så ble det ett 
ögonblicks paus. Regnet hördes skvala ned på gatan och trumma 
takrännorna. När mässan var slut skulle pojkarna kanske komma hem Och så 
vid middagsbordet både de och inackorderingarna. Hon själv skulle se brydd 
och tafatt ut , alla skulle märka det , se på henne , undra och skvallra , och 
ingen bundsförvant skulle hon ha i honom därborta , ha skulle sitta lugn 
och trygg och tala om vädret.



Hon kastade bort de hoptrillade resterna av blombladet , ställde sig sig 
fönstret med ryggen mot rummet , men såg ingenting.



--Trivdes fröken bra på landet? återtog han.



--Nej , det står inte till att hålla ut ! ropade hon i förtvivlan.



--Inte det?



--Jag menar detta!



Hon hade trotsigt vänt sig om med ögonen fulla av tårar.



--Så? Vad är det då ni vill?



Hon gick fram till honom med sin vaggande självsvåldiga gång , medan han 
såg på henne , begärlig att uppfånga varje rörelse. Det var denna gång som 
kunde göra honom tokig; och så dessa tysta , mjuka steg , liksom om 
hon gick på silkesvadd! Han stod och lekte med sin urkedja , och hon 
lade båda sina händer på hans arm. Nu , när hon stod så nära , såg hon att 
han knappt var huvudet högre än hon.



--Var inte ond.



Hon såg med barnslig naivitet in i hans ansikte.



Det lyste upp med ens , nu var det intet tvivel om att han såg bra ut. Och 
om han nu var bonde eller ej , och om han nu ville vara finkänslig eller 
inte , så tog han henne om livet , och om hon nu var rädd att ge honom en 
förlovad mans rättigheter eller ej , och om det fanns någon gemensam känsla 
emellan dem eller inte , så drog hon sig icke tillbaka. Och det var icke 
han som kysste henne eller hon som kysste honom , utan de kysste varandra , 
och det utan betänketid. Ty försonas skulle de till vad pris som helst. 
Och när det var undangjort sågo de varandra in i ögonen tämligen 
skrattlystna. Och det kändes som om de varit förlovade alla sina dar.



--Hör du , kommer här någon? sade han.



--Jag vet inte--ja , när de komma ifrån kyrkan.



--Är detta ditt rum? Han såg in under en nedhängande och med en kedja 
uppburen portiär.



--Ja.



--Du har ju syskon?



--Ja , tre bröder.



--Jag har så mycket jag ville språka med dig om innan de andra komma.



--Vi kunna gott gå in i mitt rum.



--Det var skönt , jag tycker jag känner mig liksom en hare , som letar efter 
en buske , sade han skrattande. Det lär nog behövas vana till att vara 
förlovad.



Marianne lade handen på hans axel , och så gingo de in i hennes rum , hon 
lyfte upp portiären och böjde huvudet åt sidan medan de gingo igenom , på 
det de skulle kunna gå i bredd. Börje tvärstannade.



--Ett så vackert rum du har! Han såg sig omkring åt alla sidor. Så elegant 
har jag visst inte hemma hos mig.



Han tänkte med en viss förskräckelse att han visst inte ville ha det 
heller.



--Vi skola nog få det trevligt , sade Marianne uppmuntrande.



Hon satte sig på schäslongen och han mitt emot , grensle över en stol , med 
armarna på dess ryggstöd , beredd att se på henne riktigt av hjärtans lust.

--Hur var det , vi skulle ju inte gå så brådstört till väga med 
förlovningen? sade han , ur stand att , glad som han var , undertrycka en 
liten lust att retas.



--Inga elakheter , till det är du alldeles för nybakad fästman !



--Hör du , ska vi inte byta ringar i morgon? Jag åtar mig att skaffa 
bojorna.



--Ja , ja! Tänk , nu skola de inte ha nys om det i staden , inte det 
ringaste. A , det blir gudomligt!



Börje blev allvarsam.



--Men i alla fall , Marianne , se på mig riktigt och tänk efter om du 
verkligen tror att du kan komma att tycka om mig.



--Visst kan jag komma att tycka om dig.



Hon kastade en liksom skygg blick in i hans ljusa grå ögon med de små 
pupillerna och de korta , svarta ögonhåren. Någonting drog henne till denne 
man , och på samma gång kände hon sig hållen tillbaka. Det fanns något i 
hans blick som tvingade till ärlighet.



--Jag är så rädd att du skall begå något misstag , sade han , satte sig 
bredvid henne på schäslongen och grep hennes händer. Om du skall säga nej 
en gång , så är det bäst att du gör det nu , bäst för oss båda.



--Jag kan inte säga nej , svarade hon liksom rädd för sina egna ord.



--Om du sade nej nu , skulle jag naturligtvis ändå gifta mig med någon 
annan; jag tror inte på olycklig kärlek. Men jag är inte alltid så här 
lugn , och sen------längre fram------är det inte sagt att jag kan släppa 
dig lös så lätt som nu. Och att gifta sig , ser du------jag menar att du 
har väl riktigt gjort dig reda för det------nej , jag ville säga , att om du 
känner den allra minsta lilla motvilja mot mig nu , så skall du inte tro 
att den ger med sig med tiden , utan att den blir värre och värre. Jag har 
sett sådant. Och om du inte av fri vilja och eget tycke är 
villig------nej , jag menar känner dig glad åt--ja , du förstår , så tro inte 
att det finns någonting i världen som skall kunna ersätta det som 
brister.--Av eget tycke , Marianne! Annars vill jag inte.



Han hade lösgjort hennes händer och tog sina armar tillbaka med en rörelse 
av djärv och omedveten plastik. Det kom verkligen i hans ögon någonting av 
att lyfta henne upp och bära henne bort , men icke brännande lidelsefullt , 
som hon drömt , utan friskt på samma gång som förledande. Och hon gjorde 
just vad han ville , hon slog båda armarna om hans hals , och de kysste 
varandra.

--Och nu , sade han , nu gäller det bara vår redliga vilja. Nu kan det 
komma vad det vill. Nu är det avgjort.



Som av en gemensam impuls reste de sig båda och började tillsammans gå 
fram och åter i rummet. Börjes ansikte var som förändrat , den öppna , 
manliga själsblidhet , som lyste därur , gjorde det nästan vackert. Marianne 
kände sig dragen till honom av det innerligaste förtroende. Det fanns 
något i hans enkla , osammansatta personlighet , som drog en trollring 
krillg det bästa i hennes sinne. Hon hade aldrig känt sig så god , och 
därför aldrig så lycklig som nu.



Livet låg framför dem som ett vidsträckt morgonljust landskap , och det var 
nu de , som på allvar skulle börja sin väg. Det fanns icke en biavsikt , som 
den ene dolde för den andre , och öga mötte öga , klart och varmt som vore 
det ett solbeglänst djup , där själ kunde läsa i själ. Ännu hade de i hela 
världen intet annat än varandra , ännu hade intet främmande trängt sig 
vanhelgande emellan , ännu var det blott det enkelt naturliga: att de voro 
ett människopar.



Ännu behövde de ej med smekningar taga fasta på lyckan , ty själva 
tillvaron var njutning--livets stora , sunda fröjd över att vara till , att 
sträcka sig mot framtiden , att fortfara. Och denna stora glädje gled som 
en underström under deras ord , hur lugna och litet sägande de än voro i 
förhållande till vad blicken hade att förtro.



Så hördes ljud av steg därute. Som av en händelse kom fru Björk att gå 
förbi dörren , hon kastade en hastig blick ditin och drog sig så tillbaka 
med ett försök att latsa som om hon ingenting sett.



--Dina föräldrar! sade Börje i det han stannade , och det drog sig som 
aningen av en skugga över hans ansikte.



Att tänka på allt , och det i en stund som denna ! Och så förlovningsringar 
och förlovningsannons och förlovningspresenter!



Börje ramlade ned i allt detta frän sin himmelsfärd och började redan 
svettas. Han stod rådvill , Eva fick redan taga sin Adam om hand , och 
trogen sina traditioner räckte hon honom glatt av kulturens frukter.



--Ja , kom , sade hon.



Och han följde.



3 Den dagen kunde det icke bli någon officiell förlovning , 
ty ringarna kunde ej fås förrän följande dag , fast Börje gått direkt från 
svärföräldrarna och till guldsmeden. Men då det skulle bli kunnigt så 
fort , brydde man sig icke om att vara så särdeles hemlighetsfull. Annonsen 
var redan skickad till tryckeriet.



När de två äldsta sönerna , efter att ha gjort sina förmiddagsvisiter hos 
kamrater , kommo hem , möttes de därför i tamburen av modern , som ville 
passa på att meddela dem den märkvärdiga underrättelsen.



--Tyst , sade hon då de stojande och skrattande kommo in , Marianne är 
förlovad , fästmannen är därinne.



--Å tusan! kom det i olika tonarter i det studentmössor och rockar hängdes 
upp.



--Hur har det gått till? Frågan kom från den äldste , en stor och blond ung 
man med korta vita hårstrån på överläppen , någonting som kunde bli 
mustascher med tiden.



--Jo , Marianne hade brev häromdagen och nu har han friat ordentligt.



--Ja , vi märkte att något var å färde , sade den yngre av de två , en blek 
ung man med mörkt , tättklippt hår , men det skulle ju vara så rasande 
hemlighetsfullt.



I detta ögonblick slets dörren upp utifrån och in störtade en pojke på en 
sexton år , med filthatt på huvudet och käpp i handen.



--Vad hålles här riksdag om? utbrast han och studsade , när han fick se 
alla dessa viktiga miner.



--Marianne är förlovad , upplyste den yngre av studenterna.



--Schut--så det var då ändå det! utbrast den sistkomne med en vissling och 
slängde upp sina ytterplagg i det han sade: det var ju kiligt av Marianne.



--Har han något? Det var den äldste.



--Rik , sade modern i en ton av vördnad.



--Tjo! jublade tyst den yngste och gjorde ett danssteg. Han hade ljust , 
småknollrigt hår , som stod rätt upp. Med sitt feta , runda ansikte och 
smala hals var han lik en halvfjädrad fågelunge.

--Vad är det för slags karl? frågade den mörke.



--Han är lantbrukare , svarade modern i dämpad ton , som om hon vore rädd 
att någon skulle höra henne.



--Vad skall Marianne med den? Hon som är så stilig! utbröt skolpojken .



--Du är dum , tillrättavisade Karl , det var den blonde.



--Det skall du tala om--träskalle--fähus ! ropade den yngste.



--Tyst! sade modern i en myndig ton , som om hon alltid vore van att bli 
åtlydd , vilket hon emellertid sällan blev.



--Han skall naturligtvis stanna här till middagen? frågade Karl , vars 
intresse för svågern gjorde honom alldeles känslolös för de epiteter 
brodern frikostigt utdelat.



--Det förstås , sade modern , han stannar naturligtvis hela dagen.



--Vad säger pappa? frågade den mörkhårige.



--Pappa är mycket glad.



--Är han verkligen så rik?



--Över hundra tusen kronor.



--Det kan väl inte vara , han dröjde innan han sade ut , puder?



---Visst inte. Pappa har tagit alldeles säkert reda på det.



--Gott , det var ändå något.



--Något? Det var ju en ryslig bondtur för Marianne , t ,vcker jag , sade den 
äldste i det alla tre avlägsnade sig för att göra sig redo till middagen. 
Modern gick åter i köket. Hon ville själv övervaka allting.



I salongen sutto Marianne , fästmannen och kamrer Björk själv. Det var 
strax innan middagen och för att icke för mycket förråda hemligheten hade 
de båda nyförlovade måst lämna sin fristad inne i Mariannes rum. De hade 
fått sina omfamningar och rörda blickar av föräldrarna , men ännu var det 
stelt så att det kunde gå en rysning över ryggen.



--Har det inte varit tomt för dig nu så länge du bott alldeles ensam 
därute på Tomtö? sade kamrern.



Marianne satt i ena soffhörnet och Börje bredvid på en stol , de sökte 
hållla sig skadeslösa genom att oförmärkt hålla varandra i hand.



--Nej , jag kan inte säga , innan jag såg Marianne var där inte tomt. Jag 
hade ju också jämt så mycket att göra och att tänka på--när man tar emot 
en sådan stor och illa medfaren egendom.



--Ja visst , men det var väl en ganska förmånlig affär?



--Den blir med tiden , men det fordras stort rörelsekapital och mycket 
arbete. Men det skall nog gå.



--Vad roar du dig med , när du är ledig? sade Marianne , helt sakta för att 
ingen obehörig skulle höra detta du. Det passande borde ju iakttagas. Det 
där förstulna , hemlighetsfulla hade också sin särskilda lockelse.



--Hå , jag läser.



--Vad läser du?



--Först och främst mina tidningar.



--Håller du många ? frågade svärfadern.



Börje skrattade.



--Sydsvenskan , Skånska Aftonbladet , Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter.



--Är du tokig! Vad skall du med så många tidningar? sade kamrern.



--Jag skall se efter om de alla säga detsamma , svarade Börje med ett slags 
torr humor.



--Kanske du håller dem för följetongens skull? sade Marianne.



--Den läser jag aldrig.



Nu öppnades dörren och en medelålders dam i svart siden trädde in. Hon 
hade en stor spetsig näsa , som hon förde fram som ett bogspröt. Hon gick 
så styv , att det såg ut som om hon haft trissor under skorna och låtit en 
fot åka fram i sänder.



Alla reste sig och värden presenterade:



--Patron Olsson--friherrinnan Stjernklo.



Börje blev blossande röd vid patrontiteln.



Den svarta damen intog motsatta soffhörnet till det där Marianne satt , och 
kamrern vände genast sin stol för att börja en konversation. Friherrinnan 
svarade med små avklippta meningar , vid vilkas slut hon alltid snörpte på 
mun , så att näsan framstod i all sin benighet.



--Läser herr Olsson aldrig romaner? sade Marianne.



--Sällan , jag hinner inte.



Mariannes bröder kommo in , blevo presenterade och betraktade med nyfikna 
blickar sin blivande svåger.



En ung flicka , ett par pojkar och en ung kontorist kommo också till , och 
sa gick man till bords , friherrinnan före , med sitt bogspröt visande vägen 
för de andra.



Fru Björk hade gjort sitt bästa med dukning och allt. Hon drevs av ett 
begär att imponera på den rike svärsonen , han skulle se att Marianne var 
en fin flicka , att hon var av god familj och att hon gjorde honom en ära 
genom att bli hans hustru. Pigan stod uppställd vid byffen lik en 
gardist , och med en ceremonimästares vana anvisade värden sin gäst hans 
plats vid sidan av värdinnan; mittemot , bredvid värdens plats , sågs 
friherrinnan planterad , rak och styv som ett standar. Kamrern hällde i 
brännvin och lyfte sitt glas mot Börje.



--Jag ber om ursäkt , jag super inte.



Värden studsade. Han måtte väl aldrig vara godtemplare!



--Så , absolutist? sade han utan att låta märka något av sin obehagliga 
överraskning.



--Inte just det , men en fiende till den svenska nektarn.



--Nå , skal då , sade värden med en nick åt kontoristen samt sina två äldsta 
söner , som gjorde honom besked.



Kamrern hade blivit ordentligt förstämd. En kallvattensmänniska , en 
nykterdansare; det var ändå synd om Marianne. Men karlen var i alla fall 
för god att låta gå. Bara han nu inte vore läsare med !



Under denna hemliga tankegång konverserades det livligt. Fru Björk var 
hurtig och munter , det tröt henne aldrig samtalsämnen och hon hade både 
tankar och ögon med sig. Ingen fara för att någon skulle bli försummad 
eller illa serverad vid ett bord , där hon var värdinna. Börje tyckte om 
henne och det artade sig till att de snart skulle bli bekanta. Och så 
märktes det i det allra minsta hon tog sig till , en praktisk duglighet , 
som slog an på honom.



Mittemot sig , vid sidan om friherrinnan såg han Marianne , som nästan icke 
kunde äta , utan blott såg glad och näpen ut. Börje kunde icke låta bli att 
anställa jämförelser emellan henne och den äldste brodern , de voro så 
slående lika till dragen och så himmelsvitt olika till uttrycket. Börje 
kunde icke hindra sig från att då och då se på denne sin blivande svåger. 
Han hade aldrig sett någon människa så med kropp och själ gå upp i 
förtärandet av sin föda. Om de spefulla , halvt föraktfulla blickar , den 
mörke brodern då och då kastade på honom , svävade han synbarligen i den 
djupaste okunnighet Det var icke kvantiteten av det han åt , som förvånade 
Börje , ty denne hade själv god aptit , men vad han häpnade över var de 
snikna blickar , med vilka den andre kringskådade ett fat , innan han kunde 
göra sitt val , en snikenhet som skulle hans timliga och eviga lycka 
berott på om han lyckades uppspåra den läckraste biten; det var hans sätt 
att huka sig ned på stolen , med den breda gestalten sammanböjd för att 
komma närmare tallriken; det var den själsfrånvarande blick hans ögon 
antogo medan han tuggade; det var hans ovanliga glupskhet med 
avseende på sås , syltgurkor och päron. Han var sprättig och fin; hans 
halsduk var skinande blå och prålade med kråsnål av imiterad diamant; han 
hade stora breda händer , fina och vita som om de aldrig känt solen; hans 
kläder voro av modernaste trikåvävnad och sutto som svarvade åt hans 
vackra , nägot fetlagda figur. Men ändå hade det aldrig förr fallit Börje 
in att ätandet--trots silvergaffel och finaste damast--kan bli någonting 
vidrigt. Och helt otvunget inställde det sig i hans sinne en jämförelse. 
Han tänkte på sina grova , otympliga arbetare därute. Hur föga granntyckta 
de än kunde vara och fastän de knappt visste vad gaffel skulle vara till , 
brukade de ändå alltid sitta till bords med samma lugn och värdighet som 
far före dem--långsamt skära av styckena med Sill fällkniv och betänksamt 
föra dem till munnen. Att icke äta med antagen likgiltighet skulle hos dem 
anses som den fullständigaste brist på folkvett. Han hade ofta skrattat åt 
det där. Nu förstod han varför de antagit sin sed. Det finns olika sätt 
att anbringa sin fernissa.



Den yngste av bröderna tycktes vara en upptågsmakare och odygdsfågel. Mer 
än en gång måste modern skicka en sträng blick ned till den bordsända , där 
han satt , en blick som emellertid icke hade annan påföljd än att han den 
ena gången nickade mycket ivrigt till henne och den andra skickade en 
liten oförmärkt slängkyss. Alla de andra pojkarnas huvuden lutades fram 
emot honom och han tycktes ha ett outtömligt förråd av skolhistorier att 
servera dem till maten. Dess emellan klingade han med en myndig min på 
sitt glas , med vanan hos en gammal krogkund , och begärde mera öl. Och så 
såg han så lustig ut med sitt runda huvud , sin smala hals och sina 
spelande ögon. Den pojken kunde Börje i alla fall tycka om. Han var
oförlikneligt komisk med sin fågeluppsyn och sin skolpojksjargong.



Den andre i ordningen av bröderna förde en städad konversation med sin 
granne , kontoristen. Hans hela lilla person var det mest vårdade man kunde 
tänka sig , men han bar icke som brodern berlocker , kråsnål eller lysande 
halsduk , och hans kläder voro i mörka färger.



Det var icke utan oro värden väntade utgången , när han höjde sitt vinglas 
emot Börje , och det var med en oändlig lättnad han såg honom fatta det och 
dricka. Se där , kanske han till och med var kännare! Man kunde aldrig så 
noga veta. Sådana där förmögna bondsöner------ Men den hälsande blicken 
över glasets kant , den fina böjningen av handen hade han icke. När han 
druckit , satte han galset helt enkelt ifrån sig , som om han druckit en 
klunk vatten. Det var ändå en brist i hans uppfostran. Men ingen 
fara , det kunde nog avhjälpas , när han bara inte var absolutist. Det 
hade dock varit en skandal.



Munterheten kring bordet blev livligare. Det var ett nämnande av namn och 
ett skyldrande med glas.



--Pappa , är det här av samma sort vi hade häromdagen? sade den yngste av 
studenterna och smakade på vinet.



--Nej , det här har jag tagit hos Samson och Borg.



--Detta är betydligt bättre.



Fadern nickade bekräftelse med en gillande blick för sonens fina smak. Den 
kunde det bli något av med tiden.



Sköljkoppen skulle bli ännu en prövosten för den nye familjemedlemmen. 
Kamrern undrade med en blandning av förskräckelse och skadeglädje om han 
skulle dricka vattnet. Det gjorde han icke , men kamrern märkte hur han 
dröjde ett ögonblick för att giva akt på de andra.



Dummare kunde han således vara.



Efter middagen gjordes det salong och först sent på kvällen efter supen 
blev Börje ensam med familjen. Man drog allmänt en lättnadens suck , när 
sista fliken av friherrinnans klänning försvann utom dörren. Man sträckte 
på benen , man rätade på ryggen , man steg upp och började promenera på 
golvet , det hade kommit en alldeles ny belåtenhet över allas ansikten.



--Quod bonum , faustum felique sit! ropade den yngste och sträckte 
välsignand ut sina händer efter den bortgångna.



--Tyst , hon kan höra det , sade Karl.



---När hon inte begriper det ändå ! Nu var du dum igen.



--Håll mun på dig.



--Tyst , pojkar , ska ni få tobak , inföll Walter , han med mörka håret.



--Mor , har du inte ett glas lätt , gott vin? sade kamrern , våra pojkar ska 
naturligtvis dricka brorskål med varandra. Nu hör du ju till de vara , min 
käre Börje.



Den tilltalade svarade med en bifallande böjning på huvudet. Och fru Björk 
reste sig för att gå efter det begärda.



--Mamma , en kaka eller en apelsin--. Marianne lade huvudet på sned och 
sträckte fram handen med en bedjande åtbörd.



--Tigg inte , Marianne , men tigger du , så tigg lite till mig! ropade 
Haqvin.



--För tårtor och cigarrer är den där herrn beredd att offra både kropp och 
själ. upplyste Walter.

--Precis , som om du vore kostföraktare !



--Jag röker åtminstone inte gröna nöden.



--Har du sett mig röka gröna nöden? utfor Haqvin , alldeles blodröd vid 
denna skymf.



--Ja , inte har det varit stort bättre !



--Kan vara likaså bra som att röka tjugufemörescigarrer , som man viggar av 
kamrater och aldrig betalar igen , bet Haqvin till. Han var så ond att han 
icke tog hänsyn till den grannlaga omständigheten att den nye svågern var 
närvarande.



--Tyst , pys , annars får du ingenting av välfägnaden , sade fadern 
godmodigt.



--Ä , Haqvin drog sig in i en vrå lik en morrande hund.



--Vänta bara tills mor kommer , så är han nog glad att få krypa fram igen , 
sade fadern skrattande och lade sina händer om de båda äldre brödernas 
skuldror. Ser du , Börje , de här två piltarna blevo studenter samtidigt nu 
i våras. Är det inte duktiga pojkar? Karl är tjugu och Walter nitton. Våra 
barn ha kommit alldeles i en klunga. De äro nästan lika gamla allesammans. 
Nej , inte Haqvin , han är bara sexton år , men nästa vår tar väl han också 
vita mössan.



--Så-å , sade Börje intresselöst.



--Jo-o , det är allt kläm i honom , fast sinnet rinner lite över allt som 
oftast.



Kamrern gav Karl ett slag på axeln.



--Se här ha vi den blivande läkaren , och den här svarthårige blir jurist. 
I dessa dagar resa de från oss till Lund. Vem skall den lille nu få att 
kälta med?



Den så kallade lille hade redan hunnit bli god igen. Han tog fadern om 
halsen och de började promenera fram och åter på golvet.



--Marianne du , den där friherrinnan måtte vara ett riktigt högdjur , sade 
Börje.



--Hennes far var garvare och hette Eskilsson. Hon var rysligt rik och 
baronen var rysligt fattig , där har du hela historien före bröllopet. När 
man sett hennes fysionomi , vet man också historien efter bröllopet. 
Stackars baron--han slapp då till sist ifrån det och det var allt väl för 
honom , ty han hade det nog inte för glatt. Men han åkte efter spann , han , 
med sitt kors.



--Jag skulle låtit henne rest till världens ände med sitt spann , om hon 
velat , men inte hade jag följt med , sade Börje.



--Han mådde ändå bra , han åt sig ihjäl , sade Walter , med en elak blick på 
Karl.



--Han åt upp en stor del av hennes pengar också , inföll fadern.



--Nå , men är hon inte ledsam att ha i huset?



--Ånej , hon har ännu tillräckligt kvar för att kunna betala så mycket som 
två andra inackorderingar , svarade kamrern , hon är mors bästa.



--Ser du , Marianne , sade Börje lågt och böjde sig fram , jag är övertygad 
att om hon inte hetat Eskilsson och hennes far inte varit garvare , så 
skulle hon inte varit på långt när så förnäm som hon nu är.



--Hurdå?



--Det blir så ofta så med uppkomlingar. Det är därför jag är så rädd.



--För vad?



Han svarade icke , såg blott in i hennes ansikte med en skalkaktig blick. 
Han ville icke upprepa sitt favoritord:--bonde.



Och i detsamma kom fru Björk med vin och apelsiner.



En liten stund därefter tog Börje avsked för att gå till hotellet , där han 
bodde.



Då han gått , sågo familjemedlemmarna frågande på varandra.



--Nå , är du nöjd , Marianne? frågade Karl.



Marianne stod vid bordet och petade tankfull på den broderade duken.



--Naturligtvis är jag det , annars hade jag ju inte behövt säga ja. 
--Tycker du inte om honom? vände hon sig till Walter , som var familjens 
orakel.



--Jo bevars , han ser ju hygglig ut. Det var något av medgivande i tonen. 
Marianne visste att brodern skulle tyckt bättre om en studerad karl , eller 
åtminstone en som haft ett annat sätt. Hon kände en liten bismak av 
förödmjukelse , och Börje stod för henne icke längre i samma ljus som på 
förmiddagen. Hon kunde ej låta bli att se med andras ögon.



--Jag tycker riktigt bra om honom , det är säkert , sade fru Björk , vad gör 
det att han inte är så sprättig av sig , han kan vara lika bra för det.



--Ja , och nog kan han komma att stila upp sig , han har råd till det , sade 
Karl.



--Att han blir snäll mot vår lilla Marianne , det är jag övertygad om , sade 
fadern.



--Och tänk vad man skall komma ut och äta jordgubbar och söt grädde hos 
dig ! sade Haqvin och stötte Marianne i sidan.



4 Det var följande dag. I morgontidningen stod annonsen , så 
fort Börje kom växlades ringarna , och efter frukosten dracks skålen. Sedan 
gick var och en åt sitt håll , och de nyförlovade lämnades åt sig själva. 
Redan med middagståget skulle Börje resa. Han kunde icke längre vara ifrån 
sitt.



Marianne halvlåg på sin schäslong och Börje satt framför och red på en 
stol. Han såg så glad och stark och morgonfrisk ut; de voro riktiga 
kontraster , de två. Han bar allt igenom prägeln av friluftsmänniska; hon 
var på en gång yppig och kraftlös.



Man kunde tänka sig henne ljum och mjuk som ett svandun , men heller aldrig 
mer , aldrig med bultande liv i sina pulsar , aldrig med styrkans varma färg 
på sina kinder. Det lyste dock en dämpad glans i hennes ögon nu , när hon 
låg och såg in i det väderbitna ansiktet.



Hon skulle aldrig velat erkänna för någon , att hon nu tyckte att han såg 
bra ut , hon skulle aldrig velat vidgå att hon var förälskad i denna enkla , 
lugna människa , ty hon visste att han icke hade fina drag , och hon visste 
att hans sätt kunde få en anstrykning av klumpighet. Allt vad hon för 
andra kunde vidgå var att hon "höll av honom" , "värderade" honom. Ty i 
hennes sätt att benämna sin känsla för honom måste det alltid finnas ett 
utrymme för någonting likt överseende , man finge icke misstänka hennes 
smak för att finna honom otadlig. Något av detta kände hon så fort hon var 
tillsammans med honom i andra personers närvaro , men när de åter blevo 
ensamma , var allt det där som bortblåst. Då såg hon honom åter med egna 
ögon , eljest lånade hon andras. Och varje ofullkomlighet hos honom skapade 
ett lidande hos henne.



Därför var hon dubbelt lycklig nu , där hon låg med den tjocka 
förlovningsringen på sitt finger och sin blick fäst på detta ärliga , 
trygga ansikte.

Så ljusa ögon han hade , men hur vänliga och klara! Och hur mjukt var 
icke hans ungdomliga , tätkrusiga skägg! Han hade fått lov att röka en 
cigarr härinne i själva helgedomen. Man tog blott ett sakta drag då och 
då , annars höll han den mellan sina fingrar. En sådan stark hand det måtte 
vara! Brun , alldeles läderbrun och med upphöjda ådror. Marianne räckte 
blygt fram sin hand och strök däröver. Det låg så mycken skygg nyfikenhet 
i denna lilla rörelse , att Börje måste le däråt.



--Nej , på yttersidan är den inte sträv , sade han , liksom för att 
tillfredsställa hennes nyfikenhet , men på innersidan är den hård. Han 
vände den om.



Så tog hon handen till sig och blev liggande som förut. Hon skulle önska 
att det alltid vore som nu , att det inte behövde finnas fler människor i 
världen än hon och han. Då !------Det glänste till i hennes ögon och han 
såg det.



--Vad tänkte du? sade han.



Men det ville hon icke tala om , därför sade hon i stället:



--Du skrev i ditt brev , att du inte har några vänner.



--Å , så efter bokstaven får man inte ta det. Jag menade att jag inte har 
några riktiga förtroliga vänner nu , någon som jag kan känna mig dragen 
till , som man gör ibland.



--Har du haft någon sådan vän?



--Ja.



Det kom ett vekt och hemlighetsfullt leende i hans ansikte , en inåtvänd , 
tankfull blick , som när man tänker tillbaka på lycka och sol.



--Berätta mig det , sade hon som när ett barn ber om ett äventyr eller en 
saga. Hon kände denna den nyvaknade kärlekens omåttliga begär efter att 
få--att rå om , utan att något skall kunna snillas undan.



Man tog ett bloss på sin cigarr.



--Det var nästan mer än vanlig vänskap , sade han , jag tror att det för 
mig motsvarade vad det första tycket är för andra pojkar. Det är så 
underligt nu att minnas det. Vet du , så tjugusex år jag är , håller jag på 
att få tårar i ögonen bara jag tänker på den tiden. Vi voro kamrater i 
småskolan , han och jag , vi voro knäkamrater i storskolan också , strax jag 
kom dit. Men han var ett år yngre än jag. Och så hade han sådan fallenhet 
för boken , att man ställde om att han kom till skolan i Lund , när han var 
tolv år gammal.



Vad var det för en pojke?

--Han var oäkta. Hans mor tjänade som piga på en herrgård 
någonstans , jag vet inte var , och Pål själv var hemma hos sin mormor , en 
fattig husmansänka , som bodde alldeles intill vår gård. Sitt goda huvud 
hade han nog efter fadern , en ung student , som en kort tid varit 
informator på gården.



Marianne blev blossande röd. Hon blygdes å sin fästmans vägnar över att 
han i hennes närvaro kunde tala om opassande saker.



Börje hade talat så lugnt som om den oskyldigaste sak i världen , men när 
han såg Marianne så förlägen att hon icke längre vågade se upp , då rodnade 
också han. Den varma färgen rann upp under solbrännan , upp över hans 
finhyade vita panna , ty han förstod att hon blygdes över honom.



Han hade talat på god tro. Hon skulle ju bli hans hustru , och dessutom 
tyckte man i hans klass icke att det låg någonting oskickligt i att nämna 
oäkta barn.



Efter en tafatt tystnad fortsatte han med brådska , liksom för att komma 
henne att glömma vad han sagt:



--Pål såg inte ut som en bondpojke. Han hade ett utseende som en förklädd 
flicka. De andra pojkarna brukade alltid håna honom med att fråga om hans 
ansikte suttit i klämma mellan två bräder. Han var blek-och spenslig och 
hade ett smalt litet ansikte med stora bruna ögon. Aldrig var han riktigt 
frisk. Jag tror nästan att det var det som gjorde att jag fäste mig vid 
honom.



--Varför det?



--Jo , ty när vi andra voro ute på lekplatsen och stojade , så satt han 
nästan alltid ensam i en vrå och frös; jag tror att han kunde frysa mitt i 
sommaren. Och så kunde han hitta på så roliga små lekar för sig själv. 
Han skar ut djur och en mängd vackra saker ur rovor och potäter , han 
anlade små nätta trädgårdar i sanden , han hade en gång gjort en liten 
plog , som inte var mer än ett halvt kvarter lång , och som jag blev 
alldeles förtjust i. Och allt det där beundrade jag.



Ibland kunde de stora pojkarna komma och trampa i hans trädgårdar eller 
bryta sönder hans leksaker , och då slogs jag med dem. Jag tyckte det var 
roligt att slåss. Och så kommo vi i vana att Pål och jag lekte tillhopa , 
så hade han alltid någon till hands att försvara vad han gjort i ordning. 
Och jag var stolt över honom. Jag förstod att han var kvickare än de andra 
pojkarna.--Vi hade ett bra stycke väg till skolan; det var alltid han och 
jag som vandrade tillhopa. Och mor lade alltid så mycket i min matkorg att 
det blev någon liten bit med åt Pål , för hans mormor var fattig , och 
han hade aldrig så gott som jag.--På det viset kom det sig.



Vet du , när helst jag tänker på honom då han var liten , ser jag honom 
alltid i en liten svart sammetsblus , som han fått i herrgården och som han 
hade på sig den första tiden han gick i småskolan. Jag tyckte han såg ut 
som en prins , jag tyckte att han var mycket förnämare än jag , och jag 
inbillade mig alltid att någon skulle komma och hämta honom , så att han en 
dag skulle komma till stor härlighet. Vad jag minns den sammetsblusen! 
Sliten till sist så att det visade sig runda små fläckar på den gråaktiga 
bomullsvävnaden--och alldeles blank i kanterna vid händerna och under 
armbågarna.--Ja , du , när han så var tolv år , ställde prästen och 
skolmästaren om att det samlades ihop lite pengar och så tingades det 
kostdagar , och så kom han till skolan i Lund. Vad jag grät! Jag ville 
också in att studera. Mor hade nog låtit mig få , men far ville inte på 
något villkor. Han höll på att ge mig stryk , när jag inte ville tiga med 
det igen , och så blev det tyst till sist. Ser du , på den tiden var jag 
ännu inte så förtjust i Pål , som jag sedan blev. Det kom när vi båda voro 
vuxna och han var hemma under ferierna. Han var lång och rank då , det var 
mjukhet i hans sätt som om han varit en kvinna , och så var det så 
märkvärdigt att tala med honom. Han var med liv och själ inne i sina 
studier , och han hade ett sådant sätt att tala , att man tyckte allting 
blev klart , bara han talade om det , jag riktigt dyrkade honom. En gång 
hade han blivit så god vän med en kamrat , en student som blev informator 
uppe hos baronens , och dit gick Pal ofta för att besöka honom. Jag trodde 
jag skulle blivit tokig den sommaren. Jag kunde ligga och gråta nätterna 
igenom , därför att jag tänkte han föraktade mig för min okunnighets skull , 
och därför att jag var ursinnig av avundsjuka mot hans nye vän , som hade 
allt vad jag saknade. Och som jag läste den sommmaren !



Börje tystnade , försjunken i det förflutna.



--Nå , hur gick det? sade Marianne.



--Som det alltid går. Jag lugnade mig. Men vi korresponderade en lång 
tid--flera år.



--Tänker du nu aldrig på honom?



--Jo , ibland undrar jag var han finns. Vet du det inte?



--Nej. Ja , det är en särskild historia. Men efter jag berättat det andra , 
kan jag berätta det med. Strax innan det Pål blev student dog hans mormor , 
och hans mor flyttade in i hennes lilla hus , som snyggades upp och 
blev riktigt nätt , åtminstone invändigt , ty Påls mor var en duktig 
människa , och hon förtjänade rätt mycket genom att väva för folk. Men hur 
det var , så hade Pål knappt om det därinne i Lund. Han var ledsen ibland , 
och då kunde han skriva långa brev till mig. Jag var då på folkhögskolan. 
Han var så glad åt allt som var fint och vackert , det plågade honom att 
han skulle bo i ett sådant litet kyffe till rum , som han hade. Det grämde 
honom att se kamraterna vräka sig med pengar , när han knappt hade så att 
han kunde äta sig mätt. Fin såg han alltid ut. Jag var och hälsade på 
honom en enda gång. Men jag ville annars inte komma till Lund; det kunde 
inte vara trevligt för honom att gå tillsammans med mig , han som var 
student! Duktig var han och han stod just färdig att ta sin 
kandidatexamen. Då gifte han sig tvärt och reste utrikes.



--Gifte han sig!



--Ja. Han var inte mer än tjuguett år. Han gifte sig med en rik gammal 
fröken , som hade blivit förtjust i honom. Det är nu en fyra år sedan.



--Hör man aldrig av honom?



--Nej. Hans mor dog för ett par år sedan; han brukade skicka henne litet 
pengar så länge hon levde , men nu finns det ingen som han skriver till.



--Var tror du han är? frågade Marianne , som började bliva nyfiken.



--Kan inte veta. I Sverige har han åtminstone inte varit sedan han reste 
ut.



--Tror du inte du nånsin får se honom mer?



De blevo avbrutna av fru Björk , som trädde in efter att först med en 
förstulen blick ha förvissat sig om att hon icke störde någon ömtålig 
tete-å-tete.



--Börje , är det verkligen ditt allvar att du skall resa med middagståget? 
sade hon.



--Ja , kära mamma , det är alldeles nödvändigt. Jag kan inte vara ifrån. Och 
jag hoppas det inte skall dröja så länge innan jag slipper att resa ifrån 
Marianne , jag menar när jag har henne hemma på Tomtö. Eller hur? Han böjde 
sig ned och såg på Marianne , som icke svarade. Hon fann det icke så 
angenämt att tala om bröllop som om förlovning.



--Ja , mina små turturduvor , sade fru Björk med sin vanliga glättighet , det 
gör mig verkligen ont att jag skall behöva störa er , men det är några rent 
praktiska saker , som jag i egenskap av svärmamma måste tala med Börje om. 
Så t. ex. , när har ni tänkt er att bröllopet skall stå?



--Jag ville gärna att det skulle bli i november , svarade Börje , men jag 
har inte frågat Marianne.

_ Nå , vad säger du? Hon vände sig till sin dotter.



--Det kan mamma och Börje få talas vid om , svarade denna med ett utryck av 
trött misshumör , men endast ett litet kysstäckt misshumör , med framskjutna 
läppar och något i pannan som ville föreställa rynkor.



--Nej , kära barn , det går då rakt inte an , sade modern avgörande , nog 
måste du säga hur du vill , det kan du väl förstå.



--Nå , så i slutet av november då.



--Jag har sannerligen inte lång tid på mig , sade frun , och därför får jag 
nödvändigt ha en smula besked av dig , Börje , vad du har i bosättningsväg 
och vad du inte har.



--Ack , kära mamma , jag har , tror jag , allt som behövs , och vad som fattas 
kan jag skaffa; mamma skall inte bry sig om att bråka sin hjärna med allt 
det där. Mor har försett mig så rikligt med både sängkläder och linlle , 
att jag knappt vet var jag skall göra av mer , om jag än fick det.



Fr Björk välsignade i sitt hjärta denna bondgumma , ty hon kände alltför 
väl till sin mans affärsställning för att icke med en rysning tänka på 
alla dessa utgifter och huru det skulle bli möjligt att låna upp penningar 
till dem.



--Ett par av rummen stå omöblerade , tillade Börje , men dem skall jag göra 
i ordning så snart Marianne varit därute och sagt sin mening om saker och 
ting. När kan jag vänta er? Han vände sig hälften till Marianne och 
hälften till sin svärmor.



--Ack , det var sant! utbrast Marianne , om en fjorton dar skall jag vara 
tärna på min ena kusins bröllop. Då är det klart att du blir bjuden som 
min marskalls. Kom ihåg det.



Börje antog en komiskt förtretad min.



--Vad tusan rör det de där människorna , om jag är förlovad med dig!



--Jo , det rör hela den bildade världen , annars hade du väl inte satt det i 
tidningarna. Och det är så mycket , att nu är du så god och uppträder med 
glans , du!



Det låg mer allvar under skämtet än det lät. Marianne hyste en hemlig 
fråga för hur pass ledigt han kunde röra sig vid dylika festliga 
tillfällen. Med ett slags ångest räknade hon efter , om han som yngste 
marskalk kunde bli tvungen att hålla tal till tärnorna , men brudens bror 
var lyckligtvis yngre



--Du skall väl ha vitt , sade Börje , jag är säker om att det klär dig 
ovanligt bra. Ditt utseende förefaller som vore det gjort för tyll och 
spetsar.

--Å , du skälm ! Du brukar ge akt på damernas 
toaletter ! utropade Marianne med glad överraskning , och det lyste till i 
hennes ögon , såsom Börje aldrig sett det förr.



--Ja , sade han , det gör jag. Jag tycker om att se fruntimmer väl klädda , 
jag kan aldrig göra reda för vad de ha på sig , men jag vet alltid om det 
är vackert eller ej. Och på bröllop tycker jag det är så vackert med vita 
klänningar , det är någonting så rent och högtidligt. Det passar så väl för 
ett sådant tillfälle. En hel vit dräkt till ett ungt oskyldigt ansikte , 
det är något av novis , något fromt , men ändå så att man är glad att hon 
inte skall gå i kloster.



Han skrattade smått , liksom förlägen över sina egna ord.



Fru Björk såg på honom med någon förvåning. Kanhända var han ändå inte så 
obildad , som man trodde.



--Man ämnar göra på det där moderna sättet , att ha alla festligheterna 
före bröllopet , ty de nygifta skola resa strax efter vigseln , sade 
Marianne. Min vita klänning får du således inte se förrän som kronan på 
verket. Första storståtligheten blir en bal hos major Follmers , det blir 
nog också det stiligaste. Jag har hört att den lär bli om onsdag åtta dar. 
Till den får man riktigt anstränga sitt geni . . . ens värdighet som 
blivande fru! Jo , jo , jag tänker nog att jag skall få ihop någonting 
presentabelt. I morron skall jag välja tyget. Blått , du. Skall jag inte 
det?



--Jo , blått är vackert och klär mot det där blonda håret. Han såg på 
hennes hår med en smekande blick.



--Och du får inte se en skymt av mig förrän vi äro framme. Inte-- hör du!



--Så-å , du skall förblända mig! . . . Blått? Och så borde du ha silver. 
Har du sett ett slags armband i gammalnordisk stil , silver med förgyllning 
och drivet arbete . . . du vet--och med inslagna , slipade stålnaglar?



Mor och dotter voro hänryckta. Han visste ju någonting! Å , med vilken 
lattnadens suck alla deras farhågor drogo bort! Han var när allt gick 
omkring icke på långt när så rustik som de fruktat.



--Å , de äro så vackra ! utropade Marianne med ett uttryck av lystnad.



Börje sade ingenting , han bara skrattade.



2



Först när Börje rest , kom man riktigt på det klara med vad som hänt.



Marianne var förlovad.



Och så kommo alla överläggningar. Modern var outtröttlig , hon undrade och 
frågade och beräknade. Det var hennes vana att alltid ta sakerna rent 
praktiskt. Hon undrade vad slags möbler fästmannen hade , hurudana 
släktingar , vad Marianne skulle få för presenter , hur han skulle ställa 
det med hushållskassan , och tusen andra ting. Hon tyckte att Marianne var 
alltför passiv och ointresserad. Nu var det ju tid att vakna riktigt , nu 
när hon skulle ha eget hem. Den verksamma frun hade otaliga råd att ge sin 
dotter , men Marianne visade dem ifrån sig med trött min; det var henne 
alldeles för bråkigt , allt det här. Hon hade helst velat gå tyst omkring 
och tänka , hon visste knappt på vad. Det hade kommit en splittring inom 
henne själv , för vilken hon icke kunde göra sig reda , och hon tyckte hon 
behövde lugn. När hon var ensam med Börje , kände hon en stilla 
tillfredsställelse , och det var en sådan vila för sinnet; men så fort de 
icke längre voro ensamma , eller hon kom tillhopa med andra , så var 
sinnesjämvikten borta , och i stället erfor hon en naggande oro , som gjorde 
att hon icke kunde se folk i ansiktet på samma sätt som förr; det var 
något av vad hon skulle erfarit , om hon vetat sig vara klädd i en 
illasittande klänning eller dylikt.



Moderns gissningar och frågor revo upp ömma små sår , det var därför de 
plågade henne så; hon ägde ingen frimodighet att besvara dem med. Ensam 
med Börje kände hon det , som om de alltid varit bekanta , men så snart hon 
icke såg honom , var han en främmande person. Vad skulle hon då svara på 
alla dessa frågor?



Men det fanns saker som icke ens Marianne kunde skjuta ifrån sig och det 
var toalettfrågorna , ty bröllopet skulle stå redan i november , och 
damskrädderskan måste vidtalas i tid. Dessutom gällde det icke allenast 
hennes eget bröllop , utan allra först kusinens samt de därmed 
förbundna festligheterna. Fadern , som ju sedan skulle befrias från att 
underhålla henne , hade givet henne öppen fullmakt , och hon begagnade sig 
därav med gott samvete nu , ty även hon visste vilken lättnad det skulle 
bli i hans utgifter , när hon lämnade hemmet.



Samma dag som Follmerska balen skulle gå av stapeln kom Börje in till 
staden. Han och Marianne hade växlat ett par brev , men icke sett varandra 
sedan hans första besök.



De två äldsta bröderna hade rest till Lund för att börja sina akademiska 
studier. Endast Haqvin var hemma. Börje anmärkte att han liknade en höna i 
hennes värsta ruggningsperiod. Marianne förklarade skrattande , att det kom 
av att han saknade någon att gräla med. Hur det var , slöt han sig mycket 
oförbehållsamt till svågern , som i sin stilla glädje gick bredbent omkring 
med långsamma rörelser , liksom om han fruktat att slå ned någonting. 
Varhelst Haqvin var framme med en lustighet , där var Börje till reds att 
stämma i med sitt godlynta skratt.



Förra gången hade man icke hunnit med några visiter , det återstod nu. 
Börje gick med , utan andra protester än en komisk grimas åt Marianne. Han 
var icke tafatt , men gjorde sig heller ingen möda att synas ledig. 
Marianne kunde icke känna sig stolt över honom , men hon blygdes icke 
heller.



Börje hade en skygg finkänslighet , som förbjöd honom att exponera sina 
smekningar , och det roade Marianne att vara djärv emot honom , just därför 
att han själv var så tillbakadragen. Hon strök sin kind emot hans axel , 
hon tog honom om halsen , hon burrade upp hans hår , hon kände sig frestad 
att kyssa honom med , mitt för näsan på några sippa gamla fröknar , bara 
för att få se vad min han skulle göra , men så vågade hon inte; hon kände 
på sig , att han icke skulle tycka om det.



Innan de gingo hem igen , ville han att de skulle gå till en juvelerare för 
att välja ut det armband han önskade ge henne. Då de kommo hem , visade 
Marianne med verklig hänförelse en hel uppsättning gammalnordiska smycken , 
som han skänkt henne. Det höjde hans aktier.



Efter middagen kunde Börje och Marianne äntligen få sitta i ro och prata 
en stund , tills det var tid att kläda sig.



Det var en mils väg ut till herrgården , och man skulle resa dit med hästar 
och vagn. Marianne lät vänta på sig; föräldrarna sutto redan i vagnen , och 
Börje stod vid fotsteget då hon kom. Det slog honom att han aldrig sett 
henne se så bra ut som nu. Hon var insvept i en fotsid kappa och på 
huvudet hade hon en krämfärgad teaterhuva av spetsar och 
bandrosetter. Hon hade skyndat sig så , att kinderna fått en smula färg , 
och det oregelbundna lilla ansiktet såg så obeskrivligt täckt ut i sin 
mjuka infattning. De växlade en snabb handtrycklling , då hon stödde sig 
emot honom för att stiga i vagnen , och en fin parfym strök förbi honom som 
en nästan omärklig blomsterdoft.



Börje satt på baklängessätet mitt emot sin fästmö. Svärfadern hade 
föredragit att sitta på kuskbocken , därför att han icke tyckte om att 
"åka i bur" , sade han. I början språkade man , men småningom avstannade 
samtalet. Det drog så många underliga tankar genom Börjes huvud , där han 
satt i halvskymningen och betraktade Marianne.



Hon var icke lik de unga flickor han varit van att umgås med i stillsamma 
prästfamiljer och hos duktiga lantbrukare. Han hade varit på många baler , 
där damerna oftast uppträtt endast i ylleklänningar och med långa ärmar. 
Men ur den vida , mjuka kappa , vars vadderade sidenfoder veks upp en smula 
vid knät , stack Mariannes ena arm fram: det var den hand hon höll 
solfjädern med , och ovanför den långa handsken syntes en skymt av armens 
vita hull. Struket tillbaka över handleden omslöt hans armband denna 
handske , som slog fina veck vid handleden , men högre upp satt stramt åt 
armens vackra form. Det var denna arm han satt och såg på. Han trodde 
aldrig att kvinnor kunde ha så på en gång fina och runda armar utom på 
teatern , och där trodde han att det på något sätt var sminkets skull.



Ja , där hade han det! Marianne var alltigenom från en annan värld än hans 
vanliga. Det var det som bedårade honom.



Börje hade en passion för teater och musik. "Det är själsodlande" , brukade 
han säga till sig själv. Varje gång Stockholmsartisterna gästade Skåne , 
passade han därför på att resa in till staden , och så ofta han var i 
Köpenhamn , gick han på Kungliga teatern. Han tyckte om att se franska 
talpjäser , där damerna hade långa släp , som vredo sig efter deras 
rörelser , helst i de stora , tragiska scenerna. Sarah Bernhardt hade han 
sett , och han dyrkade henne med en blandning av beundran och fasa; för 
honom var hon en vacker orm , med makt att tjusa och förstöra. Och så var 
det alltid med kvinnorna på teatern--fast mer och mindre--de stodo för 
hans erinring om någonting trolskt , nästan overkligt.



Men nu hade det blivit verklighet , ty där--så nära att han kunde nå henne 
med sina händer--satt hon ju , den förkroppsligade elegans , som han 
dittills endast fått tillbedja på avstånd. Han greps av samma känsla 
som brukade komma över honom på teatern: ett slags feber i blodet , 
ett begär efter glans och nöjen , efter eggande njutningar , förfining och 
lyx , med ett ord--efter allt som kan fås för penningar.



Ty penningar ägde han! Han ägde vad de eftersträva , alla dessa i fina 
kläder och med belevat sätt , alla dessa , som med förakt se ned på dem , som 
icke fått bildning som de. Han tänkte därpå med triumf , han tänkte därpå 
med den berusande känslan av att gå på randen av en frestelse , då 
njutningen ligger i själva den hemliga rysning man känner vid att falla.



--Marianne! Jag kan ge dig guld och juveler , om jag vill , kommo orden 
ljudlöst i hans sinne. Formlösa ord , som känslorna erfara , utan att ännu 
känna deras språk; dunkla förnimmelser , som gå utom den kännandes vanliga 
räckvidd , lyftande honom--utan att han vet huru--till nästa trappsteg av 
medveten tillvaro. Marianne , jag kan hölja dig i sammet , som faller tyst 
och mjukt kring din vackra kropp. Jag kan kläda dig i glänsande , rasslande 
siden. Vem säger att jag skulle vara född till arbete? Jag har penningar , 
Marianne ! Jag kan leva och njuta.



Han lutade sig tillbaka mot de mjuka vagnsdynorna , på vilka han förut 
suttit rak och stel , liksom rädd för deras inbjudande komfort. Han kände 
en sugande hunger--hungern efter njutningar , ögonens hunger efter 
skönhet.



Vad var det för en visa man sjungit för honom om arbete , återhållsamhet , 
självförsakelse? Han såg på Mariannes hand. Denna hand hade aldrig 
sysselsatt sig med vad man inom hans krets ger namn av arbete. Men den 
handen var skapad att kasta ut penningar , den handen var skapad för 
kyssar och smek. Trodde hon icke att han visste det! Trodde hon att han 
var lugn och sansad , därför att han såg så ut? Han böjde sig fram utan att 
veta varför , och han viskade sakta:



--Marianne!



Hon såg frågande på honom , men då han ingenting hade att tillägga , nickade 
hon blott.



Modern hade sjunkit tillbaka i sitt vagnshörn och sov.



Hustru? Min hustru? tänkte han vidare , medan vagnen rullade framåt och 
sakta skallrade med sina fönsterrutor. Det ordet hade i hans föreställning 
en allvarlig klang , någonting kyskt och ärbart , lugnt och utan feber. 
--Marianne som husmor ute på Tomtö , han hade svart att tänka sig det. Han 
tyckte nästan att han begick ett våld emot henne därmed; det var att 
omflytta henne till en jordman , dit hon alls icke hörde. Och medan han 
dröjde vid detta , kommo hans tankar in i en ny fala. Om han varit en 
fattig karl , skulle hon då ha samtyckt att bliva hans hustru? Vid 
denna vändning i tankegången greps han av en annan hunger än den 
förra--hans varma sunda naturs hunger efter tillgivenhet , efter att vara 
älskad för sin egen skull , att känna den personliga trohetens 
oupplöslighet. Han visste ju mer än väl , att hon sagt "ja" till honom 
blott för hans penningar , att hon höll av honom därför att han hade det i 
sin hand att göra livet gott för henne , och därför att hon visste att han 
hade god vilja till det. Men han kände sig så fattig därvid--han , som nyss 
kunnat köpa hela världen.



Han sträckte fram sin stora arbetsvana hand , tyst och fordringslöst som en 
allmosebedjande. Marianne såg åter frågande på honom , och då hon förstod , 
tog hon fram sin andra hand och lade den i hans. Han satt och stödde 
handen helt lätt mot hennes knä , medan han tyst betraktade hennes ansikte. 
I själva den rörelse , med vilken han böjde sig framåt , låg en finkänslig 
naturs hela omedvetna behag. Hon kände det som något hon icke kunde göra 
sig reda för , någonting obeskrivligt tilldragande.



Han kunde icke fråga henne , om hon höll av honom. På en sådan fråga kunde 
hon endast svara ja , och det var icke det han ville. Han skulle önskat att 
hon velat stryka över hans kind med sin fina handske och säga: Stackars 
Börje. Det var vad han bäst behövde.



Hon försökte se hans ansikte , men i dunklet syntes dragen endast oklart , 
och hon kunde icke uppfatta annat än hans ögon , som glänste emot henne. 
Hon kände sig gripen av något , hon visste ej vad , och i det hon lät 
solfjädern falla ned så långt gehänget räckte , slog hon sin hörgra 
arm om hans hals. Han kände den mot sin nacke , han strök sin kind 
däremot , och han skulle velat ge mycket för att äga ord för de stridiga , 
underliga känslor , som rörde sig i hans inre. Men för fina skiftande 
stämningar passade icke det dagligdags tal han lärt , och så måste han 
tiga , men med en egendomlig känsla av bundenhet. Han gav med en tryckning 
den lilla handen fri och sjönk åter tillbaka i sitt hörn.



Strax därefter var man framme. Vid stöten , då vagnen stannade framför 
trappan , vaknade svärmodern.



När man kom in i det rymliga kapprummet , hjälpte Börje sin fästmö med 
ytterplaggen medan den bechäftige betjänten vände sig till fru Björk.



Sedan Börje hängt upp teaterhuvan , tog han emot kappan. Marianne vred sig 
vigt ur den , som en fjäril ur sin puppa , och i det hon gav släpet en 
hastig sväng med foten , ställde hon sig fullfärdig och triumferande 
framför honom.

Han blev stående ett ögonblick med den tomma 
kappan i sina händer , blodröd i ansiktet. Det var pinsamt att se denne 
store , starke karl rodna nästan till tårar , och Marianne steg hastigt fram 
till den höga spegeln för att se , om något i hennes dräkt kommit i olag , 
men allt var som det skulle.



Hon var klädd i blekblått storblommigt siden , i sammansättning med 
mörkblått sammet. Livet slöt fast åt figuren och liknade ett harnesk. Över 
axeln rundade det sig upp mot halsen , men var öppet i en lång snibb ned på 
ryggen och likaså framme. Av ärm fanns icke ett spår. Tvärtom , det var 
uppringat så att hela axeln blev blottad och visade sin rundning helt upp 
över leden. Ringningen var endast kantad med en chenillesnodd , vilken satt 
så stramt åt , att den nästan skar ned i hullet. Varken vid axeln eller 
kring halsen syntes en skymt av linne , och man fick ett intryck av att det 
icke fanns något under klänningen , utan att den vilade på hennes nakna 
kropp.



Det hjälpte lika litet att underkjolar frasade , som att det under släpet 
skymtade fram ett krus av vita garneringar; det fanns alltid kvar denna 
hals och dessa armar , som , genom sin oförmedlade kontrast mot denna mörka 
sammet , fingo ett utseende av stötande nakenhet.



Marianne hade kort hals och något höga skuldror; man kunde genom den 
snibbformiga ringningen se deras fina form. Det var omöjligt annat än ge 
akt på denna vackra nacke , med dess fria hårfäste , därifrån en skuggning 
av fjunblont hår lopp nedåt halsen och förtunnades--en hals , som i sin 
varma vithet gav intrycket av att vara belagd med ett stoft av omärkligt 
frömjöl. Ingenting skulle bättre än sammetens djupa ton framhållit detta. 
Det hela väckte föreställningen om något på en gång moget och oberört , som 
hos stora , mjuka penseer.



Börje fann henne så vacker att andan kunde förgå honom. Men på samma gång 
sårades han av dräktens oblyghet. Det var som om man framdragit hans 
innersta känsloliv till allmänhetens beskådande. Han kände sig plötsligt 
nykter , men med skammen efter ett rus. Och det var emot denna skam han 
stred så förtvivlat , ty den innebar en förödmjukelse för honom själv: den 
var ett intyg om hans ovana vid fina världens seder. Därför rodnade han så 
brännande; det föreföll honom som skulle Marianne kunna genomskåda hans 
tankegång.



Men hon hade icke den ringaste aning om arten av det intryck hon väckt , 
därför var det henne omöjligt att förstå Börjes misstämning. Hon trodde 
att han fann dräkten för dyrbar , och hennes första impuls var att blidka 
honom.

Han hade hängt upp kappan och stod nu alldeles bredvid henne.



--Du får inte bli förskräckt för min extravagans , viskade hon smeksamt 
och vände sig om , jag är inte på långt när så dyrbar som du tror.



--Kära Marianne , inte kritiserar jag dina toaletter , sade han.



Kanske skulle han på en teater funnit dräkten vacker , men som det nu 
var--när han stod så nära , att icke den lindrigaste sprithling i huden 
kunde undgå honom--nu fann han den rentav ful och han visste knappt var 
han skulle göra av sina ögon. Men han sökte betvinga sin motvilja , han 
ville vänja sig. Vad han var för en trångbröstad stackare , att stöta sig 
på vad hela världen godkände!



Svärföräldrarna stodo redan färdiga , och han bjöd sin fästmö armen. Det 
hade kommit ett nästan strävt allvar över hans ansikte , vilket alldeles 
förändrade honom , utan att han själv hade en aning därom.



Marianne hade ett oeftergivligt behov att se vänliga och glada ansikten 
omkring sig , och Börjes påkomna allvar ängslade henne. Hon kunde icke få 
någon ro förrän hon såg honom god igen. Hälsningsceremonierna , pratet och 
uppbjudningarna upptog	föga tid för sin fästman. Han dansade just icke gärna , ty han dansade 
illa , men under den vals han av ren skyldighet dansade med henne , passade 
hon på att med sin lilla bortskämt missnöjda och förkelade min tillviska 
honom:



--Jag har tagit undan andra polkan för att få prata riktigt i fred med 
dig , du elake pojke! Du kan tro att det är förtjusande därute i växthuset , 
och så länge de dansa , få vi vara ensamma. Passa på mig då.



--Tack , svarade han enstavigt , och de dansade ut.



Sedan valsen var slut , gick han först och drev omkring i herrarnas rökrum , 
men där hade han tråkigt , ty han spelade aldrig kort , och bekanta hade han 
nästan inga. När han slutat sin cigarr , slank han därför ut i danssalen 
igen , där fanns åtminstone något att se på , och vid ett fönster fick han 
sig en präktig vrå , därifrån han kunde överse det hela. Man dansade just 
en lansiärkadrilj , och han blev mer och mer road av att se på. Han satte 
stolen bekvämt till rätta , drog sig in bakom gardinen och stödde armbågen 
mot fönsterkarmen. Det var så angenämt , tyckte han , att få sitta där 
alldeles ensam och obemärkt mitt i detta stim av människor. Det var just 
i hans smak , och han följde allting med nyfikna , uppmärksamma blickar. 
Dansen gick med precision , särskilt den kadrilj vari Marianne deltog , och 
det roade Börje att se hur turcrna gingo ur och i varandra , utan att 
någonsin



/HHHH/



komma i oreda. Var och en gjorde sitt allra bästa , och många som icke 
dansade , stodo i dörröppningarna och sågo på. Släpen fördes med 
drottninglik grace , och bugningarna voro mjuka som hovmäns. Allt slog an 
på Börje. Det fanns så mycket som han njöt av: ljusen , blommorna , 
baltoaletterna , officerarnas guldsmidda uniformer , men först och främst 
regementsmusiken. Den satte rytm i hans tankar liksom i de dansandes steg. 
Men han tyckte ändå att allt det här icke var för honom. Han hade alltjämt 
en känsla av att vara en främling , en som stod utanför. Det kunde aldrig 
falla honom in att han borde deltaga i en dans som denna , eller att han 
skulle kunna röra sig på samma sätt som dessa unga löjtnanter. Men han 
fann det vackert att se på. De strama uniformerna , som kommo de manliga 
figurerna att se så smidiga och välväxta ut , passade väl tillhopa med 
damernas långa släp och bara lemmar. Men allt detta gjorde luften liksom 
het , drömfylld , rusande , det väckte längtan efter något--efter något 
rikare , fullare , mångsidigare. Han tänkte på någonting långt , långt bort , 
på någonting som han aldrig sett , utan endast längtat efter: klar , djupblå 
himmel , pinjer och oliver , och så över allt detta det varma , varma 
solskenet. Allt vad Börje endast hemligt vågat åtrå , det skulle Pål gripa 
efter och nå. Så hade det alltid varit. Det var som om den fattige lille 
pojken i sammetsblus haft Aladdins lampa. Och var fanns han nu? Huru rik 
måste han icke vara på erfarenheter och intryck! För ett ögonblick drog 
det någonting likt vemod över Börjes jämna , glada lynne. Alltid skulle 
andra stå högre än han , alltid skulle han känna sig fattigare än de. 
Varför? Och alltid skulle han ha svårt för att glömma! Det som en gång 
kommit in i hans sinne , det bet sig fast där. Som till exempel med 
Marianne. Hur hade han inte strävat efter att glömma henne innan han skrev 
sitt första brev! Men det hade icke varit honom möjligt. Han såg henne för 
sig hundra gånger om dagen , med denna alltför fylliga figur , denna 
tillbakaböjda nacke och denna korta hals. Och han liksom törstade efter 
henne. Det blev allt värre och värre , ända tills han måste skriva ett 
brev. Det var som om han icke kunnat leva utan att få se henne igen. Och 
nu skulle hon bli hans. Hela sitt liv skulle han ha henne i sin närhet , se 
dessa loja , vårdslösa rörelser , höra denna späda , smekande lilla röst.



Han var i alla fall lycklig.



Han satt och såg på Marianne. Det låg någonting dämpat över hennes glädje , 
det var som om hon icke vårdat sig om eller icke orkat med att vara  
så livligt munter som de andra unga flickorna. Men Börje fann detta mycket 
vackrare. Han tyckte att allt vad Marianne tog sig till var vackert. Och 
nu , då han såg henne så där på avstånd , nu stötte det honom mindre med 
hennes nakna axlar och att man såg ryggen långt ned i en snibb. Endast 
ibland kunde han haja till , när han såg en blick stryka över dessa mjuka 
axlar och armar; men det var icke svartsjuka , det var endast ett 
blixtsnabbt begär att kunna slå en kappa omkring henne , så att hon icke 
skulle vara så blottad.



Och på samma gång rörde det sig någonting dunkelt inom honom , liksom en 
önskan att Marianne kunnat dela sig , så att det funnits en Marianne som 
han icke behövt känna sig skygg för , utan som kunnat sitta bredvid honom 
därbakom andra gardinen , och åt vilken han kunnat förtro alla sina tankar , 
allt som han annars icke kunde finna ord för. När Marianne icke var hos 
honom kändes det alltid som om han hade så oändligt mycket att säga henne; 
men såg han henne så mittemot sig och kunde tala om allt vad han ville , då 
dunstade det bort , och han pratade idel bagateller , som han alldeles icke 
brydde sig om.



Marianne hade sett Börje och givit det till känna med en liten nick av 
hemligt förstånd. När dansen var slut , kom hon fram till honom och de 
gingo ut i växthuset , som låg i fonden av våningen. Luften var ljum där 
ute , fuktig och liksom fylld av växternas andedräkt. Marianne hade hängt 
en svandunskantad balkappa över sina axlar.



Det fanns en liten soffa bakom ett pyramidformigt blomsterbord. Hon 
kastade sig ned i den , och Börje tog plats bredvid.



--Du blev bestämt ond på någonting i dansen , sade hon. Hennes ögon blevo 
litet röda i kanterna , som om hon gråtit , och den nervösa munnen krökte 
sig av en klemig liten förebråelse. Hon satt och såg ned under det hon nöp 
i solfjäderns plymgarnityr.



Där hade hon det igen , i sina rörelser , i hela sitt väsende; detta , som 
kunde förvrida huvudet på honom.



--Jag blev icke ond , sade han lågt. Det var som om hans blod runnit till 
hjärtat med en enda stöt av rusig lycka.



--Jo , erkänn ! Hon såg upp med en glimt av skälmen i ögat. Men så blev hon 
allvarsam , vände sig om och lade händerna på hans axlar.



--Jag vill klä mig vackert för det du skall tycka om mig , sade hon , och 
blicken blev åter som om den gråtit.



Han kunde icke svara , men han drog henne till sig i det ögonblick hon slog 
armarna om hans hals. Balkappan gled ned på golvet , och allt som talades 
kom i avbrutna viskningar.



Då det fanns ett par dagars vilotid emellan balen och själva bröllopet , 
hade det blivit bestämt att Marianne och hennes mor följande dag skulle 
göra sällskap med Börje för att se på det blivande hemmet. Man skulle resa 
vid ett-tiden. Men Marianne sov och bara sov , och medan hon sov , gick hela 
huset på tå och hela huset viskade. Börje hade ingenting annat att taga 
sig till än beständigt se på sin klocka. När denna var elva , gjorde han en 
blyg förfrågan hos sin svärmor , huruvida man icke kunde väcka Marianne. 
Men denna djärva tanke emottogs med häpnad.



--Stackars Marianne , nog behövde hon sova ut! hette det. Och stackars 
Marianne fick sova.



Börje och svärfadern hade ätit frukost för längesedan , ty kamrern skulle 
ut i staden på sitt kontor , och Börje brukade alltid stiga tidigt upp.



Äntligen , vid tolvtiden , kom Marianne in till kaffebordet. Hon var mycket 
trött , och modern pysslade om henne som om hon varit ett litet barn.



Sedan hon druckit sitt kaffe och hennes rum blivit iordningställt , lade 
hon sig på schäslongen. Alltför trött att vilja tala , låg hon endast 
stilla med huvudet lutat mot Börjes axel , då och då sträckande upp sina 
armar för att bli smekt. Det låg en angenäm slapphet över alla leder , en 
behaglig domning; det fanns ingen oro , inga bekymmer; det var som hade hon 
funnit värn mot alla livets omstörtningar; själva känslan av svaghet blev 
till en njutning. Hon slöt sina ögon och rörde sig icke mer; hon skulle 
velat tillbringa hela sitt liv i denna ostörda ro. Och häri fann hon det 
fullgiltiga beviset för att hon älskade Börje. Icke var han någon 
Rochester , men han var en verklighet , han var en framtid av idel kärlek , 
han var den öppna legalisationen av alla hemliga drömmar.



Börje drog fram sitt ur allt emellanåt , han tänkte på tåget och hur 
Marianne skulle kunna bli färdig. Och så kom fru Björk in för att se om 
sin dotter.



--Det är kanske inte väl t att du reser i dag , du är alldeles för trött , 
min pulla , sade hon ömt.



--Ja--kan du vänta tills i morgon ? frågade Marianne och såg upp till 
Börje , utan att ändra ställning.



--Det kan jag inte. Vi ha provmjölkning i morgon bittida.



Det inträdde en betänksam tystnad.



--Jag kan ju resa hem , så kunna du och mamma komma i morgon i stället , 
sade Börje.



Och så bestämdes det.



Marianne kände uppriktig saknad när han reste. Det blev någonting dött och 
kallt , och hon visste icke vad hon skulle utfylla sin väntan med; hon 
längtade efter att alltid få vara tillhopa med honom , utan 
avbrott.--Avbrotten voro så kylande obehagliga.



Vad Börje beträffar , reste han med en förnimmelse av att icke alls ha 
träffat Marianne. Han kunde visserligen se henne för sig , när han ville , 
och han kände ännu samma törst efter henne som förut , men det hade kommit 
en tillsats av tomhet. Det var som borde han av samvaron haft en 
behållning , vilken icke fanns , och den gav därför intrycket av någonting 
förspillt. Han trodde att det kom sig av att han hade så svårt för att 
uttrycka sig , ty trots sina smekningar voro de ju ännu så gott som 
främmande för varandra. Men det skulle gå bort så småningom , sedan de 
blivit gifta. De skulle lära sig att anförtro varandra allting. Hur mycket 
måste de ej ha att säga !



Men efter hemkomsten hade han ingen tid att grubbla mer. Allting skulle 
ställas i ordning för morgondagen , så att Tomtö kunde presentera sig till 
sin fördel.



Naturligtvis reste han själv till stationen för att hämta. Det regnade 
duktigt , och han hade knäppt fotsäcken väl över , så att baksätet icke 
skulle bli vått. Med åtslutande rockkrage och händerna i sina fickor stod 
han mitt i vattenplasket , när tåget stannade vid perrongen. Han såg så 
belåten ut som om han själv varit en ankunge och störtskuren högst 
efterlängtad.



--Har du öppen vagn? sade svärmodern , då hon springande och med paraplyt 
över hatten kommit undan in i väntrummet. Marianne ställde sig så långt 
ifrån sig som möjligt för att ej bli våt , och räckte skrattande fram sin mun 
till en kyss.



Börje spratt nästan till vid frågan. Öppen vagn? Det hade aldrig fallit 
honom in att man kunde tänka på att han skulle äga annat. Låg det en dold 
påminnelse under orden?



--Ja , jag har öppen vagn , svarade han med en känsla av obehag. Trodde de 
att han--bondsonen--skulle komma åkande i täckvagn !



Men över sina hästar var han stolt , och det med skäl. Ingen tycktes dock 
giva akt på dem , och det smärtade Börje. Nog voro de värda ett ord ! Men



Marianne hade väl inte ögon för sådant. Det var 
ändå tungt , tyckte han. --Hans präktiga fuxar!



Börje körde naturligtvis själv. Och så gav man sig i väg.



Regnet smattrade på paraplyerna , och under hela resan hade Marianne och 
hennes mor icke stor tid att tänka på almat än att skydda sig för 
vattenstänk. Dock kunde de se att trakten var kal och flack.



--Här börja mina ägor , sade Börje och pekade med piskan. Fruntimren sågo 
sig visserligen omkring , men allting syntes likadant här som under den 
övriga färden.



--Och där ligger Tomtö. Han pekade åter. Vägen hade svängt , och man såg 
ett vitt boningshus skymta fram ur en skogsdunge. Det låg en klang av 
kärlek i Börjes röst , då han uttalade namnet.



--Det ser trevligt ut , sade Marianne med en ton av lättnad.



--Det gör det verkligen , intygade modern.



--Och ser du den där långa frontispisen eller utbyggnaden? Däruppe finns 
det sådana trevliga vindsrum , och där har jag tänkt att man framdeles kan 
bygga en altan eller veranda utåt trädgården. Det blir präktiga rum för 
pojkarna , när de om somrarna komma och hälsa på oss.



--Å , det blir förtjusande med en altan där! utropade Marianne glatt.



Om Börje varit diplomat , skulle han aldrig kunnat hitta på ett lämpligare 
sätt att få stämningen in i angenämare fåror , än att just nu tala om 
brödernas sommarvistelse , ty det var att öppna utsikten för en hel rad 
roliga framtidstavlor.



Vägen krökte sig åter , och genom en lång pilall'e körde man upp till 
gården. Den hade en vidsträckt gårdsplan , med byggnader nästan runt 
omkring och en halvrund plantering utanför boningshuset , som låg något 
högre än lantbruksbyggnaderna. Från den långvälvda stenbro , på vilken 
körvägen gick upp till huvudingången , fanns det en trappa ned till den 
lilla halvrunda terrassen. Ett bröstvärn av cement inhägnade denna 
anläggning , och på ömse sidor om nedgångstrappan höjde sig två stora urnor 
med bladväxter i. Allt var krattat , snyggt och ordentligt , men översköljt 
av regnet fick det ett dystert och glädjelöst uttryck.



--Det är ledsamt att det skall vara ett sådant väder , sade Börje 
missbelåten , ingenting tar sig ut.



Vid vagnsbullret och bandhundarnas skall kom en dräng för att taga emot 
hästarna. Börje ledsagade sina gäster in i en stor och ljus förstuga. 
Någon tambur fanns det icke. Från motliggande dörr kom ett äldre 
fruntimmer.

--Här ha vi min hushållerska , sade Börje som presentation , och 
hushållerskan neg , synbarligen ej rätt säker på om hon borde räcka sin 
hand eller icke. Hennes smala , spetsnäsiga ansikte såg fryntligt ut , men 
det som därjämte lyste ur hennes pigga ögon , det var en hög grad av 
nyfikenhet.



I hastiga glimtar tycktes dessa ögon vilja fånga allt som fanns att se: 
ansikte , uttryck , hållning och dräkt--ända in i minsta detalj--medan den 
tjänstvilliga minen blev oförändrat densamma.



--Ja , vad säger jungfrun om henne? sade Börje kamratlikt , tror jungfrun vi 
kunna draga jämnt med henne?



--Det hör inte mig till att säga vad jag tror , svarade jungfrun 
anspråkslöst , oaktat hon kände sig smickrad , men nog skulle jag vilja säga 
välkommen till Tomtö , om det inte anses för dristigt.



--Tack , tack , svarade Marianne mycket vänligt , men en smula vårdslöst.



Börje slog upp dörren till boningsrummen , och hushållerskan återvände till 
köket.



Genom ett glest möblerat ytterrum kom man in i förmaket. Mor och dotter 
sågo sig granskande omkring. Detta rum var likt hundra andra sådana , det 
var stort--som det var råd till i detta rymliga hus--men där fanns ingen 
elegans , ingen komfort. Möblerna voro av vanligaste slag och stodo 
symmetriskt ordnade kring väggarna. Det lade sig en tyngd över Mariannes 
sinne , och icke heller modern var så språksam som vanligt.



--Du har ju så trevligt och bra--för en ungkarl , sade hon.



--Hå , jag har mina rum , två stycken , på den andra sidan förstugan , svarade 
Börje; till mig kommer så mycket folk: drängar , arbetare och alla möjliga. 
Men på denna sidan skall Marianne slippa sådant där. Se här ha vi 
matrummet.



--Det ser ju rymligt och bekvämt ut , yttrade svärmodern , för det något 
skulle sägas.



--Ja , mor har gjort det i ordning , svarade Börje. Detta "mor" berörde 
obehagligt fru Björk , hon kunde icke göra sig reda varför.



Där fanns stora skåp , en bred byffe , duktiga möbler i ek , men inga 
snidverk , ingen stil , med ett ord: det hela tog sig ingenting ut.



--Du kan tro att mor har stoppat in till oss i de där skåpen , tillade 
Börje , vänd till Marianne , som försökte se intresserad och belåten ut.



--Kommer din mor ofta hit? frågade hon på måfå , för att få ett samtal i 
gång.

--Nej , det gör hon visst inte. Jag ville att hon skulle flytta till 
mig när jag tog emot gården , men det kunde jag inte få henne till. Hon 
gick alltid på med mig att jag skulle gifta mig i stället , och hon menar 
att det aldrig är bra när svärmor och sonhustru bo i samma hus.



--Varför det? sade Marianne. Men fru Björks aktning för bondgumman steg.



--Hon säger så , svarade Börje , som om detta varit skäl nog.



Kaffebordet stod redan dukat , och i detta ögonblick kom hushållerskan in 
med kannan.



--Jag tror att varmt kaffe kan vara väl behövligt i detta förfärliga 
ruskväder , sade Börje och drog fram stolar åt sina gäster. Man tog plats 
och hushållerskan avlägsnade sig , men något ledigare samspråk ville icke 
komma i gång. Alla kände tvånget och ingen kunde avkasta det. Båda 
parternas ställning var så oklar , det fanns mycket att reda upp , och det 
var svårt att bringa det å bane. Börje kände instinktmässigt att man ville 
taga inflytande över honom. Marianne fann detta hus så ödsligt att hon 
ryste för att bo där , och hennes mor satt och funderade över bästa sättet 
att inleda underhandlingarna om ny möblering. Hon kände sin svärson så 
litet och visste icke hur pass det kunde gå an att tala rent ut med honom.



Hon hostade litet , lekte med teskeden och sökte se obesvärad ut.



--När Marianne inte behöver någon hemgift , är det ju naturligt att pappa 
vill bidraga till möblering och dylikt , började hon. Att Börje icke skulle 
taga henne på orden , var hon säker på från början , och detta var enda 
sättet att komma in på ämnet utan att synas för mycket fordrande.



Börje rodnade. Han kände sin svärfars affärsställning , men var rädd att 
förråda det. Det kunde ju såra.



--Tack , det behövs inte alls , sade han i det man bröt upp från 
kaffebordet , de rum , som redan äro möblerade , önskar jag måtte bli 
oförändrade , men här ha vi tre andra , han gick vidare genom våningen , det 
här kan bli Mariannes arbetsrum , här finns ju icke en möbel , och här kan 
hon välj a allt efter sitt huvud; jag skall icke göra den minsta 
invändning. Och här ha vi sängkammaren. Här har jag heller icke köpt några 
möbler , det få vi komma överens om sedan. Ser du--Marianne--ena fönstret 
åt morgonsolen och det andra rakt åt söder. Tycker du inte om rummet?



--Jo.



--Och när vi sedan få trädgården riktigt i ordning . . . se , blir det inte 
trevligt? Grönt ända in till fönstren , och parken därborta i fonden! Är 
det inte alldeles som om man bodde i en skog?



--Jo , det är en vacker utsikt , sade svärmodern.



--Och här--det andra gavelrummet--också rakt åt söder. Se så ljust och 
luftigt! Men jag tycker vi kunna vänta att möblera det. Tycker du inte 
det , Marianne? Det är så gott att vänta och se vad man bäst behöver det 
till. Det kom en glad liten blink i hans ögon , och Marianne drog sig 
tillbaka förlägen.



Man gick tillbaka genom rummen.



--Här , från ditt arbetsrum , har du översikt över hela gården , där kan du 
se mig gå ut och in i stall och lador , och där kan jag få nicka till dig 
var gång jag går förbi fönstret. Här blir det allra livligast för dig , här 
kan du se allt som passerar och här har du terrassanläggningen alldeles 
utanför. Där skola vi ha fullt av blommor och riktigt fint.



Han hade blivit helt varm , och belåtenheten sken om honom medan han 
talade.



Så gick man långsamt tillbaka till förmaket.



--Piano finns det plats till på den väggen , fortsatte Börje , och det får 
du välja ut , sådant förstår jag mig inte på. Eller kanske vill du hellre 
ha pianot i ditt arbetsrum , men jag tycker det skulle vara väl litet 
därför; det är lättare att sjunga i det här stora.



--Ja , det är det.



Samtalet tynade åter av. Fruntimren sågo på golvet , som saknade mattor , på 
möblerna som voro så stela , samt på de vita gardinerna , vilka gåvo det 
hela ett så kälkborgerligt utseende. Börje var icke okänslig för denna 
tysta kritik. Men han sade ingenting.



--Tycker du inte att man kunde flytta dessa möbler in i ett av de andra 
rummen , när du skall köpa nya ändå? började fru Björk på nytt , ett förmak 
eller en salong . . .



Hon fullbordade icke meningen , ty det kom något i Börjes min , som gjorde 
henne varsam. Han var bestämt bondsnål , och man fick ta honom med lämpor. 
Stackars hennes Marianne! Det kunde bli svårt för henne många gånger. 
Sådant hänger i , och när man icke fått några riktiga begrepp i sin 
barndom , så . . . Men hon hoppades på makten av kvinnligt inflytande.



Marianne kände att Börje var missnöjd , hon smög sig därför till honom , 
stack sin hand under hans arm och började gå bredvid honom. Han tog hennes 
hand i sin , men fortfor att vara tyst.



Hur många tankar trängdes icke i hans hjärna ! Om han kunnat tala som 
han ville! Men här kunde det icke hjälpas längre; han måste försöka 
att finna ord , om än aldrig så otympliga , ty kunde han icke säga Marianne 
något av allt detta , så skulle hon aldrig förstå honom. Det fanns ingen 
undflykt: han måste försöka.



--Du skall inte vara ledsen för det jag vill ha allting så enkelt , började 
han. Därpå teg han och tänkte efter en stund innan han fortsatte:



--Ser du , jag vill inte slå på stort och ha allting som fint folk; jag 
kunde kanhända skaffa pengar till det , men jag är ju bara en lantbrukare , 
och . . .



Han tvärstannade åter. Han blygdes över sin egen tafatthet. Varför kunde 
han icke tala ut , när han visste till punkt och pricka vad han ville säga 
! Och i förargelsen över sig själv rusade han nu åstad så huvudstupa , som 
om han läst upp en kungörelse.



--Jo , ser du , de allra flesta tänka bara på hur de skola få fint omkring 
sig , och hur de skola kunna leva med , och hur de skola kunna ha det lika 
bra som den , och den , och den. Och det går inte i längden. Här sitta de , 
mina grannar , till höger och vänster , med skuld upp över öronen. Och 
inspektoren vill ha lika fint som herremannen , och bonden vill ha lika 
fint som ståndspersonen , och ingen vill stå efter för den andre , utan allt 
skall vara så fint och så modernt och så förträffligt , och alla anstränga 
sig i det längsta , bara för att ha som andra. Och när det inte går längre , 
så slå de vantarna i bordet och börja sen på nytt igen , med skuld och 
skryt och elände. Och det kan aldrig bli något annat , så länge ingen är 
nog karl för sin hatt att ha det såsom han har råd eller såsom han har 
lust till , utan att fråga efter hur andra bruka. Och så för folkets skull , 
ser du , tycker jag det är riktigt orätt att omge sig med så där mycken 
lyx. De kunna nog ändå tycka att skillnaden är för stor emellan dem och 
oss. Men det värsta av allt är , att man lär dem att leva över sina 
tillgångar. De äro som barn , färdiga att apa efter allt vad de se. Genom 
att omge sig med överflöd befäster man dem i deras tro , att ingen människa 
kan försaka något av fri vilja. Och det , att människor inte lita det 
minsta på sin fria vilja , det är just det fördärvliga. Mina arbetare ha 
det bra. Ville de spara , så kunde de ha något över på gamla dar och något 
för barnen också. De gifta , som ha familj att försörja , ha ofta mer över 
än de ogifta , ty för dem går allting till granna kläder eller 
dryckesvaror. Om jag nu själv föregick dem med dåliga exempel , hur skulle 
jag då kunna begära mer klokhet av dem än av mig själv? Ser du , Marianne , 
det är därför jag måste hålla tillbaka.

Marianne teg. Det var en glädjelös och en inskränkt lära--denna --- 
tyckte hon. Vad hade de med sina torpare att göra !



Börje såg på henne så innerligt varmt. Han tyckte att hon skulle förstå 
honom nu. Men för hennes liknöjda , något trötta min sjönk hans entusiasm 
samman till ett intet. Han förstod att han talat förgäves.



Svärmodern hade suttit borta vid ett fönster och hört på. Nu vände hon sig 
om och såg på honom i det hon log med ett moderligt överseende.



--Du är en fantast , Börje , sade hon blott.



Och Marianne såg upp i hans ansikte och log med en min som om hon kunnat 
förlåta honom allting.



Börje kände sig så underligt tom i sitt sinne. Det var som om hela hans 
själ blivit en enda stor ihålighet. Om han bara kunnat säga Marianne hur 
svag han i själva verket var , hur han lockades och drogs emot allt detta , 
som han ville avsäga sig! Om hon visste hur hårt han måste strida emot 
det! Han hade nästan väntat att hon skulle vara starkare än han och hjälpa 
honom att leva som han ville , icke som han ibland kände frestelse till.



--Har du inte lust att komma ut och se på mina rum? sade han för att komma 
ifrån det. Han hade ju sagt vad han ville , och då var det sagt. Han ämnade 
icke upprepa det.



De följde honom genom förstugan och in i hans arbetsrum. Det var stort och 
ljust , med två par fönster , vettande åt gården.



--Ser du , jag kan hålla en viss uppsikt även när jag är inne , sade han , en 
lantman bör alltid bo så att han har fönster åt gården.



Fästmön och svärmodern sågo sig omkring. Allting var ordentligt , men mera 
beräknat på nytta än elegans. Dock saknades icke en viss prydlighet i 
anordningarna , och rummet verkade mer tilldragande än de andra , därför att 
det såg bebott ut.



Över den gammaldags soffan hängde två vackra jaktgevär och en skjutväska , 
under skrivbordet låg ett svarthårigt kalvskinn till matta , men utan 
uppfodring eller broderi. Ena väggen upptogs av ett stort bokskåp; 
Marianne gick genast fram till det. Innehållet utgjordes nästan 
uteslutande av lantbruksböcker , tidskrifter , historiska verk och dylikt. 
Icke en enda roman.



--Behöver man läsa så mycket för att bli lantbrukare? sade Marianne i det 
hon vände sig om med en av sina självsvåldiga små rörelser.



--Nej , nog kan man låta bli också , om man inte har lust.



En släthårig rapphönshund hade rest sig från skinnet borta under bordet , 
och sedan han makligt sträckt på sig ett tag , 
kom han fram till de främmande , vaggande fram och tillbaka med svansen som 
med ett mjukt spö.



--A , Marianne--klappa honom ! Han ber dig om det , sade Börje. Hans röst 
kunde ibland få så vackra tonfall. Eljest var den något monoton och 
flegmatisk. Marianne böjde sig ned och klappade hunden på huvudet.



--Den är vacker , sade hon.



--Han har varit mitt bästa sällskap här på Tomtö. Fogg , min gosse , gå och 
hälsa på frun också . . . Ja , därinne har ja , , mitt sovrum. Det är nästan 
tarvligare än detta , så det är ingenting att se.



--Nej , men du tycker om blommor , ser jag! ropade svärmodern uppklarnande.



--Ja , jag är tokig med allt vad som växer , svarade Börje glatt; om det 
också är det ogräs jag utrotar , så tycker jag om att se det frodigt så 
länge det finns. Då visar det åtminstone att man har sin jord i växtkraft.



--Vad det här trädet är vackert! Är det något slags palm? sade Marianne 
och pekade på en hög planta , som stod ensam på ett litet bord.



--Palm! skrattade Börje. Jag kunde väl tro det , att den lilla stadsfröken 
inte skulle kunna se vad det är. Helt enkelt ett hampstånd. Vad tycker du 
! Är det inte vackert?



--Det var märkvärdigt. Ser hampa så ut?



--Ja , fortfor han livligt , när man ser det så här till heder i en kruka , 
tänker man inte på att det kan vara någonting så simpelt; det ser ju helt 
ståtligt ut. Men så är det också ett vackert exemplar. Det här är ett 
honstånd; hanstånden se annorlunda ut. Men på det här kan det ändå aldrig 
bli några frön , ty hos hampan växa de olika könen på olika stånd , och det 
här står ju alldeles ensamt.



--Jaså , är det så , det visste jag inte. Marianne sökte se obesvärad ut , 
men hon visste icke vart hon skulle se. Han hade då en förskräcklig vana 
att tala om allting !



Börje hade sett henne i ansiktet med en öppen , intresserad blick. Men nu 
rodnade han så att han kunnat taga eld. Skulle bonden då alltid hänga i 
honom !



Marianne gick omkring i rummet.



--Brukar du läsa i den här? sade hon och lade handen på en stor Melinsk 
bibel med silverknäppen , som låg på ett annat litet bord.



--Nej. Men mor har en likadan , svarade Börje.



--Ilar du den bara för det! Marianne höll på att brista i gapskratt.

Börje såg på henne med sin trovärdigaste blick.



--Jaa , sade han långdraget. Han kunde icke tänka sig vad hon fann för 
löjligt i det. Han tyckte det var så naturligt.



Senare på kvällen , då fru Björk--som gripits av husmoderliga intressen 
---gick omkring i handkammare och visthus , ledsagad av jungfru Kristina , 
voro de unga lämnade åt sig själva.



Marianne hade sökt göra sig det så bekvämt som möjligt i förmakssoffan , 
och Börje gick tankfull fram och tillbaka på golvet.



Det hade småningom lagt sig en sky över hans glada tillförsikt; han hade 
börjat grubbla över sin förlovning. Icke som skulle han ha ett ögonblicks 
tanke på att bryta den , men han började känna skrupler över att ha bundit 
Marianne. Han föreföll sig själv som en ockrare , vilken för penningens 
skull fått en gäldenär i sitt våld.



--Marianne , jag längtar efter pianot; jag skulle vilja höra dig sjunga 
här , sade han plötsligt och utan inledning , välj ut ett så fort du kommer 
till staden.



--Tack , Börje!



Marianne hade just suttit och i tankarna möblerat sitt arbetsrum , läckert 
och elegant. Det hade satt henne i bättre lynne.



Skymningen låg tät över rummet , men var gång Börje kom förbi ett av 
fönstren , avtecknade sig hans starka , satta gestalt mot dess ljusa 
bakgrund. Det var ingen obehaglig figur , och de något tvära axlarna hade 
en vacker form.



--Börje , vad går du och tänker på? sade Marianne , med sin tunna röst.



Han gick fram till henne.



--Liten , jag tycker det är synd om dig. Jag märker att du inte tycker om 
det här på Tomtö. Du skall inte kunna trivas hos mig; du skall leds.



Börje drog en stol till soffan och satte sig. Stillheten omkring dem 
verkade så underligt stämningsrik--och så denna slöja över allting! 
Marianne smög sin arm kring hans hals.



--Men jag håller av dig , svarade hon.



Han sade ingenting , satt endast helt stilla och tänkte , men ivrigt , 
sökande , som om väl eller ve berott på att konflikten inom honom bleve 
löst just nu , i detta ögonblick. Han grubblade och grubblade , han vände 
detsamma om och om igen i sitt sinne: Hur skulle det komma någon 
samstämmighet mellan dem , när de voro så grundolika? Hur skulle så skilda 
vanor kunna förenas? Var det kanske hans mening att lägga sin hand 
på hennes böjelser och att omdana dem efter sitt mönster?



Aldrig , aldrig! Han älskade henne just sådan hon var , med alla dessa fina 
vanor , med allt detta , som han på samma gång ogillade och förtrollades av. 
Nej , han ville icke förändra henne. Men lika litet kunde han avsvärja sin 
egen givna livsriktning. Och om han än kunde avsvärja den , så ville han 
det icke. Tvärtom , han måste kämpa emot frestelserna därtill av hela sin 
makt:--Sikta till ett med sin övertygelse och till ett annat med sitt liv? 
Nej , nej ! Och dock måste det finnas en väg ut ur detta. Ja , han skymtade 
den nu. De skulle dela sitt rike och leva var inom sitt område. Hans 
släkt , hans arbete och allt hans förflutna fick hon ej dragas in i. Hon 
skulle förbli den Marianne hon var. Och när de båda voro unga , 
levnadsvarma och fria , var det icke gemensamhet nog!



Hans beslut var fastslaget , och han kände en brusande ungdomsglädje 
strömma genom själ och kropp.



--Marianne , utropade han helt plötsligt , du har böcker , blommor och musik , 
och in till dig skall jag komma för att lära mig njuta av allt som är 
skönt. I din lilla vrå skall du göra det till ett förtrollat slott. Du 
skall se , att du måste kunna trivas!



6



--Marianne , vill du sitta här? sade Walter och reste sig ur gungstolen , 
när Marianne kom in.



--Tack , svarade hon med en vänlig nick och intog den erbjudna platsen.



Det var ungefär en vecka efter det kusinen haft bröllop , och båda de äldre 
bröderna hade kommit från Lund föregående afton för att stanna söndagen 
över i hemmet. Hela familjen var församlad , utom fadern , som var ute. Man 
skulle passa på att nu komma fram med vad man hade att säga , ty det fanns 
ingen av de inackorderade inne , och längre fram på förmiddagen väntade man 
Börje.



Mariannes familj var ett slags republik , där alla voro röstberättigade.



--Ja , det var det jag ville säga dig , Marianne , sade modern i en ton , som 
tydde på att hon endast drog sin dotter in i ett påbegynt samtal , att du 
nödvändigt måste få reda på Börjes förhållande till sin släkt. Det är 
alltför besynnerligt att han aldrig nämner någonting sådant av sig själv. 
Ni borde väl åtminstone resa och hälsa på hans mor.



--Å , kära mamma , det tycker jag att Börje kan få avgöra som han själv 
vill , inte är det någonting , som jag behöver föreslå honom , invände 
Marianne.



--Jo , men nog bör du i tid taga reda på vad det kan vara , inföll Walter , 
som gick fram och åter på golvet; när han tiger så envist , kan det ju 
hända att det ligger någonting inunder. Sådant kan man aldrig veta på 
förhand , och om det skulle vara någonting som du i framtiden kunde få 
obehag av--



--Vad skulle det väl vara , annat än att de äro bönder och att han skäms 
för dem! utbrast Karl , som låg raklång på soffan och bolmade ur en cigarr.



--Där gissar bror Kalle galet , sade Walter , Börje är inte den som skäms 
över att han är bondson.

Haqvin hade suttit med ett tidningsblad utbrett framför sig , och med 
näsan uppåt det; nu sänkte han tidningen och såg upp med sina utstående , 
närsynta fågelögon.



--Nä--för han skulle väl inte vara så fin som någon av er !



Walter stannade och såg på honom , skrattade så till med ett krossande 
förakt , vände , och fortsatte sin promenad.



--Du skall komma ihåg att du ännu inte är bunden , fortfor han till 
Marianne , men om du sedan skulle tycka att du kommit in i någonting 
olidligt , så kan du ändå aldrig komma därur.



Haqvin hade följt honom med stridslysten blick och blev blossande röd.



--Du borde skämmas--borde du--att vilja komma stickande med ett av dina 
vanliga rävknep !



--Är det ett rävknep , att vilja se sig för?



--Och Börje är tio procent bättre karl än du någonsin blir , fortsatte den 
nitiske försvararen.



--Det var mig en välsignad pojke , som inte kan låta en säga ett ord i fred 
! utbrast Walter med förtrakad min.



--Ja , du kan väl låta Walter tala till punkt åtminstone , lade modern till , 
i det hon vände sig på stolen och gav Haqvin en förebrående blick.



--Jag skall visst inte lägga mig i hans nådes tal vidare , murrade Haqvin 
och tog åter upp sin tidning , gå bara på !



--Jag förstår att du drar dig för att bringa det å bane , stackars lilla 
syster , sade Walter.



--Ja , det är så pinsamt att så där behöva riva upp om allting.



Walter log.



--Den fäderneärvda , Björkska lojheten!



Han gjorde en liten jämförande gest mellan henne och den rökande brodern 
på soffan.



--Walter lille , jag skall göra det!



--Ja , och se inte så ledsen ut , Nan lilla , jag skall inte tala mer om det.



Det uppstod en stunds tystnad. Walter gick fortfarande fram och tillbaka.



--Mamma , sade han plötsligt , du får verkligen ställa om att pappa tar den 
där växeln jag talade om i går.



--Ja , för tusan! utropade Karl och satte sig hastigt upp i soffan.



--Som det nu är , skriver farbror Gustav naturligtvis gärna på , fortsatte 
Walter i samma lugna ton. och då kan det inte vara svårt att få ett namn 
till.

--Nog måtte väl Börje skriva på , yttrade Karl.



--Är du tokig! invände Walter. Hur skulle det se ut , att bedja honom 
skriva på nu? Nej , min gubbe , det går inte.



--Nå , så finns det väl någon annan då.



--En liknande anmärkning har jag redan haft den äran att göra.



--Men hör ni , pojkar , skulle det inte kunna låta sig göra , att ni bodde i 
ett rum tillhopa? Det bleve ju alltid billigare.



--Nej , morsgumman , det går inte.



--Varför inte det?



--Tror du jag kan läsa , när den där kommer dragande med alla sina 
bekantskaper? Walter såg bort åt Karl , som satt på soffan med håret 
uppkört i nacken som den uppstående kammen på en duvhane. Då finge jag väl 
stanna i Lund till evig tid , och det har jag alls ingen lust till.



--Men , Karl lille , nog läser väl också du? Modern såg bekymrad på sin 
äldste son.



--Visst f-n läser jag! svarade denne i sin sömnigaste vresighet.



--Usch , Karl , att du svär ! utropade modern och satte händerna för öronen.



--Ja , om du läser eller ej , så vill jag inte ha dina så kallade vänner att 
trampa tårna av mig , så mycket är säkert.



--Det låter alldeles som om de inte kunde anstå dig !



--Kanske.



--Kan du säga att jag umgås med andra än med fina pojkar?



--Fina? Ja , för du anser det fint , bara man kommer pekande med en 
sigillring på näven och kan vräka sig emot kypare och cigarrfröknar.



--Det är inte alla , som av bara högfärd måste gå för sig själva som de 
stora gässlingarna ! Karl fick uppsynen av en retad dogg.



--Onödigt att tala om det som blir min ensak , svarade Walter högdraget.



--Det är väl också onödigt att tala om att du------Karl hade rusat upp 
ifrån soffan. Det låg något rått och bruta]t i det breda ansiktet med sin 
starka underkäke och sina tjocka , trumpna läppar.



Walter hade stannat. Han fäste en styv och genomträngande blick på 
brodern , tvingande honom till tystnad. Därefter återtog han lugnt sin 
avbrutna promenad , men hans ansikte var en liten nyans blekare än förut.



--Usch , det var då ett förfärligt käbbel ! klagade fru Björk i en ton som 
om detta vore någonting nytt.



--Det är bara så förargligt att Walter skall göra sig till ett sådant ljus



över alla andra , knotade Karl och lade sig åter ned på 
soffan.



--Ja , låt det nu vara. Du lär inte själv vilja ha rum tillhopa med mig , 
sade Walter fogligare.



--Nej , till intet pris.



--Ja , vad är det då att gräla om?--Nå , Marianne , vad har du roat dig med 
efter Huldas bröllop?



--Jo--tänk du!--jag har valt ut ett präktigt piano , som skickats ut till 
Tomtö och som Börje redan betalt.



--Gratulerar ! Nå--och vidare ?



--Jag har beställt de mest förtjusande möbler till mitt arbetsrum och 
tagit ut tjocka , sköna gobelängtapeter. Nu gäller det bara att leta upp en 
matta i samma smak--matta över hela golvet.



--Jo , jag kan tro att det blir stil!--Nå , men säg: får du något umgänge ?



Marianne såg bedrövad ut.



--Nästan intet.



--Jag kunde tro det.



--Men jag får böcker och noter så många jag vill ha , och så reser jag 
naturligtvis hit in till staden emellanåt.



--Förstås--och miex vaut seul que mal accompagne--men det blir allt magert 
ändå.



Bakom tidningen sjöd Haqvins indignation.



--Blir det magert?--när hon har en så snäll man , och hästar och kor 
och------



Haqvin avbröts av ett klingande skratt. Det var Walter och Marianne.



--Ja , Hacke är märkvärdig , sade Walter godmodigt , han sitter i sjunde 
klass , och när man hör honom tala , kan man aldrig i världen begripa hur 
han kommit dit.



--Jag har inte talat mig dit heller! Hacke ville vara ond , men så kom han 
att draga på smilbandet , och så var det förgäves att försöka mer. Men ska 
Marianne gå och möta Börje , så är det allt tid nu , sade han i stället.



Marianne såg på klockan och reste sig strax.



--Nå , och hur skall det ställas med bröllopet? frågade Walter.



--Det blir frukost , och vi resa strax.



--Utrikes?



--Nej--till Tomtö.

Det sades icke mer , och Marianne gick för att taga ytterplaggen på.



Småvisslande på det mest obesvärade sätt , gick också Haqvin ut i 
förstugan , där han med stor omständlighet började leta efter sin rock.



--Marianne--hm--jag kan väl inte få gå med? sade han slutligen , sedan han 
förgäves väntat på något förslag å hennes sida.



--Jo , visst kan du det.



Och så gåvo de sig åstad.



Börje såg glad och förtjust ut , när han hoppade ur kupen , men naturligtvis 
blev det ingen ömmare hälsningsscen mellan honom och hans fästmö; han 
avskydde sådant. Haqvin syntes ännu mer strålande än Marianne; han pratade 
ideligen. Börje och han kände sig så väl i varandras sällskap. När man kom 
mitt för tullhuset , erinrade sig emellertid Haqvin med ens att han stämt 
möte med en kamrat , varför han tog farväl och gick åt annat håll: han 
tyckte han skulle vara grannlaga och lämna dem ensamma.



Marianne hade tagit Börjes arm , och för att undvika de stenlagda gatorna 
togo de den långa omvägen genom stadspromenaderna.



Det kunde ofta hända att Börje var tyst långa stunder; han brydde sig 
synbarligen icke om att tala , utom när han egentligen hade något att säga. 
Marianne hade därför tid nog att gå och fundera på hur hon skulle börja.



Marken var fuktig , här och där lågo gulnade löv. Luften var fylld med 
lukten av multnande blad , men den var ren och kall; då och då kom den 
strykande , med en fläkt av sälta och tång.



--Men , hör du , borde vi inte resa och hälsa på din mor ? sade Marianne 
till sist.



Börje såg hastigt på henne med den skarpa , lugna blick , som var honom 
egen.



--Vad skulle vi där ? sade han torrt.



--Men du kan väl tänka att vi måste bli bekanta !



--Varför det?



--Hon är ju din mor.



--Men hon är inte din.



Marianne teg ett ögonblick. Tvärheten i hans sätt gjorde henne tvehågsen , 
och hon såg på honom med denna bedjande tårfyllda blick , som hon kunde få 
för det allra minsta.



--Men Börje , varför vill du inte? sade hon.



Han märkte att han gjort henne ledsen.

--Det skall jag säga dig , svarade han milt , ni två skulle inte 
förstå varandra. I ären så olika.



--Hur menar du? sade hon skyggt.



Börje måste tiga en lång stund. Han kunde icke säga att modern skulle anse 
Marianne för en onyttig grannlåtsdocka , han kunde icke säga att det skulle 
pina honom ända ned i hjärtrötterna , om han skulle se dessa två-- som han 
höll mest av i världen--träffas , endast för att med varje ord väcka en 
tillväxande , hemlig ovilja mot varandra. Han kunde icke säga , att om han 
såge dem så tillhopa , skulle hans tillgivenhet kanske nödgas välja mellan 
dem.



--Min mor är en vanlig gammal bondgumma , sade han sakta , jag håller av 
henne , därför att hon är min mor , men för dig kan hon naturligtvis icke 
bli något.



--Skola vi då inte nu ha allt gemensamt?



Marianne hade ingen aning om hur hon plågade honom.



--Jo , allt det som nu är , svarade han , men allt det som har varit kan man 
aldrig få gemensamt--jag menar den tid , då man ännu icke kände varandra; 
och till den tiden hör mor.



Det låg något i Börjes röst , som på ett alldeles egendomligt sätt berörde 
Marianne , och hon såg ett ögonblick in i hans ansikte. Icke förstod hon 
vad det var som rörde sig inom honom , men instinktmässigt kom hon att 
hålla mer av honom för det.



--Men det ser allt besynnerligt ut , att jag skall vara alldeles främmande 
för min svärmor , sade hon efter en stund.



--Snälla Marianne , om man skall tänka på hur allting ser ut , så blir man 
bara en stackare. Det låg nu otålighet i hans ton.



Marianne kände sig modstulen. Varför skulle de alltid ansätta henne med 
frågor därhemma! Nu stod hon ju där lika klok som när hon började.



--Men din bror--



--Kära Marianne--vad är det för bekymmer du har !



--Men om du själv varken kände mina föräldrar , eller bröder , eller



--Då du bor hemma i din familj , kunde jag ju icke undgå att bli bekant med 
dem , även om jag velat. Men med mina släktingar och dig är det en helt 
annan sak. Min bror och jag ha aldrig kunnat draga jämnt. Vi tycka aldrig 
lika om någonting , vi äro som olja och vatten. Dessutom är han gift-- ett 
förskräckligt rikt gifte. Och nu skall jag säga dig en 
sak--Marianne-det finns människor som jag tycker om och människor 
som jag inte tycker om. Och om de göra aldrig det , så kan jag inte tåla 
dem ändå. Min svägerska har jag aldrig kunnat med , och hon vet det.



Marianne såg på honom med förvåning. Var detta den foglige , vänlige Börje! 
Hon greps av en aning om den sega långsintheten i hans karaktär , och den 
skrämde henne.



--Har din svägerska gjort dig något särskilt emot? frågade hon i försagd 
ton.



--Nej. Men hon är en ko. Jag kan inte föredra att höra henne tala , att se 
henne gå , eller att komma tillsammans med henne. Hon är dum--det är jag 
med , och det kan jag sålunda förlåta--men hon är högfärdig också , och 
det------det------! Ja--och så har hon inte varit snäll emot mor.



Det var som ett lättnadens andetag , när han fått det sista sagt , så hårt 
stod det att få det fram.



--Vad har hon då gjort mot din mor ?



--Å , du , det har endast varit småsaker--bagateller , som jag inte kan räkna 
upp. Och mor har visst aldrig beklagat sig. Men de ha sökt gnida på 
undantaget så mycket som möjligt och--ja , det har fallit ord , som------



Han gick och såg ned medan han talade , det hade slagit sig ett veck i 
pannan och ansiktet hade fått ett ovänligt uttryck , som gjorde det fult. 
Plötsligt hejdade han sig.



--Inte för det har gjort mor någonting! sade han hastigt , för mor har så 
mycket att hon gott kan reda sig , även om hon intet undantag fick , men 
--det visar sinnelaget; och därför håller jag av dem så mycket som jag 
gör.



--Men till bröllopet måste de naturligtvis bjudas?



--Förstås. De komma nog också--vilja väl visa att de räkna sig till fint 
folk , sade han med förargelse , men mor kommer inte , det är jag säker på.



--Men Börje , det låter alldeles som om du inte ville! Eller hur kan du 
veta att hon inte kommer? Marianne såg riktigt förskräckt ut , men över 
Börjes ansikte drog ett vackert leende.



--Mor gör allt vad jag ber henne om , sade han myckct lågt och med sitt 
mjukaste tonfall.



Marianne kände en förskräcklig lust att flyga honom om halsen , så mitt på 
promenaden det var; ty det där ansiktsuttrycket förskönade honom till den 
grad att---Men varför vill du inte? Nu såg hon upp i hans ansikte 
helt glatt och förtroendefullt.



--Mor är en vanlig bondkvinna. Hon har inte bland er att göra.--Nej , tack 
! Han såg så vänlig ut igen. Det andra hade varit en övergående sky.



--Men just därför att du håller så mycket av din mor , kan du väl tänka att 
också jag gärna ville se henne.



--Framdeles ja , men inte nu. Seså , liten , nu bråka vi inte mer om det!



Äntligen voro de inne i tamburen och kunde få den kyss de båda i hemlighet 
gått och längtat efter en lång stund.



Och så blev det icke mer tal om Börjes släkt.



Det fanns ett slags bekymmer , som alltsedan Marianne blivit vuxen vållat 
henne ständiga slitningar. De härrörde av att hennes skönhetssinne icke 
kunde fördraga någonting fult , och hon plågades av allt som var 
bristfälligt eller omaka. Detta gällde icke mindre hemmets möblering än 
hennes egna toaletter.



Men på samma gång visste hon att den minsta lilla bandstump kostar 
penningar , och hon gjorde sig inga illusioner beträffande faderns 
affärsställning. Hon visste att allt vad hon ville skaffa sig måste komma 
från honom--köpas med hans bekymmer. Och hon kunde förstå att en sådan 
hushållning icke vore att hålla ut i längden , därför hade det alltsedan 
hon började tänka över någonting känts som att gå på underminerad grund. 
Att bli förlovad med en förmögenhet var därför detsamma som att för första 
gången på lång tid få dra ett fritt andetag.



Och det kändes så icke allenast för hennes egen skull. Fadern rätade redan 
upp sig vid stödet av en solid svärson , modern såg länge närda 
framtidsplaner gå i fullbordan , bröderna gingo och drömde om ferier på 
landet , om ridhästar , hallonbuskar och sparris. I allas ögon lyste en 
outtalad tacksamhet mot Marianne , och hennes sinne badade sig med välbehag 
i all den avgudade ömhet , varav hon mer än någonsin kände sig omgiven.



Marianne hade aldrig haft så gott om penningar som nu; lite mer eller 
mindre gjorde föga till saken , då fadern i alla fall måste taga upp ett 
lån för tillrustningarna. Under nästan hela förlovningstiden kunde man 
från ett av smårummen höra symaskinens flitiga tickande; en skicklig 
linnesömmerska satt där och arbetade dag ut , dag in.

Marianne hade själv överinseendet över det hela. Modern fann henne 
beundransvärd och sade det i tysthet till så många som ville höra på. 
Vackrare var hon också än förr. Det hade kommit ett djup i ögonens färg , 
ett liv och en mjukhet i alla rörelser. Och vilket outtömligt koketteri 
hade hon icke att ödsla på alla dessa penjoarer , morgondräkter , nattlinnen 
och allt vad det var ! Skrattande och smågnolande gick hon dagen om i 
detta kaos av spetsar , broderade remsor och finstrukna garneringar.



Var lördagskväll kommo bröderna , och om söndagen Börje. Den sistnämnde såg 
på all denna härlighet med den en tredjedel intresserade , en tredjedel 
skamsna och en tredjedel fientliga min , varmed en maskulin hund betraktar 
en valp. Men från brödernas sida kunde Marianne påräkna det livligaste 
intresse och den mest oförbehållsamma beundran för alla dessa detaljer.



Familjens kvinnliga umgängeskrets råkade i en livlig rörelse vid 
underrättelsen om ett stundande bröllop , och ingen dag förgick utan att 
det kom visiter. Mariannes goda lycka framkallade en lika varm genklang 
som hennes fina utstyrsel en nyfiken beundran.



Det var Walters stora förnöjelse att få vara närvarande vid dessa 
fruntimmersbesök eller att--ännu hellre--från ett av de angränsande rummen 
kunna uppsnappa ett och annat ord , isynnerhet när han fick höra något som 
alldeles icke var beräknat för hans öron. Han hade gjort den iakttagelsen , 
att det fanns en märkbar skillnad mellan de äldre damernas förtjusning och 
de yngres.



De helt unga flickorna togo saken så innerligen gladlynt , de fäste sig 
uteslutande vid de vackra ting de fingo skåda , och deras snatter ljöd lika 
friskt som i skolan; det flög alltid ett uppsluppet leende över Walters 
städade drag , när han hörde dem:--å , Marianne , vad det är fasligt stiligt! 
eller--tänk , ett sådant broderi! eller--vilken oförsvarligt vacker 
chemisett--se flickor! eller--o , den som hade en sådan penjoar!



De äldre däremot , som redan kommit in på 30--40-talen , visade en mera 
känslosam uppfattning. För somliga av dem var Marianne synbarligen att 
betrakta som en framtida martyr och för andra tycktes hon vara ett slags 
underbarn--ack , herre Gud , skall ett sådant barn få gå åstad och gifta sig 
! eller--tänka sig henne i sin brudskrud ! eller--ja ja , ja ja , det är 
ett viktigt steg att ta!--Men för dem alla stod hon som omgiven av ett 
slags nimbus. --Bruden--det tycktes ligga någonting särskilt i själva 
ordet.



--Hä , hä! sade Haqvin på sitt slyngelaktiga sätt , det är precis som om 
de skulle se midnattssolen gå upp: det är att 
passa på--eftersom hon inte gör'et omigen , ifall man försover sig.



Kom så till det smickrande i dessa uppvaktningar den omständigheten , att 
modern--i förkänslan av att hemmet så snart skulle mista Marianne-- lät 
sin ömhet svalla över på ett nästan löjeväckande sätt.



Det skulle ha erfordrats ett starkare huvud än Mariannes för att hålla sig 
nykter vid allt detta. Fran morgon till kväll simmade hon omkring i dessa 
förtjusningsuttryck , vilka aldrig tycktes vilja sina ut , och hon kände det 
till slut som om hon stode i begrepp att övergå till ett himmelskt , 
förklarat väsende , vars enda uppgift här på jorden skulle vara att gå 
omkring och slösa med sina hulda leenden. På fullt allvar sökte hon 
invagga sig i ett slags konstlad ovetenhet , för att sedan med några ädelt 
anlagda själar få som renhet och oskuld tillbedja det , vilket av en 
praktisk livsåskadning skulle ha stämplats som en oförlåtlig tanklöshet.



Hade Marianne verkligen någon aning om vad man kallar "kvinnans 
bestämmelse" , som det nog är troligt att hon hade--eftersom hon var 
kvinna--så fick den åtminstone icke förblandas med det simpelt vardagliga 
åskådningssätt , i vars uppfattning av äktenskapet det finns plats för det 
strävsamma arbetet , ja , till och med för barnuppfostran , utan om hon 
tänkte sig någonting på andra sidan bröllopsdagen , så var det blott i form 
av ett obestämt något , likt en dämpad halvdager kring skälvande , 
förälskade viskningar--någonting mitt emellan Marlitts romaner och Knut 
Ekvalls tavlor , eller kanske en sammansmältning av båda.



Modern , vilken--i allt som icke rörde hennes barn--visade ett sunt 
förstånd , såg i detta förskruvade sinnestillstånd blott någonting 
madonnalikt skönt. Och häri understöddes hon på det livligaste av 
friherrinnan , vars förklarade gunstling Marianne blivit med ens , och som 
vid varje lämpligt tillfälle tryckte hennes händer , lade huvudet 
sentimentalt på sidan , såg på henne med en tårig blick och yttrade ett 
långt utdraget "hu-u-u-um" i en tremulerande klar falsett.



--Alldeles likt ett spätt lamm , anmärkte Haqvin.



Den goda damen hade icke den ringaste aning om de högtider av löje hon 
beredde Walter , både med detta och ännu mer när han lyckades uppsnappa 
några ord ur hennes samtal med fru Björk. Hon rörde sig uteslutande i 
högre sfärer , förmodligen såsom det enda lämpliga för hennes "stånd".



En dag , då Haqvin kom in i salongen , fann han Walter stående där 
fastnaglad , tydligen på lur. Han hade en tidning i handen att rädda sig 
med , men gjorde de ivrigaste tecken åt Haqvin att vara tyst. 
Denne--som ingalunda var böjd att försaka , när det var någon lustighet på 
färde--smög sig fram till brodern , och från ett av de inre rummen kunde de 
tydligt höra friherrinnans röst.



--Det är riktigt rörande att se Marianne , snövit , oskyldig , som hon är. 
Ja , fru Björk , det visar vad en omsorgsfull uppfostran kan åstadkomma , 
till och med i vara tider. Jag tror mig kunna säga att--så fästmö hon är-- 
tänker hon på ingenting. lytt riktigt duvosinne!--Vad jag blir upprörd när 
jag hör dessa nya ideer , om att unga flickor skola veta allt möjligt-- 
läsa anatomi och allt vad tänkas kan. Vilken råhet i tidsandan !--Det vore 
just smakligt med så väl bevandrade ungmör !



--Smakligt?--Nej , pys , vår friherrinna är verkligen så omedvetet cynisk , 
att jag måste förbehålla mig att du inte hör på henne vidare. Det kunde 
skada ditt duvosinne. Walter tog brodern om huvudet med låtsad 
beskyddarmin. Haqvin höll på att falla , när han skulle vrida sig lös , 
fnissade till och röjde dem båda.



För Börje var denna tid och den ofta återkommande samvaron med Mariannes 
familj att förlikna vid ett slags skärseld. Men hans ständiga 
tröstegrunder voro antingen: det är ändå själsodlande , eller också: när vi 
blir gifta , skall det jämna sig. Och så var han alltid god och vänlig , ty 
det kunde aldrig falla honom in att visa sig sårad av det , som icke 
yttrats i dålig avsikt , isynnerhet som man behandlade honom personligen 
med den största uppmärksamhet. Att det likgiltigaste samtal ibland kunde 
gömma någon tagg för honom , det rådde ingen för , man visste ej om det.



Mycket av det , som var dessa människor välbekant , hade han aldrig hört 
talas om , och detta på de mest olikartade områden: det kunde gälla operor 
och främmande konstnärer , gamla mästare inom målarkonsten och fina 
vinsorter , kända författare och rätter med konstiga namn. Det fanns  
utländska ord , vilkas betydelse han kände , men som han omsorgsfullt måste 
kringgå , därför att han kunde uttala dem med felaktig accent. Och han 
ville icke för något pris utsätta sig för sina närmastes hemliga löje. Mer 
än en gång märkte han ändå , att man sökte lämpa samtalet efter hans 
ståndpunkt , att den artige svärfadern bringade å bane sådant som tidningar 
och riks dagsfrågor , sädespris och lanthushållning.



Mariannes bröder hade en vana att kasta ut ordet "brackor" om alla dem som 
icke fått elementarskolans bildning , och blotta ordet verkade som ett slag 
i ansiktet på Börje , ty för allt som hanade okunnigheten hade han en 
sjuklig ömtålighet. Hans snabba uppfattning var alltid färdig med 
att säga vad som brast hos honom själv , men han hade icke klar överblick 
nog att se , hur mycket av det han avundades andra bestod i ett tomt sken. 
Hans instinkt sade honom att det hos hans person fanns något som Marianne 
kände blygsel över , men med sin trohjärtade grundlighet letade han för 
djupt , när han ville finna orsaken.



Han hade för litet förtroende till eleganta kläder , dyra cigarrer , 
åtsittande handskar , en vårdslös jockeyhållning , ridlektioner och strama 
benkläder. Men hade hans ögon varit öppna för detta , skulle de kanske ha 
varit det för ännu mycket mera , som han nu icke såg.



Det ena med det andra gjorde emellertid att han aldrig kunde känna sig 
hemmastadd i Mariannes omgivning , om han än lyckades se så ut. Han lärde 
sig att glida in i konversationen , men blott på ett mekaniskt , nästan 
frånvarande sätt , och trots sina täta besök var och förblev han främmande 
för sina nya anhöriga.



Det fanns ännu en sak , som ställde sig emellan dem:



Börje hade , som de flesta bondsöner , blivit uppfostrad med en aktning för 
penningen , vilken gränsade till vördnad. För honom var den ett samlat 
skrinlagt arbete , den var något som man aldrig i onödan fick ge ut. Det 
var icke fråga om huruvida man hade mer än man själv behövde använda , icke 
tal om vad det hopade skulle bli till , det var endast som om det vore 
anförtrott gods--kommande släktens goda--som man skulle ådraga sig olycka 
genom att förskingra. Det var en led efter led nedärvd förvärvsplikt , en 
från föräldrar till barn inplanterad skräck för att ödsla med Guds gåvor , 
ett slags vidskepelse , seg och inrotad , som den alltid är hos allmogen.



I Mariannes familj hade man ett helt annat åskådningssätt. Där ansågs 
sparsamheten i sitt allra bästa ljus vara ett nödvändigt ont , när man hade 
dåliga affärer , men under andra omständigheter som någonting lågt , nästan 
löjligt.



Detta stötte Börje på samma sätt som om man skulle hädat religionen.



Det föreföll honom dessutom rent av naturstridigt , att människor kunde 
veta ruinen hänga som i en tråd över sitt huvud och ändå icke genom klok 
hushållning söka avvända den.--Och så hans svågrar--dessa nyss uppvuxna 
pojkar med sin njutningslystnad och kapitalistjargong! Man skulle tro dem 
ha ett omätligt arv i väntan , med sådan ringaktning uttryckte de sig om 
småsummor. Men Börje ansag sig icke ha någon rätt att lägga sig i allt 
detta , därför teg han.

Bröllopet skulle stå på ett hotell , ty i familjens våning fanns det 
ingen sal stor nog för gästerna.



Herr och fru Björk förstodo till mästerskap att arrangera , och här 
sparades varken möda eller penningar. Detta var för dem som att 
återvända till en förgången glansperiod.



--Ja , Marianne , nu är du i ordning , sade fru Björk , i det hon makade 
undan släpet på sin sidenklänning och tog några steg tillbaka för att 
kunna iakttaga bruddräktens totalverkan.



Mor och dotter betraktade varandra en sekund. Ur deras ögon strålade den 
innerligaste ömhet , men ingen av dem vågade yttra ett ord , av fruktan att 
tårarna kunde vilja komma. Och Marianne fick så röda ögon när hon grät. 
Man fick icke tänka på skilsmässa nu , endast på att gästerna voro samlade 
därinne och att det , att bli omtalad som en ful brud , är nästan lika 
förskräckligt som att ha varit ful hela sitt liv. Därför sökte båda 
överbjuda varandra i glättiga miner; var och en ville göra den andra 
stark.



--En sådan liten vacker mamma jag har i dag! sade Marianne med ett 
förälskat tonfall. Och hon hade skäl för sitt utrop , ty trots sina 
trettionio år och sitt strängt verksamma liv , hade fru Björk fått behålla 
en del av ungdomens företräden. Hennes hy var ännu frisk och jämn , nästan 
friskare än Mariannes , och ingen ung flicka kunde ha klarare ögon än hon. 
Det mörka , slätkammade håret visade icke den obetydligaste strimma i 
grått , och den lilla mössan med sin äkta plym och sin lilafärgade bukett 
var av förträfflig verkan. Hon såg helt annorlunda ut i sällskapsdräkt än 
när hon gick därhemma. Det blev någonting yngre , gladare. smidiare och så 
sa hon mindre korpulent ut i svart och med släpkjol.



Det var en sådan njutning för Marianne att se dem hon höll av taga sig väl 
ut , och det var med ett uttryck av välbehag hennes blick strök det mjuka 
atlastyg , som kringslöt moderns fylliga figur , men när den åter i 
smekande vekhet stannade på detta välbekanta ansikte , vilket så noga 
visste att dölja sin smärta för att endast låta glädjen utstråla , så  
ville rörelsen bli övermäktig. Minnet av alla barndoms- och ungdomsår steg 
upp i hennes sinne , och all den kärlek , varav hemmet varit uppfyllt , 
strömmade in över henne med en överväldigande känsla av tacksamhet. Hon 
skulle velat tala i denna stund , hon skulle velat be om tillgift för alla 
de trötta fjät hon låtit denna mor --Det är 
riktigt upprörande med ett sådant lättsinne , viskade en äldre fröken till 
sin närmaste granne , stå så och flina emot varandra i stället för att ha 
vett att vända sig till prästen. Många bröllop har jag varit på , men 
aldrig har jag sett någon bära sig åt på det viset.



--Ja , hela min stämning är förstörd , klagade hennes granne tillbaka , det 
var en förskräcklig människa; han måtte aldrig ha sett något bröllop förr.



--Ja , stackars Marianne , jag fruktar verkligen att han är en rå karl.



Men ytterst i raden av brudtärnor stod en rödkindad ung flicka i vitt , hon 
såg på brudparet och hennes ögon glänste. Hon åtminstone förstod denna 
uppfattning av vigseln. Men hon hade ingen att viska till.



När prästen sagt sitt amen , blev det ett sorl av lyckönskningar och alla 
trängdes kring brudparet.



Börjes bror och svägerska presenterades för Marianne.



Till drag och figur hade brodern någon likhet med Börje , men 
ansiktsuttrycket var ett helt annat: självbelåtet , penningdrygt och med 
något av affekterad världsmannalikhet.



Han skakade kraftigt hand med Marianne under det han betraktade henne med 
självsäker nyfikenhet.



--Och svägerskan , som inte kunde göra oss äran av ett besök under 
förlovningstiden ! sade han.



--Den var så kort , att man i brådskan knappt visste vart dagarna togo 
vägen , svarade Marianne.



Hustrun hade ett vackert , något grovt ansikte , men rörelserna voro som en 
flodhästs. Hon var formligen belastad med guldsmycken.



--Det är tråkigt att vår bröllopspresent skulle bli så tarvlig , sade hon i 
en dryg ton , som var nära släkt med belåtenhet.



--Det är den vackraste sockerskål jag sett , sade Marianne med sin vanliga 
vänlighet , och bilden som bär upp den passar alldeles till bordsuppsatsen.



--Det var just den vi ville haft , inföll svägerskan , men så kom mor oss i 
förväg !



Börje stod vid sidan , teg och sökte låta bli att se förargad ut. Han blev 
ursinnig bara han hörde denna långsamma , liksom framkrystade röst.



Efter lyckönskningarna gick man till festmåltiden. Naturligtvis var det 
mycket vin och många skålar. Walter glänste med ett humoristiskt tal till 
tärnorna , vilket väckte livligt bifall. Det var hans "maidenspeech" , och 
föräldrarna höllo på att gråta av stolthet , så fulländat slipat och 
fint var det.



Karl betjänade ömsom alla unga flickor med den mest ostentiösa artighet , 
och ömsom drog han sig undan i den tätaste klungan av herrar , slukande i 
sig på tvären vad han fick tag i av de läckra rätterna. Haqvin gick 
omkring i en ny frack och såg besvärad ut. Någon gång kunde han smyga bort 
till Börje och anförtro honom en viskad anmärkning. Det var någonting 
alldeles kamratlikt mellan dem två , och Haqvin tycktes i dag beundra Börje 
mer än någonsin; det låg riktig ömhet i hans blick.



Vid femtiden skulle brudparet resa , och strax innan drog Marianne sig 
tillbaka för att utbyta sin brudskrud mot en vanlig resdräkt.



Ögonblicket före avresan samlades hennes syskon och föräldrar i ett av 
sidorummen , för att ostörda av de främmande säga henne sitt farväl. 
Fadern , som hela tiden varit den mest strålande glada värd , bytte hastigt 
om ansikte; det slog honom som en alldeles oväntad nyhet , att Marianne 
skulle lämna dem nu. Med ens fördunklades hans glädje , och saknaden kom i 
stället. Det var honom omöjligt att återhålla sina tårar. Klara och snabba 
runno de utför hans kinder , ned i de mjuka , mörkgrå mustascherna , utan att 
förvrida en min. Det låg ingenting plågsamt i hans sorg , det var en 
lättrörd naturs lättfällda tårar , sådana , som torka av sig själva utan att 
lämna spår.



Han kunde icke säga ett ord , han endast kysste Marianne och smekte hennes 
hår med sina stora mjuka händer.



Börje stod utanför den halvöppna dörren med hatten i hand och väntade. 
Denna stund var så obeskrivligt pinsam för honom. Dessa tårar gåvo honom 
ett intryck som vore han en rövare , i begrepp att bortföra sitt byte.



När Marianne omfamnade sin mor , var det slut med självbehärskningen och 
all tanke på röda ögon. Men modern strök henne lugnande på skuldrorna i 
det hon tvingade sig att ]e. Hon grät icke , ögonen voro endast blankare 
än eljest och hon blinkade tätt.



--Inte gråta , barnet mitt , du får så ont i ditt huvud , sade hon i sin på 
en gång mjukaste och raskaste ton. Marianne grep hennes hand och förde den 
passionerat till sina läppar--denna lilla strävsamma , vita hand , som 
aldrig blev ful av arbete och som aldrig fruktade det.



Karl torkade sig upprepade gånger i ansiktet och såg övervägande tafatt 
ut. Han var så röd--om av vin eller sinnesrörelse--att ögonens vita bröt 
sig mot hyn som på en färgad ras.

Han inskränkte sig till att kyssa Marianne , utan att veta vad som 
kunde vara lämpligast att yttra för tillfället



Walter var blek och upprörd. Han tog Marianne i sina armar , som om hon 
varit en mycket yngre syster , han lyfte upp hennes haka och såg henne i 
ansiktet , som om han icke skulle få se det på mycket länge.



--Gud give dig lycka , Marianne! viskade han sakta , liksom om han blygts 
över sina egna ord.



Haqvin stod vid ett fönster , fällande strida tårar. Hela hans 
frackvärdighet var borta; han var endast ett barn , som skulle skiljas från 
föremålet för sin stolthet och tillbedjan. Marianne--hans stiliga 
Marianne--skulle resa. Och Börje skulle icke komma så ofta som förr , det 
kände han. Om de rest till världens slut för att aldrig mer återkomma , 
kunde han icke tagit skilsmässan värre än nu.



När Marianne kom fram till honom , kastade han både armarna om hennes hals , 
och med rösten halvkvävd mot hennes kappa viskade han:



--Marianne . . . Marianne . . . var snäll emot Börje!



Med den upprörda sinnesstämningens lätthet att slå över från en 
ytterlighet till en annan , föll Marianne direkt ur tårarna och i skratt.



--Vad sade han? frågade Walter , som åter var lugn och behärskad.



Marianne torkade sina ögon medan hysteriska snyftningar ville blanda sig i 
hennes nervösa munterhet. Hon måste bita i sin näsduk för att få makt med 
sin skrattparoxysm.



--Jo , det är något som Hacke och jag ämna hålla för oss själva , svarade 
hon sedan med en godmodig blick på yngste bror , vars hand hon kramade till 
avsked. Att kyssas var omöjligt: hans ansikte var alldeles översköljt av 
tårar.



--Det är väl hög tid? sade Marianne till Börje , som med ytterrocken 
tillknäppt och synbarligen en smula orolig stod och väntade därute.



--Det är det allt.



Man begav sig skyndsamt till de väntande vagnarna. En stor del av gästerna 
följde med som eskort till stationen.



Här blev det ännu en kort avskedsscen , och så voro äntligen man och hustru 
allena , på väg till sitt hem.



Det fanns ingen mer än de i kupen , en torr obehaglig luft omgav dem , och 
lampans vacklande sken belyste otydligt deras drag. Marianne satt med 
huvudet lutat mot Börjes axel. Ingen hade lust att tala.



När de stego ur vid hemstationen , gav Börje sig till att ruska på sig och 
stampa , som om han riktigt eftertryckligt behövde känna fast mark 
under sina fötter.



--Seså , Marianne , sade han med lättnad , nu äro vi snart hemma. Han tog 
henne om axlarna och förde henne in i väntsalen. Innan tåget satts i gång 
hade han själv burit ut hennes koffert , och så sutto de på vagnen. Börje 
trygg och belåten , allt nöjdare ju närmare de kommo hans hem. Marianne med 
en kylande förnimmelse av övergivenhet. Det var en sådan ruskig kväll , med 
blåst som strök genom märg och ben.



--Fryser du , Marianne?



--Nej.



Han svepte bättre om henne.



Börje och Marianne sutto i framsätet. Börje körde själv och drängen satt 
sysslolös på baksätet. Marianne var rädd för att åka och hon kunde icke 
begripa hur Börje kunde se vägen. Då och då flintade en gnista fram under 
hästhovarna.



--Hur kan du se?



Han skrattade.



--Det är ju inte det ringaste mörkt. Är du rädd?



--Nej.



Men hon tyckte att han körde så förfärligt fort , och så frustade ena 
hästen och slog med huvudet allt som han sprang.



--Det betyder att vi äro välkomna , sade Börje.



Men Marianne tyckte det lät som ett elakt förebud.



När de körde upp genom pilall'en , sågo de uppe vid gården ett rött. 
fladdrande sken.



--A se! Det är tjärtunnor , sade Börje glatt. Men Marianne ryste. Det såg 
så hemskt ut i den kulna , grå kvällen , och så strök det emellanåt en 
gulaktig , vältande rök längs marken , genomtindrad av den röda eldtungan. 
Och så slog den uppåt igen , alldeles klar.



--Är det inte vackert? sade Börje , det ha de gjort av sig själva.



--Jo.



De närmade sig hastigt. Tjärtunnorna voro ställda vid inkörseln till 
gården , och när hästarna skulle emellan dem , skyggade den ena , reste sig 
och vräkte sig på den andra. Marianne kände sig halvdöd av förskräckelse.



--Så ja , så ja , talade Börje lugnande till hästen och det var som om den 
förstått honom. Han krökte endast sin vackra hals och dansade så fram vid 
sidan av den andra.

--Se , så förståndig! sade Börje kärleksfullt , och det är bara en 
unghäst , som jag själv kört in.



Marianne kunde icke svara. Hon höll krampaktigt tag med sin vänstra hand i 
vagnssätet.



I stenurnorna på ömse sidor om trappan till terrassen hade man planterat 
två höga facklor , vilka flammande belyste hela byggnaden och 
stenbalustraden , med den verkan på granarna i fonden att de sågo ännu 
svartare och mer hemlighetsfulla ut. De känsligt rörliga lågorna kastade 
ett bjärt sken över Börjes ansikte och kommo hans ögon att glänsa med 
underliga , spelande reflexer.



Knäande på sina bakben och med klapprande hovar höllo hästarna inne. 
Ola , drängen tog tömmarna och Börje hoppade av för att hjälpa Marianne , 
kastade hon sig nästan handlöst ned.



--Var du rädd--liten ? sade han skrattande och ställde henne på marken.



--Ja , viskade hon med en skälvning.



En hund hoppade småkurrande och gnällande av glädje uppåt dem , och 
hushållerskan stod i den öppna förstugudörren , belyst av det irrande , 
skiftande skenet , som fladdrade och flög på hennes spetsnästa fysionomi 
med dess tandlösa , hopknipna leende. För Mariannes uppskrämda inbillning 
fick hon utseendet av vakterskan till ett fängelse.



--God afton , god afton! ropade hon glatt , men med en viss försynt 
diskretion , i det hon med ena handen förde undan hunden , som nu hoppade 
uppåt henne med ett ivrigt huttrande , liksom för att tala om för henne att 
hans herre var hemkommen.



Det var ljust i vartenda fönster , raden längs efter , hela huset tycktes 
stirra med vidöppna ögon på Marianne.



--Det ha de själva gjort , alldeles själva , sade Börje helt tyst till sin 
hustru. Det hördes att han var rörd och belåten.



--Tack för skjutsen , Ola , ropade han därefter åt drängen och så gingo

de in.



I det lilla ytterrummet pälsade de av sig. Alla dörrar , ända in i säng 
kammaren , stodo öppna , och överallt var det tänt ljus och lampor.



Börje gned sina händer , han riktigt strålade.



--Tack , jungfru , tack , tack! Det riktigt gör gott i själen att komma hem.



--Å , för a]l del! avvärjde jungfrun glatt smickrad , det var ju rakt 
ingenting. Det var väl det minsta en kunde göra.



Hon samlade omsorgsfullt tillhopa sin matmors överplagg och tittade med 
beundran in i den lilla kappans silkesfina pälsfodring , då hon drog den 
av.



Marianne tog hattnålen ur och lade sin lilla barett ovanpå allt det andra , 
som jungfrun stod och bar. Så kände hon efter om håret kommit i oordning , 
och de gingo in i förmaket; detta avskyvärt stela förmak , som Marianne 
hade sådan fasa för , och som var alldeles oförändrat. Lampan i taket var 
tänd , och Marianne gick fram till spegeln. Hon såg sitt ansikte endast i 
skugga , men det syntes att hon var blek och att ögonen hade röda kanter. 
Det hade varit en förskräcklig färd.



Sedan jungfrun hade ordnat pälskläderna på en hängare ute i det yttre 
rummet kom hon in och slog ned rullgardinerna för alla fönstren , med ett 
surrande , taktmässigt ljud för var gardin. Efter en sista lång blick på 
ryggen av sin matmors svarta atlasklänning gick hon ut i köket , slutande 
sina iakttagelser inom sig själv.



Hon hade denna isolerade ställning , som makten medför , och att med dela 
sig med pigorna skulle för henne vara att sänka sig under sin rang.



Men hennes ansikte hade förlorat sitt glada uttryck , när hon gick ut. Icke 
ett ord--icke ett ord av den nya matmodern för allt hennes besvär , och 
ändå hade hon tagit nätterna till hjälp den sista tiden , och ändå visste 
hon , att om man också sökte med ljus och lykta , så skulle man icke vara i 
stand att finna en spindelväv i hela huset , och hon visste att . . . Här 
förlorade det sig i obestämda och bittra reflexioner.



En piga stod i köksdörren och viskade med drängen som varit vid stationen 
Jungfrun gick dem förbi utan ett ord eller en anmärkning. Om matmodern var 
stolt och om det kändes tungt , så inte rörde det dem! De kunde gärna stå 
där och viska , hon skulle ingenting säga.



När Marianne vände sig från spegeln , mötte hon Börjes blick; han stod och 
såg på henne med ett slags vemodig ömhet.



Han visste att hon skulle komma att finna det så tomt den första tiden , 
men han var också säker på att det skulle gå över.



--Marianne , sade han , och hans ansikte fick åter sin trygga belåtenhet , nu 
önskar jag att jag kunde tala och säga dig om det så vore bara tiondelen 
av vad jag tänker. Jag skulle säga dig , att jag önskar du måtte trivas hos 
mig , och att du för var dag måtte komma alt haila mer av vårt Tomtö. Jag 
skulle säga mycket mer , men det värsta med mig är att jag har så svart att 
uttrycka mig. Den enda människa i världen jag 
har kunnat tala med , så var det Pål . . . ja , och så mor , förstås. Men 
till mor får man tala på ett alldeles eget sätt: rätt fram och varken åt 
höger eller vänster. Det är mycket som man tänker , som inte kan talas om 
på det viset , men du , Marianne--som aldrig saknar ord för vad du vill 
säga , du får ta hand om mig.



Han såg på henne med ett självironiskt , godmodigt leende.



Marianne hade ingenting att svara. Hon lade sin arm om hans nacke och 
borrade in sitt ansikte vid hans rockuppslag , som en tam kattunge när den 
söker efter värme.



Börje skulle önskat att hon sett honom i ögonen och sagt något av vad hon 
själv tänkte. Det undrade han alltid över. Det föreföll honom som måste 
hon gå och ha en egen värld för sig , en som var rikare än hans , och han 
önskade att han icke vore utelåst därifrån. Han tyckte i detta ögonblick 
att han ägde allt vad han kunde önska sig i världen , utom just denna 
människovarelse , som så hängivet tryckte sig in mot hans bröst. Han kände 
det som en instinkt , att nu borde hon hjälpa honom. Men hon teg och 
endast smekte hans nacke med sina mjuka händer. Och han var icke den 
natur , som mer än en mycket kort stund kunde ge rum för en dylik stämning.



--Nej , nu gå vi och se oss om i rummen , sade han muntert i det han lade 
Mariannes hand på sin arm , det är inte så utan , att vi känna oss en smula 
främmande , eller hur ?--om vi ska vara riktigt uppriktiga.



Marianne skrattade. Det låg någonting frigörande i , att han så där tog 
sanningen vid hornen.



--Ja--men det är ju tokigt , sade hon.



--Ja , visst är det så. Jag känner det som om jag borde vara något slags 
värd , och det är ju bakvänt , när du är fru i huset.



Det gjorde honom ont att hon skulle känna det tomt efter alla de sina. Men 
också han kände ett liknande tryck på sin sinnesstämning. De gingo genom 
alla rummen. Så fort de tego , blev det en sådan underlig tystnad runt 
omkring. Börje kände att det , så länge de två gingo här ensamma , aldrig 
skulle komma liv i detta hem. De hade ingen förmåga att fylla upp i det. 
Men det skall bli bättre , tänkte han för sig själv och skådade med en 
viss otålighet fram i tiden. Och så höll han på att skratta. Det är precis 
som om jag ville barnen skulle stå högtidsklädda och ta emot mig på min 
bröllopsdag!--Men det kunde han inte säga till Marianne. Det skulle stöta 
henne , och hon skulle rodna så där som det var honom en pina att se.

--Vad går du och myser åt? sade hon.



--Jo , jag menar bara att det här duger inte , vi få det just så trevligt 
som vi göra det för oss själva , och inte mer. Kom ut i förmaket , Marianne , 
och spela någonting riktigt med kläm i! Och fast det annars inte kommer 
att drickas mycket vin i vårt hus , så kunna vi väl göra ett undantag på 
vår bröllopsdag.



Börje rekvirerade in vin och "studenthavre" , och så slog man sig ned i 
förmaket. Börje kände att stämningen behövde muntras upp och att Marianne 
lade fullgörandet av denna skyldighet på honom. Han slog an en forcerad 
munterhet och pratade jämt. I början koketterade Marianne med sin 
nedslagenhet som ett bortskämt barn , men småningom rycktes hon med , och 
bådas munterhet blev naturlig i stället för spelad.



Följande dag var söndag. Börje hade smugit sig i kläderna och vankat kring 
i stall och ladugård för att fördriva morgonen , och Marianne sov ännu , 
fast klockan var nära nio.



Han var så otålig att han icke visste någon råd , ty han hade ett alldeles 
förträffligt förslag att göra henne , något som hon bestämt skulle ha nöje 
av , men han ville icke störa henne.



Den sista halvtimmen hade han bara gått fram och tillbaka i matrummet och 
längtat att hon skulle komma. Frukostbordet var det mest inbjudande man 
kunde tänka sig , och kaffet stod på glöder , doftande av värme. Det var ju 
högt upp på förmiddagen , det närmade sig middagen. Hur kunde hon sova ännu 




Börje kunde icke tygla sin otålighet längre. På tå smög han sig till 
sängkammardörren och gläntade på den , som han gjort flera gånger förut , 
men ännu sov Marianne. Det kunde icke hjälpas , han måste giva henne del av 
sitt förslag! Och han smög sig fram till hennes säng och satte sig på 
kanten , utan att hon märkte honom. Han riktigt lyste och sken. Inte var 
det tid att sova bort hela denna härliga dag !



Han fattade Mariannes lilla hand , som vilade på täcket och såg ännu 
mjukare och vackrare ut än eljest. Han lyfte upp den och bet henne i 
pekfingret helt sakta , så att hon vaknade. Det första hon fick se , var 
hans skrattlystna ögon.

--Usch dig , du skäggiga odjur , du hade så när skrämt ihjäl mig , 
skrattade hon , god och nymornad som ett barn.



--Du är då den förskräckligaste sjusoverska jag sett i mitt liv , bannade 
han , har jag inte gått här som på nålar i tre timmar och längtat att du 
skulle komma upp !



Hon sade ingenting , bara låg och såg upp på honom med ett självsvåldigt 
loje. Det tunna håret hängde ned i pannan och slog sig i mjuka slingor 
kring öron och hals.



Börje var så lycklig , så överdådigt lycklig. Redan i dag ville han göra 
Marianne hemmastadd med Tomtö; sen skulle tvånget vara borta och hela 
livet bli bara sötebrödsdagar.



Marianne låg och såg sig omkring. Detta rum hade hon inrett efter sin egen 
smak , här var lyx och komfort , som hon åstundade. De mjuka mattorna , 
marmorlavoaren , målningarna i taket , allting förtjuste henne , och nu vid 
fulla dagsljuset , som dämpat trängde in genom gardinerna , nu var hon 
färdig att skratta vid tanken på hemfärden och dess onödiga ångest.



Hon hade fattat Börjes hand med båda sina och lekte med den. Hon fann det 
så roligt att hennes voro så vita och hans så brun. Hon fann allting 
roligt. Tänk , att detta var hennes eget hem ! Och med dessa förfärliga 
penningbekymmer var det slut. Hon kände en överströmmande tacksamhet emot 
Börje. Det sorglösa , bekymmerslösa liv hon nu skulle föra , det var hans 
gåva till henne. Och så var det något mer , som hon kände när hon solade 
si , , i hans blick. Det var att för ingen hade hon någonsin varit så 
vacker , som hon nu var för honom. Hon såg sig genom hans blick , hon 
beundrade sig med hans ögon.



Gränserna för hennes behagsjuka hade vidgats: allt var tillåtet.



--Nej , skynda dig upp , du latmask! sade Börje under det han själv satt och 
icke kunde motstå frestelsen att breda ut hennes små medgörliga fingrar i 
sin ena hand för att riktigt få betrakta dem. Det var så vackert att se 
denna runda handled , infattad i det fina spetsbroderiet , och man kunde se 
armen ett stycke upp i den vita tröjärmen. Ilan var förhäxad av denna 
aptitliga linnelyx. Marianne visste det , hon visste hur täck hon måste se 
ut omgiven av allt detta vita med sina lätta spetsar och hålsömsmönster 
brytande sig mot detta glänsande röda atlastäcke , som kom hudfärgen att 
synas genomskinligt vit , när handen och armen vilade därpå.



Börje betraktade allting med nyfiket intresse , hans förra anstrykning av 
skamsenhet var borta.

--Nå , vill du inte upp med dig! Vi ha någonting för oss i dag , som 
du inte vet om ännu.



--Vad då? Hon spände upp sina ögon med en teateringenues hela naivitet.



--Det far du inte veta förrän du kommer till frukostbordet , därför raska 
nu på.



--Ja , gå du bara!



--Och om du inte skyndar dig , så bultar jag i dörrn.



--Ja , seså !



Med svängande gång , ja , till och med smågnolande , gick han ut och stängde 
dörren efter sig. Han gick genom det lilla eleganta arbetsrummet , där 
stegen icke hördes på den mjuka mattan och där en nytänd brasa sjöd i 
ugnen. Rummet hade varit färdigt en veckas tid före bröllopet , men han 
hade icke förmått sig att gå dit , icke heller i sängkammaren. All denna 
förfining hade stött honom , som någonting han ej hade rättighet till. Men 
nu kände han det icke längre så , och när han kom till tröskeln mot 
matrummet vände han om och började gå fram och tillbaka , väntande på 
Marianne.



Hans sinne sög in dessa mjuka färger , strök sig mot denna varma komfort , 
njöt denna kvinnliga försköningslusta , vilken låg som en grundton över 
allt. Detta var honom icke längre främmande och icke längre frånstötande , 
tvärtom , det gav honom en alldeles ny besittningsfröjd. Ty allt var honom 
nu blott ett appendix åt Marianne , och Marianne var hans.



Med händerna på ryggen gick han fram och tillbaka utan att höra sina egna 
steg. Han kände en andlig och lekamlig frihet som aldrig förr , ty nu 
visste han att han var lycklig. Och det var icke en lycka som skulle slå 
ut för en minut och så vissna bort , utan det var en lycka för hela livet , 
en lycka att blomstra , utvecklas och tillväxa , en lycka att slå rot och 
skott för dagar som skulle komma--det var hans egen sunda naturs stora 
livskraftiga lycka.



Det hade kommit någonting alldeles nytt i hans rörelser. Han var inte 
längre den tafatte Börje Olsson , som alltid kände sig generad när han kom 
bort från sitt arbete och sina vardagsintressen.



Han var ingenting nu annat än en nygift äkta man , som på andra sidan 
dörren där hade en liten hustru i vitt--i spetsar och vitt från huvud till 
fot--en liten hustru , för vilken han icke längre var ful eller tafatt 
eller karg. Han var omskapad nu: han var sådan han sett sig genom 
strålande stora ögon , som ömsom drogo sig tillsammans och ömsom vidgade 
sig , all tid med en aning om tårar kring kanterna , men också med 
lena långa fransar att sänka ned emot kinden--vackra varma kvinnoögon , som 
sade att man kunde älska Börje Olsson.



Och därför kände han sig icke torftig längre , därför var han icke 
främmande i denna omgivning , därför hade han icke en tanke övrig för 
splittring och kompromissförslag , därför endast njöt han av att gå omkring 
i denna madrasserade yppighet.



Det passade honom nu. Ty nu ville han stilla sin hunger efter livets 
härligheter , lika gott om efter hennes sätt eller sitt.



I den nya stämningen väcktes det åter en erinran om barndomsvännen. Börje 
tyckte sig ha gripit något av det han avundats Pål. Han visste icke vad 
det var , det var en dunkel förnimmelse av att i något ha kommit på samma 
plan som han.



Men mitt i allt detta sköt det fram en ofullbordad tanke:--en enkel gammal 
kvinna i mörka kläder. Han strök undan bilden som en onödig varning. Han 
såg det så klart , att allt detta icke gjorde honom sämre , utan tvärtom 
rikare , bättre. Han skulle visa det--längre fram.



Så gick dörren upp. Marianne stod där.



Vit morgondräkt med krus av spetsar och med blekblå rosetter , blekblå 
atlastofflor med kantning av svandun mot hudfärgade silkesstrumpor-- icke 
skor , utan tunna böjliga små tofflor , med släpande gång som i ett harem. 
Och så ett nymorgnat , blont litet ansikte , smeksamt , förälskat.



Börje greps av en blixtsnabb impuls att stänga dörren mot de andra rummen , 
för att hålla henne gömd härinne som en okänd prinsessa. Han skyggade till 
för att som hon gick och stod leda henne ut i dagligdagslivet , för allas 
ögon. Hon var som en hans hjärtas hemlighet , hon var som den illusion man 
söker dölja för andra , därför att man behöver tro på den.



Marianne fångade upp den snabba glimten ur hans ögon och den fyllde henne 
med lycksalighet.--Älskad just som hon ville!--som kvinna , uteslutande som 
kvinna--som viljelöst , motståndslöst ting.



--Frukosten har väntat , sade Börje. Det var som om ljudet av hans egen 
röst gjort honom nykter.



De gingo ut i matrummet och satte sig till bords. Här i vinterdagens kalla 
belysning , mot dessa stela , tunga ekmöbler utan snidverk , stack den vita 
spetsdräkten besynnerligt av. Det var att frysa vid att se den. Och Börje 
kände sig brydd vid tanken på att någon bland tjänstfolket kunde komma in. 
Han kände att de skulle uppfatta det som om hon satt sig till bords nära 
nog i blotta linnet , samt att det skulle stöta dem för huvudet som 
oskickligt.



Börje var mån om sina tjänares goda tanke , han kunde icke komma ifrån sin 
känsla av obehag.



Marianne ansåg det höra till sin roll att hon skulle servera kaffet.



--Nå , vad var det så jag skulle veta? sade hon och tog kannan.



Börje dröjde ett ögonblick.



--Jo , jag ville att vi skulle bjuda statkarlarna och deras hustrur till 
middag i dag.



Marianne höll inne med upphällningen och såg förfärad på honom.



--I folkstugan , naturligtvis , tillade han och skrattade.



--Ja visst , svarade hon och satte sig ned med synbar lättnad.



--Helst skulle jag velat bjuda barnen med , men det finns inte plats för 
dem , de äro en sådan välsignad hop.



Han såg upp från sin kopp ett ögonblick.



--Men så tänkte jag vi kunde skicka någonting hem till dem i stället.



--Det var snällt av dig , sade Marianne med lamt beröm , som om det hela 
varit något man icke kunde vänta att hon skulle intressera sig för.



--Jag vill att det för folket skulle bli en minnesdag , då du kom hit till

oss.



Marianne kände sig förlägen. Hon visste inte vad han ville att hon skulle 
svala. Men så sträckte hon sig bort och klappade honom på handen.



--Och så ville jag så gärna att du vore med om det och delade ut vad de 
skola ha till barnen. Jag skall hjälpa dig. Jag vet på pricken hur många 
ungar var och en har. Det är annars ingen lätt sak: man får ändra siffror 
så ofta.



Marianne höll på att skratta.



--Ja , det är förskräckligt , sade han godmodigt , man får väl hoppas att det 
ändrar sig , annars översvämma de jorden som gräshoppor.



--Hur dags är middagen ?



--På punkten klockan tolv. Vill du då vara klädd ?



--Ja.



Efter frukosten hade Börje räkenskaper och dylikt att syssla med , och 
Marianne skar upp ett par nya böcker , som hon skulle ha att fördriva de 
första dagarna med. Hon satt i sitt arbetsrum , bekvämt uppkrupen i soffan 
och med fötterna på en pall.



Hon stördes av att hushållerskan kom in och hälsade sitt god morgon 
med på en gång vänlighet och värdighet. Det var 
alltid bäst att vara försiktig i början , menade hon. Hon hostade dämpat 
och diskret.



Det var en grannlagenhet emot matmodern , att hon kom in just nu medan 
Börje var ute. Man borde naturligtvis inte vänja herrar vid att ha sin 
näsa i alla hushållsbestyr. Unga frun kunde naturligtvis inte vara så van 
ännu , när det gällde sådana ting , det måste därför vara bäst för henne att 
få sköta de husliga överläggningarna när herrn icke var tillstädes. Det är 
lätt att göra ett litet mankemang.



--Ja , jag har ju inte kunnat fråga frun på förhand om maten , så att i dag 
får jag väl laga middag såsom jag själv hade------hm--bestämt den ?



--Kära jungfrun , det får jungfrun alltid; det bekymrar mig inte det 
ringaste vad vi skola ha till middagen.



--Ja , men nog------



--Å , det är jungfrun ju så van vid!



--Ja , men------



--Inte vet jag vad här finns!



--Frun kommer väl ut sedan i källare och spiskammare?



--Hå ja , det hastar inte.



Jungfrun gick med en omätlig förvåning i sitt hjärta. Det var en underlig 
matmor !



Marianne fann tiden lång medan Börje var ute , och då hon icke hade vidare 
lust att läsa , gick hon och klädde om sig.



--Du ser så god ut , sade Börje en stund därefter , då han kom in. Han strök 
med sin hand längs hennes rygg för att känna tygets mjuka ylle. Och han 
tyckte så mycket om mörka färger.



Börje kastade sig på soffan och ögnade i en tidlling , Marianne satt vid 
pianot och spelade. Plötsligt for hon upp , en ringklocka lät höra sin 
malmlåt , så att det darrade i takställningen.



--Vad är det! ropade hon.



--Det ringer ju bara till middag.



--Usch , är det bara en vällingklocka? Det var ett otäckt ljud den har , 
sade Marianne och strök sig över tinningarna med båda händer , liksom för 
att utplåna ett obehagligt intryck.



Börje hade en stor förkärlek för den klockan , vars djupa malmklang drog 
långt utåt slätten med ett helt annat ljud än en vanlig middagsklocka. Han 
blev nästan stött.

--Nej , Marianne , den är inte ful , kom ut på gården så skall du få 
höra. Han tog henne i handen och drog henne med sig genom rummen och ut på 
stenläggningen längs terrassen.



--Nå , är den ful?



--Ne--ånej.



--Å , vet du , jag tycker den är så vacker , sade han och lade armen omkring 
henne som för att värna henne mot blåsten , jag tänker alltid på hur mycket 
gott arbete den ringt ut och in. Den är liksom hela gårdens husbonde. När 
den ringer , få vi alla lyda , jag med.



De gingo långsamt in igen medan han sade det.



--Det har varit en skeppsklocka , fortsatte han då de kommit in i förmaket , 
jag har köpt den på en strandningsauktion. Han ställde sig vid fönstret 
med ryggen åt Marianne. Två man hade gått över bord den natten fartyget 
körde fast därnere på Skanörs rev.



Så teg han en liten stund igen.



--Jag tycker att det är någonting högtidligt med henne , fortfor han. Jag 
vet inte hur det kan vara , men ibland när jag hör henne ringa så där , 
känns det så besynnerligt inom mig. Det är som om hon hade något att 
berätta. Och ibland om nätterna , när det blåser så att det brakar i 
trävirket , då kan det hända att vinden kastar kläppen mot klockan , så att 
det en gång emellan hörs ett svagt litet slag. Då kan jag ligga och få 
tanken på alla sjöfarande , som äro ute på havet , medan jag ligger i min 
goda säng , och jag tänker på hur det mätte vara när dimman står så tjock 
att inte ens lyktorna kunna bryta igenom , utan allting är svart som i en 
säck , så att man inte kan se en hand för sig och skeppsklockan klämtar , 
och var man av besättningen går med sitt liv i sina händer.------Och så 
tänker jag på dem två , som gingo över bord den natten. Unga , raska karlar , 
liksom jag. Och de tänkte väl att de skulle leva många år ännu.------Den 
klockan var det sista de hörde.



--Hu , Börje--jag kommer att bli mörkrädd här bara för det!



Börje vände sig om med förvåning. Marianne hade slagit händerna för sina 
öron och såg avvärjande på honom , i det hennes ögon rödkantades.



Att han kunde skrämma henne hade han icke tänkt. Han hade bara tyckt att 
uttrycket "vällingklocka" lät så föraktligt , och han ville försvara vad 
han själv tyckte om. Det var alldeles omedvetet han talat med något av 
folkets vilda , mörka patos--den , som diktat alla spökhistorier.

--Inte skall du bry dig om det; det är ju bara mina egna dumma 
tankar , sade han.



Marianne var tyst , det hade kommit en sådan underlig stämning över henne , 
något av gårdagens ängslan.



--Sätt ett förkläde för dig , så gå vi ut till folket , sade Börje raskt , nu 
lära vi ha dem här.



Marianne gick och kom strax igen , klädd i ett vitt , spetsprytt plagg , som 
skulle föreställa köksförkläde.



Det fanns ett slags breda , hemvävda förkläden med brokiga ränder , som 
Börje var förtjust i. Det skulle glatt honom om Marianne hade haft ett 
dylikt på , det skulle gjort henne så varmt och lugnt hemtrevlig , just att 
passa tillsammans med honom , men det ville han icke säga. Inte skulle hon 
förändra sin smak efter hans!



Och så gingo de ut i köket. Där var stor plats och varmt , en lätt imma 
slog emot dem då de närmade sig spiseln.



Jungfruns ansikte klarnade. Det var bra att de kommo nu , medan koppar och 
tenn ännu voro som mest skinande och det taggade papperet på alla hyllor 
var riktigt vitt och vackert. Hon var stolt , hon visste att det icke kunde 
finnas ett vackrare kök. Och pigorna voro glada att inte ha gjort sitt 
arbete förgäves.



Marianne såg sig omkring. Det var en förfärlig massa pannor och grytor och 
formar. Börje gick och myste. Mor och han hade låtit utvidga och förbättra 
kök , spiskammare och allting sådant strax han tagit emot gården. Hans unga 
hustru , när han fick någon , skulle åtminstone icke ha något att klaga över 
! Och nu gick hon där bredvid honom.



---Kom , Marianne , så titta vi in i folkstugan , sade han. Och de gingo 
ditin.



Där var ett långt bord dukat , betäckt med en underligt lång och smal duk , 
som hade en bred konstmässig flätning för ena ändan , ett slags frans , som 
genast fäste Mariannes uppmärksamhet. Börje gav akt på det.



--Det är riktigt på gammaldagsvis , sade han leende. Det roade mor att taga 
av ett par sådana dukar på ändarna av sina räcker. Vi begagna dem alltid 
om julen till folket. Nå , vad tycker du?



Ja , vad skulle hon tycka! Det var ett långt , stort rum med bänkar vid 
väggen och bänkar vid bordet , och på bordet lågo stora brödkakor och 
simpla hornskedar.

Vad ville man att hon skulle säga? Det var henne så underligt 
främmande alltihop. Så grovt och klumpigt.



--Joo , sade hon blott. Det kunde tydas till allting.



Var gång hon vände ryggen till , passade pigorna på att se på henne. Och 
hennes vana att sänka nacken tillbaka samt skjuta fram läpparna till ett 
behagsjukt litet missnöje , gåvo dem den föreställningen att hon var 
högfärdig , fast hon endast var generad. Hon visste icke alls hur hon 
skulle ta allt detta , eller vad man fordrade av henne , eller vad som var 
lämpligt.



De gingo ut i köket igen , där jungfrun och en av pigorna öste upp mat i 
stora skålar , så att imman stod omkring dem.



--Men , Marianne , jag tror aldrig du har sett spiskammaren! ropade Börje. 
Säg--jungfrun--jag kan väl för en gångs skull få slippa in i det allra 
heligaste?



Jungfrun ställde fatet ifrån sig och sprang fram för att öppna dörren. Hon 
var alldeles förtjust i sin unge herre. Det var en karl , det! Det var 
något annat än den där porslinsdockan.



Marianne steg pliktskyldigast in i det stora kalla rummet och såg sig 
omkring. Hyllor och krokar över alla väggar , bunkar och krus , hon kunde 
icke ens utfundera vad allt skulle vara till.



--Och här är nedgång till källaren , fortsatte Börje ivrigt , i det han 
lyfte upp en lucka i golvet , se , är det inte bekvämt? Och där går aldrig 
vatten i.



Marianne tittade ned; vad skulle hon göra almat! Men hon kunde icke förstå 
att Börje kunde finna något i allt detta.



--Se , där ha vi dem! utropade Börje lågt , då det hördes ett traskande och 
trampande av många par fötter därute i köket , men det är bäst att inte 
hälsa på dem förrän sedan de ätit sin middag , och det tar tid.



--Var är det som barnen skulle ha? ropade han utåt köket.



Jungfrun kom in och ställde fram ett par stora såll fulla med limpor , små 
formkakor samt medisterkorvar. Börje och Marianne delade av i små högar , 
en till varje barn och en hel hop kakor allra överst. Börje var uppsluppen 
som en pojke , han tyckte synbarligen att det här var utomordentligt 
roligt. Marianne skrattade , men hon hade svårt att finna sig till rätta.



--Jag går i borgen för att de bli förtjusta , sade han och gav Marianne en 
liten puff i sidan , du skulle bara stå i en vrå	och se dem--ungarna menar 
jag.

Och så började han räkna efter: Sju har Nils Ols och tre har Per 
Lars , fem till Per Hendriks och två till Hans Jepps , och så skrattade han.



--Om jag vet det ! Jag kommer ihåg vad de flesta av dem heter också.



Och han berättade små anekdoter om sådant som passerat på gården , alltid 
med låg röst , som om han och hon varit ett par bänkkamrater i skolan , som 
stulit sig till en liten skvallerstund , när ingen märkte det. Och han 
ryckte Marianne med , så att hon också blev intresserad , icke så mycket av 
vad han berättade , som av hans sätt , det var så oemotståndligt tokroligt , 
och så skrattade han liksom om han skulle gömma sin munterhet.



--Ja , nu är det riktigt , sade han och räknade över alla högarna , Marna kan 
komma och bära in det !



En av pigorna kom in , fick besked av Börje och bar ut välfägnaden till de 
respektive mammorna.



Börje bad om en skål vatten i köket att tvätta sina händer i , men Marianne 
gick in i sängkammaren. Då hon dröjde där en stund , kom en av pigorna och 
bad henne komma ut; folket hade ätit och ville tacka.



Börje stod och talade med en av karlarna , då Marianne kom.



--Ja , här ha vi frun , sade han , och detta är vår fördräng Nils Olsson , de 
andra får du reda på så småningom , för jag vet att du ändå inte kan komma 
ihag alla namnen.



--Tackar så mycket , fru , sade karlen och räckte hand , i det han bugade sig 
på ett snett och otympligt sätt , som visade ovana. Marianne räckte honom 
handen , men icke utan en viss motvilja--hon hade aldrig tagit en sådan där 
arbetare i hand förr och hans händer voro så förfärligt grova.



Efter honom kom hustrun.



--Tack , fru , och så tog också hon i hand skarpt och lustigt med en 
arbetsvan , hård liten hand , och därvid neg hon--blixtsnabbt--som om hon 
tryckts ned i golvet och gått upp på en fjäder.



Det gick på samma sätt hela raden utefter.



Marianne såg ned på dessa händer. Hon var dödligt förskräckt för dem. 
Somliga voro skrovliga som barken på träd , somliga tjocka och okänsliga 
som en läderputa och somliga varmt fuktiga , så att hon kunde förgås av att 
röra vid dem. Och hon måste dock låtsa , som om det icke alls vore 
någonting förskräckligt. En av drängarna hade hela handen översållad av 
stora vårtor , höga , grå , spruckna på ytan. Om de kunde smitta och hon 
skulle få sådana på sina händer ! Hon hade velat ge till ett skrik , när 
hon såg ned , och draga handen till sig , men hon vågade icke för Börje , 
som stod vid sidan om henne och såg ut som om allt vore som det 
skulle. Dessutom märkte Marianne att det här var fråga om en icke mindre 
sträng etikett än i de kretsar hon var van vid , fast den här var 
annorlunda än där. Och hon vågade icke resa sig upp emot någon människas 
mening om det riktiga.



Börje märkte att hon var till ytterlighet förlägen , men det endast roade 
honom: Marianne , som annars var så säker! Han kunde vara färdig att 
skratta; han var så belåten.



Men när den siste gått med sitt "tack , frun" och sina förfärliga nävar , då 
var det slut med Marianne. Hon var så nervös att hon skälvde i hela 
kroppen och utan att säga ett ord gick hon in i sängkammaren , där hon dök 
ned i ett handfat och alldeles förtvivlad gned sig med vatten och tvål.



I ett kök , bland människor , liknande oskäliga djur , så klumpiga i varje 
rörelse , var detta det liv han bjöd henne! Upprörda , växlande stämningar 
hade under de sista dagarna fyllt hennes sinne till brädden; minsta 
anledning var nog att låta hennes tårar flöda över. Och som en svallvåg 
slog det in över henne igen , allt ifrån gårdagen: skrämseln under 
hemfärden , ödsligheten vid det första inträdet , den främmande känsla , som 
lurade bakom varje möbel i detta hus för att gripa henne , så fort icke 
Börje var till reds som ett värn , sist dessa obekanta ansikten , obekanta 
seder------och så dessa händer , dessa händer! Känseln av dem och åsynen av 
dem förföljde henne som ett kräldjur , man icke kan bli kvitt , och för 
vilket ens vämjelse växer till en vanvettig fruktan.



Hon grät av harm eller skrämsel , ty man hade begärt någonting orimligt , 
övermänskligt.



Börje fann henne i det lilla arbetsrummet , uppkrupen i soffhörnet och 
stridande mot sina snyftningar.



Det klack till i honom , och han gick fram till henne.



--Käraste vad är det?



--Å , Börje , hon satte sig upp på soffan och skakade till av vedervilja , å , 
sådana händer! Hon såg ned på sina egna , liksom skulle de burit spår efter 
det som väckt hennes avsky.



--Händer? upprepade han förundrad och ogillande , var du generad av att ta 
dem i hand?



--Kära Börje , bliv inte ond. Jag kan inte hjälpa det , sade hon avbedjande , 
i det hon sträckte ut sin hand för att blidka honom.



Han tog den icke och svarade ej. Han kände ovilja. Denna punkighet väckte 
hans förakt.

Det fanns icke ett enda tillfälle , då han 
utbetalade en större avlöningssumma , utan att man tackade honom med 
handslag. Och han visste vilken dödlig förolämpning det skulle vara att 
dra sin hand tillbaka. Det sårade honom att Marianne känt någon hemlig 
lust att göra det. Han sjöd av harm.



--Jag skall låta bli sådant hädanefter , sade han med mulen röst.



Vilken dåre han varit , som glatt sig åt att med ett enda slag kunna 
framkalla en vänlig stämning mellan henne och folket på gården! Han 
hade glömt att hans icke var hennes och hennes icke hans. Men han 
förnyade ett löfte , som han gjort en gång förr: det skulle finnas ett 
område för hans arbete och ett annat för hans hustru; han skulle veta 
att dela sig mellan båda.--Hans var icke hennes och hennes var icke hans.



7



Redan dagen efter fick Börje tillfälle att tala med sin gamla 
hushållerska. Alltsedan Mariannes visade likgiltighet för middagsmaten 
hade nämnda dignitär gått och tuggat på ett hemligt missnöje med sin nya 
ställning i huset. För henne var detta både en allvarlig och viktig 
konflikt. Att vara hushållerska och icke få gå till frun och fråga om 
allting , det ansåg hon så ytterligt skevt och abnormt , att hon på allvar 
började fundera på att flytta för halvår , något som hon icke gjort mer än 
en gång förr i hela sitt liv.



Det framställde sig för henne så många olösta problem och obesvarade 
frågor , att det gick runt i hennes huvud , synnerligast som hon icke hade 
någon att förtro sig åt , då hon icke kunde gå till mor Sjöholm förrän 
nästa söndag. Av vem skulle hon mottaga hushållspengarna , för vem skulle 
hon avlägga räkenskap och till vem skulle hon gå efter instruktioner?



Hon hade en lång och orolig överläggning med sig själv om detta , 
framkallad av den trängande nödvändigheten att begära penningar till grovt 
salt.



Börje satt i sitt rum och skrev , då det lilla fruntimret kom traskande in 
på sina anilinblå ullsockor. Hon hade en liten röd flamma på var kind av 
lutter sinnesrörelse.



--Jag skulle fråga herrn var jag nu skall begära hushållspengar? frågade 
hon med en röst som var dimmig av bara själsoro.



Börje såg upp. Han hade i ett ögonblick fattat situationen.



--Det var bra jungfrun kom , sade han i sin lugna , vänliga ton , jag 
önskade just tala med jungfrun.



Han dröjde ett litet tag och tänkte efter.



---Ser jungfrun , min hustru är ju uppfostrad i staden och har icke alls 
varit på landet. Det skulle bara besvära henne , om jungfrun skulle gå 
till henne , det är bäst att det blir som det varit. Jag kan lämna ut 
pengarna , och om det är någonting , så kom till mig.

--Men du min tid! Var skall jag fråga om maten? utbrast jungfrun med 
förfäran.



Börje drog gladlynt på munnen.



--Jungfrun har ju inte haft någon att fråga förut.



--Nej , men när det finns fru i huset!



--Det gör ingen skillnad; hon ser helst att hon slipper det där.



Jungfrun stod och gned i fönsterkarmen med sitt ena pekfinger. Hon hade 
så mycket på hjärtat hon ville säga , men det kunde inte komma fram nu.



Börje förstod att för henne skulle detta sätt att taga sina husmoderliga 
plikter vara någonting ytterligt avita , nästan föraktligt.



--Min hustru är klen , hon tål inte vid att befatta sig med sådana saker , 
sade han nästan barskt för att med ens avklippa alla förklaringar.



Jungfrun blev förskräckt , ty hon hade stor respekt för sin unge husbonde , 
och i största hast fick hon penningarna till saltet och lämnade rummet.



Efter den dagen var Marianne befriad från hushållsfrågor , hon fick följa 
sin smak och gå som ett slags inackordering i sin mans hem.



Marianne sade till Börje att han var hennes första kärlek. Och hon talade 
sant. Ty nog hade hon haft sina "tycken" , men de hade aldrig haft 
någonting av verklig livsvärme , av förtroende eller av att ge något av 
sitt eget jag. Det hade varit ett slags lek , där allvaret endast låg i den 
stränga kontrollen över att vad hon fick som garanti alltid översteg vad 
hon lämnade i utbyte.



Mariannes svärmeri förskrev sig ända från hennes barndom , från den tid då 
hon ännu var så liten , att ingen människa börjat misstänka henne för 
erotik. Det gick också aldrig längre än till hennes fantasi , och lika 
lössläppt som den var där , lika tillbakahållen var den i sina yttringar. 
Att den var ytterligt uppdriven genom romanläsning och 
sällskapsförströelser gjorde ingen skillnad till det yttre. Marianne 
skulle aldrig ens för ett ögonblick kunnat överskrida det passandes 
strängaste föreskrifter. Hon skulle hellre ha dött än tålt en fläck på 
sitt rykte.



För all denna instängda erotik hade äktenskapet löst upp knuten. Och detta 
var skälet varför hon trodde sig älska Börje.



Hon knöt fortfarande maska till maska på det nät av romantik , vari hon 
kringspunnit sig som en puppa. Och det var lika litet den verklige 
Börje hon älskade som hon förut bundit sina drömmar kring någon bestämd 
person. Erotiken hade fatt ett kroppsligt uttryck , det var allt. Det var 
icke Börje hon älskade , det var hans smekningar. Honom själv kände hon 
icke ens; hans tankegång , hans hela sinnesriktning voro henne fullkomligt 
främmande , och hon hade icke ens en tanke på att göra sig bekant med dem. 
Och utan att reflektera hängav hon sig åt det nya liv hon begynt , levande 
om sina gamla drömmar i en ny verklighet och sjunkande ned i vekliga vanor 
som i en bädd av dun.



Hon var lycklig efter sitt begrepp om lycka , och hon trodde att detta 
kunde fortfara hela livet igenom.



I den värld , där hon nu framlevde sina dagar , fanns det ingenting annat än 
vad hon benämnde kärlek. Kunde den slockna och utplånas , då skulle det 
icke stå någonting kvar att ge livet innehåll med. Absolut inte. Kärleken 
var både ändamål och medel , den var allt genom sig själv och för sig 
själv. Vad helst som störande kunde tränga sig emellan , blev fientligt och 
främmande , och varje stund hon var skild från Börje blev för henne blott 
en väntetid , som hon fick utfylla med vad hon kunde.



Sådant var för henne äktenskapet.



"Älska , i nöd och lust" , sade själva kyrkan. Och ordet hade för henne 
blott en betydelse--romanernas.



Börjes naturliga finkänslighet i förening med hans beslut att låta henne 
följa sina egna vägar gjorde att det icke heller i hans sätt kom fram 
något som kunde väcka henne.



Visserligen hade hon icke en tanke på att hon borde ägna sig åt 
hushållsbestyr , när hon själv icke kände lockelse därtill eller Börje 
tycktes fordra det , men hon var alltför väl uppfostrad för att ej bemantla 
sin sysslolöshet. Det fanns små fantasiarbeten av olika slag , som 
knyppling eller dylikt , som hon kunde ta till för att få tiden att gå. Och 
hon ansåg sig för en verkligt exemplarisk liten hustru.



Endast i en punkt hade Börje visat sig obeveklig: Marianne hade önskat få 
öppna umgänge med några av ortens adelsfamiljer. Men härtill sade han 
bestämt nej , och icke ens några små finter , som hon försökt sig med , hade 
lett till önskat resultat.



Börje å sin sida hade uppbjudit hela sin övertalningsförmåga för att förmå
Marianne att lära sig schackspelets mysterier , men hon såg så 
grundolycklig ut var gång hon tog plats vid schackbrädet för att 
undervisas , att Börje snart uppgav försöket och i stället åtnöjde 
sig med sin gamla antagonist , apotekaren nere från byn.



Varje söndagseftermiddag och ibland någon gång mitt i veckan togo de sina 
långa partier , vilka voro Mariannes fasa. Hon kunde dö av tråkighet bara 
vid att se på dem och brukade därför alltid sätta sig så , att hon kom att 
vända sig bort med sitt arbete.



Men schack hade nu en gång blivit Börjes passion , och det kunde icke 
hjälpas.--Det är själsodlande , sade han.



Nu , då Marianne icke behövde låna böcker av sina vänner eller köpa sig dem 
med försakelse av vad annat det måtte vara , utan alldeles fritt kunde 
rekvirera dem på Börjes redan förut ansenliga bokräkning , nu riktigt 
frossade hon av romaner.



Men aldrig valde hon någonting grovt eller osedligt. Zola skulle hon icke 
velat ta i med en tång ens , och Strindberg var henne så okänd som om han 
skrivit på grekiska; hon visste att han var författare till Röda rummet , 
och det var henne nog.



Icke ens de "spännande" romanerna föllo henne på läppen. Nej , det skulle 
vara något att le åt , som älskogsgnabbet i Alolly Bawn , eller att smälta 
åt i tårar , som "Cometh up as a flower" , där sensualismen låg insvept i 
religiositet , som begravningskonfekt i sitt sorgepapper. Sög hon på 
papperet , så var det för karamellens skull.



Hon hade övertalat Börje att läsa högt för henne under vinterkvällarna , på 
det han måtte på detta sätt bli bekant med några av hennes 
älsklingsförfattare. Hon hade just valt "Som ett blomster" , vilken hon 
för detta ändamål skaffat sig i svensk översättning.



De första kvällarna gick det bra.



--En pigg tös , sade Börje.



Men när Dick drog sina färde och bedrövelsen tog fart , då slängde han 
boken i soffan och sade:



--Nej , fy tusan! Det kan vara för fruntimmer , men inte är det något för 
mig.



Han hade icke ordet ur munnen förrän han ångrade sig , kysste Marianne på 
hand och under skratt bad henne om förlåtelse. Men boken tog han icke upp 
mer.



Hans ringaktning för vad hon beundrade hade sårat Marianne , och hon gick 
och var nedstämd i flera dagar , fast hon icke lät honom märka något.



Hade Mariannes yttre levnadsställning blivit fullkomligt omstöpt genom 
hennes giftermål , så var förhållandet annorlunda med Börje. Det 
haa'e tillkommit ännu ett element i hans dagligdags liv , det var allt. Han 
själv var oförändrad.



Den första tiden efter bröllopet hade han visserligen stulit undan så 
mycken tid som möjligt , för att få vara hos Marianne , men även då 
skrattade han och sade:



--Kom ihåg , hustru , att detta är smekmånaden; en sådan latmask som NI 
vill jag inte vara alla mina dagar.



Men Marianne litade på sina små förförelsekonster: hon önskade ingen 
förändring.



Under vintern hade Börje icke mycket att göra vid lantbruket; det var 
endast att lämna fram foderrationer , ställa om spannmålsleveranser och 
dylikt , jämte den dagliga tillsynen. Men han var ofta sysselsatt inne på 
sitt rum , än med räkenskaper , än med annat.



--Om jag kunde begripa vad du läser allt det där för! kunde Marianne säga 
ibland. Han hittade på så många onyttiga ting att dra igenom: lagverk , 
stora arbeten över fåglar och insekter , kemi , geologi och allt vad det 
kunde vara; eller också läste han tyska böcker , med tillhjälp av ett stort 
lexikon. Och han syntes outtröttlig med vad han fick för händer. Att bli 
störd tyckte han rakt icke om.



--Men vad skall det nytta till? utbrast Marianne ibland med otålighet.



Och så kunde han se upp från böckerna , med håret rakt på ända , ljusa ögon 
med små pupiller , och ett eget uttryck av koncentration i sitt ansikte.



--Man lär något av det.



--Men vad skall du lära för? Du kan ju allt vad du behöver.



Då endast såg han på henne , alltjämt med denna betraktande blick , detta 
något av kallt , absorberat förstånd , och så hette det:



--Jag kommer strax.



Och så kunde hon likaså gärna gå som stanna , ty när han såg ut på det 
viset var han alldeles omöjlig.



Hon märkte dessutom , att han kände sig besvärad av att hon kom in i hans 
rum. Därför vande hon sig så småningom vid att vänta på honom tills han 
kom av sig själv. Då hade han alltid gjort toalett , och då hade han ett 
helt annat ansiktsuttryck , liksom upptinat. Och Marianne kunde kasta sig 
på hans knä , ruska honom i håret och skalkas som den ystraste barnunge; 
hon hade märkt att det var det som "tog" honom mest. Allt som var i den 
högre stilen förstod han sig icke på.

Men så kom våren , och med den all en 
lantbrukares brådska med sitt ständiga uteliv.



Börje blev solbränd , så att det endast fanns en fredad rand från 
ögonbrynen upp till håret , händerna voro bruna , och han var brun ända ned 
på halsen.



När han kom hem var han trött , gick tidigt till sängs och sov som en stock 
till klockan fyra på morgonen , då han flög i kläderna med en fart som om 
elden vore lös. Än väckte han Marianne med att plaska i handfatet , än med 
att dunka en av sina stövlar mot golvet. Och Marianne tyckte det var ett 
förfärligt liv. Hon var gråtfärdig , när hon icke fick sova i fred om 
morgnarna.



Och så gjorde Börje något som han länge haft lust till: han flyttade in i 
sin gamla sovkammare.



Där kände han sig mera ogenerad; där kunde han ta på sig arbetskläder och 
langstövlar strax på morgonen , där kunde han klä om sig innan han gick in 
till Marianne , och där behövde han aldrig tänka på att gå tyst: han var 
sin egen herre.



Marianne å sin sida fick mera frihet att ligga och läsa om aftnarna , utan 
att ljusskenet behövde stå Börje i ögonen.



När det verksamma livet sålunda tog Börje alltmer i anspråk och Marianne 
lämnades mera åt sig själv , började hon leta fram bemärkelsedagar att 
helighålla. Så var det då , och så var det då. Hon drev en formlig 
avgudadyrkan med deras första förälskelse , upprepade smekord , som Börje 
hittat på , och trånade av begär att leva om detsamma som då.



Så blev det små toalettknep och koketterier att fånga honom med , allt 
under en låtsad likgiltighet:--Nej , gå nu och lägg dig , Börje! Och små 
preludier vid pianot , ty Börje var road av musik , eller en godnattskyss 
som blev något lång , och tusen små skiftningar i blick och sätt. Ibland 
stannade också Börje till sent , men ibland kunde han betvinga sig och 
sade: Nej , nu måste jag gå; det kommer en arbetsdag i morgon.



På detta sätt hade det i Mariannes vardagsliv kommit en eggande liten 
ovisshet: skulle hon lyckas få honom att glömma sig kvar eller inte? Nu 
var det som om hon kunnat mäta sin trollmakt efter klockans minutvisare. 
Koketteriet hade fått små hinder att brottas med , och Mariannes 
äktenskapsroman var mer förtjusande än någonsin; den hade fatt vad den 
saknat förut --spänning.



Men trots allt detta hade hon och Börje ingenting att säga varandra. Hon 
kunde icke sitta och berätta om de små fällor hon utfunderade åt honom , 
och han kunde icke tala om grunddikning och konstgödning. Vad visste 
hon om kali och fosforsyrad kalk , eller vad han behövde lägga på sin 
torvmylla ?



Inte som om de saknade det. När de kysste varandra , tänkte de ändå inte på 
torvmyllan , och att kyssas uttryckte mycket tydligare vad de ville säga , 
än långa tal skulle gjort. Börje redde sig nog med mylla och grunddikning , 
utan att Marianne behövde ha bekymmer om det.



Så blev det sommar.



I början av juni kommo Mariannes bröder. Haqvin hade blivit student , fått 
vit mössa , pincene , samt speglosor av sina bröder.



--Vet ni vad den pinceneen ger intrycket av? sade Karl. Ackurat av ett 
kirurgiskt instrument , som håller på att knipa av en liten vårta.



Ty "vårtan" var det antagna namnet på Haqvins näsa. Dess ägare var 
naturligtvis gråtfärdig av ilska över Karls påfund. Men Walter sökte lugna 
honom med det glädjande faktum , att det var för första gången i sitt liv , 
som Karl lyckats klämma fram en kvickhet.



--Så var den också därefter ! murrade Haqvin.



Han blev Börjes ständige följeslagare , skaffade sig en stor käpp , lika med 
Börjes , vek upp sina benkläder över pjäxskaften och vandrade manhaftigt 
omkring i markerna.



Hans dyrkan för svågern blev föremål för brödernas ständiga drift , men i 
detta fall bet den icke på honom.



Han tog sig den allra viktigaste min , resonerade lantbruk vid bordet och 
rökte pipa inne hos Börje. Han hade uppfångat en oändlig mängd 
lantbrukstermer , och han använde dem så uppåt väggarna galet , att Börje 
kunde förgås av skratt. Men Börje hade privilegium , Börje fick skratta. 
När de andra stämde in , såg Haqvin blott på dem med en föraktlig blick , 
som tycktes säga: ja , visst är Börje min mästare , men vilka kråkor ären 
icke I gentemot mig!



Härute på sin egen grund var Börje mera munter och språksam än han 
någonsin varit under sina besök i staden.



Han hade blivit fet , och det hade kommit en ännu bredare trygghet i hans 
sätt än förr.



Marianne tyckte att han blev alltmera prosaisk , och hon var nästan 
svartsjuk på Haqvin.



--Han är som en ärtreva efter ett par träskor , sade Börje själv och 
skrattade. Men i sitt sinne var han glad åt denna hundlika tillgivenhet , 
och det märktes på allting. Han letade fram ett par långstövlar åt 
honom att gå på åkern med , han gav honom en rothatt , så att han skulle 
slippa att gå med sin studentmössa i regnväder , och när Haqvin fått 
någonting i lantbruksväg om bakfoten , var Börje alltid till reds att ge 
honom upplysningar.



Aldrig skildes de en kväll utan att Haqvin sade:



--Börje , vad ska vi hitta på i morgon?



Och Börje sade honom besked om vad för arbete som skulle göras.



För detta "vi" led Haqvin otaliga smädelser , men utan att kunna försaka 
det en enda gång.



Under det ensamma livet ute på landet hade Marianne så fullständigt 
invaggat sig i sin förälskelse , att Börje tycktes henne ha fått ett helt 
annat utseende än förr. Han hade blivit hennes egen erotik , 
förkroppsligad , och därför hade han synts henne vacker. Hon hade lekt att 
han ägde alla fullkomligheter.



Men med detsamma bröderna kommit som medlemmar i hushållet var det som om 
slöjan slitits undan. Marianne såg honom icke längre genom sin egen 
förälskelse , utan med deras ögon. Han var Börje Olsson--Börje Olsson rätt 
och slätt , icke någon sagoprins eller romanhjälte.



Hon visste att Walter icke skulle velat ha Börjes solbrända hy och hårda 
händer , hon visste att Karl icke skulle velat gå klädd som han; ja , att 
själve den Börjebeundrande Haqvin skulle känt sig djupt olycklig , om hans 
latinska och grekiska vetande kunnat strykas ut ur hans minne , likasom 
hans laudatur i studentbetyget.



Denna känsla av att bröderna i hemlighet sågo ned på Börje gjorde , att 
Marianne kände tvång i deras närvaro: hon vågade icke visa sig som vanligt 
mot Börje , icke så angelägen om hans vänliga ord och smekningar , ty hon 
ville för ingen del att de skulle misstänka henne för att hysa samma 
känslor för honom som han för henne. Hon tänkte icke på , att om en kvinna 
blyges över kärleken till den man hon givit sig åt , så är detta ett bevis 
att det icke är honom personligen hon älskar.



Walter var sig lik: punktlig och flitig , cirklad och regelrätt.



Han hade bundit upp en hängmatta ute i parken , så att han kunde sköta sina 
studier och njuta av lantluften på samma gång.



Det härskade alltid en viss kyla mellan Börje och honom , men Börje 
värderade Walter , därför att han med allvar skötte vad han skulle , och 
Walter var uppmärksam emot Börje , nästan som han skulle kunnat vara 
det mot en äldre man av aktad ställning. Hur väl än Börje kände den 
hemliga ringaktning Walter hyste för allt som icke var akademisk bildning , 
så bar han dock intet groll emot honom därför , och han sade till sig 
själv , att om han fått samma uppfostran , skulle hans uppfattning kanske 
också varit densamma.



Men med Karl var det en annan sak. Börje hade starka och långvariga både 
sympatier och antipatier , och han hade aldrig kunnat med Karl. Det fanns 
något i hela dennes uppträdande , sätt och person , som stötte Börje för 
huvudet. Men Karl hade icke den ringaste aning därom. Sådant märkte han 
aldrig utan om det visades honom alldeles påtagligt , och Börje gjorde allt 
vad han kunde för att dölja sin motvilja , vilken dock underblåstes av 
hundra småsaker. Karl hade vanor , i vilka han kände sig fullt berättigad , 
men som kunde reta gallfeber på Börje. Så t. ex. kunde han--med en fysik 
som en jätte--ligga och sova till klockan elva eller halv tolv på dagen , 
och Börje kände en till äckel stegrad avsmak vid blotta tanken på en sådan 
onaturlig lojhet. När han därför såg honom vid den tiden folket kom hem 
till middagen stiga utför trappan från gästrummen , makligt utställande 
sina präktiga lemmar i en splitter ny kostym av trikå , elegant , 
åtsittande; när han såg honom komma där med den stora vita handen långsamt 
glidande längs ledstången , berlocker dinglande i urkedjan och en sömnig 
min kvarglömd på sina trumpna läppar , då var det som ville harmen sjuda 
över och han kände sig frestad att rusa på honom , skaka honom i axlarna 
och ropa i hans öra: Vem är det som betalar dina kläder , dagdrivare som du 
är? Du är ett skadedjur , en parasit. Vems arbete skaffar dig föda?--du , 
som aldrig lagt dina stora händer till ett verkligt arbete , du , som aldrig 
en dag i ditt liv själv förtjänat ditt bröd!



Och när Börje ibland på eftermiddagen kunde taga genvägen genom parken , då 
möttes han nästan alltid av samma syn: Karl , som låg på rygg i sin 
hängmatta , sovande , med boken liggande platt emot bröstet eller nedfallen 
på marken.



Till och med Marianne , som--fast hon sov till klockan nio , förstås-- 
åtminstone kunde hålla sig vaken tills hon skulle gå till sängs igen , 
tyckte att detta var för galet.



--Kära Karl , du fördärvar dig alldeles med det sovandet , sade hon en dag , 
jag försäkrar att det blir en sjukdom till sist.



--Vad är det du pratar ! Jag ligger och läser.

--Du läser visst inte. Jag har sett dig sova så många gånger så.



--Om du bara bjuder folk ut på landet för att få någon att gräla på , så 
hade du åtminstone inte behövt be mig komma.



--Men Karl då !



--Ja--Marianne. Men inte skall du bry dig om att lägga dig i sådant. Vad 
förstår du mina studier?



Och så fortsatte han som han börjat.



Han hade gått och knotat över att det icke fanns något umgänge--inga 
flickor. Han gick och hade tråkigt , det var därför han icke visste sig 
någon annan råd än att sova , ty det var hans universalmedel emot allting. 
Men som han ofta gick till stationen för att hämta posten , så lyckades det 
honom till slut att bli bekant med stationsinspektorens två systrar--unga 
flickor , som alltid ansågo sina aktier höjda med ett par procent genom det 
att de ständigt kunde uppträda eskorterade av en studentmössa. Efter den 
dagen låg Karl mindre ofta i hängmattan , och i stället kunde han vara 
försvunnen hela eftermiddagar. Ett par gånger hände det till och med att 
han försummade kaffet , vilket Walter förklarade som ett mycket allvarligt 
symtom. Han såg med skeptisk överlägsenhet ned på något så ömkligt som att 
"slå sig ut". Det var bara att försumma tid och göra sig löjlig. Han var 
ytterst artig emot unga damer , när han kom i deras väg , men han sökte dem 
aldrig.



Haqvin hade kommit underfund med att Karl dessutom brukade gå till en 
dansbana i närheten , där ortens tjänande ungdom samlades om 
lördagsaftnarna. Walter rynkade förnämt på näsan åt sin brors plebejiska 
smak , men Karl , som i början var smått generad , hade snart återvunnit sin 
säkerhet , och nu visade det sig att han hade hela skatter av tokroliga 
anekdoter , samlade från dansbanan. Haqvin blev livad:



--Jag tror jag går med!



--Det låter du vackert bli , sade Börje.



--Varför det?



--Det är ingenting för dig. Vore jag en bland drängarna där , så ville 
jag inte råda några fina herrar att sticka näsan dit.



--Vad skulle det göra?



--Komma dit för att grina åt allting och locka flickorna från den klass de 
höra till , sätta högfärd och tillgjordhet i huvudet på dem! Det är som om 
det folket inte vore människor säväl som ni. Vore jag en av dem och hade 
en fästmö i laget , så skulle den herre , som ville vara med där , inte ha 
långt efter en tröja stryk , det är vad jag vet.

--Jag skulle inte vilja tillråda någon av dem därborta att försöka , 
sade Karl och rätade upp sin tunga , välgjutna figur.



Börje skrattade och mätte honom med en blick.



--Du vet inte vad du mäktar mot en av oss , sade han.



Icke långt efter detta samtal hände det genom en tillfällighet , att 
hushållerskan blivit läns på hembakat vetebröd och till kaffet endast hade 
vanliga skorpor , köpta hos bagaren i byn. Karl hade kommit sedan de andra 
rest sig från kaffebordet , men Börje stod ännu kvar på gården , vid det 
öppna fönstret växlande några ord med Haqvin , som satt i matrummet. Också 
Walter var ännu inne , men Marianne hade dragit sig tillbaka till sitt rum.



--Bondskorpor! sade Karl halvhögt. Han hade aldrig trott att Börje skulle 
kunna höra det. Men dennes vakna sinnen voro alltid färdiga att uppsnappa 
vad som kom inom deras räckvidd , och han hade uppfattat yttrandet. Med 
häftighet gick han förbi fönstren och kom in i rummet.



Han var alldeles blek under solbrännan , som blev gul i stället för brun.



--Min herr svåger , sade han lågt och med en röst som han sökte göra 
ironiskt lugn , men som skälvde av raseri , om det skulle finnas något i 
mitt ringa hus , som alltför mycket strider mot dina levnadsvanor , så ber 
jag dig för allt i världen inte för min skull lägga band på dig och stanna 
kvar.



Ingen av dem hade någonsin hört honom bryta ut på detta sätt. Den lugne 
Börje! Det tycktes som om hans ögon snurrade runt av vrede , och läpparna 
vitnade under skägget.



--Du missförstår mig , sade Karl med vtterlig förlägenhet , det är just för 
det allting är så gott och bra här , som . . .



--Ja , jag förstår. Och när det en enda gång råkar bli endast så , som en 
hel hop människor av mitt skrot och korn måste nöjas med att ha det , så 
skall strax det där bond- spottas ut åt mig !



--Jag tänkte inte på dig. Jag tänkte bara på skorporna. Hemma bruka vi 
alltid kalla dem för bondskorpor.



--Ja , Börje , jag är alldeles säker om att Karl inte menade något illa , 
mäklade Walter , det kan så lätt komma en i munnen ett sådant uttryck , som 
det inte finns någon mening



--Jo , det finns just mening i det. Det var översitteriet , som stack fram 
så där oförhappandes , och det är översitteri jag inte kan tåla. Jag och 
mitt folk äro bönder , men det skäms jag inte 
för , men ni--lärdomssnobbar-- ni tro att allt som ni rata skall ha namn 
efter oss , därför att åt oss kan det vara gott nog , och därför att så 
länge vi rätta munnen efter matsäcken , så länge ha ni något att klippa av , 
sedan ni kommit i kronans tjänst. Men en vacker dag kunna vi kanske begära 
att också fint folk titta efter i matsäcken innan de gapa för stort. Det 
var bara det jag ville säga.



--Hur kan du bli så ond för en småsak , som inte var ämnad att såra? sade 
Walter lugnt.



Karl såg ut som om han fått en köttbit i halsen. Han sväljde och sväljde , 
röd i ansiktet och stirrade på Börje.



--Bry dig inte om det , Walter , sade Börje , tror du inte jag vet att det i 
grunden är som om jag vore av en annan ras än du och hade annat blod än 
du , bara därför att jag inte legat vid en akademi?



Han gick.



På ett sätt tyckte han det var dumt att han brusat ut , men på samma gång 
var det honom en lättnad att ha fått luft.



--Han kan verkligen ha underliga ideer , vem skulle ha ringaktning för 
honom , därför att han inte legat vid någon akademi! sade Walter till 
Marianne , som stod på tröskeln till sitt rum och hade hört ordväxlingen.



Haqvin hade hela tiden hållit sig tyst som en råtta och dröp nu ut på 
gården med en min som om han fått ett ämbar kallt vatten över sig. Det var 
något i Börjes sista ord , som gjorde att han kände sig skamfull.



--Ja , vad i all världen var det åt honom? Han brukar ju annars inte vara 
på det sättet , sade Karl i det han återtog sin kaffedrickni g i handling 
vederläggande all beskyllning för att ringakta bondskorpor.



Marianne gick åter in till sig , men det rann henne i sinnet ett yttrande , 
som hon hört ett par av pigorna fälla sinsemellan:--Ja , när herrn blir 
ond , tar han aldrig reson , och då kan en stå på hoedet liasåväl som på 
benen; de nyttar inte va en gör.



Vid kvällsmatsbordet visade Börje sig emellertid icke ond. Det enda som 
märktes var att han icke gärna såg på Karl. Men efter den dagen kom det 
under hela sommaren ingenting annat än bybagarens skorpor till kaffet. 
Troligtvis var Karl icke den ende som beklagade förändringen , ty jungfrun 
var en mästarinna när det gällde bakverk.



Detta utbrott av dåligt lynne var det första Marianne sett hos sin man , 
och med sitt vanliga behov av att blidka , omgav hon honom ännu mer med sin 
smeksamhet. Men han syntes så lugn och prosaisk , att hon började kän 
na tvivel om , huruvida hans kärlek var av det rätta slaget. Han 
kunde trava omkring dagen igenom , med en nybarkad käpp i näven , Fogg i 
sina hälar och ofta med Haqvin halvspringande vid sin sida ivrigt 
pratande. Det såg vid sådana tillfällen alldeles icke ut som om han 
erinrat sig , att det i ett elegant litet arbetsrum satt en täck liten 
hustru och väntade på honom.



Även om det icke förefunnits någon orsak att blidka Börje , sä var 
Mariannes natur ingalunda så osammansatt , att hon utan vidare kunde avstå 
från de små kärleksintriger , dem hon satt i gång med sin herre och man. 
Hennes klängande ömhet var för ingen del mindre än förr , fast hon bemödade 
sig om att dölja den inför bröderna.



Dubbelheten i hennes känslostämning gjorde att det kom en märkbar oro i 
hennes sätt. Hon vaktade på Börje för att obemärkt kunna ge honom ett ord 
eller en smekning. Men han lade icke märke till någon förändring och gav 
ej akt på de små konstgrepp hon begagnade för att några ögonblick få vara 
ensam med honom , eller hur många gånger på dagen hon sprang ut i parken i 
hopp att möta honom , när han tog genvägen därigenom.



Men Walter hade blivit uppmärksam. Det fanns något i Börjes och Ma. 
riannes förhållande , som gjort honom nyfiken , och han spionerade så smått.



Det fanns en kilformig , snårtät del av parken , som sköt in mellan tvenne 
åkrar. Det var långt från det ställe , där Mariannes bröder bundit upp sina 
hängmattor. Denna väg brukade Börje ofta taga , då han kom från folket.



En dag då Marianne satt här , längst in i en liten grotta , så att ingen 
kunde passera förbi därute på gången utan att hon skulle märka det , kom 
Walter gående där förbi.



--Å , sitter du här , lilla syster ! utropade han och kom in i grottan.



Han visste mycket väl att hon satt där och väntade på Börje , men han drevs 
ofta av en lust att småretas. Och dessutom var han omåttligt nyfiken , han 
hade en skeptisk lust att dissekera upp allting.



Han kom in i grottan , satte sig och började småprata under det han 
långsamt och bara för tidsfördriv satt och spetsade en blyertspenna.



Marianne och han pratade hit och dit om strunt och bagateller. Marianne 
önskade honom dit där pepparn växer , ty hon hade icke på hela dagen sett 
Börje mer än vid middagsbordet.



Plötsligt böjde Walter sig fram. Han såg henne med en skälmsk 
uppmärksamhet in i ögonen.



--Marianne , du , sade han lågt , säg mig bara en sak , men riktigt upp 
riktigt: är du verkligen kär i Börje?

Marianne blev blossande röd , som om man överraskat henne med 
någonting otillåtligt. Walter betraktade henne fortfarande som om han 
fruktade att en enda min i hennes ansikte skulle undgå honom.



--Kär--nej , men jag håller av honom , svarade Marianne i det hon såg ned 
och lekte med en rosett på sin klänningskjol.



--Bara det? upprepade Walter.



--Ja , behövs det mer? Det låg otålighet i systerns ton.



Kring Walters läppar skymtade det till som ett litet löje.



--Det är ändå egendomligt vad ni kvinnor kunna vara omedvetna , sade han 
och reste sig , men kanhända är det vår lycka.



--Vad menar du! ropade hon nästan häftigt. Det hade legat något i hans ton 
som sårade henne.



Men han bara skrattade till , på sitt korta , inåtvända sätt , och gick 
därifrån.



Det var vid denna tid Börje drabbades av en förlust: hans apotekare 
lämnade orten , djupt sörjd och saknad av sin schackmotståndare.



Marianne var hjärtlös nog att förklara det för en ren vinst; så slapp hon 
då se dem sitta där och hänga näsan över sina figurer och "se djupsinniga 
ut för det ingen skulle komma att tänka på hur dumt det var".



Men Walter , som var en av dem som vilja smaka på allt och som hinna med 
allt , förklarade sig villig att för den återstående delen av sommaren 
upptaga apotekarens mantel och lära sig spelet. På fem minuter kunde han 
dragen , men det hjälpte honom naturligtvis icke; han blev slagen varenda 
gång. Men så började han taga saken teoretiskt , skaffade sig ett större 
engelskt arbete om schack och ett par tyska sådana. Sedan fick Börje veta 
med vem han hade att göra , och krigslyckan blev så skiftande , att spelet 
fick hela sin feberaktigt spännande lockelse för dem båda. Börje hade stor 
aktning för schack , liksom för matematik. "Det är så själsodlande" , var ju 
hans stående slagord. Men då han icke hade annan teoretisk underbyggnad än 
den ett par mycket ofullständiga schackböcker hade givit honom , då han 
endast läste tyska med någon svårighet och icke hade så mycken tid att 
ägna åt utbildandet av sin teknik , måste han leta sig fram på praktisk väg 
och tänka ut system och planer på egen hand.



Om Marianne haft en tiondedel så mycket av observatör i sin natur som 
Walter , skulle hon haft icke så litet nöje av att betrakta dessa två nya 
antagonister.



Deras torneringar stodo merendels ute i det gröna , emedan Walter ansåg 
det som en ren förlust var stund han skulle stanna mellan fyra 
väggar. Ty hade han kommit på landet , så ville han draga nytta därav och 
späda på sina fysiska krafter med sol , frisk luft och uteliv.



--Ja , gör du det , om det biter gott på dig , brukade Börje säga , ty Walter 
var mager och hade blek hy. Men det var någonting energiskt och starkt 
både i hans kroppsbyggnad och i ansiktets drag.



Aldrig framträdde denna energi mera samlad än under dessa tysta 
schackstrider , som voro en förtvivlan för både Haqvin och Marianne.



Ibland kunde de sitta i backsluttningen , där parken var som tätast och 
lugnast , under de höga granarna , som stodo omkring dem som täta rödbruna 
pelarrader med takmålningar i skiftande allvarlig grönska , här och där med 
en ljusverkan av sol och himmelsblått , och längst bort runt om alla sidor 
den omgivande lövskogens saftiga grönska. Där kunde de sitta med 
armbågarna stödda mot det grova grå bordet , glömska av allting annat än 
sina egna och fiendens planer. Och omkring dem stod den av hartsångor 
fyllda luften så underligt tyst och stilla , som den endast kan göra i 
sådan tät överbyggd granskog , och under deras fötter låg den bruna , torra 
barren som ett täcke av någon sträv , varm yllevävnad , och det var som om 
de under dessa långa , tysta strider för första gången gjort varandras 
bekantskap. En icke schackspelare kan skratta därat , men det var så; de 
lärde att värdera varandra. Och under denna tystnad , dessa försök att väga 
upp varandras kombinationsförmåga och skarpsinnighet kommo de varandra 
närmare än långa , tomma konversationsstunder kunde ha fört dem. Det var 
först i tystnaden de lärde förstå varandra.



Marianne uppfattade ingenting annat än tråkigheten , och dock var det ett 
par så utpräglade typer , dessa två.



Börje med sitt kraftiga huvud på tvärhuggna skuldror , sina vulgära drag 
med deras uttryck av mödosamt tankearbete , och så två läderbruna händer , 
instuckna i ett strävt uppstudsigt hår , vilket tycktes ge den 
föreställningen , att det självt kastat hatten av och ned på marken.



Ett präktigt motstycke till denna tunga , arbetsduktiga styrka var den unge 
medspelaren , med sitt bleka ansikte , sin skarpt uppmärksamma blick , sina 
slutna läppar , vilka ägde ett uttryck likt en erfaren mans , och så det 
karakteristiska huvudet täckt av en svartglänsande kortklippt hårstubb. De 
smala beniga händer , som stödde hakan , hade hud så fin och vit som en 
kvinnas , men sågo ut att kunna vara järnhårda i sina grepp.



Men det var icke a]ltid den tysta granplanteringen , som valdes till kamp 
plats. Börjes favoritplats var just i brynet av skogen , där ängen 
tog vid. Där hade han utsikt åt gården och åt vägen som ledde dit , och där 
gassade solen. Då drog Walter strahatten ned över ögonen , ty han tyckte 
icke om att bli solbränd , men Börje sköt sin hatt på nacken därför att han 
var varm och ville känna vinden stryka över pannan , och så lågo de i 
gröngräset med schackbrädet emellan sig , Börje nästan alltid på magen , med 
armbågarna stödda som pålar mot marken.



Och så kunde det hända ibland att Haqvin och Marianne kunde komma ut med 
kaffeserveringen , och Karl i släptåg efter sig som ett slags laståsna. Och 
när man låg där så bra , och det var slut på partiet , så kunde det hända 
att det blev mycket och gott snack och att antagonisterna blevo liggande 
mitt emot varandra , pratande med livlighet som två kamrater , medan de 
andra sysslade fram och åter kring kaffet.



--Nej , jag har beslutat mig att inte gifta mig , sade Walter vid ett 
tillfälle.



--Ack , du blir nog omvänd , min kära bror , sade Marianne , som just gick 
förbi.



--Varför skulle du inte gifta dig? frågade Börje , på sitt vanliga sätt 
utsträckt i gröngräset , dvs. med hälarna i vädret och hatten på nacken.



--Joo , svarade Walter torrt , men med en anstrykning av humoristisk 
självironi , när man efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen lyckats 
få en brödbit , så är det väl bra förargligt om så andra ska komma och äta 
upp den för en.



--Andra? Vem menar du med andra?



--Hustru och barn , vet jag!



--Nej , fy tusan! Gamla ungkarlar höra till jordens skadedjur. Och sen , vad 
vore det för glädje att gå där och stabba ensam?



--Jo , ser du , då kan man ha råd att leva som folk. Nej , jag gifter mig 
inte. Se bara på pappa. Hur kunde han inte ha levt sorgfritt , och nu är 
han gråhårig bara av penningbekymmer. Nu är han van vid att höra oss 
stimma och väsnas omkring sig; hade han inte varit van vid det , så hade 
han inte saknat det heller. I alla fall är pappa en ovanligt lycklig äkta 
man , alldeles ett undantag. Men de flesta bli bara levande uppätna utan 
att ha den ringaste ersättning för det.



--Ja , jag skall inte heller gifta mig! ropade Haqvin och kastade sig i 
gräset.

--Du! Vill du också komma och klyva näbb?



--Ja , för fruntimmer di ä så--di ä så------. Han hade ännu inte lärt sig 
vad han skulle säga , men han hade ett sublimt förakt för kvinna. könet.



--Du , kyckling , kan tiga stilla , sade Walter.



Strax innan bröderna skulle resa , kommo föräldrarna ut till Tomtö. Det var 
deras första besök där sedan Mariannes giftermål. De hade så svårt att 
komma ifrån.



Modern blev ytterst konsternerad över att Marianne stod så alldeles 
utanför alla hushållssaker. Hon kände en förskräckelse därvid , som hade 
hon kommit underfund med att hennes dotter föraktfullt satt å sido en 
eller annan helig ceremoni.



--Mitt kära barn , det går aldrig an.



Men det kära barnet bara sänkte sin nacke och sköt fram sina läppar. Mamma 
kunde ju se att det mycket väl gick an; det fanns ju ingenting att anmärka 
på någonting.



Ja , men man kunde icke påräkna att alltid ha en lika pålitlig 
hushållerska.



Jo men , kunde man så; för pengar kunde man få folk , det var inte farligt.



Men vad skulle Börje tycka?



Det brydde han sig inte om.



Och om hon inte själv kände sig främmande på detta sätt? Om hon inte kände 
det som om hon gick till en annans bord?



Nu var det ledsamt att mamma bråkade , och så blev det inte mer tal om den 
saken.



Fru Björk kunde icke annat än beundra sin svärson som ett riktigt mönster 
för äkta män. Och som hon kände liksom ett behov att gottgöra något för 
sin dotters räkning , visste hon icke nog hur hon skulle visa de vänliga 
känslor hon hyste för honom och hur högt hon förstod att uppskatta ho nom.



--Vilket nyttigt och verksamt liv du för , Börje , det är riktigt intressant 
att se. Blir du aldrig trött av att arbeta jämt?



--Kära mamma , det jag gör kan man knappt kalla arbete; en välbehållen 
jordbrukare för egentligen ett latmansliv. Det är bara att se till att 
alla andra göra sin skyldighet. Jag nästan skäms över mig själv.



--Men Haqvin säger att du själv tar i rätt ofta.

Börje skrattade och såg på sina händer , som voro 
solbrända men välskötta.



--Ja , vad är det! Jag kan komma ut och ta några tag till hjälp för att 
raska på dem som träla därute eller för att visa dem att jag inte är rädd 
att hugga fast och att jag är så stark som någon av dem. Men sen kan jag 
ju gå in och vila mig på min soffa , om jag har lust , så att det är då 
ingenting att tala om. Annat är det att hänga i från morgon till kväll; 
det är att arbeta. I tysthet beundrar jag mina drängar.



Fru Björk fick tårar i ögonen; det var ett sådant eget tonfall i hans 
röst , något av en vänlig hand som stryker över ett trött huvud , något av 
en erkännande röst , som säger: jag vet att du varit duktig. Kanske var det 
något av detta hon själv hade behov av , efter det rörde henne.



Svärfadern gick omkring och såg fryntlig ut , men egentligen trivdes han 
inte riktigt , han kunde inte med Börje: en kälkborgarsjäl , en smulgråt. 
Det fanns intet vin till maten och intet viraparti på kvällen.



Pliktskyldigast var han ute med Börje för att se på åkrarna , vida fält med 
vasstät böljande säd.



--Det ger pengar! sade han belåtet; det var det enda han förstod av saken.



Sista dagen av vistelsen på Tomtö var det regnväder , och sedan eftermidda 
skaffet druckits , slog man sig därför ned i förmaket. Alla voro där utom 
Haqvin.



Efter en stunds tystnad tog kamrern cigarren ur munnen och sade:



--Hör du , Börje , jag skulle vilja tala ett par ord med dig om affärer.



--Vill pappa att vi gå in till mig?



Svärfadern såg sig omkring i rummet. Nej , det var endast hans egna.



--Tack , det behövs inte; jag kan gott säga det här.



Han hade just suttit och övervägt om det skulle vara bäst att säga det 
ensam med Börje , eller i de andras närvaro. Han hade beslutat sig för det 
senare , ty samtalet skulle härigenom få mindre anstrykning av 
förtrolighet , och det skulle bli lättare att undvika närgångna frågor. Han 
hostade därför och sade.



--Jag ville bara fråga dig , om du kunde låna mig en fyra tusen kronor.



Börje , som gått fram och tillbaka på golvet , stannade.



Walter reste sig och gick ut.



--För närvarande har jag inga penningar disponibla; de äro nedlagda i 
jorden och bundna.

--Nåja , så är ditt namn lika gott som penningar.



För den artighet , som låg i detta yttrande , var Börje alldeles döv; han 
höll sig uteslutande till dess avigsida.



Jaså , var man nu där? Han visste vart man syftade. Det var han--den rike 
svärsonen--som skulle hjälpa sina svagrar fram i världen! Till det kunde 
han vara god nog. Och dimmigt döko de upp , alla små högfärdsdrag han sett 
hos dessa unga herrar och alla de rikemansvanor , som voro honom främmande , 
och som harmade honom så obeskrivligt. Jaså , nu skulle de kliva på hans 
axlar för att komma upp , och sen spotta ned på honom , då de kommit ännu 
högre. Han hade sett sådant.



--Man kunde ju ta ett amorteringslån i någon sparbank , fortsatte 
svärfadern , då Börje förblev tyst.



--Men det finns inte ringaste skäl för att pappa tar upp lån.



--Jo , visst finns det skäl ! Den gamle herrn kunde icke låta bli att dra 
på mun över yttrandets naivitet. Men du kan nog säga så , eftersom du inte 
känner min ställning.



--Jag känner den alldeles tillräckligt för att kunna döma , efter vad jag 
vet. Ett amorteringslån , säger pappa. Men pappa har sin givna bestämda 
lön , som inte kan bli större och som går jämnt åt för varje år. Vad skall 
pappa då amortera med?



Börje talade med en lugn torrhet , som verkade obehagligt. Svärfadern höll 
på att ge ett häftigt svar men betvang sig , och endast en förlägen tystnad 
lade sig för några ögonblick över rummet , som hade ett oskickligt 
yttrande blivit fällt därinne.



--Men faktum står kvar , att jag måste anskaffa penningar att slå ihjäl ett 
par växlar med , samt att jag nästa år får tre studenter att hålla i Lund.



Börje hade tveksamt gått några slag av och an på golvet , så stannade han.



--Hör du , Karl , jag har ett par ord jag skulle vilja säga din far.



Karl reste sig stolt och gick sin väg med mulen uppsyn.



--Säg , är det verkligen pappas mening , att pappa med de inkomster pappa 
har av brandstodsbolaget och på sin agentur skulle kunna underhålla tre 
söner vid universitetet? Och tre unga män med sådana vanor som mina 
svågrar.



--Men , herre Jesus , vad vill du jag skall göra? När vår Herre givit en 
barn , kan man väl inte vräka ut dem på gatan heller !



--Förstås. Men alla som fått barn kunna inte låta dem gå läsvägen.



--Ja , men när nu mina pojkar ha valt den!

--Ja , ha de valt den , så låt dem slå sig fram på den också.



--Du vet nog att man inte slår sig fram på den med två tomma händer , 
invände den gamle herrn med en missbilligande blick.



--Då väljer man en annan.



--Därför att ens far inte vårdar sig om att lägga två strån i kors för en?



Börje skyggade till vid dessa ord , men han sade ingenting.



--Nej , vet du , till en så krass egoism har jag ännu inte kommit.



--Jag menar inte så illa som det låter , sade Börje i en mildare ton , och 
jag talar inte om där det finns utomordentliga anlag eller en obetvinglig 
håg.



--Men jag tror just att mina söner ha både håg och anlag för boken.



--Det tror jag också--Walter och Haqvin. Men vad den här Karl beträffar , 
om det gällt hans liv , skulle Börje icke kunnat låta bli att begagna detta 
halvt föraktfulla uttryckssätt , kan pappa verkligen tro att det är hågen 
för själva studierna , som driver honom?--jag menar att han läser , bara för 
att få veta något? Och tror pappa att han har större anlag att bli läkare 
än t. ex. smed eller garvare?



--Du tror väl inte att jag låtit honom ta studentexamen för att bli smed 
eller garvare!



--Nej--det skulle inte ha anseende nog , det. Men hur fort tror pappa han 
kan bli läkare , på det sätt han sköter sina studier? Och vad kan det komma 
att kosta?



--Låt oss i Guds namn tala om något annat!



--Som pappa vill.



Det uppstod en stunds tystnad. Den människan var värre att handskas med än 
herr Björk någonsin trott.



Marianne satt och såg ned på sitt arbete , men höll på att gråta , fru Björk 
stickade med nervös brådska. Hon såg ut som vanligt , men hade två röda 
fläckar på kinderna.



Börje gick fram till fönstret och ställde sig att se på regnet , som 
fortfor att plaska ned därute.



--Men vi kommo ifrån vårt ämne , återtog den gamle , med övervinnande av 
sin motvilja; vill du ge mig ditt namn?



Börje vände sig om för att icke vara oartig , men stod kvar vid fönstret 
med ryggen åt dagern.



--Jag har aldrig brukat gå i borgen , sade han lugnt , och jag skulle inte 
vilja göra det , utan på det enda villkoret , att pappa ville förtro 
mig hela sin ställning och att jag såge någon möjlighet att reda den.



Kamrern harskade sig. Han förvred sin min ett ögonblick , som om man stänkt 
honom någonting i ansiktet. Vilken ton! Han ämnade sannerligen tillvälla 
sig ett slags förmynderskap , denne bondpatron , denne------ Nej , det 
gränsade till oförskämdhet.



--Min ställning reder sig nog , när jag bara blir av med växlarna. Med ett 
amorteringslån är det hjälpt.



--Pappa kommer att ta nya växlar , ty pojkarna kosta för mycket , och 
skulden måste växa på alla kanter. Det är inte rätt , att vänja pojkarna 
vid att få allting till skänks , utan det ringaste besvär. De lära sig 
varken vad arbete eller penningar äro värda. Och dessutom är hela 
förfaringssättet skevt. Pappa , som egentligen icke gjort skulderna , skall 
ensam påtaga sig dem , ställningen måste under en så onaturlig tyngd ramla 
över ända , fordringsägarna bli lidande därpå och de egentliga gäldenärerna 
gå fria som om hela saken icke rörde dem , därför att de kastat sina 
förpliktelser över på pappa. Det är att förtaga dem varje känsla av 
självansvarighet. Nej , lär dem att inskränka sig , att arbeta och att 
själva svara för sitt.



--Inskränka sig? Du menar leva på halvportioner eller--



--Hå , jag har hört att Walter denna sista termin lagt sig till med 
dubblett. Kan inte en sådan pojke ha nog med ett rum!



--Det är en sak , som ingen har rätt att lägga sig i. Walter ger lektioner , 
och det är han själv som betalar hyran för det ena rummet.



--Hans lektionsinkomster kunde nog behövas ändå. Ja , och så är det Karl. 
Ger han också lektioner?



--Nej.



--Det visste jag nog! Tro inte han tar till arbete så länge det finns 
någon utväg för honom att slippa! Det är först när han inte längre kan få 
god mat gratis , som han hugger i.



--Men du begär väl inte att han skall gå ut och gropa heller?



--Jag begär att han skall tänka på att pappa inte kan försörja honom 
längre. Jag hade en bekant , som så gott som underhöll sig själv i Lund , 
och det ända sedan han satt i sjätte klass. Det var ändå en klen pojke , 
som kanske behövt att spara sig.



Det kom en vekhet i Börjes röst , när han tänkte på Pål.



--För resten kommer jag in till staden en av dagarna och då kunna vi talas 
närmare vid , tillade Börje.

När han en stund därefter blev ensam med Marianne , gick han fram 
till henne.



--Gråt inte , sade han milt , det skulle ha kommit förr eller senare. Ni ha 
levat som om er far vore en rik man , och sådant hämnar sig. Jag är viss om 
att han har en förfärlig skuld att balansera.



--Men Börje , du som har så god råd , du måtte väl kunna hjälpa honom !



--Aldrig med förbundna ögon , och aldrig med bundna händer.



--Men du kan väl tänka att det skall vara obehagligt för pappa att skola 
ställas till svars av dig. Och vad skulle det vara för dig att visa honom 
den smula förtroende att skriva på; inte låter han dig förlora något.



--Marianne , mina affärer får du inte lägga dig i.



Det kom strävt. Det var första gången Marianne kände bristen på 
gemensamhet falla tillbaka på henne själv. "Mina" , hette det. Hon stod 
utanför hans affärer som utanför hans arbete.



Det var en förödmjukelse , som om han förebrått henne bristen på 
förmögenhet , och han hade sårat henne i det allra ömtåligaste. Hon 
upphörde med ens att gråta , men hela kvällen talade hon icke till honom.



Även under de närmaste dagarna efter det hennes familj lämnat Tomtö var 
hon mulen , utan att detta syntes göra intryck på Börje.



Hon hade trott att han skulle komma och be om förlåtelse , men det hördes 
ej av.



Följande söndag reste han in till staden. Marianne kunde förstå att han 
haft någon affärsuppgörelse med fadern , och hon brann av otålighet att få 
veta hur den utfallit , men Börje sade ingenting om det , han framförde 
hälsningar från hemmet och var vänlig som vanligt , men att någonting varit 
i olag , det tycktes han icke ha en aning om. Och Marianne hade dock 
törstat efter en liten scen. Hon hade varit så säker på att den måste 
komma. Hon hade ju icke alls visat sin vanliga smeksamhet de sista 
dagarna. Och det föreföll henne rent av som en omöjlighet att Börje icke 
skulle sakna de ömhetsbetygelser , som blivit hennes dagliga bröd.



Hon hade sagt till sig själv , att när han kom hem från staden , då skulle 
det komma. Men det kom icke. Han hade icke att förtälja om någon storsint 
handling och han sade icke:--Marianne , jag kan inte leva utan din kärlek.



Han satte sig lugnt till bords och åt med aptit. Marianne satt och petade 
i maten och åt nästan ingenting. Naturligtvis var hon den förorättade 
makan , och hon visade det på det mest taktfulla sätt genom att vara 
tillbaka dragen , sårad i sitt innersta , ljuv i sorgsna leenden , men 
allt var som förspillt på denne ohjälplige. Han hade inte ringaste känsla 
för det. Marianne var indignerad , upprörd över en sådan likgiltighet. Men 
det värsta var att hon kände ett oemotståndligt behov att sluta fred , och 
att hon icke visste hur det skulle gå till med bibehållande av sin 
krigsära. Han såg rent av ut som om han kunde låta detta fortfara både 
dagar och veckor. Hon vände hundra olika anfallsplaner i sitt huvud , hon 
måste tvinga fästningen att kapitulera. Men ack , allt skulle studsa 
maktlöst tillbaka mot detta avskyvärda sinneslugn. Hon skulle haft lust 
att gråta högt och att stampa i golvet , men då skulle han bara gå sin väg 
utan att säga ett ord , det visste hon mycket väl.



När måltiden var slut , reste han sig och gick fram till fönstret , där han 
stod och såg ut på gården. I nästa ögonblick skulle han gå , det visste 
hon. Allting snurrade runt i hennes hjärna. Hon blygdes att förödmjuka sig 
och hon kände ett sådant oemotståndligt behov att bli smekt.



Med sin mjuka gång gick hon tveksamt fram till honom. Han stod alldeles 
orörlig , såg endast flyktigt åt sidan och såg ut på gården igen. Hon höll 
andedräkten och hon trodde säkert att han kunde höra huru hennes hjärta 
klappade. Hon trodde att hon skulle förgås av blygsel , men hon smög ändå 
upp sin arm helt sakta och lade den kring hans hals.



Han tycktes icke det ringaste överraskad--egenkära varelse som han 
var--utan vände sig helt lugnt om och tog henne om livet.



--Jaså , du har gått och harmats på mig i fyra dagar? sade han. Och så 
storskrattade hans ögon , och under skägget spelade den nedrigaste 
skälmaktighet. Hon kände sig så liten , så liten. Hon kände att han såg ned 
pa henne som på ett löjligt litet kryp. Men han måste ge sig , han skulle 
inte kunna stå emot. Och så lade hon sin andra arm också om hans hals och 
sa såg hon in i hans ansikte med sitt mest förföriska leende , och hon 
visste att hon hade mjuka , finhyllta läppar. Var det att stå emot !



--Det skall du inte bry dig om en annan gång , min unge lilla , för då får 
du bara dubbelt besvär , först att skapa dig ond och sen att göra dig god 
igen , sade han och strök henne gäckande över ansiktet , så att det fjuniga 
håret drogs ned över ögonen och hon måste stryka det undan med handen för 
att kunna se. Hon visste icke alls vad hon skulle säga.



--Ja , och så kostar det på att slå om , och det måste du , fortfor han 
skrattande. Ser du nu , att det faller tillbaka på dig själv när du går och 
är surmulen.



Och hela tiden var hon bara rädd att han skulle gå , men det gjorde han 
inte , utan när hon nu såg så frestande ut , så 
böjde han sig verkligen ned och kysste henne.



Marianne hade känt en sådan vantrevnad under de dagar hon genom trumpenhet 
sökte tvinga Börje till avbön , och i denna omgivning , där hon icke hade en 
människa utom honom att meddela sig med , blev långtråkigheten under sådana 
förhållanden så överhandtagande , att hon nu var nöjd att få freden 
undertecknad på vad villkor som helst. Att icke allenast avsäga sig den 
smula förströelse som kunde ligga i ett smeksamt koketteris små 
omväxlingar , utan till på köpet få se att han med det orubbligaste 
sinneslugn fördrog den kallsinnighetens faste- och prövotid hon behagat 
ådöma honom , det översteg hennes krafter. Därför var hon glad att låta 
hans tystnad angående faderns affärer passera oanmärkt. Hon kände redan 
att ett försök att tvinga honom skulle vålla henne hemliga förödmjukelser 
i alldeles samma mån som det visade sig utan verkan på honom.



Men hade hon under försoningens glädje drömt sig till att de första 
tiderna av deras äktenskap kunde leva upp , så kom hon inom några dagar 
till insikt om att detta var en villfarelse.



Gårdens skötsel , kommunala ärenden och mycket annat tog Börjes tid så 
fullt i anspråk , att han endast hade måltidstimmarna och sina aftnar för 
Mariannes räkning. Aftnarna måste hon dessutom dela med tidningarna. Och 
nu var hon trött att som en bogserångare söka draga honom in i den gamla 
förälskelsen. Han åt , han sov , han skrattade , skämtade smått och smekte 
Sin hustru , allt med samma glada tillfredsställelse , som om det icke 
funnits det ringaste i världen , som han saknade eller åtrådde. Denna 
orubbliga belåtenhet irriterade Marianne och hon kände en tillväxande 
ringaktning för denna frånvaro av missnöje. Enformigheten hängde vid 
hennes fingrar värre än lim , dagarna kröpo framåt så sakta att det var en 
ändlöshet från middagen och till aftonen , men han märkte ingenting; han 
märkte inte att de bodde i en öken och att hela världen höll på att falla 
i sömn omkring dem. Tvärtom , hon kunde se honom skynda åstad därute på 
gården , med käppen i handen , Fogg i hälarna och en min , så vaket 
intresserad , som hade han det mest underhållande tidsfördriv i sina 
tankar , då hon var så led åt sin eviga knyppling och dessa avskyvärda 
antimakasser , att hon icke visste vart hon skulle ta vägen. Allt detta 
harmade henne som någonting oförnuftigt , oresonligt. Om han insett hur 
tråkigt de hade det , tyckte hon det skulle varit drägligare , men han var 
belåten , alltid belåten. Han såg ut som om han tyckte att allt detta var 
roligt.

Detta kunde icke vara annat än den mest häpnadsväckande 
andefattigdom och inskränkthet. Roligt? Det var så att man kunde dö av 
det!



Men han trodde naturligtvis att det inte fanns bättre till än att med 
långa stövlar vandra över krasande stubbåkrar eller mellan slamrande 
hästvagnar. Han trodde inte att livet hade högre intressen än 
provmjölkning och hästutfodring , och var det fråga om det som var vackert , 
så förstod han sig icke på annat än blanka nötkreatur och välryktade 
hästar. Hans ögon kunde lysa när han sade: Marianne , se bara på den kon , 
se , vilken läggning ! Vilket fint litet huvud! Och Marianne såg den 
grymmaste , dummaste best , som blängde på henne med förfärliga glosögon , så 
att hon kunnat springa och skrika , om det inte varit en skam att bli 
utskrattad. Men hon kom att avsky Börje , därför att han kunde säga att kor 
äro vackra. Hon vågade knappt ge sig utom en dörr , bara därför att hon 
fruktade att möta dem.



Det var med förundran hon tänkte på hur hon så länge kunnat blunda för hur 
inskränkt han var. Och hon såg tillbaka på sin egen blindhet med 
överlägsen medömkan. Hon hade bedömt honom felaktigt. Hon hade trott honom 
om så mycket , som han icke ägde. Men nu hade hon kommit till insikt av 
hans inre fattigdom. Hon förstod att han kunde leva år efter år i denna 
enformighet , utan att nedtryckas därav , emedan han icke ägde helnnes finare 
uppfattning och emedan hans sinne icke kände så rikt som hennes:



Ju högre liv , dess högre kval du röner.



Marianne hade inträtt i romanerotikens sista skede: hon var ensam och 
oförstådd.



8 Med den likgiltighet , som smugit sig in mellan Börje och 
Marianne , blandade sig för Marianne en underlig ångest. Hon fruktade att 
bli gammal. Hon hade aldrig förr tänkt på det. Men nu , varje gång hon såg 
sig i en spegel och njöt av att följa sitt ansiktes mjuka drag eller 
konturerna av den yppigt fylliga figuren , greps hela hennes själ av jubel 
över att vara ung , men denna njutning hade skärpts till ett girigt begär 
att mynta ut varje atom av denna ungdom till minnen för kommande dagar.



Hon kände med skrämmande klarhet att den fägring , som ännu ägde i behåll 
sin friskhet , var bestämd att vissna; varje dag den fanns till var endast 
ett närmande mot dess slut. Allt annat var intet vid sidan om detta stora , 
ödsliga medvetande om en ungdom som kunde räknas i minuter och som flydde 
. . . flydde ! Den var skyldig henne mycket mera--hela rikedomar ännu. Hon 
ville gripa dem--söka dem , finna dem ! Var--var ? Och hon flammade upp i 
feberaktig iver för att i nästa ögonblick sjunka ned till sin förra 
likgiltighet , med dess tunga sövande lugn.



Allt var gammalt nu , och att leva om detsamma skulle icke göra henne 
rikare än hon var.



Tiden rann henne mellan fingrarna lik soltorkad sand: långsamt , 
oavlåtligt , i dödande enformighet. Förr hade hon med stolthet känt det som 
vore hon skapad till en ständig ungdom , och med skadeglatt löje hade hon 
sett på alla dem , som i bedrövelse skredo över tjugutalet och in i den 
ålder , som ingen kvinna önskar sig till. Nu drogs hon själv allt närmare 
den fatala gränslinjen. Tre år--vad var det? De skulle glida undan med 
samma förfärande långsamma jämnhet. Och vad skulle hon äga som behållning 
av denna dyrbara , oersättliga tid?--Intet! Intet!



För att fylla tomheten och döva sin ångest hade Marianne en enda utväg: 
romanerna. I fantasien levde hon det liv som verkligheten icke unnade 
henne , och denna unga kvinna med det anspråkslöst blödiga sättet och som 
levde så skild ifrån världen utan att med sin hand vilja beröra vad som 
kunde stämplas som osedligt , bytte i själva verket om älskare lika ofta 
som hon bytte om bok , ty hon gjorde sig identisk med hjältinnan och 
sög romanernas erotik som ett barn suger sin tumme: gav det icke näring , 
så gav det dock ett slags tröst.



Så satt hon en dag framåt i september , uppkrupen i soffan och med fötterna 
dragna upp under sina kjolar. Eftermiddagsvärmen låg tung över rummet och 
lukten av heliotrop blandade sig i dess kvava luft.



Marianne hade tagit till en av sina älsklingsböcker , som hon läste omigen. 
Den passade så väl till hennes stämning. Den var så ljuvligt sorglig. Den 
var att riktigt smälta vid. Och så var den så moralisk att det kunde 
kännas rent av som en god gärning att läsa den. Det var att njuta av en 
kärlekshistoria med hela tillfredsställelsen av att vara ett helgon. 
Sådant visste Marianne att sätta pris på.



Och hon läste sin egen historia , tyckte hon:



Dick trycker mig än närmare till sitt breda bröst. Nattvinden suckar. 
Måhända vaggar han på sina vingar någon levnadstrött ande ditöver till det 
i fjärran belägna landet. Han kysser de nickande rosorna och viskar i våra 
öron mången svärmiskt ljuv saga , som vi varken akta på eller förstå.



--O Dick , mumlar jag , jag önskar till Gud , att jag finge dö nu. Aldrig , 
aldrig blir jag så lycklig mera.



Dick skälver i sina kraftiga lemmar.



--Tala inte om döden , min älskling!



Vilket hänförande språk! Nattvinden som vaggade , suckade och kysste! Dick 
som skalv i kraftiga lemmar! Allt detta betog Marianne.



Och vidare gick hon--alltjämt hon själv--i fantasien var det himmelskt 
skönt att fälla tårar vid den mest poetiska bland skilsmässor. Och sedan 
kom det mest änglalika av allt: det unga blomstret sjönk tillhopa , brutet , 
men ljuvligt ännu--naturligtvis , och med sina blomstertankar endast fyllda 
av Dick , den ridderlige Dick , med vilken man nog kunde få ha en liten 
kärleksintrig däruppe hos Gud Fader , sedan man härnere dött av sorg.



Marianne var så inne i historien att hon tyckte sig känna hur hon själv 
förflyktigades; genom så mycken idealitet borde man kunna bli riktigt 
genomskinligt förklarad , riktigt så att stenhjärtat kunde smälta därvid.



Skuld , fel , ansvar; handlingar och handlingars följder--det fanns icke 
där! Ödet var det , som det alltid är , när det gäller en fläckfri hjältinna 
och en tragisk upplösning. Och hon var fläckfri. Men hennes man , denne 
klumpige , godmodige . . .

Vad var detta för tankar?



Hon lyfte upp huvudet och såg omkring i rummet med ögon som sågo allting i 
en dimma , ovana vid allting annat än små svarta bokstäver. Hon räckte upp 
sina händer och strök håret från pannan. Det kändes varmt därinnanför , som 
om blodet stått stilla och endast jäst åt huvudet. Och därjämte erfor hon 
ett tryckande obehag likt en förebråelse , en dåsig känsla av äckel som 
efter ett rus , och en tomhet--en tomhet in i själen , som om livet icke 
längre orkade släpa sig fram , utan allt skulle dö av tvinsot.



Hon lade huvudet mot soffans karm och lät händerna sjunka ned i den 
uppslagna boken.



Något tänkande var det icke , men i hennes hjärna rörde sig dimmiga 
föreställningar , som arbetade för att ordna sig till en tanke. Kärnan i 
det hela var något av skam. Men hon värjde sig däremot.



Vad hade hon att förebrå sig? Boken var god , hela dess anda var religiös. 
Där fanns icke ett orent ord , icke en tanke som var grov.



Nej , nu visste hon! Boken hade ingen skuld. Men hon var led vid livet , ty 
hon var olycklig. Hon ville dö som ett blomster , också hon; ty ingen 
förstod henne. Ingen--ingen!



Utan en snyftning runno hennes tårar , runno endast av sysslolöshet , runno 
för det de icke hade annat att göra.



Icke ens vagnsbullret på gården kunde rycka upp henne. Om det också vore 
främmande , skulle det icke vara till någon glädje. Hon hatade sina 
grannfruar; att sällskapa med dem och bli förlägen vid alla närgångna 
frågor om pigor och vävnad , mjölkavkastning och trädgårdsskötsel , det var 
ännu värre än att sitta ensam och vara oförstådd.



Men steg hördes genom rummen , in genom matsalen. Häftiga steg , och dörren 
rycktes upp. Hon stirrade på Börje.



Hans ansikte var blekt , men ur ögonen lyste glädje och häpenhet , han drog 
efter andan och famlade efter ord. Slutligen fick han det fram:



--Pål är kommen!



Det var som om rösten sviktat under sammanhopat jubel.



--Pål , upprepade han enträget , då Marianne icke tycktes förstå.



--Vad för en Pål?



--Men Marianne! Det lät förebrående som om hon vägrat att känna igen honom 
själv. Hur var det möjligt att hon kunde förbli känslolös inför denna 
glädje ! Det kunde han icke förstå.



Marianne hade rest sig och såg på honom med vidöppna , förväntnings 
fulla ögon. Denna lugna människas måttlösa fröjd hade någonting 
gripande med sig.



--Har du glömt vad jag berättade dig om Pål Sandell?



--A , sammetsblusen !



--Han själv.



Börje fick tag i hennes hand , och utan att låta henne kasta en blick i 
spegeln drog han henne med sig genom matrummet ut i förmaket. Hon kom 
skrattande , rufsig i håret och med våta ögon.



Vid bordet stod en ung herre--eller man skulle kanske säga ett barn , som 
skjutit för raskt i vädret , så litet manligt fanns det hos honom.



--Här ser du min hustru.



Marianne kände sig förlägen. Han såg förskräckligt fin ut , och han var 
icke något barn. Hon var allt en smula vårdslös i sin klädsel; och det var 
dumt.



--Välkommen. Så snällt att ni sökte upp oss !



Hans hand kändes fin som en av hennes. Hela människan påminde om en ödla; 
den mjuka , smala kroppen; de långsträckta händerna; denna breda mun; men 
framför allt hans ögon: halvslutna , stora , glänsande bruna. De tindrade 
mot dagern som en smal strimma--en simmande mörkbrun glans , mellan 
skuggningen av svarta ögonhår.



Det var ett blekt , tunt ansikte , med en hy som syntes genomskinligt fin: 
en hög panna , där ådrorna skymtade under huden--en egendomligt naken 
panna , som man finner den hos dem som börjat bli skalliga.



Det svarta håret var glest , kammat ned i pannan och kortklippt. Överläppen 
skuggades av ett tunt , krusigt fjun , och munnen hade smala saftröda 
läppar , liknande två långa penseldrag.



Han var klädd i en onaturligt lång rock , knäppt ända upp till hakan; och 
den kom det smärta , smidigt kraftlösa hos hans figur att ännu mer falla i 
ögonen. Han försvann i denna rock , vars ärmar hängde ut på händerna.



--Jag kan knappt fatta att Börje är gift. Han hade en vek stämma , som även 
i dessa likgiltiga ord lade en sorgsen timbre , och han talade med en 
obestämd liten brytning , vilket åt allt vad han sade gav ett egendomligt 
behag. Jag hade inte den ringaste aning om hans giftermål , när jag kom 
hem. Det var hans mor som sade mig det . . . Och jag , som kommit för att 
göra anspråk på alla mina gamla rättigheter över honom !



--Rättigheter? Jo , Börje , det här låter ljust för mig!



Alla hade tagit plats.

--För all del , rusta er inte till strid , 
skrattade främlingen , jag föreslår en fredlig liten delning. Att ni tar 
honom alldeles ifrån mig skall jag aldrig tillåta.



--Vi skola se till vad som är att göra.



--Ja , och bland fredsvillkoren inskjuter jag , att ni skall försöka tycka 
sa lite illa om mig som möjligt. Ty vem vet hur det skulle kunna gå om 
stormakten Börje kom under ett visst diplomatiskt litet tryck.



--Elakheter mitt under fredsunderhandlingarna ! Ni är då ingen diplomat , 
ni !



--Vi få se. Så litet illa som möjligt--således.Är det överenskommet?



--Så bra som möjligt. Ja. De skakade skrattande hand med varandra , medan 
Börje satt och myste i sitt svarta skägg.



--Det är märkvärdigt , Pål; jag tycker du ser yngre ut än när jag såg dig 
sist , sade han.



--Ja. Jag måtte ha kommit över något Idunas äpple utan att ha en aning om 
det. Människor gissa på tjugu , högst tjuguett.--Det är verkligen 
oförtjänt att jag ser så barnslig ut.



Han knep ihop ögonen , så att den blanka randen blev ännu smalare , och på 
ömse sidor om munnen drog det sig två nålfina drag.--Drag som hos en 
kvinna skulle säga att ungdomen var förbi.



--Din mor bad hälsa dig , Börje. Jag reste direkt och sökte upp henne , ty 
var du fanns kunde jag ju inte veta.



--Har du . . . har du inte din hustru med dig?



--Hon dog för två år sen.



Det uppstod en beklagande paus.



--Har du inte brukat skriva till någon härhemma?



--Inte sedan mor dog.



--Inte till någon av dina Lundakamrater?



--Nej , inte en enda. Man får så olika intressen , man driver så långt ifrån 
varandra. De skulle inte förstå mig och jag inte dem.



--Men att du ändå sökte upp mig? Vi ha naturligtvis också drivit ifrån 
varandra! Börje sökte återhålla den tillfredsställelse , som spred sig över 
hans ansikte; han ville se anspråkslös ut.



---Med dig var det en annan sak. För oss kommer det inte an på 
intellektuell samstämmighet. Vi ha vuxit ihop från barndomen. Vi äro 
invävda i varandras allra outplånligaste minnen. Ingen av oss kan tänka på 
de gamla tiderna utan att minnas den andre. Dessutom har det alltid varit 
ge nom olikheten vi dragits till varandra; det är kompletteringens 
lag , det. Men att skriva brev kunde aldrig för oss bli en ersättning för 
det personliga sammanträffandet , därför skrev jag inte. Men många gånger 
har jag längtat. Det tror jag aldrig att du har. Det kom i hans ögon ett 
uttryck som fanns där ofta: ironi eller vemod , det var omöjligt att avgöra 
vilketdera.



--Längtat? Nej , det har jag inte. Men nog har jag tänkt på dig.



--Nej , du kan inte längta. Du är alltid fullt belåten med det du har. Och 
jag kan aldrig få smak för annat än det jag inte har.



--Ja visst. Och så förtalar du aldrig någon annan än dig själv. Det säger 
jag dig , Marianne , tro aldrig att han är sådan som han diktar upp.



--Det vore mer skäl att du sökte inge din hustru lite förtroende för en 
gammal vän , än att så här utså misstro från början. Snälla fru Olsson , 
arbeta er till en smula sympati för mig , trots vad Börje kan hitta på att 
säga , ty nu--sedan ni olyckligtvis blivit hans hustru--är det rakt 
omöjligt för mig att betrakta er som en främling. Jag känner det som om 
ni borde vara invigd i våra förhållanden och som om jag kunde få tala lika 
mycket en bon camarade till er som till honom.



--Jag är alls inte främmande för er , och jag kan på sätt och vis säga , 
att jag känt er lika länge som jag känt Börje , ty det första han talade 
med mig om , det var om er.



De bruna ögonen blinkade till , som hade ett solsken skurit i dem för 
starkt.



--Gjorde han !--Gamle Börje , du är dig lik . . . kunde du genast tänka på 
mig?



Han räckte honom sin fina , långsträckta hand , som Börje klämde i sin.



--Vad min gjorde mor när hon fick se dig? sade Börje , angelägen att byta 
samtalsämne.



--Hon grät och kokte kaffe. Och så fick jag ägg och skinka till middagen. 
Det hoppade och fräste och smällde på järnet alldeles som i gamla dagar , 
och jag njöt av att känna den lukten igen , fast inte rådde jag med att äta 
stort av skinkan: man ändrar smak. Men eljest var allting som förr och det 
var bara tomt efter dig. Jag tyckte var minut att jag borde höra dig 
stampa i förstugan.



--Herre Gud , ja. Jag tycker också det är så roligt att komma hem , för mor 
bor kvar på gamla stället.



--Ja , men hemma i mors lilla ruckel var allting annorlunda. Nya människor 
. . . och i mors hage , som hon höll så putsad , där stack det upp nässlor 
och kardborrar i kanterna.--Du kan skratta , men det skar mig in i 
själen , det där med kardborrarna. Jag tyckte nästan att det var värre än 
att mor var död.



Börje hostade , och hostade omigen , som om något fastnat i halsen. Det 
skulle väl växa kardborrar och nässlor i hans mors hage också en gång , och 
det skulle . . .



--Jag ville att din mor skulle rest hit med , fortsatte Pål , men det kunde 
jag inte förmå henne till.



Börje blev så blossande röd , som om man ertappat honom på någon ogärning , 
men han svarade icke.



--För resten hade hon väv i gång. Det var hennes sällskap , sade hon , 
spinnrocken eller väven. Det var kläder till dig.



Börje såg fortfarande ut som det onda samvetet. Hans vän betraktade honom 
en smula nyfiket.



--Nå , fru Olsson , hur trivs ni på landet? sade han hastigt , då det märktes 
att Börje inte ville gå med på det ämne han slagit an.



--Åjo , så där. Men Börje är mycket ute , och då blir det allt något 
enformigt. Det är så förfärligt tyst. Annars trivs jag bra.



--Ja--jag kan tro att man tröttnar på det också. Men den sista tiden har 
jag längtat mig alldeles tokig bara efter tystnad och stillhet . . . Det 
måtte vara paradiset--tycker jag nu.



--Du skulle aldrig trivas på landet.



--Jag!--Jag skulle ha lust att gå i munkkåpa och sandaler , om det bara 
funnes ett stämningsfullt gammalt kloster för mig att disponera , ett 
gammalt näste med madonnabilder och svala gångar , och så en trädgård med 
cypresser.



--Ja , det kan du inte få här.



--Nå , men tystnad kan jag väl åtminstone få , och redan det är något. Det 
märks att man börjar bli gammal. För några år sen skulle jag tänkt helt 
annorlunda !



--Och det kommer inte att dröja länge innan du tänker så igen. Men var har 
du varit alla dessa fem åren?



--Dragit från trakt till trakt efter årstid och väderlek. Våren , det är 
Italien , vintern Paris , sommaren Alperna , hösten Rhen och ruiner--ja , och 
så en vinter på Korsika och en i Algier: min hustru hade bröstlidande.



Han repade upp det som en utanläxa.

--Vad ni måtte ha sett mycket ! inföll Marianne.



--Hå , världen är sig lik över allt. Det är ingen skillnad , man bara tycker 
så i början.



--Fy , ni är blaserad !



--Visst inte. Jag har ledsnat på att lyda ångvisslor och järnvägssignaler. 
Jag skulle tycka om att föra ett sådant liv som t. ex. ni härute--med mina 
böcker och mig själv. Det måtte vara en underlig ro över det. Jag skulle 
vilja försöka hur det känns.



--Tycker ni om böcker?



--Jag kan säga att jag lever på dem.



--Du borde ha lärt dig hela världen utantill nu , så mycket har du läst.



--Hå , man hinner aldrig med något; livet är för futtigt tilltaget: när man 
lever hinner man inte läsa , och när man läser hinner man inte leva. Jag 
har försökt fuska med båda sorterna , och det är ett fel.--Antingen helt 
bokmal eller helt människa.



--Prat!



--Har ni givit akt på hur uppfriskande det verkar när Börje säger det där: 
prat ! Det är som ett enda tag ur en kall dusch , det är att ovillkorligen 
bli nykter vid.--Jag har just undrat om du brukade säga det ännu , alldeles 
med den tonen.



--Det var för din räkning jag lärde mig säga det , och om det nu kom mer 
igen , så är det väl också din skull: det behövs , sade Börje skälmaktigt.



--Tja , jag blir nog alltid den jag är! Men du har blivit mera manlig. Jag 
skulle vilja säga att du blivit ännu mer Börje Olsson än du var . . . Fru 
Olsson , ska vi inte komma överens om att han är en bra vacker karl?



Marianne rodnade.



--Naturligtvis skall jag tycka att han är vacker. Det hör ju till mina 
plikter.



--Om jag vore kvinna , skulle jag tycka det i trots av alla plikter.



--Naturligtvis!



Börje slog sig riktigt på försmädlighet.



Pål skrattade och såg på honom:



--Eller kan du kanske neka till , att du är en riktig urtyp för en 
naturenlig uppfostran? Vore jag siare skulle jag säga att framtiden 
tillhör dig och dina gelikar. Gud , vad du måtte vara stark !



Han hade gått fram till Börje och lagt sina händer på hans axlar med ett 
litet forsök att skaka dem.

Börje lät honom hållas , med det överseende man har för ett vackert 
barns närgångenhet.



--Jag skall säga dig något , Börje , sade Pål i det han kastade sig på en 
stol , innan jag träffade din mor hade jag en så vacker plan.



--Vad då?



--Jo , jag hade alldeles säkert för mig att du skulle ha köpt dig en stor 
lantgård. Det var lika oundvikligt som att du skulle få skägg. Man kunde 
icke tänka sig dig utan dessa två attribut. Men jag trodde inte du skulle 
ha hunnit att bli gift ännu. Jag tänkte alltid: strunt , han blir inte 
färdig !



--Nåja , inte kunde det göra någon skillnad , om jag var gift eller ej ?



--Jo , ser du. jag hade tänkt att hyra mig in hos dig för hela vintern.



--In!



--Ja. Vet du jag känner mig som en gammal kappsäck , sen all världens 
järnvägs- och tulltjänstemän gett den sina törnar; den måste antingen 
lämnas i stillhet eller falla i stycken.



--Nåja , men varför kan du inte hyra in dig hos mig lika bra fast jag är 
gift !



Börje flög upp från stolen , men satte sig genast igen.



--Tycker du det!--Tredje man i ett bo med två turturduvor? Nej , det går 
inte.



--Turturduvutiden är slut för längesen; vi ha varit gifta ett helt år.



Pål såg på Marianne med en komiskt bekymrad blick.



--För mig må ni gärna stanna , svarade hon skrattande.



--Ja visst ja. Men intrång kommer jag att göra i alla fall. Hos en ungkarl 
skulle jag däremot blivit ett efterlängtat sällskap . . . Ni hör , att när 
jag gratulerar min vän , så är det icke utan sin lilla törntagg för mig 
själv. Och mor Ola Börjes hade visst ingen aning om vilken svår knäck hon 
gav den gamla kappsäcken , när hon talade om giftermålet.



--Jo , ni är just artig!



--Fru Olsson--det finns smärtor som göra en fullkomligt konsiderationslös 
. . . Jag hade gjort mig räkning på att kunna taga min Börje där jag 
ställt honom ifrån mig , och under tiden har ni snappat bort honom. Kan jag 
då vara artig?



--Ja. Ni kan säga att det nu finns ännu ett skäl för er att stanna , sedan 
behaget av hans sällskap blivit förökat med mitt.



--Bravo , Marianne !



--Locka mig inte: jag har ingen kraft att stå emot med.

--Jag skall säga dig en sak , fortsatte Börje , vi ha fyra gästrum , 
och om du inte tycker om dem , så har jag två stora rum nere i 
flygelbyggnaden , avsedda för mejeristen , men som det ingen mejerist finns , 
så stå rummen lediga.



--Att möblera själv? Hans ögon vidgades.



---Ja , och tapetsera med , om du har lust.



--Topp! Och jag får inreda allt efter mitt eget huvud?



--Naturligtvis. Det blir ju din egen kostnad.



--Bah , kostnaden! Den bryr jag mig inte om. Kan jag bara trivas.



--Det blir allt svårt för er , ni som är van vid stora världens omväxling 
och nöjen. Ni är van vid musik , teater , skön konst. Det skall bli 
förfärligt tomt för er. Här ha vi ingenting.



--Det är endast ro jag längtar efter , allt det andra bryr jag mig inte 
om.



Det kom så underligt tyst , alldeles olikt hans förra ton , som alltjämt 
haft någonting gäckande i själva sin sorgbundenhet.



Börje såg på honom. Det låg i allt , från det bleklagda ansiktet till 
händernas hållning och i den slappt hopsjunkna figuren , ett uttryck av 
uppgiven trötthet. Börje greps av medlidande. Han visste så väl hur detta 
nervösa temperament kunde strama upp den klena fysiken till det allra 
yttersta för att sedan med ens låta den sjunka tillhopa , som nu.



--Jag är glad att du kommit hit , jag tror att det skall göra dig gott , 
sade han med sin enkla hjärtliga välvilja.



Pål , som suttit och sett ned , lyfte blicken och såg på honom , och för 
första gången såg Marianne dessa ögon fullt öppna. Hon riktigt häpnade 
över dem , så vackra voro de med sin glänsande blåaktiga emalj och den 
bruna , sammetslena färgen. Dessa ögon dominerade hela den späda figuren , 
det smala hopklämda ansiktet , det var ögon som man icke mötte två på 
tusendet. Och ur dessa ögon , som annars skeptiskt kisade fram mellan 
ögonhåren med sin underligt liknöjda uppmärksamhet , ur dem lyste det nu 
den mest varmhjärtade entusiasm , då han med en nästan barnslig frimodighet 
räckte sin ena hand åt Börje och den andra åt Marianne.



Själva den oförbehållsamhet , varmed han kunde hängiva sig åt en sådan 
vekare stämning , talade om hur van han var att icke sträcka ut sin hand 
förgäves.



--Börje , jag hade ändå glömt hur mycket jag håller av dig! Ja , det var 
just hit jag borde komma.



9 Med en hysterisk kvinnas uppflammande iver kastade sig Pål 
över bosättningsbestyren. Allting skulle ske strax , nu genast , på 
ögonblicket !



Han talade icke om annat , tänkte icke på annat. Det var som behövde han 
kappas med sin egen olust , blåsa under utan uppehåll , om icke 
liknöjdheten skulle få insteg. Hela denna rörlighet och energi tycktes 
åstadkommas artificiellt. Det var som att kläcka kycklingar med ånga: blev 
det ett enda avsvalnande , så skulle allt gå om intet.



Tapetserare förskrevos från staden , möbler inköptes , och han reste själv 
till Köpenhamn för att anskaffa vad mer som behövdes. Med ett barns 
omåttlighet hopade han omkring sig allt vad han tyckte om. Också 
erfordrades det hela hans yppighet i smak och fantasi för att finna 
användning för alla dessa draperier , skärmar , kuddar och mattor , att nu 
icke tala om alla de konstföremål han samlat ihop under sina resor.



Under dessa bestyr var han idel älskvärdhet , icke mot värdfolket endast , 
utan mot alla som kommo i hans väg. Han hade icke varit tre dar på Tomtö , 
innan tjänstfolket avgudade honom , tack vare ett outtömligt förråd av goda 
ord och drickspenningar.



--Det är rent en vinst att komma hem , sade han , de äro nöjda med så litet. 
Det märktes att de inte fått vana att plocka turister.



I komisk stränghet höll han uppsikt över att varken Börje eller Marianne 
fingo kasta en blick in i hans bo innan det var färdigt , ty han ville 
riktigt njuta av deras överraskning samt så glänsande som möjligt visa dem 
vad han förstod under namnet komfort.



Om Pål Sandell kunde sägas äga någon religion , så bestod den i ett slags 
sjukligt uppdriven skönhetskult. Därför kände han sig knappt så djupt till 
talad av något annat verk som av Hamerlings Ahasver in Rom , ty denne Nero 
förstod han.

Som så mången annan religion hade även hans slutat med att--sedan 
dess ande slocknat--lämnat det tomma skalet i sin bekännares händer.



Pål hade aldrig kunnat konsten att tillbedja i ensamhet , och nu--sedan han 
ledsnat vid sina gudar--nu var det honom mer än någonsin ett behov att se 
dem tillbedda av andra. Det gav honom en reflex av hans forna jag; allt 
vad han hade kvar.



Det fanns hos honom ett slags medveten naivitet , en nödvändighet att-- 
utan att för det kunna ge sig helt åt något--för en tid få suspendera sin 
naturliga skepsis och ge sig hän i en stämning , trots medvetandet om dess 
kortvarighet. Därför klemade han med sina infall , och den entusiasm , han 
på detta sätt lyckades framkalla , var just så stor att den gav honom det 
mått av dämpad stimulus , som han behövde för att icke sjunka tillhopa.



Det var en dag i slutet av september som Pål vid middagsbordet sade:



--Mitt herrskap , gör mig den äran att i afton klockan halv sju komma ned i 
mitt lilla bo och dricka ett glas för mina husgudar.



Bjudningen antogs under skämt , och när man gått ifrån bordet , viskade 
Marianne till Börje:



--Låt oss göra honom den överraskningen att uppträda i stor toalett.



Påls snabba öron hade uppfångat viskningen. Han låtsade emellertid icke om 
någonting , vände sig endast bort med sitt mest ironiska löje. Det var 
honom klart , att den hemliga drivfjädern var Mariannes otålighet att få 
visa hur hon förstod att kläda sig , och påfundet att låta det gälla som 
ett skämt samt få Börje att gå in därpå var endast en förevändning , bakom 
vilken hon sökte förskansa sig.--Jaså , hon ville imponera på honom-- 
europeen!--Han var en smula för rutinerad att icke genomskåda det.



Marianne hade svept in sig i sin vida kappa , medan de gingo över gården. 
Det var mörkt och blåsigt; genom de nedrullade gardinerna syntes ljussken.



När de kommit in i den lilla förstugan , skyndade sig Marianne att lossa 
kappan , som Börje hängde upp , i det Pål öppnade dörren.



Ett sken av färgade lampor strömmade emot dem , och Pål hade gått in på 
deras skämt genom att själv kläda sig i frack.



Man hälsade varandra med karikerad siratlighet och skrattade åt påfundet 
att ge det hela en så festlig prägel.



Marianne var klädd i samma dräkt som hon burit på Follmerska balen. Hon 
hade icke begagnat den sedan , och den var fullkomligt som ny. Det var 
också i medvetandet om hur väl den klädde henne som hon tagit den på; 
det skulle kanhända icke under hela vintern komma något annat 
tillfälle att visa den. Men hur det var , så smakade det hela för mycket av 
maskeradupptåg och för litet av verklig glädje; Marianne kände sig icke 
väl med sina nakna armar och bara hals. Och så fanns det något i Påls 
blick , när den med en hastig granskning strök från ovan till nedan , som 
obehagligt berörde henne likt en iskall hand. Hon kände att denna kyliga 
kännarblick ej skulle blunda för en enda av hennes ofullkomligheter. Den 
hade ingenting av viirme , ingenting av överseende , och det rann henne med 
ens i minnet , att hennes axlar voro för höga , hennes hållning för
självsvåldig , hennes tänder små och mörka , hennes hy för matt och hennes 
ögon röda i sina kanter. Han skulle komma att tänka på detta just nu , 
emedan hon exponerat sig som skönhet. Och hon kunde icke göra en rörelse , 
utan med en känsla av tvång: det var som såge hon sig själv , men genom en 
annans kalla , kritiska ögon. Fast hon fullföljde sin roll så gott hon 
kunde , visste hon dock hela tiden att den icke gav någon illusion.



Pål däremot var herre över situationen. Börje var också säker; han tog det 
hela på god tro.



Sedan man hälsat , besågos rummen.



Vad Marianne haft som sitt dunkelt sedda ideal , då hon inredde sin budoar , 
det var förverkligat här. Detta var det mest sybaritiskt inbjudande hon 
någonsin tänkt sig , men ingenting bjärt , ingenting som stack i ögonen; 
allt var dämpat , avrundat , taktfullt.



--Tror ni att mina husgudar kunna trivas här? sade Pål med sin mjuka , 
beslöjade röst.



--Jag kan inte säga er några komplimanger. De skulle ta sig så klumpigt ut 
emot allt detta. Men jag kan njuta av det som är vackert.



Det hade kommit en viss ödmjukhet i hennes sätt , och den hade ingenting 
gemensamt med den överlagda tillbakadragenhet , som var en av 
beståndsdelarna i hennes koketteri. Detta var en ofrivillig skygghet. Hon 
kände sig så underligt naiv inför denna människa. Det var som kunde denna 
trötta , likgiltiga blick se tvärt igenom henne och som låge alla hennes 
tankar blottade inför den. De hade ingenting att gömma sig bakom.



Börje märkte ej något. Han gick bredbent omkring och skärskådade allt. Då 
och då gjorde han en fråga , öppet och oförbehållsamt. Han var så säker på 
sig själv , så enkel och naturlig. I sitt eget bryderi kände Marianne detta 
lugn nästan som en överlägsenhet.



Det fanns ett par spanska akvareller , som Börje icke kunde se sig mätt på.

--Det är märkvärdigt , det är märkvärdigt , sade han beundrande , vem 
har ritat dem?



--Har jag inte lärt dig att man inte ritar med färg? skrattade Pål. Detta 
är ju akvarellmålning , och där ser du namnet.



--Jaså. Är det han som givit ut resebeskrivningarna?



--Ja.



--Det var intressant. Var har du köpt dem?



--I England.



Och så var det hela tiden; han ville ha reda på allt. Och det såg ut som 
om Pål fann ett verkligt nöje i att lämna honom besked. Marianne däremot 
gjorde inga frågor , hon fruktade att synas dum och okunnig.



Det fanns avgjutningar efter berömda skulpturverk , bronskärl efter 
romerska modeller , samt en mängd små lyxföremål.



--Minnen från mina resor.



--Det är alldeles som att gå på ett museum , sade Börje , det måtte vara 
märkvärdigt att ha sett så mycket.



--Hå , jag vet inte. Jag skulle önska att jag kunnat se det med din 
omedelbarhet; det hade varit en annan friskhet! . . . Var jag varit , har 
jag ju förföljts av denna fördömda självkontemplation , som förstör 
allting. Men sig själv blir man aldrig kvitt , sen man en gång fått sig på 
halsen . . . Ja , och så skulle jag haft lust att ha ditt oförstörda 
minne.--Fru Olsson , har ni givit akt på hurudant minne Börje har?



--Ja . . . jag vet inte. Jo , jag tror det är ovanligt gott.



--Gott? Det är alldeles för litet sagt. Att berätta honom något , det är 
att inrista det på stentavlor. Mitt är som vatten: det speglar allting och 
håller ingenting kvar.



Sedan man sett allt , slog man sig ned i den lilla salongen , som med sina 
kåsöser och länstolar , kuddar och mattor riktigt lockade till vila.



Glas och flaskor stodo till reds på bordet och Pål besörjde själv 
serveringen.



Börje satt och såg på honom , medan han lossade ståltråden. Sådana smala , 
vita händer ! De tycktes icke kunna äga den minsta kraft.



Det pärlade och fradgade i de klara champagneskålarna , vilka i själva sin 
form hade något av antik skönhet. Börje fäste sig särskilt vid dem. På en 
tavla föreställande ett romerskt gästabud hade han sett någonting liknande.



Den färgade belysningen , yppigheten , den underliga tystnad , som upp 
stod när samtalet ett ögonblick stannade av , allt verkade så starkt 
på Börje. Han tyckte att han måtte vara långt borta från Tomtö. Det hela 
var som en okänd doft han uppsög. Det var icke glädje , det var 
sorgbundenhet , som fick makt med honom.



Pål stod vid bordet och stödde sig med ena handen mot detsamma , under det 
han med den andra långsamt lyfte sitt glas och såg ned i dess snabba spel 
av stigande pärlor.



Lampskenet föll som ett kvällsskimmer över hans smala , bleka ansikte , med 
dess tunna läppar och liksom tuschbelagda ögonhår.



--Det finns ett ord , som jag tror att du inte förstår , Börje , sade han 
utan att se upp , och det är trötthet. Efter en het skördedag , när du varit 
i kläderna sen klockan fyra på morgonen och stuckit upp kärvar på skullen 
i kapp med en av dina drängar , då kan det nog hända , att du menat dig 
vara en smula trött. Icke mycket--förstås--men lite. Och du har kastat dig 
i din säng och somnat med ens. När du så vaknade nästa morgon , var du 
endast starkare än förr. Var det trötthet?--Det är ungefär som när man 
härhemma talar om orkan , för det vinden kan vifta en smula ibland; man 
känner namnet , men inte saken , därför brukar man namnet oriktigt. Vad du 
kallar trötthet är bara den härliga förmågan att samla ny kraft , ingenting 
annat. Det är den mest beundransvärda kropps- och själsjämvikt , allting 
avpassat av naturens mästarhand , ingenting förfuskat av medvetenheten. 
Tacka din gud , Börje!--om du har någon . . . Nej , du , det finns en 
trötthet av annat slag--vårt århundrades stora förbannelse--den jäktande 
nervösa tröttheten , vilken aldrig avlöses av vila , därför att den inte kan 
vila--därför att den mist förmågan till det. Tantalus kunde tala om den , 
han , och vi kulturmänniskor äro alla hans barn . . . Gripa , och gripa 
efter tomma intet , det är ingenting , så länge man tror att det är en 
verklighet. Men att gripa efter det tills alla lemmar domna , spänna sista 
kvarlevan av kraft--det ömkligaste lilla man har kvar--och gripa efter det 
ännu , medan man med fullaste klarhet vet , att det är tomhet alltsammans , 
det--Börje--det är någonting att tala om! . . . När man bara behövde kasta 
sig ned på stranden för att sova , och bara sova , men ändå inte kan förmå 
sig till det , utan griper ännu efter samma bedrägliga tomhet . . . 
svagare , svagare , men ännu i samma vanvettiga åtrå . . .



--Du talar i villa , Pål.



--Kära välsignade naturbarn! Pål skrattade med en klingande friskhet. Om 
du visste hur gott det gör mig att se dig! Tag bort den missnöjda 
minen och se glad ut. Jag bringar mina husgudar detta dryckoffer med 
den bön , att jag med fog måtte kunna skriva över min dörr: här vilar--



Han fyllde glasen så att skummet fräste. Skålen dracks.



--Så där! Man öppnar säkerhetsventilen för sin inneboende sentimentalitet 
en gång emellan , sade Pål , i det han kastade sig i en stol , men tro inte 
--ädla fru--att det finns menin , i allt vad jag säger , fast det låter en 
smula djupsinnigt. Börje behöver jag inte erinra om det; han känner mig.



Börje svarade ingenting , varken med eller mot. Han satt och såg på rummet 
omkring sig.



--Pål , jag har tänkt på en sak , sade han , lyx och överflöd och allt sådant 
där skräp förargar mig hos alla andra , men inte hos dig. Hur kan det vara? 
Det är som om jag tyckte att du skulle ha större rättigheter än andra 
människor. Sånt här , han sträckte ut handen , det är liksom om du vore född 
till det.



--Fru Olsson--en cigarrett? Jaså , inte det. Det är så trevligt , när damer 
röka. Nå , men du , Börje?--Ja , jag vet inte hur det kan komma sig. Jag 
förmodar det är från den tid du först gjorde min bekantskap; du har fått 
vänja dig vid att se mig olik de andra , fattigare eller rikare , allt som 
man tar det. Jag menar det var väl sammetsblusen som gjorde det , och mina 
magra kinder. Du lärde dig att unna mig mer än de andra.



Det kom ett så vackert , tillgivet uttryck i de bruna ögonen och han talade 
mycket lågt , som alltid , då han blev vek.



Så slog han plötsligt om och började berätta allt möjligt från sina resor , 
till Börjes omåttliga intresse.



Men hela tiden satt han och betraktade Marianne , icke närgånget , icke 
uppmärksamt ens , utan likgiltigt , som man utan att man tänker därpå sitter 
och ser på en tavla. Dessa mjälla armar och runda hals lämnade honom så 
oberörd som om hon varit av sten. Marianne fördömde i sitt inre denna 
klänning , för det den icke förstod att skyla henne inför dessa medvetna , 
blanka ögon , med deras nyktra förståndsskärpa , vilken tvingade henne att 
blygas över motiv , dem hon icke ens tillstått för sig själv. Hon kände sig 
formligen nedtyngd av medvetandet om , att han med ett slags 
andrahandsintresse satt och gav akt på hur pass väl hon förstod att hålla 
god min.



I detta ögonblick avskydde hon honom.



Att fullkomligt dölja sin misstämning var henne nästan icke möjligt , men 
hon stred för att göra det och på så vis rädda de fattiga spillror av 
självförtroende , som missräkningen lämnat henne.

Plötsligt böjde värden sig fram emot henne , och 
i det ett leende glänste mellan de svarta ögonhåren , räckte han ut sin 
hand och sade med tonen hos ett bortskämt barn:



--Den solfjädern , om jag får be!



Det fanns sådana underligt snabba och ändå mjuka övergångar i hans sätt.



Marianne knäppte solfjädern ur gehänget och räckte honom den.



Han teg ett ögonblick och såg ned på sitt knä , där solfjädern låg , medan 
han sakta strök över den med sina smala fingrar , liksom för att låta 
känseln insuga plymgarnityrets mjukhet.



--Vilka underliga stämningar en sådan här småsak kan väcka , sade han med 
sin låga , smekande röst , som hade ett lydigt instruments hela bedårande 
själfullhet , han I givit akt på , vilken drömlik tjusning det ligger i att 
ett minne stryker en förbi?--inte så att man tänker på någonting bestämt 
eller ser en viss scen , men så att det hela drager en förbi. Kierkegaard 
säger: At erindre er ingenlunde identisk med åt huske. Om jag får begagna 
hans uttryckssätt , så skulle jag säga att jag har ett dåligt minne , men 
att jag har en sällsynt förmåga att genom tillfälligheter låta mig erinras 
om sådant som jag längesedan glömt . . . Men säg , ligger det inte ett 
förunderligt behag just i det? . . . Det är vanligtvis en obetydlighet som 
väcker en på det--ett rent av intet , men som genom sin stämning ger en 
tillbaka en förgången känslovärld. Bara för ett ögonblick , men förandligad 
--frigjord från allt grovt och tyngande. Det är endast en doft; en skugga 
av det som varit; jag skulle vilja säga det förgångnas själ , dess innersta 
mening . . . Han ni märkt det?



Han teg , men icke för att få svar , och ingen svarade.



--För mig äro dessa erinringar kärare än det som är. När jag minst väntar 
dem , då komma de smygande; de glida förbi som laternamagica bilder på en 
vägg , och jag känner någonting smekande milt. Tanke är det inte , det är 
snarare en sinnenas melankoli. Den är så underligt sammanvävd av det jag 
ägt och det jag saknar , av överflöd och av brist . . . Jag tror att den 
för mig är mera värd än en glädje. En glädje är för osammansatt: jag har 
ingen emottaglighet för den.



Marianne drog sina andetag djupare än förut , och för sitt liv skulle hon 
icke velat se upp. Denna röst , denna röst !



Så är det att höra en välkänd melodi , utan att minnas var man har den 
ifrån.

--Ha , ha , ha! Vad jag skulle skratta , om jag träffade på någon lika 
sentimental som jag själv! Han kastade huvudet tillbaka och skrattade med 
det tysta skratt , som var hans vanliga.



--Jag har en stor faiblesse för solfjädrar , han slog upp den med en övad 
rörelse och såg ned på den , solfjädern är egentligen det enda jag avundas 
kvinnorna. I en karls hand tar den sig aldrig ut; det är som med armband: 
man blir en narr . . . Tack . . . Det är obegripligt hur mycken 
intelligens som kan gömmas i en solfjäder; nästan mera än i ett huvud-- 
ibland.



Han lämnade solfjädern tillbaka med en artig bugning men med en sarkasm 
kring de nervösa mungiporna.



--Känn sådan egendomlig mjukhet , han strök med sin hand i luften som om 
han ännu känt den glida fram över fjäderklädnaden , det påminner mig om 
någon som jag aldrig skall se mer. Jag tycker att jag hör ett par mjuka 
skor emot mattan. Han tillslöt ögonen. Om ett år skall jag kanske minnas 
denna kväll på samma sätt; jag menar med något av en stämning , som nu 
ligger i sin puppa , och som först när verkligheten icke mer finns till får 
sina vingar. Då skall jag minnas det här lilla boet. Han såg sig omkring. 
Egentligen är det vackert i kväll. Är det inte?



--Mycket vackert. Marianne talade entonigt och såg ned på sin solfjäder. 
Detta skygga tillbakadragna uttryck gav någonting barnsligt ungt åt hennes 
outvecklade drag; hon var nästan vacker nu , då hon led av att känna sig 
ful.



--Du borde gifta om dig , Pål , sade Börje , det är ju längesen din hustru 
dog , och det är inte nyttigt för dig att gå så där som en enstöring.



--Jag är inte anlagd för erotik just nu.



Det var en torr försmädlighet , som icke ens vårdade sig om att vara 
spetsig , endast liknöjd. Marianne kände sig till mods som inför en elak 
gammal gubbe.



--Man talar också om skiljas , härhemma , när man säger varandra farväl , 
sade han , som om allt det mellanliggande icke blivit yttrat , utan han 
fortsatte sitt första resonemang. Ba , vad är det , att skiljas i Eslöv och 
kan hända se varandra igen i Stockholm? Man vet att man åtminstone kan 
träffas igen , att man kan meddela sig med varandra , finna varandra--om man 
vill. Men på kontinenten . . . ! Som sträckfåglar komma de dragande från 
östan och västan , känna i denna främmande fågel igen en av sitt släkte , 
finna varandra som efter en lång skilsmässa , med förstående , med glädje . 
. .

Och när man säger farväl , vet man att man aldrig mer skall se detta 
ansikte eller höra denna röst , och det faller över en som en ångest , den 
första gången--en stor , öde tomhet. Men man vänjer sig. Lär sig så 
småningom att säga farväl , så , som man säger det därute. Och för varje 
gång känner man det mindre. Man inser att det måste så vara , där livet 
leves i stort.



--Jag skulle inte tycka om det , sade Börje.



--Du skulle vänja dig , om du levde mitt liv.



--Det vill jag inte.



Det blev en stunds tystnad. Pål såg ut som om han talat utan att ha gjort 
sig förstådd--en smula misslynt , men ohågad att göra sig mera besvär.



Plötsligt såg han upp med en livlig blick:



--Något som man hos oss för litet lärt sig uppskatta , det är flirtation.



--Vad menar du med flirtation? sade Börje.



--Nu sätter du mig på det hala: svenskan har egentligen intet motsvarande 
ord.



--Menar du kurtis?



--Ett så tungt ord för ett begrepp så subtilt! Skjut så gärna en kolibri 
med kanon.



--Man kallar det att slå sig ut , det kommer saken närmare , sade Marianne , 
som drog på mun. Här var hon hemma: i missromanerna visste man vad som 
menas med flirtation.



--Det uttrycket är så infamt kälkborgerligt , invände Pål med en grimas , 
nej , ge mig ett ord för någonting fladdrande lätt , något som glänser i 
solen och försvinner , något som man aldrig tänker på att taga och 
fasthålla. Han höll handen stillastående ut i luften med en vibrerande 
rörelse och såg fram under pannan med en blick , som hade han i tomma 
rummet fixerat det uttryck han sökte. Det är intelligensens överlägsna lek 
med det som duperar medelmåttan , det är något som fyller stunden utan att 
ge den tyngd . . . Det är ett intet , men som förnyas med vart ögonblick. 
Den som inte vet vad flirtation är , känner heller inte kvinnorna.



--Jag kallar det kurtis , i alla fall , sade Börje istadigt.



--Å nej , nej , nej ! Du vill göra det hela till någonting för påtagligt . . 
. handgripligt. Men det finns ju så mycket annat , som du inte kan ta och 
inte fånga. Tänk dig bara att du sutte instängd i ett stort , alldeles 
kolmörkt rum. Du ser ingenting--endast svarta mörkret. Men den smalaste 
lilla fogning på dörren kan vara nog , och det slipper in en strimma av 
sol. Svävande i tomheten , utan fäste. Och den strimman suger 
blicken till sig. Du sitter och stirrar in i den. Och så med ens blir du 
det varse ! Det dansar därinne , det sjunker och stiger , det är endast små 
solgrand--dammkorn-- men aldrig har du sett diamanter med så spelande 
färger som de , och det är som en hel liten lekande värld. Du gläder dig åt 
den , men ta den kan du inte , och inte heller tror du att den är någonting 
. . . Ett tidsfördriv i din ensamhet , ett skiftande ingenting--flirtation 
!



--Ja , som fint folk ha att roa sig med , när de äro för fina att arbeta. 
Det har intet värde!



--Skummet på champagnen har heller intet värde , och ändå dricker man den 
inte , när den står duven och död. Livet behöver också pärlor och skum.



--För fint folk , ja. Det låg som ett agg i Börjes röst.



--Hå. Men det kommer månget olämpligt äktenskap till stånd , bara därför 
att man inte vill förstå att flirtation är ett sällskapsnöje likaväl som 
krocket och pantlekar. Nej , bevars ! Härhemma döper man det högtravande 
till kärlek och gifter sig på det. Dumheter !



--Vad f-n skall man gifta sig på? Nu var Börje förargad.



Pål lyfte på axlarna med en parisisk gest:--Kan du inte vara lugn , så vill 
jag inte tala med dig.



Börjes harm stred ett ögonblick mot godmodigheten.



--Ja , för dig måtte det där passa alldeles förbannat bra , 
sade han skrattande , det kan jag förstå.



Påls ögon lyste av skalkaktighet.



--Det är naturligtvis också därför jag förfäktar det.



Marianne skulle velat se upp; visa att hon förstått honom. Hon kände sig 
glad som om han funnit en av hennes egna tankar och givit den form. Men 
hon tordes icke--det fanns ju denna kalla blick , som sade att den mer än 
väl visste att hon gjort sig räkning på beundran för två vita armar och nu 
satt och kände sig besviken.



--Men det gör en andligen utfattig , sade Börje.



--Visst inte. Man får tiodubbelt , tjugudubbelt utbyte mot eljest. Genom 
vanan vid flirtation kunna till och med de medelmåttigaste kvinnor bli 
till viss grad spirituella. Så eggande verkar det på själslivet. Du kan 
inte tro vilken vakenhet man får av dessa små parader och utfall . . .



--Jag bryr mig inte om dig! Du kastar allting bort i gyckel , när jag talar 
allvar.

--Det var inte gyckel. Fram nu med vad du har att anföra som motskäl 
!



--Jo , jag ville bara säga det , att nog förstår jag att unga människor , som 
sluppit ut i världen , bli liksom föl på bete: hela livet är lek , tro de. 
Då blir man naturligtvis kär till höger och vänster. Det är alldeles som 
det skall vara , för ingen kan ha sån tur som att träffa på den rätta 
strax , och inte har man förstånd på att välja. Att då gå åstad och binda 
sig för hela livet , det vore en dumhet. Det där ha vi väl alla gått 
igenom , och det är ingenting att skämmas över. Han småskrattade och såg på 
Marianne. Men när man så träffar på en som man kan hålla riktigt av , så 
skall man slå till , och inte ha några griller om flirtation och allt det 
du talar om. För gör man det inte då , så är det som när man kommit över 
knuten på ett rep , sen halar det åstad så rasande lätt , att man inte kan 
hålla reda på hur långt man dalar ned. Och sen är det heller inte sagt att 
det kommer någon sådan där knut mer , som man kan hålla fast vid.



--Än sen ?



--Jo , sen man utminuterat sig i tusen små bitar , så kan man aldrig bli hel 
mer , och sen kan man inte hålla riktigt av någon , om man aldrig så gärna 
ville , utan man vill bara ha nytt och nytt. Och för var gång man får 
någonting nytt , blir det mera likt det man hade förut , och till slut är 
det gammalt alltihop. Och man bryr sig inte om att ha det , om de så 
kastade det efter en. Och så är man ensam , och så har allt det där liksom 
slitit upp en , och man bara driver hit och dit som en styreslös 
skuta.--Ja , inte vet jag , hur det är med den flygande holländaren , men jag 
tycker han måtte vara någonting i den vägen. Akta dig bara , du !



Börje skrattade helt skälmaktigt , och även den andre kom till att le , när 
han såg in i de ljusa , gladlynta ögonen , som syntes så nöjda med hela 
världen.



--Ja , fru Olsson , sådana äro vi: disputera dag ut och dag in , men bara bli 
dess bättre vänner för det.--Men inbilla dig bara inte att du överbevisat 
mig !



Det var nu tid att gå upp till kvällsmaten.



Så fort Marianne uppnått huvudbyggnaden , skyndade hon in till sig för att 
utbyta den förhatliga klänningen mot sin vardagsdräkt. Hon kände att hon 
genom sitt felgrepp låtit sig sjunka så djupt i Påls ögon , att det 
behövdes långa ansträngningar för att taga upp det igen , och så svår var 
den stöt hennes självtillit tagit , att hon nästan inbillade sig kunna se 
huru hon började bli gammal. Men det gjorde detsamma , han skulle i 
alla fall få betrakta henne med andra ögon än som en förolyckad kokett. 
Det lovade hon sig. Han skulle se att han ännu icke kände Marianne Björk. 
Hon skulle tvinga honom att i sitt sinne be om förlåtelse för denna afton.



Medan hon fortgick i denna tankegång , hade hon bytt om dräkt. Hon tog på 
sig ett litet förkläde; mot den mörka klänningen såg det enkelt och 
anspråkslöst ut. Han skulle se att det andra varit ett skämt -- att hon 
icke velat imponera på honom , icke sökt hans beundran.



Hon ordnade sitt tunna hår , som ringlade sig dunfint kring panna och hals , 
hon såg sig i spegeln och var ännu en gång säker på att det var ett ungt 
ansikte hon såg där , med mjuka våglinjer och barnsliga drag.



Han skulle se , denne blaserade herre ! att hon icke behövde lägga ut 
snaror för honom och att hon icke kände sig besviken i något.



Den kvällen var hon vänligare mot Börje än hon varit på länge , och när han 
senare på kvällen sade henne god natt , höll hon honom kvar för att få 
språka om Pål. Kanhända kände han honom bättre än hon , fast de icke sett 
varandra på så länge. Och i vilket fall som helst kunde hon inte låta bli: 
hon måste få ett tillfälle att tala om honom.



Så vidrörde hon hans besynnerliga uppförande under aftonen.



--Du , Börje , hurudan är han egentligen? Hon sade det så alldeles 
likgiltigt , som bara för att ha någonting att säga.



--Jo , det skall jag säga dig: han är tillgjord. Det är fruntimmernas 
skull; de ha alltid varit tokiga med honom , och så har han blivit sådan. 
Han är inte nöjd längre än man ser på honom. Men det går nog över när han 
blir van vid dig. I början kan han naturligtvis inte låta bli den gamla 
komedien , men låtsa bara om ingenting , så går det över.



10



Marianne hade varit utan alla husliga intressen. Hon gick till bords när 
det var serverat , men brydde sig varken om dukning eller matlagning. Ett 
indolent lugn var det högsta hon eftertraktade , och hennes första 
prydlighetshunger hade domnat av.



Men efter den aftonen i Påls rum började en fortgående förändring. Hennes 
självkänsla hade blivit till det yttersta sårbar för allt som kunde inge 
Pål en sämre tanke om henne , och hon upptäckte nu att hon stod under en 
ständig och tyst censur. Om hon därför såg honom vid bordet så oförmärkt 
med servetten avtorka en fläck på sitt glas , eller om duktyget icke var 
väl manglat eller kuverten väl lagda , då träffade det henne som en 
förebråelse , ty hon visste att det var henne han gjorde ansvarig därför.



Det fanns hos Marianne , när hon ville behaga , en alldeles omsnärjande 
förmåga att smyga sig in i andra människors tycken och vanor , och då hon 
nu drevs av ett girigt begär att skaffa sig upprättelse av Pål , dröjde det 
ej länge innan hon utspejat hans minsta små svagheter.



Hon blev omtänksam och påpasslig , hennes blick skärptes för allt som kunde 
öka trevnaden , och intet av vad hon gjorde för att främja den blev 
lönlöst , ty utan att han någonsin yttrade ett ord därom , kände hon det som 
om Pål tackat henne för varje liten uppmärksamhet.



Långa stunder kunde hon se honom sitta försjunken i en bladväxts nyanser 
eller i en höstbuketts djupa färger , som om han uppsugit dem genom sina 
blanka , halvslutna ögon.



Hans näsborrar kunde vidga sig vid åsynen av ett läckert middagsbord , och 
det var honom icke likgiltigt ur vad slags kopp han smuttade sitt kaffe 
eller ur vilket glas han tog sig en dryck vatten. Ett oförsiktigt slammer 
vid måltiden kunde göra honom nervös , så att han vred sig , och en vacker 
belysning över Mariannes li]la rum kunde sätta honom i stämning , så att 
han blev som en annan människa. Han var känslig som en gaslaga och 
hans finslipade epikurism sträckte sig till det minsta som till det 
största. Därför låg det i Mariannes tysta omsorger en vila för honom; hon 
förekom hans önskningar och avlägsnade alla obehag. Han var tacksam 
därför , och ibland kunde hans sätt emot henne antaga en mjukhet , som 
erinrade om ett sjukt barns blödiga sinne.



Missromanerna hade alldeles fallit i onåd , om detta nu kom av att Pål så 
obarmhärtigt nedgjorde dem , eller om hon icke behövde dem mera. Läste hon 
någon gång , så var det franska böcker , som hon lånade av Pål: Bourget , 
Baudelaire , Maupassant och Flaubert. Han hade åtagit sig att utbilda 
hennes litterära smak , vilken han fann under all kritik. Böjligheten i 
hennes lynne kom fram även här , och han kunde aldrig tänka sig en mera 
emottaglig lärjunge.



Som Börje var mycket upptagen , fingo Pål och Marianne som oftast sällskapa 
med varandra ensamma , och sedan den första kyla , som efter 
invigningsaftonen kommit över Marianne , givit vika igen , blev det mellan 
dem till en lugn förtrolighet. Deras stämnings- och känsloliv hade mycket 
gemensamt , endast att hans alltid var mera utpräglat än hennes. De tyckte 
därför om att sitta och jämföra sina intryck , lösgöra dem ur sitt inre , 
taga fram dem och väga dem mot varandra. För Marianne , som var mindre 
reflekterad än han , fick det ett eggande behag , detta , att plocka sönder 
sina tankar och lägga dem fram för en annan att dissekeras.



Det föll aldrig Börje in att vara svartsjuk , och han hade heller ingen 
orsak att vara det , ty Marianne slöt sig närmare till honom än någonsin. 
Det tycktes , som hade hennes behov av ömhet fördubblats , men på samma gång 
hade hennes lynne blivit friskare. Börje tillskrev det att hon icke var så 
mycket ensam , och han var glad att Pål kommit. Den skygghet för att visa 
sina känslor för Börje , som Marianne känt i sina bröders närvaro , fanns 
det icke skymt av inför Pål , ty denne icke allenast värderade Börje , utan 
hyste därjämte ett slags beundran för honom--en naiv förvåning , vilken 
gränsade till andakt och som han själv kunde skratta åt. Det var en 
formlig stolthet han kände över sin vän , nästan som om han skulle haft 
någon del i honom , och det var hans stora glädje att få visa Marianne med 
vilken lätthet Börje kunde lyfta de otroligaste tyngder; icke heller var 
det så utan , att Börje kände sig smickrad av denna uppmärksamhet , ty han 
var icke så litet fåfäng över sin fysiska styrka , med vilken han var van 
att kunna imponera på sina arbetare. Så kom det sig att mycket , som förut 
stött Marianne tillbaka som ofint , det beundrade hon nu , därför att 
Pål gjorde det. För både henne och Börje var det en lättnad att ett 
rörligare element kommit in i deras samliv , och Pål blev för dem denna 
välgörande avledare , som barn eljest brukade vara i ett hem: det 
oberäkneliga , skiftande , som förekommer stagnation. Han kände också att 
Pål icke skulle kunna avlägsnas utan att lämna ett gapande tomrum efter 
sig , och detta ökade hans välbefinnande.



Mariannes lilla budoar hade blivit deras favoritplats , isynnerhet då Börje 
icke var inne , ty han trivdes bäst i det stora förmaket med de stela 
möblerna.



Pål och Marianne hade företagit en allmän omflyttning av möblerna i hennes 
rum , han hade skänkt henne en del konstsaker att försköna det med , och hon 
hade låtit flytta dit sitt piano. Pål sade att det hela såg ut som ett 
sammetsetui till en juvelbrosch , men Börje kallade det tabernaklet.



Här kunde Pål och Marianne sitta mittemot varandra timvis , samtalande med 
sina låga röster , medan Marianne broderade. Det var under dessa småstunder 
Pål hittat på att kalla henne fru Marianne. Börje hade en gång föreslagit 
att de skulle dricka duskål , men det hade icke blivit någonting utav.



Du kunde man vara med hela världen , men fru Marianne var det icke mer än 
en som sade: det var ett särskilt privilegium. Med hans mjukhet i tonen 
kom det att låta som ord ur ett annat och vackrare språk. Det var Marianne 
alltid en njutning att höra det.



När vintern kom med snö och hårt väder , då slöt den lilla familjekretsen 
sig fastare tillhopa , fastän Börje naturligtvis emellanåt hade att bestyra 
utomhus. I skymningen gjorde han sin rond kring stallar och logar och kom 
aldrig in förrän lampan var tänd.



Medan de väntade på honom , drevo Pål och Marianne sin eldsdyrkan , som 
Börje kallade det , dvs. de sutto och vaktade ut brasan inne hos Marianne.



Båda voro frusna och båda tyckte om värme. Dessutom hade det ett lugnt 
behag att sitta där och småprata i halvdunklet.



När brasan var nedbrunnen , fick Pål röka en eller två av sina turkiska 
cigarretter , därför att det var Mariannes förtjusning att sitta och se på 
den lilla eldpricken , som levde och andades därborta i mörkret med en 
sensitivas känslighet; ibland lysande upp med sitt rödgula sken över det 
fina , bleka ansiktet.

Ofta hände det också att Pål satte sig till pianot. Han kunde en 
massa småsaker utantill. Det mesta var sådant som han tagit ut efter 
gehör , och dessa melodier voro liksom genomvävda av hans minnen. Eller de 
blevo snarare som illustrationer till vad han berättade. Det var allt 
möjligt: italienska visor; slagdängor som trallats på gator och 
landsvägar; zigenardanser med rytm som av kastanjetter och tamburin; tyska 
folkvisor eller surrande säckpiplåt.



Marianne satt då alltid i en liten soffa nära intill honom , och när han 
höll inne för att berätta--livligt och färgrikt som han kunde--då föreföll 
det henne som hade skymningen endast varit en kappa han slagit omkring 
henne , medan han förde henne genom vindlande , mörka gångar , tills han 
plötsligt slog kappan åt sidan och hon såg framför sig detta brokiga liv 
några minuter--det var som att leva sig in i hans förflutna. Det var så 
hemlighetsfullt , så underbart.



I dessa skymningssamtal kunde Pål ge sig själv med en enkel naturlighet , 
utan något av den blaserade ironi , som han eljest omgärdade sig med , så 
snart han tyckte att någon kom honom för nära. Och då han på detta sätt 
löste sin egen bundenhet , ägde han en sällsynt förmåga att draga åhöraren 
med sig. Oftast låg det icke i orden , utan i stämmans klang och i 
smidigheten hos hela hans person. Vad han så berättade , det fick färg och 
form , det var som att se det och att minnas det alltid , med bjärt solsken 
över.



Marianne satt alltid tyst och hörde på. Sköt hon in en fråga , så var den 
genombävad av hennes fruktan att han skulle sluta upp.



Vad de sålunda talade om i skymningen , när dragen voro dunkla och rösterna 
fingo en annan timbre , det nämnde de aldrig vid dagsljus. På sin höjd 
kunde det komma en förbihalkande , skuggfin häntydan på något av detta , som 
de nu fått som ett slags gemensam egendom , men då behövdes det icke mer än 
ett lösryckt ord eller en skälmaktig blick , för att den ena skulle förstå 
den andra.



Pål , som--när han ville--hade en utomordentlig lätthet att föra en 
konversation helt och hållet opersonligt , talade under dessa stunder 
nästan uteslutande om sig själv. Mariannes sätt lockade till detta. Det 
verkade så obeskrivligt sympatiskt att se henne sitta och höra på: lugnt , 
eftertänksamt , med en min som om hon hade så oändligt mycket att säga , men 
som om njutningen av att lyssna vore så stor , att hon icke med ett ord 
ville förringa den. Ett sådant samtal efterlämnade alltid en känsla av att 
ha gjort sig förstådd. På detta sätt hade det mellan henne och Pål blivit 
en vana att det uteslutande var han , som förde konversationen. Men 
när han såg in i hennes uppmärksamma ögon , föreföll det honom alltid som 
om också hon talade , fastän hon teg , och som om han visste allt vad hon 
velat säga.



--Fru Marianne , sade han en afton , då de som vanligt sutto framför brasan , 
jag finner det så oändligt mycket lättare att tala med en kvinna än med en 
man. Hos kvinnorna finns det en själens smidighet , som sätter dem i stånd 
att följa ens tankegång på ett helt annat sätt än en man skulle kunna. 
Deras mjuka , komplicerade själsliv kan man draga till sig hur nära man 
vill , utan ansträngning , utan känsla av tyngd. En kvinnas tanke smyger sig 
så lätt och så snabbt efter alla ens stämningar , att man aldrig behöver 
bemöda sig om att hålla den kvar. Man känner hela behaget av att vara 
ensam , tillökt med behaget av att icke vara det. Den kritiska torrhet , som 
är mig så avskyvärd , den finns icke hos kvinnorna; därför älskar jag dem.



--Jag undrar om denna frånvaro av torrhet är någonting annat än lättja , 
svarade Marianne med ett litet skratt i tonen , åtminstone finner jag det 
mycket bekvämare att icke kritisera , utan endast följa med.



--N'importe! Det är förtjusande i alla fall. Men , här böjde han sig 
närmare , har ni givit akt på det , att man aldrig talar fritt med en som 
står en nära i något yttre förhållande? Band ha nu en gång det med sig , 
att de , genom att hindra ens rörelser , lika mycket omöjliggöra ett 
närmande som förekomma ett avlägsnande. Ja , och dessutom: vara uppriktig 
en timme , ett ögonblick , en månad , det kan man nog , under förutsättning 
att man har visshet om återtåg , men för alltid? Nej. Ty på bottnen av all 
uppriktighet ligger det en hemlig känsla av att mitt intresse för i dag 
kan stå i strid med mitt intresse för i morgon--ett minne av det , som var 
nytt och friskt i går , är gammalt och vidrigt i dag . . . Nej , nej , jag 
försäkrar er att det inte alls är så stötande som det låter , det är 
tvärtom någonting som vi alla haft en förnimmelse av. Men det är ytterst 
få , som ha mod att titta efter på människonaturens avigsida och att taga 
reda på vad där finns , därför talar man icke om sådant. Och det man icke 
är van att tala om , det finner man förskräckligt. Är ni nu mörkrädd , fru 
Marianne , så skall jag sluta.



Han talade med sin mest smekande röst , klagande som ett förklemat barn , 
och ändå med en skymt av ironi.



--Nej , fortsätt , sade Marianne.



--Jag vill att ni skall inse varför man är mest sluten emot dem som stå en 
närmast. Att så är , måste ni ha märkt många gånger , ni vet således att det 
är ett faktum. Jag letar bara efter dess orsak. Blundar ni för den , så 
skall ni icke därigenom kunna stryka bort det som är; det står kvar , 
om ni vill eller ej. Men kom ihåg att jag endast talar om band--om yttre 
band--och om det egendomliga förhållandet , att man ger mest åt dem man 
icke känner sig bunden till . . . Jo , ser ni , idealisterna må tro vad de 
vilja om själarnas samstämmighet och dylikt , men sanningen är ändå , att 
man kommer aldrig så nära en människa , blir aldrig så ett med henne att 
ens innersta , oformulerade tanke utesluter all möjlighet av framtida 
förställning. Och däri ligger det! För den , som allt framgent skall följa 
en , blottar man sig minst gärna , ty man känner att det måste komma ting 
som man vill dölja , eller förhållanden som göra en böjd att sopa bort sitt 
förflutna. Den , som man en gång givit sitt fulla förtroende , kan i sådana 
fall bli till en obarmhärtig censor , icke allenast över ens handlingar , 
utan över ens hemligaste motiv; man har givit honom medel att gräva ut ur 
ens hjärta , vad man ville dölja för sig själv. Nej. De som stå i 
personligt förhållande--ett yttre , menar jag--de äro endast att betrakta 
som mina motspelare. Känner jag lust att visa upp mina kort för någon , 
så--icke blir det för dem! Nej , man väljer en utanför stående. Och för 
sina förtroenden väljer man en främling. Man skiljes--och det sagda är som 
viskat i vinden. Man är fri som om det aldrig vore sagt , och när man 
vänder sig åt annat håll , är man lika outforskad som förut. Detta känner 
instinkten. Och instinkten är en god del klokare än vårt förnuft.



--Fy , ni är en skeptiker , ni har ingen tro på något.



--Jo , fru Marianne , jag tror på det jag har under mina ögon och håller i 
mina händer. Jag har tro så att jag kan försätta berg--men det är 
ögonblickets tro. Den har ingen framtid och ingen evighet heller . . . Fru 
Marianne , kunde jag som nu lägga hela mitt liv i ert knä , om jag inte ägde 
god tro? Men ingen människa önskar återse sina egna tankar eller sitt 
forna jag. Det är det som skapar spökrädslan . . . Och jag är mycket rädd 
för spöken.



Det låg något i hans yttrande som plågade Marianne , och hon svarade icke.



--Som nu min hustru , fortsatte han , jag hade kunnat betro henne allting; 
jag visste att hon aldrig skulle ha missförstått mig , jag kunde vara säker 
på hennes förtegenhet och hon var alltför finkänslig att någonsin bli 
påträngande--och ändå! Jag sade henne aldrig något om mig själv. Och det 
fast jag visste hur hon törstade efter det , och att hon skulle velat ge 
sitt liv för samma förtroende , som jag kunde ge åt en främling.

De sista orden voro Marianne en tortyr. Hon hade 
alltid haft en försynthet för att nämna hans hustru. Hon visste att han 
sålt sig för penningar , och det var i hennes ögon en skamfläck , om vars 
tillvaro hon varken ville erinra honom eller sig själv. Därför vek hon 
undan så fort han närmade sig det ämnet. Hon hade gjort så många gånger , 
han hade märkt det , och denna ömtålighet sårade honom som ett tyst , 
hårdnackat ogillande. Han måste ha bort den. Det gjorde honom nervös att 
ständigt gå omkring denna punkt som kring en trollkrets.



--Fru Marianne , jag önskar att ni hade varit bekant med min hustru , sade 
han och gjorde med avsikt sin paus så lång att den borde framkalla ett 
svar. Men hon teg ännu.



Han blev ond.



--Jag vet inte vad det är för löjliga föreställningar ni gör er om mitt 
äktenskap ! utbrast han med hetta , varför är ni rädd att tala om det ?



Marianne blev brännande varm , men skymningen var redan så tät att den 
dolde hennes rodnad.



--Jag vet inte att ni haft något att säga om det , sade hon lågt , jag har 
inte hindrat er.



Han teg ett ögonblick.



--Det plågar mig , sade han vekt , detta: hitintill skall du gå , men icke 
vidare. Tror ni att det förhållandet var någonting vanhedrande för mig?



Marianne satt på en låg stol framför ugnen , och bredvid henne Pål , med 
ansiktet lutat i handen och figuren slappt sjunken tillbaka mot länstolens 
karm. Var gång hon såg åt sidan kunde hon se konturerna av hans axel och 
av det möra , nedböjda huvudet. Han satt tyst--som om han ingenting mer 
ämnade säga--och alldeles orörlig. Hon lutade sig tillbaka och såg länge 
på honom utan att han lade märke till det. Varenda linje av denna gestalt 
var så fin och smidig , så olik allt annat hon sett; det fanns icke en 
ställning av denna kropp , som icke grep henne som någonting underbart 
lockande , hemlighetsfullt , på en gång tomhet och längtan , en smärta , som 
hon icke ville bli kvitt. Det var själva hans liknöjdhet som verkade allt 
detta. I varenda rörelse låg det något som sade att han aldrig behövde 
tänka på hur den skulle taga sig ut , att det icke gjorde honom någon 
glädje hur vacker den var.



Om hon böjde sig aldrig så litet åt sidan , kunde hon stryka sin kind mot 
hans rockärm. Hon tyckte sig redan känna dess fina , mjuka tyg mot sitt 
hår. Men det var blott närheten , som kom henne att tycka så , och så den 
svaga doften från hans cigarrett , dröjande kvar , fast elden 
slocknat.--O , att hon fått gripa tag om denna arm , pressa sitt ansikte in 
däremot och snyfta så hjärtslitande överljutt som hon hade lust till! Ty 
det var en skam att han sålt sig , det var en skam att han levat i 
äktenskap med en ful gammal kvinna . . . att han fördragit hennes 
smekningar. Det var så upprörande onaturligt , att hon ville skrika i 
smärta därvid. Det var så nedsättande ovärdigt , att hon kunnat gråta tårar 
av blod för att rentvå honom därifrån.-- Ack , om hon fått brista i klagan 
så stormande vilt som hon velat , tryckande sitt ansikte hårt mot hans 
skuldra , biktande i mörkret hur hon blygts-- blygts över att han kunnat 
leva samman med denna kvinna !



Hon vände sig bort och knäppte händerna samman kring sitt knä , som för att 
med våld hindra dem från att utföra sitt uppsät.



--Ni skulle ha hållit av henne , för min skull , om inte för hennes , sade 
han åter , hon var så god.



Marianne bet tänderna samman för att icke ropa: men hon var gammal och ful 
!



Hon hatade honom. Hon hatade denna kvinna. Ty hon led för dem båda , och 
det var så himmelsskriande orättfärdigt. Varför skulle han riva upp allt 
detta , när hon icke ville tänka därpå!



Det var som hade han ur själva tystnaden avläst hennes tankar.



--Om det varit något för mig att blygas över , tror ni då att jag som nu 
skulle ha bett er att få tala därom?



Hans röst var låg , och i tonen fanns det icke blott kuvad otålighet , utan 
även någonting annat: upprättelsen för vad hon undergått den aftonen i 
hans rum.



--Berätta , sade hon dämpat , entonigt. Hon fruktade att han i rösten kunde 
lägga märke till hennes sinnesrörelse. Och efter skymningen skulle det ju 
alltid komma det nyktra dagsljuset.



Han ändrade ställning , tog handen från ansiktet och lät den sjunka ned i 
sitt knä.



--Nu , när hon är borta , nu har hon fått en helt annan betydelse för mig , 
började han , nu är det som om hela hennes liv låge utbrett framför mig , 
belyst av denna underligt genomskinliga glans , som ett landskap får 
ibland , när solen skall gå ned. Ni vet hur vi blevo bekanta. Hon var 
inackorderad på samma ställe som jag , och vi träffades dagligen. Den ene 
blev--utan att han brydde sig om det--invigd i den andres förhållanden , 
så , som man alltid blir det i ett hushåll av många personer , där somliga 
äro pratsjuka och andra nyfikna. Jag var en fattig student , en 
proletär , som tog emot allmosor så , som en gentleman tar emot dem , med ena 
handen på sin tomma börs och den andra kring sin ömtåliga värdighet , 
vägande båda emot varandra. Om man med att vara fattig vill säga att man 
umbär det nödvändiga , så har jag aldrig känt vad fattigdomen vill säga. 
Men om man menar att nödgas köpa detta nödvändiga genom förpantning av 
varje fiber av sin ungdom , med utpinande av varje möjlighet i sin hjärna; 
om man menar att taga emot välgärningar , betalda med smilande tacksamhet , 
då var jag fattig; och om man menar att låta sig stingas av hundrade 
förödmjukelser med en min som kände man dem icke , då var jag det , då har 
jag varit det så långt jag kan minnas tillbaka. Jag var en hybrid , en 
bastard , som ingenstädes på jorden hade fotfäste. Genom födseln tillhörde 
jag samhällets pariakast--vars blotta tillvaro är en skam--genom alla mina 
anlag var jag stämplad till bildningsaristokrat. Hade min mor icke varit 
så strävsam som hon var , skulle jag haft mitt barndomshem på fattighuset , 
mitt underhåll av kommunen. Vet ni vad detta vill säga , fru Marianne , att 
bli såld på auktion åt den minstbjudande? . . . Men i alla fall ! Var jag 
en av dessa , som nöja sig med att kämpa för en brödbit och ge sig till 
tals sedan de fått den ? Jag kunde det icke. Jag fordrade mer , mer ! Jag 
hade ifrån barndomen ett begär efter skönhet . . . A , fru Marianne , vad 
det är underligt att se tillbaka på sitt liv , se ned på det som om man 
stode högt uppe och hade en vidsträckt synkrets runtomkring--utåt , utåt . 
. . bort över det hela , så att det icke längre synes några luckor mellan 
orsak och verkan , utan allting är klart och planmässigt , konsekvent , 
sammanlänkat av den högsta vishet: av händelsernas omutliga logik! Vad det 
är underligt att stå utom sig själv , peka på alla dessa fragment , passa 
dem tillhopa och säga: detta är jag. Har ni någon gång tänkt på hur 
underligt det är att förstå? Sedan är det nästan onödigt att leva.



--Hur kan ni säga så !



--Jo , ni skall inse det , längre fram. Som nu med min nedärvda naturell ! 
Hur klart ser jag inte att den måste växa upp som den gjorde , till sin 
egen bräckliga art , lydande det lilla fröets inneboende lag , lika mycket 
om man icke av grobladen kunde säga vad släkte den hörde till. Vad var min 
far? En läsmyra med utarbetad hjärna och obrukade kroppskrafter. Han 
skulle ha blivit professor , sade man--om han fått leva. Ha , ha , ha ! Ja , 
men han kunde inte leva . . . Man är gudomlig med detta: skulle blivit.



Det var som om han på någon Mariannes rörelse märkt att hon kände obehag.

--Nej , stöt er nu inte på detta , sade han ivrigt , jag måste ju ändå 
en gång tala därom , ty ni skall känna mig , ni skall veta varför jag är 
sådan jag är , och icke kan bli annorlunda. Se nu på det , som om det vore 
en planta jag examinerade sönder under edra ögon , och ni skall se hur jag 
med nödvändighet måste bliva just det jag är. Man talar om frihet , 
ansvarighet. Hå , barnkammarmoral ! . . . Tänk nu på min far. Han var en 
fattig komministerson och hade kommit som informator till det rika 
adelshemmet. Han var uppfostrad i fattigdom , bland många syskon. Allt vad 
han sett omkring sig var endast näringsbekymmer och arbete. Annat fanns 
naturligtvis inte i världen. Läsa och försaka , försaka och läsa , det var 
hela hans liv , och till sist skulle han väl få en syssla , bara han höll i. 
Så kom han ut.--Hur lyxen måtte ha lyst honom i ögonen , kittlat hans 
sinnen , silat genom alla porer ! I en tjänares skepelse--frack och 
bugningar vid varje middag , anspråkslös plats vid nedersta bordsändan , 
förstulen avund , förstulen beundran , alltid på sin vakt. Tänk er denna 
gedigna herrgårdsprakt , denna aristokrattillvaro med betjänter och 
hejdukar , och så mot allt detta kontrasten av den nakna tarvlighet , till 
vilken han var dömd att återgå. Tänk er hans längtan , hans 
otillfredsställdhet. Vilka skärande missljud måste det icke mänga sig i 
varje hans stämning! Och allt detta med en konstitution av läxpluggning 
och komministergårdskost. Vad skulle jag få i arv? Han dog vid tjugutre 
års ålder.--Det fanns en ung dotter i huset , jag vet det , jag har sett 
henne som äldre och gift , och hon var vacker ännu. Det skulle förvåna mig , 
om han icke var förälskad i henne; allt borde ju väcka honom på det . . . 
Vem vet! Andligen är jag kanske hennes son--cela peut se 
passer--kroppsligen blev fröken-pigan min mor.



Hon kunde icke se hans ansikte , därtill var det för mörkt , men hon märkte 
av rösten att han log ett av sina ljudlösa löjen.



--Och när ni nu tänker tillbaka på allt detta , då vet ni var jag fått den 
ifrån , denna åtråsfyllda kärlek till förfining , denna vanvettiga hunger 
efter skönhet , som aldrig kan stillas. Atavism--ingenting annat! . . . 
Viljekraft har jag i egentlig mening aldrig haft , icke denna viljekraft 
som tränger genom berg och bryter ned hinder. Men mitt temperament var 
mitt öde. Det sög sig in emot det som hela min varelse sträckte sig efter , 
sög sig in däremot med varje känselnerv , varje por--detsamma i olika 
faser , men alltid detsamma: förfining. Det var en instinkt hos mig innan 
jag ännu visste vad förfining är , ja , imlan jag sett någonting ditåt. Jag 
hade en liten svart sammetskolt , som hela skolan pekade finger åt , men jag 
kunde rysa av lycka när min kind rörde vid det mjuka tyget; jag 
kysste det i smyg . . . Det är så underligt att tala om det nu. Det är som 
om hela den gamla känslovärlden levde i mig ännu , med något av den gamla 
bitterheten. Och ändå ligger det så långt borta nu; jag borde ha glömt 
det.--Ni har aldrig varit så ytterligt fattig , fru Marianne; ni vet heller 
inte vad det vill säga att stå utanför. Ni har aldrig stått ensam på den 
kalla , mörka gatan och blickat in i upplysta fönster för att se några 
skuggor röra sig av och an. Ni har aldrig varit en av de utstötta , som , 
sargad av sin egen längtan , uppriven , utan medel i sina händer , står 
utanför den värld , dit han känner sig höra--står där övergiven , i stånd 
att fylla tystnaden med det vilda , ödsliga tjutet av en svulten varg. Å , 
fru Marianne , sådant tär på livskraften , och ingen vet vad det släta , 
tillfredsställda ansiktet kostar en sådan människa !--Men det var icke 
blott den yttre lyxen jag törstade efter , det var även den inre: 
bildningen , smaken , snillet--allt det som höjer personligheten över 
mängden. Jag blickade upp till konstnärer , vetenskapsmän , författare , jag 
dyrkade dem som gudar , men icke med stilla resignation , nej , med det mest 
vanvettiga begär att lyfta mig upp till dem. Genom vad? Det hade jag icke 
klart för mig. Ingenting annat än att jag icke ville vara en av mängden , 
som står nedanför och gapar. Mig fattades koncentration. Jag hade anlag 
för allt , men mina krafter voro spridda åt alla håll. Jag hade icke gott 
huvud , tro aldrig det , men jag var alltid framstående bland kamraterna , ty 
jag drack boklärdomen med hejdlös begärlighet , vad helst man gav mig i 
handen , blott det ställde mig framom de andra , och det var ju genom denna 
trolldryck jag skulle nå allt vad jag ville. Jag var tjuguett år och stod 
i begrepp att ta min kandidatexamen.



Så träffade jag henne.



Alla människor talade om arvet. Historien om det lopp genom alla 
tidningar. Man undrade hur hon skulle bära denna oerhörda tur. Två 
alldeles oväntade dödsfall hade gjort henne till ensam arvtagerska efter 
en halvfånig gammal släkting , som levat så länge att man ansåg honom 
odödlig. Han hade aldrig varit myndig , aldrig kunnat förstöra något , 
aldrig göra något testamente.



Hon skulle ha alltihop.



Vilken underlig ödets nyck att hon skulle bli rik! Hon tycktes av naturen 
enkom vara skapad att med jämnmod bära fattigdom och försakelser. Jag har 
aldrig sett någonting så anspråkslöst och stilla. Ända från sitt sjuttonde 
år hade hon kastats omkring i främmande familjer som guvernant. Och 
så tänka sig henne med ens som ägarinna av en stor förmögenhet! Det 
föreföll mig som om hon icke själv vågade tro därpå eller som om det 
skrämde henne. Vi voro alla nyfikna , när hon skulle komma i huset. Men hur 
undseende , hur tillbakadragen hon var! Hur vänlig emot alla-- allramest 
emot tjänstfolket. Det syntes alltid som menade hon sig ha något att 
avtjäna eller försona. Hon var överlupen av friare--naturligtvis. Jag tror 
att hon gav dem korgen med en botgörerskas ödmjukhet. Hon var alldeles 
oåtkomlig för smicker; det plågade henne. Hela hennes ungdom hade varit 
ett motgift däremot.



På mig , som var så till ytterlighet nervös och överansträngd , verkade 
hennes lugna , vänliga sätt obeskrivligt välgörande. Det var något av 
sinnesro i själva hennes närhet , och det uppstod ett slags vänskap emellan 
oss. Snart märkte jag att jag blivit oumbärlig för henne , och att jag 
endast behövde sträcka ut min hand för att taga emot denna förmögenhet , 
vars värde hon icke tycktes fatta. Om ni visste vilken feber det var ! . . 
. Tänk er bara --att endast behöva räcka ut sin hand för att gripa allt 
det man eftertraktat. Frihet!--frihet från dessa brödbekymmer , dessa 
ignobla brödbekymmer !--frihet att kasta sig in i livets alla härligheter , 
frihet att välj a vägar , medel och mål! Å--fru Marianne , ni vet inte vad 
jubel vill säga. Ni har aldrig varit så törstande olycklig som jag. Ni har 
heller icke druckit er otörstig som jag--i djupa , läskande drag!



Han hade talat med annan kraft än sin vanliga , hans ton blev fyllig , och 
gestalten rätades upp. Så sjönk han tillbaka i stolen igen och sade med 
ett långt , slappande andetag:



--Jag har levat , fru Marianne , och jag ångrar det icke.



Det var så andlöst tyst , att de kunde höra det sista rasslet av några 
falnande glöder , som föllo tillhopa i ugnen.



--Men min fäderneärvda kraft var ingen fond att draga växlar på , tog han 
åter vid med sin nyktra , liknöjda ton , och de forcerade studierna . . . 
Hja! Ty överansträngning och studier , det var hela hans historia , och min 
är endast en fortsättning av den.



Ni undrar väl om jag icke skulle ha ärvt något av min mor? . . . Hå , 
hennes sundhet hade väl icke näring nog i fädernets märglösa svaghet. 
Nervlivet var allt och den fysiska motståndskraften ingenting. Nej; men ni 
kan se min mor fortleva i min kärlek till--nej , min dyrkan av--allt som är 
härligt och levnadsfriskt. Min tillgivenhet för Börje , se det är min mor ! 
. . . Och så skall ni också tänka på vad det var som drog hennes kraf 
tiga natur mot dess motsats: min far. Hennes 
kärlek till förfining , naturligtvis--till det som stod över henne , 
intellektuellt. Vi människor äro mal endast; och kulturen är den låga som 
skall avsveda våra vingar.



Han försjönk i tystnad och det tycktes ha fallit honom ur minnet vad han 
ville tala om.



--Men er hustru? erinrade Marianne. Efter vad som blivit sagt var hon icke 
rädd längre. Hon måtte icke ha varit så gammal och ful.



--Ja , det var sant! sade han livligt , jag hade glömt det. Jo , hon var 
tjugunio år , när vi blevo bekanta. Jag tror aldrig att hon sett bra ut , 
men hon var heller inte ful. Hennes utseende var ett av dessa underliga 
mellanting , som varken äro gamla eller unga , varken blonda eller mörka. 
För dem , som endast träffat henne flyktigt , måste det ha varit omöjligt 
att känna igen henne. Det fanns ingenting att minnas , ingenting att hålla 
fast längre än man såg henne. Ingenting annat än ett par klara , 
barnafromma ögon. Hon var kanske enfaldig , men det var denna hjärtegoda 
enfald , som blir på en gång löjlig och rörande. Skrattade man åt den , så 
kunde man nästan inte göra det utan tårar i ögonen , och hon blev aldrig 
ond. Det var så litet hon fordrade , och för vad man gav hade hon en 
oändlig fond av tacksamhet. Jag var allt , allt för henne. Hon dyrkade mig. 
Varför , det vet jag inte. Men all den uppmagasinerade ömhet , all den 
skygga kärlek , som hon gått och gömt på under sin ungdom , den slösade hon 
på mig , aldrig enträget , aldrig besvärande , utan med en ängslig 
tillbakadragenhet , som fruktade hon ständigt att jag skulle råka i 
vrede--för det hon var så god.



Ännu en gång återhöll han sitt leende. Marianne kunde höra det på
rösten .



--Människor som sågo oss tillsammans togo henne alltid för min äldre 
syster , och hon var icke mån om att taga dem ur villfarelsen. Hon led , men 
hon var beundransvärt tålig och rädd att vålla mig obehag . . . A , fru 
Marianne , nu--efteråt--kommer det som en aggande förebråelse över mig , hur 
jag avskydde henne för denna godhet , denna tålighet. Hur jag kände leda 
för den , hur jag skulle velat sparka henne som en hund , bara för att se 
henne ond , bara för att slippa denna eviga undergivenhet. Fru Marianne-- 
jag hatade denna kvinna , som jag aldrig hatat någon människa på jorden. 
Jag kunde ha skakat henne i axlarna och ropat: res dig upp emot mig! Men 
hon skulle icke ha gjort det . . . Och ändå kunde hon i vissa stunder få 
någonting tilldragande för mig. Vi kulturmänniskor äro så underligt 
komplicerade. Vi , som efter lärda regler lärt oss att tänka , vi blanda 
tillhopa det väsentliga och det utanför stående , vi drivas av tusen 
motstridiga stämningar , och ju mer vi lära oss att förklara dem , dess mer 
behärska de oss. Hon visste det--Mathilda--hon visste hur fullständigt jag 
är slav under ögonblicket. Det finns inte kvinna så dum , att inte kärleken 
gör henne slug , slugare , än tio män , sen hon en gång fått nyckeln till vår 
karaktärs in. konsekvens. Mathilda visste att jag hatade henne , hon måste 
ha märkt det på hundrade ting. Hon visste att jag med vanvettig svartsjuka 
dolde för henne alla mina tankar och böjelser , mina planer och 
förhoppningar. Men hon var som en orm: hon utspionerade mina åsikter , 
läste mina böcker , vann mina vänner och stal mitt åskådningssätt. Och ju 
mer jag märkte att hon ville smyga sig in i mitt hjärta , dess mer hatade 
jag henne. Under våra vänliga ord , vårt mjuka sätt var det en oavlåtlig 
kamp. Men hon fann min sårbara punkt: den omättliga hungern efter skönhet , 
icke naturens , utan förfiningens. I sig själv hade hon ingen böjelse för 
lyx , men hon hade en konstnärs ögon. Jag har aldrig sett en människa med 
sådant sinne för färger som hon. Hon visste att hopa dem omkring sig med 
ett barns naivitet , men utan ett felgrepp. Och det var inte endast det. 
Det var som hade det i hennes tunna , genomskinliga händer funnits en 
övermänsklig känslighet. Ur allt vad hon rörde vid förstod hon att leta ut 
just det , som kunde betaga mig. Hon hade ett sätt att ordna blommor ! . . 
. att kasta möblerna omkring i ett rum . . . att drapera dem i sammet 
och schalar , att ödsla ut kuddar och mattor med en vårdslöshet . . . å , 
hon kunde besticka min blick , muta mina sinnen , hon levde endast av att 
plåga mig med allt , som jag dyrkade och som hon låtsade sig älska!--Om 
hon kunnat besegra sin ödmjukhet , skulle jag ha tillbett henne som en 
dåre , så långt hade hon drivit det !



Och hon var så svag , hon var så svag , att livet var blott en flämtande 
låga , men hon släppte icke sitt tag. Hon tänkte icke på döden , icke på 
plågorna--på ingenting utan på mig. Och hon visste hon skulle dö; tror ni det 
gjorde henne något? Hon skulle hålla tag i mig ändå. Å , vad jag minns det 
som i går , den dag hon sade mig farväl. Hon hade lidit de gräsligaste 
smärtor under natten , men om morgonen låg hon åter på sin soffa. Jag hade 
med ett sällskap turister avtalat om en färd utåt bergen på en åtta , tio 
dagar , och hon hade ivrigt tillstyrkt det. Det var i Montreux. Jag skall 
alltid minnas den morgonen. Jag kom in från balkongen , som vette utåt 
dalen; dörrarna stodo öppna , man kände sig kringsmekt av sol och 
sommarvind--A , fru Marianne , det var vår , allting var i blå förtoning , 
nyutsprucket , doftande , det var som hade man sovit hela sitt liv igenom 
och nu först slagit ögonen upp. Jag stod med ryggen mot dörren , just 
inom portiärerna. Solljuset strömmade in , det var som ett sken över det 
bleka ansiktet med sina sjunkna , genomträngande ögon , det var en klarhet i 
denna blick , men också denna andliga skärpa , som lidandet ger. Den tunna 
gestalten var nedsjunken i denna yppiga rikedom av starka färger , eller 
snarare: den låg kastad däröver som ett klädesplagg , tomt , maktlöst--och 
ur allt detta lyste det kloka , uppmärksamma ansiktet. Det slog mig hur 
förändrat det var. Det var så lugnt. Det var som om alla mänskliga 
passioner luttrat enfalden bort därur och så vikit undan. Hade jag 
någonsin känt denna kvinna ? Jag vet inte vad jag ville; stämningen grep 
mig. Då lyfte hon sin smala , dödsdömda hand , jag ryser ännu när jag tänker 
på denna stilla avmätta rörelse. Hon visste att hon skulle dö! Inte 
närmare , sade hon , och hon log emot mig så , som jag aldrig sett någon 
människa le. Hon låg stilla och såg på mig , långsamt , som om hon andats in 
mina drag genom sina ögon--för alltid slutit dem in i dessa djupa , stora 
pupiller. Bändande tårar stego mig i strupen--å , fru Marianne , jag ville 
kastat mig på knä vid denna bädd och ropat vanvettiga ord! Men då log hon 
blott med detta stilla överseende , som om jag varit ett dåraktigt barn. 
Nej , Pål , sällskapet väntar , jag och doktorn behöva dig inte.



Och jag vacklade ut , jag visste inte vad jag gjorde. Och--kan ni tro 
det?--en timme därefter hade jag glömt det alltihop och trodde att jag 
skulle finna henne så , när jag kom igen. Det var bara ett av hennes 
vanliga knep , tänkte jag. När jag kom igen var det förbi. Man hade ställt 
om kista och allting , hon hade bett doktorn om det. Hon hade dött dagen 
efter.



"Se mig inte , kom inte när mig" , hade hon skrivit på en lapp. Det var 
alltihop. Och när jag stod där med det fattiga pappersbladet i handen , i 
rummet där jag sett henne . . . a , hon visste vad hon gjorde! . . . då kom 
det över mig en förfärande , ödslig tomhet , som om hon varit mig allt i 
livet. Och i detta själlösa , hålögda rum ristade sig den scenen in i mitt 
minne , för att följa mig alltid , alltid. Hon visste det! Hon visste att 
hon skulle tvinga mig;--att NU skulle jag med allt vad jag ägde velat 
köpa igen vad jag förkastat--att nu åtrådde jag det , därför att nu var det 
för sent! . . . Han slitit hjärtat ur bröstet och gått vidare , men aldrig , 
aldrig har jag känt



--Jag har känt erotik i alla gestalter , kom det nästan ofrivilligt , jag 
har slitit hjärtat ur bröstet och gått vidare , men aldrig , aldrig har jag 
känt denna tröstlösa tomhet . . . Å , fru Marianne , jag älskade henne!



Han kastade sig tillbaka med händerna på stolsryggen , och ansiktet be 
gravet i sina armar , och Marianne hörde något likt en halvkvävd , 
klagande snyftning.



Så reste han sig sakta; hon hörde honom gå genom rummen , och dörrarna 
stängas; det rasslade i förstugudörrens reglar , och så var allting tyst-- 
tyst och mörkt.



Den kvällen blev Börje utan sitt schackparti.



11 När Pål och Marianne den följande dagen träffade 
varandra , låg det en skygghet över båda , och den enes blick vändes bort 
när den mötte den andres.



Under de närmaste kvällarna föregav Pål att han hindrades av brevskrivning 
och kom icke upp från sina rum förr än Börje var inne och lampan tänd , men 
småningom flöt allting in i sina gamla fåror , och de långa samtalen 
började på nytt. I början fanns det en strävhet i Påls sätt , som om han 
ville strida emot sin egen meddelsamhet , men då Marianne märkte det och 
höll samtalet inne på likgiltiga områden , gick det över av sig själv.



Vad som förvånade Pål var , att Marianne icke alls kände till Börjes 
förflutna eller hans familjeförhållanden. En gång yttrade han sin 
förundran över detta , och särskilt över att Marianne var så obekant med 
sin svärmor.



--Jag tror aldrig att Börje själv tänker på sin mor , svarade hon 
likgiltigt.



Pål studsade.



--Han skriver till henne varje vecka.



--Det är inte möjligt!



--Det har han alltid gjort , så snart de varit skilda.



--Hur är det tänkbart? Vad skulle de kunna skriva om? Jag skriver till 
mitt hem en gång var fjortonde dag , och jag är färdig att bräcka pannan 
sönder bara med att fundera på vad jag skall säga. Det händer ju aldrig 
något.



--När två människor stå i ett så innerligt förhållande till varandra , som 
Börje och hans mor , ha de alltid något att säga.



--Men hon är ju en vanlig bondgumma!



--Vanlig? Det vet jag inte. Men hon är ett praktexemplar. Börje är sin mor 
upp i dagen.

De tego en liten stund; ämnet intresserade icke Marianne.



--Ni vet naturligtvis inte heller att fadern drack? sade Pål hastigt.



_ Nej.



--Jo , han drack , och han var rå och brutal. Hans dryckenskap tog ti]l för 
vart år som gick. Den sista tiden var det nästan uteslutande hon som 
styrde folk och ställe och barn--allting! Han gick som en halvfåne. Och 
han hade en gång varit en driftig , duktig karl . . . Vet ni vad , jag tror 
att Börjes avsky för spirituosa kommer av att han sett så mycket på fadern 
och att han är rädd att ha ärvt det.



Marianne spratt till.



--Tror ni det?



Det låg något så överraskande i den tanken , att den lugne Börje kunde ha 
några inre strider att utkämpa; en sådan möjlighet hade hon aldrig tänkt 
sig.



--Jag är säker därpå. Jag har märkt det många gånger. Han hatar det så 
djupt , därför att hans begär är så starkt. Dessutom ligger frestelsen för 
honom icke blott i det , att smaken är en njutning; det är mer än så. Ni 
vet hur svårt han har för att tala?--Ja. Men när han fått några glas , då 
skulle ni höra ! Han blir inte drucken--med sin fysik skulle han kunna 
tåla enormt --men hans lynne ändrar färg , han blir munter och meddelsam. 
Han får en lätthet att uttrycka sig , som hos honom är rent av märkvärdig. 
Hur angenäm måste icke denna stämning av frihet och välbefinnande vara för 
honom själv ! Och däri ligger frestelsen.



--Ja , men då begriper jag inte . . .



--Jo , jag skall säga er: det är något ofrivilligt , otillräkneligt i det , 
och Börje vill behärska allt genom sin vilja , genom sitt förstånd. Han 
vill veta vad han gör . . . Jag har sett honom dagen efter en sådan 
kväll--tyst , sluten , nästan dyster. Jag har sett hur harmen spänt i hans 
ådror av skam över att han varit olik sig själv. Han trodde att alla 
människor tänkte på det: att Börje varit uppspelt , att Börje inte så noga 
hade reda på vad han sagt. Så mån han var att visa hur väl han kom ihåg 
allting! Jag har aldrig sett en människa med sådant behov att känna sin 
självansvarighet. Och så det-- att han genom sin medvetenhet är herre över 
sina anlag , det är det jag beundrar hos honom!



Marianne såg på honom med någon förvåning. Det var henne en absurditet , 
att Pål kunde beundra Börje.



--Min Gud--tror ni det är blott hans fysiska styrka. som imponerar på 
mig! Vi män äro mycket mindre svaga för det där 
än ni kvinnor. Eller tror ni kanske att hans lugn är medfött? Visst inte. 
Börje har inte endast fått sin mors förstånd , utan också en hel del av 
faderns brutalitet. Att veta behärska den som han gör , det är själsadel. 
Eller trodde ni att han fått sin finkänslighet alldeles till skänks? Ba , 
låt honom bli ond , och ni skall se hur han måste kämpa med sig själv för 
att icke gripa rent av till handkraft. Det är sant att han sällan blir 
ond , ty det finns en tyngd , en flegma , som håller tillbaka , men blir han 
det slutligen , då glömmer han inte. Hans agg är lika så segt och envist 
som hans tillgivenhet är överseende. Jag tycker om sådana naturer. De ge 
ett sådant intryck av vederhäftighet . . . Men vad tror ni t.ex. att han 
inte skulle förlåta mig? A , han är i grunden ett sådant stort , gott , 
hederligt barn !--Jag kunde synda på nåden länge . . . länge.



Han tystnade och log stilla för sig själv.



--Det är i alla fall eget , vad ni känner honom lite. Jag har märkt det på 
otaliga småsaker. Ni vet inte alls vad han går för. Ni tar honom helt 
enkelt för en obetydlighet.



--Men snälle herr Sandell , vad är han väl annat !



Pål blossade upp.



--Men det är han rakt inte! utbrast han med sjuklig häftighet , egentligen 
har han bättre huvud än jag. Och tänk er denna ihärdighet! Ni tror kanske 
inte att han har äregirighet? Jo. Men på ett så helt annat sätt än jag 
någonsin haft. Han vill inte skilja sig från massan. Tvärtom; hans plats 
är nere ibland de många. Han är ett av dessa dolda drivhjul , vilkas vikt 
vi andra äro så böjda att ringakta , därför att de icke synas över det 
allmännas niva. Jag tror inte att han själv insett det ännu. Det är 
alldeles omedvetet och av inneboende drift han strävar framåt. Men vänta 
bara , och ni skall få se vad han blir för sin ort! Jag är uppfödd på 
landet och har öga för sådant. Karaktärer , sådana som hans , kunna trycka 
sin prägel på en hel bygd. Märker ni inte redan nu , hur man söker upp 
honom?



--Vad ni är förskräcklig med att överdriva ! . . . För det att några 
bondgubbar springa här och fråga efter honom !--Ha , ha , ha !



--Nej , fru Marianne , i det här fallet överdriver jag inte. Jag vill inte 
säga att Börje skall lyfta sig till någon politisk betydelse , men att han 
blir en av dessa selfmade men , vars ord väger tungt i vågskålen var gång 
det gäller åt vilket håll massans sympatier skola falla , det kan ni vara 
säker om. Och man sköter inte en gård på femhundra tunnland av vår 
gräddfeta jord såsom Börje gör det , om man inte äger vissa administrativa 
anlag. Tänk på alla dessa människor , som bero av honom ! Och allt 
går ju så jämnt som ett urverk. Om jag vore kvinna , skulle det vara mig 
en heder att stå vid sidan av en sådan man och att få följa hans 
utveckling.



Marianne såg modstulen ut. Det gjorde aldrig något gott intryck på henne , 
när Pål berömde Börje så övermåttan. Hon fattade det som en förebråelse 
mot henne själv. Pål såg det , men brydde sig icke därom; det gjorde 
honom ett nöje att tala.



--Börje är inte just vänlig , fortsatte han och kastade sig tillbaka i 
stolen , jag kan inte låta bli att skratta , när jag tänker på . . . Jo , på 
den tiden han hade penningar och jag hade inga , då hände det ibland att 
han kunde göra mig tjänster , men när jag då ville tacka honom , så hade han 
ett eget sätt att vända bredsidan till och avfärda mig med ett buttert hm , 
som var alldeles oefterhärmligt . . . Old fellow , jag kan se det som om 
det hade hänt i går!



Vid sådant kunde Marianne bli formligen svartsjuk , hon kände det som om 
Pål tyckte bättre om Börje än om henne.



Timmarna efter kvällsmaten förgingo nästan alltid under schackstrider 
mellan de båda vännerna. Marianne talade varken om hur idiotiskt det såg 
ut eller vände sig bort. Tvärtom satt hon alltid i soffan bredvid Börje , 
med intresse följande krigslyckan.



--Det lilla odjuret vill sitta och lära av dig , tills hon kan göra mig 
matt , hon med , sade Börje , men det ska vi bli två om.



För det mesta tänkte han emellertid varken på Marianne eller någon annan , 
så fort han kommit in i spelet. Med händerna begravda i sitt hår och 
blicken fäst på schackbrädet kunde han sitta en hel kvart och fundera över 
ett förestående drag , övervägande alla dess konsekvenser. Men han var 
alltför van vid den gamle apotekarens enkla taktik , och den nye 
motspelarens mångsidighet gäckade hans ansträngningar.



Pål Sandell var ingen passionerad spelare; han var en blaserad sådan-- 
överskådade ställningen med en blick , var genast färdig med sitt drag och 
behövde aldrig oroa sig över motspelarens planer , vilka lågo i öppen dag 
för honom. Men han visade sig aldrig otålig över Börjes betänketider.



--Du biter dig fast i dina egna beräkningar , så att du glömmer mina , sade 
han blott med ett medlidsamt småleende , då Börje trots sin betänksamhet 
drog rakt i fördärvet.



--Men jag skall göra dig matt , ta mig f-n ska jag inte göra dig matt! 
lovade Börje med sin istadigaste seghet.

Och så kunde Pål sitta där lika tålig igen , tillbakalutad i stolen , 
med ögonen följande Mariannes händer , medan hon arbetade på något broderi 
eller dylikt.



Det var en kväll , strax efter jul. Börje satt i soffan med armbågarna på 
bordet , huvudet mellan händerna och blicken på schackbrädet; bredvid honom 
Marianne , sysselsatt med sitt arbete , och mittemot honom Pål , vardslöst på 
sidan av stolen , med armen över dess ryggstöd , huvudet tillbakakastat och 
pannan i handen , så att ögonen lågo i skugga. Skenet från taklampan föll 
bjärt och klart över gruppen. Ingen sade något. Börje satt och tänkte.



Pål rökte en av sina cigarretter , långsamt , i njutningsrika drag. Då och 
då lyfte han handen , tog cigarretten mellan fingrarna och lät röken glida 
fram mellan sina saftröda , halvöppna läppar lik den finaste strimma av ett 
blåaktigt töcken. Han hade ingenting annat att göra än att betrakta Ma



rianne.



Det hade blivit henne en vana att känna hans blick; den generade henne 
icke mer. Ibland strök en doft av cigarretten henne förbi , lätt som en 
andedräkt. Hon älskade den. Den kom hans närhet att bli så ett med den 
luft hon andades , gjorde den så påtaglig , svepte henne i en allt 
genomträngande , dämpad lycka.



En gång såg hon upp , snabbt , liksom i smyg. Det var när han gjorde sitt 
drag. Hon följde rörelsen av hans hand--denna smala musikhand , smidig och 
stark i all sin slapphet. Ansiktet vågade hon sällan betrakta--men 
händerna ! Hon avgudade dem.



Så sjönk hon tillbaka mot soffkarmen , med arbetet vilande i knät och 
blicken sänkt. Hon satt tanklöst och lekte med fingerborgen , låtande 
fingret suga sig ur och i den , med en knall för varje gång. Och över 
hennes ansikte låg ett skimmer av den inre stämningen. Nu kunde tiden få 
stå stilla. Nu fanns det intet att längta efter , intet att sakna , intet 
att åtrå. Nu fanns det ingen framtid , intet förflutet--ingenting annat än 
detta enda , som uppslök allt , allt annat. Att tänka sig en tid efter denna 
skulle varit helgerån. Det fanns blott detta nu. Ögonblicket! Hon förstod 
honom som aldrig förr. Och vad var hela världen emot det , att han satt där 
mittemot henne--att hon skulle se honom i morgon , i övermorgon , alla 
dagar! Det var nog , det var övernog!



I tystnad . . . oberört av ord . . . A , det var för detta hon älskade 
honom; för detta som gav honom kvinnans tillbakadragenhet , detta noli me 
tangere!

Hon kände det alltid som skulle han spritta tillbaka för hennes 
vidrörande. När han tog henne i hand var det på ett motvilligt sätt , 
mjukt , lätt--en smekning , som knappt snuddade vid. Det var en osäkerhet , 
en känslighet , som skulle en enda skiftning i själslivet kunna ge en 
elektrisk stöt.



Man kallar det kärlek och gifter sig på det , ljöd det genom hennes minne 
med hans uttrycksfulla röst . . . Kärlek? Å , det ordet var plumpt och 
grovt. Det fanns intet ord för detta.



Hennes ögon höjde sig med en långsam blick , som hon ville göra lugn. Men 
på den väg , den hade att gå , möttes den av en annan , som funnits där 
länge. En bindande , snärjande blick ur bruna , långsläpiga ögon , i vilka 
glansdagern simmade som mellan två svarta tuschstreck--halvöppna ögon , som 
vidgade sig och uppsögo hennes blick , som en kvicksilverkula uppsuger den 
andra.



Det hade skett utan en rörelse , utan en ändring i dragen. Det hade kommit 
som en kvävande , njutningsrik skrämsel , det var att gå på hemliga , 
brottsliga vägar , bekänna och ingenting säga , skänka och ingenting 
medgiva. Hon skulle velat vända bort sina ögon , men hon kunde det icke , 
han höll dem kvar med våld , tvingade hela hennes varelse att gå upp i dem 
och ge sig hän. Hon kände hur de förlorade sin motståndskraft , hur de 
blevo djupa , brännande , lidelsefulla som hans.



Det var att förtäras och förtära; det fanns varken tid eller rum.



När Pål skulle göra sitt nästa drag och därför lämnade henne lös , vred sig 
hennes blick ur hans , vacklande , berusad , som ur en lång omfamning.



Hon satt orörlig i samma ställning och såg ned på arbetet , som sysslolöst 
vilade på hennes knä. I det hon kände hur Påls blick åter häftades på 
henne , silade blodet långsamt upp mot hennes kinder och spred sig som en 
bultande värme under huden--en brännande högröd blygsel.



Vad hade hon gjort! Tanken gjorde henne förlamad , maktlös. Vad hade hon 
gjort? Vad skulle han tro?



Icke en enda gång under aftonen vågade hon se på honom , icke ens då hon 
räckte honom handen till god natt.



Nästa dag visade sig Pål som om ingenting förefallit mellan dem. Han var 
sig alldeles lik , satt vid brasan hos Marianne , talade som han brukade , 
varken varmare eller kallare än eljest. Men Marianne var förändrad: tyst , 
för lägen , och hon vågade icke se upp. Även hennes röst hade blivit 
så underligt skygg och färglös.



Under schackspelet satt hon hos Börje som vanligt , men såg icke upp , och 
sydde ihärdigt. Det var som om hon icke funnits. Hon gav intrycket av en 
tom plats.



Pål märkte att hennes ögonlock hade en rödaktig kant , som av hotande 
tårar.



Ännu en dag gick , och det blev icke annorlunda. Hon visade en nedslagen 
tillbakadragenhet; för Börje fick den gälla som huvudvärk. Pål försökte 
att muntra henne , men hon ville icke låta sig ryckas med. Vad skulle han 
tänka? Det var hennes enda känsla--kvinnlighetens marterande skam över att 
ha blottat sig. Hon måste på ett eller annat sätt visa honom att han 
misstagit sig , att hennes blick alldeles intet sagt . . .



--Marianne!



Hon hade trott att han icke skulle komma , det var så sent redan , och 
brasan var nästan nedbrunnen.



--Marianne , varför undviker ni mig?



Han hade kommit alldeles oväntat , utan att hon hört honom. Rösten lät 
brådskande , andfådd , som om han gått fort. Hon blev så skrämd både av den 
öppna frågan och hans häftiga inträde , att det var som om andedräkten 
ville förgå henne. Hjärtat bultade så hårt , att det dröjde några sekunder 
innan hon kunde svara.



--Jag undviker er inte.



--Låt oss inte tvista om ordet. Jag menar inte att ni går ur vägen för 
mig. Men ni vet , att ni undviker mig.



Han kastade sig i stolen och såg på henne med en min som om han väntade 
hennes ursäkter. Men hon svarade icke , satt blott och såg ned.



--Har ni rätt att behandla mig på detta sätt? återtog han med hetta. Har 
jag någonsin förnärmat er , har jag skrämt er genom att vara rå? Har jag 
givit er minsta orsak att bli ledsen på mig?



Han var avgjort den förorättade , som begärde gottgörelse.



--Säg , Marianne , har jag gjort något av detta? Hans stämma var enträgen , 
förebrående bitter.



--Ni skall tänka på det när jag inte längre är här; jag vill inte falla er 
besvärlig.



Han reste sig häftigt.

Det klack till i henne , och utan besinning grep hon hans hand för 
att hålla honom kvar.



--Förlåt mig , Pål , var inte or d ! Å--förlåt mig ! Och utan att veta vad 
hon gjorde , pressade hon sin panna mot hans hand.



Pål satte sig och tog hennes händer i sina , lugnt , som en välvillig vän.



--Tack för det ordet , Marianne , och låt nu allting vara som förr. Var inte 
rädd för mig.



Han sade det vänligt övertalande , som om han vore en förskräcklig herre 
och hon ett litet barn.



Marianne var så glad , så upprörd , och hon såg på honom med en strålande 
blick.



--Jag är inte rädd för er , jag är så . . .



--Tyst; inte ett ord! Han hejdade henne med skämtsam förskräckelse och 
lösgav hennes händer.



Marianne blev röd , bet sig i läppen och smålog förläget.



--Det finns ting , som man aldrig talar om , Marianne . . . fru Marianne.



Hans röst var som sprittande ungdomsglädje , men så låg och mjuk. Det 
stralade och glänste ur dessa blanka reptilögon , som mot det varmaste 
solsken.



Marianne var överlycklig. Fanns det någonting i världen annat än detta , 
som ingen av dem skulle nämna , och som bada kände bättre än om de talat 
volymer !



Hon satt med händerna sammanknäppta och ansiktet fullt belyst av 
eldskenet. Pål böjde sig fram och såg på henne; hon log blott , utan att 
flytta sina ögon från elden.



Det var ändå eget vad de sista två dagarna utvecklat henne! Ansiktet hade 
en helt annan själfullhet , dragen hade fått mera liv. Och nu slog det 
honom , vilken sällsynt retelse det låg i denna yppigt veka gestalt. Den 
gav intrycket av någonting mjukt och varmt , någonting att gömma sig vid , 
smyga sig mot , sjunka intill.--Å , denna förmåga kvinnorna ha att utvecklas 
genom--



Han började spraka , halvhögt , om likgiltiga ting. Det var allting som 
vanligt , endast andetagen kortare och rösterna mera låga.



Sedan Börje kommit in , sysselsatte de sig med honom i stället för med 
varandra , de utbytte knappt en blick eller ett yttrande , det var ett slags 
trygg likgiltighet. Marianne var nästan blyg , 
och det gjorde henne vacker. För Pål var det ett nöje att sitta och ge akt 
på henne , men han skänkte schackspelet större uppmärksamhet än han 
brukade.



Man reste sig; det var tid att säga god natt. Börje gick fram till 
kakelugnen för att tända sin cigarr , som slocknat.



Pål räckte Marianne sin hand , som han gjorde var afton , och hennes lade 
sig i hans--varm , mjuk ,--som om den ägt ett klappande hjärta. Ilan 
betraktade henne med ett egendomligt leende , och hennes hand , som låg i 
hans , kändes som om den hållit andan och väntat. Hon såg in i hans ögon , 
och åter vidgades de , stora och djupbruna , medan hans hand liksom sög sig 
kring hennes i ett eldigt , smekande grepp , hårdare , allt hårdare. Blick sj
önk i blick , och utan att de rörde en lem var det som om han slutit henne 
i sina armar , och långsamt , i skälvande njutning fört sina läppar till 
hennes , för att låta dem dröj a där länge--länge.



När hon vände sig bort och gick , var det med rusiga nerver och sviktande 
steg.



Efter den dagen fanns det ett hemligt förhållande mellan dem. Icke så att 
de läto några bestämda handlingar komma sig till last , om man icke räknar 
denna telegraf av tysta handtryckningar och talande blickar. Aldrig föll 
det mellan dem ett ord om kärlek. Men med sitt tysta språk kunde de säga 
allt vad de ville. Och de tyranniserade varandra.



Pål gick jämt på spår efter någon hemlighet , som han trodde att Marianne 
ville dölja för honom. Det var icke svartsjuka eller misstänksamhet , det 
var endast att det skulle glatt honom så omåttligt , om han kunnat 
överraska henne med någon föregången liten kärleksintrig. Han brukade gå 
till stationen och hämta posten , och det var hans stora glädje att läsa 
hennes brev innan hon fick öppna dem själv; han gjorde det med en 
utmanande självrådighet , alltid i hennes närvaro och utan att fråga om 
lov.



Marianne njöt av hans hänsynslöshet och gengäldade den.



När Pål var bortbjuden--och det var han ofta--föll hon ibland på att han 
icke fick gå. Hennes blick hängde sig fast vid hans , tårfylld och 
passionerad , den skriade och bad , den smekte som två mjuka armar; och han 
kunde ljuga , duka upp långa historier , stöta sig med folk--vad som helst 
--bara för att bli hemma , när hon fordrade det.



Allt detta var så litet positivt , så litet påtagligt , att Marianne icke 
gjorde sig några förebråelser däröver , och hon var vänligare än 
någonsin emot Börje , liksom för att hålla honom skadeslös. I sitt innersta 
var hon honom tacksam för det han var så fri från alla misstankar , och hon 
höll av honom för det. Förhållandet till Pål hade icke hos henne väckt den 
ringaste motvilja eller avsmak för Börjes person , snarare tvärtom , ty 
hennes känsloliv var onaturligt uppdrivet.



Det var således knappt möjligt för Börje att märka något av det som fanns 
mellan de andra två , så mycket mindre som de voro skygga som rapphöns. 
Endast när allt var säkert , smögo sig deras blickar fram , som till 
avtalade möten.



Den första tiden hade det lagt sig en blyg stillhet över Marianne , vilken 
åt hela hennes väsende gav någonting ungt , nästan barnsligt. Dels var hon 
rädd att misshaga Pål genom att vara för tillmötesgående , dels hyste hon 
en barnslig fruktan för Börje. Men med avseende på denne senare lugnade 
hon sig snart , då hon lärde sig inse hur tryggt hon kunde förtro sig åt 
Påls vaksamma försiktighet. Kanhända hade hon hyst vissa tvivel angående 
hans tystlåtenhet , men dessa lade sig inom kort , ty hon märkte vid otaliga 
tillfällen hur fast hon kunde lita på honom. Pål Sandell var alltför 
erfaren i sådana saker för att ej veta vilket allsmäktigt trollspö 
förtegenheten kan vara , då det gäller kvinnogunst. Han hade sett mer än en 
fästning falla för denna enkla murbräcka.



Om Marianne höll på att rusa , var det alltid han som höll henne tillbaka.



Efter hand som hon blev lugnad i alla avseenden , började hon gå så att 
säga anfallsvis till väga , i det hon utvecklade ett slags maskerat 
koketteri , alltid så slugt anlagt , att Börje icke skulle misstänkta något.



Hon hade en outtömlig uppfinningsförmåga.



Ibland hände det att Börje för Påls skull måste resa bort på 
herrbjudningar , och då satt Marianne alltid uppe och väntade , hur sent de 
än kommo hem. Och båda herrarna , som gärna önskade sitta uppe en stund , 
kommo då in i förmaket. Det kom alltid en egendomlig abandon över dessa 
små nattsamkväm. De voro hennes förtjusning.



Förändringen med Marianne kunde icke undgå Börje. Hennes benägenhet för 
fetma hade avtagit , figuren var smidigare , gången mera rask , rörelserna 
lätta. Hyn hade fått ett känsligt färgspel och ögonen sågo mörkare ut med 
sina stora pupiller. Allt detta gladde honom.



--Visste jag inte att du skulle trivas på landet , bara du blev van vid 
det! utbrast han med stolthet , och när du sen lärt dig att bli 
intresserad av allting , så skall du få se !



Även den tysta uppmärksamhet , hon skänkte schackspelet , var för honom ett 
gott tecken.



--Vänta bara , sade han och stötte henne förstulet i sidan , snart så kommer 
lusten. Du vet inte om det förrän den kommer.



Marianne skrattade åt dessa spådomar. Hon kunde skratta åt allting. Vad 
brydde hon sig om framtiden !--när bara inte Pål ville resa. Hennes livs 
stora roman borde kunna räcka länge ännu. Hur länge ville hon icke försöka 
att tänka sig. Men vad samlade hon sig icke allt för erinringar om den ! 
Blommor , som han hade givit henne; papperslappar som han fullklottrat med 
sin fina , prydliga stil; en näsduk varur hon slitit en remsa för att 
förbinda hans finger en gång han skurit sig--allt möjligt. Det skulle bli 
ett helt galleri.



Hon hyste en obestämd önskan att han icke skulle vara fullt så grannlaga 
och försiktig; hon skulle vilja ha ett ord att upprepa för sig , någonting 
verkligt att hålla sig till , när allt det andra förflyktigats och drivit 
bort som en rök.



För Pål var allt detta endast en novellett , en av de läckra , franska. Den 
stora genren låg icke för honom. Enligt hans uppfattning av kvinnonaturen 
skulle Marianne falla i hans armar som det mogna äpplet faller från trädet 
--i sinom tid. Men det berodde av henom själv att taga emot eller vika 
undan.



Tills vidare var han blott nyfiken. Något fanns det väl alltid att 
iakttaga. Samma skillnad mellan henne och andra kvinnor som emellan den 
ena romanen och den andra , mellan Sappho och Une page d'amour , Cruelle 
enigme och Madame Bovary.



Det skulle gjort honom ett nöje , om hon varit mera originell , men man fick 
nu en gång taga människorna sådana de äro.



Han hade sitt tidsfördriv av att gå och dissekera upp sina egna stämningar 
och ge akt på hur han ena dagen kunde vara frestad att draga henne till 
sig , försvarande sig med det , att var och en får stå för sina egna 
handlingar och att det icke var han , utan hon , som var bunden , samt hur 
han andra dagen kunde gripas av ädelmod och fatta det nästan oryggliga 
beslutet att lämna Tomtö , för att hindra historien från att utveckla sig 
vidare. Men i grunden hade han samma indolenta natur som Marianne , och 
när hans iver någon gång fräste upp , svalnade den strax. Det var 
mest i hans smak att driva framåt på måfå och låta slumpen bestämma.



Så hände det en kväll , att Börje och han vid tolvtiden kommo hem från ett 
spelparti. Hela gården ]åg försänkt i sömn , det var mörkt överallt utom i 
förmaket , där det lyste genom persiennerna.



--Stackars liten , som suttit och väntat på oss så länrc , sade Börje.



Hon hade hört dem komma och öppnade förstugedörren innan de hunnit 
knacka. Det syntes på hennes dräkt som om hon legat och sovit , ty hon var 
knappt mer än halvklädd. Hon bar lampan i ena handen , medan hon med den 
andra sammanhöll den svarta schal , som hon svept kring huvud och axlar , 
och som i ett vidlyftigt draperi föll ned över klänningskjo]en.



--Det måtte vara sent , anmärkte hon i trött och liknöjd ton.



Blåsten svepte in och höll på att släcka lampan , vars låga sträckte Sig 
som en lång tunga över glaset. Börje skyndade att stänga dörren , ty 
Marianne såg tunnklädd ut. Den svarta kjolen föll slapp och veckrik kring 
höfter och fötter , som om hon nästan ingenting haft inunder. Det kom henne 
att se så lång och rank ut , med en lätt antydan om kroppens linjer.



Medan herrarna hängde undan sina ytterplagg , stod Marianne och höll upp 
lampan. Hennes arm var bar , ty under schalen hade hon endast en penjoar 
med halvlånga ärmar , som föllo tillbaka; det var därför hon höll draperiet 
så väl omkring sig med den lediga handen.



Pål såg på henne. Icke en min tydde på att detta var koketteri. Hon såg 
allvarsam , nästan kall ut. Det var något av en antik bildstod.



Jaså , det var det hon ville ! han måste bita sig i läppen för att icke 
skratta , han fann henne på en gång inpiskat slug och ohjälpligt naiv.



När de gingo in , fick han ti]lfälle att viska:



--Jaså , detta är myten om Pygmalion och Ga]atea! Jag vill också att vill 
staty skall få liv. Skall jag bedja till gudarna?



Hon såg a]lvarligt på honom utan att svara. Hennes bara hand och nakna 
handled tecknade sig så rund och vit mot a]lt detta djupa kaschmir , vars 
rika veck hon sammanhöll över bröstet. Och nu kunde han icke annat än ge 
henne rätt: denna arm var att bli tokig i.



Det var så sent att han endast kunde stanna helt kort. Marianne hade 
ställt sig i skuggan borta vid kakelugnen herrarna gingo språkande fram 
och tillbaka på golvet.



När Pål sade god natt och tog henne i hand lät han med en hastig röre]se 
sin hand glida upp över handleden och ett ögonblick omsluta denna 
svala , mjuka kvinnoarm med ett brännande hett tag.



Hon såg blott på honom med en förundrad och liknöjd min , så förundrad , att 
han ett ögonblick höll på att låta dupera sig.



Följande dag syntes Pål behärskad av en viss nervositet. Han hade på 
morgonen fått ett brev , vilket nödgade honom att för sina affärer resa 
bort på en tid. Marianne hade bleknat , när han sade henne det. Han var 
alldeles säker därpå.



Även denna afton voro herrarna bjudna på spelparti , men som Börje hade en 
del att bestyra med folket , kunde de icke ge sig åstad förrän sent. Pål 
klädde sig tidigt för att som vanligt få tillbringa skymningen inne hos 
Marianne. Han satte sig icke , utan gick under tystnad fram och åter på
golvet.



--Marianne , sade han plötsligt och stannade framför henne , när jag nu 
reser , måste jag tänka på hur jag skall ställa det för sommaren och det 
kommande året.



Marianne satt framför elden på sin vanliga plats. Hon svarade icke. Men 
han såg att hon sänkte huvudet med ett uttryck av nedslagenhet.



--Säg mig hur du vill , sade han , jag vill att du bestämmer själv.



--Nej ! sade hon hastigt , skrämd av någonting i hans ton.



--Men det måste du ändå , förr eller senare.



--Jag kan inte. Gör som du vill. Hon viskade svaret med en skygghet som 
icke var tillgjord. Hon vågade icke påtaga sig något ansvar.



Han satte sig mittemot henne och böjde sig framåt.



--Du var så vacker i går kväll , sade han.



Hon hade fått en hjärtklappning så att hon kunde kvävas.



--Visste du kanske inte om det? sade han och höll på att skratta.



Hon blev stött och reste sig för att gå.



--Nej , vänta! sade han och tog hennes händer. Du sitter väl uppe i kväll? 
Gör det. Jag vi]l veta av dig själv om jag skall stanna eller ej. Betänk 
dig på det och låt mig få svaret innan vi skiljas.



Han lösgav hennes händer och gick mot dörren , ty han hörde Börje komma.



Då de sent på aftonen kommo hem , brann lampan som vanligt i förmå
ket , men förstugudörren förblev stängd , och efter deras upprepade 
knackningar var det icke Marianne , utan en av pigorna , som kom för att 
öppna.



--Frun var så sömnig , sade hon.



--Har hon gått och lagt sig? frågade Börje.



--Det vet jag inte. Hon sade bara till mig om jag ville passa på , ifall 
hon skulle somna.



--Vi gå ända in i förmaket ett slag , jag ser att lampan står och brinner , 
sade Börje.



Pigan sade god natt och gick. Herrarna pälsade av sig och stego in.



Det syntes ingen i rummet. Skulle Marianne verkligen ha gått till sängs? . 
. . Nej , det var icke möjligt. Han hade ju bett.--Det var Börje som först 
fick se henne; han ryckte Pål i ärmen och pekade med skälmaktig min bortåt 
soffan. Med fötterna på en pall och ansiktet begravet i kuddarna låg hon 
och sov.



Börje smög sig fram till henne , följd av Pål.



--Liten ! Nu har du oss hemma.



Hon satte sig upp på soffan , blinkade mot ljusskenet och strök det 
nedfallna håret tillbaka från öronen--lättjefullt , otvunget--som om hon 
trott sig ensam i rummet. Så såg hon på dem med en menlös , frånvarande 
min , alltjämt blinkande mot ljuset med sina små ljusa ögon. Hon begrep 
inte vad det var fråga om. Det var att kunna kyssa henne tio , tjugu 
gånger , innan hon skulle hinna bli vaken; hon var ohjälpligt täck.



--A , är det ni! utbrast hon plötsligt uppklarnande , vem släppte in er?



--Karna.



--Ha , ha , ha ! Jag var den rätta att sitta uppe ! Det kände jag på mig . 
. . men två nätter i rad , det är också för galet. I kväll kan jag då 
verkligen inte prata med er.



--Jag reser med första tåg i morgon , så att då får jag säga farväl nu , 
sade Pål och räckte henne sin hand.



Hon var orubbligt likgiltig.



--Jag skall följa er ända till trappan , efter det är en så högtidlig 
stund , sade hon och ställde lampan så att den skulle kunna lysa utåt 
förstugan när dörren öppnades.



--Det var sant--Börje--jag har gjort slut på mina cigarrer , skulle du 
vilja låna mig några tills jag kommer hem igen? sade Pål , då han stod i 
förstugan och tog överrocken på.



--Gärna , svarade Börje och gick in till sig. Han lät dörren stå på glänt , 
och de kunde se att han tände ljus i det yttre 
och sedan gick in i sitt sovrum.



Marianne stod strax bakom Pål. Hans arm lade sig smygande mjukt kring 
hennes midja. De stodo i djupaste skuggan vid sidan av dörröppningen mot 
våningen till.



--Marianne , viskade Pål , i det han tryckte henne tätt upp till sig , skall 
jag komma igen hit och stanna här?



Hon var så feberaktigt lycksalig och rädd , att hon icke kunde få fram ett 
ord. Men hon kunde icke motstå sitt begär att lägga sin kind mot hans 
axel , i den lugna vrån innanför överrocken , som var tillbakaslagen. Att 
äntligen få stryka sig emot detta fina , mjuka tyg!



--Vi ha ett enda ögonblick , viskade Pål med ögonen riktade på den smala 
ljusstrimman från Börjes dörr.



--Jag ville säga att du inte skulle komma , svarade hon.



--Men du kan inte !



--Gud , jag dör av rädsla , kom det skälvande och halvkvävt. Detta var på en 
gång spännande och otäckt , på en gång ljuvt och vidrigt.



--Var lugn , sade han , jag har öron som en panter och du behöver inte ha 
tanke på fara. Ha , gudar ! Man är väl inte ung mer än en gång i livet !



Han böjde sig ned och kysste henne i det fjuniga håret på halsen , just 
bakom örat. Hans varma andedräkt lopp henne som en rysning ända ned i 
fötterna.



--Ah--prenez garde , cheric ! Han sköt henne raskt åt sidan , så att hon kom 
att stå i den öppna dörren in mot rummen.



Ögonblicket efter kom Börje och lämnade cigarrerna. De båda vännerna 
skakade hand med varandra och Pål sprang ut på terrassen. Marianne kom 
fram till Börje , som ännu höll dörren öppen , hon lade handen på hans axel 
och såg efter den bortgående.



Månen stod full och klar över granarna. Hon kunde se den smala , böjliga 
gestalten med snabba steg gå nedåt gården , följd av sin langa , svarta 
skugga. Över den frusna marken låg månskenet med en kall , blåaktig 
dager--något av håltom , ödslig hjärtlöshet.



Hon ryste till och gick in.



12



Det var mot slutet av april och Pål hade varit borta sex veckor.



Marianne satt vid fönstret i förmaket och sydde.



hennes ansikte var förändrat. Läpparna voro hårdare slutna och det hade 
kommit en fasthet i dragen.



Då och då såg hon ut på gården , ut över den nykrattade terrassen , ur vars 
svarta mull blomstånden började skjuta upp. Inne vid fönstren låg skugga , 
men längre bort glittrade ännu eftermiddagssolen på olövade buskar , 
somliga med gula och grönaktiga skiftningar på risiga grenar , andra med 
raka spön , röda och polerade , glänsande i solskenet.



Hon såg på det med ett känslolöst , kallt allvar och tycktes lyssna.



På gården var allt så stilla , som om människorna varit utdöda , endast 
bandhunden skramlade till med sin kedja. All brådska och allt liv hade 
dragit ut på fälten och skulle stanna där tills kvällen kom.



Hon hade icke hört fel; det var verkligen en vagn. Kunde det vara Börje , 
som kom igen redan med femtåget? Nej; han skulle naturligtvis gå från 
stationen. Det var för brått med alla hästar.



--Å--det var Pål !



Ja. Nu såg hon honom. Han kom med gästgivarskjuts och åkte direkt ned till 
sina rum. Hon kunde se hans glada , spejande blick upp mot fönstren , men 
hon hade rest sig och dragit sig bakom gardinen , så att han icke skulle 
varsebliva henne.



Han hade under sin frånvaro flera gånger skrivit till Börje , och hon 
visste att han skulle komma , men han hade i sitt sista brev icke kunnat 
bestämma vilken dag eller med vilket tåg.



Hon såg skjutsbonden bära in ressakerna i hans rum och sedan köra bort. 
Strax därefter kom han själv gående över gården med ett glatt , 
förväntningsfullt uttryck i sitt ansikte. Han såg friskare ut än när han 
for.



Hon drog sig tillbaka inåt väggen och höll gardinen omärkligt åt sidan , 
med spänt uttryck följande hans rörelser. Det låg i hennes ögon 
någonting på en gång skrämt och fientligt.



Han gick uppför trappan. Hon hörde honom i förstugan. Där gick dörren till 
rummen , där ljödo hans steg genom kabinettet , snabba och lätta som en ung 
flickas.



Hon stod kvar vid fönstret med handen stödd mot ett litet bord. Deras 
blickar möttes.



Hur de bruna ögonen vidgades och strålade upp!



--Marianne!



Han stod stilla i dörröppningen , och den smärta figuren avtecknade sig som 
i en ram. Vid stämmans välljud flög det som en rysning genom hennes 
hjärta. Hon hade glömt den underbara klangen i denna röst; det tycktes 
vara så många år sedan hon hört den.



Och så kom han emot henne , sträckande fram sina händer så hjärtevinnande 
vänligt. Han var så lång och vek , någonting likt ett smidigt spö; och hans 
hy var så jämn , hans hår var så svart och hans ögon så varma.



--Marianne!



Han måste väcka henne ur denna stelnade förvåning , smeka henne till liv 
igen med själva tonen i sin röst.



Leende och på tå smög han fram de sista två stegen.



--Kan du tro--Marianne !--jag har längtat.



Det var som om han anförtrott henne någonting så jublande härligt. Och det 
var det ju också--detta--att han kunde längta ännu.



Så gjorde han en hastigt frågande gest inåt rummet. Det måtte finnas någon 
där!



--Nej , det finns ingen därinne , svarade Marianne.



Det var en främmande , klanglös röst. Han hade aldrig hört den förr.



Häftigt tog han ett steg tillbaka och betraktade henne. Med en blick 
uppfattade han att hon magrat , att hyn var mindre frisk och att hon såg 
äldre ut än då han reste. Han klarnade åter och hans ögon fylldes av 
tårar.



--Trodde du att jag inte skulle komma igen? . . . A , barn!--har du varit 
orolig för mig?



Hans känsliga röst bävade av på en gång glädje och ömhet.



Om det gällt hennes liv skulle Marianne icke kunnat få fram ett ord; 
hennes strupe snördes tillhopa.



--Men nu skall du vara trygg och glad. Jag stannar här länge , länge.



Han fattade hennes händer , och han var så vacker som hon aldrig sett 
honom. Icke formskön och stark , men med den smidiga skönheten hos en 
solbeglänst reptil. Det var blanka , tindrande ögon , tunna läppar likt 
långa penseldrag , och en skuggning av krusiga skäggstrån.



--Älskade , hur är det? Jag har skrämt dig!



Han lade sin arm kring hennes skuldror och såg ängsligt in i hennes 
ansikte , som skiftade färg.



Hon lösgjorde hans arm och förde den ifrån sig. Hon försökte att tala , men 
kunde icke; stödde sig endast tungt emot bordet.



--Du är sjuk . . . å , Marianne , vad är det?



--Nej , jag är inte sjuk , bry er inte om det.



--Ni?!



Det kom på en gång förvåning och harm i hans ton.



--Vad vill detta säga? Hans ansikte var kallt , med ett skarpt litet veck 
mellan ögonbrynen.



--Jag har lekt en farlig , en otillbörlig lek. Den måste vara slut.



--Hå--Marianne--jag tror att det var mer än en lek.



Han stod alldeles stilla , med handen stödjande sig mot kanten av en 
konsol , och han såg på henne , forskande , fordrande.



--I alla fall måste det vara slut. Det kom mera som en suck än som 
artikulerade ljud.



--Varför?



Hans låga röst var slapp och det ryckte nervöst kring hans rörliga 
näsvingar.



--Det var orätt--brottsligt.



--Nonsens ! Han kastade huvudet tillbaka som för att med denna rörelse 
slänga undan hennes påstående.



--Jag säger inte att felet var ert; det var kanske mitt eget , sade hon 
svagt , i det hon sänkte sin blick från hans ansikte ned till bordet , vid 
vilket hon stod.



Han svarade ingenting , han såg oavvänt på henne med växande harm och 
indignation.



--Och så vill jag be er resa , tillade hon utan att lyfta sina ögon.



--Resa?



--Ja--för att aldrig komma igen. Rösten hade sjunkit till en nästan 
ohörbar viskning , så rädd var hon att uttala dessa ord. Och nu tvingades 
hon att se upp , men med en enda liksom skyggande blick.



Hans näsborrar vidgade sig; han var blek och de bruna ögonen beto sig 
fast i hennes ansikte medan hans andedräkt flög fram i korta , skarpa 
tag.



--Vad är det du säger!



Hon stod som en livdömd. Hon kände hans raseri , men vågade icke längre se 
det.



--Tala! Vad är meningen?



I hans vrede mängde sig så mycket av vapenlös smärta , att den blev dubbelt 
pinsam.



--Förlåt mig , sade hon ödmjukt , och hennes läppar darrade som emot 
annalkande tårar; jag kan icke hjälpa det.



--Men du måtte kunna säga varför . . .



--För det jag aldrig mer skall kunna försvara det. Var barmhärtig och 
res!



Hans ögon blevo röda i kanterna , och det kom dem att synas ännu större. 
Hans läppar halvöppnade sig , men han endast såg på henne.



Hon greps av ångest. Allt detta gav ett sådant intryck av hudlös 
känslighet , och hon hade sårat honom så utan förbarmande.



--För Guds skull säg att ni förlåter mig och att ni vill resa! Utan att 
tänka på vad hon gjorde sträckte hon fram sin hand emot honom--enträget , 
avbedjande , men han fattade den icke.



--förlåta? förlåta? utbrast han och ville skratta. Men i detsamma förvred 
sig hans ansikte , och det såg ut som skulle han brista i gråt.



Hon knäppte samman sina händer och tryckte dem mot sina ögon. A , detta var 
förfärligt--förfärligt!



--Nu vet jag! sade han med ett andetag av lättnad , Börje har misstänkt 
något ?



--Nej.



--Men , Marianne!



--Ni måste resa. Jag skall driva det igenom. Kosta vad det vill , men det 
skall ske. Det är en skam ! Det är en vanära !--Jag är en annans hustru.



Nu skrattade han till , skärande , hysteriskt , som en uppretad kvinna:



--Och det har ni inte vetat förrän nu?



--Ja , håna mig , håna mig så mycket ni vill. Det betyder ingenting , bara ni 
reser.



Det undfallande uttrycket i hennes ansikte var borta. Hon var upprörd , men 
också besluten.



--Jo , sjung ut bara! Vad har Börje sagt? Jag träffade honom i Eslöv , men 
han lät icke märka något.

--Vad skulle han låta märka? Självbevarelseinstinkten drev henne att 
lägga högdragenhet i tonen.



Hans pupiller tycktes växa. Det var som om de bränt mellan ögonlocken och 
därigenom gjort dem rödkantade , och det flög ett elakt uttryck kring de 
nålfina dragen vid hans munvinklar.



--A , man tänker tala ur den högre tonen ! Men kom ihåg--fru Olsson --att 
som man ropar i skogen , så får man svar , och om ni kommer med 
förolämpningar , så svarar jag med sådana. Var säker om det!



Marianne kände en krypande kyla i sina kinder , och hon skakades av en 
frossa. Detta på en gång städade och hejdlösa ursinne gjorde henne rädd.



--Jag vill icke förolämpa er , sade hon så stadigt hon kunde , jag vill 
blott säga er , att efter vad som hände den sista kvällen , är det bäst för 
oss båda att vi icke se varandra mer.



Han drevs av ett blint begär att såra henne , såra henne på det allra 
dödligaste. Det var på en gång emot smärtan och förödmjukelsen han reste 
sig.



--Sista kvällen ! upprepade han , vad hände? Vad? Vad? Vad?



--Ni glömde er , och därför är det bäst att vi skiljas.



--Jag glömde mig? Å , Eva , du är god! Jag tog äpplet , som du bjöd mig . . . 
och det heter att jag glömde mig! Men du själv?



--Låt oss säga att vi glömde oss. Det förändrar ingenting.



--Hå , jag förstår. Ni drar en slöja över. Ni tvår edra händer. Ni sopar 
för er dörr. Det var jag--råa , manliga natur--som förgick mig. Det är ju 
så det skall vara? Och genom att kasta mig bort fritager ni er själv. Ni 
upprättar er--det är ju så det heter? Ni ställer er på piedestal. Ni 
tillbeder er . . . Men jag har något att säga er först.



Hon klämde sig tillbaka mot fönstret och grep med ena handen i 
fönsterbrädet. Det fanns något i hans ansiktsuttryck , som kom henne att 
känna sig tillintet gjord av blygsel.



--Ni missförstår mig , frampressade hon , jag gör er ju icke några 
förebråelser. Jag endast ber er att ni reser i morgon , och att ni säger 
detta åt Börje så snart han kommer hem.



--Ja visst. Och huruvida en sådan flyttning hals över huvud är läglig för 
mig eller ej , det kommer naturligtvis icke er vid. Att bespara er all oro , 
det är det enda nödvändiga. Naturligtvis! . . . Och jag böjer 
mig.--Aktning för damerna !



--Kan ni då inte se hur förfärligt jag lider? Vad nytta har ni av denna 
tortyr?

--Det är inte farligt. Efter kvinnliga småsynder 
blir ångern aldrig lång. Man lastar sina samvetsagg på en syndabock , jagar 
honom bort och är själv den renaste guds ängel . . . Jag är trygg för er. 
Jag ser att ni vet hur det skall gå till.



Ju mer han retade upp sig , dess blekare blev han och dess mera dämpat 
kommo orden , lågt och snabbt , med ett slags raffinerad hatfullhet.



--Jag har varit blind , mumlade Marianne med halvkvävd röst , vad är allt 
vad jag lider annat än följden av denna olycksaliga lek med sådant som man 
inte får leka med! . . . Vad skulle jag inte vilja ge för att ha det 
ogjort! . . . Gud i himlen , vad det är förfärligt! Varför vill ni göra det 
värre ?



--Ni gör er sak förträffligt , sade han med sitt ihåligt ironiska löje , men 
jag vet ändå var skon klämmer. Ni är helt enkelt rädd att jag skall nämna 
någonting för Börje eller någon annan. Det är det enda som håller 
kvinnorna tillbaka: fruktan. Men en rasande god hållhake är det.



Hon hade tryckt näsduken mot sina läppar , men hon grät icke.



--Om ni så trampade på mig , så skulle jag tvinga er att resa ändå.



--Ni är räddare än de flesta. Skada att det kommer något sent! Om resan 
kunna vi tala sedan , men först har jag någonting att säga er , som ni kan 
taga emot å ert köns vägnar. Ty vi ha alldeles för länge hört talas om 
kvinnornas moraliska företräden , och det kan vara på tiden att underkasta 
de där företrädena en granskning.



Han hade övervunnit sin häftighet , stod nu och satte fram fötterna och 
stödde båda händerna bakom sig på konsolen , med överkroppen lätt 
framåtböjd. Hans röst slog in i en vårdslös salongston , och han betraktade 
henne med halvslutna ögon , vars spefulla glans simmade fram som mellan 
mörka tuschstreck , ännu med en antydan åt rött.



--Vari bestå de således , dessa dygdefullkomligheter , som ni så 
odisputabelt tagit patent på , och som vi män skola blicka upp till med 
helig beundran?--Kom ihåg mina ord , fru Marianne , ty sanningen är rar att 
höra och värd att taga vara på. De bestå däri , att det passande lagat i 
ordning försvarsverk åt er , och att man skrämt dygden in i kroppen på er 
med stegel och hjul. Feghet--se där hela er moral! . . . Men ni ljuga , och 
vi ljuga , och alla låtsa vi oss tro på er förträfflighet--och alla ha vi 
nog en gång trott på den. Men inte jag längre. Inte jag! . . . Eller göra 
ni kanske inte vad som står i er förmåga , för att hos oss uppväcka allt 
vad ni själva låtsa er sväva i den hjärterenaste okunnighet om? Ni kvinnor 
kittla oss om munnen med grässtrån och skrika över var råhet , om det 
rycker i våra mungipor. Eller vad är koketteri? Vad är baltoaletter? Vad 
äro improviserade nattdräkter , med nakna armar och svarta draperier ?



Han böjde sig ännu mera fram och såg på henne med ett elakt leende. Hon 
ryckte tillbaka som om han bränt henne. Hennes ögon hade fått ett uttryck 
av vild skrämsel , som endast eggade honom att fortsätta.



--Nå , hur var det så med de moraliska företrädena? Om de icke vore blott 
fernissa , varför behövde mödrar vakta sina döttrar? Visar icke hela 
uppsiktssystemet , att icke ens fruktan för domen är tillräcklig , fast en 
flickunge som inte är högre än min käpp vet vad hon har att vänta , om hon 
ertappas med snedsprang.



--Reser ni? Det var stereotypt som om hon nu icke kunde kvarhålla i sin 
tanke mer än detta enda.



--Vilken ängslan ! Och ändå skulle ni velat fortsätta , om ni bara vågat. 
Det kom en cynisk glimt i hans blanka ögon.



--Ni är usel ! ropade hon.



--Aj , aj ; var inte för djärv. Glöm inte att det kunde vara farligt. Ty 
det har väl ändå funnits något mellan oss? Icke i handlingar och ord 
precis --Gud bevare oss!--men ändå . . . fru Marianne? Man kan säga mycket 
utan ord. Och jag får väl aldrig lov att omtala hur vackra ögon ni har?



Den häftiga sinnesrörelsen drev blodet till hennes kinder i flammor och 
strimmor , som efter skoningslösa käpprapp.



--Och ni , flög det över hennes läppar , har ni aldrig gjort värre än detta? 
Och har någon människa fördenskull behandlat er så , som ni behandlar mig!



--Värre? Det kan bli tu tal om det. Bestämda yttringar äro kvinnor 
försiktiga med. Och ni som andra. Ty ni har för kallt blod . . . Om jag 
gjort värre än ni? Hå! Kan ni säga mig på vad sätt man kan mäta och väga 
vad man ger bort av sitt känsloliv?--Värre? . . . Om ni älskat mig med 
armarna om min hals och läpparna emot mina , då skulle ni ansett det värre , 
därför att det var farligare , men jag skulle ansett det bättre , ty det 
hade varit naturligare. Detta sättet låg oss närmare , därför att vi äro 
förkonstlade båda. Så lyder sanningen. Men att skrymta , ljuga , hyckla , för 
mig , för er man , ja--i ert eget hjärta . . . Nåja! Och att sen högfärdas 
över er dygd och tala om att jag gjort värre . . . ha , ha , ha; ja , ni får 
ursäkta , men det är lindrigast sagt löjligt. Vad ha ni kvinnor för namn 
för sådant? Ni ha er egen ordbok , vad kallar man däri en sådan själens 
fräckhet? Säg! . . .

A , ni fariseer! Jag ville nagla er vid skampålen !



Han knöt sin fina , magra hand och skakade den i det han bet tänderna 
samman. Det var icke styrkans vrede , utan svaghetens enerverande lidelse , 
som uttömde sig själv.



--Om I voren bättre än vi! Om I voren bättre! Vädjande höjde han ett 
ögonblick denna smala hand , och så föll den slappt utmed sidan.



Marianne hade kastat sig i den stora armstolen vid fönstret. Allt som 
hållit henne uppe hade vikit sig och sjunkit tillhopa under hans 
anklagelser. Det fanns icke ett ord mer till svar. Och utan att hon brydde 
sig om att dölja eller hindra det , störtade tårarna utför hennes kinder. 
Hon hade endast en tanke: om hon kunde få dö ifrån all denna skam.



Pål spratt till och såg på henne. Det rörde sig nya stämningar inom honom. 
Denna gråt hade något så hopplöst övergivet , så motståndslöst förkrossat , 
att han greps därav.



Han böjde sig fram och såg på henne , med spänd , koncentrerad blick. Det 
var som om han sett någon ligga blödande och sönderslagen , värnlöst lämnad 
åt honom.



Han gick omkring det lilla fönsterbordet , alltjämt med samma oroliga blick 
fästad på henne.



--Marianne! sade han liksom tvekande och lade sin ena hand på hennes , som 
slappt vilade i knät.



Hon såg icke på honom , knäppte blott samman sina fingrar om den våta 
näsduken , tryckande den mot sina läppar , som skälvde.



Utan att vända sin blick från hennes ansikte sjönk han ned på en pall , som 
stod framför hennes fötter. Det var som hade han fått ett annat ansikte , 
så fullt av deltagande och medkänsla var det.



--Marianne , varför skulle du tvinga mig in i ett sådant utbrott? sade han 
dröjande , jag rår inte för , att jag blir hänsynslös när jag såras. Du vet 
inte vad jag lider. Värre , mycket värre än den jag bryter ut mot. Du 
känner mig inte. Om du sagt ett enda vänligt ord , skulle jag varit 
avväpnad. Och hur skola vi nu kunna glömma detta--du och jag? Gråt inte 
så--älskade --det är som om hjärtat skulle sprängas.



Hon gjorde en avvärjande rörelse , men kunde ingenting få fram för 
snyftningar.



--Nej , låt mig tala , låt mig bikta. Det är det enda , som kan göra oss gott 
. . . Nej , avbryt mig inte! Låt mig tala! Du skall se att jag förstår dig , 
fast du nu inte tror så.--Om du bara kunde fatta ett lynne sådant som 
mitt!

Hur jag kan släpa i sanden vad jag håller kärast på jorden. Om du 
visste vilken olycklig stackare jag är! . . . Ånej--Marianne--nu begär jag 
endast att få tala. Förmena mig det icke. Det är det enda jag ber om.



Hans röst var som ett smekande barns , så jollrande mjuk , så öppet 
förtroendefull. Det fanns ingenting att göra , annat än sluta ögonen och 
höra på.



--På resan hit var jag så glad , så annorlunda till mods än jag varit på 
långa tider. Det hade varit någonting så friskt över mig hela tiden medan 
jag varit borta. Och vid allt som jag såg tänkte jag: det skall jag tala 
om för Marianne. Och ser du , vad som gladde mig mest av allt , det var att 
jag längtade hit igen. Inte endast av trötthet , utan liksom efter något 
som skulle ge mig hälsa och krafter igen , efter det lugna livet , efter 
Börje , efter våra långa skymningssamtal , efter schackpartierna--allt! Och 
så hade jag utmålat för mig själv din glädje , när du skulle få se mig 
igen. Jag har gått och glatt mig åt den. Å , Marianne , ju mer jag närmade 
mig Tomtö , dess mer gick det upp för mig hur mycket detta hem kunde bli 
för mig. Hur fästad jag är vid Börje och dig.



Han stannade ett ögonblick.



--Och så mötte du mig stelt , kallt. Inte en min av glädje , icke ett ord 
till välkomst. Och så detta förhatliga raseri , som skar in i min stämning med 
sin trassliga egg. Du kan ju tänka dig--Marianne--du kan ju tänka dig hur 
jag skulle bli uppriven. Och så kom det över mig , som det gör ibland , 
detta ursinniga begär att hämnas , att ge igen för allt vad jag lider. Jag 
tänkte inte på dig , jag tänkte endast på mig själv. Och så var jag 
orättvis och blind. Och jag gav dig giftiga bett , som jag nu skulle vilja 
ge mycket för att aldrig ha givit . . . Nu har jag kommit till besinning. 
Nu kan jag tänka lugnt. Men jag minns knappt , vad jag sade. Jag törs inte 
minnas det. Det var så i hettan. Glöm det--älskade--glöm det! Tänk bara , 
att jag förstår dig. Att jag nu ser din tankegång lika klart som du själv 
brett den ut för mig , fin och skär. Och jag värderar dig 
dubbelt--tusenfalt--för denna tillbakadragenhet , som jag då endast 
missförstod. Jag kan följa dina tankar tillbaka till min frånvaro. Jag vet 
hur det för en ömtålighet sådan som din skulle kännas som ett 
obehag--någonting oskönt , grovt , att det kommit till ord mellan oss. Och 
kanhända har du fruktat min återkomst. Du har trott att jag skulle åberopa 
rättigheter , att du skulle nödgas hålla mig tillbaka. Och du har kanske 
känt en förebråelse , när du tänkte på Börje; känt det som ett svek emot 
honom , denna ett ögonblicks överilning.

Och så missförstod jag dig så grymt! Så överhopade jag dig med före 
bråelser! Så visade jag mig som en av dessa kälkborgarnaturer , för vilka 
själslivets allra finaste nyanser äro förlorade!--Men döm mig inte. Döm 
mig inte ännu ! Jag förstår dem , alla dessa töckenfina rörelser , och det 
finns inte en känslovåg i ditt sinne , som jag plumpt vill lägga hand på. 
Nej , du är fri , Marianne! Ser du det!--jag håller dig inte kvar med ett 
finger , jag vill icke tubba dig en hårsmån från din väg , jag vill inte 
tränga mig in mellan honom och dig. Det skall icke finnas ord mellan oss. 
Icke tal eller blickar. Endast den enes närhet för den andre. A , 
Marianne--min enkla , stilla Marianne--nu förstår jag dig , icke sant? Jag 
har aldrig gjort dig rättvisa förrän nu. Min blick var så full av 
förkonstling , att jag trodde mig finna den också hos dig. Det var så 
längesedan jag sett något som var sant , att det icke fanns annat än tvivel 
kvar hos mig . . . Du kan inte tänka hur ödmjukt jag böjer mig inför dina 
tårar , hur de bränna mig ända in i själen , men också hur tacksam jag är 
för dem. De ha löst mig ur ett slags förtrollning. Jag ser dig och jag ser 
mig själv. Det är liksom om det hade ljusnat omkring mig.



Marianne snyftade med krampaktig våldsamhet. Detta vemod kom hennes tårar 
att strömma ymnigare än om det varit de bittraste tillvitelser.



--Tala inte så . . . för Guds skull inte så!



--Jo , Marianne , nu måste jag tala. Och sen inte mer.



--Det var orätt . . . det var orätt . . . det var . . .



Orden blevo borta i en snyftning.



Påls blick häftades på henne med ängslig förvåning. Han hade aldrig hört 
någon människa gråta så. Det var icke hysteriskt , men det var en så 
genomgripande sorg , som om den kommit från själva hennes varelses rötter.



--Varför skall du vara så otröstlig? började han övertalande , vad ont ha 
vi gjort?--Är detta verkligen ånger och självplågeri?



--Ja , ja , ja!



Det klämde sig fram genom en frossbrytning.



--Din sinnesrörelse överdriver. Ha vi varit förtroligare med varandra än 
du många gånger varit med dina bröder? Och om det är detta du , jag 
begagnar , så har ju Börje föreslagit det själv. Jag kan också låta bli 
det. Det finns ju icke det ringaste , som vi behöva förebrå oss . . . Seså , 
torka ögonen , fru Marianne. Låt oss tänka att vi haft onda drömmar , ni och 
jag , och att nu äro de förbi.

--Men att ljuga för Börje!



--Vi ha ju inte ljugit för honom , och komma ännu mindre att göra det.



--Jag tycker att vart ord jag säger honom är bara som om jag ljöge.



--Det är en sjuklighet i fantasien.



--Nej ! Och ni måste resa.



Det kom kraftigt , beslutsamt , som om hon plötsligt vaknat till medvetande 
om något som hon glömt.



Han reste sig. Han såg på henne med förebrående sorg. Vad skulle han säga? 
Detta såg icke ut som den upprörda lidelsefullhet , vilken kan lugnas med 
smekningar. Tvärtom; det var någonting av fasthet.



Han ville icke svara. Han visste icke hur han skulle taga det.



Hennes snyftningar saktade av , och hon torkade sina ögon , som voro svullna 
och förgråtna.



Hon såg på honom.



--Det är inte ett infall , sade hon , jag har länge varit på det klara med 
att jag borde säga det så fort ni kom.



Han kände som ett styng i hjärtat. Lämna Tomtö! Kastas ut igen , han visste 
icke vart! Han ryste vid tanken på främmande människor. Men han vågade 
ännu icke tala , av fruktan att med sina ord påskynda ett avgörande.



Icke heller hon sade något. Hon vek omsorgsfullt tillhopa sin näsduk som 
en liten boll och torkade sig en sista gång i ansiktet. Det såg ut som om 
utbrottet skulle ha gjort henne gott. Detta var således något som hon gått 
och burit på länge.



Pål betänkte sig ett ögonblick.



Så kom det med ens ett drag av tröstlöshet i hans ansikte , och han kastade 
sig slappt i den tomma stolen på andra sidan fönsterbordet.



--Är det verkligen sanning , att ni jagar bort mig?



Hon svarade ingenting. Men hon såg lugn ut nu.



--Jag inser att det kan vara bäst för er , om jag reser , återtog han , men 
har ni då inte tänkt på mig?



Ännu intet svar. Och hon undvek hans blick , liksom vore hon rädd att bli 
vankelmodig.



Han stödde sina armar mot bordet , och med en av sina mjuka rörelser böjde 
han sig framåt emot henne. Rösten var så dämpad , att det lät som om han 
endast andats fram orden , utan att behöva uttala dem.



--Jag var så uppgiven av trötthet , när jag kom till Tomtö. Eller det var 
kanske inte trötthet , det var kanske leda , eller tomhet , jag vet inte. Jag 
hade fått för mycket eller för litet av något. 
Jag kände mig icke på samma plan som andra människor. Hela världen var så 
sjuk , så eländig. Om allt ville dö , sjunka bort som en dimma--även jag--i 
en evig glömska , sömn , ro ! Det var det enda. Jag vämjdes vid att se hur 
människorna kunde uthärda att leva . . . Leva--när det är så till 
äcklighet banalt! . . . Men det var någonting här , i denna sunda 
enformighet , som långsamt gav mig krafter igen , gav mig möjligheten att 
leva. Det var som om jag dag efter dag började få igen en synförmåga , som 
jag mist , det var som om jag utan att märka det andats in en levnadslust , 
som jag inte känt på langa år. Det var känslan av vila , som jag för mig 
trodde vara längesedan död. Allt detta var inte tydligt förrän jag var 
borta härifrån och åter längtade hit. Å--fru Marianne-- detta är ju inte 
ett hotell , inte ett rum där man låser upp sina kappsäckar; det är ett 
hem. Vet ni vad det vill säga ? Det är som om tryggheten låge som en kudde 
på möblerna här , det är som om man kunde luta sitt huvud däremot och 
vila--bara vila. Å , fru Marianne , ni vill inte stöta mig bort! Ni vill 
låta mig leva. Ni vill låta mig glida omkring som en skugga här , i ert 
hem. Jag begär ingenting annat. Jag skall gå undan för er som hunden , ni 
bara behöver vinka åt , och han går. Men ni skall vara vänlig som ni varit; 
stilla som ni var den första tiden , överseende som om jag vore en stackars 
sjuk. Ni skall inte driva mig bort , fru Marianne.



Hennes bröst hävde sig i ljudlösa andetag. Det var som om han skulle tigga 
hjärtat ur bröstet. Snabba , enträgna kommo orden:



--Jag har aldrig bett förr. Jag vet inte hur jag kan göra det nu. Jag 
känner mig som när en mor ber för sitt barn: det finns inte tanke på 
förödmjukelse , det finns ingen stolthet. Det finns endast detta , som inte 
får dö . . . Det är för någonting inom mig jag ber. Fru Marianne , nu 
driver ni mig inte bort !



Det var en röst att smälta is , det var en röst att utverka det omöjliga. 
Och han såg på henne med så underligt allvarliga ögon , djupa som sammet.



--Och ändå måste det ske.



Han såg på henne , undrande , sökande. Så sjönk han tillbaka mot stolsstödet 
och började tänka efter. Det måste under allt detta gömma sig en hemlig 
bevekelsegrund , som han ännu icke fattat.



Så såg han plötsligt upp med en blixtsnabb blick.



--Anser ni det som en nödvändighet? frågade han med stark betoning.



Rodnaden göt sig långsamt över hennes ansikte , under det hon tvang sig att 
stadigt möta hans blick.

--Ja , som en nödvändighet.



Hon drog en suck av lättnad. Nu var det över. Nu var det avgjort. Nu 
skulle hon bli ensam.



--Förstå mig rätt , tillade hon hastigt , det är inte skilsmässan jag 
klagar över. Det är endast minnet av . . . av . . . det som inte kan 
ändras. Jag skulle önskat att jag kunnat visa er att . . . att jag kanske 
inte är så dålig som ni tror. Jag skulle önskat att jag icke behövt känna 
denna--



Hon kunde icke fortsätta. Hennes läppar började skälva , och hon vred 
nervöst på sin näsduk.



Han fäste sig icke vid hennes sista ord.



--För mig är det tungt , sade han , men jag förstår att det inte kan vara så 
för er. För er är tillvaron så rik. Hur rik kan jag väl inte ens fatta.-- 
Men det är avgjort: jag reser i morgon . . . Jag är väl den enda fläcken . 
. . jag menar den enda molnfläcken . . . A , fru Marianne , så länge jorden 
står , skall det finnas de , som äro dömda till fattigdom. Jag är en tiggare 
. . . Penningar , vad är det?--Han lyfte händerna som om han vägt sitt guld 
i dem. Och så gjorde han en rörelse som om han kastat det bort.



Det hade befunnits för lätt.



--Förlåt mig , sade han vekt , hade icke jag varit , hur lycklig skulle ni då 
inte känt er nu ! Jag förstar så väl att det--att jag icke kan gå utan att 
föra med mig en aning om det , som nu gör livet ännu mer betydelsefullt för 
er --skall vara en plåga , liksom ett profanerande. Jag vet att själva min 
tillvaro måste kännas som en förnärmelse--nu. Om ni kunde , skulle ni 
stryka bort mig , spårlöst , som det som aldrig funnits: hela min varelse , 
mitt ingripande , mig själv.--Om ni kunde. Jag förstår detta. Det är så 
mänskligt. Men jag var bara en skugga , som nu drar bort. Därför kan ni 
räcka mig er hand.



Han sade det enkelt , som man säger ett farväl för livstiden.



Marianne räckte honom sin hand och sökte le , fast hennes ögon fylldes av 
tårar.



--Det är nu som alltid: jag vet icke vad någon varit för mig , förrän det 
är för sent , sade han.--Jag behöver inte be er glömma mig; ni skall göra 
det så fort det finns en möjlighet.



Han bugade sig. Kanske med en sista skymt av småaktig fåfänga och 
levnadstrött ironi.



Och så gick han.

När Börje på kvällen kom hem , blev han icke litet förvånad vid 
underrättelsen om att Pål skulle resa redan påföljande dag , och på fullt 
allvar.



--Det talade du ju inte om , när vi träffades i Eslöv , sade han.



--Jag tyckte inte det var något att tala om förrän vi kommit hem , svarade 
Pål liknöjt.



--Det var i alla fall det jag kunde tro , att när du bara kom ut , så skulle 
flyttfågelsnaturen vakna på nytt. Men annars såg du ut att trivas gott 
här.



Börje hade efter kvällsmaten följt med ned på Påls rum , för att få språka 
med denne litet under packningen. Nu skulle de ju så snart skiljas. Det 
syntes på Börje att det kostade på.



--Vem skall jag nu få att spela schack med? sade han.



--Det är inte farligt; din fru lär sig det snart.



Driven av sitt verksamhetsbegär hjälpte Börje till med allt vad han kunde.



--Skall det här också ned? sade han och pekade på en del klädespersedlar , 
som lågo kastade i en hög på golvet.



--Ja , det skall ned; jag vet inte hur det skall få plats , pustade den 
andre och kastade sig i en stol , uppgiven av trötthet.



--Jo , det går nog. Men hur ska vi göra med allt detta andra? frågade Börje 
och såg sig om i rummen.



--Jag skall låta tapetseraren packa in det alltsammans och skicka det 
efter mig till Stockholm.



Börje stod dubbelviken framför kofferten och lade ned plagg efter plagg , 
långsamt och ordentligt , stretande över linnehögen och röd ända upp i 
pannan av ansträngning.



--Om jag kunde begripa vad det har varit åt Marianne , sade han plötsligt i 
det han rätade upp sig och flyttade fötterna tillhopa.



--Hurså?



--Jo. Jag tänkte när du reste: nu kommer Marianne att leds. Men det syntes 
inte till. Hon var så glad att jag aldrig sett henne gladare. Hon pratade 
och skrattade och vattnade sina blommor och sysslade omkring så lång som 
dagen var , och i skymningarna kom jag in litet tidigare än vanligt , för 
jag tyckte det var synd om henne att hon skulle sitta ensam. Och så 
spelade hon för mig . . . Nu är jag Pål , och du är jag , sade hon.--För det 
var dina bitar hon spelade.--Du kan tro det var kärt att se henne kunna 
trivas så där alldeles ensam. Det kunde hon aldrig förr. Det var stört 
omöjligt. Nu tycker du allt om Tomtö , du! så jag.--Ja , nu tycker jag 
om det , så hon. Och så såg hon så rar ut . . . Hm. Du kan inte tro hurudan 
hon kan vara när hon vill. Det är så att man inte vet vad man skall ta sig 
till , bara så snäll hon ser ut . . . Men det är för resten bara dumt att 
tala om. Sådant ser ingen mer än man själv . . . Och kan du så tänka dig! 
Det var alldeles som om jag vänt en hand. Hon var förändrad med detsamma. 
Hon såg så fundersam ut , som om hon skulle tyda allting , ända ned till 
jordens medelpunkt. Jag frågade henne vad det var. Det var ingenting , sade 
hon. Jag trodde att hon hade fatt ledsamma brev från hemmet. Men hon 
påstod att hon icke fått något. Jag tänkte: det är väl dåligt humör och 
det skall väl gå över igen. Men det blev värre , icke bättre. Jag såg på 
hennes ögon att hon gick och grät om dagarna; men tror du jag kunde klämma 
ur henne vad det var för ! Och inte heller blev hon gladare när hon fick 
veta att du skulle komma hem , så att det var inte som hon leddes. Jag 
erbjöd henne att resa in till staden för att roa sig. Men nehej , det ville 
hon inte.



Han såg vädjande på Pål.



--Om man går och är hängsjuk , så kan man bli vid ett sådant miserabelt 
humör , svarade denne.



--Ja , men hon säger att hon inte är sjuk , och nu kan jag inte låta bli att 
tänka att det är jag , som gjort henne ledsen med något. Och jag vet 
sannerligen inte det ringaste.



--Det går nog över igen.



--Ja , det skall väl det. Och sådana äro väl fruntimmerna. Men inte är det 
gott att förstå.



Han började se sig omkring , ifall det skulle finnas mera att packa ned.



Pål reste sig och började gå omkring i rummet. Inpackningens stök var nu 
förbi , och allt stod där åter i sin orubbade , utsökta elegans.



--Börje , sade Pål och lade sin hand på barndomsvännens axel , låt nu bli 
att bråka med allt det där. Har jag glömt något , så får det komma efter . 
. . Men se dig omkring . . . Se! . . . är här inte vackert?



Ampelns matta sken föll över hans smala ansikte med dess bleka , tunna 
kinder och dess liksom av svält förstorade ögon. Det var något så slappt 
och så avtärt över honom nu , då ingen sinnesrörelse gav liv åt dragen. Och 
under ögonen låg det som ett lager av mörkt , blåaktigt puder.



Men så log han , och det drog sig som ett skimmer över detta själfullt 
växlande ansikte. Han sträckte ut sin hand , som för att bevekande draga 
intill sig all den skönhet som omgav honom. Och hans ögon glänste 
mot dessa mjuka silkesfärger , dessa lätta , läckra akvareller , dessa tunga , 
djupa draperier.



--Jag vet inte vad det är jag känner i en stund som denna , sade han. Det 
är ett begär att kunna lyfta min hand och säga: stanna ! Till mina pulsar , 
till dammet som faller , till brännämnet som förtäres , till dagen som 
närmar sig . . . Det skulle stanna med ett enda trollslag. Oföränderligt 
för århundraden: varje den lättaste skugga , varenda skiftande nyans. Nu är 
skönheten endast ett oändligt vemod. Förgängelse , det är dess namn !



--Men förgängelse det är också liv , ty det är omdaning , det är behovet av 
förnyelse. Vad i all världen skulle man göra , om allt vore stillastående? 
Då hade man ju ingenting att göra; då vore det inte lönt att leva.



--Ha , ha , ha ! Inte lönt! Tycker du det är lönt nu ?



--Du pratar!



Pål log ett ögonblick.--Den gamla tonen , precis den gamla tonen!-- Han 
gick åter ett slag i rummet och såg på allting , som om han skulle säga det 
farväl för en lång tid.



--Nej , det är tungt , det är förunderligt tungt! utbrast han och 
tvärstannade.



Börje såg bort till honom. Han kände lust att uppmuntrande stryka över det 
svarta håret , liksom han ibland kunde göra med Fogg. Men det skulle se för 
bakvänt ut. En karl ! Han borde väl taga sitt förnuft till fånga !



--Varför reser du då? sade han torrt.



--Det är inte det! Men det är som om hela världen vore tom , det är som om 
jag själv vore tom , det är som om allting vore bara elände. Han kastade 
sig på en stol , med huvudet och armar framstupa mot bordet.



--Börje , sade han därpå och såg upp med en tröstlös blick , det är 
förfärligt--detta--att vara absolut utan intressen , utan strävan. Jag 
önskar ibland att det kunde komma en riktig olycka över mig , men var 
skulle den komma ifrån? Allting är ingenting. Det finns intet i världen 
som jag bryr mig om. När jag var fattig trängtade jag bara efter att bli 
rik och trodde att då skulle jag kunna bli lycklig. Men nu bryr jag mig 
inte heller om det. Allting är lika flackt. Mitt huvud är så tomt , att man 
kunde krama det samman så här , utan att finna någonting. Han sträckte fram 
sin magra hand och grep i luften , som om han långsamt klämt sönder 
någonting.



--Du borde gifta dig , sade Börje.



--Det har jag ju försökt.

--Du skulle ha barn.



--För att se dem bli likadana som jag? Tror du mina barn kunde glädja sig 
åt livet !



--Är det pessimism? sade Börje med orubbligt allvar , men till viss grad 
intresserad.



--Ja , det är pessimism , svarade Pål med en blandning av godlynthet och 
förstämning.



--Ja , för jag har läst om den , men egentligen har jag aldrig sett den. Han 
betraktade synbarligen det hela som någonting ytterst lärorikt. Jag har 
liksom tyckt att man gjorde för mycket väsen därav , men kanske är det 
någonting som finns ändå.



Under denna sista reflexion gav sig Börje på nytt till att med ögonen 
spana omkring på golvet , och han upptäckte verkligen ett par strumpor , som 
fallit ned bakom kofferten.



--Jo du , det finns allt , sade Pål , men inte tror jag att du blir 
pessimist.



--Nej , det tror jag inte jag bryr mig om.



--Och inte heller dina barn.



Börje fick tårar i ögonen och blev mycket röd.



--Om jag så visst hade några! sade han lågt i det han böjde sig ned och 
stoppade strumporna in under koffertlocket , men det får jag nog aldrig



Han harskade sig mycket ljudligt , vände sig därpå om och började skärskåda 
en av tavlorna.



Pål betraktade med en viss rörelse denna breda rygg.



--Det är egentligen underligt att tänka sig , hur du och jag kunnat bli 
vänner , sade han.



--Jag har alltid behövt någon att hålla av , svarade Börje , och han måste 
harkla sig ännu ett tag , för att få rösten riktigt klar.



På morgonen var det en brådskande avskedsfrukost , tvungen och tryckt som 
de flesta sådana , när maten , tidtabellen och ens varmare känslor i lika 
mått vilja taga ens varelse i anspråk.



Avskedet var också likt andra sådana , med konventionella handtryckningar 
och en hemlig fruktan att komma för sent eller att glömma något som för 
tillfället bör iakttagas.

Det var en kall och ruskig morgon. Pål kände sig 
olustig och nervös.



--Adjö , fru Marianne , sade han för sista gången ute på trappan , och tack 
för . . .



Han vände sig hastigt om och skyndade upp i vagnen. En pisksmäll , en 
lyftning på hatten och bandhundens yrvakna skall. Vagnen svängde om 
inkörsvägen , och de kvarblivande sågo endast den grå dimman , i vilken allt 
flöt tillsammans. De vände sig tysta och gingo var till sitt.



Romanen var slut , dess hjälte försvunnen.



13



Börje gick ut till folket , och Marianne återvände ensam in. I matrummet 
var pigan sysselsatt med att avduka bordet. Marianne gick in i sitt eget 
rum och stängde dörren efter sig.



Nu hade hon ro att tänka.



Så länge hon ännu icke visste hur Pål skulle upptaga hennes fordran på att 
han skulle resa , hade hon levat i en sådan spänning och oro , att det icke 
funnits rum för någonting därutöver. Hon hade varit behärskad av en enda 
fix ide: Pål måste resa.



Och nu hade han rest.



Hon gick fram till fönstret , kastade sig i en stol och såg mekaniskt ut 
över gården , stelt och frånvarande. Hon var hänsjunken i sina tankar.



Dimman hade höjt sig , men det var en mulen vårdag , utan så mycket som 
löftet om en strimma sol eller en reva i molnen. Himlen stod tung över den 
folktomma platsen , och det låg en död stillhet över allt. Endast då och då 
strök en vindil genom nakna buskar , skakande dem så , att det såg ut som om 
de huttrat av köld.



Och samma kalla , tunga stämning låg över hennes eget sinne.



Hela denna tid hade hon icke känt annat än sin vansinniga fruktan för 
mötet med Pål , blygseln för att möta hans blick. Nu var det 
förbi--överståndet. Men var hon dess gladare för det?



Hon kände sig förtumlad som efter en lång sömn. Borta voro alla drömmar , 
som legat likt töcken över allting , och kvar stod endast en skoningslös 
verklighet. Sådant som nu hade livet aldrig sett ut , så naket , så blottat 
på all poesi. Hon tyckte sig stå i en ödemark , ensam med Börje; det var 
för andra gången hon kände det så , men förut hade hon icke kunnat mäta 
dess vidd. Nu var det som om det långsamt dagats för hennes ögon--en grå , 
kall morgongryning--och det ena föremålet dök fram efter det andra , 
nyktert , prosaiskt , avklätt varje mystisk omklädnad.

Hon var icke längre Marianne , romanernas Marianne , drömmarnas 
tjusfulla väsen , kvinnogåtan , undantagsvarelsen; hon , som var skapad 
endast att älska och älskas. Hon var helt enkelt en kvinna som skulle bli 
mor. En kvinna som hundratusen andra. Men en kvinna som förrått sitt barn 
innan det var fött , närt det med sitt liv , medan hon spelat ögonkurtis med 
en främmande man.



Det var så naturstridigt , så naturvidrigt , att hon kände en vämjelse vid 
sig själv som om hon vaknat morgonen efter en orgie.



Ånger hade hon nog känt förr , eller hon hade åtminstone trott att hon känt 
den , och då hade den antingen framträtt som en bestämd förebråelse över 
någon dubbelhet eller hjärtlöshet , som hon låtit komma sig till last , 
eller också på ett mera formlöst sätt , som en gnagande oro , en 
oförklarlig tomhet och obestämd ängslan. Det hade då kommit anfallsvis och 
häftigt , men genom sitt eget bemödande hade hon kunnat tysta eller kasta 
det undan , när hon riktigt ville. Och det hade alltid med sig någonting 
smekande , vemodigt; det var en plåga med njutning i.



Men detta var annat.



Det var som om en rå hand skulle ha skakat henne i axlarna och som om hon 
skulle ha vaknat upp endast för att se sig höljd i skam. Och nu stod hon 
där och stirrade på sig själv med all den avsky hon hyst för det som var 
lågt och smutsigt. Det fanns icke ens någonting kraftfullt och storslaget 
i det hon förebrådde sig , det var endast lumpet , osmakligt--abnormt som en 
bestialitet.



En kvinna i hennes belägenhet , upptagen av en futtig ögonkurtis! Det var 
icke ett brott; icke ett sår att blöda ur eller en förbrytelse att avsona. 
Det var ingenting. Endast en rutten fläck i hennes liv , en rutten fläck , 
som icke skulle bli synlig för andra , men som hon alltid skulle bära med 
sig.



Ingen skulle tillvita henne något , ingen utkräva straff. Detta var bara 
för henne själv. Det var hennes ömkliga lilla hemlighet. Det var bara en 
tystlåten rättstjänare , som med ett hånande smålöje flyttade henne ned 
från den piedestal , där hon trott sig hava sin plats.



Nu kunde hon tala om dygd och om hjärtats renhet !



Och när barnet kom , då skulle hon ha denna lilla kurtis att se tillbaka 
på , den skulle ställa sig mellan henne och det , som ett grinande 
faunanlete. Hon skulle aldrig kunna tänka på den tiden utan att . . . A! 
Det var så vidrigt , så onaturligt som att hata sig själv.



En moders heliga kall! Ha , ha! Kallade man det heligt? Ja. Och så dessa 
blickar , dessa rysande handtag åt den andre? Detta insugande av hans 
blick , denna kyss , som ilat genom hela hennes varelse , dessa beräknade 
konstgrepp , dessa hemliga önskningar . . .



Det var som om hon skulle bli tokig. Vad skulle hon icke velat göra för 
att kunna avtvå detta ! Och allt var det lika omöjligt. Detta osunda 
känsloliv hade lagt sig som ett kvalm omkring henne och vänt sig i en död , 
tung ovilja emot Börje. Varför? Ja , det visste hon knappt. Hon kände det 
60m en inre , oavvislig plikt att älska honom nu , för deras barns skull. 
Det var så onaturligt att icke göra det , och därför avskydde hon honom.



Hon reste sig upp , öppnade dörren till matrummet , som nu var tomt , och 
började gå fram och tillbaka genom rummen , ty hon frös av en innre kyla , 
som lik en märg av bly låg i alla leder. Det skulle ingenting gagna till 
att ligga på en soffa och låta sig omhuldas , den klämmande känslan kring 
strupen skulle endast förvärras därav.



Hennes ansikte hade icke längre denna lena blekhet som förr , det var en 
gråaktig färgton , som ännu mer framhöll hur hon magrat , och det hade 
kommit ett hårt drag omkring munnen. Vad hon kände , var icke den forna 
klemigheten , det var i stället en självgranskning som kunde ha tycke av 
den ruinerade affärsmannens överslag av sina tillgångar. Det var en blick 
som såg framåt , därför att det ingenting tjänade till att se tillbaka.



Det var känslan av självansvarighet som för första gången klargjort sig 
för henne. Som reaktion mot en till kult driven sentimentalitet , var den 
böjd för att slå över till en annan ytterlighet. Det var som om hon nu 
sett sin enda räddning i att förhärda sitt hjärta mot varje varmare 
känsla. Det låg i detta hennes andliga myndigblivande ingen glädje , intet 
frihetens andetag , ingen solglimt av hopp; medvetandet om det tröstlösaste 
armod var det enda det hade att skänka. På lån hade hon levat--på lån från 
böckerna , lån från andras livsåskådning , andras goda mening om henne , 
andras villfarelser , andras svaghet. Vad ägde hon som hon kunde kalla 
sitt , som hon själv levat sig till?



Det steg en hatfull bitterhet i hennes sinne , därför att hon i denna kamp 
var kastad så helt och hållet på sig själv. Hon led , och för första gången 
utan att kunna klaga.



Varför lär man oss då icke från barndomen att följderna av den 
obetydligaste handling kunna slå sig som fjättrar kring våra egna leder? 
Att ingen kan väga den andres känslor för att bestämma vad som är det 
riktiga? Att det gives en hemlig rättskipning i vårt inre med alla 
tortyrredskap till sitt förfogande? Varför nämner man ångern som ett 
slags rentvagningsmedel , till vilket det när som helst skulle stå en fritt 
att taga sin tillflykt--varför har man aldrig mod att ställa fram det 
oåterkalleliga , när all ånger är så fullständigt vanmäktig däremot? Varför 
gör man det icke? När det är så till förtvivlan omöjligt att taga tillbaka 
det minsta lilla ord , en blick , ett intet! Varför lär man oss icke att vi 
mot intet stå så vapenlösa som mot det förflutna , mot domen av det som 
skett !



Å--jo. Sådant hade man kanske sagt henne. Men med tomma ord . . . tomma 
ord! Livet lär oss det på ett annat sätt.



Det gjorde henne gott att gå; det var som om den fysiska tröttheten skulle 
skänka lindring. Fram och tillbaka gick hon , fram och tillbaka.



I allt som förr gått henne emot hade hon fäst sitt hopp till andra. Far 
och mor , bröder och tanter , alla hade stått till reds att jämka till rätta 
för Marianne , när hon satt det på tvären. Det gällde blott att efter 
omständigheterna använda det rätta: tårar och leenden , böner , smekningar.



Här var detta maktlöst. Ingen kunde hjälpa henne. Ingen kunde stryka bort 
den ruttna lilla fläcken och göra den frisk igen.



Yttre tillfälligheter hade räddat henne från att bli vad världen kallar 
äktenskapsbryterska . . . Yttre?--Det var däri förödmjukelsen låg.-- Yttre 
omständigheter , det ville med andra ord säga slumpen. Ingenting i hennes 
vilja , utan endast slumpen hade fått avgöra att barnet skulle bära hennes 
mans drag.



Men inom henne fanns det något som icke dömde efter det yttre , icke efter 
slumpen. Och till ingen kunde hon vädja från denna dom. Ja , det innersta i 
hennes varelse krympte sig till och med under medvetandet , att de kval hon 
led , skulle för andra vara blott nonsens , ja , en ren löjlighet. Hon hade 
ju intet förbrutit.



Intet?



Vad kalla ni kvinnor en sådan själens fräckhet? hade Pål sagt. Hon visste 
det icke. Om sådant hade ingen kvinna talat med henne. Hon kunde heller 
icke förtro sig till någon.



Men för henne var det allvar. Hon kände att det var en kris , och en som 
hon ensam måste arbeta sig igenom. Varför , till vad ändamål , det kom henne 
icke vid , det låg utom hennes befogenhet att spörja , utom hennes räckvidd 
att fatta.



Det enda , som stod klart för henne , var att den oansvarighet , i vilken hon 
levat , nu kommit till ett slut. Ty det halp henne ju icke nu , att hon 
betraktat det som Påls ensak , hur långt han ville gå , ställande sig 
sj älv utom frågan , som om hon vore ett viljelöst ting. Det var första 
gången hon betraktade sig fullt ut som handlande , viljande människa , ty 
det var första gången hon led under en handling som hon aldrig kunde 
återkalla.



Med detta uppvaknande kom helt naturligt tanken på vad hon nu hade att 
göra , en glädjelös känsla av att hon hade plikter att uppfylla , att det 
kunde åligga henne att tala och handla på samma prosaiska sätt som 
hundratusen andra kvinnor i hennes belägenhet.



Börje visste ännu ingenting. Hade det varit förr , skulle hon känt blygsel 
vid att tala med honom om någonting sådant , men nu var det henne 
likgiltigt.



Först vid middagsbordet träffades de , och måltiden blev icke glad. Det 
syntes på Börje att han saknade Pål , och dessutom kände han sig sårad av 
den förbehållsamhet Marianne visat honom den sista tiden. Det var väl ändå 
faderns affärer hon var ledsen för! Han ville icke tvinga sig till hennes 
förtroende. Och han ville icke göra henne till viljes.



När de rest sig , gick hon fram till fönstret och ställde sig där , med 
ryggen åt rummet. Just som han ville gå förbi vände hon sig om.



--Börje.



Han såg på henne. Det låg i hennes ansikte liksom ett respektfullt allvar.



--Var det någonting du ville? Han gick fram till henne.



Utan att se upp sade hon vad hon hade att säga , lågt och entonigt.



Han betraktade henne med spänning.



--Tror du . . . tror du det verkligen? sade han.



_ Ja.



Då han tryckte hennes hand som till ett tack , gjorde hon ett försök att le 
samt såg snabbt upp i hans ögon , för vilka hennes blick dock skyggade åt 
sidan. Hans glädje verkade så främmande på henne och kom henne att känna 
sig så outsägligt arm. För henne fanns det ingenting annat än en död 
känslolöshet.



Uttrycket i hennes ansikte kylde Börje , han lösgav hennes hand och lämnade 
rummet. Det sårade honom att hon kunde vara i misstämning över detta. Här 
hade han naturligtvis funnit nyckeln till hennes tungsinthet. Hon tänkte 
således endast på att hon skulle få obehag ! Det kunde hon tänka på nu! A , 
denna småaktiga egoism!--Det steg ett harmset ogillande i hans sinne. Han 
kunde icke uthärda att se henne just nu.



Marianne blev orörlig kvar vid fönstret sedan Börje gått. Hon hade 
märkt hans missnöje och instinkten sade henne 
dess orsak. Hon borde ha förutsett att han skulle fatta hennes förändring 
så , hon borde ha förebyggt en elak tydning. Hon var ensam i världen med 
honom , hon var avhängig av honom , det var för stor risk att utsätta sig 
för hans misshag. Hon hade plötsligt sett honom i ett nytt ljus , därför 
att hennes egen ställning syntes henne en annan. Den Börje , vars dyrkan 
hon förr emottagit med en bismak av ringaktning , var nu hennes herre. 
Bandet dem emellan tycktes nu först ha tillknutits på allvar , utan ett 
utrymme för undflykt , och hon kände något av slavens kuvade hat. Ty nu var 
hon hans. För alltid.



Det enda som tycktes leva inom henne var självuppehållelsedriften. Att för 
Börje dölja sitt sinnestillstånd , att bibehålla sin makt över honom , det 
var det enda som återstod henne. Hon måste bortförklara det obehagliga 
intryck med vilket han gått.



Före kvällsmaten kom han in i hennes arbetsrum. Det var nu så långt lidet 
på året att det icke fanns någon skymning med aftonbrasa , men dagern var 
för svag att arbeta vid , så här på kvällen. Marianne hade därför lagt 
undan sin virkning och satt i en av de stora stolarna vid fönstret med 
händerna i skötet och försänkt i tankar.



Börje nickade lätt och satte sig mittemot henne på andra sidan det lilla 
sybordet.



--Marianne , började han , det är dumt att ha så svårt att tala som jag. 
Det har plågat mig många gånger , men nu värre än någonsin. Hur skall man 
kunna göra klart för människor vad man tänker och känner , om man icke kan 
säga det? Jag har många gånger , när jag varit tillsammans med dig , känt 
det bakvända i att . . . att jag icke lärt mig att utsäga mina tankar. Jag 
är liksom stum. Man blir det i en omgivning som den jag levat i , om man 
icke äger kraft att omforma omgivningen. Man blygs över att man inte är 
lik de andra. Och så kan ingen människa föreställa sig vad jag avskyr min 
egen röst , den är främmande för mig själv , den har inte ett enda tonfall 
för vad jag känner.



Marianne såg på honom med något av förvåning.



--Jag tror att vad du där säger har mera tillämpning på mig än du tror , 
sade hon.



--A , nog kunde du tala , om du ville !



Hon kände förebråelsen.



--Nej , sade hon , jag har den lätthet att föra ett samtal , som man får 
genom en uppfostran sådan som min , men--ser du--man vänjer sig vid 
att tala vad andra vilja ha. Tankar har man inga. Var skulle man få 
dem ifrån! Nej , Börje , det är inte av oginhet jag inte talar.



Det låg på en gång något så okonstlat och ärligt i vad hon sade , och något 
som väckte hans misstro. Hon var icke lik sig.



--Jag har gått och tänkt så mycket denna eftermiddag , sade han , jag tror 
att en sådan dag rymmer mera än ett helt år. Förhållandet mellan dig och 
mig blir visst ett annat än vad det varit. Förut var det så , att när vi 
bara hade varandra , så var det nog. Men nu få vi någon annan att tänka på 
än oss , Marianne.



Hon kände ett obehag , som om hon nu skulle detroniseras och en annan 
sättas i hennes ställe. Det fanns något i hans ton , som gav henne detta 
intryck.



--Ser du , förr , om det kom någon liten fnurra på tråden , så behövdes det 
bara en kyss i rätta stunden--han log--och så var allting i låg igen. Det 
behövdes inte mer. Och det kan nog vara tillräckligt för att vara kära i 
varandra , det , men jag undrar om det . . . hm . . . om det kan vara 
tillräckligt för mer än oss.



Han lät sitt pekfinger glida fram och tillbaka längs bordets kant , med 
blicken uppmärksamt följande det.



--Ser du , det var alltj ämt han som talade , på ett sätt är jag visst så 
tokig med dig , att jag icke vet vart jag vill hän , men på den andra sidan 
är det som om jag kände dig lika litet som den dag vi råkades först. 
Ja--vet du-- när jag nu talar till dig så här , så känner jag mig skamsen 
som om jag talade med en främmande människa och vore alltför uppriktig.



Det klack till i Marianne med en känsla av fasa. Om han skulle glida ifrån 
henne !



--Därför satte jag mig för , att nu skulle jag försöka att tala , så att vi , 
som få så mycket gemensamt , icke längre skola gå och vara så obekanta för 
varandra. Men du skall hjälpa mig. Jag är ett fä; jag kan aldrig få fram 
ordentligt vad jag vill säga.



Hon sträckte fram sin hand och kramade hans , men så blygdes hon som över 
en falskhet och drog den till sig igen. Han fortfor:



--Du har på sista tiden varit tystare än vanligt , och du har sett ut som 
om du gick och grubblade på något. Till mig har du ingenting sagt , och jag 
har inte velat fråga dig , men jag vet inte om det är riktigt , att vi gå på 
det sättet.



Där var just den anledning Marianne önskade sig , och hon inföll ivrigt:

--Ja , om just det ville jag gärna tala med dig. Jag ångrade mig så , 
att jag icke nämnde någonting om det i middags.



--Du behöver ingenting säga om det , sade han i en ton som han försökte 
göra så litet mulen som möjligt , jag förstår att du gått och tänkt på hur 
mycket obehag och besvär du kunde få av detta , men . . .



--Ne; , nej , avbröt hon , däri misstager du dig. Jag har varit sjuk; 
ingenting annat , och det har verkat på lynnet.



--Men du sade att . . .



--Det var ett så obestämt illamående , att jag icke fann det lönt att tala 
om. Men det var ändå det.



Han såg tvivlande på henne.



--Därför ämnade jag säga dig att jag naturligtvis icke vill att du skall 
känna dig betungad för hans skull. Vi taga en amma , och du behöver inte ha 
det ringaste besvär med barnkammaren , när du inte vill.



Det var icke ömhet , som låg i tonen; det var en ovilja , vilken han 
förgäves sökte dölja.



--Nej! ropade Marianne med häftighet , jag tar aldrig emot någon amma , jag 
vill amma själv.



Vid hans ord hade det rest sig någonting i hennes sinne , något som hon 
aldrig känt förr , en kraft som vräkte undan alla små bitankar: moderns 
instinkt att försvara sitt barn.



--Vill du inte? sade han med förvåning.



--Nej. Aldrig!



Hennes kinder hade fått flammor och ögonen gnistrade.



--Men jag trodde . . .



--Du får inte--Börje ! Du får aldrig sätta det i fråga mer.



Det nya , som vaknat inom henne , sopade för ett ögonblick bort allt annat: 
de kalla reflexionerna , skuldmedvetandet--allt.



--Men jag önskar ju ingenting högre , sade han nästan undfallande , jag 
kunde bara icke fördraga den tanken att han av en eller annan anledning 
icke skulle vara välkommen för dig.



--Om jag inte kan vara jämn och glad till lynnet , så får du inte uttyda 
det som någonting sådant , sade hon.



--Kära Marianne! sade han blott , men det låg så mycken innerlighet i hans 
ton , att det skar henne i hjärtat , ty hon visste med sig själv att hon 
tillagt de sista orden endast för att vilseleda.



--Att du skulle behöva säga mig någonting sådant! tillade han med 
självförebråelse , i det han ställde sig bredvid henne och sakta 
strök hennes hår. Du måtte tro att jag är en grov natur , som inte är i 
stånd att förstå dig. Men det är jag inte. Det var väl styrkan av min egen 
glädje , som kom mig att tvivla på din , när jag såg dig så nedslagen . . . 
Nej , jag skall inte missförstå dig. Jag vill inte att du skall tycka jag 
är rå--han böjde sig ned och kysste henne på pannan--och ännu värre vore 
det om han skulle komma att finna mig så. Därför skall du uppfostra mig 
medan tid är. Jag är visst skäligen försummad , men jag vill vara så 
läraktig.



Han såg ned på henne med en hälften vemodig , hälften skälmaktig min. Det 
kom någonting så obeskrivligt tillvinnande över honom , men hon nästan 
föraktade sig själv för det hon kände det så. Hon vämjdes vid sig. An den 
ene , än den andre! Var hon icke ett avskum?



Skuldmedvetandet föll ned över henne igen som en tung , övermänsklig börda.



Vad skulle hon icke velat ge för att kunna luta sig emot hans bröst med en 
känsla av trygghet! Och det fast hon kände att hon icke älskade honom! Men 
det fanns ju detta nya , som knöt dem till varandra.



Varför , varför hade hon icke insett omöjligheten av att dela!



Det kom jämna , enformiga dagar efter detta. Dagar under vilka Marianne den 
mesta tiden var lämnad ensam med sig själv och sina tankar.



Börjes verksamhetsbegär var starkare än någonsin.



De talade mera med varandra än de förut brukat , men det skedde med ett 
visst bemödande å ömse sidor , därför kände de blygheten hos två personer , 
vilka lämnats att hålla varandra sällskap på tu man hand , fast det icke 
finns någon förtrolighet.



Mariannes sätt emot Börje var ett annat än förr. Hennes koketteri var 
spårlöst försvunnet , och i stället hade det kommit en nästan ödmjuk 
skygghet. Hon var rädd för hans smekningar. De manade alltid fram minnet 
av Pål , som ett slags spöke , och kommo henne att känna det som om hon nu 
med kallt blod fullföljde ett svek , vars början varit endast en 
överilning.



Denna tillbakadragenhet hade en underlig verkan på henne själv. Börjes 
person kom därigenom att vinna i hennes ögon. Den motvilj a hon känt mot 
honom efter brytningen var försvunnen; det som nu höll henne tillbaka 
från varje närmande var en känsla av ovärdighet samt därjämte något 
annat , som hon nu först tyckte sig ha upptäckt på bottnen av sin egen 
natur--någonting okyskt , grovt , vilket ställde hennes förhållande till Pål 
i en ännu skarpare dager. Vad var hon då för slags kvinna? Hon ryste för 
frågan. Missromanernas platoniska moral hade upphört att finnas till för 
henne. Det fanns en annan inom henne själv , vilken icke lät sig avvisa: 
älska en och höra honom till.



Det förflutna stod för henne så abnormt som skulle hon endast genom en 
lång prövning kunna bli en verklig människa.



Pål hade i sin förbittring utslungat ord , vilka hakat sig fast i hennes 
minne som med vassa hullingar. Hon kände sig som den där går och döljer 
ett lyte , vilket varje ögonblick kan skymta fram.



Tiden gick sin lugna , jämna gång , det blev sommar och Börje föreslog att 
Marianne skulle bjuda någon av sina bröder ut till sig under ferierna. Men 
till hans förvåning svarade Marianne bestämt nej. Hon hade blivit skygg 
för de sina. Det var som om hennes nuvarande tillstånd inneburit en skam.



Hennes familj märkte att hon drog sig undan , upptog det som kallsinnighet 
och breven från båda sidor blev småningom allt sällsyntare och allt 
ljummare i tonen.



Börje var belåtnare med sin värld än någonsin och det enda bekymmer , han 
kände , brukade han formulera så här: Jag kan slå mig i backen på att vår 
Herre bara på kiv låter det bli en tös , för det är stört omöjligt för mig 
att tänka på annat än en pojke.



Han anförtrodde dessutom Marianne att han var gruvligt otålig; det här 
räckte ju en hel evighet.



Han övertalade henne ofta att följa med ut på åkrar och ängar , hon började 
småningom finna ett nöje i att ströva omkring så där , luften och rörelsen 
gjorde henne gott och hon blev friskare. Oaktat hennes goda vilja att 
ålägga sig ett slags penitens och att försona det förflutna med en lång 
botgöring , var det som om det dag efter dag börjat spira inom henne en 
sund och kraftig livsglädje , vilken växte och utvecklade sig , hennes själv 
till trots. Stundom måste hon ordentligt tvinga sig att tänka på det 
förflutna , så böjd var hon att glömma alltihop. Men en trygg och 
fullständig glömska ville det aldrig bli. En småsak kunde , när hon minst 
väntade det , komma och resa alla de gamla anklagelserna upp emot henne , 
och då var det som om även självförebråelserna fått mera livskraft än 
förut. Hon bar dem ej med resignation. Hon stred och våndades under 
dem , därför att de stodo som en skiljemur mellan henne och Börje.



Den döda , loja likgiltigheten var borta.



Börje hade hela sommaren rest till staden regelbundet två gånger i veckan. 
Marianne kunde aldrig begripa varför. Hon hade frågat honom. Affärer , 
svarade han. Han reste alltid med första tåg om morgonen och kom igen på 
eftermiddagen.



Marianne brukade icke stiga så tidigt upp , och de sade varandra alltid 
farväl på kvällen , men en morgon i slutet av augusti , just som Börje stod 
i begrepp att stiga i vagnen , kom hon färdigklädd ut på trappan.



De nickade till varandra , och Marianne blev stående på trappan i det hon 
sag sig omkring med ett slags nyvaknad , barnslig förvåning. Himlen var 
klar och vitblå , luften sval ännu och så underligt ren att andas , stark 
och liksom mättad av sommar. Marianne tyckte att hon med vartenda andetag 
insöp en känsla av sin egen ungdom. Hon sänkte blicken. Det låg ett 
strålande solsken över allting , det glänste och glittrade på varenda gren , 
från vartenda daggigt litet grässtrå.



--Börje , sade hon med andlös häpenhet , vad det är härligt i dag! Vilket 
väder !



--Så har det varit varenda morgon hela den sista veckan , svarade han i sin 
trygga ton. Och så såg han på henne. Han tyckte det var roligt att hon 
stigit upp så tidigt. Han kunde icke tåla morgonsölet.



Och vid det han så där stod och såg på henne var det som om han upptäckt 
någonting alldeles nytt; en viss förändring , vilken han icke lagt märke 
till förut. Hennes kinder hade fått en frisk färg , och ögonen hade en 
glänsande blåaktig emalj , som den finnes hos barn.



Han stod på stenläggningen och hon på trappan , strax bredvid honom. Han 
grep hennes händer och drog dem till sig , så att hon tvingades att luta 
sig ned emot honom.



--Marianne , viskade han , liksom skamsen över sin egen hänförelse , är det 
inte stort och rikt att leva?--att känna hur livet bultar i varenda puls , 
hur det slår runtomkring en i hela naturen! Jag skulle vilja leva med åtta 
lungor och åtta ögon , jag skulle vilja arbeta med fyra par händer , sådana 
som mina. Jag ville kunna sträcka så vitt och orka så mycket . . . A , 
Marianne !



Han släppte efter hennes händer , och hon såg på honom. Fanns det icke i 
hans ansikte detsamma som hos luften och morgonen! Något som ryckte 
henne med utan att hon visste vad det var. Det 
glittrade sol ur hans ögon , det var högsommar kring dessa läppar , som logo 
mellan det korta , glanslösa skägget. Hans oskönhet blev vacker , vackrare 
än skönhet. Hon njöt av att betrakta dessa vulgära drag , med deras prägel 
av trygghet , hon beundrade den bredaxlade gestalten med dess runda rygg. 
Ty det gav intrycket av någonting helt , allt detta--av någonting 
oryggligt , och av en tung , trög kraft , av någonting frodigt likt sommarens 
alstringsförmåga.



Hon gav vika för en blixtsnabb impuls , slog sina armar om hans hals och 
kysste honom. Han slöt henne intill sig , böjde huvudet åt sidan och 
tryckte sina läppar mot den bara fläcken bakom hennes öra , just under det 
fjuniga håret.



Marianne gav till ett skrik och ryggade tillbaka. Hon hade blivit likblek 
och stod bara och stirrade på Börje.



Det var som om hon skulle ha sett ett spöke.



--Marianne , vad är det?



--Ingenting. Jag blev så rädd.



--För vad?



--Jag vet inte.



--Du är väl inte sjuk? Jesus , vad du är blek! Vad är det? Han kom upp på 
trappan.



--Nej , Börje , rör mig inte! ropade hon häftigt , och kyss mig aldrig där , 
aldrig där!



Hon ryste till och så blev hon rädd för vad hon sagt. Skulle han misstänka 
något?--Jag vet inte hur det är , jag mår visst illa ända , tillade hon 
lugnare i det hon strök sig med handen över pannan och vacklade in i 
huset.



Börje ville stanna hemma , för den händelse illamaendet skulle återkomma , 
men hon lugnade honom snart , följde honom åter ut till vagnen , och han 
reste.



Då han var borta , gick Marianne icke in , hon satte sig på trappan med 
ansiktet gömt i sina händer , och grät som om hjärtat ville brista. Och 
sedan hon gråtit sig trött och tårarna upphört av sig själva , gick hon 
långsamt in i sitt rum för att börja sitt arbete.



Vad skulle det bli av allt detta? Skulle hon aldrig bli kvitt dessa 
hjärnspöken? Var det icke möjligt att avtvå denna förnimmelse av lögn? 
Skulle det alltid stå som en osynlig mur emellan dem , detta , som hon måste 
förhemliga för honom.

Det fanns ett medel: sanning. Att säga honom allt och så låta det 
komma vad det ville. Men det var ju vanvett. Blygseln skulle kväva henne. 
Och-- dessutom--vad hade hon att berätta ? Det fanns ju ingenting att 
omtala.



Ingenting?



Och dock skulle detta stå emellan dem alltid. Hennes förakt för sig själv. 
Hennes dubbelhet emot Börje . . . än den ene och än den andre! Vad var 
hon då? En lättfärdig kvinna , otrogen först mot sin man , så otrogen omigen 
mot den andre . . . Vad var det för tröst att det aldrig kommit till 
brottslig handling , när lågheten satt inbränd i själva hennes varelse !



Hela den första tidens vämjelse kom över henne på nytt: det onda var 
obotligt. Vad gjorde det , om allt detta hade betydelse blott i hennes egen 
inbillning , när hon aldrig kunde frigöra sig därifrån ! Varför skulle 
denna ruttna fläck ha kommit in i hennes liv ! Skulle hon icke få ett 
ögonblick av odelad lycka , bara för denna fläck?



Sedan Marianne fått någonting likt en verklig själskamp att bestå , hade 
hon lärt sig att tycka om sysselsättning. Hon sydde själv den lilles 
utstyrsel , och det gav henne fullt upp att göra.



När hon stod vid barnkammarbyrån , med oändlig tillfredsställelse jämkande 
ett dussin små skjortor , som hon nyss fått färdiga , då kunde hon nästan 
blygas över barnsligheten i den glädje hon kände vid att betrakta sina 
händers arbete. Därför måste hon hålla den för sig själv. Det fanns ingen 
som såg eller beundrade alla hennes små omsorgsfullt utförda tålamodsverk , 
men det var så härligt att ha utfört det själv; allt--allt!



Till sist skulle alla kuddarna stoppas med dun , och till det måste hon 
taga hushållerskan till hjälp. Denna visade härvid ett så tydligt ehuru 
tillbakahållet intresse för den del av utstyrseln hon på detta sätt blev 
värdig att se , att det blev till en stor frestelse att visa henne 
alltsammans. Hon skulle bestämt förstå att uppskatta det.



När sista dynan var färdig och Marianne fått den gamla bomullsklänningen 
av sig igen , som hon tagit på för dunets skull , sade hon därför skyggt:



--Jag har sytt en hel massa. Det roar kanske jungfrun att se det?



--Det gör det visst , det , svarade jungfru Stina med en röst som skälvde av 
rörelse och iver.



De följdes således åt in i barnkammaren , som nu blivit möblerad , och 
Marianne drog fram låda efter låda , utbredande dess innehåll.



Jungfrun var hänförd. Hon granskade sömmar och spetsar med kännarblick; 
allt var till mästerskap konstfärdigt , och hon greps av beundran för sin 
unga matmor.



Man kom i samspråk. Isen smälte.



--Jag har också haft en liten , sade jungfrun och torkade sig i ögonen med 
sitt rena bomullsförkläde , men han dog ifrån mig när han var tre år 
gammal.



--A? Marianne såg på henne med deltagande. Hon glömde alldeles det 
oberättigade i att jungfrun haft en liten , och det kom en känsla av 
gemensamhet mellan dem båda. Det var så roligt att få tala med en kvinna 
om allt detta , och jungfrun , som var så gammal och erfaren , hade många 
goda råd att giva. Marianne hade känt sig så skygg för sin mor , att hon 
vid sitt sista besök i staden visat sig bestämt och kallt avvisande så 
fort denna sökt bringa någonting sådant på tal , hur grannlaga och varsamt 
hon än gjort det. Med jungfrun var det helt annorlunda. Hon tog det hela 
så enkelt och naturligt: allt var som det skulle vara , det var ingenting 
att blygas över och ingenting som man behövde gå omkring med en skuggrädd 
grannlagenhet. Och dock låg det en medfödd finkänslighet i hela hennes 
sätt att uttrycka sig , som förvånade Marianne. Det hade slagits en bro av 
hjärtlighet mellan arbetsträlen och den bortskämda damen. De voro kvinnor 
bara och det fanns numera som ett slags frimureri dem emellan.



Marianne kände att hon fått en vän , och för livstiden.--För så litet !



Denna nya bekantskap förde med sig en förnimmelse av värme och trygghet 
för den unga matmodern. Dagligdagslivet på Tomtö fick en ny prägel för 
henne.



Otaliga voro de små omsorger och uppmärksamheter , som jungfrun efter den 
dagen började ägna henne. Det var som om hon blott skulle ha gått och 
väntat på någon att få omhulda. Dammluckorna hade dragits upp för en 
hopspard tillgivenhet.



Gud nåde den som nu slog på den strängen att fru Marianne ingen nytta 
gjorde i sitt hus! Ett tema till vilket jungfrun förut alltid varit till 
reds att framsucka sina variationer.



Marianne kände ett barns tillit till denna raska , arbetsduktiga kvinna , 
som tycktes äga en outtömlig viljeseghet i sin sammantorkade lilla 
lekamen , och som alltid var lika färdig att göra nytta. Hon tycktes aldrig 
ha en tanke på att det fanns annat i världen än arbete.

Marianne kom ofta i köket nu--kom dit med ett slags förtrolig 
nyfikenhet och blev inom kort ytterst intresserad. Att matlagning kunde 
vara någonting så invecklat hade hon aldrig gjort sig ett begrepp om. Och 
vilken noggrann omtanke skulle det icke till för att i alla dess detaljer 
styra ett sådant lanthushåll som det på Tomtö! Marianne förundrade sig 
över att man aldrig glömde någon av dessa småsysslor , vilka skulle till 
för att hålla detta stora urverk i gång.



Man kom ihåg det allra minsta , det allra banalaste. Var det inte 
märkvärdigt !



--Har ni aldrig glömt att öppna för hönsen någon dag? sade Marianne en 
gång då hon stod bredvid jungfrun under det denna undfägnade hela tuppens 
harem med något köksavskräde.



--Glömt? utropade jungfrun med den största förvåning över frågan , jösses 
nej , kräken ska väl ha sin passning likasåväl som människan !



Och så var det med allting. Saker , som hon gått och sett på dag ut och dag 
in med ringaktande likgiltighet , fingo nu med ens ett slags intresse. 
Verkligheten med dess tusen småting trängde sig fram: hon hade aldrig haft 
utrymme för den förut. Och mot hennes vilja växte den där underliga 
livslusten. Det kom nya tankar och nya känslor av rakt ingenting , och de 
hade en helt annan styrka än de som väckts av böckernas utgjutelser.



Hade bara icke detta varit mellan henne och Börje! Detta , som hon icke 
kunde komma över.



Hon kände ofta en sådan frestelse att slå in i hans muntra ton , pladdra 
och prata om allt och ingenting , bara därför att hon kände sig så glad. 
Men så flög det en skygg tanke till detta , som hon dolde , och så blev hon 
rädd. Om Börje på något sätt kunde komma att misstänka . . . !



Hon visste hur hans ansikte kunde mulna , hur det med sina korthuggna drag 
fick någonting hårt och ovänligt; en barskhet som satt skräck i mer än en 
manhaftig arbetskarl. Hon visste hur han avskydde falskhet , hur skulle han 
då icke avsky henne , om han visste . . . !



Kände hon skygghet i hans sällskap , så var det henne däremot en egendomlig 
njutning att sitta i fönstret och se honom styra med folk och hästar nere 
vid ladugårdsbyggnaderna , eller med sin raska lantmannagång komma över 
gården , så upptagen att han icke hade en blick eller tanke för henne.



Börje skulle aldrig ha misstänkt att han kunde vara föremål för beundran. 
Han var mycket mån om sin yttre människa , men sedan han lagt borstar 
och kam ifrån sig , tänkte han icke mer på hur han såg ut. Han 
passade väl i sina kläder och tycktes skapad för den omgivning vari han 
befann sig. Han hade ett annat ansiktsuttryck därute än inne i rummen. Det 
var en rask bestämdhet i varje hans rörelse , hans röst kunde höras på 
långt avstånd , men blev aldrig skrikig , det var någonting av väl avvägda 
krafter i allt vad han tog sig till. Sa var det med hans gång. Den ägde 
ingen elegans , men man fick det intryck att han skulle kunna gå hur länge 
som helst utan att bli trött.



Börje talade ofta om att han var bonde , att han icke hörde till 
herreklassen. Men i hans sätt emot folket eller snarare i deras sätt emot 
honom låg något som slog Marianne med förvåning. Hon hade aldrig tänkt 
över det förut. Fastän han aldrig var rädd för att taga i , när det gällde 
ett karlatag , och fastän han aldrig tycktes anse något under sin 
värdighet , så kom det aldrig ens skymten av kamratskap eller jämlikhet 
mellan honom och arbetarna. Själva hans aktningsfullhet emot dem 
framtvingade en högre grad av respekt. Det föll i ögonen redan vid en 
sådan småsak som hans sätt att upptaga sina underlydandes hälsning. Det 
hände aldrig att han svarade med en nick--alltid mössan av , hövligt , 
värdigt , utan en skymt av nedlåtenhet.



En uppstudsighet emot Börje . . . ! Det föreföll Marianne som skulle det 
aldrig kunnat falla någon in. Det låg i själva hans likgiltighet en 
visshet om att bliva åtlydd , blint åtlydd.



Den Börje , som Marianne såg därute , var helt annorlunda än den ödmjuke , 
något tafatte tillbedjare , hon gift sig med. Då hon såg honom så , förekom 
henne hans anspråkslöshet gentemot henne själv nästan som en parodi.



Ju mer hon kände sig dragen till honom i sitt inre , dess skyggare blev 
hennes sätt: hon kände honom icke.



Marianne var mörkrädd. Hon hade varit det ända från sin barndom , och i 
hemmet hade man på allt sätt kelat för denna svaghet.



Det hände en natt , utåt senhösten , att hon vaknade vid ett underligt ljud , 
liknande ett svagt klämtslag. Hon spratt upp ur sömnen och lyssnade. 
Ingenting hördes annat än stormen , som brusade på avstånd , kom närmare , 
ven genom de nakna träden därute , prasslade med deras torra löv och slog 
på rutan med en gren av spaljeen. Det var så mörkt att hon icke kunde se 
en hand för sig , icke ens skymta fönsteröppningarna. Vilken storm ! Hon 
tyckte sig aldrig ha hört något så underligt. Nu drog vinden bort med ett 
avta gande sus; det var som om allting hållit andan. Så en vindstöt , 
som med ett vrål flög ned i skorstenen; och så stormen igen , stor och 
mäktig , brusande fram över slätten , krympande sig samman mellan parkens 
träd som ett framsmygande vidunder , och så med en enda sats emot rutorna , 
tryckande sig flat däremot och flåsande in på dem med sin tunga andedräkt.



Marianne greps av ångest. Hon kunde icke komma till människor utan att 
springa genom tvenne rum , och det vågade hon icke. Mörkret stod och gapade 
emot henne runtomkring och det knakade i sparrverket över hennes huvud som 
om starka ramar fattat i huset för att skaka det omkull. Och vad var det 
för ett ljud hon hört? Tyst . . . där var det igen ! Ett klämtslag , liksom 
oändligt långt avlägset , buret närmare av stormen. Å--klockan! 
Skeppsklockan däruppe! Hon skulle velat ge till ett skri , men spökrädslan 
kvävde det . . . Klockan , som ringt själamässa över dessa två , vilka gått 
över bord en sådan natt som denna!--Den klockan var det sista de hörde , 
ljöd det genom hennes minne med Börjes ord. Och alla gamla amsagor började 
draga genom hennes hjärna , hon tyckte att hela huset gungade , som kastat 
av vågor , hon kände det kalla vattenstänket i sitt ansikte , hon hörde 
släpande steg över golvet , hon gjordes alldeles vanvettig av sin egen 
feghet , och när hon mot morgonen äntligen föll i sömn , var hon dödstrött.



Vid frukostbordet såg hon sjuk ut och Börje gav akt på det.



--Jag har varit så rädd i natt , svarade hon på hans fråga.



--Varför har du varit rädd?



--Det är så förfärligt med den klockan. Jag är så rädd för henne , och hon 
har hörts i natt.



Börje såg på henne.



--Sådant skall man övervinna , sade han torrt.



Hon hade nästan hoppats att han skulle erbjuda sig att taga ned klockan.



--En sådan där medfödd rädsla tror jag inte man är herre över.



--Medfödd! sade Börje nästan föraktfullt , nej , det är en vana hos er , 
fruntimmer , att ge efter för allting. Tror du inte att det finns karlar 
som ha en sådan där medfödd rädsla? Men de strida emot den tills den går 
bort; det kunde ni med göra.



Marianne kände både missräkning och förödmjukelse. Hon hade berett sig på 
hans sympati och beklagande , och så detta i stället ! Hon förblev tyst 
under återstoden av måltiden.



Börje märkte hennes nedslagenhet. När han rest sig från bordet gick han 
fram till henne , där hon ännu satt kvar på sin plats. Han drog fram en 
ledig stol och satte sig så att de kommo att se 
varandra rakt in i ansiktet.



--Ser du , Marianne , sade han , det finns en sak som jag aldrig kan 
fördraga; och det är allt slags pjunk och inbillningar. En viljestark 
människa slänger undan sådant där.--Min hustru mörkrädd! Jag skulle känna 
det som en skam å dina vägnar , Marianne. Du vill ju inte att jag skall 
göra något för det? Du övervinner det naturligtvis? Det var väl inte din 
mening att jag skulle föreslå någon förändring för det? Säg!



Nej.



Hon tyckte att hon ville sjunka i jorden av blygsel. Denna ringaktning i 
hans ton hade hon icke gjort sig beredd på. Det reste sig en protest inom 
henne.



Han skulle aldrig mer höra talas om hennes rädsla.



Den hösten var det många stormiga nätter , och sedan Marianne nu en gång 
blivit uppskrämd och lättsövd , väcktes hon ofta av skeppsklockans 
avlägsna , spöklika klämtslag. Men hon kämpade tappert med sig själv och 
stred emot den vidskepelse , som tycktes ha mängt sig i själva hennes blod , 
fast hon var fri därifrån i sitt förstånd.



Så småningom fick hon även makt över sina upproriska nerver , och det var 
som om det ur denna tysta lilla seger skjutit första brodden av en i 
hennes karaktär slumrande , lugn och stillsam ihärdighet. Den stolthet hon 
kände över att icke längre vara rädd var heller icke ringa. Hon kunde med 
en art triumf ligga och stirra ut i mörkret som på en övervunnen fiende.



14



Det var tre dagar efter pojkens födelse.



Marianne låg orörlig på kuddarna , nykammad och med det fjunfina håret lätt 
skuggande pannan. Hennes ögon voro vända mot fönstret , därifrån hon kunde 
se ut i parken genom den lilla strimma , som de tjocka fönsterdraperierna 
lämnade henne fri.



Man hade nått till början av november , och det var den första snön , som 
föll. Den kom seglande ned i stora flingor och lade sig ljudlöst på träd 
och buskar , bäddade sig över marken likt ett fjäderlätt täcke , dämpade 
alla kanter , höljde alla ojämnheter och drog upp allting med veka , fylliga 
våglinjer. Det låg en harmonisk ro över hela naturen; en stämning av jul 
och ottesång.



Marianne låg stilla och bara såg. Hon älskade denna mjuka snö , som sakta 
kom fallande ned; hon älskade parken därute , med dess stelfrusna , 
vitsvepta träd; hon älskade hela tillvaron , ty hennes bröst var fyllt av 
en djup , hemlighetsfull lycka.



Hon vände sina ögon bortåt kakelugnen , där kvinnorna sysslade kring den 
lille.



--Snälla fru Landen , är han färdig nu? sade hon.



--Ja , nu är han fin som en prins. Se , mamma , hur vacker jag är !



--Han får aldrig säga mamma , han skall säga mor , svarade Marianne. Hon 
tänkte på Börje.



--Som lilla mor befaller då.



Nu kom jungfru Stina fram , just som den andra stod färdig att stoppa den 
lille ned i hans säng.



--Nej , vänta! Låt mig lyfta på'n , låt mig lyfta på'n först , sade hon 
ivrigt och angeläget.



Frun överlät honom med en beskyddande min åt henne.

--Sicken kloss , sicken kloss! upprepade jungfru Stina i salig 
hänryckning.



--Det skall väl någonting till för att väga tretton skålpund ! svarade fru 
Landen med en så i ögonen fallande stolthet , som om de tretton skålpunden 
varit helt och hållet hennes förtjänst.



--Min vägde inte mer än nio , sade jungfrun och snöt sig i förklädet.



--Ja , det kan vara skillnad , anmärkte fru Landen med förrättningsmin. Hon 
hade icke sinne för den melankoli , som låg i orden.



Marianne log med stilla självsäkerhet åt de båda gummornas prat.



Han var hennes--hennes egen--och ingen kunde taga honom ifrån henne.



Så bäddades han ned i sin lilla säng , bredvid Mariannes.



--Frun har allt bäst av att taga sig en liten lur före middagen , och nu 
ska vi gå , sade fru Landen , varpå de båda smögo sig ut , strålande och 
belåtna. Det hade kommit en feststämning över hela huset.



--Jag kan inte sova ! ropade Marianne efter dem.



--Bara ligg stilla och knip ögonen tillhopa , så går det nog.



Och dörren stängdes.



Marianne knäppte samman sina händer på täcket och blickade ut i tomma 
rymden , medan snön dråsade och dråsade därute , mot bakgrunden av mörka 
träd.



Det drog så många stämmningar genom hennes sinne , slingrande sig in i och 
under varandra , som ljusstrimmorna i en rörlig vattenyta. Det var som om 
det icke funnits plats för skuggor , endast spelande fina dagrar , ljus-- 
utan fasthet och konturer--ljus och lycka.



Det var så underligt att tänka på honom , som låg där i sin lilla säng. 
Han , som var hennes son. Det var som om livet fått en annan betydelse , det 
var större än förr , mera harmoniskt , men också mera ansvarsfullt. Det 
lönade sig nu att bliva stark och god--för hans skull. Och vägen låg så 
klar.



Vilket jubel , när han skulle växa upp till en knubbig liten pojke , och hon 
skulle kunna få krama honom , krama honom så hårt i sina armar!



Hon stack sin hand under dunbolstret , ned i den lilla bädden , för att få 
känna ett varmt litet huvud , lent som en fågelunge.



Ja , hon var lycklig , så lycklig. Det var ett människoliv , som slumrade 
där , ett helt stort människoliv. Hur förunderligt! . . .



Och hennes ögonlock sjönko tillhopa. Hennes trötthet hade en angenäm 
känsla av vila , av tillväxande krafter.

Och hon somnade.



Det första hennes ögon mötte , när hon utsövd och stärkt slog dem upp , var 
den trygga varma blick , som hon på sista tiden lärt sig hålla så av.



Börje satt på sängkanten.



--Aldrig visste jag att jag hade en sådan duktig liten hustru , sade han , 
fru Landen säger att det är alldeles märkvärdigt , vad du är frisk och 
stark. Hon är så nöjd med dig.



Marianne smålog. Hon visste det var sant.



--Du kan inte tro vad det varit för dagar , det här! fortsatte Börje. Jag 
har gått omkring med gråten i halsen och varit färdig att skratta åt 
allting. Jag har blivit pratsjuk rent av. Så himlaglad har jag aldrig 
varit i hela mitt liv. Tänk--att det blev en pojke ändå! . . . Hör du , det 
kan väl inte göra dig skada att jag pratar så över dig nu? Du ser alldeles 
frisk ut.



--Å , det är så roligt att höra på dig !



--Jag har haft brev från mor. Hon hälsar till dig och den lille. Jag 
talade väl om för dig att jag telegraferade till henne? Det var det första 
telegram hon fått i sitt liv. Och tänka sig om hon skulle bli glad! Hennes 
Börje en son! Jo , du kan tro--jag känner henne. Lyckönskningstelegrammen 
från dina föräldrar och bröder fick du ju? Ja visst. Jag var ju själv inne 
med dem. Det går runt i huvudet av bara glädje. Den förb . . . den 
välsignade fru Landen har ju inte velat låta mig tala; fast inte kunde det 
väl varit så farligt. Säg . . . Jag skall skriva till Pål. Jag har ju hans 
adress. Inte för att han begriper hur roligt det kan vara att ha en pojke , 
men jag skall skriva till honom i alla fall. Gamle Pål Sandell! . . . Och 
så kommer mor till barndopet--naturligtvis. Tänk , att hon aldrig sett dig! 
Jag är nästan glad att ni inte varit bekanta förrän nu , och att du börjat 
bli huslig på sista tiden , det skall mor tycka om. Hör du--har du inte 
sådana där stora , randiga förkläden. Sådana har jag alltid varit så 
förtjust i. Nej--det är sant--jag vet ju att du inga har , men sådana kan 
mor ge dig , hon väver dem själv. Det är så vackert , det är det vackraste 
man kan få se--sådana starka , mjuka färger . . . Nej , Marianne , du blir 
väl inte sjuk?



--Visst inte; gå du på bara.



--Det är alldeles som om jag blivit klippt för tungband. Och det är 
pojkens skull. Jesus , vad jag är glad? Som jag längtat efter honom , det 
kan du aldrig tro! Och så försökte jag tala för mig , att jag inte skulle 
bli ledsen , om det bleve en tös. Han skall få bli vad han någonsin vill i 
världen , du! Jag skall inte lägga det minsta tvång på honom. Och om han 
vill studera , så skall det aldrig bli fråga om vad det kostar. 
Marianne , tänk dig bara att vi ha honom! Jag har aldrig vågat tala om för 
dig hur tomt det var; jag trodde aldrig vi skulle få någon. När jag 
förbättrade egendomen , eller planterade skog , eller gjorde upp planer till 
sådant som skall drivas igenom , framdeles--ett eller annat--så var det 
aldrig mer än en halv glädje i det; jag visste ju inte vem som skulle 
taga vid , där jag slutade.



Han uppmuntrades av ett par tillgivet glänsande ögon.



--Marianne , jag tycker du har blivit så vacker. Det är någonting alldeles 
nytt i ditt ansikte. Vad är det? Och så känner jag mig inte längre så där 
främmande för dig , som jag gjort ibland.



--Å , Börje , flytta dig en smula. Så där ja.



Han hade suttit nere vid fötterna , men gled nu längs sängkanten högre upp , 
så att de kommo varandra helt nära och hon kunde nå honom med sina händer. 
Hon skrattade till av belåtenhet , och så låg hon stilla och bara såg på 
honom.



Han betraktade henne med undran. Hon var som en annan människa; det hade 
väl kommit så småningom , men han hade aldrig märkt det såsom nu. Trots 
blekheten var klemigheten i hennes förra utseende förbytt till en viss 
ungdomlig friskhet.



Marianne kände sig trygg och glad. Hon var säker på sig själv nu. Börje 
och ingen annan! Vad som varit kunde aldrig komma igen. Alska en och höra 
honom till. Hon log upp emot denne ende. Det var så jublande härligt att 
känna sig så hel och odelad. I denna samlade känsla fanns det ingenting av 
sjuklighet och överspända nerver , ingenting av tomma gyckelbilder eller en 
oren fantasi. Han där var verklighet , en påtaglig realitet med breda , 
fasta skuldror att slå sina armar omkring , i sund livsstark hängivenhet.



--Börje!



Han böjde sig ned ett ögonblick och kysste henne , medan hon smekande som 
ett barn lade sina armar kring hans sträva nacke. Så återtog de sin förra 
ställning.



--Detta är liksom att bli född på nytt , sade han. Det skall bli någonting 
till härligt att leva nu--du--hustru ! Men säg mig en sak , du blir väl 
inte ledsen för det jag vill det skall vara min mor och inte din , som 
skall hålla honom till dopet?



--I det skall du göra precis som du vill.



--Och så . . . Men det var märkvärdigt , vad du blivit förändrad! Det är 
verkligen inte inbillning.

--Det har du också blivit , eller också är det bara jag , som tycker 
så , svarade hon med ett slags beundran. Och så tego de igen.



Det slog henne plötsligt att det egentligen icke var den fysiska styrkan , 
som låg till grund för det intryck Börje gav , utan det var någonting helt 
annat , någonting i ögonen , i själva dragen , och han skulle givit samma 
intryck även med en spenslig figur , lik Påls. Hon kände sig med underlig 
makt fängslad av detta , som hon aldrig lärt sig förstå: hans 
individualitet. Och just nu , när han pratade så öppet , nästan barnsligt , 
greps hon av en aning om vilka outforskade labyrinter denna skenbart så 
osammansatta karaktär kanske kunde äga för henne. Vad visste hon! Det 
kunde ligga mycket bakom dessa gråa ögon med de korta ögonhåren. Hon greps 
av ett aldrig känt begär att få tränga in i hans tankar , efter att hans 
liv även måtte bli hennes.



Detta fanns det icke ord för. Hon låg blott och höll hans hand mellan 
sina , med en hemlig lust att lyfta den upp till sina läppar och kyssa den , 
men hon gjorde det icke. Det skulle varit någonting oriktigt , tyckte hon; 
en kvinna kysser ju icke en mans hand.



Vid den snabba blick hon häftade på Börjes ansikte , då hon lyfte ögonen 
från hans hand , flög det genom hans sinne en instinktlik , eggande glädje 
--kanske känslan av makt.



När Marianne varit uppe några dagar och kände sig fullkomligt återställd , 
blev det på allvar fråga om barndop.



Börje och hon sutto i hennes arbetsrum , han vid fönstret och hon i en 
liten vilstol , nära bredvid , men längre inåt rummet.



--Marianne , sade han , en sak har jag tagit för given: pojken skall heta 
Pål.



Marianne kände ett knivstyng i bröstet , och hon blev kall i ansiktet. 
Börje måste nödvändigt märka hur blek hon blev.



--Vore det inte bättre att kalla honom efter din far? sade hon skyggt.



--Nej. Jag tyckte inte om min far.



Hon hade efter detta icke mod att fråga om han kunde kallas upp efter 
någon av hennes anhöriga.



--Pål har jag alltid hållit av , tillade Börje , inte så mycket sådan han är 
nu , men sådan han var. Det är mitt vackraste minne. Vem vet vad jag kunde 
ha blivit , om jag icke haft honom !--honom och mor.

Han hade visst märkt hennes blekhet , ty han såg 
förundrad på henne.



Hon greps av fruktan att han kunde ana något. Det var ett ögonblicks 
våldsam kamp. Nej , nu måste det bära eller brista , men rent spel! Eller 
det skulle bli stående mellan dem i all evighet--halvt , skevt och osant.



--Börje , det är inte möjligt att han kan döpas till Pål.



--Varför inte?



Det hördes på tonen att han här icke ville veta av motsägelse.



--Det har funnits någonting emellan honom och mig , som du icke vet om.



--Funnits?



--Ja , Pål och jag . . . Hennes läppar famlade fåfängt efter ord.



Börjes blick blev skarp och hård , den borrade sig in i hennes ansikte ett 
ögonblick , och så blev den lugn , mulen , ogenomträngligt lugn.



--Fortsätt med vad du ämnade säga , sade han så onaturligt stelt som om han 
knappt vågat röra läpparna av fruktan att förråda sin sinnesrörelse , det 
var naturligtvis ingenting som kan ha med pojkens namn att göra. Vad var 
det med Pål?



--Det var någonting . . . eller rättare , det var knappt någonting , men det 
var inte riktigt rätt. Jag skulle önskat att jag aldrig sett honom , att 
han aldrig kommit hit.



--Det där kan ingen människa förstå. Menar du att du var kär i honom?



Tonen var ingenting annat än sträv , blicken så underligt återhållen , 
forskande.



--Det var som ett slags hemligt förstånd mellan oss.



--Mellan er båda? Pål visste då om det!



--Ja.



--Hur började det?



--Medan ni spelade schack.



--Vi! Han och jag?



--Ja.



--Vad menar du med det?



--Vi brukade sitta och se på varandra.



--Nåja , det var väl ingenting att tala om !



--Jo , vi hade lärt oss att liksom tala på det sättet.



--Medan jag satt bredvid?



Hon ville säga ja , men det var som om rösten slocknat.

Han bara såg på henne. Hon kände det , men kunde icke lyfta ögonen.



--Om jag inte ångrat mig så förfärligt , så skulle jag icke ha talat om det 
nu.



Hon knäppte samman sina händer i knäet och sänkte huvudet. Om han haft 
makt över liv och död skulle hon ha känt det som nu.



--Ja , ja , det är bra , fortsätt bara.



Han talade som om det gällt en långsam operation , till vars uthärdande han 
behövde hela sin självbehärskning.



--Vi brukade ta varandra i hand.



--I hand ?



--Med en hemlig mening eller så . . . Det är så avskyvärt att tänka på!



--Ja , ja , men gå på bara !



--Och den kvällen han skulle resa kysste han mig.



--När han skulle resa?



--Ja , i förstugan , medan du var efter cigarrerna.



--Och du lät det ske--naturligtvis--du önskade det.



Det fanns intet svar , endast den mest förkrossande skuldkänsla.



--Nå? Och sedan?



--Så reste han ju.



--Och han kom igen medan jag var i Eslöv.



Det fästades en blick på Marianne så forskande vass , att hon aldrig i sitt 
liv skulle glömma den. Hon skulle velat ge till ett ångestrop , men det 
kvävdes av hennes förfäran.



--När han kom igen visste jag detta--detta med den lille , och jag sade 
honom att han måste resa , sade Marianne med en röst som var oigenkännlig 
till och med för henne själv.



--Pål och du! . . . När Pål och du kunde göra sådant . . . när du kan 
sitta och säga mig att ni drivit kurtis mitt under mina ögon , vad har jag 
för garanti--? Tror man en kvinna , som berättat en sådant?



Marianne grep om stolskarmarna med båda sina händer , ty ett ögonblick blev 
det svart för hennes ögon.



--Jag har talat sanning och sagt hela sanningen , mumlade hon , som om hon 
talat i sömnen.



--Jag ser helst att jag får veta allt , och du skall inte vara rädd , sade 
Börje , jag gör ingenting i vredesmod. Antingen skulle du inte börjat , 
eller också skall du säga allt.



Han hade vänt sig bort och satt nu och Såg ut genom fönstret , med ena 
handen knuten vilande i dess karm. Han hade blivit gulblek under sin 
väderbitna hy. Hans ansikte kunde hon icke se , endast en del av kinden med 
dess underliga läderfärg , och så det korta , sotbruna skäggets glesa 
skuggning , och ändå kunde hon fullständigt uppfatta 
ansiktsuttrycket--trött , glädjetomt , behärskat , ett uttryck vars 
ogenomträngliga mulenhet ingav en skräck , som trängde genom märg och ben. 
Att nu mjuka upp detta sinne , att nu få se värme i de dragen--därtill 
fordrades det underverk.



--Jag har berättat dig allt , sade hon brustet och klanglöst.



Han teg , och hon hade intet att tillägga. Allt vad hon kunde säga skulle 
vara lika fruktlöst. Hon satt stel och orörlig i mållös förtvivlan.



--Jag inser icke vad du kunde ha för intresse av att anförtro mig det där , 
om det icke var mer.



--Det stod emellan oss som en lögn , en falskhet.



--Stora ord!



--Jag måste ha bort det till vad pris som helst.



--Bort? Nu skrattade han , kort , torrt , och så antog hans ansikte sitt 
forna uttryck.



Det var så ohyggligt med detta känslolösa lugn. Det lamslog henne. Hon 
skulle velat kasta sig för hans fötter , tigga om tillgift , men hon vågade 
icke; han skulle endast förakta henne dess mer.



--Hade det inte varit mera skäl att du tegat? Sådant är av så ytterligt 
privat natur , att man helst bör behålla det för sig själv.



--Det måste fram. Jag kunde icke bära det !



--Är det bättre nu då?



Om han spänt henne på en pinbänk , skulle hon icke ha våndats värre än hon 
gjorde nu. Hon reste sig och vacklade inåt rummet , utan att han vände sig 
om , hon hade samma behov av att byta plats som ett dödssjukt djur. Hon 
ställde sig ett ögonblick vid kakelugnen , stödjande armen däremot. Så 
kastade hon sig framstupa mot ett bord , lutande pannan ned däremot. Det 
fanns ingen ro eller lindring. Det tjänade ingenting till att vika undan. 
Taga straffet och lida det till slut! Hon reste sig åter , gick fram till 
sin plats och satte sig ljudlöst i samma ställning som hon suttit förut.



--Varför skulle jag säga något , om jag icke ville säga allt? sade hon 
tungt och uttryckslöst.



--Kvinnor säga väl sällan allt.



--Börje , det finns icke ett andetag , som jag vill dölja för dig!



Han teg blott och hon såg alltj ämt endast hans ena kind.

Om hon endast kunde få se hans ögon , se detta stelnade uttryck lösa 
sig i vad som helst , men inte detta , inte detta ! Hon lade sin hand på 
hans arm.



--Tror du mig , Börje?



--Marianne--inga konstgrepp nu !



Han vände sig om ett enda ögonblick. Det var hennes skälvande hand , som 
skulle bort från hans arm. Hon drog den undan med en brottslings skygghet. 
Och så satt hon stilla , utan ett ord mer.



Det kändes som om bröstkorgen trängde sig samman kring hennes hjärta , 
kvävande , sammansnörande , dödande. Det var en smärta sådan , att det icke 
gavs ljud eller klagan eller uttryck därför.



Hon reste sig , gick bort till vattenkaraffen och drack ett glas; kom så 
igen till sin plats.



--Varför reste du inte med Pål? Varför stannade du hos mig?



Hon kunde tala till denna kind och denna nacke , om hon ville , men hon hade 
ingenting att säga. Varför hade hon icke rest med Pål , hade han sagt. 
Därför att de aldrig älskat varandra. Och om de aldrig älskat varandra , 
varför hade de då givit varandra blickar och handtryckningar--heta , 
hemliga , skälvande känslor? Därför att hon i sitt hjärta varit vad Börje 
ansåg henne för: en lättfärdig kvinna.



Men fanns det då ingen förlåtelse--för henne , som ångrade så bittert.



--Börje . . . se på mig , Börje.



--Inte nu.



Det låg kall vedervilja i tonen; icke vrede. Hon var för låg för hans 
harm.



--Kan det aldrig , aldrig gå över?



--Ge mig tid.



Det kom så stelt och kallt och känslolöst , att även den innersta brodden 
av en förhoppning måste frysa till döds därvid. Och dock måste detta 
uthärdas , bäras. Tårar fanns det icke , endast en värkande , klämmande 
känsla kring hennes strupe. Hon satt stilla på stolen och vred sina 
händer.



Hon vågade icke tala mer. Vad skulle hon säga? Hon älskade honom. Därför 
låg det i hans hand som makten över liv och död.



Tystnaden blev lång. För henne hade den kunnat räcka hur länge som helst. 
Hon befann sig i en andlig stelkramp. Det fanns varken tankeförmåga eller 
känslor mera. Allt hade samlat sig i en enda stor , död hopplöshet.



Mekaniskt satt hon och såg på honom. Varje veck på hans kläder , varje 
småsak på hans person etsades in i hennes sinne , skärande skarpt. Hela 
hennes liv hade strukits bort; det fanns endast det ögonblick , som 
var. Det förflutna , det tillkommande--allt var borta. Hon och han--det 
fanns intet mer.



Hon såg på hans vänstra hand , som med ett vidsträckt grepp avtecknade sig 
mot benklädernas mörka färg; hon såg på den högra , som knuten vilade i 
fönsterkarmen , slapp och liknöjd. Hon såg på handledens innersida , där 
ådror korsade sig och där pulsen bultade under huden , höjande och sänkande 
den som med små hammarslag. Denna puls var det enda som sågs hålla sig vid 
liv i denna stelnade orörlighet , vid den hängde sig också hennes blick med 
en idiots hela slöa , envisa intresse för allt som rör sig. I denna 
spänstiga åder tycktes all den värme , som fanns kvar , ha samlat sig , 
eljest ingenting annat än kyla och död. Den var enda vittnesbördet om 
våldsamheten av de känslor , som höllos kuvade endast av tystnaden. Men 
Marianne satt och stirrade därpå , utan en tanke. Hon kände , tyckte hon , 
att detta skulle bli vansinne , men hon brydde sig icke därom.



Så reste han sig , men utan att vända sig mot henne. Och utan ett ord mer 
lämnade han rummet.



Marianne reste sig också , som för att gå; men så tvärstannade hon , den ena 
handen grep om stolsryggen , och den andra tryckte sig mot bröstet , där 
smärtan kändes. Hon visste ingenting , tänkte ingenting , men i hennes inre 
arbetade det av ett slags dov , formlös tankeansträngning , som sökte komma 
fram till något , strävade att vinna reda och sammanhang.



Börje! . . . Börje! . . . Hon hade dragit över sig hans förakt , avskurit 
sig vägen till hans hjärta . . . Hon hade handlat i yrsel , hon levde i en 
dröm.



Hon hade brutit mot den enda människa i världen , som hon älskade , och nu 
skulle det aldrig mer kunna bli gott.



Det hördes steg--långt borta som ur en dimma.



--Hur är det? Frun är sjuk. Eller är det någonting i vägen? Akta sig , 
frun; om frun blir ledsen skall den lille ha ont av det.



--Den lille?



Marianne stirrade på fru Landen , utan att förstå.



--Vill frun ha vatten ? Drick !



Marianne förde undan glaset med handen.



--Den lille? Nu förstod hon. Ja , hon ville gå till honom. Börjes son , 
Börjes och hennes.



Lik en sömngångerska skred hon över golvet bort till sängkammardör 
ren. På tröskeln vände hon sig om. Det var ett känslolöst ansikte , 
med ett drag av stränghet. Hon stod knappt till att känna igen.



--Jag vill vara ensam.



Så lugnt och kallt. Hon vände sig åter om , och dörren slöts efter henne.



--Milde Gud , vad var det åt frun? muttrade fru Landen och skyndade ut i 
köket för att hålla rådplägning med hushållerskan.



Innanför dörren i det rum , där hennes barn sov , stod Marianne , stödjande 
sig mot dörrlåset och stirrande framför sig , utan att se något.



Detta var således att älska? Detta , att lida så bottenlöst! . . . detta?



Ja , ja , ja. Och slaget hade fallit. Smärta , det är liv--smärta , som 
övergår mänskliga krafter . . . Om Börje aldrig skulle förlåta , aldrig 
glömma , aldrig älska henne mer!



Varför skall man leva , varför blir man född?--när det är så outsägligt 
bittert!



Med sviktande steg , lik en febersjuk , gick hon fram till bädden och föll 
på knä. Hon knäppte samman sina händer och lutade pannan emot dem.



Han sov , hennes son. Han sov där--han--som skulle bli hennes enda tröst , 
han , som skulle bli hennes hela kraft!



Hon sträckte famnande ut sina armar kring hans lilla bädd , och hjärtat 
fylldes av en värmande våg. Hon brast i en snyftning och tårar strömmade 
utför hennes kinder. Nu fick det luft allt , nu bröt det löst. Och hon 
grät , grät så hejdlöst som ett otröstligt barn--grät tills det icke fanns 
en tår mer att gråta , och tills hon ingenting annat kände än en vek , 
uppmjukande trötthet.



Så steg hon upp och tvättade sitt ansikte.



Sedan själva brytningen var över , kunde Marianne tänka lugnt. Men det var 
henne omöjligt att beräkna hur Börje skulle förhålla sig med avseende på 
vad som skett. Hon kände honom för litet. Hon måste vänta.



Med en stormlöpning på hans känslor kunde ingenting uträttas. Vad som 
behövdes var lugn och ihärdighet.



Något som förvånade henne själv var , att hon trots Börjes tydliga 
ogillande av hennes öppenhet , icke kände ett ögonblicks ånger över att hon 
talat. Om hon nu lyckades vinna honom , skulle 
hon göra det utan en fruktan för framtiden , utan en baktanke i sitt eget 
hjärta.



Innan kvällsmaten kom Börje in. Marianne satt i sängkammaren , med lampan 
på ett litet bord , och sydde. Hon var blek och hade rödkantade ögon , men 
såg nöjd ut.



--Marianne , började han och satte sig , jag har tänkt på vad du sade.



Hon såg upp från sitt arbete.



--Jag tror inte du hade en aning om vad det skulle göra för intryck på 
mig. Det är märkvärdigt , att du inte hade det.



Han gjorde ett uppehåll , men Marianne hade ingenting att inflika. Det 
gällde hans känslor och hans uppfattning , icke hennes.



--Jag misstänker dig inte för mer än vad du själv sagt. Men när dina 
känslor för mig blivit sådana , då hade det varit bättre gjort att bryta.



Åter kom den klämmande känslan över henne. Hon kunde ju icke säga att Pål 
aldrig varit mera för henne än Börje.



--Nu äro vi bundna vid varandra för hans skull , han pekade mot den lilla 
bädden , vi måste se att komma över det här så gott vi kunna.



I Mariannes blick kom det någonting av tacksamhet.



--Men jag känner mig själv; jag är långsint , och det skall taga tid för 
mig att övervinna detta. Därför är det ett ting jag ber dig om: att du 
icke skyndar på mig.



Marianne kände modet sjunka.



--Försök inte att övervinna mig med vänlighet och sådant. Det skulle bara 
väcka min leda. Jag är nu en gång sådan. Låt mig gå , till dess jag kan 
komma av mig själv. Och var ärlig emot mig. Nu kommer jag att vara på min 
vakt. Nu har du själv sått misstron i mig , nu skall jag inte kunna plocka 
bort den i brådkastet. Du är så helt annorlunda än jag hade tänkt mig. Jag 
har misstagit mig så grundligt. Men kanske kan det ännu bli bra. Om du 
bara ger mig tid.



Han såg på henne som om han velat se ända ned till hjärtrötterna.



Hon förstod honom. Det var varje närmande , han ville avråda henne ifrån 
det var alla slags scener , han ville hålla borta från sig. Med ett ord: 
det var självbehärskning han fordrade--han , som var så fullkomligt lugn 
till det yttre.



Hon svarade icke , men det hade kommit ett klokt , uppmärksamt uttryck i 
hennes ögon.



--Du skall inte vara rädd för att tala till mig; jag skall aldrig vara 
häftig eller sårande , men vänlig kan jag icke varn. Och du har ju 
honom , där. Han såg åter bortåt bädden.



--Ja , Börje , du kan vara trygg.



--Och så är det en hel del saker jag vill veta. Jag vill ha det klart för 
mig , som om jag sett det med mina egna ögon.



--Du behöver endast fråga.



--För du skall inte tro att jag kan glömma det. Jag glömmer aldrig något.



--Jag vet det.



--Och du skall inte gå och tro , att jag kan bli sådan jag har varit. Det 
blir jag aldrig mer. Jag har varit dum och godtrogen. Jag har varit en 
narr , som vem som helst kunnat draga vid näsan. Därför blev frestelsen dig 
för stor.



--Jag är nöjd med sådan du kan vara.



--Och så skall du inte känna dig för säker på , att ditt tålamod kan 
hjälpa , och sedan tycka du är olycklig , därför att så icke sker. Det har 
kommit upp något i mig , som jag själv knappt kände till. Jag har litat så 
blint på dig--jag har hållit honom så kär. Sådant sätter märke i en , och 
ingen kan bestämma vad det blir till. Jag är tjuguåtta år bara , jag har 
långt igen att vandra.



--Jag gör mig inga illusioner.



--Det är att börja från hörjan igen , Marianne--börja som två sammanlänkade 
fångar.



--Det kan inte ändras.



--Och det stannar oss emellan?



--Alltid.



15



Börje hade talat sant: det var att begynna på nytt. De voro förvandlade 
båda , och livet på Tomtö fick sin prägel därav.



Börjes mor kom icke till barndopet. Det var fru Björk , som blev gudmor åt 
den lille. Det låg en stel högtidlighet över det hela , och Mariannes 
förändring kunde icke annat än falla hennes anhöriga i ögonen. Hon såg 
nöjd ut , men det hade kommit en allvarlig fasthet i hela hennes 
uppträdande , som förr varit henne främmande.



--Det följer med fruvärdigheten , sade Walter.



Börje var lugn och artig , kanske en smula mer gentleman än förr , men också 
mera reserverad. Mot Haqvin var han vänlig , men den godmodiga 
skämtsamheten var borta.



Sedan barndopet var förbi , föllo Börje och Marianne in i det vardagsliv , 
som nu skulle bli deras.



Det fanns ingen skygghet emellan dem , snarare ett slags ovänlig ärlighet. 
Börje hade gjort Marianne alla tänkbara frågor , på kors och på tvärs , 
angående hennes förhållande till Pål , och hon svarade honom alltid med ett 
slags hänsynslös , känslolös uppriktighet.



Han frågade henne om allt; om var Pål stod och var hon stod , om vad han 
sagt och vad hon hade svarat på det. Han frågade kort och bestämt , alltid 
nöjd med svaren , när de blott gingo rakt på sak. Det tycktes hos honom 
icke finnas den ringaste ömtålighet för att röra vid ämnet. Snart kände 
han det hela så noga som om han varit åsyna vittne.



Hans rastlösa verksamhet hade tilltagit. Det fanns synbarligen icke mycken 
tid för honom att tänka på Marianne eller på det förflutna. Han kom in en 
liten stund varje dag , för att se på den lille , men för övrigt träffade 
Marianne honom aldrig utom vid måltidstimmarna.

Kom det någon till honom , så tog han emot dem inne i sina egna rum , 
och Marianne stod utanför det hela.



Hade hon under denna tid icke haft jungfru Stina , skulle den varit dubbelt 
tung för henne. Hushållerskan hade blivit matmoderns handlederska.



Marianne visste hur stort värde Börje  satte på praktisk duglighet , och 
hon hade föresatt sig att bli praktisk. Knappt en minut på dagen hade hon 
ledig , och ju mer hon kom in i lanthushållningens alla mysterier , dess 
mera intresserad blev hon. På visst sätt närmade redan detta henne och 
Börje till varandra. Förr hade han i allt måst vända sig till jungfrun , 
men var det nu en extra förplägning eller dylikt , han begärde till folket , 
så kunde han lika så gärna säga till Marianne , viss att det skulle bli 
utfört på pricken så , som han önskat , utan onödiga frågor eller onödigt 
bråk. Han ville ha det så , och då var det nog.



Börje anade icke , eller brydde sig kanske icke om , hur Marianne i sitt 
inre jublade över varje sådant tillfälle att liksom få göra gemensam sak 
med honom. Men hennes pålitlighet märkte han , därför tog han den i 
anspråk , när det behövdes.



Endast en gång hade Marianne gått för långt i sin iver. Det var vid 
jultiden , och hon hade--som hon trodde i överensstämmelse med hans 
önskan--utdelat frikostiga gåvor i mat och kläder till allt statfolket och 
deras barn. Hon hade gjort det på eget bevåg och med tanke på Börje. Men 
när hon nämnde om vad hon gjort , mulnade han blott.



--Inte gåvor , sade han kärvt , kryperi och klasskänsla ha vi nog av förut. 
Låt dem arbeta , och betala dem bra , så ha de ingenting att tacka för; det 
skall både du och de må bäst av i längden. Strama tyglar , inga 
barmhärtighetsverk och sträng rättskänsla , det är enligt min mening lagen 
för en husbonde.



Marianne svarade ingenting och aktade sig noga för att visa någon 
modfälldhet över hans ogillande. Men hon lade hans ord på minnet.



Vinna honom skulle hon , och hon hade god tid på sig--så god , att en skörd 
både kunde hinna växa och mogna. Hon behövde icke brådska.



Och en gång skulle hon nå dit hon ville.



Och så hade hon ju sin tjocka lilla pojke , som växte för varenda dag , och 
som hon var så stolt över som hade hon själv mejslat hans runda små 
lemmar. Hela hushållet skulle kunnat gå i elden på att han var det 
vackraste barn som fanns--Börje med , fast han alltid log försmädligt , när 
de andra sade så. Han försäkrade , med överlägsen manlighet , att varje 
statare på gården kunde framvisa lika vackra barn , vilket var en 
vida större sanning än den gode Börje någonsin trodde.



Pojken var lik honom , så lik , att herr Börje till och med själv måste giva 
akt därpå. Och han var strålande belåten över sin avbild.



Hela huset hade undergått en omstöpning sedan den lille kommit med. Han 
hade blivit ett slags föreningspunkt mellan herrskapsfolk och tjänare , 
någonting att skratta mot och jollra för. Pigorna tävlade om äran att få 
bära honom. De voro starka , duktiga unga kvinnor , som kunde lyfta och 
gunga och kasta honom hur högt det skulle vara på sina säkra arbetsvana 
nävar. Det var som hade de formligen törstat efter en sådan liten varelse 
att ödsla sin bastanta välvilja på. Marianne såg med förvåning hur 
barnkära de alla voro. Då hon var flicka , hyste hon en verklig fasa för 
barn; de voro för henne endast obehagliga små djur , som man icke rörde 
vid , om man kunde få slippa.



Vilket annorlunda verklighetssinne hos dessa människor! Marianne kände sig 
smittad därav. Hon hade fått blick för allt som omgav henne , och det 
fängslade henne mer än någon diktad drömvärld.



När hon nu såg i spegeln och mötte ett fint litet ansikte med veka linjer 
--liksom skapat för att smekas--då tänkte hon aldrig mer med saknad på att 
detta ansikte skulle bli gammalt. Det hade kommit ett annat uttryck i 
ögonen , vilket--så länge det fanns--nog skulle räcka till att lysa upp det 
hela.



Hennes sätt att kläda sig hade också blivit ett annat. Det självsvåldigt 
distingerade hade fått vika för det husligt ordentliga , och hon gick 
alltid med breda , randiga förkläden , sådana som Börje tyckte om.



Hon kände sig så underligt rik nu , då hon endast strävade efter att 
återvinna vad hon en gång ägt. Det var som om lyckan icke låge i ägandet 
självt , utan i förmågan att uppskatta. Och den tillväxte.



När våren kom , var det henne som om saven även stigit i hennes egen 
varelse , hon kände lust att pröva sina krafter på något , och hon såg sig 
om efter ett arbete.



En dag , då hon gått ut i parken för att se om Börje icke skulle komma hem 
från åkern och hon "tillfälligtvis" kunde möta honom , hade hon klivit upp 
på stengärdesgården i dess ytterkant för att få en riktigt vid överblick 
över fälten. Det var solsken och just i middagsstunden; hon stod och 
skuggade med handen över ögonen för att kunna se. Landsbygden hade ännu 
någonting främmande för henne. Men allt detta var ju Börjes värld , 
hans rätta element , som hon därför önskade göra sig bekant med.



Hon såg ut över slätten , som låg där i ångande värme , gassad av solen. Det 
var fult med dessa fyrkanter av nyplöjning mellan de andra fyrkanterna av 
ljusgröna råg- och vetefält; men det var rikedom , arbete , förhoppningar , 
allt detta.



Hon hade en gång hört Börje säga , att han aldrig skulle kunna trivas långt 
inne i landet , hur vackert där än kunde vara; han skulle alltid längta 
tillbaka till sin fula , flacka slätt , med dess feta marker och saftiga 
ängar. Han skulle längta efter närheten av havet , som han var van att se 
från var kulle i sin hembygd. Nu hade han flyttat längre bort därifrån , 
men där himmel och jord smälte samman nere vid horisonten , där glänste det 
en fin rand , skarp som en blinkande knivsegg. Det var havet. Marianne 
kunde se det , där hon stod på kullen , uppkliven på den höga gärdesgården.



Hennes lungor fylldes av vind , stark , sträv vårvind. Hon kände sig så 
härdig och ung; hon började förstå att man kunde lära sig att älska allt 
detta.



Börje syntes icke , hon steg därför ned och begav sig mot hemmet.



Det hade regnat under natten , men jorden hade druckit vatten som en fuktig 
svamp , sulorna trampade i avfallen barr , mjukt som på resårer , då och då 
knastrade en liten kvist. Luften var ljum härinne i lugnet , och lukten av 
gran stod runtomkring som en stark parfym i ett rum.



Så kom hon ut i kanten , där Börjes nyanläggning tog vid. Denna skog hade 
han planterat. Vad det vuxit upp redan! Hon kunde icke längre se över de 
små träden--som det första året hon kommit till Tomtö--endast emellan 
deras toppar. Byggnadernas röda gavlar och tjärade spåntak stucko upp 
däröver , och mot den blåa vårhimlen avtecknade sig klockställningen på 
norra gaveln.



Nu ringde det från arbetet. Märkvärdigt , själva klockan , vars sträva låt 
drog hän över slätten , hade blivit henne kär!



Sextio mänskliga varelser hade sin föda på gården. Sextio? Det var många. 
Och för dem alla ringde klockan in plikter och tider. Måste icke ljudet 
för dem alla få en underlig färgklang , nöta sig in i deras minne , väva sig 
samman med hågkomster och intryck? Hon tänkte på den första dagen i detta 
hem , den dag som Börje velat göra till en högtid för alla på gården.



Gården? Till att börja med hade ordet för henne endast haft betydelsen 
av en samling byggnader kring en stenlagd plan. 
Nu hade det vidgat sig. Nu ville det för henne som för Börje säga ett 
arbetsmaskineri av sextio förnuftiga varelser , styrt av en enda 
vilja--hans.



Hon nästan spratt till då han stod mitt för henne vid en krökning av 
gången; han hade kommit från ett annat håll.



--A , är du där ! sade han.



--Ja , vädret var så vackert , jag tyckte det var gott att komma ut litet.



De gingo tysta bredvid varandra över bryggan in i den stort tilltagna men 
vanskötta köksträdgården , vilken låg nästan som en halvfärdig trädesaker.



Börje hade sagt att när han finge slut med nyodlingen och maderna , skulle 
han anlägga trädgård; förr hade han inte tid att tänka på det.



Marianne gick och såg ut över ängen , som tog vid på andra sidan den 
videkantade ån. Vilken vacker trädgård här kunde bli! Med ån där mitt 
igenom.



Hon hade gått ett par steg före Börje och han såg på henne med en viss 
ovilja i blicken. Det var alltid så , när han trodde sig obemärkt. Marianne 
var klädd i en mörk hemdräkt med ett randigt förkläde , och hon hade slagit 
en mörkröd schal om huvudet.



Plötsligt vände hon sig , ertappande Börjes blick.



--Hör du , tror du inte jag kunde taga mig an trädgården här? sade hon.



--Det kostar pengar att anlägga trädgård , och jag har inga att undvara 
just nu.



--Jag har de där sexhundra i min sparbanksbok.



--Nåja , som du vill , men--



Han hade lust att säga det han var säker om att hon skulle bära sig dumt 
åt med den saken , som hon icke förstod , men han teg med det. Han skulle 
väl kunna hinna med att kasta ett öga dit ibland , så att det inte blev 
alltför galet.



--Jaha , jag kan skriva efter en gammal trädgårdsmästare där hemifrån , som 
kan komma hit någon tid för att hjälpa dig , om du vill.



--Skriv redan i dag då.



--Men det blir du snart trött av.



Hon skulle kunnat bita tänderna samman av harm vid de sista orden , så 
ringaktande var helt omedvetet hans ton , men hon låtsade som om hon 
ingenting lagt märke till.

--Då skriver du? sade hon.



--Ja.



Och trädgårdsmästaren kom. Han var en ordkarg gammal gubbe från Börjes 
hembygd.



Hon och han arbetade nu tillsammans , eller rättare sagt: hon blev hans 
lärjunge. Och han hade heder av henne.



Det hade blivit en hederssak att visa Börje hur han misstagit sig , när han 
ansåg henne så fullkomligt oduglig till detta.



Dagen om gick hon ute hos den kärve gubben , med en hel trupp statkvinnor 
under sitt befäl , vilka Börje ställt till hennes disposition , när han såg 
att det blev allvar av. Gubben Per Persson kunde icke låta bli att tycka 
om den ivriga lilla frun , som var så emottaglig för all hans visdom , och 
småningom blevo de bekanta.



--Vad tycker fruen om sin svärmor? sade han en dag då Marianne satt vid 
sidan om honom och planterade nejlikor på en blomsterrabatt.



Marianne rodnade över hela ansiktet när hon svarade:



--Jag har aldrig sett henne.



--Har fruen . . .



Gubben sväljde sin häpenhet och sitt utrop. Han insåg att här måste ligga 
något inunder. Och så uppstod det en lång paus.



Dessa oskyldiga ord kvarlämnade i Mariannes sinne en tagg. Hur långt , ack 
hur långt hade hon icke igen , innan hon kunde vinna Börje! Det skenbart 
goda samliv , som fanns emellan dem , tröstade henne icke. Det var som ett 
tomt skal , under vilket hans långsinta agg ännu gömde sig; och om han 
smekte henne , så voro smekningarna utan själ. Hon var hans hustru , därför 
att han var bunden vid henne. Se där allt! För honom kunde hon likaså 
gärna varit en främmande kvinna.



Sedan vårarbetet var slut reste Börje till staden tre gånger i veckan i 
stället för två. Dessa "affärer" väckte hos Marianne en feberaktig 
nyfikenhet. Vad kunde han ha för sig? Utfråga honom kunde hon icke , dels 
emedan hon osvikligt skulle fått samma svar , dels emedan ingenting 
förargade honom så mycket som enträgenhet.



Hon hade märkt att han aldrig tyckte om när hon kom in i hans rum. Kanske 
fingo de en dess större lockelse just därför. När han var borta , brukade 
hon smyga sig dit in. Det var ett sätt att utspionera hans hemliga 
vanor , när hon kunde gå omkring så där och undersöka allting. Hon 
letade i hans papper , hon bläddrade i hans böcker. Men han hade en 
avskyvärd vana att låsa ner allting och taga nycklarna ur; hon hittade 
aldrig något som kunde ge henne några upplysningar. Och hon kände endast 
dess tydligare , hur fullkomligt okunnig hon var om de hemliga 
drivkrafterna i hans liv.



En dag hade hon , då hon på måfå slog upp en bok , fått tag i en beskrivning 
om myrornas levnadssätt , och den intresserade henne; hon kunde icke sluta 
igen. Det var mycket mer spännande än en roman. Och hon satte sig vid 
skrivbordet med armbågarna på det och fingrarna så vidsträckt som möjligt 
utbredda över huvudet. Och allt detta om att bladlössen liksom mjölkas av 
myrorna , och att myrorna ha ordentliga slavar och allt sådant där , allt 
hade Börje säkert vetat länge , men aldrig hade han nämnt något till henne 
om det. Börje visste allt en hel del , han. O , så lärorikt det var! Sådant 
ville hon lära sig i stället för de otäcka romanerna , och när Torsten 
blivit så stor att han kunde förstå , då skulle hon berätta för honom . . .



Och så läste hon igen. Hon var så fördjupad , att hon icke märkte det 
ringaste förrän dörren gick upp , och hon var så ivrig att hon icke ens 
blev förlägen.



--Börje , du--vad detta är intressant! ropade hon emot honom.



Han såg icke vidare belåten ut.



--Vad är det du läser? sade han , gick fram och tittade över hennes axel. 
A , Darwin ! Hur har du kommit över den ?



--På din hylla.



--Du kan taga den med in , ifall det roar dig.



--Tack.



Hon reste sig , avkyld och snopen; det var tydligt att han ville bli av med 
henne. Boken tog hon med , men den hade förlorat det mesta av sitt behag.



Varje sådan liten ovänlighet gjorde Marianne modfälld för tillfället , men 
eggade henne sedan till dubbla ansträngningar: hon skulle vinna honom! 
Skulle hon också använda tjugu år på det , så skulle hon lyckas ändå; han 
skulle se att hon alldeles icke var sådan som han trodde.



Medan det växte och frodades i trädgården , och medan sommaren gav långa 
ljusa arbetsdagar , tog sig Marianne nytt göra. Hon behövde minsann icke 
vara rädd att någon utspionerade henne ! Det var först utåt hösten , som 
Börje en dag , då han gick förbi bakstugan , där vävstolen stod , vid en 
hastig blick tyckte sig se Marianne sitta där. Det var en märkvärdig 
synvilla , menade han. Han tog ett steg tillbaka , så att han icke 
skulle synas , och så tittade han in. Jo , det var Marianne! Så förbluffad 
hade Börje Olsson icke blivit i hela sitt liv. Marianne skottade , trampade 
och slog med en säkerhet , som fyllde åbosonens hjärta med en rent av 
vanvettig förtjusning. Om det varit mor själv , skulle det icke kunnat gå 
mera taktsäkert. Hur ihärdigt hon måste ha arbetat! Först blev han så 
glad , men så kommo alla ovänliga gamla tankar igen. Precis som om det 
skulle varit för att göra honom glad , hon lärt sig att väva! Pytt! Ett 
infall. Hon behövde omväxling. Och nu fanns det icke annat.



Han ville för ingen del låta henne märka , att han sett något , och smög sig 
därför bort igen samma väg han kommit. Men han kunde ändå icke låta bli 
att vara en smula nyfiken. Vem hade lärt henne det? Hur hade hon kunnat ha 
tålamod till det? Och när han gick omkring på fälten , hände det ibland att 
han tyckte sig se Marianne , som han den gången sett henne i smyg , 
rödblommig av ansträngning , stark , med håret en smula i oordning och 
blicken så stramt fästad på det hon hade för händer , som om världens väl 
berott på att arbetet blev gott.



Han undrade vad mor skulle tyckt , om hon fått se henne så. Det skulle 
just varit i mors smak. Utan att han tänkte på det , blev han en smula 
mindre sträv i sitt sätt. Marianne märkte en liten förändring , men låtsade 
om ingenting. Allt kommer i sinom tid , brukade den gamle trädgårdsmästaren 
Per Persson säga , och Marianne hade tagit det vishetsordet i arv efter 
honom. Det skulle nog komma , om hon blott gav sig tid att vänta.



En dag då Börje synts vid ovanligt gott humör kom Marianne in i hans rum 
för att ställa Darwin tillbaka på hyllan.



Börje satt vid sitt skrivbord och läste ett brev , som han nyss öppnat.



--Det är från mor , sade han.



--Hur är det med henne? Marianne kom fram till honom och lade sin arm 
kring hans nacke i det hon böjde sig framåt.



Börje vek hastigt brevet tillhopa.



--Jag skulle inte ha läst , sade Marianne i det hon sårad drog sig 
tillbaka.



--Mor stavar illa. Det gör ingenting för mig , men . . .



Marianne gick sakta utom dörren och stängde den efter sig. A , detta sätt 
att straffa henne med tusen , tusen små styng! Hon skulle då vara ömklig 
nog , att när det gällde glädjen att lära känna hans mor skulle hon endast 
se på fotografien.

Hans mor , hans mor ja ! Detta var det värsta. Hon kände att hon där 
hade sin rival. Denna mor , för vars ögon hon icke var värdig att träda! 
Han gjorde ju allt , allt för att hålla dem borta från varandra. Han 
besökte ofta sitt gamla hem , hur ofta det kunde hon ej veta; han reste ju 
så mycket , och varje vecka skrev han dessutom. Om vad? Hurudan var denna 
kvinna? Vari låg hennes makt över sonen? I vilken punkt var det Marianne 
var så svag gentemot henne?



Slumpen gynnade Marianne. Antligen en dag , då Börje helt oväntat måst resa 
bort i ett ärende , fann hon ett påbörjat brev till modern , instucket 
mellan bladen av hans sugpapper. Hon betänkte sig icke ett ögonblick , hon 
läste. Det första var en redogörelse för allt det arbete som uträttats på 
gården; det hördes hur väl modern var inne i allting , han kunde berätta så 
minutiöst , en ko hade kalvat , så och så mycket gav sista provmjölkningen , 
och så vidare. Men så kom det en mening , som slog Marianne nästan med 
förfäran. Jag får vara betänkt på att skaffa mig en bra ladufogde nästa 
år. Fördrängen är nog bra , när jag själv kan gå med över det , och han är 
ärlig som gull , men han kan inte skaffa sig respekt av folket. Att låta 
honom stå för det hela när jag reser utrikes , det skulle aldrig gå. Om mor 
därför hör av någon som--



Här var brevet avbrutet.



--När jag reser utrikes--. Börje . . . utrikes! Varför? När? Och det hade 
han aldrig nämnt ! Det ville gå runt i huvudet. Vad var meningen?



Hon blev rädd att Börje skulle komma , lade därför brevet tillbaka på sin 
plats och smög ut ur rummet.



Börje utrikes! Hur mystiskt och obegripligt!



Hon kunde icke fråga honom. Då skulle hon förråda sitt spioneri , och det 
var att riskera för mycket. Nej , enda vägen var nu som förut , att vinna 
honom. Att kämpa om honom med den segaste ihärdighet. Men hur mörkt såg 
det icke ut! Å Börje , Börje! Ju längre han gick bort ifrån henne , dess 
kärare blev han henne. Om modet sviktade aldrig så , kunde hon ändå icke 
uppge kampen. Hon skulle tilltvinga sig hans aktning , hans intresse , hans 
tillgivenhet. Hon måste en gång bliva just den hustru , han kunde ställa 
vid sidan av denna mor , som nu tycktes taga allt , allt.



Hon måste vinna hans förtroende. Hur? Genom tusen små medel. Han måste ju 
se till sist , att hon förtjänte hans tillit.



Det var just då Marianne , inne hos sin lille son , satt försjunken i dylika 
tankar , som Börje öppnade dörren till sängkammaren.

--Marianne , får jag tala vid dig?



Marianne gick ut i sitt arbetsrum.



Börje såg nästan förlägen ut.



--Hör du , begynte han med något av sin forna vänlighet , nämndemannen 
Anders Trulsson är därinne hos mig; vi ha en del papper att gå igenom. Jag 
kommer att be honom in till kvällsmaten. Jag har inte gärna besvärat dig 
med mina främmande--du är så ovan vid oss . . . hm . . . folk på landet , 
men--ser du--jag kan inte hålla i med detta , det är inte bra att de 
alltid komma blott till mig. De skola finna det besynnerligt. Och så har 
en kvinna så helt annan förmåga att sprida trevnad . . . att avrunda , så 
där , du förstår? Med ett ord: jag skulle vara dig tacksam , om du ville 
hjälpa mig med detta . . . Vänja dig vid människorna här och vårt liv.



Marianne blev så glad , att hjärtat flög upp i halsgropen.



--Kära Börje , inte behövs det några särskilda preludier för det! Du 
behöver bara säga ett ord.



--Ja se , så ville jag också säga dig--hm , han såg fortfarande lika 
förlägen ut , att du inte skall tro man kan behandla sådan här en gubbe med 
något slags nedlåtenhet eller vårdslöshet; han är lika van vid artighet 
som någon av herrarna och . . . ja , du förstår , jag skulle tycka om att 
han kunde gå härifrån med ett gott intryck av dig. Men var bara naturlig , 
alldeles naturlig. Det är en man , som jag sätter stort värde på.



--Jag är glad åt det. Och låt så bli den falska grannlagenheten , att söka 
hålla mig utanför allting , liksom skulle det kunna vara behagligt för mig.



Börje vek undan för detta direkta vädjande.



--Nej--när man nu en gång har ett hem , så . . . Resten av meningen förblev 
ofullbordad , och han återvände till sin gäst.



Först vid kvällsmatsbordet träffades de igen. Marianne kände sig genast 
bekant med bondgubben och hon tyckte om honom. Han var rättfram och 
godmodig , som så många av hans klass , och det låg en trygg humor över allt 
vad han sade.



Börje var hans stora favorit.



--Fruen har en man , ja fruen har en man , han slog med handen i luften , ur 
stånd att finna ord för alla de förträffligheter , han menade.



--Ja , han är inte så oäven , svarade Marianne skrattande.



--Jag har bara ett ting emot honom , och det är att han inte kan lära sig 
te å ta sej en sypp ! skrattade han.



--Man kan inte ha alla fullkomligheter , svarade Marianne.

Hon såg icke på Börje , men det oaktat kunde hon 
märka , att orden pinade honom. Hon erinrade sig något som Pål sagt om hans 
förflutna.



A , vad hon höll av honom ! Om hon fått slå sina armar om hans hals och 
säga honom det!



Nej , lugn--lugn bara.



Då nämndemannen gått , kom Börje in igen.



--Du skall ha tack , Marianne , sade han , du var präktig; gubben blev 
alldeles förtjust i dig. Och du kan aldrig tro vad det är för en 
hedersman , och så hemma på alla områden ! Man har så mycket att lära av 
honom , han är så klok i allt som rör kommunala saker och sådant. Och så är 
det alltid roligt att de som varit här kunna komma hem och säga att jag 
har en bra hustru , fast hon är ett stadsbarn.



Marianne lade sina händer kring Börjes arm , de stodo borta vid fönstret i 
skumrasket.



--Jag skulle bara önska att du ville sätta mig på sådana små prov lite 
oftare , sade hon en smula blygt.



Börje teg en stund , så sade han tvärt:



--Hur kan det vara att du lärt dig att väva?



Hon höll på att vika undan med frasen att hon tyckte det var roligt , men 
så besinnade hon sig och gick rakt på sanningen.



--Jag trodde du skulle tycka om att jag kunde det.



Börje sade ingenting strax och de stodo tysta några minuter.



--Det hade jag inte trott dig om. Och du har aldrig talat om det.



Nu var hennes tur att tiga , men båda kände att de kommit varandra litet 
närmare. Marianne stod och grubblade på den utländska resan , men om det 
kunde hon ingenting säga.



Dagen efter detta fick Börje brev från Mariannes far. Nu var det omöjligt 
att hålla affärerna uppe. Man måste samlas till en allmän rådplägning 
nästa söndag.



Börje ville visa Marianne brevet; hon fanns i bakstugan , och han sökte upp 
henne där. Hon var röd och varm av arbetet och blev ännu rödare när Börje 
kom.



Han satte sig på hörnet av bänken , medan hon läste brevet , ännu sittande i 
vävstolen.

--Vi resa naturligtvis? sade han.



--Ja.



--Men låt nu bli att söka inverka på mig.



--Var lugn för det. Du förstår affärerna bättre än någon av oss andra.



Det blev en paus--Börje satt och funderade.



--Börje , sade Marianne plötsligt och petade med vävskytteln på trådarna , 
du går alltid i vardagslag med kläder som din mor vävt. Vill du inte en 
gång . . . ?



Hon slutade icke meningen med annat än en övertalande blick.



Börje såg på väven och såg åter på Marianne. Vilket arbete måste det icke 
ha kostat den fina stadsdamen.--Och herre gud vad det klädde henne med den 
där fina rodnaden och hårets oordning!



--Jungfrun säger att jag har heder av det , du kan gärna visa det för din 
mor.



Det var icke till att motstå. Det var på en gång smickrad stolthet och 
känslan av makt.



--Ja , Marianne , jag skall begagna det.



Han drog henne till sig , hon lade blygt sina armar kring hans hals , och de 
kysste varandra.



Segern närmade sig.



--Med första tåg på söndag , således?



--Jag skall vara färdig.



Han gick.



Mariannes bröder voro hemkomna från Lund. Det blev ett ordentligt 
familjeråd , samlat i den stora salongen.



Börje ville ingenting göra. Man kastade vädjande blickar på Marianne.



--Börje kan omöjligt; han håller på med nyodlingar och har inga penningar 
disponibla.



Börje hade all möda att icke skratta. Detta inlägg verkade så komiskt.



Men vad ville Börje då att man skulle göra !



--Ge upp staten och bjuda ackord , svarade Börje.



Det var ju att bedraga !



Nå , fanns det något medel att betala igen allt , så gärna för honom.



Det var bäst pappa gjorde som Börje ville , menade Marianne; han förstod 
det där bättre än någon annan.



Den gamle kvävde en liten ed över sin dotter , som skulle lägga sig i vad 
hon icke begrep.

Slutet blev emellertid , att Börje drev sin vilja igenom.



Han tog fatt i affärerna med sin vanliga energi , bevisade , klargjorde , 
föreskrev. Han och svärfadern försvunno ur familjekretsen och kommo icke 
igen förrän till middagen.



Efter kaffet , då inackorderingarna gått , samlades man åter i salen , och 
det kom på tal om pojkarnas framtid.



--Jag får sluta att läsa , sade Haqvin , jag vill inte att pappa skall 
nedtyngas av bekymmer för min skull.



Fadern stod i en vrå. Han snöt sig utan att svara. Han kände sig liksom 
bruten; denne svärson hade knäckt honom. Han kände sig icke ens som herre 
i sitt hus. Han var en olycklig , förtryckt gammal man.



Börje hade gått fram och tillbaka på golvet. Han tvärstannade vid Haqvins 
ord.



--Skulle du sluta att läsa? Du , med ditt huvud och din lust! Jag har 
hållit reda på dig , må du tro.--Nej , du skall läsa , om jag så skall 
bekosta vartenda öre. Jag vet vad det vill säga att . . .



Stämman bröts. Han vände sig harmset på klacken och harklade sig med barsk 
min. Ingen ville väl misstänka honom för att lipa !



--Haqvin skall läsa , om han vill , tillade han med tvär bestämdhet , jag 
åtager mig det.



Man överhopade honom med tacksägelser , vilka han skakade av sig likt en 
hund , som skakar vattnet ur sin päls.



--För Walter är det ingen nöd nu , sade han , för att komma från ämnet , han 
har ju fått en så god kondition.



--Ja , och han är så praktisk , bifogade fadern med en beundrande blick. Han 
hade ändå något att glädja sig åt i livet.



--Och jag ämnar slå mig på lantbruk , sade Karl med en viss hemlighetsfull 
dryghet , som om han suttit inne med oerhörda värden , vilka ingen haft en 
aning om.



--Du! ropade Börje. Till det fordras det både pengar och duglighet.



--Det vet jag.



--Men Karl . . . Det var fadern , som ämnade inlägga en protest.



--Jag . . . hm--jag , Karl rätade på sin massiva figur , jag tänker gifta 
mig.



Han hade synbarligen gått och hållit detta i beredskap hela tiden , endast 
avvaktande bästa tillfället att låta det krevera som en bomb mitt i 
kretsen , när alla voro tillstädes , så att det kunde göra bästa verkan.

Utropen och frågorna bildade också ett enda virrvarr. När det blev 
någorlunda lugnt återtog Karl med en viss nonchalans:



--Vi blir dubbel släkt , Börje; hon är syster till din svägerska.



Börje höll på att ge till ett skallande gapskratt , men så höll han inne 
och såg på Marianne.



--Trettio år och stor som en huslänga , sade han halvhögt.



--Men Karl då! Inte gör du det? utropade Marianne förskräckt.



--Om jag gör det! Karl fnös till. Kunde någon tro honom så dum , att stå i 
vägen för sin egen lycka!



--Käre Karl , gör det inte ! bad Marianne.



--Nåja , det passar kanske inte så illa , sade Börje lågt , hon lagar god 
mat; det ligger i släkten.



--Jo min själ gör jag så , nu har du hört det! Karl hade sin värsta 
dogguppsyn , ty han skämdes över fästmöns ålder , och han kunde icke uppge 
hennes penningar.



--Var lugn , Marianne. Om inte de två äro skapade för varandra , så vill jag 
inte vara värd en pris snus , tröstade Börje.



--Men det är ju att bli tokig av. En sådan pojke!--Tjugutvå år!



--Jag är åtminstone myndig , så ingen lär kunna hindra mig. Han såg sig 
utmanande omkring.



--Ja , njut du av din myndighet så länge du har den , sade Börje 
beskyddande. Om pappa vill , så kunde vi gå ut i stan nu för att ställa om 
det där , som vi talade om i förmiddags.



--Ja , svarade fadern beredvilligt. Och du , Karl , du kan alltid ha tid att 
betänka dig , innan du löper åstad.



--Hm , sade Karl endast buttert.



Så gingo Börje och den gamle. Bortåt kvällen kom den senare ensam hem. 
Börje hade affärer att uträtta i staden. Man samlades kring det stora 
divansbordet vid en skål med frukt. Sedan allt blivit någorlunda bestämt , 
tog Björkska familjelynnet ut sin rätt; man kom i det gladaste samspråk.



--Du kunde minsann gärna ta upp en butelj vin , mor , sade familjens 
överhuvud i sin fryntligaste ton; han hade börjat repa sig efter sina 
vedervärdigheter med Börje. Om fordringsägarna få den flaskan eller ej , så 
bli de ungefär lika feta.



Marianne satt och fann det så underligt att åter vara i denna omgivning , 
där hon levat så länge , och som nu syntes henne så främmande , fast allt 
var sig märkvärdigt likt. Pojkarna hade endast blivit en smula 
manligare och fadern mera grå.



För alla var det en lättnad att Börje tagit hand om den trassliga 
affärshärvan; han skulle nog vara karl att reda upp den.



Karls giftermålsplaner bordlades tills vidare och man pratade 
bekymmerslöst om likgiltiga ting , njutande av samvaron och ett tryggt 
välbefinnande.



Hacke var i sjunde himlen och ivrig i sina föresatser att göra Börje 
glädje; föräldrarna strålade över att ha alla sina barn omkring sig.



Men bäst fru Björk satt , grep hon en av Mariannes händer och såg på den.



--Men barn , vad tar du dig till?



--Usch , mamma alldeles skrämde mig! sade Marianne skrattande. Var det 
ingenting annat än mina händer! Ja , nog äro de solbrända , men vackra i 
alla fall.



Hon lade upp dem på bordet och bredde ut deras fingrar till allmänt 
beskådande.



--En sådan egenkärlek ! inföll Walter , och hur hyggliga de än se ut , de 
där små tassarna , så nog kunde de vara en smula vitare.



Marianne log med en liten egensinnig triumf; hon var så säker på , att 
Börje tyckte bättre om dem så här.



--Jag är trädgårdsmästare , sade hon med stolthet i det hon tog bort sina 
händer igen , och när man har bråttom , bryr man sig inte om att ta handskar 
på.



Karl satt och läste en tidning.



--Hör du , Marianne , den där herr Sandell , som bodde hos er i fjol vintras , 
vad hette han till förnamn?



--Pål.



--Läs där. Han räckte henne tidningen och pekade på en liten notis.



Marianne läste:



"Enligt i dag ingånget telegram har en härstädes bosatt skåning , Pål 
Sundell , i natt avlidit till följd av kolos. Någon anledning att misstänka 
ett självmord förefinnes icke."



Marianne återlämnade tidningen , sedan hon ännu en gång genomläst notisen. 
Och hon satt alldeles tyst.



Pål död. Så förunderligt! Men det grep henne icke. Hon kände ingen 
sorg , knappast någon förvåning. För henne var det som om han varit 
död i tjugu år. Men hur skulle Börje ta det?



När han kom , tog hon honom bort i en fönstersmyg.



--Har du läst tidningarna i dag?



--Nej , jag har inte haft tid.



Hon tog hans ena hand.



--Pål är död , sade hon mycket lågt.



--Pål!



--Ja.



Båda tego. Han kramade så hårt om Mariannes hand , att hon höll på att 
skrika. Det var skumt därborta och hon kunde icke se hans ansiktsuttryck.



--Det var bäst , sade han efter en lång paus. Och så såg han skarpt på 
Marianne.



Utan att växla flera ord återvände de till sällskapet.



--Jag tror jag har gjort ett gott arbete i dag , nu kan pappa få ge mig ett 
glas vin , sade Börje.



När han och Marianne sagt god natt , dröjde Walter något efter de andra.



--Jag vet inte vad det är åt Marianne , sade modern , det är någonting så 
ofint över henne nu. Man känner henne ju knappt igen. Tänk bara så 
ogrannlaga att utan vidare ställa sig på Börjes sida , emot pappa. Det hade 
jag aldrig väntat. Det är någonting så innerligt bondaktigt , det där , att 
man och hustru skola hålla ihop om både rätt och orätt.



Fru Björk glömde att hon hade något av samma bondaktighet själv.



--Ja , hon går allt mer och mer upp i Börje. Det finns ordentligt 
äktenskapstycke nu. Men man får inte klandra henne för det: sådant 
smittar.



Så kysste även han modern till god natt och gick.



16



När Börje och Marianne följande dag kommit hem och Marianne , sedan hon 
varit inne hos sin lille son , stod i förmaket och ordnade sitt hår en 
smula framför spegeln , kom Börje in med ett obrutet brev i handen. Han 
strävade efter att synas lugn , men ansiktet var nästan förställt av 
sinnesrörelse.



--Det där om Pål var endast ett misstag eller en tidningsanka; här är brev 
från honom.



Han lämnade henne brevet. Det var verkligen Påls stil och utanskriften 
till henne. Börje var redan på väg till sitt rum.



--Börje!



--Vad vill du ?



--Det brevet bryter jag inte själv.



--Prat! Han skrattade till och gick ut genom dörren.



Hon skyndade efter honom in i hans rum. Hon hade fått en våldsam 
hjärtklappning. Uttrycket i Börjes ansikte hade alldeles bringat henne ur 
jämvikt. Skulle hon nu för ett ögonblicks misstro förlora allt vad hon 
lyckats tillvinna sig.



Hon var blek och hon grep honom om armen , talande med dämpad lidelsefull 
hast.



--Nej , Börje , det här kan du inte göra! En sådan grannlagenhet blir till 
förnärmelse. Har jag inte velat visa mig i allt vara öppen? Nu kan du inte 
stöta bort den öppenheten; inte vilja visa dig som ville jag sticka undan 
något för min egen räkning. Hela mitt liv ville jag lägga fram för dig , om 
jag kunde. Du får inte stöta bort mitt förtroende--Börje! Inte skjuta mig 
undan den ena gången efter den andra. Läs brevet. Vad det än innehåller , 
är det ingenting jag vill dölja för dig.



--Men tag det då inte så högtidligt !

Hon gick bort till fönstret , hon försökte göra sig lugn. Hon kände 
en så lidelsefull åtrå efter att få ett vänligt ord av honom just nu. Men 
hon skulle vänta. Hur länge , ack hur länge !



Börje stod ännu obeslutsam med brevet i handen , så gick han fram till 
skrivbordet , tog en kniv och skar upp det.



Han satte sig och läste det utan att yttra ett ord. Marianne stod stilla 
borta vid fönstret , stirrande rakt framför sig. Hon brydde sig icke det 
ring aste om vad Pål skulle skriva. Förmodligen endast en förklaring av 
den oriktiga tidningsnotisens uppkomst.



--Läs , sade Börje mycket lågt. Han hade rest sig och gick in i sitt 
innersta rum , vars dörr han stängde efter sig.



Marianne gick fram till bordet och satte sig på den plats , han lämnat.



"Fru Marianne !



Jag skriver icke ensamt till er , jag skriver till båda , men jag ville höra 
det gamla namnet ännu en gång--namnet från fordom !--Jag upprepade det 
tyst , medan jag skrev.



Det kan icke harma er; varken er eller Börje. När dessa ord hinna er , 
finns det ingen Pål Sandell mer.



Det är icke av olycklig kärlek jag dör , heller icke för kvarglömd erotiks 
skull jag upprepar detta namn. Det smeker mitt öra blott; det är som en 
halvförgäten sång , vilken drar en förbi , när ögonen slutas och man skall 
somna.



Jag är trött. Jag skall lägga mig ned och aldrig resa mig mer. Jag saknar 
ingen. Ingen skall sörja mig heller. Det är icke ett förfelat liv jag 
slutar; endast ett tomt.



Jag var aldrig hel , aldrig omedelbar , hade aldrig ett arbete att samla 
mina krafter till. Jag har njutit; och jag kunde njuta. Jag njuter även nu 
--en underlig känsla av ro. Jag är icke förtvivlad; jag är sorgset glad. 
Det finns ingenting jag ångrar , ingenting jag beklagar; jag är en produkt 
av omständigheterna; den drivkraft de givit är slut. Jag är en speldosa , 
som går ned , och som tystnar mitt i sin melodi , med en dröjande ton , som 
dör. Vad rådde speldosan för , att hon fick så gråtmilda stycken !



Jag är svag , jag är feg. Jag borde ha varit en kvinna. Kanske jag då 
skulle kunnat älska och bli lycklig . . .



Jag ville lägga mitt huvud i ett knä , jag ville känna en smekande hand på 
mitt hår , jag ville att ett ansikte lutade sig ned och att en kärleksfull 
röst kunde viska: sov , stackars barn! Det är därför jag skriver. 
Skriver som en stackare , med stora tårar i mina ögon , så att jag knappt 
ser en bokstav.



Börje , jag har alltid varit ett barn. Ett bortskämt , fåfängt barn , med ett 
barns ombytliga sinne , dess behov av ömhet , kanske också dess hjärtlöshet. 
Men om jag har hållit av någon människa , så har jag hållit av dig. Du 
skall icke vara vred på mig nu. Du skall förstå mig en gång , och då skall 
du endast tänka: stackars Pål! Ingenting mer. Ty du är sund och stark; du 
skall leva. Du skall veta att taga för dig av en samlad , verklighetsmättad 
lycka , som inte spelar i regnbågens färger , men som också inte brister. 
Jag har levat det liv , som var för mig och min natur. Jag ville icke byta , 
om jag kunde det nu. Men jag gläder mig åt dig; jag vill dig väl. Jag 
önskar dig allt som för dig är lycka , och du kan nå det.



Gamle Börje! Vi skola skiljas nu. Gamle kamrat! Det är så underligt. Det 
är som kunde jag icke förmå mig att sluta. Det är som klängde jag mig fast 
vid livet , likt ett barn vid sin moders kjortel; jag trycker mig in 
däremot. Det är som vore jag rädd för mörkret. Det får jag icke vara , ty 
utan mörker ingen ro , och heller ingen vila.



Jag är trött , Börje.--Å , jag önskar att det sista vore förbi !



Ingen skall misstänka något. Jag skulle ha gjort en större middag i 
morgon. Allting är beställt , betalt på förhand. Hur skola de göra med det? 
De borde komma till gästabuds ändå , klinga med glas och dricka för mig; 
men det ha de ej mod till.



Där ligger morfinpulvret och brasan susar i ugnen--sjunger mig en sista 
sång. Varför slutar jag icke? Pennan glider över papperet , som ville den 
stjäla sekund efter sekund från den store , tyste , som väntar:--döden. Min 
lugne vän. Den siste. Också den bäste--när man älskar honom.



Nej , jag ringer nu. Tjänsteanden skall bära brevet till brevlådan , och jag 
blir ensam med den store dystre--han , som tiger.



Jag har tänkt på det länge , ack hur länge vet icke du !



Jag har varit oduglig att leva: på en gång för skeptisk och för 
sentimental.



Nu vill jag sova.                     Er till det sista Pål Sandell."



Det var Börje hon tänkte på , icke Pål. Pål var död. Pål fanns icke för 
henne. Det fanns ingenting i världen annat än Börje.

Hon gick till dörren och öppnade. Han satt på sängkanten med armarna 
på sitt nattduksbord och ansiktet tryckt mot dem. Han grät. Börje grät.



Hennes hjärta fylldes av ångest , av behovet att trösta , av hela det begär 
att vara god , som en kvinna kan känna. Börje var sorgsen--Börje!



Hon böjde sig ned , hon böjde sig på knä , hon smög sina händer kring hans 
handleder.



--Börje?--Det var så skyggt och milt , det var så bedjande ödmjukt.



--Barn , låt mig vara i ro.



Det var allt! Hon skulle gå. Börje grät , och han jagade henne bort ännu !



Med näsduken tryckt mot sitt ansikte lämnade hon rummet. Hans sorg var för 
helig. Allt vad hon rörde vid blev profanerat. Hon måste bita i näsduken , 
när hon gick igenom det yttre rummet , för att kunna kväva sina 
snyftningar.



Brevet blev liggande på Börjes bord.



Han höll av honom trots allt. Höll av honom med detta sega , vänfasta 
hjärta; detta långsinta , oförsonliga . . .



Å Börje , Börje!



17 Och så gick tiden--jämnade , täckte , nydanade.



Börjes sorg fick vila i ro , som han ville det själv; den begrovs , 
försvann. Och allt kom i gamla faror--drog hän däröver. Ingen tänkte mer 
på den som var död.



Men om Marianne blev tillbakaslagen de nittionio gångerna , skulle hon 
försöka den hundrade. Det var som om varje nederlag gjort henne säkrare på 
sin sak. Det kom stål i hennes ihärdighet , och hon lärde sig tänka.



Släta vägen tycktes icke vara den bästa: hon ändrade taktik.



Börje hade--av vad anledning visste hon ej--öppnat flitigare umgänge med 
sina grannar än förr. Han föreföll mindre stel och mindre tystlåten; han 
hade förvärvat en viss lätthet att uttrycka sig.



Marianne begagnade sig av hans omslag. Hon lade icke an på honom själv , 
men hon lade an på hans vänner. En älskvärdare husmoder kunde icke tänkas. 
gamla bondgubbar och godmodiga lantpatroner , alla tyckte de om den raska , 
vänliga fru Olsson. Och Börje hörde hennes lov i alla tonarter.



De fördomar man hyst mot stadsdamen försvunno som dimma. Hon kunde lägga 
in ett ord om både lanthushållning och trädgårdsskötsel , hon var 
uppmärksam och läraktig , det var rent av ett nöje att förklara henne 
något; och för sin matlagning började hon redan bli en berömdhet. Man 
visste att hon själv lade hand vid allting.



Börje Olsson hade varit klokare än man trott. Han hade skaffat sig en 
duktig hustru. Vem skulle tänkt att hon kunde vara sådan !



Det eggade Marianne , detta. Hon fick som ett övertag över Börje , och hon 
märkte att han beundrade henne.



Hon gick i förväg för hans önskningar--och hon nästan vårdslösade honom 
själv.

Sökte han upp henne , var hon glad och skämtsam , behandlade honom med 
en godmodig nonchalans och visade honom att hon var fullkomligt så 
upptagen av sina bestyr , som han av sina , fullkomligt så duglig på sitt 
område , som han på sitt.



Intet pjunk!



Marianne hade blivit icke så litet av en spjuver.



Det kunde glimta en övergiven skalkaktighet i hennes barnaögon med den blå 
emaljen , och i hennes skratt hade det kommit en klang , som aldrig funnits 
där förr.



Hon var alldeles vild med sin pojke. Han kunde gå nu och stultade omkring 
i en kort liten kolt , drumlig på benen och tjock som en valp. Marianne 
kunde leka med honom så att det fanns ingen hejd på det. Och som de 
smektes , skrattade och skreko , rufsiga i håret , röda och varma! Pojken var 
stark som en björn.



--Jag blir svartsjuk på bytingen , sade Börje.



--Det är rätt åt dig; jag har varit svartsjuk på dina gubbar så länge.



--Du!--Du drar dem åt dig den ena efter den andra. Tomtö . . . Tomtö är 
det härligaste som finns. En sådan ordning , en sådan hemtrevnad , en sådan 
hustru !--Så låter det.



--Man bryr sig inte om att i längden stå utanför allting. Hon gjorde en 
spefull grimas och en betecknande liten gest åt hans näsa.



--Nej--för man har blivit så rasande viktig på senare tiden , härmade han.



--Viktig? Jo , säg det en gång till , om du vågar! Hon hade fått tag om båda 
hans örsnibbar.



--Släpp--lilla odjur !



--Av nåd , men alls inte av tvång. Jag kokar kejsarsoppa till din 
herrmiddag på söndag , därför skall jag ut. Hon sköt gäckande fram ett par 
ljusröda läppar , släppte hastigt sitt tag och sprang ut i köket.



Sådant var vardagsmat. Hon skulle löna honom för det han teg med den 
utländska resan , som hon var så brinnande nyfiken på !



Med rädslan var det alldeles förbi. Spjuvern hade tittat i hans kort. Han 
behövde aldrig tro att hon hade någon respekt för att gå i hans rum nu. 
Hade hon något att säga honom , så steg hon dristeliga på. Blev han trumpen 
över det , så skrattade hennes skalkaktiga ögon åt honom , som hade de velat 
säga: gamle tvärvigg! Och så blygdes han.



Hon hade ingen försyn.

--Vad! Läser du engelska? utropade hon helt 
ogenerat en dag , då hon fick tag i Progress and Poverty på hans bord , 
innan han kunnat hinna få den undan.



Han blev så blossande röd , att vem som helst skulle känt medlidande med 
honom , men icke Marianne.



--Hur går det? sade hon lika obesvärat.



--Bra.



Och så fick hon icke veta mera. Men hon skulle nog ta reda på det , om hon 
också skulle dra fram det med en tång!



Just den söndagen , då han haft sin omtalade herrmiddag , och de följt ut de 
sista gästerna , stodo de båda kvar på trappan. Det var fram på våren och 
kvällen stod dämpat ljus , med ett stilla lugn och en doft av nyutslagen 
björk.



Marianne vände sig om och såg på Börje , men hon sade ingenting.



Han stod stilla , och hon kunde icke komma in i förstugan utan att gå förbi 
honom.



Så vände hon sig ännu en gång och såg; hon tyckte att nu kunde han tala. 
Men han lät endast sin hand glida fram om hennes midja , och så kysste han 
henne.



Hon stod och såg ned.



--Varför ville du inte bli riksdagsman? sade hon till sist , utan att vända 
sig om.



--Hur kommer du på det?



--Per Olsson talade om att det varit i fråga , men att du sagt ifrån till 
dem alla , att du inte ville.



Börje sade ingenting.



Hon tyckte att harmen ville kväva henne. Hade hon inte blivit en annan 
människa , hade hon ej gissat hans tankar , hade hon icke satt som sin 
högsta ära att få bli hans tappra arbetskamrat--och så kunde han stå där 
och tjurtiga! Var det inte avskyvärt! Och det i dag! Hon visste att hon 
varit bra. Hon visste att han var nöjd. Och ändå kunde han icke säga 
något! Hon skulle kunnat gråta av förargelse.



Hon vände sig om för tredje och sista gången , nu med en mycket lång och 
mycket bestraffande blick.



Då brast han i skratt.



--Vad var det du ville veta? svarade han.

Det var icke längre att hålla ut. Hon slog sina armar om hans hals 
och tryckte näsan flat mot hans rockuppslag.



--Allting , svarade hon.



--Det vet du ju redan. De tuta allting i öronen på dig.



--Ja , och du kan inte säga mig ett enda ord !



--Prat har man nog av. Det är inte det , som det kommer an på , utan på att 
verkligen uträtta något.



Hon lyfte upp huvudet och såg på honom länge.



--Jag begriper mer än du tror , sade hon därefter långsamt.



--Vad menar du?



--Ärelysten--Börje.



Han mulnade. Det var sådant , som han icke tålde att höra talas om. Så såg 
han på henne , allvarligt , skarpt , som han kunde ibland.



--Därför att man blivit slagen till en slant , är det inte sagt man vill 
vara en slant , sade han buttert.



--När Torsten blir stor , och när han känner detsamma som du nu , då skall 
han förstå , att man också kan tala till en kvinna. Jag menar till mig.



Marianne hade blivit blek; hon trängde sig förbi honom in i förstugan. Han 
grep henne om handleden och höll henne kvar.



--Marianne , vad är det?



--Det är att nu har jag gjort bot mer än tillräckligt. Det är att jag 
visat dig att jag inte är en tanklös prydnadsvara. Det är att jag hållit 
av dig så , att jag kunnat gå genom eld och vatten för dig , och att du 
ändå , ändå aldrig känt det som om jag vore värd att stå i bredd med dig 
själv !



--Men vad går åt dig?



--Begriper du inte , att när en kvinna håller så gränslöst av en man , som 
jag av dig , så kommer det till sist en stund , då han måste erkänna att han 
sett vad hon är värd , eller då hon tum för tum skall draga sig undan--och 
bli sluten som han.



--Sluten?--jag?--emot dig !



--A , Börje--vad har jag fått dela med dig? Varför har du hållit mi; , borta 
från din mor?



--Från mor ?



--Ja.--Varför får jag inte hålla av , vad du håller av? Varför får jag inte 
leva ditt liv , tänka med dina tankar och hoppas med dina förhopp 
ningar? Varför skall du hålla mig tillbaka nu--när jag beundrar dig 
mer än de alla !



--Men du vet ju inte vad du säger! Beundra? Mig!



--Tror du jag är blind? Hon sade det sakta , nästan skälmskt. Ty nu var 
segern vunnen , och det lidelsefulla utbrottet förbi.



--Marianne , han sade det efter en lång paus , det är som du vore en annan 
och jag vore en annan , än när vi råkades först.



--Ja , för du var så dum , Börje , och jag var mycket dummare än du , svarade 
hon med älskvärd uppriktighet.



Hela veckan var det en brådska så att de knappt hunno tala ett ord med 
varandra. Pojken skulle ha nya kläder , märgelkörningen sättas i gång , 
trädgården skyfflas och allting göras undan , så att de kunde bli borta 
några dagar.



De reste icke med tåget , utan med egna hästar och vagn. Det var så vackert 
väder , och så var man sin egen herre.



Det hade varit en härlig resa--upp tidigt på morgonen , välförsedd matkorg , 
och rast i en nylövad bokskog.



Nu hade man kommit in i Börjes hemtrakt. Han hade reda på varje väg och 
varje gård , och om allting sade han Marianne besked. Efter sin vana körde 
han själv , och hon satt bredvid honom i framsätet. Torsten satt på hennes 
knä , vilande in emot henne; han hade somnat.



Marianne kände sig så underlig till mods , nästan högtidlig. Och Börje var 
så språksam. Han fäste hennes uppmärksamhet på ättehögarna , som lågo fyra 
i en klunga , han visade henne genom en backklyft hur man kunde skymta 
havet , han bad henne andas djupt , så att hon kunde känna den fylliga , 
starka luften--hans hembygds luft.



--Snart äro vi framme , Marianne.



--Vad skall mor tycka om mig!



Hon sade icke längre din mor. Han lade märke till det , såg på henne och 
log.



--Mor kan både se och höra.



--A , Börje , jag är ändå rädd--för din skull. Hon strök sin kind emot hans 
axel.



--Du!?

Vilket erkännande låg det ej i detta enda utrop !



--Där bodde Påls mor , sade han och pekade på ett litet hus vid vägen , i 
det han lät hästarna sakta av. Av det obehag , som kunde vara förknippat 
med Påls minne , fanns ingenting kvar. Det var utstruket--borta. 
Verkligheten hade trängt det undan.



--Och den där lilla gården med röda gavlarna , bakom träden , 
du--därborta--det är mitt hem. Den där vita byggnaden längre bort är min 
brors. --Vad jag är glad att ha dig här !



Marianne gjorde endast sin ena hand ledig och stack den under hans arm , 
som för att hålla fast honom riktigt.



--Jag vill lova att mor längtar , sade han , hå hå--där ha vi henne !



Vagnen svängde in genom en låg port och stannade vid dörren.



Med en enda blick hade Marianne henne klar för sig , där hon stod i dörren , 
belyst av solskenet och klädd i sin hemvävda dräkt med det stora , randiga 
förklädet.



Börje upp i dagen! Torsten skulle bli lik sin farmor , var det då möjligt 
annat än hålla av henne !



Efter denna ömsesidiga , snabbt genomträngande blick logo de båda kvinnorna 
mot varandra , innan de ens hunnit hälsa.



Börje hoppade av och hjälpte ned Marianne , som ännu höll sin sovande gosse 
i sina armar. Och så stodo de öga mot öga , de två rivalerna , förenade 
genom sin gemensamma , stora , varma tillgivenhet.



De hade förstått det , läst det i varandras ögon. Det behövdes inga ord.



--Kyss honom först , sade Marianne , i det hon såg ned på sin lille gosse. 
Hon hade en vidskeplig känsla av att bandet då skulle bli ännu starkare. 
Och farmodern kysste den lille , slöt sedan både honom och Marianne i sina 
starka , duktiga armar. Så sköt hon dem inom dörren.



--Nå? sade Börje till henne med en triumferande blick. Han dröjde ett 
ögonblick på tröskeln för att få säga det; han kunde inte vänta.



--En rar människa , svarade mor Ola Börjes' och torkade bort någonting ur 
sitt ansikte med förklädessnibben , det var då inte för tidigt du lät mig 
se henne.



Det var alldeles Börjes buttra godmodighet i tonen.



--Det har gjort er gott , att ni ha fått längta efter varandra , sade han 
med en liten sonlig kivaktighet.



--Ja , visst det , ja! Jag kunde ha dött under tiden , och inte fått se 
henne. Och inte pojken heller.

--Aha , I har varit otålig , mor!--Nej , I ska leva många år ännu , och 
I ska se mycket ännu , innan I dör.



--Jag kan inte få se nåt kärare än det ändå. Seså , gack nu in !



Hon sköt honom in i stugan genom den snygga lilla förstugan.



--Det är väl bäst att lägga den lille så länge tills han vaknar av sig 
själv , sade hon till Marianne. Jag har gjort i ordning till er härinne i 
kammaren. Jag har bäddat till lillen i min klädkorg; jag tror den är stor 
tillräckligt.



Börje stannade i stugan och de båda kvinnorna följdes åt in i det inre 
rummet , där Marianne lade sin arvtagare i den för honom bestämda bädden , 
vilken befanns vara alldeles lagom.



--Ack , mor , var inte Börje bra stygg , som lät oss vänta så länge på att få 
träffas? sade Marianne i det hon tog svärmoderns händer och såg rakt in i 
de ärliga Börjeska ögonen.



--Han har väl bäst vetat vilket som kunde vara bra.



För modersstoltheten var han allvetande och allvis som själva försynen.



Det blev en härlig dag för Börje. Han hängde fast vid varje småsak i 
hemmet med sin naturs hela envisa kärlek till det gamla och invanda. Han 
njöt av att föra Marianne omkring överallt , peka på allting och berätta om 
allting; om sin barndom , om sin mor , om deras dagligdags liv , om Pål; om 
hästar han kört med och om hundar han varit fäst vid. Det var som en 
pilgrimsgång. Och Marianne lärde genom detta åskådningsmaterial känna hans 
förflutna--själva "ur-Börje" , som hon skrattande benämnde det-- bättre än 
om han tillbragt hela dagar med att beskriva.



Och modern bullade upp för dem med sina skånska , bastanta maträtter , och 
öl hade hon också hunnit brygga , fast det ännu var något för färskt.



--Jösses , mor inbillar sig visst att det är jul två gånger om året nu , 
sade han skrattande , då han satte sig till bords.



--Inte har jag sett nån jul på de sista två åren , sade hon. Det gömde sig 
den innerligaste värme under hennes kärva svar. Hur hade hon icke saknat 
honom under dessa två jular!



--Men i år kommer I till oss , sade han.



--Det gör jag. Om Gud vill och I vill ha mig.



Hon kände sig en smula generad för Marianne ännu , hur mycket hon än tyckte 
om henne. Börje lade med ett dolt löje märke till , att hon alltid 
kringgick namnet och aldrig sade du.

Men de skulle nog komma över det ! Han var så glad--så själaglad. 
Mor och Marianne . . . det var något att sitta och se på.



Marianne menade att modern icke behövde bo så där ensam , långt ifrån 
Börje; hon kunde ju flytta hem till dem. Det fanns ju den lägenhet , som 
Pål haft.



--Välsignade barn , det vill jag visst aldrig! svarade den gamla nästan 
förskräckt , de unga veta lika gott som de gamla att bygga bo , men de bygga 
det som det passar åt dem , och de gamla göra bäst i att stanna kvar i sitt 
rede.



Efter middagen vandrade Marianne och Börje omkring i stugan , medan farmor 
satt och förnöjde sina ögon med att av hjärtans lust beundra sonsonen , som 
tultade omkring i sin splitternya kolt.



--Och se! Här ligger bibeln , som Börje har maken till , utropade Marianne 
med glatt igenkännande. Hur väl jag minns den första gången jag var på 
Tomtö! Jag frågade honom , om han brukade läsa i den. Nej , sade han , men 
mor har en likadan.



Ett nästan omärkligt löje drog över moderns drag; hon förstod honom.



--Ja , det är min stav och min lykta , sade hon därpå allvarligt , jag har 
aldrig haft bättre att stödja mig till. Så såg hon ett tag på Marianne. 
Men jag bekymrar mig inte om vad I tror , tillade hon , för vår Herre ger er 
nock den tro I behöver. Han förstår det bättre än jag.



Det fanns någonting i denna sträva , välvilliga rättframhet , som vann 
Marianne mera än alla smekningar skulle ha gjort. Det var gediget , 
pålitligt --alltihop.



På kvällen , när man skulle skiljas , följde den gamla sina gäster in i 
deras sovrum. Den lille slumrade helt sött i sin klädkorg.



--Ja , sov nu så gott , ni med , sade hon. Jag har bäddat så mjukt under dig , 
min käre påg. Det är så rart att ha dig här !



--Och henne!



--Ja; det var roligt att jag fick se'na.



Börje lade handen på en gammal pulpet.



--Här , Marianne , sade han , här ligger mitt forna jag; här har mor alla 
mina brev.



--Ja , det var sant! utbrast den gamla och grep i sin ficka , jag har tänkt 
på . . . jag har tänkt på , att Marianne , namnet ville ogärna över hennes 
läppar , jag menar att hon kunde kanske ha ro av att läsa dina brev. Jag 
har gjort dem i ordning och lagt dem efter 
nummer. Hon tog upp en nyckel och lämnade den åt Börje.



Marianne kunde ingenting säga. Detta drag var så rörande finkänsligt mot 
sonhustrun , att hon kände sig förstummad därvid. Detta hade den obildade 
bondkvinnan tänkt på--tänkt på av sig själv!



De skakade varandras händer. Inga onödiga ömhetsbetygelser! Sådant låg ej 
för mor Ola Börjes , men de hade förstått varandra , och här fanns det band , 
som icke skulle brista.



När Marianne blivit ensam med Börje , gick hon fram till honom.



--Börje , hur kunde du hålla mig utanför allt detta och tro att det var det 
bästa?



--Det var nyttigt.



--Med en sådan slutenhet !



--Det är min natur.



--Mot alla?



Hon log en smula. Det hade funnits ett undantag--hon , som tagit emot 
breven.



--Det hade gjort mig så gott att få se dig här--här ibland detta gamla , 
som jag håller så av , sade han , det behövde smältas tillsammans. Och nu är 
det gjort; klyftan är fylld. Kom och sätt dig , Marianne. Jag har blygts 
över att icke vara annat än vad jag är , nu gör jag det icke mer.



Han drog henne fram till en väggbänk med kuddar i gammaldags vävnad , men 
hon tog i stället en liten stol och satte sig mittemot honom. Hon kunde 
bättre se hans ansikte så , med armbågarna mot hans knän och hakan stödd i 
händerna.



--Har man givit det bästa , så är det inte värt att knussla på småsmulorna , 
sade hon leende , när vi nu kommit till tals , så säg mig vad du gjort inne 
i staden så ofta; jag har varit så gruvligt nyfiken.



Han rodnade först , men övervann sin förlägenhet.



--Jag har läst språk , sade han. Hå , det var inte värre än att man kunde. 
Men vad jag var rädd att du skulle få vet'at.



--Varför det?



--Det var liksom en skam , att vid mina år få börja som en skolpojke; och 
så var jag rädd att jag skulle vara för dum , så att det inte ville lyckas.



--Du är så högmodig i ditt hjärta--du! Det är det , som gör dig så sluten. 
Du är så rädd att få böja dig för någon.



--Kanske.--Jag har alltid trott att jag var ödmjuk. Jag har alltid 
varit färdig att erkänna andras överlägsenhet; men jag har rest mig 
emot den , sade han eftertänksamt. Du påstod härom kvällen att jag lär vara 
ärelysten; jag har gått och tänkt på det sen. Jag vet inte om det är sant. 
Men ett vet jag , och det är att jag vill ha insikter och att jag också 
vill ha--ja , jag vill inte säga makt , ty att synas bryr jag mig inte 
om--men jag vill ha det där , som gör att man tycker man liksom kan sträcka 
ut sin hand och känna att man håller i tyglar. Inflytande kallas det 
kanske. Jag känner det bara så , som om jag ville denna min hand skulle 
vara så stark--stadig och stark. Jag vill känna , att jag inte kommit till 
världen utan att uträtta något. Jag vill helt fylla den plats , där jag 
blivit ställd , men jag eftertraktar ingen annan. Kallar du det ärelystnad , 
då är jag ärelysten.



--Må det kallas vad det vill ! Det drar mig till dig.



--Och det är så gammalt , fortsatte han lugnt , det har alltid strävat för 
att komma fram. Men jag har varit bunden. Far hade kassan , och far hade 
makten. Det jäser i mig , när jag tänker på honom. Har någon rätt att kuva 
en människa och hålla henne tillbaka , som han gjorde med mig!--Och så har 
det alltid varit--under tryck. Det sista med Pål har endast satt mera fart 
i det. Ty då måste jag kasta mig över något med hela min kraft , för att 
inte bli alldeles tokig. Jag fick inte ha tid att känna. Det gällde bara 
att döva , att hålla tanken spänd , se framåt och inte tillbaka. Det hela , 
det--att något sådant kunde hända--att jag skulle vara ett noll , ett 
ingenting , det var en förödmjukelse så att jag kunde . . . Det var en 
spark , för vilken jag måste skaffa mig själv en upprättelse , om jag så 
skulle aldrig det! Du kan inte tro hur något sådant kan sporra mig! Det är 
som en tagg , en aggande känsla i mitt inre , som varken lämnar mig ro natt 
eller dag , utan endast driver mig till arbete. Hur olik är jag inte den 
Börje , som du levde tillsammans med för två år sedan ! Det är så underligt 
att nu se tillbaka. Och ändå syns det kanske ingen förändring till det 
yttre.--Men breven där gömma en hel utvecklingshistoria. Mor är av samma 
virke som jag; hon har förstått mig.



Det kändes likt ett styng i Mariannes hjärta. Ja , hur rik denna utveckling 
varit anade hon nu , då hon såg in i detta kloka ansikte , med dess drag av 
sträng tillbakahållenhet och seg energi.



--Endast ett har jag aldrig sagt mor. Aldrig antytt.



Det blev en paus.



--Du höll på att säga något förut , som du tvekade för , sade Marianne.



--Ja , jag ville svara dig på en annan fråga , som du också gjorde härom 
kvällen: varför jag bad dem icke ge mig några röster vid sista riksdags 
mannavalet. Jo--ser du--jag är inte färdig än. Jag vill inte ryckas 
ur gången av mitt jämna arbete. Inte nu. Egendomen skall drivas upp. Min 
ekonomi skall vara sådan , att den inte binder mig , och så . . . ja , så 
skall jag ha sett lite mer av världen. För en människa , som inte fått 
andra kunskaper än dem hon måst draga åt sig liksom med båtshakar , utan 
hjälp av andra , och vars utveckling som människa tagit så stort försprång 
för bokvetandet , för henne anser jag att resor äro en stor genväg till 
bildning. Jag har en obetvinglig vetgirighet. Jag har alltid avundats Pål. 
Jag vill ut , även jag. Men jag tror jag har andra ögon att se med än han , 
jag tror också att jag skall komma hem med en annan behållning än han. 
Vill du följa med-- Marianne? Vill du dela med mig? Vill du vi ska vara 
två om allting?-- två att se och uppfatta och döma och läsa , två att 
hjälpa varandra i allt?



Det behövdes icke något svar. Hennes händer hade sjunkit ned i hans knä 
och vilade sammanknäppta däröver. Hennes ögon stirrade ut i rymden , som 
emot ett långt , vidöppet framtidsperspektiv.



Det skulle komma glädje och sorg om vartannat , lyckans sinnesro och hårda 
tider. Hon visste det nu. Hennes liv skulle se ut som andra människors: 
icke romantiskt och sagolikt , utan nyktert och alldagligt. Men han var 
henne så kär , att hon kunnat trycka hans händer mot sina ögon i 
överströmmande lycka över att vara hans; hans i glädjens solljus eller 
mörka stunder , hans i stort och smått--alltid , om blott de höllo av 
varandra.