Victoria Benedictsson Pengar

Byn ägde icke mer än en enda gata, om den ens 
kunde hedras med detta namn, ty den var helt enkelt en mindre väg, utan 
spår av stenläggning, och oförsvarligt illa hållen. Vid den ena sidan lågo 
fem, sex dåliga hus i en rad, vid den andra sågos några bondgårdar, på så 
långt avstånd från varandra, att en tämligen stor trädgård fick plats 
mellan dem. Dessa gårdar kunde vara respektabla nog, med sina breda längor 
och sin regelbundna fyrkant, men mot den, som vandrade framåt vägen, sågo 
de rätt ovänliga ut, ty alla vände de ryggen till, d.v.s. de lågo med 
uthusbyggnaderna utåt. Endast på ett ställe, där man lämnat porten öppen, 
kunde man se in på gårdsplanen, där icke en levande varelse syntes, utom 
en hönsfamilj, som gick och sprätte i halmen.



Det hade varit en kall och regnig sommar; nu var det också slut med den.



Med händerna nedstuckna i fickorna på sin frånvuxna paletå kom en ung 
flicka gående framåt gatan. Hon såg glad och hurtig ut; gången hade icke 
en stadsdams trippande behag, snarare en halvvuxen pojkes slängande 
fasoner. Med bekymmerslös min granskade hon himlens grå skyar, för att se 
om det drog upp till regn igen. Därefter öppnade hon dörren till ett av de 
låga husen och steg in i förstugan, vilken var jämnt så stor, att dörrarna 
kunde gå förbi varandra. Hon öppnade även nästa dörr, under en ringklockas 
ursinniga skrammel.



Detta var byns enda diversebod, det enda ställe där man kunde köpa tobak, 
kaffe och socker. Ett riktigt kyffe för resten--lågt, mörkt och 
nedrökt--och så denna obeskrivliga lukt av gråpapper, såpa och vad det är 
allt för något!



En ung man stod bakom disken med armbågarna på den och huvudet lutat över 
en bok. Hans utseende var lika ljust och 
vänligt som bodens mörkt och otrevligt.



Vid den unga flickans inträde rätade han upp sig och bugade. Han såg 
ganska bra ut. Det blonda håret var vågigt, glänsande som silke och 
alldeles tillbakastruket. Hyn var kvinnligt ljus, och det kunde aldrig 
finnas ett par ögon mer blå än hans. Det var en viss intelligens, som 
glänste bakom glasögonen, men det låg någonting förtryckt i hela 
ansiktsuttrycket, och kring munnen märktes ett drag av vekhet, som 
förstärkt med en enda nyans, skulle övergå till svårmod. Det fanns 
ingenting käckt, ingenting manligt hos honom; han liknade en av dessa 
plantor, som av brist på ljus få vita blad i stället för gröna.



Det föll icke gärna någon in att säga ett ovänligt ord till Axel Möller. 
Det fanns detta oförklarliga i blick och hållning, som alltid tycktes be 
om ursäkt. Man kände en ovillkorlig medömkan--och ändå var han varken 
sjuk, eller gammal, eller fattig.



Till och med Selma Bergs pojkfasoner blev något dämpade, när hon talade 
med honom.



--Jag kommer illte för att handla, sade hon i det hon gick fram till 
disken, jag kommer för att be er om någonting.



--Mig? upprepade han glatt, och en svag rodnad rann upp på hans kinder.



Hon kände sig förlägen. De hade ju visserligen träffats några gånger i 
prästgården, men det var väl i alla fall rysligt påfluget, det här. Hans 
skygghet meddelade sig åt henne, och hennes fingrar lekte nervöst med den 
lösa tråden på segelgarnsrullen.



--Richard har talat om, att er morfar har en massa teckningar och utkast 
av er morbror.



Det glänste till bakom glasögonen, det var ett slags tyst bejakande.



--Jag ville... å, jag vore så tacksam, om ni ville be er morfar... Jag 
skulle vara så rysligt glad, om jag finge se dem.



Den unge manner. teg och tycktes tveka.



Selma rodnade så att tårarna stego henne i ögonen.-- Hon hade väl varit 
förskräckligt framfusig.



--Eller ni tror inte att er morfar...?



--Morfar, jo. Han vet ingenting roligare än att visa allt det där.--Han 
betänkte sig ett ögonblick.



--Jag skall gå in och säga till mor, sade han raskt.



Han gick in i familjens rum och återkom efter några ögonblick.



--Var så god och stig in, sade han och höll dörren öppen.



Selma efterkom inbjudningen och trädde in i ett stort vardagsrum, med små 
fönster på båda sidorna. Vid ett av dem sutto mor Möller och hennes 
dotter, sysselsatta med handarbete.



Selma hade endast sett gumman i kyrkan, men denna skarpnästa fysionomi kom 
man nog ihåg, sedan man sett den en gång.



Sonen presenterade och den unga flickan yttrade några urskuldande ord för 
sin djärvhet. De upptogs tämligen sursött, men Selma brydde sig icke 
därom. Hon kände till mor Möller, som man känner varandra i en sådan liten 
by, och hon visste att gumman aldrig brukade vara älskvärd. Vad hade hon 
dessutom med käringen att göra! Och så stack hon händerna i sina 
kappfickor och antog en äkta gatpojksuppsyn. Det var hennes vanliga utväg, 
när någon visade sig ovänlig.



Hennes nyfikna blick flög kring rummet och stannade så vid en liten tavla, 
som hängde över en byrå. Det var bäst att se sig om nu: man kom väl inte 
dit oftare.



--Har er morbror målat den? frågade hon vänd till den unge mannen. Men 
innan han kunde svara, föll modern in:



--Nej, det har Axel gjort. När han var barn, klåpade han med sånt där.

--Åmnar ni bli målare?



--Nej, det ämnar han inte. Vi har haft en målare i släkten och det har 
varit mer än tillräckligt.



--Vad det är bra gjort. Herr Möller har bestämt ärvt anlagen efter sin 
morbror.



--Då är det också det enda han ärvt efter honom, och det var inte mycket 
att ha. Det vräktes bara ut pengar på honom, och när han dog, lämnade han 
ingenting efter sig annat än skuld.



--Men tänk--ett sådant namn!



--Man lever inte av det, skall jag säga fröken.



Mor Möller knep ihop läpparna på ett sätt, som ohjälpligt avskar 
samtalstråden.



Selma kastade en blick på den unge mannen. Han förstod henne.



--Morfars rum ligger härute, får jag be er gå den här vägen?



Med en avskedshälsning för värdinnan lämnade Selma rummet, och när hennes 
ledsagare stängt dorren efter dem, drog hon en lättnadens suck.



De gingo genom ett förmak--stelt, smaklöst, symmetriskt. Man kunde komma i 
frysning bara av att se på det.



Nästa rum bar en helt annan prägel.



--Det är mitt, sade herr Möller.



Selma såg sig omkring. Hon hade denna vakna blick, som uppfattar allt, 
ända in i de minsta detaljer.



Det var ett tarvligt rum, men det såg bebott ut. Man skulle kunna sitta 
där timvis och ändå ej känna sig ensam, till den grad hade ägarens smak 
tryckt sin stämpel på allt.



--Ni läser mycket, sade gästen och såg sig omkring.



--På var ledig stund.



--Vad för något? frågade hon och betraktade ryggarna av några band, som 
förskrevo sig från en lantlig bokauktion. A, romaner! Läser ni ingenting 
annat?



--Jo, poesi; det tycker jag bäst om, och så historiska arbeten. 
Läser fröken aldrig romaner?



--Jo, det förstås, men jag läser också filosofi och fysik.



Hennes oefterhärmliga ton gick alldeles förlorad för honom; han var 
alltför naiv för att skratta. tvärtom, han kände nästan beundran.



--Är det inte svårt? frågade han skyggt.



--Det beror på hur man tar det, svarade hon lätt. Hon började redan känna 
sin överlägsenhet.



--Spelar ni fiol?



--Ja, ibland.



--Av vem har ni lärt?



--Jag har lärt mig det själv, mor har aldrig velat kosta på mig.



--Och det där lilla pianot, är det också ert?



--Ja, men det är mycket dåligt, jag önskar jag hade råd att skaffa mig ett 
nytt.



--Råd? eftersade hon. Man visste ju att mor Möller var rik.



--Ja, råd, upprepade han leende.



Hon nickade för sig själv på ett mycket förnumstigt sätt, som tycktes 
säga: nu förstår jag.



Överallt i rummet fanns så mycket som kunde locka, allt sådant som skulle 
förtjusa en skolpojke som "samlar". Mossor och stenar, stora snäckor, 
pilspetsar av flinta, och --det bästa av allt!--ett litet akvarium av 
primitiv beskaffenhet med "vattenbusar" och ödlor uti. Men det kunde icke 
passa sig att stanna där längre, och så gingo de vidare.



Genom en liten gång eller förstuga kommo de till gubbens rum.



--Morfar, fröken Berg ber att få se morbrors teckningar, sade hennes 
ledsagare, i det han steg in och höll dörren öppen för henne. Hans stämma 
hade här en helt annan klang än nyss.



Gubben satt i länstolen vid skrivbordet och läste. Han reste sig och 
sköt glasögonen på pannan. Det var anmärkningsvärt vad dottersonen liknade 
honom, men gubben såg raskare ut.



--Välkommen, sade han hjärtligt och räckte henne handen.



--Jag är mycket påflugen, sade hon med en frimodig blick i den gamles 
ansikte, men för mig finns ingenting roligare än att teckna och rita; jag 
är alldeles tokig med det... och när jag nu visste att här fanns så mycket 
att se... Frestelsen blev för stark. Hon brast ut i ett omotiverat litet 
skratt. Det klingade friskt och gubben tyckte om henne.



Axel stod mitt på golvet och vägde än på det ena benet, än på det andra, 
med en min som om han stod och njöt av något.



--Det var så snällt, så snällt, sade gubben och klappade henne trohjärtat 
på axeln, som om de varit gamla bekanta.



Dottersonen såg sig omkring med synbart välbehag, fast allt detta måste 
vara så oändligen gammalt för honom.



--Fröken, sade han plötsligt, vad tycker ni? Han pekade på en litografi, 
som hängde mittemot fönstret, över sängen.



Den unga flickan stod stilla och bara såg. Det var själva tanken i denna 
tavla som slog an på henne--hon, som ännu levde till hälften i barndomens 
sagovärld. Där var den ju livs levande, med sköna sagoväsen, svärmiska och 
förtrollande som själva sommarnatten. Det var någonting för henne!



Axel Möller var färdig att hålla andan, så rädd var han att störa.



Här i morfaderns rum hade de tagit grodd, alla de frön, som naturen 
nedlagt i hans sinne, här hade de spirat upp utan luft och ljus -- 
sjukligt och förvridet--och här hade han levt sig in i den gamles dyrkan 
av den bortgångne. För honom var det som om konstnärens ande dröjt sig 
kvar här, och när hon nu stod där i tyst beundran, så var det för 
hans gud hon böjde sig.



Avstängningen från världen, i förening med moderns hårdhet, hade från 
barndomen kommit hans viljekraft att krympa ihop till en dvärgkropp, medan 
fantasien växt ut, så att den kunnat fylla en jättes huvud. Han var en av 
dessa naturer, som tro sig skapade att lida, endast för att de fått 
förmågan att giva sig hän i en stämning.



--O, så hänförande! utropade Selma och spretade ut med fingrarna i sina 
kappfickor.



Det inträdde åter en andäktig tystnad.



Hennes åhörare hade intet sinne för komik, och motsättningen mellan hennes 
fullvuxna frökenförtjusning och dessa oförfalskade slynfasoner fanns icke 
till för dem.



--Och vad är det här för något? sade hon och slog med handen ut mot de 
andra tavlorna, som klädde väggarna. Hon kunde ju inte bli stående där och 
beundra i all evighet, heller!



--Alltsamman efterbildningar av hans arbeten. Det brukade han alltid sända 
hem till mig. Och den här oljemålningen är en modellstudie av hans egen 
hand, sade gubben med stolthet.



Det var en naken kropp och ett fult huvud, duktigt utfört. Usch, så 
fasligt! tänkte Selma på sitt pensionsspråk, men sade ingenting.



--Det skymmer så. Kan jag inte få tända morfars lampa? sade Axel.



--Vad jag var dum som kom hit så sent! klagade Selma, men det kommer sig 
av att jag gick en timme på vägen och undrade om jag skulle våga eller 
inte.



Nu skrattade de, och så var isen bruten; hon kände att hon var deras 
gunstling.



--Får jag taga av mig kappan? sade hon. Och gubben hjälpte henne själv, 
medan dottersonen tände lampan och rullade ned gardinen.



Det var som om de gamla möblerna bara behövt detta.

De föreföllo ej längre stela och kantiga. Allt 
passade så förträffligt ihop; det var idel gamla minnen och gamla 
historier. Vad man kände sig hemma i detta rum!



Dottersonen ställde morfaderns stol till rätta och bjöd gästen taga plats 
däri. Det glada uttrycket förskönade honom; han såg hurtigare ut än 
vanligt.



--Vill nu morfar ta fram portföljerna? sade han.



Den gamle öppnade pulpeten och började plocka ut sina skatter. Selma 
hoppade fram och satte sig i länstolen. Vad man kunde vara fri hos dessa 
människor!



--Berätta, sade hon hastigt.



--Vad?



--Allting. Tror ni inte jag kan tiga?



--Det finns ingenting att tala om; ingenting, som kan roa någon.



--Roa! utbrast hon föraktfullt.--Precis som om hon icke för länge sedan 
vuxit ifrån att bli road! Hum.



Det uppstod några ögonblicks paus. Nu var hon stött.



Han märkte det.



--Kan det intressera fröken? sade han tveksamt och med en viss vekhet.



--Seså, sade hon eftertryckligt och ryckte ett tag i hans arm. Det var 
hennes sätt, när någon av pensionskamraterna hade något på hjärtat, som 
icke kunde komma fram.



--Ack, fröken, om min syster vore det ringaste lik er!



--Hur är hon då?



--Hon bryr sig om ingenting--ingenting alls--och jag känner mig så 
gräsligt ensam.



--Men ni har ju er morfar.



--Han är så gammal så.



--Och så har ni ju min kusin, Richard.



--Skillnaden är så stor. Han vid universitet, och jag mellan disken och 
snuskaggen.



--Och så har ni ju mig. Vad var det nu? Berätta!



Han teg ett ögonblick, hon hade sagt ett par ord, som han måste 
upprepa för sig själv. Hans röst var förändrad då han svarade; det låg 
någonting återhållet i den.



--Fröken, jag kan inte ens tala. Jag har aldrig haft någon att tala till.



Hon teg. En kvinnlig instinkt sade henne, att han blott behövde tid.



--Man har gjort mig orätt, började han, jag är ingenting, jag kan 
ingenting, och allt vad jag tar mig till blir fusk. Inte ens sill och salt 
kan jag sälja ordentligt... jag kan inte prata för min vara. Det är mig 
vedervärdigt alltihop. Nu är jag led på det.



--Men varför blir ni då ingenting annat?



--Mor vill inte.



--Varför det?



--Hon säger, att jag kan överta butiken; det är tillräckligt att leva på.



--Nå?



--Kan jag uthärda i det där svarta kyffet dag ut och dag in?



--Men varför reser ni inte er väg?



--Varifrån skulle jag få medel att resa? Och hur långt kommer man utan 
kunskaper, utan rekommendationer? Om jag vore bunden till händer och 
fötter kunde det icke vara värre.



--Men ni är ju myndig?



--Vad hjälper det, när man inte har något att vara myndig över?



--Har ni inte fädernearv?



Det lät gruvligt snusförnuftigt, men han lade ej märke därtill. Sådant 
gick alltid förlorat för honom.



--Nej, jag har inte något. Far dog när vi voro helt små, och där fanns 
ingenting. Mor hade själv satt upp butiken och skrapat ihop alltsammans.



--Hon är ju rik?



--Ja, man säger så.

--Men--jag vet--när hon började med ingenting, varför kan inte ni 
göra det?



Han teg ett ögonblick inför denna fråga.



--Å--fröken--det har sig inte så lätt.



--Hum--ja, jag är åtminstone tvungen att förtjäna pengar, det är då 
säkert.



--Varför det?



--Min pappa blir allt fattigare och fattigare, snart har han ingenting att 
ge mig. Det går baklänges.



Hon sade det sista så obeskrivligt komiskt--som om därmed allt vore sagt, 
som om det vore den naturligaste sak, det att "det går baklänges". -- Ett 
odiskutabelt faktum och ingenting vidare.



--Vad skall ni då ta er till? frågade han, intresserad som om han funnit 
en guldgruva.



--Ja, det vet jag inte riktigt, men pengar måste jag ha. Ser ni, jag vill 
bli artist--djurmålare tror jag visst--men det törs jag naturligtvis inte 
tala om nu så länge, ty det kostar många pengar. Dem måste jag skaffa mig 
först.



--Men hur skall det gå till?



--Jo, ser ni, jag har mina planer... och så kunde det ju hända att man 
träffade på någon...



--Vad?



--Någon som kunde hjälpa en, liksom den där baronen hjälpte er morbror.



Han teg. Det for som ett styng genom hjärtat. Om så vore? Då skulle hon 
fara bort--kanske slå sig igenom-- och han skulle stanna ensam kvar.



--Tänk om ni också bleve målare, om vi bleve kamrater!



Hennes utrop kom så plötsligt och ungdomsfriskt. Det var en vindstöt som 
med ens rev upp alla hans romanidéer, så att de började kretsa om i hans 
huvud--luftslott och hägringar--allt i ett ögonblick. Henne till 
kamrat!... Han såg henne åter tillbakalutad över stolens ryggstöd, med 
ansiktet i full belysning... Henne till kamrat, och frihet... 
frihet!



Han måste stanna ett ögonblick.



--Vad är det?



--Herre Gud i himlen--ja, sade han med ett djupt andetag.



Och så fortsatte de vägen. Men deras tankar hade kommit in i en ny fåra. 
Det var idel framtidsdrömmar, hälften skämt och hälften allvar. De hade 
med ens fått gemensamma intressen, gemensamma framgångar och gemensamma 
fiender. Och så tänkte de varken på regnet eller vägen, utan gingo ett 
gott stycke förbi grinden, där de skulle vikit av mot prästgården.



Då måste de gå tillbaka.



Han suckade tungt då de stodo vid grinden, nu var det endast några steg 
till, så skulle de skiljas.



--Kommer dag, kommer råd, sade hon, det är mitt valspråk.



--Ordspråken ljuga, anmärkte han i svårmodig ton.



De gingo en stund tysta framåt landsvägen.



--Tänk om vi mött tåget, då hade det blivit vår sista vandring, sade han; 
i det här vädret tror jag knappt vi skulle ha hört det.



Han fann en viss glädje i att säga det.



Selma svarade icke; hon tänkte på de förestående bannorna. Och så var man 
vid trädgårdsgrinden.



--God natt, sade hon och räckte honom sin hand.



Det skulle aldrig ha fallit honom in att ge den en varmare tryckning.



Och så skildes de.



Sedan Selma lagt av sig ytterplaggen, gick hon in i familjens vardagsrum. 
Farbrodern låg på soffan och läste en tidning, frun satt bredvid och 
stickade strumpa. Selmas vanda ögon upptäckte genast att de hade superat.



--Faster får förlåta mig att jag kommer så sent, sade hon i hjärtlig 
ton, som dock var fri från all ödmjukhet, jag kom in till mor Möllers far 
för att se alla de teckningar han har, och så gav jag inte akt på tiden. 
Jag tyckte verkligen att det var så förargligt, så.



Farbrodern var synbarligen ond, ty han svarade ingenting och såg icke upp 
från sin tidning, fast det tydligt syntes att han icke läste.



--Hur kom Selma hem? sade fastern.



Hon lade sig tillbaka över ryggstödet för att se på rummet bakom sig. 
Lampskenet föll från sidan över hennes uppåtvända ansikte och belyste 
klart den käcka, outvecklade figuren. Vacker var hon icke, snarare 
motsatsen, men det var en friskhet, som påminte om en molnfri vinterdag 
med snö och bjällerklang.



Detta rum behagade henne. Det fanns ingen halvhet, det var helt vad det 
var. Med obeskrivligt nöje lät hon sina blickar glida kring väggar och 
hyllor. Där var så instoppat: ingen plats var lämnad tom. Och så var 
allting så mörkt, det riktigt sög lampskenet till sig. Och tänk vad det 
måtte vara roligt att få riva omkring i alla dessa skåp och lådor! Hon 
skrattade till.



--Här är bra trevligt!



Hennes glädje gav återsken i den unge mannens ansikte. Han stod och såg på 
henne.



--Se här, sade gubben och lade en lunta studier på bordet. Så drog han 
fram en stol bredvid hennes, för att kunna förklara allt; och dottersonen 
stod bakom för att se över hennes axel.



Hon var så intresserad--granskade och frågade. Därvid såg hon så 
tillitsfullt in i gubbens ansikte, att hans tystlåtenhet smälte: han blev 
öppenhjärtig och språksam. Medan de gingo igenom portföljens innehåll 
berättade han om denne son, som varit hans levnads stolthet.



--Se, jag var slätmålare, fröken, sade han, men jag skall säga att jag 
förstod min sak. Hos mig fick han de för sta grunderna, och--ser 
fröken--det hade han gott av allt framgent.



Det var gubbens outtömliga glädjekälla, detta, att han givit honom "de 
första grunderna". Det var hans evangelium, och på det måste han tro, om 
än allt annat skulle ramla.



--Jag skall säga fröken att det kostade. Först att hålla honom i skola i 
Lund--för se han skulle ju ligga i studien, förstås. För se om man skall 
bli målare, så duger det inte bara att smeta med färgerna, utan en ska ha 
reda på både ett och annat.--Och sen i Stockholm vid akademien. Men jag 
var ju en duktig arbetare, och större glädje kunde jag ju inte ha än att 
arbeta för min pojke. Sara, hon förtröt--förstås--men inte skulle man bry 
sig om det.



Sara, det var mor Möller.



Axel gav den gamle en liten tryckning med handen. Han fann icke det sista 
uttrycket fullt passande. Fröken Berg var ändå en fin dam, och morfar 
skulle hålla på sin värdighet.



Selma såg upp och log med en blick, som tycktes säga: låt honom tala.



--Baronen var allt bra hederlig, fortsatte gubben, för han hjälp honom 
hela tiden, när det knep.



För den gamle slätmålaren fanns det icke mer än en baron i världen, och 
det var den, vid vars gods han haft anställning.



Och så fortfor han att berätta.



Selma hade detta sätt att helt och odelat höra på, vilket gör ett så 
angenämt intryck på den som talar, och hennes lilla eftertänksamma min 
verkade med styrkan av ett raffinerat smicker.



Allt föreföll henne så över måttan intressant--rummet, människorna, 
berättelsen.



Nu hade hon glömt den fantastiska tavlan därborta, med månskenet och 
näcken.

Och under allt detta stod den unge mannen bakom 
hennes stol och njöt av den glada trevnad hon fört med sig. För honom var 
hon någonting så helt annat än det vanliga, ty till moderns hus kom sällan 
andra fruntimmer än bondgummor, eller då och då en rik åbodotter, som 
hälsade på systern och då sökte visa sig så fin och förnäm att hon knappt 
kunde tala och röra sig som en vanlig människa. Med en blandning av 
bonddryghet och penninghögfärd avskydde mor Möller allt vad 
"ståndspersoner" hette, och trots alla böner kunde hon icke förmås att 
låta dottern begagna hatt. Schalett skulle det vara.



Det blev sent, men Selma tycktes ej lägga märke till det. Här fanns ännu 
så mycket att fråga om och taga reda på. Det gladde hennes båda värdar, 
och på samma gång erforo de en viss ängslan, som när en liten fågel 
dristigt hoppar in i rummet, och man är rädd att med en enda rörelse 
påminna honom att han icke är på sin plats. Det är en sådan härlighet att 
se hans trygga tillförsikt, och ändå vet man ej vilket ögonblick han 
flyger därifrån.



Ibland, då hon fann en teckning som hon tyckte bättre om än de andra, 
kastade hon sig tillbaka mot ryggstödet och såg upp i den unge mannens 
ansikte, för att se om han delade hennes beundran. Då mötte hon alltid 
hans blick, leende mot henne, men med ett visst drag av svårmod.



Och han såg henne i full belysning.



Hon hade en bred, vit panna, över vilken det gula håret föll i en stripig 
lugg, näsan var liten och av en putslustig modell, hyn det friskaste man 
gärna kunde tänka sig, och de tunna läpparna voro så klart röda, att de 
tycktes målade. Men kanske föreföllo de så emot hakans vithet. Nedre delen 
av ansiktet var lika skarp och spetsig som den övre bred och fast. Det gav 
henne ett egendomligt utseende av bestämdhet, på samma gång som det gjorde 
henne ful.



--O, så sent det är, och nu är det alldeles mörkt! utropade hon och sprang 
upp så häftigt att Axel fick en knuff av stolen.



--Vad kan klockan vara? Hon vände huvudet i alla riktningar för att få syn 
på den. Halv åtta! då blir jag alldeles olycklig för farbror och faster; 
jag hinner inte hem till kvällsmat.



Hon for bort till sängen, där kappan låg, och rev den på sig i en 
handvändning.



--Tusen tack för detta roliga, sade hon och skakade hand med gubben, under 
det att hon behändigt fäste hatten med den lediga handen. Men--ack om jag 
vore hemma!



--Jag skall följa fröken, sade Axel.



--Ja, det är gott och väl. Men--så mycket skam jag får!



Axel öppnade dörren.



--Kan man inte komma ut någon annan väg än genom er mors rum? sade hon 
hastigt.



--Jo, genom den här förstugan, svarade han och kände själv en lättnad 
därvid.



De kommo ut på den lilla bygatan. Det var mörkt och ett lätt duggregn slog 
emot dem.



--Vänta ett ögonblick, så skall jag springa efter morfars paraply.



Han sprang in och kom strax igen, varefter de begåvo sig i väg. Hon gick 
tätt intill honom, ty han höll paraplyn.



--Vi går väl ginvägen om banbanken? sade han.



--Ja, svarade hon. Och så tego de en stund.



När de kommo till grinden öppnade han, och de gingo in på den släta 
järnvägen mellan skenorna, där marken var hoptrampad av banvakternas steg.



--Går ni inte bättre, om ni håller mig om armen? frågade han.



Hon tänkte efter ett ögonblick, om det kunde passa sig, och så tog hon 
hans arm.



Regnet smattrade mot paraplyet, ty det blåste starkt. De höllo jämna 
steg.



--Det är lärorikt att höra hur andra brutit sig en bana, sade hon.



--För mig är det nedslående.



--Hur då?



--Jag ser hur alla andra komma fram i världen, men inte jag.



--Varför inte ni?



--Därför att det nu är för sent.



--Men varför har det då icke blivit av förr?



--Pengar, pengar! Mor bryr sig om ingenting i hela världen annat än 
pengar. Förr begrep jag det inte, nu ser jag det.



Hon höll fastare om hans arm än i början, och den ömsesidiga skyggheten 
var försvunnen. Hon märkte att han skulle ha lust att tala med henne som 
med en gammal förståndig människa. Det var ju nästan en uppgift att fylla!



--Jag gick naturligtvis, svarade Selma, stött av de sura minerna.



--Ensam?



--Nej, herr Möller följde mig.



--Men jag skall säga, att det alldeles inte är passande att springa 
omkring på landsvägen med herrar så här dags.



--Jag sprang inte heller omkring med honom.



--Inga näsvisheter, röt kyrkoherden och såg upp.



--Gud bevars--farbror, sade hon och betraktade honom med en viss 
skälmäktig min, som hon förträffligt visste att använda, när det kunde 
behövas.



--Missbruka inte Guds namn, det har jag sagt dig en gång för alla.



Hon såg på honom med en avväpnande tjuvpojksuppsyn, som tycktes säga: jag 
tiger--när jag ändå inte kan tala dig till lags, min gubbe lilla.



Han vände sig mot sin tidning, ty han hade svårt för att se sträng ut, och 
det ville han ändå. Han hade varit så ond under hela måltiden, att 
det riktigt kokat inom honom. Men när hon nu stod där så röd och vit och 
gladlynt, nu kunde han icke få tag i ett ord av allt vad han velat säga.



--Men det skall jag säga Selma, började fastern i föreläsande ton--hon 
sade aldrig du då hon var förargad --att jag går så långt att det är högst 
opassande att gå och låta följa hem sig av unga herrar, när man själv är 
så ung som Selma. Ett riktigt rendezvous, ett samtal på tu man hand! Jo 
jag tackar--det skulle gå an i min ungdom! Nej, då fick man nog lov att 
passa sig.



--Men jag försäkrar faster, att vi sade inte det minsta annat än det som 
hela världen--kunnat höra, hade hon ämnat säga, men hon hade en skrupulös 
sanningskärlek och hejdade sig därför--ja det vill säga, vi talade endast 
om affärer, tillade hon.



--Affärer? eftersade frun med en förvåning, som gränsade till förfäran, 
har han talat med dig om sina affärer?



--Ja, det har han. Jag har talat med honom om mina också; vad var det med 
det?



--Vad skall det betyda, med dina affärer? frågade farbrodern i mycket torr 
ton.



Hon gick ett steg närmare, driven av en brinnande lust att handla, att 
ställa om något. Det var ett mycket företagsamt och oförskräckt 
fruntimmer.



--Jo, det vill säga, att jag tycker jag skulle vilja förtjäna något.



--Jaså, ville du det? svarade han i en aktningsfull ton, som hade en liten 
bismak av försmädlighet, och hur skall det gå till, om jag får lov att 
fråga? Du skulle kanske associera dig med herr Möller?



Hon var så upptagen av sina planer, att hon icke hade tid att tänka på vad 
som möjligen kunde ligga under hans ord.



--Jo, farbror vet att det som jag kunde bättre än kamraterna i pensionen 
det var teckning, och därför tänkte jag, att det var bäst att slå 
sig på någonting i den vägen.



--Så-å.



--Ja. Och därför tänkte jag att kanske farbror ville hjälpa mig att komma 
in vid tekniska skolan i Stockholm. Där får man lära sig en hel del 
praktiska saker, som man sedan kan förtjäna på.--På pappa kan jag inte 
lita.



--Nä-ä. Gud hjälpe dig så visst!



--Ja, men i alla fall, farbror, var det så dumt?



--Vi får väl se. Men jag skall säga dig att det vill en hel del pengar 
till det också.



--Ja, det är då visst och sant, att man kommer ingen stans utan pengar! 
utbrast hon med en bekymrad dragning på pannan. Men kunde jag inte 
livförsäkra mig?



--Men barn, sade han eftertryckligt, var har du fått allt det där tramset 
ifrån?



Hon såg ned och satte ut munnen med skamsen min, men svarade icke. Alla 
dessa malplacerade affärsuttryck hade hon ju lärt sig under umgänget med 
fadern. De föllo henne ständigt i munnen, och hon kom alltid i förtret för 
dem.



Hon stack sitt ena pekfinger i ett av knapphålen på sin klänning, där hon 
vände och vred det i förlägenhet. Hon visste att hon gjorde sig löjlig med 
allt detta, men när det nu var så...



--Jag har ju mitt mödernearv, erinrade hon under glödande rodnad.



--Ja. Hur stort tror du ungefär att det kan vara? frågade farbrodern med 
tillknäppt allvar.



--Sjuhundra trettien kronor och åttiotvå öre, svarade hon gråtfärdig och 
med låg röst. Hon var mycket ömtålig för åtlöje, och nu visste hon att han 
skulle finna det lustigt, att hon hade så väl reda på det. Men ljuga kunde 
hon ju icke.



--Men du är inte myndig, du kommer ju inte åt det! Han kämpade emot 
skrattet, så att det kändes som skulle hans inre vändas upp och ned.



--Jag tänkte, att om man gick in med en inlaga...



Nu bröt det löst, alldeles hejdlöst; han gapskrattade.



Rodnaden hade stigit henne till hårfästet och hon sköt fram läpparna ännu 
mer för att icke brista i tårar, men hon stod kvar på sin plats i 
lampskenet. Det var ett tappert fruntimmer.



--Ja, jag skall tänka på det, kanhända det kan rangeras, sade farbrodern. 
Nu gjorde det honom ont om henne.



--Då kan jag skriva till pappa om saken? yttrade hon utan att se upp, och 
fortsatte i affärston.



--Det kan du. Jag skall också skriva i kväll.



--Men Berg lille, sade frun i sin siratliga ton, så full av omsvep, det 
där kan naturligtvis inte komma ifråga förrän längre fram. Man kan ju inte 
veta... det vill säga, det är ju inte kvinnans egentliga kall, och de där 
nya åsikterna... ja jag går så långt, att jag går ända därhän, att det 
inte är riktigt rätt. Att äldre ogifta fruntimmer taga sin tillflykt till 
sådant, det är ju alldeles i sin ordning, men vid Selmas år har man 
sannerligen så mycket annat och nödvändigare att lära sig. Det är ingen så 
lätt sak att förestå ett hus, och den man, som har något förstånd, ser 
minsann alltid på att få en duglig flicka.



--Men det är visst ingen som vill ha mig, invände Selma med avgörande 
allvar.



Farbror hostade. Det var en konstlad, varnande hosta. hosta.



--Nu kan Selma gå in och äta, sade fastern.



Farbrodern såg efter henne, för alt se när hon var utom horhåll.



--Det kan ju i alla fall vala bra att inte behöva kasta sig bort på vad 
för en karl som helst, sade han.



2 Det var en sällsynt vacker höstdag, och Axel Möller hale 
ställt upp dörrarna till gatan för att få in luft och ljus i len mörka 
boden.



På en sockertunna i dess bortersta hörn satt han själv med ryggen uppåt 
väggen och fiolen under hakan.



Han fantiserade.



Det var en sällsam kontrast mellan det inspirerade ansiktsuttrycket och 
det eländiga mischmasch han utförde. En målare, som endast sett honom, 
skulle ha blivit förtjust; en musiker, som hört, skulle bringats till 
förtvivlan. Man kunde icke höra någonting bedrövligare än detta hjälplösa 
famlande efter något, som han aldrig kunde få tag i, dessa ansatser till 
välkända melodier, som icke fingo komma fram, emedan han genom att sudda 
över dem sökte inbilla sig att han komponerade, samt slutligen dessa 
påmåfålöpningar, som utgjorde vinsten av hans konsertbesök. Men det var 
otvivelaktigt att han trodde sig åstadkomma någonting vackert, och att han 
njöt därav.



Det skymde i dörren. Han såg upp och fick se Selma. Konturerna tecknade 
sig skarpt mot den soliga bakgrunden, hon var klädd i en mörkblå klänning, 
som satt hårt och kom henne att se ännu smärtare ut.



--Jag skulle velat höra er spela, men jag törs inte för er mor, sade hon 
skrattande i det hon fattade med en hand i varje dörrpost och lät kroppen 
väga framåt så långt armarna räckte.



Hans ansikte lyste av glädje då han såg henne, men innan han kunde svara 
var hon borta.



Ännu då hon gått tyckte han sig höra ett dämpat skratt och se en vit 
tandrand skymta därborta i skuggan. Han lade fiolen på disken och betänkte 
sig ett ögonblick. Det var troligt att hon vek av vid grinden och gick hem 
utefter banvallen. Och i så fall----Det var en välsignad sak att de 
förvuxna vinbärsbuskarna skymde för moderns fönster! Han grep sin hatt, 
som låg på en av hyllorna, och smög sig ut, lämnande boden åt sitt öde. 
Efter att ha vikit om gaveln, gick han raka vägen över åkern ned till 
järnbanan.



Han kom fram före henne. Hon gick med självsvåldig gång och höll händerna 
på ryggen. Huvudet var nerböjt och blicken fäst på vägen. Hon tycktes 
fundera.



Herr Möller reste sig upp och hälsade.



--Usch, ligger ni här och lurar på folk! Sade hon skrattande.



--Skrämde jag fröken?



--Å nej, ni ser inte så värst anskrämlig ut, och inte är jag så rädd av 
mig heller.



Han steg upp på vallen och började gå bredvid henne, men visste icke vad 
han skulle säga.



Hon såg åt sidan på honom. Han hade vackra grå kläder och en modern 
filthatt. På det hela taget tyckte hon att han såg "stilig" ut, men det 
var fasligt vad han gick krokig! Och så kunde hon aldrig tåla glasögon.



--Ser ni, jag högg i strax, sade hon på sitt obesvärade sätt.



Han såg frågande på henne.



--Det vill säga, att jag tog genast ihop med gubben därhemma och sade 
honom att jag ville resa till Stockholm.



--Nå?



--Jo, det går allt för sig. Jag väntar just brev från pappa. Och han säger 
visst inte nej, sedan farbror sagt ja; för pappa beundrar farbror alldeles 
rysligt. Han tror väl att han blir biskop en vacker dag! Hon skrattade.



--Nå, fick ni så mycket skam, som ni trodde?



--Å nej, det blev inte så farligt. Och så är det ju alldeles som att slå 
vatten på en gås: jag bara skakar på mig, så är det förbi. 
Men--apropå--hon stannade mitt för honom med en gest, som om hon just 
erinrat sig något, faster tycker inte det är passande att jag går och 
promenerar med er. Har ni lust att gå omigen?



--Hur?



--Till ert. Hon slog med handen åt byn och såg på honom med uppsluppen 
skadeglädje, lurande på vad intryck hennes ord skulle göra.



Han såg brydd ut och visste ej vad han skulle svara. Han undrade om hon 
verkligen ville att han skulle vända om.



--För jag är alldeles tvungen att gå hem nu, fortfor hon oskyldigt, så att 
om ni har samma väg som jag, så ser jag intet sätt att undvika ert 
sällskap.



Hon bet i sitt ena handskfinger medan hon kikade på honom från sidan.



Han rodnade förlägen. I hans hem skämtades aldrig, och han fick en dunkel 
förnimmelse av att hon gjorde narr av honom.



--Tycker fröken illa om jag går med? sade han ödmjukt.



Det rörde henne.



--A, ni är ett sådant barn, sade hon överlägset; ni kunde väl förstå att 
jag inte menade något illa? Hur gammal är ni?



--Tjugutvå år.



--Ja, det är ju gruvligt. Jag har inte fyllt sjutton, och ändå är det som 
om jag vore äldre än ni. Men det kommer sig väl av...



--Att ni läst så mycket, vågade han förmoda.



--Ja, kanhända det också, sade hon avgörande, men jag menade nu därför att 
det i pensionen alltid var jag som skulle taga mig av alla.



Han fann det icke alls märkvärdigt att hon så där behövde "taga sig av" 
folk. Hennes mystiska lärdom imponerade på honom. Och så hade han aldrig 
förr träffat någon ung flicka, som brukade tala om när hon var i 
"pension". Endast i romaner hade han läst om sådant. Det föreföll honom 
gruvligt förnämt.

Moderns förtryck hade gjort honom lika ytterligt anspråkslös som 
ytterligt äresjuk.



De gingo en stund tysta.



--Nå, hur går det? sade hon slutligen.



--Med vilket?



--Med era framtidsplaner. Har ni talat med er mor ännu?



--Nej .



Han såg ned, och det syntes som om han blygdes.



--Ni vågar inte?



--Å jo, det gör jag nog, men...



--Nej, det gör ni inte. Vill ni... hon tvärstannade och såg på honom, vill 
ni att jag talar med henne?



--Å, för allt i världen!



Han såg nästan förskräckt ut.



--Tror ni inte att jag gjort mer än det för mina vänner? sade hon med ett 
stolt litet leende i det de gingo vidare.



Han visste knappt vad han skulle tro: att tala med modern syntes honom 
näst det värsta.



--Och jag skall säga er, att om man inte griper sig an, så blir det aldrig 
någonting av i denna världen, återtog hon med oändlig visdom.



Åter gingo de tysta bredvid varandra. Han såg med bävan hur fort de 
närmade sig grinden därborta vid trädgruppen, där hon skulle vika av. Och 
han hade tusen saker att säga. Om hon nu reste till Stockholm, skulle de 
kanske skiljas för alltid.



Han försjönk i funderingar.



Modern kunde väl inte leva alltid. Då vore han ju fri, och halva 
förmögenheten var hans. Tänk om hon ville vänta på honom! Men det föll 
honom aldrig in att fråga.



Han såg endast på henne, spörjande misstroget.



--Er konstnärsbana blir väl inte så lång? sade han lågt, rätt som det är 
så gifter ni er.



--Jag gifter mig troligtvis aldrig, svarade hon allvarligt, det är 
just därför jag vill arbeta.



För honom var detta nästan som ett löfte, det försatte honom i en tyst 
hänryckning.



Även hon teg.



--Det vore allt festligt om vi kunde träffas när vi blir gamla, sade hon 
plötsligt och såg upp.



Han mötte hennes blick så strålande glatt, han skulle haft lust att... 
nej, det vågade han icke.



Nu voro de vid grinden. Hon öppnade själv, sprang lätt igenom och lät den 
slå i med en smäll. Han hade stannat på andra sidan.



Hon lade armarna på grindens kant och såg honom skälmäktigt i ögonen.



--Sätt upp, att vi båda slå oss igenom, var på sitt håll. Vad gör det om 
man blir målare eller vad man blir, bara det är ruter i en och man kommer 
fram. Vill ni sätta upp på det?



Hon räckte beslutsamt fram sin ena hand, med en sliten handske på.



--Topp, jag svarar för mig! upprepade hon muntert, och så träffas vi när 
vi blir gamla. Hon sträckte tummen i vädret.



Han bara stod och såg på henne, där hon självsvåldigt hängde på grinden, 
men han antog icke utmaningen och drog sin hand tillbaka.



--Ni slår er nog igenom, sade han, men icke jag.



--Är det alltid pengar, pengar! sade hon leende.



--Ja, sade han hastigt, men i hela världen finns ingen människa, som jag 
håller av mer än...



Han rodnade över hela ansiktet för sin djärvhet.



--Prat! Jag håller av alla; er också, sade hon glatt; nå tag mig i hand på 
det åtminstone.



Hon räckte honom sin hand över grinden och han tog den -- lamt, liksom 
hade han varit rädd för det. Då hoppade hon ned och gick därifrån med 
snabba steg, utan att se sig om.



Nu kunde bestämt brevet från fadern vara kommet. Hon gick in på gården.



Framför trappan höll en elegant jaktvagn med tvenne grå hästar för. Hon 
kände dem gott. Det var patron Kristersons. Vad de voro vackra! Hon kunde 
omöjligt låta bli att klappa dem innan hon gick uppför trappan.



När hon kom upp i salongen, fanns där ingen människa --Jaså, satt patronen 
nere hos farbror? Ja, då hade hon. inte lust att gå dit och fråga efter 
brevet.



Hon gick i stället in i matrummet för att se om där fanns något kaffe att 
få, men det var redan drucket. Hon öppnade ett av fönstren, lade sig på 
knä över en stol och stödde armbågarna i fönsterkarmen för att bättre 
kunna se ned på hästarna. En ställning som var mera bekväm än graciös.



Vad i all världen kunde patronen göra hos farbror så länge? Annars brukade 
han ju alltid komma upp i salongen för att spela schack med henne. Och 
alltid blevo de ovänner, det var då säkert. Hon undrade om han den där 
gången blivit förargad på fullt allvar, därför att hon så bakslugt tog 
hans drottning i sista spelet. Riktigt nog hade han inte varit där sen. 
Men vad i all världen skulle han bry sig om det, han hade ju i alla fall 
gjort henne matt!



Stiliga hästar! Måtte vara roligt att åka efter dem! Vad det såg präktigt 
ut när de nickade så att de små silverspeglarna mellan öronen blixtrade i 
solen!



Det var sant, hon hade ju inte träffat patronen sedan den där kvällen hos 
doktorns. Han hade dansat tre danser med henne. Han--som annars var så 
lat!



Hon skrattade därvid.



Han dansade bra i alla fall, och förde så stadigt. Men vad var det för ett 
sätt han tagit sig? Var gång han vände i salen lade han armen fastare om, 
ett enda tag, så att hon tvingades att sluta sig till honom.



Hon rodnade nu, när hon tänkte därpå. Undras om han 
gjorde så alltid? De andra flickorna sade att 
han dansade så bra, och de hade brytt henne för de tre danserna. Men så 
hade hon ju också haft sin nya klänning, den med atlasbesättningen, den 
som är så stiligt sydd och så lång.



Hon böjde sig ned och såg på sin kjol; den var kort, så att fötterna 
syntes. Och de voro stora.



Det vet jag då visst, att om jag bara hade pengar, så gick jag inte med 
den här gamla trashanken en enda dag längre, tänkte hon. Och så återtog 
hon sin förra ställning.



Men förargligt vore det i alla fall, om han skulle tro att han finge ta 
sig några näsvisheter. Upprepa det skulle han då inte få. Kunde det passa 
sig att säga åt honom?... A, hon skulle skämmas ögonen ur sig, bara för 
att nämna någonting sådant! Men hur skulle man då bära sig åt? Se sträng 
ut. Men om han så låtsade sig icke förstå? Usch!



Se, där kom han ju. Tjock och röd som vanligt.



Hon satt och betraktade honom, med fingrarna stuckna genom sin gula lugg.



Patronen såg icke upp. Ännu på trappan talade han ivrigt och lågt med 
kyrkoherden.



Det var väl "affärer", tänkte Selma.



När vagnen rullade bort, stod hon och såg efter den. Själva ljudet lät så 
förnämt--en dov klang, som förtjuste henne. Och vilka hästar!



Men brevet!



Hon skyndade ned i farbroderns rum. Han stod vid sitt skrivbord och vände 
ryggen till.



--Har farbror haft brev från pappa?



Han vände sig om och såg på henne.



--Ja, jag har haft brev, sade han långsamt, i det han sköt sina guldbågade 
glasögon fastare upp på näsan, men det brevet blir du inte mycket glad 
för.



--Hur då? Har något gått på tok? sade hon häftigt och bleknade.



--Nej, men Magnus vill inte släppa dig av till:

Stockholm.



--Vill han inte?



--Nej.



--Var där inte brev till mig?



--Nej. Din far ber mig göra dig föreställningar. När jag tänkt närmare på 
saken, tror jag att han har rätt.



--Vad då med?



--Du är ännu för ung att tänka på sådant.



--För ung, för ung? Jag blir ju äldre med var dag.



--Ja visst. Därför får du vänta några år.



--Nej, det går inte; jag skall börja nu, för att ha tiden för mig. Konsten 
är lång. Sen är det för sent. Sen vill jag inte.



Han tog upp en penna och provade spetsen mot sin nagel.



--Då får du låta bli.



Han talade helt lugnt, med låg röst, som han brukade, men med denna 
bestämdhet, som imponerar.



Hennes läppar skälvde av återhållen rörelse.



--Men farbror... orden ville knappt fram, farbror skall hjälpa mig.



Hon gick fram till honom och lade bedjande sin hand på hans arm, i det hon 
såg upp i hans ansikte. Det var ett ogenomträngligt halt ansikte, som 
aldrig visade någon sinnesrörelse.



--Inte den här gången, sade han och strök hennes hår, lugnt och 
prästerligt.



Även hon sökte visa sig lugn.



--Det är inte något hugskott, sade hon utan att se upp; farbror vet att 
jag inte är så barnslig, som jag kan se ut ibland. Pappa har ju aldrig 
haft någon annan än mig, och jag har i tid fått lära mig tänka. Vi har 
varit sådana vänner, han och jag, och om han riktigt inser hur detta 
ligger mig om hjärtat, så säger han visst inte nej. Men han är så beroende 
av farbror, både i affärer och annars, och om farbror lägger sig 
emot det, så kan jag ingenting uträtta. Därför skall farbror hjälpa mig. 
Jag har ju alltid arbetat så träget, så snart det gällde teckning. Farbror 
har själv berömt mig så många gånger, och det har sporrat mig vidare. Nu 
har det blivit en sådan lust, att jag inte kan låta bli. Farbror skall 
inte tro att jag tröttnar eller blir modlös, bara jag får ägna mig åt vad 
jag vill--träsnideri eller ritning eller vad som helst i den vägen. Men 
för hushållet duger jag inte. Jag skall nog slå mig fram och göra er 
heder, bara jag får försöka. Säg nu inte nej.



--Barn, nu är du oförståndig.



--Nej, det är jag inte. Jag vet att det fordras arbete till allting, och 
att man bara skall lita på sig själv--det har alltid varit stackars pappas 
fel, att han varit för slapp-- det är också bara till att börja med jag 
behöver er; sen skall jag nog finna på någon utväg.



--Brukar jag låta pruta med mig, sedan jag en gång sagt ett nej?



Hon såg hastigt upp i hans ansikte.



--Jag kan tigga mig fram, om det behövs.



Hon gick mot dörren.



--Selma! Hans röst lät skarp.



Hon vände sig om.



--Försök inte några galenskaper. Förlupna barn och dårhushjon låter man 
polisen ta. Vet du inte det?



Han log--det hala, kalla leende som var hans värsta vapen och som hon 
dittills endast sett använt mot andra.



Det återförde henne med ens till besinning, men hon var kritvit i 
ansiktet.



--Jag är varken ett barn eller en galning, och var lugn för att jag aldrig 
skall tigga. Jag känner att jag är bunden. Jag har ingen annan råd än att 
böja mig för nödvändigheten.



Hon gick.



När hon var borta, satte kyrkoherden sig att skriva till sin bror.



Selma gjorde inga fler försök. Hon kände sin farbror tillräckligt för att 
veta, att det ingenting skulle tjäna till. Det hade kommit en djup 
nedslagenhet över henne, och hon var sig ej lik. De självsvåldiga 
pojkfasonerna voro försvunna och det hade kommit en stillhet i hennes 
sätt, som gjorde henne till en annan människa.



Så snart man ätit kvällsmat, bad hon att få gå till sängs; hon kände sig 
så trött.



Kyrkoherden och frun blevo ensamma.



Han låg på soffan som vanligt. Men hon hade ingen stickstrumpa, ty det var 
lördagskväll.



--Har du sagt det till henne ännu? frågade frun, bläddrande i en 
Familje-Journal.



--Nej. Jag tyckte det var inte värt i dag, efter hon haft den där 
ledsamheten med Stockholmsresan. När hon sovit på saken, lugnar hon sig 
nog.



--Det tycker jag inte behövs, jag har inte sett henne så lugn den dag jag 
minns. Det har varit en riktig lisa i dag.



Han gjorde blott en försmädlig min, som undgick frun.



--Men vad tror du Richard säger om det? återtog hon.



--Vem frågar efter sådana griller, tror du. En studentpojke... puh! ... 
han hinner bli kär ett halvt tjog gånger innan han får så han kan gifta 
sig.



--Men kära du, vad se de på tösen? Jag går så långt att hon är riktigt 
ful.



--Ful kan man väl aldrig kalla henne och dessutom har hon tycke med sig-- 
den där friskheten, ser du. Det är som vacker vinterfrukt.



--Sådana påhitt! Men jag undrar vad hon finner på däruppe. Inte kunde hon 
gå och lägga sig så här dags, jag har rätt lust att se efter.



Frun gick, och det dröjde ej länge innan hon återkom.



--Hon gråter så förskräckligt, så jag kan inte få ett ord ur henne, men 
ligger, det gör hon då.

Frun satte lampan, som hon höll i handen, ifrån sig på ett bord.



--Det är alldeles okristligt att så taga vid sig för en småsak, återtog 
hon.



Det fanns sorger, som fru Berg kunde förstå, men det fanns också sådana, 
som lågo utom hennes horisont. Till de förra hörde sjukdomar och dödsfall 
inom familjen, liksom tjuvar, eldsvåda eller en vidbränd stek. Men en sorg 
som Selmas var henne absolut ofattlig.



--Jag tror att jag skall gå upp och tala med henne, sade kyrkoherden 
tvekande.



Det gjorde honom så ont nu. Selma grät. Hans raska, duktiga Selma!



--Jag går med, sade frun med glad beslutsamhet. Hon väntade sig ett litet 
sensationsstycke.



--Nej, bli du här, jag går helst ensam, svarade kyrkoherden. Det fanns en 
antipati mellan Selma och fastern, vilken gjorde flickan halsstarrig.



Han tog lampan och gick upp till den lilla vindskammaren, stökade litet 
vid bordet och såg så bort åt soffan. Selma hade vänt sig mot väggen och 
dragit täcket över huvudet. Hon ämnade synbarligen inbilla honom att hon 
sov. Han gick fram och lade sin hand på hennes skuldra. Hon skälvde under 
återhållna snyftningar, men det hördes icke ett ljud.



Han kände sig rörd just därav, att hon sökte behärska Sig.



--Barn, sade han, du förstår inte att jag vill dig vål.



Det var för mycket. Hans vänlighet gjorde det endast svårare, och han 
hörde en halvkvävd snyftning.



--Gråt ut, sade han, det skall lätta.



Hon bet troligtvis i täcket, ty hon blev stilla och tyst med ens.



--Det känns tungt nu, sade han sakta, det gör så alltid, när våra 
illusioner ramla. Tror du icke att jag känt det, även jag? Men ju 
nyktrare vi lär oss att se på livet, dess bättre för oss.



--Jag försöker att göra det, kom det avbrutet och tonlöst.



--Det vet jag. Jag vet, att du vill vara förståndig. Men ännu har du 
mycket att lära. Och tro mig, den som med ödmjukt sinne säger: Herre, ske 
din vilja, han vandrar sin värld lättast igenom. Kom ihåg, att det är han 
som styr och att du är i hans hand.



--Jag kan vara lika olycklig för det.



--Det är ogudaktiga ord.



--Jag menar, att han styr för oss alla, kom det under täcket, han styr för 
de allra olyckligaste med, även för dem som aldrig vetat av annat än sorg 
och elände. Så det är ingen tröst.



--Barn, vad är det för ord! sade han strängt.



--Jo, det hindrar ju inte att jag skall kunna känna det värre ju längre 
jag lever. Varför inte jag så väl som alla andra?



--Vi måste taga vår tillflykt till honom i bönen.



Dessa milt framsagda ord stredo på ett besynnerligt sätt mot hela hans 
person; mot den stela, sirliga hållningen; mot det glatta, känslolösa 
ansiktet och mot hans självbelåtna leende då han uttalade dem.



--Jag har bett, kom det tämligen vresigt.



--Men du har gjort det kortsynt och otåligt. Kanske väntar dig en glädje, 
som du aldrig drömt om.



--Jo vackert! snyftade det otroget under täcket.



Han kunde icke återhålla ett leende, ty han ägde en viss



humor: den var det mildrande draget i hans karaktär.  I



Den lilla dispyten tycktes ha gjort henne gott, fast hans tröstegrunder 
lämnat henne oberörd. Snyftningarna kommo endast som dyningar efter en 
storm.



--Som tröst hade jag tänkt bereda dig en liten överraskning, sade han med 
ett slugt leende, är du inte nyfiken?

En långdragen snyftning var hennes enda svar.



--Du är ju annars så glad åt pengar, se här.



Han väntade att få se ett par förgråtna ögon titta fram, men täcket låg 
orörligt.



--Nu behöver jag inga pengar.



--Men en hundrakronesedel...



Meningen hann ej fullbordas förrän hon satt upp i sängen, blinkande mot 
ljuset med sina rödkantade ögon.



Det låg verkligen en sedel på täcket.



--Ja, vad skall jag nu med den! utbrast hon och lutade pannan mot väggen.



--Det måste du naturligtvis själv fundera ut.



--Skall jag få göra med den vad jag vill?



--Förstås.



Hon vände sig icke om, men det märktes tydligt att fästningen ämnade 
kapitulera.



--Skall jag inte alls göra reda för den?



--Nej.



Han betraktade med ett leende den vita nattröjryggen och en gul fläta, som 
lik en lejonsvans hängde ned däröver. Ännu betänkte hon sig. Måhända 
misstänkte hon en snara. Han nästan tyckte om henne för det.



--Om du så kastade den på vägen, skulle jag inte bry mig om det, återtog 
han, jag ville bara visa dig att jag inte vill vara snål och hård.



Det kom något av naturlig vekhet i hans röst.



--Vet faster om det?



Hon vände sig om och såg på sned över sin axel.



--Nej.



Han kunde knappt låta bli att skratta. Hon var försiktig som en 
bondadvokat.



--Jaså, sade hon och vände sig rätt på soffan, ja, nog vill jag gärna ha 
pengarna, men inte kan jag bli glad genast för det så är det det farbror 
menar så...



Nu skrattade han verkligen.

Hon såg på honom helt allvarsamt, något förnärmad.



--Du behöver bara säga: tack farbror, sade han, det är allt vad jag begär.



--Ja, tack skall farbror ha, men det är ju rysligt mycket pengar. Hon 
räckte honom slappt sin ena hand och affären var uppgjord.



--Du kommer nog att handskas med mer än det i dina dar; du tycks ha 
födgeni.



--Ja, det tror jag då visst, sade hon med övertygelse, ty utan det blir 
det strunt med alltihop, det har jag sagt pappa så många gånger. Men han 
har kört alldeles för galet fast, han kan aldrig komma loss igen.



--God natt med dig, mitt barn, sade kyrkoherden i det han tog henne med 
båda händerna om det burriga huvudet och kysste henne. Därefter vände han 
sig för att gå.



Då kom det med ens över henne en vidskeplig fasa. Hon såg på sedeln; den 
största summa hon någonsin ägt. Var det icke blodspenningar! Vad hade hon 
sålt? Någonting inom sig själv... Sin egen smärta--och för pengar!... Hon 
tänkte på Judas.



--Farbror! ropade hon, just som han ville taga lampan. Det lät nästan 
ångerfullt.



Då han såg sig om, sträckte hon båda armarna emot honom, som efter ett 
skydd, eller som för att bedja om tillgift för något.



Han gick fram till henne och satte sig på soffkanten.



--Håll av mig. Bara en liten, liten smula. Å--jag är så ledsen! Hon slog 
armarna kring hans hals.



Han satt kvar ett ögonblick och lät henne trycka sitt förgråtna ansikte 
mot prästrockens kläde. Men han kände ingen ånger, tog icke sedeln 
tillbaka. Han hade ju handlat ädelmodigt, frikostigt, och hans samvete var 
lugnt.



--Är det synd, är det synd? ropade hon lidelsefullt.



--Vad? Vilket?



--Pengarna, pengarna! att ta betalt.

--Hur kan du prata så? Jag ger dig dem gärna.



--Nej, det är inte synd, sade hon med ett djupt andetag, krampaktigt som 
en snyftning.



Så gick han.





3 När Selma följande morgon vaknade, kände hon sig tung och 
olustig. Fastern kom för att hämta henne till kyrkan, men hon var icke 
färdig, utan lovade komma efter. Hon fullbordade sin toalett i största 
hast och lade till sist hundrakronesedeln i uppslaget av sin klänningsärm, 
där hon fäste den med en nål.



Gudstjänsten hade redan börjat, då hon kom på kyrkbacken, och orgeln 
hördes dit ut. Hon skulle haft lust att sätta sig på en bänk för att njuta 
av det vackra höstvädret, men det kunde ju ej gå an. Vad här var 
friskt!... och så stilla. Daggen låg tjock över det toviga gräset och gav 
det en blåskiftning, luften var sval och gjorde så gott på hennes 
brännande ögonlock. Det kändes en tyngd över bröstet och hon andades 
djupa, mödosamma drag, som för att avlyfta den.



Då hon kom i kyrkan, voro alla de främre stolraderna så fullsatta, att hon 
tog plats längst nere under läktaren, bakom en pelare. Stolen var kortare 
än de andra, och hon fick sitta där ensam. Det var det hon ville. Efter 
mycket besvär fick hon rätt på psalmversen, men hennes händer skälvde, och 
det ansträngde dem att hålla boken. Vad kunde det vara, som gjort henne så 
nervös? Var det musiken, eller gårdagens sinnesrörelse, eller kanske helt 
enkelt det, att hon icke ätit frukost? Hon lade boken ifrån sig och lutade 
sig ned i stolen, glad att ha fått en så undangömd plats.



Vad koralsången var märkvärdigt gripande i dag! Hon skulle haft lust 
att bedja, men det kunde hon icke, ty egentligen hade hon ingen religion. 
Om hon hade någon, så utmynnade den åtminstone i en sällsam paradox: jag 
tror icke på Gud, därför skall han straffa mig.



Just i dag kände hon det så levande, både det att hon icke trodde och det 
att han skulle straffa.



Så gick prästen på predikstolen. Från platsen, där hon satt, kunde hon 
icke se honom, och hans ord gjorde ett annat intryck än det vanliga. 
Rösten kom nu till sin fulla rätt, och den ägde en sällspord makt.



Annars försvagades dess verkan av ansiktsuttrycket, som bibehöll sin kyla, 
även då en rörelse tycktes andas genom tonfallet.



Stämman var ej stark och skulle genom forcering blivit skärande. Han 
talade därför lågt, liksom dämpat. Men intresset för vad han sade hölls 
vaket av denna mästerliga nyansering, som gav föredraget både styrka och 
omväxling, utan att han överskred sina röstmedel.



Det var över fjärde budet han predikade, och han gjorde en framställning 
av hur förbannelse och undergång blir deras lön, vilka sätta sig upp mot 
fader och moder; hur Herrens hand skall vila tungt över deras huvud, och 
hur jordisk lycka aldrig skall blomstra på deras väg. Det tycktes gömma 
sig någonting bakom själva hans ton, likt en hemlighetsfullt krossande 
dom, och hon genomilades av en rysning.



Hur förfärligt det måtte vara att framsläpa hela sitt liv under en sådan 
förbannelse -- att oåterkalleligen vara dömd till olycka!



Så länge hon hörde honom, måste hon tro; det gjorde hon alltid. Först 
efteråt kom tvivlet.



Det var så skumt därnere under läktaren, där hon satt bakom pelaren, 
liksom gömd för den övriga församlingen. Det kom en underlig ängslan över 
henne, som om död och dom vore för handen och hon en missdådare, som 
skulle fällas. Hon ägde ju detta stridiga sinne, som kunde sätta sig 
upp emot fader och moder, om... Hon avslutade ej, ty nu veknade hans 
stämma.



Han erinrade om, att det icke finnes mer än ett enda budord, vid vars 
uppfyllelse Herren fäst löftet om jordisk sällhet. Och han uttalade det 
långsamt: "du skall länge leva på jorden, och dig skall väl gå". Det 
verkade som någonting helt nytt; det var icke längre den utnötta 
katekesläxan hon lärt sig från barndomen; det var någonting stort, 
härligt, som kom henne att draga ett befriande andetag.



Så gjorde han en paus.



Och sakta, liksom drömmande, kom utläggningen. Han talade om att lyckan 
kan äga ett djup, så att den uppväger en hel levnad, om också ej åren 
räknas så många; han åskådliggjorde hur föräldrarnas välsignelse bygger 
barnens bo, och han bredde ut denna välsignelse som den mjukaste matta 
över alla livets törnen.



Selma blev så vek till sinnes. Hon tyckte sig hava offrat allt för 
lydnaden, allt vad hon älskat och hoppats. Skulle han begära mera... 
mera...? Vad skulle hon ej vilja giva för en enda av dessa solglimtar, som 
räcka till att uppväga ett helt liv!



När sista psalmen sjungits till slut, måste hon dröja kvar ett ögonblick 
för att utplåna spåren av sin rörelse. Under tiden hade folkströmmen nått 
hennes stol och det blev nödvändigt att vänta tills trängseln avstannat.



Hon stödde sig mot pelaren och betraktade folket, som drog förbi. Där kom 
mor Möller med sin dotter. Den senare var utstyrd med tofsar och 
grannlåter på en dräkt så elegant som en stadsdams, fast hon bar duk på 
huvudet--en tjock silkesduk med kvarterslånga fransar -- och hon svassade 
framåt gången med en min, som tycktes säga: se på mig, se på mig! Modern 
gick bredvid, kråmade sig och snörpte på munnen, så att näsan såg ännu 
skarpare ut än annars. När hon kom mitt för Selmas stol, såg hon 
ditin, och hennes kritiska blick strök föraktfullt ned över den gamla 
sommarkappan och stannade vid en handske, som kanske icke satt så väl som 
den borde. Selma böjde på huvudet till en hälsning, men hon låtsades ej se 
det.



Förolämpningen var påtaglig, och Selma blev blossande röd, "Gamla 
rivjärn!" tänkte hon på sitt kraftfulla pensionsspråk, och harmen sjöd 
inom henne.



Så glesnade leden något, och hon gick ut. Högre upp i gången såg hon Axel 
Möller, han skulle bli tvungen att gå förbi henne. Hon trängde sig fram så 
fort som möjligt, och då hon kom ut på kyrkogården, där folket skingrade 
sig, stannade hon vid en grav och inväntade sin faster, som stannat vid 
kyrkdörren för att tala med ett par bondgummor. Hon lade sin hand på 
gravens järnstaket för att få ett stöd, ty hon kände att hon darrade. Här 
måste han gå tätt förbi.



Han rodnade lätt och kom rakt emot henne.



--Jag går på banbanken klockan fyra, möt mig; jag har något att tala mer 
er om, sade hon hastigt och vände sig därefter bort, som om de endast 
utbytt en hälsning. I detsamma kom fastern, och hon gick emot henne.



--Barn vad du är blek, sade denna, är du sjuk?



--Jag har tryckning över bröstet och ont i huvudet.



--Du, som annars är så frisk!



--Faster vet ju att jag har en släng av bleksjuka, svarade hon i likgiltig 
ton, men med ett sorgset leende, som var olikt hennes vanliga.



De gingo hem under tystnad.



Stämningen vid middagsbordet var tämligen tryckt. Selma, som annars 
antingen pratade eller genom sina påhitt och tilltag livade upp de andra, 
om hon än skördade en och annan tillrättavisning, var i dag helt tyst och 
stillsam, och målron hölls nästan uteslutande vid makt av kyrkoherden. 
Hans uppmärksamhet mot brorsdottern var också 
iögonenfallande: han behandlade henne 
fullkomligt som vuxen dam. Faster satt och såg på allt det där. Det retade 
henne.



Nu skulle man bara se vilken storartad fru den där flicksnärtan skulle 
bli! Ty att patron Kristerson var rik, det kunde nu icke betvivlas, och 
rikare skulle han väl bli med tiden, ty trots sin flegma var han en duktig 
lantbrukare, och den där herrgården han köpt ansågs vara en god affär. 
Naturligtvis skulle hon få allt vad hon pekade på--det får unga fruar 
alltid. Och må tro hon skulle snart lära sig att sätta näsan i vädret--det 
gör de så lätt--kanske skulle hon till och med komma åkande efter spann!



Fru Berg kastade en vredgad sidoblick på Selma.



Hur kunde folk se någonting vackert på den tösen! Hon var ju ful som 
stryk. Och till och med hennes egen Richard... hade han inte varit så 
intresserad av henne! Visst skulle de tyckas gräla med varandra, men 
sanningen var ändå att han varken hörde eller såg någon annan än henne. 
Modersstoltheten kände sig ordentligt sårad av hans brist på smak. Han 
hade talat om hennes friskhet. Jo pytt! I dag såg hon minsann så blek och 
rödögd ut, som om hon suttit över i tio nätter; jo, jo, låt henne bara 
vara med några år, så skall nog friskheten fara sin kos. Och vilka stora 
händer!--Vad var det Berg pratat om i går? Man kunde ju alldeles må illa. 
Och sådana skulle få gå och gifta sig!... som inte ens kunde laga en 
ordentlig steksås. Men hon ville ej blanda sig i hela den affären. Berg 
skulle få göra som han ville, men man skulle få se att han ställde dem 
ihop till slut.



--Du ser riktigt eländig ut i dag, sade kyrkoherden till sin brorsdotter, 
du får taga dig en liten middagslur.



--Nej, jag går hellre ut och går, svarade Selma, jag känner mig död som en 
oktoberfluga, det är alltihop. Man får ruska upp sig.



--Ja, gör hur du kan, bara du inte går och hänger näsan så där. Det 
duger inte.



--A, det varar aldrig länge, svarade hon med en ansats till sin vanliga 
raskhet, jag bara spottar i nävarna och tar bättre fast.



--Men Selma då! utbröt fastern förebrående. Hon var glad att få någon 
anledning.



--Var lugn, faster, i dag kan jag inte, men kanske i morgon, svarade Selma 
skrattande och såg upp med sina ljusgrå ögon, som voro matta i färgen av 
gråt, men ännu hade skälmen kvar.



Farbrodern nickade uppmuntrande åt henne, till fruns stora förargelse.



Så snart de gamla gått till sin middagslur, gick Selma ut.



Hon tog vägen om grinden och vek in på järnvägsspåret. Gången var rask som 
vanligt, men det sorglösa ansiktsuttrycket hade lämnat rum för ett 
resignerat allvar. Rörelsen och friska luften gav henne emellertid färg.



Innan hon kommit halvvägs mot den andra överkörseln, såg hon den unge 
mannen komma gående. Hennes hjärta klappade hörbart; det skulle bli så 
svårt att finna ord, men hennes beslut stod fast.



Då de nådde varandra, nickade hon flyktigt och gjorde helt om, så att de 
kommo att gå sida vid sida åt prästgården till. Så gingo de en stund. Hon 
letade efter ord till en inledning, och han kände sig brydd. Det var ju 
ett formligt möte hon stämt, och det var inte riktigt passande för en 
flicka, tyckte han. Det hade kommit henne att sjunka i hans tankar, han 
betraktade henne mera nyktert, och den forna överlägsenheten var 
försvunnen.



--Jag trodde mig om för mycket, började hon i dämpad ton, som förrådde 
någon rörelse, jag kan ej övertala farbror till att låta mig resa, och jag 
måste stanna kvar.



Hon teg ett ögonblick. Det kändes så trångt över bröstet, hon hostade ett 
tag för att göra rösten klar.



--Det är helt annat med oss, kvinnor, än mer er, män, sade hon med 
ett allvar som blev lillgammalt. Hos er anses det som en skyldighet att 
sträva efter oberoende, hos oss är det nästan ett fel, åtminstone så länge 
vi inte äro gamla mamseller. Jag trodde förut att allt berodde på pengar, 
men det gör det inte. Om jag också hade pengar, skulle jag ändå inte komma 
åstad nu. Jag hade tänkt lite på att försöka ändå, d.v.s. att resa 
olovandes och söka hjälp hos någon annan, men det skulle inte gå; jag 
inser det nu. Man skulle bara anse mig för en toka och skratta ut mig. Och 
dessutom... jag vet inte vad det kom över mig i kyrkan i dag ... det 
förefaller mig som skulle jag i så fall bli förföljd av olycka. Men mitt 
arbete!... tänk, att alltid, alltid skola misslyckas! Det skulle jag 
aldrig kunna uthärda. Då är det bättre att inte försöka.



Han gick tyst och hörde på. Var det detta hon ville säga! --Det var ändå 
ett märkvärdigt infall att vilja stämma möte med honom.



--Med er är det en annan sak, fortfor hon ivrigt, för er gäller inte allt 
det där. Ni skall ta mina pengar--jag har hundra kronor med mig, som äro 
alldeles mina egna-- och så reser ni ut och skaffar er en plats, vad för 
någonting som helst, bara ni slår er fram på det.



--Det är omöjligt, svarade han nästan förskräckt. Inför denna yrvakna 
energi kände han sig som om han stode vid ett vatten och varje ögonblick 
kunde vänta att skuffas ut däri.



--Omöjligt? upprepade hon och fnös till, vad är det nu ni kommer med igen! 
Förut var det ju bara pengar.



--Mor vill ju inte. Vad ni själv sade om otur gäller väl för mig också.



--Har ni någonsin hört att lyckan svikit en karl, därför att han gått sin 
egen väg? Nej, skall någon ha otur, så blir det jag, var säker på det; jag 
känner det på mig.



--Men när inte ni själv, varför...?



--Just därför. Just därför att jag inte själv får bli vad jag vill, 
just därför kan jag inte lida att se också er gå här och bli ingenting. 
Förstår ni inte det?



--Och skulle jag taga emot edra...?



--Ja, vad vore det med det! Vad tror ni att jag bryr mig om pengar nu? För 
den skull kunde jag lika gärna slänga dem på gatan. Gör er inte samvete 
över det. Ni vet ju själv att ni kommit på orätt spår; slå om med ens.



--Men hur långt tror ni att man kommer med...



Hon spratt till och en brännande rodnad göt sig över hennes ansikte, ända 
ned på halsen. Summan var för liten. Det slog henne med ens. Hon hade icke 
tänkt på det förut; den hade synts henne så stor. Och nu greps hon av 
skammen över att ha gjort sig löjlig.



Farbror hade verkligen rätt i att jag är ett barn. Men jag skall inte bli 
det länge, tänkte hon. Det harmade henne så, att hon velat sjunka i jorden 
av blygsel. Hon sade icke ett ord och såg icke på honom, men började gå 
raskare. Han höll jämna steg vid sidan om henne, men visste icke vad han 
skulle hitta på att säga. Det var lika pinsamt för dem båda. Endast ett 
hade han klart för sig, och det var att han förorsakat henne smärta. Han 
brann av begär att gottgöra det.



--Ni kan väl tänka er hur tacksam...



--Om ni bara vill låta bli att tala om det, utbrast hon, det var ju så 
fånigt, alldeles urfånigt. Var det någonting att erbjuda! Men sådan är jag 
alltid.



--Och att tänka sig att ni för min skull...



--Tig! utropade hon bleknande, jag blir ursinnig av att höra det, och om 
ni nämner ett ord för någon...



Pupillerna växte i hennes ögon, så att de blevo nästan svarta, och hon 
hade stannat mitt framför honom.



--För allt i världen... jag menade bara... sade han urskuldande, och den 
böjda, smalaxlade gestalten tycktes sjunka ännu mer ihop.



--Nå, så tig med det, sade hon hårt, och så gingo de vidare.



--För er eller någon annan i samma läge, återtog han om en stund, det hade 
varit alldeles detsamma. Jag har ju sagt er, att sådan är jag.



De voro vid prästgårdens överkörsel.



--Här skiljas vi, sade hon.



Han teg. Det kändes så tungt, allt detta.



Selma steg upp på en av de stora stenar, som låg vid vägen, lade sin hand 
på grindstolpen och såg ut över landskapet. Det låg där så avmejat och 
ödsligt. Icke en mänsklig varelse så långt ögat kunde nå, men längst bort 
syntes skogen och bergåsen i blåa dimmiga konturer, och nedanför glimmade 
en vik av sjön. Hon omfattade det allt med en lång blick. Det såg ut som 
ett avsked.



--Här är vackert ändå, sade hon med en suck, jag skulle velat bli målare.



När hon sänkte blicken, varseblev hon en liten ärla, som sprang inne på en 
stubbåker, beständigt vippande med stjärten, som hon lyfte högt upp för 
att den ej skulle vara henne till hinder. Och så kilade hon i väg så fort 
de små benen orkade springa!



Selma var förtjust. Hon hade glömt herr Möller och hela världen. Hennes 
blickar följde fågelns rörelser, och hon log så att tandraden syntes och 
ögonen lyste. Själv stod hon där så full av sprittande liv, belyst av den 
sjunkande solen.



Och där nere sprang ärlan omkring med näpna små rörelser. Då och då 
stannade hon, gjorde en liten nick, fick rätt på någonting nytt att snappa 
upp, och så bar det av i ny riktning.



Slutligen såg Selma ned på sin kamrat. Han såg besvärad ut och petade 
bland stenarna med sin käpp.



--Adjö, sade hon hastigt och hoppade ned, lycka till.



Han hade stått i funderingar och spratt upp vid hennes ton. Det ljöd 
någonting bittert och hånande i den. Grinden slog igen, och hon 
vandrade framåt vägen med sin vanliga självsvåldiga gång och händerna i 
kappfickorna.



Han stod kvar vid vägen och följde henne med ögonen, hon vek in om grinden 
till prästgårdens trädgård, och så såg han henne icke mer.



Själva solskenet tycktes mörkna genom den känsla av missräkning, som smög 
sig över honom, tillökt med något av självanklagelse. Hur hade han 
uppfattat henne... hur hade han uppfört sig... och vad allt borde han ej 
hava sagt! Vad hade ej dessa minuter kunnat innebära, om han vetat att 
begagna dem! Hur hade han icke kunnat bikta för henne allt vad han tänkte 
och kände! Hon skulle ha förstått honom.



Nu var tillfället borta och skulle kanske aldrig mera återkomma.



Hennes glada lynne hade en hemlighetsfull makt över honom, och han erfor 
det aldrig så livligt som var gång de skildes. Det kändes som om hon toge 
med sig något av hans inre jag, vilket smärtsamt måste lösryckas, och i 
dag var det värre än någonsin.



Han kastade sig ned på stenröset under träden. Det var som om hela världen 
vore död och han ensam levde kvar med sin ånger och saknad. Ty hon skulle 
aldrig komma igen, han kände det, och hans enda lisa var att ytterligare 
sarga , sig genom att i inbillningen draga upp konturerna till allt som 
kunnat vara och icke var. Han riktigt njöt av att pina sig med alla 
möjligheter och fördjupade sig i en bottenlös tomhet, under begäret att få 
känna den i hela dess utsträckning.



--Aldrig, aldrig! upprepade han, och för varje gång kändes det som om 
hjärtat ville brista. Kunde man icke dö av det... dö av det!



För hans sjuka fantasi framstod hon med ens som något oändligt avlägset 
och överjordiskt skönt.



Trumpen och modstulen kom Selma hem. Även hon 
kände tomhet, men den var av annat slag. Alla 
lediga stunder hade hon dittills fördrivit med att uppföra framtidsplaner 
och luftslott. Nu voro de alla kullkastade, och villrådig betraktade hon 
spillrorna. Varmed skulle livet utfyllas, vad fanns det att hoppas på, att 
sträva för? Och i allt detta låg skammen och brände--skammen att ha 
blottat sig, att ha gjort sig till narr, att ha blivit tillbakastött.



Hon gick till sin bestämda plats i matrumsfönstret, där hon brukade sitta 
och se ned på hönsen och duvorna. Det var hennes vanliga tidsfördriv, när 
hon var vid dåligt humör.



De gamla kommo in, nymornade, och man drack kaffe under tystnad. Sedan 
återtog Selma sin plats och fru Berg gick ut. Farbrodern stannade kvar och 
ställde sig vid det andra fönstret.



--Kristerson kommer hit i kväll, sade han, då får du taga dig ett parti 
med honom, det skall muntra upp dig.



--Jo jag tackar! Vi blir ju alltid ovänner, så gick det sist.



Hon sträckte hals för att kunna se på en blå durk, som bugade sig och 
snurrade runt nere på gården under ivrigt kurrande.



--Ja, utan det där gnabbet tror jag sannerligen inte att ni hade något 
nöje, anmärkte kyrkoherden med ett leende.



--Det kan nog hända, men man blir inte på långt när så ilsken på patronen 
som på Richard.--Kommer han inte hem förrän till Mårtensafton?



--Nej. Längtar du?



--Å--nej. Men jag trodde att han skulle komma hem till farbrors 
födelsedag.



Hon gjorde en missnöjd min, och det uppstod en stunds tystnad.



--Vad tycker du egentligen om Kristerson? frågade kyrkoherden efter en 
stund.



Hon dröjde ett ögonblick med svaret och stack huvudet utom fönstret 
för att se bättre. Den lågbente tuppen hade givit sig i slagsmål med den 
högbente. Hur skulle det spela av?



Hon drog in huvudet.



--Jo, han är rätt hygglig, men det är fasligt vad han är tjock.



--En ovanligt bra karl.



Hon såg ut på gården igen, högst intresserad av tuppfäktningen. Även 
farbrodern betraktade den, men intresselöst.



--Nej, farbror! Jag trodde då aldrig att där kunde vara så gott gry i den 
lilla, utbrast Selma beundrande.



--Varför inte? Små karlar...



Hon skrattade till.



--Ja, men små tuppar!



--Det är märkvärdigt vad du kan vara barnslig. Kyrkoherdens ton var en 
smula otålig.



Hon vände sig helt om och satte sig på stolen, så att hon såg honom rätt i 
ansiktet.



--Ja, det är jag, men jag skall lägga bort det nu. Om jag bara i världen 
kunde begripa vad jag skall bli.



Hon kunde icke motstå frestelsen att kasta en sidoblick ut på gården, och 
hon såg till sin förargelse, att segern avgjort lutade åt den stores sida.



--I fråga om den saken tror jag mig kunna ge dig ett gott råd, sade 
farbrodern.



--Kan du inte skilja dem åt! De klösa ju ut ögonen på varandra, ropade hon 
häftigt till en av pigorna, som gick över gården.



--Men barn! Är det inte möjligt att låta tupparna vara i fred så länge? 
Jag har verkligen någonting att tala med dig om, sade farbrodern otåligt, 
kom ned i mitt rum.



--Det behövs inte. Jag skall bara gå ifrån fönstret, så hjälper det.--Hon 
gick bort och satte sig på matbordet. --Vad var det så?

Han skulle önskat att hon intagit en mera passande ställning än att 
sitta där och dingla med benen, men så tänkte han att det inte var värt 
att bråka med småsaker nu.



--Det var om din framtid jag ville tala. Jag tycker inte du kan bli 
någonting bättre än hustru åt en bra karl.



--Ja, om man skulle gå och vänta på det så...



--Men du behöver inte gå och vänta. Kristerson har bett mig fråga om du 
vill bli hans hustru.



Hon höll inne med fötternas pendelrörelse och såg upp --spörjande, 
tämligen likgiltigt.



--Nä-ä, sade hon därpå och återtog svängningen. Det uppstod en kort paus. 
Så hoppade hon ned av bordet och gick fram till fönstret.



--Var det bara det farbror skulle säga? frågade hon och vände sig om.



--Bara?--Det viktigaste steg i livet...



--Ja, det förstås, medgav hon liberalt, ifall man gifter sig.



--Man bör väl åtminstone taga en sådan framställning i övervägande, om man 
annars vill betraktas som en klok människa.



Hon sjönk ned på stolen i halv förtvivlan och knäppte samman sina händer i 
knät.



--Men om jag kunde begripa vad han skulle med mig?



Kyrkoherden vände sig om och såg utom fönstret. Det for ett drag av löje 
över hans läppar.



--Han tycker naturligtvis om dig.



--Och farbror anser att jag borde ta honom?



--Du skulle åtminstone tänka på saken.



Hon började se fundersam ut. Hönorna upphävde ett samfällt skri, utan att 
hon bevärdigade dem med en blick.



--Vad skulle det bli till? Inte kunde jag sköta något hushåll !



--Det behöver du inte heller. Jag tror inte ens att Kristerson skulle 
ställa det i fråga.

Hon blev ännu mer fundersam.



--Jag undrar vad pappa skulle tycka.



--För honom vore det naturligtvis en utomordentligt stor glädje. Han har 
bekymmer nog för egen del, och Kristerson är en karl, som vem som helst 
kunde vilja ha till svärson.



--Tror farbror att pappa ville det?



--Det tror jag visst.



Hon teg en stund.



--Men att gifta sig med honom!... Vet farbror, det har respekt med sig.



--Varför det?



--Å,--han är så tjock, och så liknar han en rakad gris.



--Men barn!



--Ja, och så är han ju precis lika gammal med pappa.



--Än sen? Magnus är så ung, att han när som helst kan gå och skaffa dig en 
styvmor, och det vore så lagom trevligt för dig att då vara hemma. Bättre 
då att sätta benen under eget bord.



--Puh!--Pappa har minsann inte råd att gifta sig, utbrast hon skrattande, 
så att det är bara skrämskott.



Kyrkoherden teg. Man fick fara så varliga fram, ty hon var verkligen 
slugare än man kunde tro henne om. Han trummade i fönsterkarmen med 
likgiltig min. Det såg ut som ämnade han låta ämnet falla.



Denna gång var det hon som upptog det.



--Och så är jag så ung, jag kunde ju komma att tycka om någon annan, sade 
hon.



--Tycka om?... sedan man är gift!... det kunde väl aldrig komma i fråga, 
sade han långsamt och ogillande. Så vände han sig hastigt emot henne, som 
om han kommit att tänka på något nytt.--Det var sant... jag har sett dig 
och unga Möller promenera tillsammans ett par gånger--hur hänger det 
tillhopa med den saken? Inte har du gått och blivit förtjust i honom?

Hon blev blossande röd.



--Jag! Förtjust...? Nej, inte ett dugg.



--Ja, jag bara tänkte så, efter du inte alls ville höra på det andra. Men 
i så fall skall jag säga dig, att det inte är värt att bygga på det, ty 
med tiden blir det nog ett par av Jöns Ols' Marie och honom. Du skall veta 
att Möllers äro folk som se efter penningar.



--Asch!--han kan gifta sig med vem han vill, så för den skull kunde jag 
gärna ta patronen.



Hon menade vad hon sade, men likväl sjöd harmen inom henne, och hon 
undrade om han tänkt på Jöns Ols' Marie, när han tillbakavisade hennes 
fattiga hundra kronor.



Rodnaden steg allt högre och högre, till hennes obeskrivliga förargelse, 
men kyrkoherden låtsades icke se det.



--I höst ämnar Kristerson flytta till den där herrgården han köpt; där 
skall vara mycket vackert, sade han.



--Det är rysligt så stiliga hästar han har, anmärkte hon.



Kyrkoherden teg. Det började verka, och nu ville han giva henne tid.



--När man är så rik som han, kan man ha vad man vill, yttrade han efter en 
stund.



--Är han verkligen så rik?



--För den saken går jag i borgen, svarade kyrkoherden.



Det blev en tystnad. Hon tänkte på en stor grå häst... eller kanske en 
alldeles svart. Och så en riddräkt med släp, som skulle bäras upp på 
armen... en liten damsadel, av den där nya lätta konstruktionen... 
naturligtvis också en betjäntpojke vid stigbygeln: när man är så rik kan 
man ha vad man vill.



Hon såg ned och lade med stor omsorg fina små veck på klänningens 
garnering.



--Tror farbror att han ville hålla ridhäst åt mig?



Frågan kom helt skyggt. Ett enda ord skulle kunna skrämma henne tillbaka. 
Med detta barn fick man köp slaga försiktigt som hin håle om en 
syndares själ.



--På en sådan gård har man ju stallet fullt av hästar, sade kyrkoherden 
vårdslöst.



Han kände farvattnet för väl, och hur käckt den lilla farkosten än i 
början höll upp mot vind, skulle det endast behövas ännu ett vindkast för 
att få den att falla av. Han visste det.



--Jag är så ung, sade hon. Det var den sista svaga protesten.



--Ja. Det är en sällsynt heder att få ett dylikt anbud redan vid dina år, 
och jag vet egentligen icke varmed du förtjänt den, svarade han med sitt 
finaste leende.



Det kittlade hennes fåfänga. Förlovad så ung... det skulle göra uppseende!



Hennes ansikte var blekt och hade endast två skarpa röda flammor, som från 
kinderna sträckte sig ned åt halsen och genom sin prägel av upprörda 
passioner vanställde det unga ansiktet. Hon såg på sin vänstra hand. Den 
som visste hur det skulle taga sig ut med förlovningsringen!... en tung, 
tjock ring av tjugu karats guld.



Vad min skulle nu mor Möller göra? I minnet återsåg hon hennes hånande 
blick, som i kyrkan strök över den frånvuxna kappan. Det blixtrade till i 
hennes ögon och hon såg upp.



--Jag ser bra fattig ut, sade hon och vände undersidan av sina 
klänningsärmar utåt för att visa hur slitna de voro, det vore allt 
förargligt om han skulle behöva klä upp mig.



--Jag skall giva dig allt vad du behöver; det gör jag gärna för min enda 
brorsdotter.



Han kände sig så glad över sin seger. Det var också med ovanlig 
hjärtlighet han öppnade sin famn.



Hon hoppade fram till honom, slog sina armar om hans hals och såg på honom 
med två ljusgrå ögon, som lyste av levnadslust. Det tjocka, yviga håret 
låg ned i pannan och hon log med de bjärtröda läpparna vid tanken på all 
den avund hon skulle uppväcka.



Med ens blev hon allvarsam.



--Tror du att han vill hålla av mig? sade hon. Det var hennes vana att 
begagna detta "du" som ett smekord.



--Jag är säker på det.



Det flög ett solskensleende över hennes ansikte och en ny tanke genom 
hennes oerfarna sinne. Nu var hon nästan vacker.



. . . Om han skulle hålla tillräckligt av henne. . . !



Där reste sig alla hennes gamla planer och luftslott.



Kyrkoherden strök smekande över hennes hår; han hade ingenting mer att 
säga. 

4



Patron Kristersons far hade varit djurläkare, och hans praktik hade satt 
honom i stånd att spara ihop en liten förmögenhet åt sonen. Denna hade 
icke lust för boken, därför blev han lantbrukare. Han hade en seg 
ihärdighet, en viss portion affärsslughet samt dristighet och tur för 
resten.



Fadern behövde vara snål för att kunna skrapa ihop förmögenheten. Sonen 
fick därigenom känna trycket av knappa omständigheter och lärde sig 
uppskatta penningen, emedan han fick sakna den. Gubbens förmaningar föllo 
därför i god jord och togo växt i en enda strävan: penningen. Ty den var 
ju nyckeln till allt det andra.



Patrons ungdomsår hade förflutit under rastlös verksamhet. På hästhandel, 
brännvin och slaktoxar hade han kommit sig upp i världen, men hade nu för 
länge sedan slutat upp både med hästkommersen och bränneriaffären, ty 
rörelsekapitalet var mer än tillräckligt, och han var en duglig 
jordbrukare.



På giftermål hade han ofta tänkt, men han hade föresatt sig att hundra 
tusen kronor skulle vara det minsta hans ut korade finge föra med i 
boet, och då han just icke var någon skönhet, med sitt rödglänsande 
ansikte och sina små plirögon, så hade arvtagerskorna strukit hans näsa 
förbi. Men han hade aldrig känt någon hjärtesorg för det. Det var ju bra 
som det var. I den strävsammaste tiden hade han rett sig själv, och nu--då 
han kunde taga sig goda dagar--saknade han ännu mindre en hustru. Vad de 
hundra tusen beträffar, brydde han sig icke om dem längre.



Någon egentlig skolunderbyggnad hade han aldrig fått, ty när han icke 
ville gå studievägen, ansåg fadern det överflödigt att kasta ut pengar på 
någon undervisning. Men han hade läst en hel del romaner och 
följetongslitteratur samt följde i sitt "Allehanda" med dagens händelser, 
varför han hade ord för att vara en av ortens mera bildade lantbrukare. I 
kamratkretsen var han grovkornig, i damsällskap den personifierade 
belevenheten, och när han läste, fordrade han absolut "en poetisk 
uppfattning av livet", d.v.s. mycken kärlek, kvinnlig "ljuvhet" (han 
älskade ordet), smäktande misser i vita klänningar, förfärliga bovar, ett 
och annat mord för att göra det hela "spännande", samt--naturligtvis--ett 
par giftermål i slutet, ty dygden fordrar ju sin belöning, om det annars 
finns moral i boken.



Engelska romaner tyckte han bäst om, helst sådana som voro skrivna av 
damer. De franska avskydde han för deras osedlighets skull. Det talade han 
gärna om i damsällskap; det gjorde så god verkan.



Ibland, när han låg på sin soffa och läste, kunde det hända att han fann 
boken så rörande, att han måste torka sig i ögonen ett tag. Han bekräftade 
det efteråt som bevis på sitt varma hjärta, och med en klipsk ryckning i 
ögonvrån brukade han då observera har uppmärksamt somliga av damerna hörde 
på, nästan smittade av hans rörelse. Ja, jo, penningen är en makt! Men det 
brådskade inte.



Så träffade han Selma.

Det var mot slutet av förra vintern. Kyrkoherden och han sutto i 
prästgårdens salong och språkade smått vid ett glas punsch. Man hade just 
tänt lamporna. Men ingen hade nämnt ett ord om att det fanns en ung flicka 
i huset, och han blev så överraskad när hon öppnade dörren och kom in, 
blossande röd och varm, med ett par skridskor vårdslöst kastade över 
armen, så att de skramlade för vart steg hon gick. Håret var hoptovat av 
värmen, klänningslivet draget i olag av den häftiga rörelsen, och hon 
måste blinka mot ljuset för att kunna se. Så kom hon fram i lampskenet och 
räckte honom handen med en slynaktig nigning, i det kyrkoherden 
presenterade henne med det skämtsamma tillägget, att hon kommit dit för 
att få en smula skick på sig, vilket nog kunde behövas.



Hon bara skrattade och syntes icke alls förlägen över att patronen så 
länge höll hennes hand, där alla pulsar bultade av värme och livskraft.



--Det var raskt, det var raskt, sade han och visste knappt vad han sade.



Men han log och hon log, och det var, som om han blivit yr i huvudet och 
ung på nytt. Och hennes kläder hade vinterns kalla luft in med sig, och 
hennes läppar lyste varma och röda. Han visste icke vad som kom åt honom; 
han kunde sprungit upp och tagit henne i famn, bara av glädje över att hon 
var så hurtig och ung.



Så gav han handen löst och mätte henne med en blick.



Hög var hon till växt, men breda axlar, långa armar och stora händer. 
Figuren var ej utvuxen; det fanns någonting halvfärdigt och omaka i hela 
den beniga, kraftfulla gestalten. Men det gjorde 
ingenting--ingenting--barn eller ej: hon måste bli hans!



Det var på detta patronen tänkte, medan han i sin bekväma vagn rullade 
framåt landsvägen, stadd på friarefärd.



Men hela tiden hade han visst icke varig enig med sig själv. 
Emellanåt hade han nyktrat till och betraktat det hela som ett infall, en 
nyck. Och då reste han till prästgården för att på stället övertyga sig om 
att hon var--vad alla människor sade--en ful flicka. Men varje gång han 
såg henne, upprepades samma historia. Han kunde nog kalla henne ful, men 
omöjligt ta ögonen ifrån henne. Det fanns ej en rörelse av denna kropp 
eller ett tonfall i denna röst, som icke förtjuste honom, det måtte nu 
kallas fult eller vackert. Vad tjänade det så till vad andra människor 
sade! Det fanns något i denna friska fulhet, som band honom starkare än 
all världens skönhet. Det var ingenting allmängiltigt, ingenting som han 
kunde peka på; det var endast det, att det var hon.



Han kunde icke tänka sig att hon skulle säga nej, ty han var så förälskad, 
att det föreföll honom som hade hon varit bestämd åt honom från 
begynnelsen, endast att han icke fått det klart för sig förrän nu.



Han höll revy med sitt förflutna, och han tyckte att Gud lett honom fram 
genom hundratals irrgångar, bara till detta enda; och allt som han kallade 
poesi, allt som han trängt tillbaka så länge "hundra tusen" var det 
väsentliga och det personliga intet, allt det vällde nu fram i en enda 
bred ström, icke längre med ursprunglighetens porlande friskhet, utan med 
det uppdämdas slammiga bubblor. Men han gladdes ändå däråt. Syntes det 
icke som om han själv bleve ung, därför att det var en ungdomens lidelse, 
som bröt alla dammar! Och denna illusion gjorde honom lycklig.



För ett tvivel om hennes lycka hade det aldrig funnits rum: han ville ju 
giva henne allt.



Då vagnen körde in på gården, vaknade han upp som ur en dröm. Det skymde 
starkt, och ljus syntes ur ett par fönster. Han undrade om hon själv 
skulle taga emot honom härute. Nej, det var kyrkoherden som stod där på 
trappan för att välkomna honom.

Sedan gästen hängt överrock och hatt i tamburen, bjöd värden honom 
in i sina enskilda rum. Där var varmt, och lampan var tänd.



Patronen kände ett lätt bryderi. Han gned sina händer med ett eget 
klatschande ljud och gick fram och tillbaka på gångmattan som för att 
värma sina fötter. Kyrkoherden granskade lampan och modererade lågan ett 
tag. Det såg ut som om båda ville vinna några sekunder, innan de började 
samtalet.



Patron Kristerson var stor och tjock. Hans figur gav genom sin präktiga 
hållning ett intryck av kraft, men ur ansiktet hade prägeln av vällevnad 
till den grad utplånat varje karakteristiskt drag, att det icke gav något 
intryck alls, utom möjligen av en mätt och belåten trygghet. Hela hans 
uppträdande tycktes säga: jag har gjort mitt och njuter av frukterna.



Kyrkoherden stod ännu vid sitt skrivbord. Den smala, vältecknade gestalten 
skymde helt bort lampan, men från sidorna strömmade ljuset fram, som vore 
det denna mörka kropp som utsände det.



--Nå? sade patronen.



Kyrkoherden vände sig om och stödde sig emot skrivbordet.



--Jo, allt går bra, men jag har först några ord att säga dig.--Han sköt 
glasögonen fastare upp på näsan, som han alltid gjorde när han hade något 
viktigare att andraga.



Patronen höll ett ögonblick inne med sin promenad och väntade.



--Det är din hushållerska... Kyrkoherden avbröt sig och hostade grannlaga.



--Det rangerar jag naturligtvis. Hon får flytta den tjugufjärde--jag 
sätter upp ett bageri åt henne.



--Inte i närheten? Kyrkoherden lyfte icke upp huvudet, men genom 
glasögonen for en snabb rannsakande blick.



--Å, nej bevars--ned åt Trelleborgshållet någonstans, jag vet inte 
var.--Patronen slog med handen för att tillkännagiva hur han önskade henne 
så långt bort som möjligt.



--Och inga äktenskapslöften eller dylikt?



--Inte ett tecken--kunde aldrig falla mig in.



--Nej, det är rätt, sade kyrkoherden belåtet, lyfte upp en av sina händer 
och betraktade dess naglar.



Så inträdde det en paus, under vilken patronen fortfor att gå fram och 
tillbaka. Kyrkoherdens förmåga att genom varsamhet i sitt eget sätt lägga 
dämpare över andras, gjorde att det sällan föll någon in att skynda på ett 
samtal, om han drog ut på det.



--Så är det en sak till, sade han, och rösten letade sig försiktigt fram, 
plockande upp ett ord här, ett annat ord där.--Jag vill bara varna dig. 
Ja, det vill säga... du får inte missförstå mig... men Selma är verkligen 
en ovanlig flicka, och man måste behandla henne på alldeles ett eget sätt. 
Du, med dina ungkarlsvanor... ja, ja, jag vet nog att du är en 
fruntimmerskarl!... men alla fruntimmer äro inte lika, och en flicka sådan 
som Selma har nu sina egna ideer. Om du på något sätt stötte henne för 
huvudet... nå, nå, jag menar ju bara så helt oskyldigt!--så kunde det 
hända att hon helt enkelt avskedade dig. Och gjorde hon det en gång, så 
skulle ingen makt i världen få henne att ändra sig.



--Ja, men vad i alla dar...! Patronen tvärstannade mitt på golvet och såg 
helt stridsfärdig ut.



--Ja, ja, ja! sade kyrkoherden på en gång otåligt och lugnande, i det han 
slog med handen för varje utrop.-- Men när det nu är på det viset, så har 
du ju ingenting annat att göra än antingen foga dig eller också cedera 
från början. Innan det varken lyst eller annat, kan ingen människa tvinga 
henne. Jag inser nog vilket gott parti hon gör, och det är just därför jag 
ogärna vill att det går över ända.



--Menar du att... Patronen såg sig villrådigt omkring, han hade så svårt 
att formulera sin fråga.

--Jag menar bara att en sådan flicka som Selma 
icke är lik de fruntimmer som du... hum... träffat. Hos ett sådant 
barnasinne är det någonting så skyggt--någonting, ja hur ska jag 
säga?--någonting så ömtåligt. Hon kan taga anstöt av det allra minsta, det 
som du aldrig skulle tro. Hon måste ha tid att vänja sig, och du får gå åt 
henne... ja, du får gå åt henne, som om det vore en fågel du skulle fånga.



De sista orden kommo raskt, helt olikt det andra, och kyrkoherden 
skrattade till därvid--kort och ljudlöst. Han fann liknelsen så övermåttan 
komisk, när han såg på den tjocke patronen.



--Men Herre Gud, kyssa henne måtte jag väl få lov! utropade fästmannen i 
ett utbrott av konsternerad förtvivlan.



--Ja-a. Men om du lyder mitt råd, så ska du inte ha för bråttom. 
Kyrkoherden tvang löjet tillbaka, men invärtes darrade han av skratt, och 
den breda, sammanpressade munnen såg ännu bredare ut med detta drag av 
sarkasm i mungiporna.



Det uppstod åter en tystnad, och patronen började sin vandring på nytt.



Vilka massa preludier! Och han, som drömt att hans kärlek skulle vara som 
ett triumftåg! Den jublande sällhetskänsla, till vilken han arbetat sig 
upp, sjönk långsamt tillhopa, lik en flamma som dör.



--Man kan naturligtvis inte behöva att vänta länge med bröllopet, sade 
han, det finns ju ingenting att vänta på.



--Ingenting annat än lysning och brudklänning, svarade kyrkoherden och 
blev allvarsam. Så rätade han upp sig och bjöd sin gäst stiga upp till 
familjen.



Det var icke så utan, att patronens hjärta började klappa fortare; det 
hela hade en sådan anstrykning av högtidlighet.



Salongen var upplyst, men tom.



--Slå dig ned så länge; jag skall kalla på Selma, sade kyrkoherden.



Patronen gick bort till ett av borden och kastade sig i en stol. Det var 
så tyst i rummet och allting så ovanligt; hela huset tycktes försänkt i 
väntan liksom han själv.



Nu smällde det i en dörr däruppe, och där var det steg i trapporna! Så 
hörde han dem komma, dörren öppnades, och Selma steg in ensam. Kyrkoherden 
återvände till sina rum.



Patronen gick henne till mötes och tog hennes hand, den var kall och 
darrade lätt. Hon var icke lik sig. I den gamla frimodighetens ställe hade 
nu kommit en osäkerhet, som verkade pinsamt till och med på patronen.



--Selma, sade han blott. Det lät nästan avbedjande, ty själva blekheten i 
detta barnansikte blev till en förebråelse. Men han ville göra henne 
lycklig! Han ville.



Det låg som ett skuldmedvetande i hennes annars så fria blick, då hon såg 
upp i hans ansikte, men med sin hand i hans gick hon fram till bordet, där 
de togo plats mittemot varandra. Han såg att hon gjort toalett. Håret var 
nykammat, och hon hade sin bästa klänning--mörkblå, monterad med atlas.



--Jag har något att säga först, började hon med sin djupa alt, vilken 
vibrerade en smula. Jag har mycket att säga. Och sedan får ni själv 
avgöra.



Det spirade upp två högröda rosor på hennes kinder medan hon talade. På 
bordet stod en lampa, och den mattvita kupan tvingade skenet ned över 
hennes ansikte, så att de bestämda färgerna framstod bjärtare än 
eljest--denna lätt gulaktiga vithet mot läpparnas friska karmin.



Han fick sådan lust att kyssa henne med ens, men så kom han ihåg 
kyrkoherdens varning.



--Om jag sade att jag kände kärlek för er, så ljög jag, sade hon med tonen 
hos en skolpojke, som läser upp ett stycke ur en hjältedikt, vilket 
särskilt slagit an. Det var tydligt att hon läst över. Men om ni verkligen 
tycker om mig--och det tror jag ni gör--så skulle jag nog kunna 
hålla av er, visserligen icke som av min pappa, men kanske så där som jag 
nu håller av farbror eller min kusin Richard.



Patronen spratt upp ur sin hänsjunkna ställning.



--Jaså, håller du av honom?



--Naturligtvis. Jag har ju inte mer än den kusinen? Hon såg på honom, 
nästan förnärmad, och då var hon helt sig själv.



Det var icke särledes lovande--denna möjlighet att bli avhållen som en 
kusin, men...



--Det kommer sedan, det kommer sedan, försäkrade han.



--Nä-ä, svarade hon med mycken bestämdhet, det var just det jag ville 
säga, att det tror jag aldrig det gör.



Han smålog i medvetandet om att han visste så oändligt mer än hon.



--Jo det kommer, sade han, det kommer när vi blir gifta.



--Hå, det kan väl inte göra så stor skillnad, sade hon överlägset, var och 
en vet väl att förlovningstiden är den lyckligaste.



Han förstummades inför så mycken visdom. Hon talade med en säkerhet, som 
om hon varit förlovad minst ett dussin gånger.



--Selma har väl inte något annat tycke? sporde han försiktigt.



--Nä-ä, Gud bevars, jag har aldrig brukat vara eldfängd av mig. Hon ansåg 
sig ha en ofantligt lång tid att se tillbaka på.



--Nå, men i så fall, så...



--Ja, det är det jag också tänkt, inföll hon livligt, i den tro att hon 
förstått hans mening, det kan vara lika bra för det. Människor äro så 
fasligt olika, så. Somliga skola alltid gå och bli kära, hon drog ordet så 
långt som en bräkning, men så är där andra som bara kunna hålla av 
folk. Och det är rysligt stor skillnad på de två sakerna, skall jag säga. 
Hon gjorde en paus och såg frågande på honom för att utröna om han kunde 
följa med djupsinnigheten av hennes resonemang.



Han satt alltjämt upptagen av den där kyssen, som han inte kunde få ur 
tankarna, därför bara nickade han. Hon tog det som ett erkännande.



--Ja visst det, sade hon lättad, jag kan inte finna att det kan vara något 
härligt med det. Man kan inte se tråkigare varelser än kära människor, och 
jag har många gånger föresatt mig att det skulle då åtminstone bli 
osanning, att jag skulle bli lika sliskig som andra förlovade flickor.--Se 
jag hade ju egentligen tänkt att aldrig gifta mig, tillade hon 
förtroligare. Jag hade alltid trott att jag skulle taga mig fram på egen 
hand. Men så är det så många om och men så... Hade jag bara någon som 
ville hjälpa mig en smula! --För jag skulle allt gärna vilja bli något 
ändå.



Hon tittade förstulet på honom, för att se hur pass hågad han kunde vara 
att gå i denna snara.



Han satt och betraktade henne med ett dåsigt uttryck i sina ögon, något 
liknande som när man riktigt steker sig framför ugnen och redan blivit för 
lat att gå därifrån. Så såg han åtminstone ut, tyckte hon: röd och blank i 
ansiktet och så med halvslutna ögonlock.



Hon hostade med någon skärpa, och tårar av förargelse stego i hennes ögon.



--Jag ville mycket hellre bli någonting än gifta mig! utropade hon, skrämd 
av hans stereotypa leende.



--Vad vill du bli? sporde han, med makt slitande sig



upp ur sitt älskogsrus.



--Målare, svarade hon sakta, hjälp mig till det. Hon lutade sig framåt i 
det hon fattade hans händer och såg upp i hans ansikte. Denna käcka natur 
hade ett sätt att vara smeksam när hon ville!

Han såg ned i dessa bedjande ögon, klara och skiftande som 
havsvattnet, när vinden står stilla och solen lyser. Var hon icke vacker!



--Du skall få göra allt, allt vad du vill, bara vi blir gifta, sade han i 
beslöjad ton.



--Allt? Hon såg på honom tveksamt och tvivlande.



--Allt, allt! Jag kommer aldrig att kunna neka dig något.



Han grep henne om huvudet och kysste henne, en enda gång hastigt och 
stormande.



Hon blev blodröd och reste sig, tog upp sin näsduk och gned sina läppar.



--Jaså, sade hon med förtrytelse, jaså! Mer kunde hon icke få fram.



Han for upp och hejdade henne, just som hon lade handen på låset för att 
gå.



--Jag skall låta bli, utropade han, ja, ta mig f-n ska jag icke låta bli!



Det lät så uppriktigt, att hon vände sig om. Men hon betraktade honom 
såsom ett okänt djur, vilket man misstänker för dåliga avsikter.



--Kom nu och sätt dig och låtsa som det aldrig hade hänt.



--Jo-o! Hon drog sursött på ordet och gjorde ännu en grimas.



--Seså, jag skall låta bli. När vi blir gifta, skall du få se att...



--Nej, det skall jag visst inte! avbröt hon retligt.



--Inte ska vi bråka om det nu. Kom.



Han såg helt vaken ut, som hon tyckte, och de återtogo sina platser.



--Hur var det du sade? Det var ju om målning du talade?



--Ja.



Hon såg trumpet ned i sitt knä, i det hon sköt fram underläppen, 
som hon alltid gjorde när hon var missnöjd med något.



Nu var det att anstränga sig, om han ville återställa det goda 
förhållandet.



--Du får tid nog att måla sen du blir gift, du kommer att göra alldeles 
vad du själv vill.



Hon svarade icke, satt bara och slätade på sin klänning.



--Seså, vad är det nu att pysa för! sade han skämtsamt i det han tog 
hennes händer i sin ena och skakade dem, som för att väcka henne till liv 
igen.



Hon skrattade.



--Men det var så rysligt dumt av dig... att fara så där på en och kyssa 
en, rätt som man sitter och talar!



Detta "du" kom så otvunget, att det ljöd som musik i hans öra. Han skulle 
segra, han måste segra, kosta vad det ville!



--Nå, vad var det mer du skulle säga? frågade han med en godlynthet, som 
var hans fördelaktigaste sida.



--A, det var massor! svarade hon och log med en skymt av självironi, du 
kan inte begripa hur många funderingar jag har.



--Låt mig höra.



Det hade kommit ett jämlikhetsförhållande mellan dem, som de båda funno 
förtjusande. Allt för detta lilla "du". Hon fann det så "festligt" att få 
begagna det som en smekning, när detta till hälften skyggt och hälften 
skälmskt smög sig över hennes läppar.



Kanhända tyckte hon att hon burit sig en smula dumt åt och ville nu 
gottgöra. Det var väl inte hela världen med den där kyssen, fast inte var 
den behaglig, inte! Men det hör ju till, när man är "förlovad".



--Nej, nu ska vi tala allvarsamt, sade hon och stötte honom på armbågen, 
ty nu syntes han alltför böjd att taga saken från den skämtsamma sidan: 
han såg så strålande ut.



--Ja, låt oss det, sade han.

--Och så är det allra första, att du alldeles 
inte känner mig.



--Men tillräckligt för att tycka om dig.



--Ja, det tror jag! Det händer ofta att man tycker om folk, därför att man 
känner dem för lite.--Hon hade en oändlig fond av visdom.



--Så kan jag alltid lära känna dig tids nog, sade han med torr komik.



--Puh! Nej, jag skall säga dig precis hurudan jag är, så slipper du att 
köpa katten i påsen. Vill du höra på?



--Jaha.



Hon satte sig till rätta, och medan hon talade nickade hon med huvudet och 
räknade på fingrarna, en efter en, med mycket eftertryck.



--Först så avskyr jag att laga mat, och det är ett stort fel.



--Hushållerska får jag för pengar; du slipper att laga mat.



--Så är jag häftig.



--Det lugnar sig med tiden.



--Men så är jag ett yrväder, och så är jag egensinnig, och så är jag en 
slarva, och så är jag näsvis, och så går jag ur och i folk med stora 
träskor. Och tror du mig inte, så fråga bara faster.



Han småskrattade och såg på henne. Hon var helt ivrig och höll ännu fast 
det sista finger hon lagt till räkningen, medan hon tänkte efter, om det 
fanns mera att draga fram.



--Och aldrig i världen kan jag bli kär i dig.



Det var slutet, och så spärrade hon ut sina fingrar till tecken att nu var 
det sagt.



--Vi får väl se, mumlade han.



--Nej, var nu klok! Jag säger dig ju att jag inte kan. Vill du ha mig 
ändå?



--I alla fall, i alla fall, mumlade han.

--Men då får du skylla dig själv. Kom inte sen och säg att jag lurat 
dig! Hon trusserade honom med blicken, som om han vore ett oefterrättligt 
barn, vilket jämt måste förehållas att vara förståndigt.



--Nej, nej. Men vi gifter oss snart.



--Ja, det får du tala med farbror om.



--Och nu är du min fästmö. Han räckte fram sin hand, och hon gav honom sin 
med ett högtidligt allvar.



Så sutto de tysta en stund; det var så mycket att tänka på. Hon bröt 
tystnaden.



--Vet du, jag tycker det är mycket bättre att du är så här äldre än 
jag--när jag rätt tänker på saken. Om du vore jämnårig med mig, skulle du 
inte vara stort klokare än jag, och så skulle det kännas lika otryggt som 
att vara ensam. Och dessutom så... så skulle jag alltid vara rädd att du 
kunde glömma mig för andra flickor. Hon bet sig i underläppen och sag på 
honom med sin allra slugaste uppsyn.



--Nä-ä, det behöver du aldrig vara rädd för! svarade han smickrad.



Han hade glömt att lägga vikt vid hennes fatala lilla "om".



--Ja, och nu är det så mycket bättre, fortfor hon, för nu är du gammal och 
förståndig och liksom ett stöd för mig. Och fast det inte är någon som 
tror mig om det, så är det säkert att jag rysligt gärna vill vara 
förnuftig och inte ha så mycket hams för mig som så många flickor. Du må 
tro att man får nog se på det i pensionen!



--Du blir allt en liten bra hustru med tiden.



--Ja, vet du, jag känner att jag vill, sade hon trohjärtat. Jag skulle så 
gärna vilja vara snäll emot alla människor, men så ibland kommer de galna 
gamla upptågen för mig, och då kan jag inte styra mig, utan hittar på 
skälmstycken. Får jag då skam, så blir jag bara stygg; för det kan jag 
vara ibland, men--ser du--då tiger jag.

--Å, jag skulle aldrig kunna bli ond på dig, sade han hjärtligt.



--Skulle du inte? Ja, vet du, då kommer jag bestämt att hålla av dig. För 
hur det är, så känner man sig ibland så ensam, liksom om ingen brydde sig 
om en, och som om hela världen skulle gå lika bra om man fanns där eller 
inte --och det känns så tomt. Och så önskar man att det fanns någon som 
höll riktigt av en, mer än av alla andra människor. Inte för man är i 
släkt och så där utan riktigt för ens egen skull, och som man kunde säga 
allting för.--För nog är det tråkigt att gå där och tänka och tänka alltid 
och inte ha någon att säga det till, allt vad man tänker. Och vet du, att 
jag kan vara så ledsen ibland, att jag inte kan låta bli att gråta, fast 
jag inte vet varför, och jag längtar--jag längtar så rysligt.



Hon tvärstannade och såg betänksamt ned på klänningens garnering. Han 
lyfte upp hennes hand och kysste den.



Så drog hon sin stol intill hans, så att de kommo sida vid sida, och i det 
hon vände sig emot honom lutade hon sig fram och stödde armbågarna mot 
hans knä. Och så såg hon upp i hans ansikte. Han tog hennes händer i sina, 
och så sutto de en stund tysta.



--Du förstår att jag har pappa, sade hon, men han har ju alltid så 
välsignat mycket med sina affärer, och så är det ändå inte det. Kan du 
hålla av mig? Det var hon som gjorde denna fråga, inte han.



Men han besvarade hennes spörsmål genom att leende trycka hennes händer, 
och den förra åtrån vek småningom undan för en hemlighetsfull makt, för 
någonting smekande varmt, som när man sitter en kväll vid brasan, och ett 
par små parvlar--uppkrupna i ens knä--trygga sina huvud intill en för att 
riktigt i ro få njuta av tystnaden, mörkret och sin egen tillit. Det där 
hade patronen aldrig känt, aldrig tänkt sig ens, och fast det var något av 
denna känsla han erfor, så förstod han den icke.

Och därför kom det ett vemod i stämningen, ett ömmande gåtfullt 
vemod, som om båda känt att det var synd om någon, men vem... vem?



I detsamma öppnade kyrkoherden dörren. Han stannade ett ögonblick på 
tröskeln och betraktade gruppen.



Patronen satt i en högryggad stol och endast övre delen av nacken syntes 
över dess kant.



Selma var huvudfiguren. Likt en Rembrandtsdager föll lampskenet över det 
ljusa håret och profilens självsvåldiga linjer; allt det andra lämnades i 
skuggan. Men i själva hennes framåtböjda ställning och det sätt varpå hon 
kastat huvudet tillbaka låg ett hängivet uttryck, av vilket kyrkoherden 
erfor ett stickande obehag som vid en elektrisk beröring.



För ett ögonblick kunde han icke värja sig emot känslan av förvändhet, och 
det slog honom med ens att det var ett annat huvud än Pål Kristensons, som 
borde ha skymtat därborta. Tanken på sonen flög blixtsnabbt genom hans 
hjärna. Hur skulle det varit att se dem två sitta så där?



De stodo honom så nära, dessa två. För dem hade han planlagt och för dem 
var det han hoppades. Det var så naturligt att önska deras förening! Han 
kände en övergående svaghet. Men nej. En lång förlovning och äktenskap 
mellan kusiner--det var ej i hans smak, och så dåliga affärer... kanske... 
och skuld? Nej.



Han log åt sitt infall, torrt och sarkastiskt. Nej, fram skulle de i 
världen, både han och hon. Penningen är makt. Han--komministersonen, som 
svält och smilat sig genom sina examina--han visste det.



Så hostade han ett tag och gick fram.



--Är allting klart nu? sade han fryntligt.



--Ja, allt är klart, svarade fästmannen förnöjd.



--Gud välsigne dig, barn; jag tror att du skall bli en bra hustru, sade 
kyrkoherden.



Gripen av hans ton flög Selma upp och kastade sig om hans hals. Då 
hon tryckte sig intill honom, kände han en lång darrande suck. Det var 
hennes sista resignerade hälsning till arbetet för egen framtid, och han 
måste stålsätta sig däremot som mot ett samvetskval.



--Nu skall jag gå och underrätta min gumma, sade han, men jag misstänker 
starkt att hon redan har någon aning, ty jag har märkt att hon styr och 
ställer alldeles förtvivlat därnere i köket.



Men Selma höll ännu fast honom.



--Och så skall jag redan i kväll telegrafera till din far. Du kan tro att 
han blir glad. Han viskade det i hennes öra, sakta och smekande.



Så såg hon upp i hans ansikte; det var föryngrat av ett vänligt, belåtet 
leende.



När farbrodern kysste henne på pannan och med en uppmuntrande nick lämnade 
rummet, kände hon sig så nöjd med sig själv, som om hon utfört en god 
gärning. Och i översvallande glädje sprang hon fram till fästmannen, tog 
honom om armen och började gå bredvid honom, fram och tillbaka.



Det kändes så gott att så där småsjälvsvåldigt hänga sig fast vid hans arm 
och prata om allt möjligt, medan han hörde på med ett godmodigt intresse, 
som gjorde honom helt tillvinnande. Hennes självbedrägeri ljög fram en 
vrångbild, som i mycket liknade lyckan.



Plötsligt stannade patronen och såg på sin fästmö.



--Det kan vara en hel del saker du önskar dig, sade han, men om jag nu ger 
mig till att köpa allt möjligt, så är det inte säkert att jag träffar det 
rätta.



Hon såg upp till honom, glatt och bekymmerslöst, utan att rätt förstå hans 
mening.



Vad patronen kände, när han såg in i hennes tillitsfulla ansikte, det 
översteg hans djärvaste förväntningar. Ty det var något helt nytt, något 
som han aldrig förr erfarit. Det var något likt tacksamhet. Och som det 
för honom endast fanns ett sätt att visa den, så tog han fram sin 
plånbok.



Hon stod och såg på med nyfiket intresse. Nu hade de inga hemligheter för 
varandra; tänk så roligt!



--Det är bäst att du själv köper vad du vill ha, sade han och bläddrade 
bland sedlarna. Där fanns en hel del, ty han hade redan på förhand gjort 
klart för sig att det "kostar" att vara förlovad. Se här--om du får 
trehundra kronor att börja med?



Hon höll ännu fast i hans arm, men drog sig så långt ifrån honom som hon 
kunde.



Han viftade med sedlarna till tecken att hon skulle taga dem.



--Jag menar naturligtvis endast till vad som helst, sade han, leende åt 
hennes min, fästmanspresenterna köper jag själv.



Hon skakade på huvudet och stack sin hand bakom ryggen, som om hon varit 
rädd för att röra vid sedlarna.



Han skrattade. Vad hon var barnslig ännu! Men han höll endast dess mer av 
henne för det.



--Vill du inte?



--Nej. Farbror ger mig nog vad jag behöver. Hon såg orubbligt allvarsam 
ut.



Han hade svårt att tillbakahålla skratter, men stoppade sina penningar 
tillbaka.



--Som du vill, sade han.



De återtog sin promenad, men hon var inte så munter som förut.



Strax därefter kom fru Berg in. Hon var röd av köksvärmen, kanske också av 
sinnesrörelse. Ögonen voro vassa, men hon log förbindligt då hon framsade 
lyckönskningarna. Det var tydligt att hon ansträngde sig för att vara 
älskvärd.



Man gick till bords. Fästmannen bredvid värdinnan, fästmön hos värden. 
Samtalet blev livligt, tack vare kyrkoherden, som var ovanligt munter. Han 
begärde vin, och pigan som passade upp 
betraktade Selma med en viss nyfikenhet. Därjämte betjänade hon henne med 
en aktningsfull uppmärksamhet, vilken ingalunda undgick föremålet. Det 
höjde feststämningen. Frun var ytterst artig, men såg ut som ett 
offerlamm. Hon kunde icke glömma det orättvisa i att detta barn "som 
varken visste ut eller in", skulle tillåtas att härska över tjänare och 
gods. Det kändes som en förnärmelse... Den nya tiden med sina 
jämlikhetsprinciper--Gud bevars--undras var det skall sluta!



Allt som icke föll henne i smaken brukade hon skriva på den nya tidens 
räkning; och det var mycket, ty hon led av kronisk magkatarr.



Man talade om att eklatera så snart ringar hunnit anskaffas.



--Och jag kastar in annonsen med detsamma, sade fästmannen.



--Men om jag får yttra min mening, sade frun med sin långdragna 
belevenhet, så ser det mycket finare ut med kort. Det där nymodiga...



--Men det är mera radikalt, vidhöll patronen.



--Jaha, vi annonserar, utlät sig Selma mycket avgörande. Det var med en 
viss skadeglädje: nu tordes inte faster tillrättavisa.



Fästmannen nickade tvärs över bordet. Han fann det i sin ordning, att hon 
höll med honom; det gav honom högre tanke om hennes förstånd.



--Annonserandet har en stor framtid för sig i alla avseenden, sade han, 
fru Berg skall få se att till och med giftermålsannonserna skola ta fart.



--A, aldrig på allvar, svarade frun.



--Varför inte? Jag anser det vara ett ganska praktiskt sätt.



--Det menar du väl aldrig? utropade Selma och såg nästan förskräckt ut.



--Jo, det menar jag visst. Varför inte det så väl som något annat?



Det var en underlig leda, som grep henne vid dessa ord. Det låg någonting 
rörande i dem, tyckte hon; men hon fann varken uttryck eller tanke för vad 
hon kände -- endast avsmak.



Det var som om detta påstående förnedrat henne själv --som om det innebure 
något, varöver hon måste blygas. Men hon kunde icke göra sig reda för vad.



--Det är orätt, sade hon hastigt.



--Nej, orätt kan det då aldrig bli, motsade fästmannen, när åktenskapet är 
lagligt, har ingen att göra med hur kontrahenterna blivit bekanta. Det är 
deras privataffär.



--Men att annonsera efter en hustru! Kan man veta på förhand att man skall 
hålla av en som man aldrig har sett?



--Det kan inte bestämmas på förhand; man får naturligtvis se sig för.



Selma svarade ingenting, men kastade en vädjande blick på farbrodern.



--Jag anser det inte lämpligt, men orätt kan det aldrig kallas, svarade 
denne.



--Men det är... det är, hon letade efter ett ord--det är otäckt.



--Jag går så långt, att jag tycker Selma har rätt, sade fru Berg.



Selma gav henne en tacksam blick, och kyrkoherden slog in på ett nytt 
samtalsämne. Det hade emellertid kommit en förstämning över henne; hon 
var vänlig, men glättigheten var borta.



Resten av kvällen gick trögt. Men patronen var i alla fall förtjust.



När han skulle resa, gick han in i kyrkoherdens rum, under förevändning 
att tända en cigarr. Kyrkoherden förstod att det var något han ville säga.



--Jag vill bara be dig om en sak, sade patronen, det är att få lämna de 
här penningarna, och om det är någonting Selma vill ha, så...



Patronen tog åter fram sina trehundra kronor. De riktigt brände honom. Han 
var så van att betala allting kontant, och detta var en hedersskuld, 
tyckte han.



--Jag har lovat henne att... Kyrkoherden hostade anspråkslöst.



--Ja, det nämnde hon, och ville alldeles inte ta emot något, men jag 
tänkte som så... Ja, du förstår att det skulle göra mig en sådan glädje. 
Hon behövde ju aldrig få veta det.



Kyrkoherden klappade honom på axeln.



--Jag förstår dig så väl, sade han och såg nästan rörd ut, var lugn för 
att barnet skall få allting hon vill.



Och så skildes de.



Förlovningstiden avlopp ej utan slitningar, och patronen själv kallade den 
"en sjudande ebb och flod", av vad anledning skulle varit svårt att gissa, 
ty kallsinnighet var väl det han rönte mest. Resultatet blev emellertid 
att han skyndade på bröllopet så mycket som möjligt.



Patronen skulle flytta till sina nya egendomar före giftermålet, på det 
att allt skulle vara i ordning till matmoderns emottagande. Fru Berg var 
den ledande principen i alla anordningar, och under sina gemensamma 
omsorger blevo hon och patronen de sötaste vänner, ty han hade en 
överdådigt stor merit, den att aldrig bry sig om vad en sak kostade, 
endast den tog sig bra ut och kom honom själv till godo.



Även Selma steg i den värda fruns ynnest, ty hon lät dem styra och ställa, 
och när de frågade henne vad hon tyckte, svarade hon alltid: "bra". Att 
detta svar hade mer av likgiltighet än bifall betydde föga. Men mer än en 
gång bad hon sin fästman att lösa hennes löfte. Hon ville ej bryta utan 
med hans samtycke, bunden som hon var av sina högtravande föreställningar 
om hederns fordringar och helgden av ett löfte.

Det fanns något hos henne av överspänd "ridderlighet", så kvinna hon 
var--eller kanske just därför.



Förhandlingarna slutade emellertid alltid så att hon endast ångrade att ha 
bedrövat denne Job i tålamod. Hans exempellösa foglighet inverkade mer än 
någonting annat. Och så kom det sig att hon så småningom blev lugnare till 
sinnes och mera förtroendefull. Ibland kunde hon till och med vara glad 
och smeksam. Då skulle patronen velat köpa hela världen åt henne.



Sista tiden innan bröllopet förflöt under ostörd sämja. Hon kände sig helt 
trygg: han kunde ju ledas med ett lillfinger.



I prästgården var det ett förskräckligt jäktande, och 
bröllopstillredelserna gåvo ingen ro. Fru Berg var en av dessa husrmödrar, 
som icke försummade ett enda tillfälle att vända upp och ned på huset--och 
naturligtvis under idelig jämmer över den brådska de själva framkallat.



För kyrkoherderi, som älskade lugnet, var det en prövningens tid, men han 
höll sig på sina rum och gladdes åt sin seger.



Den tjugonde november skulle bröllopet stå. Det var fort, men man hade ju 
ingenting att vänta på. Man hade först tänkt att dröja tills bruden fyllt 
sjutton år, men då skulle bröllopet kommit mitt i julstöket, och tre 
veckor me. eller mindre skulle göra så litet.



--Men det hörs bra fjantigt att vara sexton, sade hon själv.



Brudgummen hade talat något om "konfektbröllop" och att resa strax, men 
det ville icke fru Berg veta av. Det skulle vara ett hederligt bröllop, 
och en hel massa människor skulle bjudas tillhopa. Kyrkoherden lät henne 
råda; det gjorde han alltid när det rörde saker vid vilka han ej själv 
lade vikt.



På morgonen den betydelsefulla dagen inspärrades Selma i ett av 
gästrummen, ty ingen skulle få se henne förrän vid akten. Det var 
fru Bergs uttryckliga påbud, och Selma fogade sig så mycket hellre 
därefter, som hon hade huvudet fullt av papiljotter, vilka pekade i alla 
riktningar och alls icke voro klädsamma.



Hennes arrest var ett stort rum med rankiga möbler och ett enda fönster.



Att börja med fann hon en förströelse i att ordna bruddräktens 
härligheter, vilka lågo utbredda på soffan. Men småningom blev det 
gammalt, och hon började längta efter befrielse.



Tack vare det lilla guldur hon fått av sin fästman, kunde hon åtminstone 
ha den trösten att se vad tiden led. Men hon föll i förtvivlan över den 
långsamhet med vilken den skred framåt.



Så for hon upp vid ljudet av en vagn. Det var gäster från stationen, 
säkert pappa-- kanske Richard också! Hon kunde ingenting se, ty fönstret 
vette åt trädgården.



Richard hade skrivit att han omöjligt kunde komma, och först på sin fars 
uttryckliga uppmaning hade han lovat det. Men tänk om han ändå blev borta! 
Det vore honom så likt--alltid på tvären.



Hon satte sig surmulet i position, med armbågarna på bordet och huvudet i 
händerna; det kändes helt knöligt av papiljotter. Om man skulle veckla upp 
en av dem för att se hur det kommer att taga sig ut? A nej, den skulle bara 
bli rak. Hennes kalla händer slöto sig hårt omkring pannan; det värkte 
därinne.



Vad det var besynnerligt med alla tankar! Det föreföll henne som rörde de 
sig över ett tunt skal, vilket nätt och jämnt kunde bära dem där de voro, 
men längre bort skulle brista. Hon ansträngde sig för att hålla dem 
samman, men de flögo hit och dit som skrämda får. Ack, om de velat hålla 
sig stilla--helt stilla. Det var det enda rätta. Ty nu kunde de icke gå 
händelserna i förväg en enda timme utan att råka in på det förbjudnas 
område. Detta var för henne vad man kallar "sinnets renhet"; det var 
huvudsumman av de grundsatser man givit henne till ledning genom livet, 
eller rättare till kullerstolen--ty längre sträckte de sig ej. Och hon 
skulle föraktat sig själv om hon i hemlighet sysslat med frågor, dem hon 
blygts för att uttala. Det var en sådan hederlig liten själ.



Hon skulle haft lust att läsa på brudvigseln nu, om det funnits en 
psalmbok, ty hon kunde den inte riktigt: man skrattade åt flickor, som 
lärde sig den. Det var liksom en skam. Men hon skulle svara tydligt och 
bra i alla fall.



Pål hade bett henne inte gråta. Hå, vad var det att gråta för! Det skulle 
ju vara en glädjedag. Hm. Den var så lagom glad, tyckte hon.



I gången därute hördes steg--bestämt var det Richards! Hon rusade till 
dörren och öppnade den på glänt. Bara så att hon kunde lyssna, inte så att 
hon syntes.



--Richard!



Det kom sakta och skyggt, men i röstens klang låg något av hennes glada 
förväntning. Han kunde ju säga henne ett ord, om de än icke finge se 
varandra. Det var en hel evighet sedan de råkades, och han hade icke ens 
gratulerat henne.



Men det följde intet svar, endast steg som avlägsnade sig.



--Richard!



Den här gången var det både missräkning och förebråelse.



Men stegen voro redan borta, och nu stängdes en dörr.



--Och ändå kunde jag slå mig i backen på, att det var han, knotade hon och 
gick tillbaka till sin plats. Ett ögonblick höll gråten på att sammansnöra 
hennes strupe, men så betvang hon den.



Äntligen kom "Karna sömmerska" in med middag på en bricka.



--Jag skall hälsa så gott ifrån allihop, sade hon.

--Är pappa där?



--Ja.



--Och Richard?



--Ja.



Karna förde toalettspegeln åt sidan och satte brickan på bordet.



--Stackars fröken, som skall sitta härinne!



--Usch ja! Jag tror jag leds ihjäl.



--Och fröken kan tro att vi ha brått. Salen är snart klädd nu, och den är 
så vacker så.



--A?



--Jo. Men kandidaten går omkring och glor, som om han ätit upp nådåret för 
räven.



--Varför det?



--Det vet jag inte.



--Är det ingen mer?



--Jo, en del främmande, som kommo med tåget.



Karna beredde sig att gå.



--Kära Karna, börja att klä mig i tid, så får jag åtminstone något att ta 
mig till.



--Så fort salen blir i ordning.



Och så gick Karna.



Sedan Selma slutat sin måltid började hon göra förberedelser till 
toaletten, för att åtminstone få tiden att gå. Det knackade på dörren.



--Vem där?



--Jag min älskling, svarade brudgummen.



--Du får inte komma!



--Nej, jag skall inte. Jag vill bara säga dig något.



Hon sprang till dörren och höll i låset för säkerhets skull.



--Vad ville du säga?



--Jag lämnar Karna en liten sak och önskar att du bär dess innehåll i dag. 
Det är min brudgåva.



--Tack, tack. Undras vad det är.

--Vill du se?



--O ja!--lämna den in om dörren.



Det var som ett nödankare: något att fästa tanken vid. Hon gläntade på 
dörren så mycket hon ansåg nödigt och ställde sig själv vid sidan, för att 
icke synas. Han lämnade in ett litet etui, och så stängde han dörren.



Med en tryckning av fingret öppnade hon locket.



--Men, Pål, vad är det? ropade hon genom den stängda dörren.



--En brosch, svarade han skrattande.



--Nej, jag menar stenarna.



--Diamanter.



Det var det hon misstänkt, när hon såg dem gnistra emot sammetsbottnen. 
Det var därför hon fått sådan hjärtklappning.



--Riktiga diamanter?



--Ja, riktiga. ---A-h!



Hon sade inte mer än detsamma, men det låg så mycket i det, att han kände 
sig fullt belönad.



Hon satte sig borta vid fönstret och betraktade sin skatt. Än höll hon den 
i skuggan och än i dagern, för att se var den blixtrade mest. Och så 
provade hon den framför spegeln, än mot penjoarens linne, än bland 
papiljotterna i håret. A, det var förtjusande!



Innan hon visste ordet av, var sömmerskan där för att kläda henne.



--Se, Karna! ropade hon och sträckte emot henne, den skall jag ha på.



--Men, fröken, invände Karna med allvar, sådant ska man aldrig bära på sin 
bröllopsdag, för det bådar intet gott. Man ska bara ha myrten.



--Asch, jag har ju redan lovat min fästman det, sade Selma otåligt. Hon 
kände alls ingen håg att lägga ifrån sig sin nyaste leksak. Medan 
sömmerskan vecklade ner håret, satt hon orörlig framför spegeln, och 
kinderna brunno med två röda flammor--som alltid, då hon var ivrig i 
något.



--Nu får frun komma och fästa kronan, sade Karna slutligen, i det hon 
granskade sitt mästerverk, den vita atlasklänningen, och drog dess släp 
utåt golvet, så långt det kunde bli. Selma stod stel och styv, hon vågade 
knappast röra sig i all denna ståt, men kände sig glad åt den ändå.



Fastern kom in i sällskap med några kvinnliga släktingar, alla i siden och 
bjäfs. Selma fick sätta sig ned, ty hon var längre än fru Berg, och så 
fick hon kronan fäst, helt inbäddad i slöjans bubblor. Fastern kysste 
henne på pannan och grät, tanterna tryckte hennes händer och gräto. Selma 
kände det som skulle de till att begrava henne, och gråten kväljde henne 
igen, trots det att hon fann det dumt.



Hon såg sig harmset omkring, medan hon stred mot sina tårar.



--Ska ni lipa, så behöver ni åtminstone inte komma hit in, sade hon 
häftigt. Hon hade ju lovat Pål att icke gråta.



Man lämnade henne ensam, och hon blev åter lugn. Det var sant: för sista 
gången ville hon se Selma Berg i ansiktet. Hon böjde sig fram emot spegeln 
och såg.



Var det verkligen hon? De glänsande lockarna, som föllo fram över hennes 
skuldror, kronan över det friserade pannhåret, och detta skira tyll, 
vilket omslöt henne som ett moln--allt var så nytt--så hänförande nytt!



Fadern kom för att hämta henne--upprörd så att han ej kunde tala.



--Var nu duktig, pappa, sade hon och lade sin hand i hans. Den skälvde 
våldsamt, och hon höll på att bli otålig igen. Vad var det för ett sätt? 
Hade alla sammansvurit sig för att göra henne till ett sjåp?



De gingo genom den mattbelagda gången, som var skum trots lampetterna på 
dess väggar. Icke ett steg hördes, icke ett ord sades, och den 
ängsliga skälvningen meddelade sig från faderns hand till hennes. Och det 
kom över henne med ens--allt som hon velat tränga tillbaka--en kvävande 
ovisshet, en oförklarlig ångest.



Var det till brudstol eller stupstock hon gick? O Gud!... --Jag tror icke 
på honom, därför skall han straffa mig.-- Där kom den igen, hennes gamla 
paradox! Var det straffet som nu skulle komma?



Svarta fläckar flögo hit och dit för hennes ögon, och en förrädisk matthet 
smög sig genom hennes lemmar.



Dubbeldörrarna slogos upp för dem, och de trädde in i salen, där ett 
bländande ljussken slog dem till mötes. Hon kände allas ögon riktade på 
sig och vågade ej lyfta sina egna. De svarta fläckar, som dansade framför 
dem, blevo allt större, och det kändes en underlig kyla kring hjärtgropen.



Med uppbjudande av hela sin självbehärskning betvang hon läpparnas 
darrning, och med blygsamt allvar ställde hon sig vid brudgummens sida 
framför altaret, där farbrodern med mässbok i hand stod beredd att för 
hela livet sammanbinda deras öden och nedkalla Guds välsignelse över detta 
äkta förbund.



Akten tog sin början, och damerna snyftade sakta i sina näsdukar, dock 
utan att för ett ögonblick lämna bruden ur sikte.



Och hon... hon hade icke en tanke för annat än dessa fladdrande svarta 
fläckar, som sade henne att en enda minuts förlängande av denna pinostund 
skulle vara nog att låta henne falla avsvimmad på mattan. Klanglöst, men 
utan att stappla, upprepade hon den förestavade eden, och hela vigseln 
gick så oklanderligt, att det icke fanns så mycket som skymten av en 
anmärkning att göra--endast brudens förskräckande blekhet.



Och en brud utan tårar!... de äldre fruarna skakade sina huvuden.

Då Selma mottog lyckönskningarna, kunde hon knappt hålla sig 
upprätt, men hållningen var korrekt. Med den tryckande ängslan, som fallit 
över henne, hade det också kommit medvetenhet i hennes sätt. 
Självbevarelseinstinkten lärde henne att för dessa nyfikna dölja sitt 
sinnestillstånd. Hon glömde icke en stund hur släpet skulle föras, hur 
slöjan skulle falla, hur buketten skulle hållas. Själva klangen i hennes 
stämma var avvägd, leendet var avsiktligt och dessa ögon med sin blyga 
tacksamhet--deras uttryck var så väl beräknat, som hade hon för hundrade 
gången avprovat det framför sin spegel.



Det kändes som om hon uppgått i en annans tillvaro, vilken var henne 
fullkomligt främmande. Hon rörde sig som i en dröm, dock med full 
behärskning och spända nerver.



Var hon fången bland fiender? Spejade deras blickar efter ett enda tecken 
till att hon led? A, aldrig, aldrig!... Och så log hon mot alla med detta 
fridsamma leende, som satte damerna i förtjusning över hur "söt" hon var. 
Men i hennes inre gnagde samma förfärande ovisshet.



/ Alla voro så vänliga, så vördnadsfulla, nästan medlidsamma. Alla utom 
patronen, som var strålande glad-- alla utom Richard, som tycktes ha 
blivit främmande för henne. Av kusinen, vännen, trätobrodern fanns icke 
mer ett spår. Han var en hövlig ung man, som svarade, då hon talade till 
honom: det var allt. Men det var också den droppe, som höll på att låta 
måttet rinna över.



Selma ställde sig ensam vid ett fönster och såg ut. Hon måste dra ett 
fritt andedrag eller förgås, tyckte hon.



Gardinerna voro icke nedfällda, ty gården vimlade av församlingsbor, som 
ville se hur prästen gjorde bröllop. Tjärblossen kastade ett fantastiskt 
sken över gestalterna, som rörde sig därnere.



Selma skuggade för händerna för att bättre kunna se. Vad var det? Jo 
riktigt... mor Möller! Det grep henne en vild glädje, och hennes 
hjärta bultade. Axel var däruppe, han hade blivit bjuden för Richards 
skull -- och nu modern med! Hon ställde sig så, att hon nödvändigt måste 
ådraga sig uppmärksamhet därnerifrån. I detsamma kom kyrkoherden fram till 
henne.



--Farbror, ska vi inte gå ner på expeditionsrummet och visa oss för 
folket? sade hon hastigt, det är alldeles fullt ute, och här kunna de 
ingenting se.



--Det var just det jag ville bedja dig om, svarade kyrkoherden, som var en 
folkvänlig man.



Och ned gingo de, omgivna av unga damer med buketter och unga herrar med 
kandelabrar. Det var ett präktigt brudfölje. Selma höll sin man under 
armen och ställde sig mitt på golvet, i det hon med foten förde släpet 
rätt. Hon ville synas riktigt.



Folket hurrade.



Men brudens blick spejade efter ett enda ansikte--efter en spetsig näsa 
och två vassa ögon. Se där!... men borta i skuggan, så att hon knappast 
syntes. Över barnansiktet i brudslöjan gled ett fult gammalt leende, 
styggt och kallt.



Genom att frossa i mor Möllers avund glömde Selma sin ångest. Det kom ett 
tilltagset uttryck i hennes ögon, och hon gjorde en liten rörelse, ty hon 
visste att då skulle diamanterna gnistra. Må tro det skar i de där ögonen! 
Hon kunde knappt låta bli att skratt högt. Nu var hon rikare än mor 
Möller, rikare än Jöns Ols Marie. Nu kunde de mäta henne med blicken, om 
de ville. Och hon förde sitt glänsande atlassläp åt sidan, så att det 
skulle synas hur långt det var.



Så vände hon sig om med hållningen hos en drottning, och man återvände 
till festvåningen, medan folkets hurrarop ljödo utanför.



--Jag har sagt åt att de skall spanderas på dem, sade patronen. Han var 
förtjust över den larmande hyllningen.



Supen var splendid, men tycktes aldrig vilja ta slut. Åt 
minstone tyckte Selma så. Hon kunde icke äta 
och kände sig som om hon skulle sjunka tillhopa av trötthet. 
Själsspänningen hade uttömt hennes krafter. Allt hade stormat tillhopa, 
och det hade varit för mycket till och med för denna kraftfulla fysik.



I ett hörn av salen stod Axel Möller och slök champinjonpastej, blek som 
ett spöke.



Ju mer han drack, desto blekare blev han.



Selma hade sett hans glasögon glänsa emot sig hela kvällen, än ur en vrå 
och än ur en annan. Men nu tycktes han ha glömt henne för sin pastej. Hon 
brydde sig icke om vilket. Vad hon var trött, vad hon var trött! Om det 
väl vore slut!



--Axel, nu låter du bli att dricka mer.



Richards sätt var alltid så där tvärhugget men i kväll var det värre än 
vanligt.



--När man är på bröllop, skall man släcka törsten, svarade Axel med sin 
tunna röst och ett litet skratt.



--Du får ingen törst ha, återtog den andre, dessutom kan du vid det här 
laget ha hunnit släcka den mer än tillräckligt. Jag har hållit ögonen på 
dig.



--Jag har inte druckit mer än du, svarade Axel och ville skratta, men det 
blev en kort och ihålig hosta.



--Med din kroppskonstitution lät jag bli, jag med, sade kandidaten, men 
varför har du sadlat om? Du var ju absolutist.



--Saldat om! Vad menar du med det? För det att jag en enda gång...



--Seså, gör dig inte till. Jag vet mycket väl att du känner till bakvägen 
på Slätticke-krogen. Du ser att jag är väl underrättad.



Den andre ryckte till så häftigt, att Richard lugnande måste lägga sin 
hand på hans arm.



--När blev du min förmyndare?



--Jag är inte din förmyndare, men jag är läkare.

--Medikofilare!



--Det gör ingenting till saken, när jag bara förstår vad jag säger. Låt 
bli det där. Jag skulle inte talat om det i kväll, men jag reser redan i 
morgon, så att vi kommer inte att träffas.



--Bekymra dig inte.



--Men du gör som jag sagt?



Richard såg honom skarpt i ögonen, som veko åt sidan.



--Det gör alldeles detsamma, sade Axel i förändrad ton.



--Vilket gör detsamma?



--Allt.



--Vad är det för dumheter!



Nu klingade kyrkoherden i sitt glas, och samtalet avbröts.



Då skålen druckits, var Axel försvunnen. Richard sökte honom förgäves i 
alla rummen.



Sedan han väntat en halvtimmes tid, började han ånyo sina 
efterforskningar. Slutligen fann han honom nere i kapprummet, där han satt 
ensam vid en lampa och skrev i sin annotationsbok.



--Men människa, varför sitter du här?



--Tror du inte att jag har bättre sällskap här än däruppe i sorlet? Tror 
du jag ville byta med någon av er ? Han kastade sig tillbaka mot 
stolsryggen och betraktade vännen med ett inspirerat leende. Glasögonen 
glänste mot lampan.



--Du är en ohjälplig fantast. Vad är det nu du har för dig igen? Det låg 
en viss förtvivlan i Richards ton.



--Se själv! Axel kastade boken på bordet bland en hop schalar.



Hans vän tog den med mulen min.



--Det finns människor, som äro skapade till att leva kort och rikt, sade 
Axel med en kastning på huvudet.



--Rikt? upprepade den andre, säg hellre vanvettigt. Det kommer sanningen 
närmare.

--Vi ska inte tvista om namnet.



--Såå--du skriver vers?



--Det ha bättre än jag gjort.



--Och gjort bättre än du--förmodligen.



--Därom får framtiden döma.



Richard svarade ej, utan vände sig om, som om han velat vädja till någon.



Så såg han i boken.



--Nej, du får inte läsa! ropade Axel plötsligt, for upp och ryckte den 
ifrån honom.



Deras ögon möttes en sekund, men in'tet ord växlades. Så gick Richard.



När han var borta, slog poeten upp sin bok igen och läste halvhögt vad han 
med många överkorsningar skrivit:



"Får jag ej hata? Du fega släkte du kalla fromhet, din lära spar. Dig 
ödets stormar ej omilt väckte och deras makt du ej prövat har. Du tror dig 
varm, när din is kan tina och smälta trögt några tårar nedglödheta kval 
hava torkat mina och du ej anar, vad tyst jag led!



Du arme dåre, som tror och hoppas, när solen tittar ut molnen fram, kanske 
din lycka ej hinner knoppas förr'n ödet bryter dess späda stam. Jag 
trott--som du--och är nu förskjuten, jag vågat hoppas, och hopplös är... 
Min ungdom, härjad, min bana, bruten, blott skörd av törne och tistlar 
bär.



Ej himlens änglar min kosa leda, av mörka andar jag jagas fram: ett 
redlöst skepp, som av vågor vreda i djupet slungas från skumhöljd kam. En 
fyrbåks sken nyss mitt öga mötte --vid denna åsyn blev faran lek-jag 
narrad var och på blindskär stötte: den klara stjärnan var blott ett svek.



Så vill jag hata den hand, som tände det sken som vilsnat min skumma stig! 
Så vill jag trotsa den makt, som sände den här av själskval, som gripit 
mig! Vad gör det mig om jag livet mister när blott en önskan jag ännu 
när-- att återse, innan hjärtat brister den falska stjärnan.--Hon är mig 
kär!"



Hans pulsar slogo och det brann i hans huvud. Ja, äran skulle komma--ändå, 
ty Sverige hade fått en ny Lidner; han kände det nu.



*



På annandagen skulle det först vara familjefrukost i prästgården, sedan 
supe med dans hos de nygifta.



På morgonen, då Selma vaknade, blev hon liggande en lång stund och bara 
tänkte.



Vintermorgonen kastade sin gråbleka dager genom gardinen, tung--lik en 
blick som ej mäktar lyfta ögonlocken. Hon såg bort åt bruddräkten, som 
hängde över en stol nära fönstret. Slöjan låg där avdankad och skrynklig, 
kronan hade varit fuktig och lämnat fula grönaktiga fläckar efter sig. 
Nerevid hängde endast trasor, dammgrå och smutsiga efter golv och trappor.



Den var så lik hennes egen stämning.



Det var samma känsla som vid patronens ord, att annonsera efter hustru; 
endast med den skillnad, att den nu var mera bestämd--icke blott aning, 
utan även tanke.



Rummet kändes kallt, och hon önskade att det funnits en brasa. Det skulle 
livat upp en smula.



Han hade sagt henne, att sådana äro människorna-- alla, alla. Och hon 
själv då? Det kom en känning av vämjelse i hennes sinne. I hela 
världen fanns ju ingenting av vad hon drömt om--ingenting! Lögn, lögn, 
alltihop! --barnsagor, som man narrades att tro på och tvingades att 
glömma.



Ett tåg av frågor kom svängande i sträck, och alla skriade om svar, 
rovgiriga som svultna gamar. Men var finna svar för dem alla? Först nu, då 
hon ägde rätt att tänka, först nu kunde hon se hur många de voro.



Och varför hade hon ej ägt denna rätt förrän nu?



Hon satte sig upp i sängen och strök håret från ansiktet med båda 
händerna. Det var icke flätat, utan hängde vilt som en lejonman; lockigt 
ännu, men trassligt och hoptovat i sin yppiga rikedom.



Hon såg sig omkring efter en klocka, men det fanns ingen i rummet. Så 
kastade hon en blick till den andra sängen. En flyktig blick, men en som 
det icke stod henne fritt att slita loss när hon ville.



Var det vid denne man hon vigdes i går? Hon tyckte att hon aldrig sett 
honom förr.



Selma stirrade på detta främmande ansikte, och hennes kropp skälvde; 
tänderna hackade mot varandra.



I går hade hon nästan tyckt att han såg bra ut. Hans väldiga figur passade 
i svart, och den ståtliga hållningen framhöll dräktens prägel av högtid. 
Hans uppträdande kunde ibland äga en anstrykning av förnämhet, och till 
detta hade i går kommit ett sådant uttryck av lycka, att det gav hela hans 
ansikte ett skimmer av ungdom och intelligens.



Men nu såg det kolossalt ut, detta huvud, där det vilade på den broderade 
kudden med koketta spetsar omkring. Och Selma fann denna Herkuleshals 
förfärande. Hon stirrade på dess starka senor, svällda ådror och fnarriga 
hud. Och så detta stora ansikte, som låg där så själlöst och grovt, utan 
annat tecken på liv än andedräkten, vilken för varje tag bubblade ut de 
tjocka läpparna, vars röda färg gick över i violett.



--Älska?... älska i nöd och lust. O Gud...



Först genom ett avlägset slammer med dörrar väcktes hon åter till 
medvetande om att det var hennes annandagsbröllop, att det skulle vara 
främmande och bråk också i dag, och att hon måste uthärda allas blickar, 
liksom i går.



Stegen närmade sig. Pigan kom för att elda. Skulle hon få se honom så?



Selma sträckte sig bort och skakade honom i armen.



--Vad står på, sade han vresigt och slog upp ögonen.



I detsamma kom pigan in.



Då vaknade han riktigt, och när han såg Selma, livades hans drag.



--God morgon, hustru, sade han muntert, och räckte fram sin stora hand.



Hon besvarade handslaget och log--för pigans skull. Med denna handling 
invigde hon första dagen av sitt äktenskapliga liv. Och så klädde hon sig 
i sin nya, eleganta morgondräkt, färdig att uppträda i sin värdighet som 
ung fru.



Allt så otadligt korrekt.



Frukosten var animerad och bruden munter. Den ende som tycktes vara vid 
dåligt humör var Richard. Efter måltidens slut skulle han resa. Det var 
honom "omöjligt" att dröja längre, och kyrkoherden hade icke lust att 
envisas.



Hans avsked var brådskande och kallt.



--Adjö, Selma, sade han, lycka till.



Icke en skymt av hjärtlighet. Ingenting.



Selma gick bort till ett av fönstren för att se medan han steg på vagnen. 
Det brände i hennes panna och klämde om strupen. Den som fått gråta... 
gråta...--så hejdlöst!...



Hon lutade pannan mot fönsterposten. Ingen kunde se hennes ansikte. Men 
Richard vände sig icke om--sysslade blott med resfilten. Inte en enda 
blick! Tvär hade han varit, men aldrig så; det 
var avsiktlig ovänlighet.



Så rullade vagnen bort. Han lyfte på hatten utan att se upp.



En arm lade sig kring Selmas skuldror. Det var farbrodern. Hon såg upp i 
hans ansikte. Var det möjligt!--stred också han emot tårar? Hon slog sina 
armar om hans hals och kysste honom. Begäret att trösta kom henne att 
glömma sin egen sorg. Och så strök hon uppmuntrande med handen över hans 
mörka, slätkammade hår, just som hon brukade göra med sin far, när han var 
ledsen.



Det var en skymt av grämelse som därvid smög sig i kyrkoherdens 
välbehärskade ansikte. Måhända behövde han i denna stund hennes vänlighet 
bättre än någon.



Men svagheten varade blott ett ögonblick.



Det dröjde ej länge förrän vagnarna körde fram. Man skulle i sällskap bege 
sig till de nygiftas hem, vilket låg tre mils väg därifrån, kyrkoherden 
hade rangerat det så, att släktingarna skulle följa dem dit, och så resa 
tillbaka på kvällen. Han ville icke att något avsked skulle komma i fråga 
förrän allt var förbi. Det kunde hända att Selma blev mycket upprörd -- 
hon var så oberäknelig -- och det önskade han inga onödiga vittnen till.



Då man stannade framför trappan till den stora tvåvåningsbyggnaden, sprang 
patronen ur vagnen och hjälpte Selma ned.



--Välkommen till ditt eget hem, sade han och kysste henne.



Hon tyckte att det klack till vid dessa ord. Allt var så nytt och så 
främmande. Själva stegen ljödo så underligt mot golvets blankslipade 
stenflisor. Det fanns intet i hela detta stora hus som var hennes eget. 
Det var hans--hans alltihop! Hon kände sig som en snyltgäst, och när pigan 
neg, tog henne i hand och sade: "God dag, frun", då skämdes hon 
ordentligt. Vad rättighet hade hon här?



--Gå in barn, sade fru Berg, som nu också hunnit stiga av.



--Faster först, svarade Selma och trädde åt sidan.



--Jaså, ska du redan börja att vara värdinna, svarade fastern sursött. Hon 
tog det för högfärd.



Selma rodnade och fick tårar i ögonen. Så kom fadern.



--Gud välsigne din ut- och din ingång, sade han med sin veka välljudande 
stämma.



Hon tog honom om halsen med kamratlik otvungenhet och såg leende i hans 
ansikte, där stämningar och uttryck växlade så snabbt som i ett barns.



Nu var hon glad igen. Han riktigt strålade ju vid all denna härlighet, och 
han hade inte sett mer än det yttre ännu. Vad han skulle bli överraskad!



Hon drog honom in i tamburen, där de pälsade av sig.



Alla surrade och stimmade. Luften var råkall, och det var så gott att 
komma in i värmen.



Så dracks det kaffe. Och så skulle allting visas och skärskådas. Vart man 
kom höjdes rop av beundran. Allt var så nytt, så komfortabelt och så 
vackert.



Patronen förde Selma genom kök och uthus, och allt tjänstefolket 
presenterades för den nya matmodern, som kände sig fasligt generad av 
deras nyfikna blickar, vilka tycktes upprepa hennes eget påstående, att 
"det är bråfjantigt att vara sexton år". Men hon ansträngde sig till



det yttersta för att bibehålla sin värdighet.



Hushållerskan var en äldre människa, som såg snäll ut och var nykommen i 
tjänsten. Selma blev bekant med henne genast, och nu tyckte hon att hon 
åtminstone hade någon, som hon kunde hålla sig till i sitt nya hem.



Då det blev tid att kläda sig, måste patronen själv påminna Selma om det. 
Hon gick omkring i rummen, hållande fadern om armen och glädjande sig åt 
hans förtjusning.



Ibland skrattade hon högt åt hans naivitet, då det var någon ny 
uppfinning, som han icke kunde begripa vad den skulle vara till.



--Ja, nu får jag gå och klä mig, sade hon och drog sin hand från hans arm, 
men nu är du så god och knyter din halsduk riktigt gentilt, och kommer 
inte och ser ut som en slarver. Hon knäppte sina händer tillhopa kring 
hans nacke, lade huvudet på sned och tittade på honom med sin 
skälmaktigaste min, som försökte att vara en smula sträng. Tro inte att 
jag kan ha tid att hjälpa dig i dag, tillade hon. Det var slutklämmen. Så 
såg hon på honom igen. Han var allt bra rar, hennes pappa!--vit i huvudet 
som en duva, fast föga över fyrtiotalet.



Han bara småskrattade. Och så purrade hon om i hans hår ett tag innan hon 
sprang därifrån. Silkeslent var det och vågigt; det hade alltid varit 
hennes förtjusning att regera med det håret.



Vad hon höll av detta gamla barn! Ännu vid dörren kastade hon en slängkyss 
åt honom.



Inne i sängkammaren stod hennes koffert, och hon fick bråttom att packa 
upp ur den. Det var allt bra roligt ändå! Hon skakade ut sina kjolar efter 
hand som hon tog upp dem. Och klänningen... den var allt stilig. Kunde man 
tänka sig en vackrare färg än detta matta blå, så mjukt att det riktigt 
gjorde gott i ögonen och så dessa trådar av silver, som skimrade igenom!



Och så lustigt det kändes när fötterna trampade så mjukt på mattorna och 
liksom sjönko ner i dem! Om hon bara kunde få för sig att det var 
hennes... hennes eget! Men det kunde hon inte. Att de här mattorna voro 
lika mycket hennes, som nöthårsmattorna därhemma i prästgården voro 
fasters. Därhemma? Det hade aldrig förr fallit henne in att det ligger 
någonting så gott och varmt i själva ordet, något som gör att man vill 
säga det mer än en gång och liksom vila på det, lägga örat riktigt till 
och lyssna, som efter klangen av en välkänd ton.



Men vad var där på Richard? Om han bara varit här i kväll! Hon 
skulle väl ändå kunnat muntra upp honom till slut.



Han brukade säga att hon aldrig såg så "mänsklig" ut som i blått. Brukade 
säga?--Hon skrattade till. Ja, han hade då inte sagt det mer än en gång, 
och det var den där dagen... ja, tänk så länge sen!... det var minsann den 
där sommaren, då han var och hälsade på hos henne och pappa. Det var strax 
efter han blivit student. Han var allt bra mycket trevligare då än på 
senare tiden.



Och under alla dessa funderingar styrde hon och ställde med sin toalett. 
När hon fått sina ljusblå skor på, och den långa underkjolen, svassade hon 
fram och tillbaka på golvet och såg över sin nakna axel ned på det 
garnerade släpet. Det var fasligt vad hon var fin!



Så kom mannen. Hon skrek till och slängde penjoaren över sig. Och så 
skrattade han åt henne och sade att det behövdes inte. Och så blev hon röd 
i ansiktet och skyndade sig att få klänningen på och komma ut i salongen. 
Där var spegeln bättre, sade hon.



En stund därefter började gästerna komma. Det blev ett ideligt 
presenterande, ty Selma kände icke många. Men alla voro så vänliga, att 
hon strax kände sig bekant med dem.



I synnerhet tyckte hon om en äldre fru, som--klädd i en tjock 
sidenklänning--kom seglande in i rummet med en arbetsväska på armen. Hon 
hade en sådan godmodig liten dubbelhaka, och ögonen sågo på en gång 
vänliga och skalkaktiga ut.



Patronen visade henne stor respekt, och Selma neg djupt.



--Å, det är syndigt, det är ju bara ett barn, sade hon skrattande och 
strök Selma över kinden, när mina flickor äro vid den åldern, få de gå med 
hårpiska och skolväska.



Selma kände stor lust att kasta sig om hennes hals för detta förståndiga 
yttrande, men måste nöja sig med att se smickrad ut. Nu var hon ju 
fru.



Det faller av sig själv, att Selma var festens medelpunkt.



Hon dansade så att hon kunnat störta, blodet for henne åt huvudet, och 
hjärtat bultade. Musiken, ljusen, artigheterna--allting bidrog till att 
göra henne så huvudyr som möjligt.



Patronen dansade också. Han såg riktigt bra ut, även i dag.



Selma stod och såg på honom medan hon vilade. Vad han förde förträffligt! 
Hur var det möjligt för denna volym att föra sig med sådan lätthet?



Plötsligt spratt hon till. Hon kom att tänka på något. Vad var det för en 
saga hennes gamla barnpiga brukade berätta?



Kung Lindorm var den ståtligaste herre, mäktig och rik. Vid bröllopet tog 
han det löfte, att drottningen aldrig måtte gå in i hans kammare medan han 
sov, ty då skulle det ske dem båda en stor olycka. Han var henne mycket 
kär, och långt svårare ting skulle hon lovat, om han så begärt. Lyckligt 
levde de med varandra, så länge drottningen höll sitt löfte.



Men en gång vart nyfikenheten henne övermäktig. Vid midnatt tog hon ett 
ljus och smög sig till konungens sovkammare. Där såg hon honom ligga på 
sängen, sammanringlad--ett fjälligt vidunder--och vid hans åsyn greps hon 
av en så häftig förskräckelse, att fötterna med nöd ville bära henne 
därifrån.



Nu var hennes nyfikenhet stillad.



Men aldrig kunde hon glömma den synen, och var gång kung Lindorm tryckte 
henne i sina armar, tyckte hon att han åter vart till det fjälliga 
vidundret, så glidande kall, att hon vred och våndade sig under hans 
famntag.



Så var deras kärlek död, och hur de än sörjde, kunde den aldrig väckas 
till liv.



Selma ryste, som om en nattvind strukit genom rummet.

Men hon tyckte att hon kunde älskat kung Lindorm ännu mer--för det 
löfte han tagit.



Det blev tid till uppbrott. Gästerna sade god natt och rummen blevo tomma.



Patronen och Selma stodo bredvid varandra under den långa defileringen. 
Patronen var en smula upprymd.



--Vet du vad den tosingen Bergstrand sade till mig i går, när han bad god 
natt? frågade han.



--Nej.



Patronen böjde sig ned och viskade något i hennes öra; brast så i ett 
våldsamt skratt.



Selma blev blossande röd och bet sig i läppen. I går skulle hon icke ens 
ha förstått.



Nu var det ingen kvar mer än hennes far samt farbrodern och fastern. Selma 
gick fram till dem.



--Nu är det vår tur att säga farväl, började kyrkoherden i sin mest 
avmätta ton. Han avskydde scener och hoppades att genom sitt lugn kunna 
hålla Selmas rörelse tillbaka.



Till tårar syntes intet tecken, men hon föreföll upphetsad, grep honom 
häftigt i armen och viskade:



--Jag vill hellre resa hem med er. A... farbror!



Hans ansikte blev ett åskmoln, och han drog henne bort till ett av 
fönstren, medan patronen borta i rummet kringklappade sin nyvunna väninna, 
fru Berg, som han hedrade med titeln "svärmamma!".



--Ett vill jag bara lägga dig på minnet, sade kyrkoherden i en snabb och 
lågmäld viskning, och det är, att, vad som än kommer att ske, och hur du 
än själv må uppfylla din ställning, ja, om du också genom oförstånd skulle 
göra den outhärdlig, så finns det efter denna dag intet hem för dig annat 
än din mans hus. Kom ihåg det. Jag talar både å egna och din fars vägnar.



Selma tyckte att någonting stelnade inom henne vid den isande kylan i hans 
ord. Och på samma gång var det upprörande som 
ett blodigt straff. Hela hennes själ skriade i hämndbegär.



Vad skulle hon icke velat ge för att i denna stund äga ett enda litet ord, 
som kunde borra sig in i hans själ och suga sig fast där, med sin 
eggvassa, harfina spiral!



Och att ha blottat sig så!... Att han nu alltid skulle veta vad hon känt i 
detta ögonblick... alltid ha ett övertag i medvetandet om hur svag hon 
varit!



Hon hade hållit ögonen sänkta medan han talade. Nu slog hon upp 
dem--långsamt, med ett segerglatt hån. Och hon lade sina händer på hans 
axlar, sakta--med en avmätt rörelse, lik en av hans egna. I detta 
ögonblick kunde man ej misstaga sig om frändskapen.



--Jag har många gånger undrat hur pass du höll av mig, sade hon, nu vet 
jag det. Tack för du gick i snaran.



Hon skrattade så att tänderna glänste fram. Det var den fräckaste 
osanning, som ännu vågat sig över hennes läppar, och hon sade den utan så 
mycket som en blinkning.



Endast näsvingarna skälvde, men det var i vrede.



--Kuggad--farbror--fångad! A, det hade jag aldrig trott.



Hon såg icke ond ut, skrattade blott med en klang av metall. Och hon gick 
ifrån honom med en känsla ungräven måste erfara första gången han fört en 
stövare på falskt spår.



Patronen stod ännu i fonden av rummet. Hon slog släpet åt sidan och lutade 
sig mot hans axel med mjuk inställsamhet.



--Har jag fällt en tår på min bröllopsdag; frestar det på att lämna alla; 
är du nöjd med mig? utropade hon och höjde sin hand. I åtbörden låg något 
av en backants exaltation.



--Jag tillber dig, viskade han tillbaka.



Från en karyatid, som--framspringande ur väggen-- uppbar tre tulpanformade 
lampor, föll ljusskenet ned över denna underliga grupp.



Silvertrådarna i det blekblå klänningstyget skimrade, och med sin 
briljanta hy, sina feberglänsande ögon var Selma nästan vacker: 
intensiteten av det genom sinnesrörörelser uppdrivna själslivet 
genomglödade för ögonblicket hela hennes varelse, så att den tycktes gå ut 
över sina gränser, höja sig över sig själv. Men denna minutlånga skönhet 
var en exotisk blomma, som slog ut på konst och ögonblickligen sjönk 
tillhopa, lämnande sin frukt att mogna.



Det naiva barnet var försvunnet, ärligheten borta, och i dess plats stodo 
självuppehållelsedrift och förställning;-- nu var kvinnan färdig.



Lärjungen hade gått förbi sin mästare. 

6



Mer än två år hade förflutit. Det var vår. Icke så att träden stodo gröna, 
men så att skott och hjärtblad togo växt, och så att alla knoppar svällde.



Selma satt ensam vid sin mans skrivbord och summerade upp en sida i en 
räkenskapsbok. Hon hade en redig stil, ett gott räknehuvud och sinne för 
affärer. Därigenom hade hon småningom lyft sig upp till rangen av 
handsekreterare, och det hände som oftast att mannen låg på soffan och 
dikterade, medan hon satt vid bordet och skrev. Det var så bekvämt, och så 
tycktes det göra henne ett nöje.



Det var detta som gav deras liv en anstrykning av gemensamhet.



Detta äktenskap räknades för ett av de lyckligaste. Icke blott av deras 
umgängesvänner, utan--vad mer är--av deras tjänstefolk, som aldrig hörde 
ett ont ord växlas. Hon var vänlig emot honom, så mycket hennes stela sätt 
kunde medgiva, och han avgudade henne.

Deras rikedom tillväxte ständigt. Den skulle gjort det utan att de 
behövt röra ett finger.



Patronen var mycket borta. Det var en uppsjö av affärer, som aldrig sinade 
ut: sammanträden, revisioner, lantbruksmöten, järnvägsöverläggningar och 
bolagsstämmor i det oändliga. Han hade alltid haft anlag för att bli en 
goddagspilt, och nu kunde han följa sin böjelse. Ladufogden var en 
pålitlig karl, som aldrig lät någon försummelse komma sig till last, 
antingen husbonden var hemma eller borta. Och nu var det så, att patron 
Kristerson ansågs lika oumbärlig i en kommitté som vid en festmiddag.



Första tiden efter sitt giftermål hade Selma kastat sig i ortens 
sällskapsliv med våldsam iver. Hennes toaletter voro extravaganta, hennes 
sätt uppsluppet. Hon var alltid tillhopa med unga flickor, skämtade och 
skrattade som de, samt var i dansen outtröttligare än någon.



Å ena sidan var patronen stolt över sin unga hustru, som i sällskap 
riktigt koketterade med sin tillgivenhet för honom, men å andra sidan 
misstrodde han henne. Han visste ej själv varför, ty hon syntes icke 
särdeles intresserad av herrsällskap. Men så fort hon talade med en ung 
man, erfor han en pinsam oro, och skrattade hon, då tyckte han att det 
skar genom märg och ben, ty hemma skrattade hon sällan. Och så var det 
dansen... den dansen! Själv tog han så många nummer på hennes program som 
det var möjligt utan att göra sig löjlig, ja ibland överskred han denna 
gräns så mycket, att sittande fruar och fröknar började småfnittra i 
vråarna. Selma kände det i luften och blygdes. Patronen märkte ingenting: 
han hade icke ögon och öron för annat än henne. Hon erbjöd sig att 
alldeles låta bli dans, men det motsatte han sig bestämt.--Gudbevars, det 
skulle ju se ut som om han vore en tyrann! Nej, hon skulle dansa och roa 
sig. Hon var ung.



På en bal vart det till en stor scen, vilken omtalades på hela orten--ett 
outtömligt glädje- och samtalsämne för "sittande rätten". Patronen 
hade lagt märkte till att Selma under aftonens lopp dansat två danser med 
en ung löjtnant, som i patronens ögon såg oförskämt bra ut. Strax innan 
balens slut närmade sig löjtnanten ånyo; det var synbarligen hans polka. 
Men just som han bugade sig, störtade patronen fram, lade armen om sin 
hustrus liv och framflämtade ett ursinnigt:



--Jag dansar själv med min hustru.



Det var ohjälpligt komiskt.



Löjtnanten fann sig förnärmad, patronen blev rå och Selma blygdes över sin 
man.



För henne kändes det obeskrivligt nedsättande, att han för främlingar 
blottat sin svaghet, men värst av allt var den kränkningen, att nödgas 
dela hans svartsjuka med en främmande karl, som var henne fullkomligt 
likgiltig, och för vilken hon själv var ett intet. Det var så vidrigt att 
höra denna balkavaljer stå och byta ord om och för henne, att det i hennes 
tycke blev till en skamfläck, som aldrig kunde utplånas. Ja, hon fick en 
oövervinnelig motvilja för själva den stackars löjtnanten, som förde 
hennes sak så ridderligt att hon önskade få se honom sjunka genom golvet.



Från den dagen var hon som en annan.



Redan för självbehärskad att låta sin harm mot mannen bryta ut i ord, lät 
hon ej ens temperaturen i sitt sätt undergå någon tvärare förändring, men 
patronen kunde ej undgå att märka hur den sjönk, långsamt och utan bot. 
Det gjorde honom förtvivlad. Han insåg att han begått en dumhet, och han 
brann av begär att gottgöra.



Ett regn av guld och presenter föll över Selma, men hon tog emot allt så 
vårdslöst likgiltigt, som om hon varit uppfödd med en skattkammare att ösa 
ur. Hon tackade honom alltid vänligt, men också med ett lugn, som om hon i 
tjugu år sett honom för sina fötter.



Han eggades därav.



Han tyckte att han aldrig kom längre än till frieriet med denna 
kvinna, som aldrig blev en grad varmare än hon var, och som föreföll dess 
mer frånvarande, ju häftigare han slöt henne till sig.



Hon kunde ha varit femtio år lika väl som sjutton.



Hennes håg för nöjen var försvunnen, och då hon för artighets skull måste 
vara på bjudningar, höll hon sig alltid till fruarna. Med sin 
uppmärksammaste min kunde hon timme efter timme sitta och höra på 
vidlyftiga beskrivningar om de alldagligaste småkrämpor, klagomål över 
slarviga pigor och förtroenden av små skvallerhistorier. "Märkvärdigt 
utvecklade" barn hörde till det bästa. Men för den, som varken hade 
krämpor eller barn, kan allt det där bli enformigt i längden. Selma tyckte 
så--trots sin intresserade min--och hon drog sig ifrån samkvämen så 
mycket hon kunde. Man märkte det, blev stött och bjöd henne sällan.



Hon var glad åt det, så slapp hon att sitta där så "passande" och rak i 
förmaket, höra dansmusiken komma böljande, stötvis, och känna hur det 
ryckte i fötterna av lust att vara med, under det hon yttrade varje ord så 
lugnt och sakta, av fruktan att förråda hur hjärtat bultade i avund.



Då var det bättre att sitta hemma.



Det gjorde hon också. Patronen fick resa ensam. I början krusade han och 
beklagade att hon skulle vara utan sällskap så länge, men småningom blev 
det en vana. För henne var det solskensstunder. Hon kände sig så 
förunderligt fri och glad var gång vagnen rullade bort. Ibland kunde hon 
skrika och sjunga i de stora, tomma rummen, bara för glädjen att lyssna 
till sin egen omusikaliska röst och njuta av att nu fanns det ingen, ingen 
så nära, att den kunde höras--att hon var ensam, alldeles ensam! Ja, hon 
kunde dansa omkring på mattorna, häva sig på armarna i de höga 
dörrposterna och finna på tusen upptåg som det vildaste barn. Och så 
skrattade hon högt åt sig själv. Det var så jubeltokigt... Å!... Och som 
hon kunde längta ibland innan han reste!



Han hade sin värld och hon hade sin. Vad kunde de två ha att säga 
varandra!



Småningom blev detta liv så invant, att det gick som ett justerat ur. 
Månad lades till månad utan förändring.



Två ting hade patronen skänkt sin hustru, för vilka hon blivit riktigt 
glad. Det ena var en ridhäst, det andra en ridbana. Sedan hon fått dessa, 
blevo de gymnastiska påhitten sällsynta, och det var med glupande intresse 
hon kastade sig över sin nya sport. Patronen lät henne till och med fara 
in till staden för att taga ridlektioner av en gammal gift ryttmästare, 
som han kände.



Selma ägde en exempellös ihärdighet, och snart var hennes mönstergilla 
ritt patronens stolthet. Han gav henne en unghäst, som hon själv fick rida 
in, och hon slukade varje in- och utländskt arbete i hästdressyr, som hon 
kunde komma över.



Sådant var hennes liv, och nu var hon nitton år.



Då hon skrivit sista siffran, lade hon boken ihop. Hon stödde hakan i 
händerna och såg ut i trädgården. I hela huset hördes icke ett ljud. Hon 
satt stilla och tänkte.



Ojämnheterna i hennes lynne hade satt sig. Hon var lugnare nu än förr. Men 
vad detta liv var enformigt! Hon tänkte framåt--en lång rad av år. Kanske 
hon kunde nå till sextio, sjuttio; hon var så stark.



Hon vämjdes vid att tänka sig till alla dessa år. Det var en känsla av 
både övermättnad och tomhet. Vad livet är fattigt och flackt och eländigt! 
Så helt annat än man föreställer sig så länge man är ung.



Ung? Var hon det då icke längre?



Hon höjde på ögonbrynen och antog en resignerad uppsyn.



Om det blott ville hända något! Det gjorde detsamma vad--om det så vore en 
olycka! Vad som helst, bara inte detta kvalmiga lugn.

Hon reste sig för att gå ned i stället.



I detsamma kom en av pigorna in och lämnade henne ett telegram. Hon trodde 
att det var till mannen. Det rörde väl någon affär. Men det var till henne 
själv. Hon vek upp det med ytterlig förvåning.



"Din far insjuknad i lunginflammation. Önskar se dig. Kom genast.



Richard. "



Det var det hela. Men det gick runt i hennes huvud.



Om han skulle dö!



Hon hade blivit dödsblek.



--Budet vill ha kvitto, sade pigan.



Selma skrev det som i en dröm. Och så blev hon ensam. Pigan kastade en 
lång, nyfiken blick på henne innan hon gick.



Men i det förtumlade huvudet fanns endast en tanke: Han skulle dö. Hon 
hade önskat sig en olycka, och nu skulle den komma. Gud--han, som straffar 
när man icke tror--han hade hört hennes bön och lät den gå i fullbordan. 
Det var hans hämnd.



Så vaknade hon upp ur sin bedövning. Hon måste ju resa. Det var hög tid, 
om hon skulle hinna till tåget.



Ett ögonblick stod hon stilla och tryckte sina sammanknäppta händer mot 
ansiktet. Därefter skyndade hon ned för att ge befallning om vagnen. På 
fem minuter packade hon sin koffert, och så återstod blott att skriva till 
mannen. Hon underrättade honom i största korthet om orsaken till resan 
samt lade telegrammet inuti brevet.



Så var allt klart, och det bar åstad.



Från faderns hem och till stationen var ej längre väg, än man kunde gå den 
på tjugu minuter. Men aldrig hade hon gått den så fort och aldrig hade den 
synts henne så lång.



När hon kom fram, rusade hon uppför den ruckliga trätrappan och in i 
köket. Där stod den gamla pigan vid spiseln och laborerade med något. 
Selma ville fråga henne, men var så upprörd och andfådd, att hon ej 
kunde få fram ett ord.



Den gamla Mätta blev riktigt förskräckt.



--Jösses, frun, det är inte så farligt, sade hon och rev köksförklädet 
ifrån sig, lugna sig, frun lilla, det är inte så farligt. Och hon strök 
henne tröstande på axeln.



Selma bröt ut i en snyftning.



--Nej, nej, protesterade Mätta och började förvrida sitt gamla ansikte, 
gråt inte, kära frun. Jag ska springa in och säga till kandidaten.



--Nej, jag vill gå själv.



Selma gick genom raden av förfallna rum, vars dörrar slamrade slappt och 
förtorkat. Fadern bodde i andra ändan av huset, där han hade sin särskilda 
ingång, men Selma hade icke vågat gå den vägen när hon kom, ty hon hade en 
vidskeplig föreställning om, att hon kunde få se honom ligga död.



I den stora salen, som låg utanför hans rum, stod Richard ensam framför 
ugnen, där det flammade en brasa.



--A, Richard, Richard, sade Selma i det hon icke ens tänkte på att räcka 
honom handen, tror du han dör?



--Nej, det tror jag inte, men man kan aldrig vara säker.



Selma skakade i hela kroppen och tryckte näsduken mot ansiktet.



--Seså, tag nu av dig, sade kusinen och gick fram för att hjälpa henne av 
med kappan, som han hängde undan.



Hon kastade handskar och hatt på en stol och skyndade mot dörren.



--Nej, värm dig först ett tag, vädret är rått, sade kusinen.



--Jag kan inte vänta.



Han ställde sig för dörren.



--Du får inte gå in förr än du är lugn, sade han vresigt. Det fanns 
ingenting som han avskydde värre än tårar.



Hon svarade ej, men sökte komma förbi.

--När du blir lugn, upprepade han och sköt henne undan.



--Jag skall se honom! utbrast hon häftigt och ville tränga sig fram.



Då blev han ond.



--När du hör, att du inte får! utfor han i en väsande halvviskning, tog 
henne om armen och kastade henne tillbaka så våldsamt, att hon skulle ha 
fallit, om hon varit mindre vig. Men nu gav hon svikt som en vidja och 
följde med stöten. När han tog handen till sig, stod hon lika rank och 
rak.



Hon såg på honom, lugnare med ens. Hans ansikte var sammandraget i 
oresonlig vrede, och hettan hade stigit honom i pannan, vars ådror 
svällde. Då ljusnade hennes uttryck, och hon log med ett dämpat löje, som 
om hon återsett en gammal vän, men ej ville giva sig tillkänna. Så vände 
hon sig om helt sakta, alltjämt med detta leende-- gick bort till soffan 
och dröjde ett ögonblick i bortvänd ställning, medan hon tryckte näsduken 
mot sitt ansikte. Men där fanns icke längre några tårar. Det var endast en 
glädje hon ville dölja.



Hon njöt av hans brutalitet.



Det var som om den givit tillbaka vad hon förlorat: de bortrunna åren, det 
forna jag'et--allt!



Hon--den i hemmet allhärskande--den uttråkade, blaserade, hon, som med en 
smekning kunde köpa allt vad pengar förmå skänka, och som av omgivningen 
åtlyddes för kost och lön, hon stod nu och njöt av att bli åthutad som en 
hund; så stor är makten av det som är nytt. Men det var icke blott det 
nya, det var någonting ännu mer: det var också det gamla. Det var minnena, 
hågkomsten--det, som hon saknat så bittert--det var ungdomen, livet, 
friheten:--allt detta, som hon sålt för pengar, allt detta som icke ledes 
och beräknas, utan kommer av sig självt. Det var friskheten av att känna 
en annans vilja mot sin egen, icke med tvånget att böja sig, utan 
med friheten att brottas. Hon var varken den rika frun, som skulle 
åtlydas, därför att hon betalte, eller den unga kvinnan, som fick fordra, 
därför att hon kunde bevilja. Hon var helt enkelt kusinen, som måste 
underkasta sig eller strida för sin rätt --alldeles som förr i världen.



Hon kunde jublat högt--och ändå låg fadern sjuk därinne! Men hon kände sig 
trygg nu: Richard var ju där. Hennes egen gamle tvärvigg! Hon kunde gråtit 
i glädje. Det fanns icke rum för någon annan känsla.



Han stod och såg på henne.



Hon stödde sig med vänstra handen på soffans karm, så att kroppen fick en 
lutning och axeln höjde sig. Ryggen var lätt tillbakasvängd, varigenom 
midjans vekhet föll än mer i ögonen, och den mörkbruna, tätt åtslutande 
polonäsen framhöll med sitt tjocka ylle höfternas fasta form. Det fanns i 
denna figur en linjernas renhet, som måste ådraga sig uppmärksamhet.



Den unge läkaren beundrade också, men endast som fackman. Han tänkte på 
hur sund och stark denna kvinnogestalt måste vara. Och han jämförde den, 
utan att göra sig reda därför, med andra sådana, som han sett, levande och 
döda--vilka alla i hans föreställning flöto samman till en enda 
blodfattig, försnörd typ.



--Du har alldeles rätt, sade hon lugnt i det hon vände sig om, jag skall 
inte gå in till pappa förrän du själv ger mig lov.



Den var alldeles frivillig denna underkastelse; det syntes tydligt att den 
gjorde henne ett nöje.



Hans ansikte klarnade plötsligt, han kom och satte sig hos henne i soffan.



--Du skall strax få gå in, sade han i annan ton, jag skall bara bereda 
farbror på att du är kommen.



Hon nickade blott, till tecken att det kunde så vara.



--Jag tyckte det var min skyldighet att underrätta dig, fast det 
inte ser så farligt ut, sade han, och dessutom skall farbror känna sig 
lugnare när du är här, bara det är så gott som medicin.



--Det är klart att du skulle underrätta mig, svarade hon. De voro alldeles 
i sin gamla ton.



Och nu först hade de tid att betrakta varandra medan de kallpratade.



Richard liknade sin far, men varje drag var mera utpräglat, och det som 
hos fadern legat dolt, under prästens varsamhet, trädde här i öppen dag. 
Det fanns något i hela hans utseende, som antydde oppositionsmannen.



Att han var ful, därom kunde icke finnas mer än en tanke. Detta ansikte 
kunde icke ens kallas tillvinnande, men det gav intrycket av en 
personlighet. När man sett det, glömde man det ej.



Pannan var bred; håret mörkt och kortklippt, krusigt och rakt uppstående. 
Ögonen sutto djupt och för nära tillhopa, varigenom blicken fick en viss 
skärpa; näsan var tunn och djärv; munnen stor, med smala, hoptryckta 
läppar. Då han ej talade, skyldes den av det korta helskägget, som--mjukt 
och krusigt--täckte halva ansiktet. Det var ett vackert skägg, och det 
klädde honom.



--Selma, du, jag skall säga dig något, sade han, rätt som det var.



--Vad då?



Han strävade att se liknöjd ut, men det ville icke lyckas; han log ändå, 
glatt som ett solsken. Hans buttra fysionomi hade en märkvärdig förmåga 
att klarna upp ända till oigenkännlighet.



--Jag är förlovad, sade han med en anstrykning av förlägenhet, men på 
samma gång skarpt betraktande henne, som för att se vad min hon skulle 
göra.



--Nej, är du det--Dick--är du det, utbrast hon i glad förvåning, är det 
någon som jag känner?



--Nej. Men här är hennes porträtt. Han tog fram ett fo tografikort 
ur sin plånbok och räckte henne det.



Hon betraktade det länge under tystand.



--Varför blev du så glad för det? sade han och ville ta kortet igen.



--Nej, jag vill se mer på det, sade hon och sköt undan hans hand med 
armbågen.



--Nå, varför blev du så glad?



--Jo, om du är förlovad, så får du väl vänja dig av med att vara en sådan 
krubbebitare.



Han rodnade häftigt.



--Har jag varit en krubbebitare mot dig? sade han.



--Ja, alltid, svarade hon med stort sinneslugn, men din fästmö bör kunna 
få folk av dig, hon ser verkligen söt ut. Tack!



Hon lämnade porträttet tillbaka.



--En vacker blondin, sade han och såg jämförande på Selmas ofriserade 
lugg.



Hon gjorde en kastning med huvudet för att få den ur ögonen. Det var en 
vana, som hon behållit från sin flicktid. Han gav akt därpå och måste 
kväva ett leende.



--Vad heter hon? sporde Selma.



--Elvira Kruse.



--Hon är väl helt ung?



--Lika gammal med dig.



--Hon ser yngre ut på porträttet.



--I verkligheten också, men det kommer av att hon är så liten och klen.



--Har du varit länge bekant med henne?



--Ungefär lika länge som vi varit förlovade.



--Blev du då förtjust i henne strax?



--Ögonblickligen, svarade han med stolthet.



--Hur gick det till?



Han skrattade.



--Jo, det gick så till, att jag var marskalk på ett bröllopp. Hon var 
tärna, och urvalet skedde genom lotteri, som 
det gör vid så många tillfällen här i livet. 
Hon föll på min lott. Där har du historien.



--Fy!



--Nå, är inte det bra, så får jag väl försöka att berätta den på ett annat 
sätt, sade han med ett leende. Jag kom med mina olyckskamrater in i ett 
rum, där tärnorna stodo på rad och väntade. Jag såg ett burrigt gult hår, 
ljust som ditt, men inte så stritt och rakt, utan lent som silke och 
vågigt ända ned i pannan, ända ned i ögonen, och det klack till i mig när 
jag såg det, och under det gula fågelredet såg jag det näpnaste lilla 
ansikte, med en mun så kysstäck och mjuk... Nå är du nöjd nu?



Hon satt och såg ned i sitt knä, där hon lade den ena handen över den 
andra och drog den undan igen, liksom när man drar handskar.



--Ja, men jag tycker inte om att du kan tala om det så där. Äktenskapet är 
en allvarlig sak.



--Men inte fullt så allvarligt som att gå och hänga sig. --Den vägen ska 
vi alla vandra, sa' käringen, högg nacken av tuppen.



Hon svarade ingenting och såg icke upp.



--Vill du gå in till farbror nu? frågade han.



--Ja.



--Jag ska gå in och se om honom först, sade han, reste sig och gick.



Då Selma blev ensam lutade hon sig tillbaka i den stela soffan och såg sig 
omkring i detta gamla rum, där allt var henne så välbekant. Troligtvis 
hade det varit vackert en gång. Den stora ugnen hade en bred fris, 
tydligen avsedd för prydnader, och dess landskapstapeter, som nu, 
fördärvade av fukt, hängde i stora flängor, hade på sin tid varit dyrbara. 
Allt det där var från företrädarens tid.



Nu fanns där nästan inga möbler, och de få, som funnos, hörde icke ihop. 
Rummet hade icke begagnats så länge Selma kunde minnas tillbaka. Hon satt 
och möblera de om det i tankarna, medan hon väntade på kusinen.



Så kom han, och de gingo genom den lilla förstugan, som skilde sjukrummet 
från salen.



Fadern låg i stark feber och hade svårighet med andhämtningen, men han såg 
icke så dålig ut, som hon föreställt sig. Hon stod vid sängen och strök 
smekande hans gråa, mjuka hår.



Kandidaten satt borta vid skrivbordet och såg ut på gården; han ville icke 
störa deras första möte.



--Selma, sade han slutligen.



Hon gick fram till honom. Det var några anvisningar angående medicinen, 
som han hade att giva.



Hon tog plats i faderns skrivstol, som hon själv broderat, och de 
samtalade med låg röst.



--Vi har ställt i ordning gästrummet åt dig, sade Richard, ty jag kunde 
nog veta att du skulle komma.



--Tack. Hur fick du veta att pappa var sjuk?



--Mätta skickade bud med smörmannen, så for jag genast hitut och såg hur 
det var, ty gubben kunde inte göra någon ordentlig reda. Med middagståget 
for jag in till Lund igen för att tala med professorn och få medicin, och 
sen hitut igen.



--Vad det var snällt av dig! Men du stannar väl här tills vidare? Det vore 
så tryggt.



--Ja, det gör jag, därför tog jag också böcker med. Förra natten satt jag 
i den där länstolen med kläderna på, men i natt kan du ta vakten.



Hon nickade.



--Det var första gången jag tjänstgjorde som vakhustru, sade han leende, 
jag tyckte det var synd om gamla Mätta; hon hade inte sovit en blund hela 
förra natten. Men nu förstår jag också varför vakerskorna äro så tokiga i 
kaffe. När Mätta vid femtiden kom med sin bricka, tyckte jag att hon var 
en riktig änglauppenbarelse.



Selma skrattade tyst.

--Så ville jag ha salen uppeldad, så att man kunde sitta där för att 
vara till hands, fortfor han. Men du kan tro att det var ett elände med 
kakelugnen. Jag måste själv till att mura på den--du skulle bara sett 
mig!--men nu är den utmärkt.



Selma tyckte också att hon såg honom; hon kände så väl till denna envisa 
iver, och hon måste le åt hans nya talang.



--Vad det är roligt att äntligen få träffa dig! sade hon.



Han svarade ingenting, men det såg ut som om han tyckte detsamma.



--Var skall du ligga? sade hon.



--I matrummet.



--Ja, det blir förträffligt, så kunna vi äta i salen.



--Riktigt.



De höllo på att skratta igen: det var så lustigt med dessa anordningar.



Trots den oroande anledningen till besöket, blev det för Selma en härlig 
tid. Hon var i sitt jämnaste, bästa lynne, och som faderns sjukdom ej tog 
någon svårare vändning, fanns det ingen orsak till bekymmer.



Hela tjänstepersonalen utgjordes av gamla Mätta, som ensam regerade i kök 
och visthus, och det var så tyst i det stora huset, att man på ljusa dagen 
kunde höra råttorna gnaga där. För Selma låg det någonting tilldragande i 
detta ödsliga förfall. Hon kände samma förtjusning, som rikemans barn 
erfar vid att komma från sina dyrbara leksaker in i en gammal skräpbod, 
där det gäller att själv göra upptäckter och draga fram allt ur glömska 
och damm. Det tycktes ligga en bekymmerslös ro över själva spindelvävarna 
i hörnen och tapetslamsorna på väggarna.



--Är det inte ett kärt gammalt ugglebo? kunde hon säga till kusinen. Och 
han gav henne rätt. Det fanns någonting "bohemien" i det hela, som slog an 
på dem båda, emedan det var så olikt det regelrätta vanliga. De kände sig 
liksom från världen, och tiden tycktes stå stilla. Båda gladdes åt 
att den gamla förtroligheten kommit tillbaka, blott icke så grumlad 
av tvister som förr.



Varannan dag skrev Selma till sin man, och lika ofta fick hon 
brev--svärmiska kärleksbrev med långa citat av Vilhelmina och Tegner. Men 
en ting nämnde Selma aldrig, och det var kusinen.



Så länge den sjuke var som sämst, skiftade hon och han att vaka, och den 
som inte hade vakten, brukade komma med morgonkaffet till den andre. Det 
dracks alltid i salen, vid den nytända brasan, och gav anledning till 
mycket skämt och skratt, ty Richard skulle vara så "huslig" och "viktig", 
och alltid blev det något på tok; eller åtminstone ville Selma påstå det, 
och så blev det små halvskrattande dispyter, logiska bevis från hans sida 
och små framkastade paradoxer från hennes. Serveringen var allt annat än 
fin: grovt bondporslin, tennskedar och en liten blankskurad kaffekittel, 
som gick under det förtroliga namnet "Petter". Men kaffet var gott och 
rykande varmt, brasan susade dovt, och allting var nymorgnat och friskt. 
Det var ett förträffligt kamratskap, och Selma kallade det att leva på 
ungkarlsmaner, men Richard skrattade och sade:



--Jo, pytt ock! Det kan du inbilla dig.



Då han icke läste, hjälptes de den första tiden åt att möblera salen med 
allt dugligt, som fanns att tillgå i de andra rummen Det var deras stora 
nöje; de provade och ändrade beständigt och måste skratta åt sin 
barnslighet, men det var icke mindre roligt för det. Till slut kommo de 
överens om, att nu hade de salen riktigt "genomstilig". Sanningen var 
åtminstone, att de trivdes där, och att den nu syntes bebodd.



Kandidaten skrev ofta till sin fästmö.



En kväll, då Selma kom in från sjukrummet, visade han henne tre 
fullskrivna ark.



--Se så långt, sade han och skrattade, nu har jag ritat av både uggleboet 
och dig med.

--Bevara mig väl, vad du kan hitta på att skriva, som kan bli till 
sådana plakat?



--Vill du läsa?



--Inte skulle du vilja det?



--Jo visst. Varför inte?



--Sådana brev trodde jag aldrig att man visade, svarade Selma en smula 
skyggt. Hans erbjudande sårade henne, både för fästmöns skull och hans 
egen.



--Naturligtvis skall du och Elvira bli vänner, därför kan du gärna läsa 
brevet, och så själv skriva en hälsning. Jag har redan nämnt att du kommer 
att göra det. Du är redan presenterad i brevet. Seså.



Han satt vid skrivbordet, borta i ett hörn, där lampan stod tänd. Alla 
gardiner voro nedfällda, det var så varmt och hemtrevligt i det stora, 
skumma rummet med sina gammaldags, buktiga möbler, och det enda ljus, som 
fanns där, föll samlat över hans mörka ansikte, över det svarta, stubbiga 
håret och hans breda axlar.



Han bredde ut brevet framför sig och såg på henne, hon gick fram, men 
tycktes tveka ännu.



--Jag ger mig tusan på, att du så gärna vill läsa som du vill ha mat, ty 
fruntimmer ä' alltid nyfikna, men ändå ska de vara så förbaskat sippa, 
att...



Han reste sig upp och slog sin brevportfölj i bordet, så att det gav till 
en klatsch.



Selma bara skrattade åt hans utbrott.



--Ja, så var det häromdagen, fortfor han i hejdlös hetta, när du 
händelsevis kom att slå upp det där arbetet i anatomi. Bevara mig Gud! 
unga frun både rodnade och bleknade och slog boken ihop i förskräckelse. 
Jag såg det nog, fast jag teg. Och du skulle varit färdig att förargas 
över att jag läste den. En läkare! --Det kunde varit att skratta sig 
fördärvad åt, om jag inte varit så ilsken, att jag kunnat flyga i stycken. 
Var det ett sätt att åbäka sig, bara för ett vetenskapligt arbete! Det är 
för resten saker, som varje fruntimmer borde ha reda på. Om det hade 
varit en annan än du, skulle jag aldrig sagt ett ord. Men nu är det... 
usch, det är så man kan bli sjuk! Ska du nu också göra dig till? Det är 
alldeles som Elvira.



Han hejdade sig.



--Sa du kan ta till vägs för ingenting, anmärkte hon mycket trankilt.



--För ingenting? upprepade han harmfullt och räckte fram sina händer med 
en gest så häftig, att axlarna skötos fram. Hade det varit en dålig roman, 
något osedligt snusk, så skulle jag aldrig talat om det, men ett rent 
vetenskapligt arbete. . .



Selma skrattade blott, klingande friskt. Hon var så van vid allt det där, 
sen forna dagar, att det nästan gjorde henne ett nöje.



--Ja, hur skall mänskligheten kunna förbättras, fortfor han utan 
förändring, när kvinnorna envisas att puppa in sig, så att man inte ens 
får tala med dem som med människor. Det allra enklaste är opassande. De 
formligen illfänas att bli betraktade som idioter.



Selma stod och såg på honom med ett lugnt litet leende. Hon väntade bara 
att stormen skulle lägga sig. Så länge den stod på, lönade det sig ändå 
icke att säga ett ord, det visste hon.



--Ja, du skrattar, sade han mera stillsamt, men det är verkligen 
allvarligt. Hur beror ej det uppväxande släktet av er, kvinnor? Och där 
reformer behöves i både ett och annat, där kunde ni vara de bästa 
bundsförvanter åt oss. Men--gubevars--så fort det inte rör sig kring 
salongsämnena, så är det att hålla för öronen och låtsa sig ingenting 
veta. Man får varken lära er att sköta er kropp eller edra barn, ty båda 
delarna anses som någonting högst opassande att nämnas ens. Ja, står du 
inte där och blir röd i ansiktet, bara för att jag nämner barn!--och du är 
gift ändå. Å, det är så man kan...

Han gjorde en förtvivlad åtbörd, som om han 
velat slå ifrån sig något.



--Men Richard då, vad väsnas du för! Har jag någonsin nekat att höra vad 
du haft att säga mig?



--Nekat? Nekat? upprepade han. Jo, man kunde bara försöka! Står du inte 
där och vrider dig som en ål, bara det är fråga om att läsa brev från mig 
till min fästmö. Precis som där skulle stå något, som kunde genera hennes 
nåd, eller som jag inte själv skulle kunna veta, vad jag är skyldig Elvira 
eller ej.



--Du borde skäms, utbrast hon käckt, skall du nu göra mig förebråelser för 
det jag av grannlagenhet gjorde invändningar.



--Men jag vill inte ha din grannlagenhet! Det finns ju ingenting i världen 
som jag avskyr värre än just det.



--Usch, ett så'nt brushuvud! Jag borde rakt gå ifrån dig, men nu har jag 
lust att läsa brevet.



--För att göra mig en tjänst, för att göra mig glad-- kan tänka! Hå, det 
är så likt dig. Nej, jag tackar; jag tar inte emot sådana där--allmosor.



Han log ett vresigt löje, som drog upp den ena mungipan.



--Men Richard! Tonfallet var så avväpnande, det riktigt bad, och leendet 
drog över i vemod.



Han svarade ingenting, satte sig blott på sin förra plats under trumpen 
tystnad.



--Nå? sade hon.



--Där ligger det--han pekade på brevet--men nu kan det för resten vara 
detsamma.



Hon sade ingenting mer, men lade sin ena arm på bordet och den andra på 
hans axel, medan hon böjde sig ned för att läsa. Han var butter ännu, men 
hon låtsade ej giva akt därpå. Hennes arm vilade stadigt och hårt mot hans 
axel --intresselöst, som hon skulle stött den mot ett dött ting. Han lade 
märke till det, och det gladde honom. Denna fasta tyngd hade lika 
litet av bryderi som av välbehag. För henne kunde han så gärna vara ett 
stycke trä, och han satt och fann det löjligt, att han kunde se någonting 
angenämt just i det.



Han skulle haft lust att säga, att han kände det, som om hon vore hans 
syster -- nu, men det skulle varit en faddhet, därför teg han.



Selma pekade på överskriften i brevet. "Kära Elvira", stod där.



--Skriver du alltid så? sade hon.



--Alltid. Varför frågar du om det?



--Bara nyfikenhet, svarade hon men blev röd. Hon tyckte att det lät så 
enkelt och så vackert. Och så det, att han alltid skrev detsamma! Därför 
att det var just detta, som var sant... Patronen brukade variera sina 
överskrifter i det oändliga: "älskade dyra" eller "dyrkade maka" eller 
"rara min älskling". Det var ingenting att få tag i, ingenting verkligt. 
Och så tecknade han alltid under: "din älskade Pål". Det var både löjligt 
och förargligt. Hade hon någonsin sagt att hon älskade honom! Det där var 
ett ord, som-hon aldrig begagnade. Jo, det var sant, i vigselformuläret 
stod det. Men då hade hon upprepat det själlöst som en papegoja.



Hon slog om brevet för att jämföra. "Din Richard", stod där. Ingenting 
mer.



Han skrattade, ty nu var han alldeles god igen, och de läste båda, huvud 
vid huvud. Det var tydligt att brevet roade henne.



--Aldrig visste jag, att du är en så förträfflig stilist, sade hon, då 
hon vände ett blad.



--Jag får väl göra min flit, jag skall ju bli författare, svarade han.



--Du! Hon gav honom en liten knuff med armen.



--Ja, i mitt fack--förstås. Sedan jag slutat med lasarettstjänstgöringen 
och allt det där, och så gjort min ut ländska resa, skall jag ta 
ihop med populära föreläsningar. Det är varjehanda, som jag vill försöka 
att intressera allmänheten för.



--A! Det var roligt, så skall jag läsa vad du skriver. Tror du att jag kan 
förstå det?



--Naturligtvis.



Hon log och såg mycket belåten ut; så fortsatte hon att läsa. Hela brevet 
handlade om det gamla huset, om henne själv, som han beskrev mycket 
livligt, och om deras liv därute. Det fanns en kraft i hans stil, som slog 
an på henne. Men icke ett ord om kärlek eller ditåt.



--Hum, sade hon med ett litet nöje, då hon slutat och åter rätade upp sig.



--Föll det inte i smaken? Han såg upp på henne en smula skälmaktigt, 
liksom han gissat hennes tanke.



--Jo, det var utmärkt trevligt. Men skriver du alltid så där?



--Hur?



--Så där--hon letade efter ord--så där förståndigt.



De skrattade; därför att det var så svårt att uttrycka, vad hon menade, 
men så lätt att förstå det.



--Ja, sade han.



--Talar du så när ni träffas också?



Det blänkte till i hans djupliggande ögon, då han såg upp.



--Tror du att jag är så spak? sade han med ett leende, som tvang henne att 
rodna. Nej du, jag kan-också ett annat språk. Men vad skulle det tjäna 
till att komma med det i brev! Jag låter allting gälla för vad det är.



Hans ord träffade henne som en dov smärta, för vilken hon icke kunde göra 
sig reda.



Det uppstod en paus. Selma bläddrade frånvarande bland några papper på 
bordet.



--Richard. Du håller väl riktigt av din fästmö? sade hon mycket lågt och 
utan att se på honom.

--Vad menar du med det?



--Jag menar bara, att det är riktigt synd att... Hon tvärstannade.



--Vilket är syndigt?



--Att gifta sig med en stackars flicka, och sedan låta henne fara vind för 
våg, utan att bry sig om henne. Hon talade hastigt och skyggt.



Han satt och lade ihop sitt brev. Det fanns något i hennes dämpade ton, 
som grep honom med ens, som klämde och pressade honom -- formlöst och 
obeskrivligt, som bergsbons hemlängtan, då minnet vaknar. Han skulle icke 
för hela världen kunnat se upp just nu.



--Jag håller mycket av Elvira, sade han, jag skulle inte vilja mista henne 
för allt vad jag vet. Selma, jag är så kär, att jag är alldeles vild 
ibland, Jag är svartsjuk också. Kan du tänka dig det?



Han talade helt lågt. Det var något av en bekännelsens blygsel, men också 
något av protest i en klagan.



--Jag kan tro det, svarade Selma.



Det uppstod en stunds tystnad. Han vek ännu på sitt brev och Selma tycktes 
uppmärksamt betrakta ett gammalt kuvert.



--Om något äktenskap kan bli lyckligt, så skall vårt bli det, sade han 
hastigt, i förändrad ton, hon är så outvecklad ännu, så vek och barnslig, 
jag skall kunna uppfostra henne alldeles som jag vill. Hon måste ju då 
lära att förstå mig och det skall bli en verklig gemensamhet.



Selma sade ingenting, hon stod och strök med sitt finger längs 
skrivbordets kant, försänkt i tankar.



--Men det är märkvärdigt att tänka sig, att hon är lika gammal som du, 
tillade han.



--Nitton år är ingen ålder, svarade Selma med ett leende, som gömde ett 
litet vemod.



--Nej, det är sant, men man tänker sig alltid att du skulle vara äldre.



7 Selmas far blev bättre för var dag, och patronen började i 
sina brev tala om att hämta henne.



Det var en dimmig vårdag, ljum och gråtmild, så att stora tårar hängde i 
takskäggen och allt stod svept i ett fuktigt flor. Selma satt inne hos 
fadern, som nu var så bra, att han kunde ligga och läsa sin tidning. Han 
var alldeles nyrakad, och det tunna håret låg kammat och fint kring hans 
välformade huvud. Selma hade låtit arbetet falla ned i knät och lutade 
huvudet mot stolens höga karm. Hon såg trött ut och slöt ögonen.



--Nu har barnet vakat för mycket över mig, sade fadern med sin tunna, 
smekande stämma, försvagad av sjukdomen.



--Tro aldrig det, svarade hon leende, och såg upp, men jag är en sådan 
indiannatur, som inte tål att sitta stilla; jag måste ha frisk luft och 
rörelse. Bry dig inte om det, farsgubbe min, när du blir frisk, skall jag 
ta min skada igen.



Han kastade en lång, bekymrad blick på henne och återtog sin tidning.



Selma slöt åter ögonen. Hon satt och tänkte på gamla tider och på 
farbroderns handlingssätt. Läpparnas linje blev rak och hård, den inklämda 
munnen kom hakan att se ännu skarpare ut, ögonbrynen sammandrogo sig 
smärtsamt och det kom någonting hoptryckt i hela ansiktet.



Nu förstod hon hans bevekelsegrunder. Efter sin egen natur hade han bildat 
sig ett ideal av lycka, det var det han velat förverkliga åt henne. Men om 
det legat en gång till så mycket välmening till grund, skulle hon ändå 
aldrig förlåta honom. Aldrig! Det var icke nog med skadan han gjort: han 
hade också farit med svek. Hon drog sig till minnes en viss scen, då hon i 
hans rum bett att få läsa ett brev från sin far, och han nekat. Vad hon 
var dum, som trott på hans ord! Hon hade varit enfaldig allt igenom. Det 
kom sig av hennes ärlighet. Var det dumt att vara ärlig! Kanske. Det 
var ändå svårt att tro det rätta var dumt. Och lögn... det måste vara 
orätt.--Men sluten hade hon blivit. Aldrig var hon öppen, aldrig ens mot 
sin far. Hon kunde det icke längre, icke ens mot honom. Det var bara en 
idyll, en liten vacker barndomsidyll, som hon höll av. Ingenting mer.-- 
Egentligen hade hon väl alltid varit sluten, när det rört hennes tankar. 
Hon undrade om farbror visste att hon... ja, hon ville icke säga att hon 
hatade honom, ty ordet föreföll så överspänt, men det var i alla fall ett 
groll som aldrig kunde utplånas.



Han skulle handlat på samma sätt, om hon varit hans dotter. Än sen? Var 
hon skyldig att hålla av honom för det?



Men det var ju fruktlöst att grubbla över sig själv, fruktlösast att sörja 
över det förflutna.



Hon öppnade ögonen och såg sig omkring i rummet. Hon måste le. Det tycktes 
henne som om den ena möbeln stod och svor mot den andra, de mörka färgerna 
knotade och de bjärta skreko. A, det var lustigt! Och allt det där kunde 
pappa trivas med! Han ville icke mista en enda smula, och ständigt hade 
det kommit nya elementer till. Så satt hon och mönstrade.



Den gamla pärlfärgade sängen, som han för intet pris ville avstå ifrån, 
kunde icke förlikas med den moderna korgstolen vid skrivbordet, den 
högryggade länstolens brunbetsning tog sig farfaraktig ut mot den 
broderade sängmattan med dess glada färger. Men allt talade om henne själv 
från hennes första kantiga ritförsök, i ramar som förskrevo sig från 
vindar och skräprum, till hennes stora fotografi med skulpterad 
infattning. På dörrposten hängde hennes kasserade skridskor, över sängen 
sågs en urdyna, som hon sytt i pensionen, och i ett hörn stod den gamla 
träpall, som hon brukade sitta på som barn.



Vad det var skönt att leva! Hon log och tillslöt ögonen, 
men rullade huvudet fram och tillbaka mot 
stolsryggen, ty det värkte.



Sparvarna höllo ett förskräckligt väsen därute i rishögen på gården. 
Annars var allting tyst. Bandhunden sprang ut ur sin tunna, lät kedjan med 
ett ramlande ljud släpa över dess kant och skakade sig däruppe på tunnan, 
så att länkarna började skramla. Allt det hörde hon. Och hon tyckte att 
hon njöt därav. Det gjorde ingenting att huvudet värkte.



Så kom Richard.



Hon kände hans steg och behövde icke se upp för att veta att det var han.



--Vad! Jag tror att frun låtsar sig vara sjuk? sade han muntert.



--Ja, kan du tänka dig! Jag har fått ont i huvudet, svarade hon glatt.



--Det tror jag. Det här duger inte för dig, du går ju aldrig ut.



--Ja, jag vet. Det är det jag inte tål. Men jag skall lägga mig en stund, 
så går det över, sade hon och reste sig.



--Du kan luta dig på salssoffan en stund, svarade han; och de följdes åt 
ditut.



--Jag skall gå efter en filt åt dig, sade Richard.



--Tack.



Han kom strax igen, lade ett örngott till rätta åt henne och höll filten 
tillreds.



Hon lade sig.



--Vill du sova, så skall jag gå, annars sitter jag hos dig och pratar, 
sade han och bredde ut filten över henne.



--Nej, sitt hos mig, jag kan visst inte sova.--Å, vad det känns skönt! 
tillade hon och tryckte pannan mot den kalla örngottskudden.



Han flyttade fram en stol och satte sig vid hennes huvudgärd.



--Du, Richard, sade hon efter en stund, jag tänker på en sak: du har 
bestämt sett min mor.



--Ja, det har jag, men jag minns henne knappt; jag var ju bara fem år när 
du föddes.



--Jag skulle bra gärna velat veta något om henne. Pappa har jag aldrig 
kunnat fråga; då gråter han strax.



--Vet du, jag minns ingenting utav henne mer än ett stort, ljust hår och 
ett par mycket stora händer, som höllo mig fast när hon tog mig på knät.



Hon såg på honom, som om hon väntat att få se något märkvärdigt. Han 
märkte det, och det kom ett godmodigt leende i hans ögon, men han sade 
ingenting.



--När jag nu går omkring här och rör vid alla gamla möbler och ting, 
återtog hon, så blir jag så nyfiken. Jag tycker att jag skulle vilja fråga 
alla dessa skåp och lådor om något, och jag letar igenom allt vad jag 
kommer åt, alldeles som en förveten unge. Det skulle jag aldrig få, om 
pappa såg det; han skulle bli alldeles sjuk.



--Nå, sade han leende.



--Jo--det har jag ingen glädje av. Allt mammas ser så främmande ut, det är 
som om också det varit dött och begravet i många år. Och jag känner det så 
tomt--alldeles som om jag ingen mor haft.



--Ja, vet du vad, de som ingen mor ha, de föreställa sig alltid, att det 
skulle vara en sådan härlighet med det, men det är det inte alls. Det är 
bara inlärd--hm--romantik.



--Tror du det? sade hon dröjande.



--Ja, det är jag säker på, i många fall. Det är inte på långt när så 
mycket med det så kallade blodsbandet, som man påstår. Det är så mycket 
annat, som är starkare. Vad är till exempel mellan mamma och mig mer än 
det, att mamma har skämt bort mig, så att jag fått mer besvär med min egen 
uppfostran, än jag annars behövde haft. Inte kan jag tala med henne om vad 
som intresserar mig själv? Hon skulle inte förstå mig.



Selma såg fundersam ut.

--Hur kall pappa än är, känner jag mig mera dragen till honom, 
fortfor han, mamma har haft mycket liten del i min andliga utveckling.



--Det kan hända att det är så för pojkar, medgav hon, men inte för 
flickor.



--Inte går du och inbillar dig att du sörjer din mor, som du aldrig sett? 
Jag trodde dig om bättre.



Det lyste upp ett litet löje i hans gråa ögon, och hon blev blossande röd, 
ty hon visste att han avskydde allt vad drömmar och inbillningar hette.



--Jag menar inte så, sade hon och med någon förlägenhet, jag menar att en 
ung flicka, som inte haft någon kvinnlig... ja, det vill säga, någon mor, 
hon blir inte lika andra flickor. Jag var inte lik andra.



--Hur så?



--Jag var så... så...



Hon låg och slog med en flik av filten i sin ena hand utan att se upp.



--Seså, är du nu sipp igen! sade han.



--Nä, men jag kan inte hitta på det rätta. Ser du, så här blyg och bakvänd 
är jag visst, därför att jag ingen mor haft.



Han brast ut i skratt.



--Nej nu är du verkligen för naiv!



--Ja, det vet jag att jag är, det har jag alltid varit. Det var det som 
var olyckan.



Han blev plötsligt allvarsam.



--Ja, det kan du ha rätt i, sade han, men det kunde möjligen varit 
detsamma om din mor levat. I pensionen hade du väl ändå lärt dig 
åtskilligt?



--Jag? Nej.



--Jo, av kamraterna. Det brukar så vara.



--Å, inte i den pensionen, sade Selma livligt. Du skulle bara sett fru 
Stål! Jag har ofta tänkt på henne nu, sedan jag blev äldre. Hon var skild 
från mannen och hade pension för att själv kunna uppfostra sin 
dotter. Hon tog aldrig emot flickor som voro äldre än nio år, sen fingo de 
stanna där så länge föräldrarna ville. Och hon hade ett sätt att skrämma 
ens tankar tillbaka! Hon satte en skräck i oss för allt som kunde 
rubriceras som opassande, så att vi inte ens två och två vågade oss fram 
med ett ord, som fru Stål skulle fördömt. Stygg var hon inte, men vi höllo 
inte av henne. Det var någonting besynnerligt kallt och onaturligt i hela 
hennes sätt, till och med mot dottern. Man tyckte alltid att man kunde se 
hennes stora, bruna ögon, även då hon icke var närvarande. Jag har aldrig 
sett ögon så skarpa; man kände sig rent av som en glasruta, och jag vet, 
att om jag någon gång tänkte något... något oskyldigt skräp, kärlek och 
sådant där, som flickor annars tänker på, så kunde jag rodna upp över 
öronen, om jag också var mol ensam, ja, till och med om det var mörkt som 
i en säck.



Han dröjde en stund med svaret, hade lagt ena benet över sitt knä och satt 
nu och höll i det, uppmärksamt betraktande sin stövel, som om det funnits 
något anmärkningsvärt vid den.



--Det var förunderligt, sade han slutligen och satte ned foten, det hade 
jag aldrig trott.



--Nej, nu tycker jag själv att det är otroligt. Och så skall du komma 
ihåg, att fru Stål bodde ute i en bondby; vi fingo ej gå längre än i 
trädgården och träffade aldrig någon. Det var ett fullständigt klosterliv. 
Vad vill du då att man skall känna om världen och människonaturen?



--Hum. Pappa ansåg den pensionen så förträfflig. Därför skulle du dit.



--Det var den också, i många avseenden. Jag menar bara, att man icke blev 
lik andra människor.



--Så var där kanske ingen skada med det, på sätt och vis, sade han 
dröjande, men det är i alla fall inte så jag anser barn böra uppfostras. 
Vad jag mest avskyr, det är det, att fruntimmer anse sig böra låtsa 
okunnighet om allt-- den där ömkliga komedien, som varje mor anser sig 
skyldig att lära sin dotter, det där att slå ned ögonen och rodna för 
allting, eller--vad som är sjufalt värre--att rodna, fnittra och vända sig 
bort, i den händelse någon fäller ett enda ord om saker som... som 
alldeles inte äro att fnittra åt. Jag blir så ursinnig, att jag skulle 
kunna slå dem.



Selma kunde ej återhålla ett leende.



--Ja, tycker du inte det?--kan man inte tala sansat och allvarligt med 
varandra, även om den ena skulle vara en karl och den andra ett 
fruntimmer?



--Jo visst.



--Det har jag sagt Elvira så många gånger, men det är bestämt modern, som 
petat det i henne. När vi ändå en gång skola gifta oss, tycker jag att jag 
kunde tala med henne som med en riktigt bra kamrat. Det är ju det hon 
lovat att vara för hela livet, vad är det då för komedi, att jag skall 
sitta och tala med henne på ett sätt, som vi alltid vore borta på supe? 
Det är så många verkligt allvarliga saker, som jag skulle vilja utbyta en 
tanke med henne om, men det går inte. Och på så vis kan man vara 
tillsammans dag ut och dag in, utan att lära känna varandra för det. Jag 
skall vara ett slags uppvaktande kavaljer, det är allt. Kan det vara 
klokt?



Selma teg. Hon tycktes ej vilja inlåta sig på spörsmlet. Han hade väntat 
att hon skulle gå in på vad han sagt, och nu kände han sig missnöjd, 
besviken.



--Du, vad säger farbror om partiet? sade hon plötsligt.



--Han säger ingenting; han vet att det inte skulle göra någon verkan. Det 
jag vill, det vill jag.



--Men du har naturligtvis reda på vad han tycker?



--Ja--att jag borde gifta mig med en rik flicka i stället.



--Är Elvira fattig?

--Hon har åtminstone ingen vidare förmögenhet. Modern har en pension 
eller livränta, så att de ha det bra. Men Elvira är en firad flicka, och 
det kostar pengar. Jag tänker det går jämnt ihop.



--Nå, det var då rätt, att du inte tänkte på pengar, sade Selma 
trohjärtat.



Richard skrattade.



--Det tycker jag med, men icke förty är jag tämligen skeptisk gentemot den 
så kallade kärleken.



Han lade en förvrängd ton på ordet, som gjorde det till en karikatyr.



--Du!? Som själv... Selma såg förskräckt ut.



--Ja. Jag är kär, ja, sade han torrt, men det har jag varit förr, och det 
har gått över.



--Ja, men du har väl inte varit det som nu?



--Hå, jo. Endast naivare än nu; men också motspänstigare än nu; jag 
uppreste mig emot det, och ändå...



Hon låg och betraktade honom med stort intresse, man kunde nästan säga 
deltagande, men då han tystnade, gjorde hon ingen fråga.



--Jag var kär i dig, sade han tvärt, utan att se på henne.



--Ä, så du pratar! utbrast hon förargad; hon hade synbarligen väntat sig 
någonting helt annat.



--Ja, ja, seså, tag det nu inte som någon kärleksförklaring, sade han 
vresigt, det är ju över för längesen, och man kan väl tala om det i 
allsköns lugn. Kan man inte det?



--Jo bevars.



--Visste du det inte?



--Hur skulle jag det?



--Nej--jag tänkte bara...



Han tvärstannade, och först efter en stund fortfor han, i uttryckslös, 
saccaderad ton.



--Det var om påsken. När jag kom hem från Lund. Du vet? Vi hade inte 
träffats sedan om sommaren. Du kom till oss först efter jul. Jag tyckte du 
var så förändrad.

--Jag var ful som stryk



--Det var du. Jag begriper inte själv hur det kom sig. Jo--det begriper 
jag. Men det är ofattligt att det kunde räcka så länge. På sommaren, hela 
tiden jag var hemma... Jag var förargd själv för det.



--Det fick jag tro på.



--Hum. Tror du inte att jag till och med på den tiden var skeptisk?--fast 
jag inte var mer än tjuguett år.



--Jo, det tror jag alldeles.



--Men det halp inte. Ser du, romantiken hänger i en. Man har insupit den 
från barndomen. Man kan resonera bort den, och den kommer igen för 
hundrade gången. Ännu har jag några trasor kvar av den. De hängde vid som 
synden. Tror du inte att just det, att jag sitter och talar med dig, är en 
släng av romantik?



--Men på det viset blev ju allting...



--Ja, det är det också--det mesta. Man har blivit alldeles bortkollrad. 
Allting skall kallas för annat än vad det är, och förgyllas, och 
omskapas.--Allting blir upp- och nedvänt.



--Nu ser du i svart igen, sade hon sakta.



--Ser jag i svart? Nej, det gör jag inte. Om du båra vill försöka att 
följa med min tankegång, så skall du få se att jag har rätt. Men det vill 
du naturligtvis inte.



--Seså, doktor, var nu förståndig, sade hon leende och lade sin hand på 
hans arm. Brusa inte upp, utan var bara lugn; jag skall höra på allt vad 
du har att säga.



Han teg ett ögonblick, synbart strävande att efterkomma hennes uppmaning.



--Annars brukar jag vara lugn nu, sade han. Jag vet inte hur det kan komma 
sig, att jag alltid blir het när jag talar med dig. Det är väl det, att du 
ser ut... ja, det är något så kallt och så... det är som om du aldrig i 
evighet kunde förgå dig, aldrig bli hetsig, eller så. Du är--ja, jag vet 
inte vad!--Du är liksom om man talade till en grind stolpe, och man 
anstränger sig till det yttersta för att få fram en smula liv; man 
arbetar, man retar upp sig så småningom. Det är omöjligt annat: du låter 
en hålla på.



Hon log igen.



--Och om det nu funnes liv i grindstolpen, vad vore det då du ville säga?



--Ja, och så är det just det, vidhöll han envist, att du är så lugn och 
kall, så olika alla andra fruntimmer; man tycker att med dig skulle man 
kunna tala om allt, och att det kunde vara så intressant att få höra din 
tanke om en massa ting, men så...



--Ja, vad så?



--Jo, när man så börjar tala, så är det någonting som säger: "kom mig inte 
för nära" -- och som är så irriterande, därför att det är så överflödigt.



--Men Richard, hur kan du bli ond för rakt ingenting? Det har inte fallit 
mig in en tanke på, att jag behövde hålla dig på avstånd.



--Nej, det kan väl hända att det inte är med avsikt, men det är så ändå, 
och det pinar mig. Jag skulle icke tänka på om du vore en pojke eller vad 
för något som helst, om det inte vore för din egen ton. Som just nu. Det 
kommer någonting i själva tonen, någonting skyggt, tillbakadraget. Du 
talar lågt, stelt, liksom du skulle hålla hela samtalet vid fryspunkten -- 
nej, det är inte det! -- men det är någonting som inte är naturligt. Du 
har en stark altröst, som talar raskt och tydligt, men då blir det 
någonting dimmigt, beslöjat; det där, som jag inte kan fördra. Det är 
någonting liksom: "akta dig, du talar med en kvinna". Och så är det i 
blicken också. Du, som annars ser folk så rakt i ansiktet, du ser ned, 
eller åt sidan... det skall vara så lugnt och likgiltigt.--Å, men det är 
så fruntimmersaktigt! Vad skall det vara bra for? I mina ögon är du en 
människa, rätt och slätt, och inte ett dugg annat; vad skall så det där 
tjäna till?

--Men Richard. Just det, att du är så fasligt häftig och misstrogen, 
gör att man känner sig skygg.



Han for upp på golvet och gick ett slag, innan han svarade.



Hon höll på sin panna med ena handen; det värkte så.



--Ja, nu är det värre, sade han nervöst, och nu är det min skull.



Hon skrattade.



--Seså, sätt dig nu bara.



--Vill du ha ett ättiksomslag?



--Nej, det vill jag inte. Men jag vill en gång för alla ha ett slut på det 
här bråket.



Han kom och kastade sig på stolen.



--Seså, Dick, sade hon och tog hans ena hand--en stor, mager hand, där 
ådrorna lågo högt över den fasta benbyggnaden, nu vet jag varför du varit 
så förändrad emot mig denna långa tid, men nu skola vi vara vänner, som vi 
varit? Du kan inte tro vad din ovänlighet gjort mig ont. Jag har ju aldrig 
haft någon annan än dig och pappa.



Han drog handen till sig utan att svara.



--Ja, det är gott och väl, sade han omsider, men så skall det vara en 
sådan-grannlagenhet i allt, och det är det jag inte kan tåla. Det är bara 
humbug. Varför skulle jag nu till exempel inte kunna tala om, att jag 
varit kär i dig, utan att du genast skulle få den där märkvärdiga tonen? 
Nu är det ju förbi, och så måtte man väl kunna tala om det.



--Jo, generar det inte dig själv, så inte generar det mig, sade hon med 
någon hetta.



Han skrattade till, på sitt tvära, sarkastiska sätt.



--Och vad tror du till exempel att jag var så förtjust i? Dig själv? 
--själen, kan tänka! Nej, i skinnet var det, därför att det syntes så lent 
att stryka över som ett silkessammet, svalt i färgen och varmt ändå, 
frestande glanslöst som en skalad banan. I själen?--jo vackert! Nej, i 
håret var det, därför att det inte var likt någon annans; inte 
rödgult, gullgult eller sådant, utan--ja, jag vet inte hur, men så 
konstlöst, så oförfalskat, så--ja, så att ingen mer än jag kunde finna det 
vackert, tyckte jag. Och just däri låg det: ingen mer än jag! Vem skulle 
också kunna hitta på det?--en fläta, som dängde på ryggen, och en lugg, 
som hängde i en stripa ned i ansiktet och fick kastas ur ögonen med en 
knyck. Det kunde aldrig kallas vackert, men det var naturligt som pälsen 
på ett djur--och jag var kär.



--Richard!



--Ja--och i figuren, därför att den var så rak och käck, så kall ännu och 
så böjlig; ingen hade sett den fyllig, men det syntes så tydligt, att den 
skulle bli det, och så var du så smal, att det såg ut som behövde man bara 
slå armarna om dig riktigt hårt, så skulle du vikas mitt utav som ett 
pappersblad.



--Men Richard! Hon satte sig häftigt upp på soffan, som om hon tänkte gå 
därifrån.



--Seså, sade han godmodigt, det var som du var på den tiden, och så får 
jag aldrig se dig mer. Som du nu är, bryr jag mig inte om dig. Nu är du 
alldeles lik ett annat fruntimmer. Men då fanns det något hos dig, som 
kunde göra en rakt tokig. Nu är det förbi. Seså, lägg dig nu bara.



--Usch, vad du är odräglig, sade hon med en suck, drog fötterna upp under 
filten och lade sig på soffan igen.



--Jag vill bara säga, att sådan är kärleken. Kom nu och säg vackra saker 
om den! Fernissa. Skrapa på den, och du skall få se vad den år.



Han tog fram en cigarr och tände den mycket lugnt.



--Ja, mig rör det inte, sade Selma en smula hett, ty Jag har Gudskelov 
aldrig varit kär. Men jag förstår dig ändå, och jag tycker det är 
otäckt--för Elviras skull.



--På Axel Möller kunde man just se vad det blir med den där romantiken, 
fortsatte han ostört och tog cigarren mellan fingrarna, hade han varit som 
en människa, så kunde man helt enkelt sagt: "du dricker, du är ett 
svin, låt bli det där". Men nu trodde han sig vara ett missräknat snille, 
en skald, en konstnär. Nu fanns det varken reda eller hållning med 
honom:--allting skulle han förgylla. Latade han sig, så slog han upp ett 
smäktande ögonkast och sade "dolce far niente"; söp han, så lyfte han sitt 
glas som en teaterhjälte och sade "glömma"; sade man honom rent ut, att 
han var en odåga, så fick man det besked att man inte ''förstod'' honom. 
Han var färdig att reta gallfeber på mig. Och ändå kunde han varit en 
präktig pojke, om han inte varit förkollrad av romaner och fåfänga. Tror 
du inte att han fann någonting sublimt i att dö av fylla?



--Men Richard, det gjorde han inte. Han dog ju i lunginflammation.



--Ja, det gjorde han, men det hade han aldrig gjort, om han inte varit så 
i grund förstörd.



--A?--Jag tycker det var nog att Jöns Ols' Marie ville ha honom.



--Varför det? Man kan väl inte förneka att han såg ovanligt bra ut! Han 
hade på sista-tiden slagit sig på ett lättsinnigt liv, men det är många 
fruntimmer, som allra lättast blir förtjusta i sådana där karlar, som 
liksom skryta med sina odygder. Det där ansåg han höra till sitt 
skaldskap, och det tog sin början samtidigt med det. Och i alla fall var 
han ju ett ljus i jämförelse med Jöns Ols' Marie, vad bildning beträffar.



Selma svarade ej.



--Du vet väl att gubben är död? återtog Richard.



--Nej, det har jag inte hört.



--Jo. Och vet du vart sonens teckningar togo vägen?



--Nej.



--Såldes på auktionen efter den gamle. Mor Möller lät alltihop gå under 
klubban; det var ingenting att gömma på, tyckte hon. Bönderna köpte dem 
korgvis, och nu sitter de förmodligen som kistbrev på deras väggar. Jag 
visste ingenting om det förrän efteråt, annars hade jag naturligtvis 
ropat in det.



Selma trummade hårt mot soffans träkarm.



--Jag har alltid avskytt mor Möller, sade hon kärvt.



Så slogo de in på nya ämnen. Det blev fråga om livet i Lund, om Richards 
kamrater, om lärarna vid akademien, ja om allt som rann dem i sinnet. Och 
med långsamma fjät smög skymningen över dem. Den var liksom en gammal vän, 
som gärna får höra vad man säger. Och ingen tänkte på att tända lampan.



De talade glatt och förtroligt, och emellanåt drog Rickard långa bloss av 
sin cigarr, så att elden andades upp och glödde.



Selma låg och betraktade honom med en angenäm känsla av trygghet. ~å och 
då vände hon kudden för att få dess kalla sida mot sitt värkande huvud.



Hans anletsdrag skymtade ur dunklet med mjuka, sammandrivna konturer. 
Tänderna lyste så vita var gång han log, och ibland kunde ögonen glänsa 
till. Det var det enda hon kunde se.



Han var munter ända till uppsluppenhet, ty hände det någon gång att hans 
tystlåtenhet tinade upp, så förbyttes den till en gladlynt språksamhet, 
som tog sig lopp så ohejdat som den lustigaste vårbäck. Då var det ingen 
som gick fri. Det gick över allt och över alla, med en omedelbar, 
grovkornig humor, vars verkan blev oemotståndlig. Selma skrattade högt.



I detsamma öppnades dörren till de andra rummen, och patronen steg in.



Selma kände honom genast. Hon for upp och kastade filten på soffanm.



--Är du här? sade hon. Välkommen!



Patronen, som kom utifrån, kunde icke se tydligt. Han gick fram emot 
henne, men studsade när han fick se Richard. Och Selma--som aldrig blygdes 
att kyssa sin far, om också hela världen såg 
därpå--hon tyckte att skammen ville trycka henne ned till jorden, då hon 
räckte två kalla, liknöjda läppar åt sin man. Ovillkorligen runno Richards 
ord henne i minnet: "tror du inte jag kan ett annat språk?"--Hur måste han 
hånle i sitt sinne över denna parodi!... måste jämföra henne med Elvira... 
som var hans därför att... därför att...



Patronen bugade sig stelt för den unge mannen, men tog honom icke i hand.



--Känner du inte igen Richard? frågade Selma i tvungen ton.



--Jo, naturligtvis--i patronens röst ljöd återhållen harm, det här 
skumrasket är just lagom för att känna igen varandra.



Det skulle vara en sarkasm



Selma gick bort till skrivbordet och tände lampan. Hon var varken ledsen 
eller rädd, fast hon såg att patronen var ursinnig, men det låg en tyngd 
över hennes sinne vid tanken på att nu skulle det gamla livet börja igen.



Det inträdde en tryckande tystnad. Richard och patronen voro likt två 
hundar, som med styva ben och uppresta ryggborstar strutta omkring 
varandra under sneda blickar. Selma kunde ha skrattat, om hon icke tänkt 
på hemresan.



Hon förde sin man in till konvalescenten; Richard stannade där ute.



--Det var fasligt så familjärt, att ligga där i skumrasket och låta 
konversera sig av en sådan--flax. Då kunde du minsann skratta! Han måtte 
allt vara bra intressant, sade patronen i den lilla förstugan.



--Du glömmer att vi äro uppvuxna barn ihop, svarade hon skarpt och öppnade 
dörren till sin fars rum.



--Ja, det kan ju alltid vara--en täckmantel, mumlade han.



Selma svarade ej.



Efter en stund kom Richard och lämnade henne ett litet brev från 
Elvira, vilket legat inuti hans.



Men han avlägsnade sig strax.



--Såå, herrskapet håller sig med gemensam korrespondens också, sade 
patronen, som sett att brevet var öppet.



--Det är ett par rader från Richards fästmö. Men efter du är intresserad 
av det, så kan du läsa det först; jag har inte alls bråttom, svarade Selma 
med ett leende av vrede och räckte honom brevet.



--Nej gubevars, det var inte min mening, sade patronen urskuldande och 
sköt hennes hand tillbaka, läs du ditt brev. Det var inte alls min 
mening.--Jaså, han är förlovad?



Selma teg och läste sin biljett.



Patronen gick fram och tillbaka på golvet med fundersam min. Ibland 
kastade han en skygg blick på Selma, som satt och såg ond ut.



Då och då sökte han indraga henne i det samtal han förde med fadern; men 
hon svarade kort, med en viss kylig artighet, som var den högsta grad av 
fientlighet, till vilken hon någonsin lät det komma.



Patronen formligen våndades, icke blott av hennes onåd, utan ock i känslan 
av att ha begått en orättvisa: den unge mannen var ju förlovad!



--Men du, är det nyttigt att vi stanna inne hos svärfar så länge? Ska vi 
inte gå in en stund? sade patronen slutligen, efter en längre tystnad.



Han tyckte mycket om att säga "svärfar", det var liksom om det gjorde 
honom själv några år yngre.



--Jo, låt oss gå in, svarade Selma liknöjt, jag tänker att Mätta har 
kvällsmaten färdig.



De gingo in i salen. Richard satt där vid skrivbordet och läste. Patronen 
gick direkt till honom.



--Jag hör av min hustru, att kandidaten är förlovad, sade han i sin mest 
gentlemannalika ton, medan den unge läkaren betraktade hans välvilliga 
ansikte med den största förvåning, jag kan icke nog varmt uttala 
mina lyckönskningar till detta steg, ty ett tidigt tycke är den största 
lycka för en ung man; det bevarar honom från frestelserna. Jag verkligen 
lyckönskar. Finns det någon utsikt... jag menar i en icke alltför långt 
avlägsen framtid... hum... När tänker kandidaten gifta sig?



--Så fort det finns en möjlighet--den allra ringaste möjlighet, svarade 
Richard tvärt. Detta oväntade intresse för hans hjärteangelägenheter 
förargade honom efter den förra ovänligheten. Dessutom tyckte han att det 
var en sak, som alldeles icke angick patronen.



--Ja, ingen lång förlovning, bekräftade denne. Det är bara en sjudande ebb 
och flod. Jag verkligen högaktar kandidaten för dessa sunda åsikter.



Richard tänkte vid sig själv, att han icke yttrat några åsikter alls, men 
han brydde sig ej om att säga något. Han hade alltid hyst en viss ovilja 
emot patron Kristerson.



Supen blev vida drägligare, än Selma efter första sammanträffandet vågat 
hoppas. Patronen lät sig ej stötas tillbaka av Richards reserverade sätt, 
utan var idel solljus, och på hans uppmärksamhet mot Selma fanns det ingen 
måtta. Ibland måste hon till och med skratta däråt.



--Ja, respekt för det täcka könet, deklamerade patronen med patos, det är 
kvinnan som regerar världen.



Vid avresan den följande dagen kunde han för ingen del tillåta att Selma 
gick till stationen, fastän hon högt förklarade, att hon föredrog detta.



Nej, åka skulle hon! och patronen var själv inne hos arrendatorn för att 
beställa skjuts. Han övervakade hästarnas förspänning, bestyrde om 
ressakerna och allting. I förbifarten kunde han ändå hinna att konversera 
en smula med Richard, vilken han slutligen lyckades göra nyfiken.



--Selma, sade denne, då hon vid ett tillfälle gick igenom salen, vad i all 
världen sade du åt din man i går kväll, som så kunde stämma honom 
till min favör? När han kom, ville han ju inte ens hälsa ordentligt. Jag 
trodde dig verkligen inte om att vara så slug.



--Ack du, det var alldeles omedvetet, svarade Selma med ett återhållet 
löje, jag kom bara att säga honom, att du är förlovad.



Han såg ett ögonblick frågande på henne. Men så förstod han meningen, 
skrattade torrt och vände sig om till sin bok.



En stund därefter stodo de båda inne hos fadern, som nu för första gången 
satt påklädd i sin stora farfarsstol, helt modstulen över att dottern 
skulle fara ifrån honom.



Richard och Selma stodo framme vid fönstret. Hon såg frisk och präktig ut 
i sin åtsittande vårkostym och käcka jägarhatt.



Genom fönstret kunde man se patronen syssla ute vid vagnen.



--Pål har givit mig lov att bygga om stathuset, det sämsta av 
dem--förstås--sade hon brådskande i det hon drog hatten säkrare på och 
stack en nål igenom, men nu skulle jag så gärna vilja fråga dig till råds 
om ett och annat, så att jag kunde få det riktigt hälsosamt och bra; deras 
välsignade ungar äro alldeles förgångna av utslagssjukdomar och elände. 
Pål säger att det ha sådana barn alltid, men jag kan inte förlika mig med 
det. Var gång jag kommer dit...



--Ja, vad skall du där? sade han vresigt, men det ryckte under skägget som 
av ett kivaktigt leende.



--När de äro sjuka så!... Hon såg på honom med ett förebrående ögonkast 
och rodnade häftigt.



--Herre Gud, vad du nu var dig lik sen gamla tider! utbrast han 
skrattande, den minen kände jag så väl igen. Nå, gå nu på. Jag ville bara 
höra vad du skulle säga.



--Asch, jag har tänkt att tala med dig om det hela tiden, men liksom varit 
rädd.

--Rädd? För mig! Varför det?



--Att du skulle skratta åt mig.



Hon drog och drog i sin handske, fast den redan satt oklanderligt.



--Skratta? Det hör ju till mitt eget fack, varför skulle jag då skratta!



--Ja-a, sade hon långdraget, men jag är visst mycket dum; jag förstår rakt 
ingenting.



--Det är ju därför du behöver mig.



Det såg ut som om hon kände sig lättar till sinnes vid detta svar.



--Ja, jag tycker att när man har god tillgång på pengar, så... Ja, det var 
en hel massa saker jag hade att säga dig, men nu hinner jag inte.



--Nå, så skriv då.



Hon såg på honom med glad överraskning.



--Skulle du vilja?



--Naturligtvis



--Å tack, å tack! utropade hon i överströmmande glädje.



Han log blott.



--Ja, du kan inte tro... å, du kan inte tro, hur tiden hänger en tungt vid 
händerna ibland.



--Nå, men din gamla passion för målning--är den alldeles slut?



--Ja. När jag inte kunde få lära mig något, eller ägna mig helt och hållet 
åt det, så var det inte lönt. Men tomt är det.



--Ämnar du aldrig ta det igen?



--Aldrig.



Hon kastade en blick ut på gården och såg, att nu var allting färdigt.



--Adjö med dig, farsgubben min, sade hon, gick fram till länstolen och 
strök med handen över faderns hår, som hon själv kammat så slätt och 
vackert. Så böjde hon sig ned och strök kinden emot det. Nu skall du 
skynda dig och bli bra, och sen skall du komma och hälsa på mig, länge, 
länge.



Han sade ingenting, bara tryckte hennes hand.



--Inte får du vara ledsen! hon böjde sig ned och såg honom så muntert i 
ögonen, att han klarnade upp, du ska komma och se hur jag tagit mig i 
ridning. Adjö med dig, du lilla oförståndiga pappa.



Hon purrade om i hans hår till avsked, och då såg han helt belåten ut.



--Adjö, Dick, sade hon och vände sig mot kusinen, som leende stått och 
sett på de två, jag kan inte säga hur roligt det är att ha fått se dig 
igen, gamle gosse. Och så kommer du snart med Elvira?



De skakade kraftigt hand, och så sprang hon ut till vagnen. 

8



Selma red i skritt, och hovslagen genljödo taktsäkert under parkens 
gulnande valv. Morgonen var kall, men den långa ritten hade skänkt hennes 
kinder deras varma färg.



"Svarta prinsen" nickade självbelåtet med sitt vackra huvud och lät 
emellanåt höra en frustning, i det han böjde halsen och spärrade ut sina 
näsborrar, så att en immig andedräkt virvlade fram därur.



Selma var tjugutre år, men såg nästan äldre ut. Hållningen hade blivit 
fastare, blicken lugn, och det låg någonting medvetet i själva hennes sätt 
att sitta till häst.



Då hon red ut på den öppna trädgårdsgången, som bildade uppkörseln till 
boningshuset, kom gruppen med ens i full belysning; rodnaden på hennes 
kinder glödde och hästens hud glänste mot solen. Strandmalet rasslade 
under hovarna och hon kastade en blick uppåt fönstren för att se 
om någon gav akt på att hon kom. I ett av dem 
syntes ett blont kvinnohuvud och en vit penjoar. Selma log glatt dit upp 
och hälsade med ridspöt.



Stallknekten, som red efter, närmade sig för att taga emot tyglarna.



Hon hoppade av utan hjälp, såg prövande på hästen om han blivit mycket 
svettig och strök honom smekande på halsen under den långa manen. Han 
vände sig om för att nosa på hennes klänning och gned därpå sitt huvud mot 
hennes skuldra, så att där stannade stora, vita skumflingor.



--Ack du självsvåldiga krabat! sade hon skrattande och torkade av 
klänningen med sin näsduk. Därpå kastade hon tygeln åt det monstrum av 
fulhet, som tjänstgjorde som stallknekt, och gick in i huset medan "Svarta 
prinsen" stod kvar och såg efter henne med stora, melankoliska ögon. Han 
tyckte väl att hon dröjde för länge därinne, ty han lyfte sin ena hov till 
en skrapning, som endast skedde i luften. Prins var en grannlaga natur.



--Nej, har man sett! Är du verkligen otålig du hjärtans toker? ropade hon 
ned till honom, där hon kom på trappan med en stor skiva grovbröd i 
handen.



Prins sänkte nosen och lät höra ett huttrande ljud, som skulle antyda en 
den kärvänligaste lilla gnäggning.



--Å, du är ett mönster till häst! utbrast hon med stolthet och sprang ned 
för att mata honom. Handskarna hade hon tagit av för att inte få dem 
nedblötade, ty hon visste av erfarenhet att Prins hade alldeles ingen 
försyn när det gällde bröd. Så stod hon där barhuvad i solskenet och 
betraktade med förtjusta blickar sin favorit, som belåtet mumsade på sina 
brödkakor och snodde omkring med sin nos i hennes händer på det mest 
ogenerade sätt. Hon måste stå långt ifrån och sträcka sig fram emot honom, 
ty han visade en ofantlig lust att gnida sig emot hennes klänning.



--Nu finns det inte mer, sade hon glatt och höll upp sina våta 
händer emot honom för att visa att det var sant. Han suckade med en 
resignerad min, och så drog hon hans huvud till sig för att kyssa honom på 
en fin, ren liten fläck vid sidan av nosen.



--Seså, sade hon avgörande, torkade sina händer och gick upp till 
gästrummen, medan Prins leddes till stallet.



--Nå, Elvira, är du inte färdig än, ropade hon utanför dörren.



--Richard är gången ut för mer än en timme sedan, så att du kan gärna 
komma in, svarade det innanför.



Selma öppnade dörren och steg in. Det var en elegant liten dubblett, för 
närvarande bebodd av doktor Berg och hans unga fru, vilka en längre tid 
varit gäster hos patron Kristersons.



Doktorinnan satt framför spegeln och kammade sig. Hon var liten och blond, 
såg bra ut och hade någon benägenhet för korpulens.



--Hur kan du låta bli att öppna fönstret, när det är så vackert väder? 
sade Selma i det hon stängde dörren efter sig och nickade god morgon.



--Hu, det är ju så kallt, svarade doktorinnan med en liten rysning.



--Stuggris!--Var har du gjort av din man?



--Ute på långpromenad. Han blev förargad i går kväll för det du sade att 
du inte ville ha honom med på din ridtur i dag, och när han är ond för 
något, kan han trava hela och halva mil stöten.



--Kan han vara ond i dag för det jag sade i går? yttrade Selma i en 
likgiltig ton.



--Å, du tror inte så långsint han är.



--Det var han aldrig förr; jag kunde reta honom varenda dag, och ändå var 
han lika god den nästa.



Selma kastade sig i soffan och betraktade med välbehag de ljusa hårvågor, 
som böljade för kammen därborta vid spegeln.

--Vet du vad!--det är gruvligt roligt att se på fruntimmer -- nota 
bene: vackra fruntimmer, utbrast hon muntert i det hon slog med ridspöet 
mot spetsen av sin sko.



--Så du pratar; du är ju själv fruntimmer!



Selma skrattade till.



--Ja, visst är jag det, men hos mig finns ingenting av det där mjuka--det 
där som gör att man tycker sig kunna linda er om fingret.



--Jag tycker du borde ha blivit karl; det skulle passat dig så bra, sade 
Elvira i det hon virrade upp håret och böjde sig fram emot spegeln.



--Ja, behagligare skulle det varit, men det är väl det bästa som sker. Jag 
kan nog gå an som fruntimmer med: alla skola inte vara stöpta i samma 
form. Men, se hit ett tag!



Selma gick hastigt bort och lade sin arm om den unga fruns skuldror i det 
hon böjde sig fram och såg henne in i ansiktet.



--Ja, var det inte det jag tyckte! Nu har du gråtit igen. Vad är det då?



--A, bry dig inte om det.



Selma gick ett slag genom rummet.



--Det duger inte att tiga alltid: sjung ut! sade hon och stannade vid 
sidan av toalettbordet, så att hon kunde se den unga fruns ansikte.



--A, det är alldeles ingenting...det är bara Richard...



--Vad är det med honom?



--Det har du nog märkt. Elvira ordnade sina toalettsaker, synbarligen utan 
att tänka på vad hon gjorde.



--Vad skulle jag ha märkt?



--Att han inte bryr sig om mig. Hon böjde ned huvudet och talade mycket 
lågt.



Selma stod och betraktade henne med ett besynnerligt uttryck i sina ögon, 
något av på en gång intresse och mot vilja. Täckheten förfelade icke 
sin verkan på hennes skönhetssinne, men all klemighet ingav henne avsmak.



--Vill du inte berätta det för mig? sade hon och såg ned på knappen av 
sitt ridspö.



Elvira kastade en hastig blick på henne. Det fanns i det fullkomligt 
behärskade men sträva sättet någonting som i början stötte tillbaka och i 
längden vann. I den svarta riddräkten, som satt stramt åt både liv och 
armar, såg hon längre ut än vanligt. Håret var kammat högt i nacken, men 
låg ned över pannan i en tjock, ljusbrun lugg, så att endast en smal rand 
syntes över de något mörkare ögonbrynen. Egentligen var hon ful, med denna 
platta näsa, vars spets gick ut i en liten snibb, med den breda, låga 
pannan och den fina, skarpa hakan, vilken gav ansiktet form av en 
triangel. Men de kloka, djupt liggande ögonen försonade allt; det var en 
präktig typ.



--Fast jag inte är äldre än du, har jag varit gift längre, och det ger 
erfarenhet, sade Selma, övervinnande sin motvilja att tala i ämnet; 
kanhända kunde jag vara dig nyttig med ett eller annat råd.



--Du är snäll och rar, sade Elvira, undvikande henne med en av dessa 
fraser, som fruntimmer alltid ha till hands emot varandra.



--Rar! Var kan du få något sådant ifrån?



Selma såg nästan ond ut.



--Du är så snäll mot alla här på gården; gumman Boel har skvallrat på dig.



--Gumman Boel tar inte så noga för vad hon pratar.



--Du är god mot alla fattiga.



--God! Kallar du det god? En egoist är jag. Det är bara behovet att känna 
mig nyttig för folk, som driver mig; det är viktighetsmakeri, ingenting 
annat. Var lugn för att jag inte ger bort annat än det jag själv inte 
behöver eller inte vill ha. Är det att vara god?



Hon hade talat med en viss hetta, framkallad av begäret att 
övertyga. Det fanns på bottnen av denna rättframma karaktär en skygghet, 
som kom hennes inre att krympa tillhopa för varje vidrörande.



--Nu gör du dig till, sade doktorinnan.



--A--man kan bli sjuk av att höra det! Jag ger dem mat och pengar ungefär 
som man kastar köttben åt hundar; jag vämjes vid själva deras snikna 
begär, och vore det inte därför, att jag själv behöver sola mig i deras 
korta tacksamhet, kunde jag lika gärna skicka bort dem med en spark. Jag 
vet inte vem som är uslast, de eller jag.



Under dessa ord gömde sig en ödslig smärta, men därav märkte doktorinnan 
ingenting; hon kände sig endast tillbakastött av yttrandets råhet. Att det 
fanns människor så fanatiskt sanningsälskande, att de beljuga sig själva, 
därom hade hon ingen aning.



Selma kastade sig i soffan igen och strök med handen över sin panna i det 
hon lutade sig tillbaka med en min av trötthet.



--Jag kan inte leva utan vänlighet, sade hon, därför köper jag den... det 
är hela affären För penningar får man allt, allt!



--Inte allt; inte kärlek, svarade Elvira känslosamt.



Selma bara skrattade smått, men svarade ingenting. Det var någonting av 
förakt som spelade kring hennes mun. Hon såg icke upp.



--Det är ändå besynnerligt att se hur anlagen kunna vara nedlagda hos en 
från begynnelsen, sade hon efter en stund, medan Elvira gick omkring i 
rummet; jag minns, att då jag var hos farbror och faster i världen--i 
Richards hem, du vet--så brukade jag alltid gömma de kakor jag fick till 
kaffet, under förevändning att jag ville ha dem till "natt-mat", som vi 
brukade säga i skolan. Så gömde jag dag för dag under hela veckan. Faster 
skrattade åt min barnslighet, men lät mig ha mina kakor. Kan du gissa vad 
jag gjorde med dem?

--Nej.



--Jo du, jag hade funnit ett riktigt näste till gammalt hus någonstädes 
utåt fäladen. Där bodde ett gammalt folk med en hel kull ungar omkring 
sig. De hade allaredan släppt ut en eller två kullar förut, ty både han 
och hon hade varit gifta en gång förr--men maken till ungar har jag då 
aldrig sett. Smutsiga och... a, du kan göra dig ett begrepp därom! Nå, de 
där små odjuren skulle naturligtvis ha mina kakor.--Föräldrarna voro 
nästan aldrig hemma; avkomman fick sköta sig själv liksom grodyngel. Men 
du kan tro att där blev förtjusning, var gång jag kom!... jag kunde 
sitta och se dem sluka fasters präktiga kaffebröd och själv slicka mig om 
munnen. Hon skrattade så att tårarna kommo henne i ögonen.--Och det fast 
de troligtvis inte kunde känna någon synnerlig skillnad på det och den 
mjölblandning, som vår bybagare hedrade med benämningen vetebröd! Till på 
köpet inbillade jag mig att jag gjorde de där ungarna en tjänst med det. 
Jag njöt naturligtvis. Ja, vet du, till råga på allt umgicks jag också med 
den tanken att jag skulle kamma dem. Men den kom lyckligtvis aldrig till 
utförande.



Hon var synbarligen ytterst belåten med sin drastiska framställning.



--Usch, vad du har för en vana att håna allt!



--Bara att se det från den lustiga sidan; den tragiska ligger nu en gång 
inte för mig.



--Det avundas jag dig. När allt kommer omkring är det bestämt det som gör 
dig så tilldragande.



--Tilldragande? Tio mot ett att du lärt dig det ordet i en roman!



--Fy, vad du är stygg.



--Jag har aldrig påstått annat; det är ju du själv som velat överbevisa 
mig om motsatsen.



Selma skrattade, och Elvira vände sig bort för att dölja att hon fick 
tårar i ögonen.

--Elvira!



--Ja, du tror liksom Richard att man kan skämta bort allting så fort det 
rör mig.



--Det rörde ju inte dig, utan mig. Dessutom var det ju du själv som inte 
ville tala om vad du var ledsen för, och så tyckte jag det var bäst att 
tala om annat.



Elvira satte sig vid toalettbordet och stödde huvudet i händerna.



--Richard är sig inte lik, som han var det första året; det är himmelsvid 
skillnad. Du kan inte tro vad vi var lyckliga! Han bröt med alla sina 
kamrater, och vi voro inte åtskils en enda dag. Men sedan lillen kom, blev 
det helt annat. Jag har ibland trott att det var honom han inte tyckte om. 
Därför lät jag den lille ängeln stanna hos mamma, medan vi reste hit. Jag 
tänkte att det då skulle bli bättre. Men när talar han väl till mig? Han 
är vänlig och snäll--det förstås--men vi har aldrig något att säga 
varandra, när vi äro på tu man hand.



--Men, barn lilla, inte kan han prata jämt heller.



--Men när vi voro nygifta hade han tusen ting att tala om, och under 
förlovningstiden...



--Ja, det tror jag det! Det ha de ju alltid--idel dumheter, som man skulle 
bli rent sjuk av i längden. Inte ville du att han skulle fortsätta med 
det?



--Det kan väl vara. Men när jag nu söker läsa i hans ögon vad han vill, 
när jag i allt--från det minsta till det största--bara rättar mig efter 
honom! När jag vid allt vad jag tar mig till bara tänker på vad han skall 
tycka!



--Det är just det som är felet. Du gör för mycket av honom, och det 
tröttar. Om du bara hade en skymt av självständighet.



--Ja, där ha vi det! Men det är ju en orimlighet. Man skall väl tycka bäst 
om den som i allt vill göra en till viljes.



--Jag vet inte det; jag tror att var och en människa skapades till att 
vara en person för sig. Söker man att göra sig blott till ett 
avtryck, så hämnar det sig själv: man blir ingenting.



--Det är just självständigheten han tycker om hos dig, det vet jag.



--Med oss två är det en helt annan sak, vi stå ju icke i närmare 
förhållande till varandra. Men vi ha så många gemensamma intressen, gamla 
minnen också... och dessutom... nå, ja det där är saker som jag inte 
förstår.



--Vad?



--Jo, jag tror att en man aldrig i längden bryr sig om någon annan än den 
som kan hålla honom på avstånd.



Hon log med ett litet ironiskt leende.



--Men det kan ju aldrig en hustru, utbrast Elvira nästan förslcräckt i det 
hon vände sig om.



Selma halvlåg på soffan; hon såg på sin gäst med en lång, spejande blick, 
icke utan en skymt av gäckeri.



--Det är det han vet, sade hon sakta, ännu med det där leendet.



--Vad menar du?



--Jag menar att det vore väl en smal sak att göra en karl kär på nytt--om 
det är det du menar. Vi känna dem inte förr än vi bli gifta, men då måste 
vi också lära oss det. Jag tror att jag gör det nu.



--Jag erkänner, att jag inte förstår Richard, sade Elvira kallt, i det hon 
värmde griffeln vid ljuset för att krusa sin lugg. Det låg någonting i 
Selmas ton, som hon icke tyckte om.



--Nå, så studera honom, det är hög tid. Lär dig att förstå honom--jag 
menar hans strävan och alla intressen-- du skall se vad du själv skall 
tycka det är roligt, och vad du skall lära mycket av att försöka följa 
med. Men, framför allt, sök att vara en smula kall... bara en liten smula, 
som man kan vara när man håller riktigt av någon.



Hon lade huvudet på sned och lekte med spetsen av sitt ridspö på mattan. 
Det hade kommit någonting dämpat över henne, på en gång vekt och 
skälmskt, kanske också ett grand sorgset.



--Kall? upprepade Elvira med den yttersta förvåning.



--Ja, kall.--Selma talade ovanligt lågt och såg icke upp, det där 
oförklarliga leendet smög ännu kring hennes fina, tunna läppar. Kärlek är 
som champagne--du vet inte hur den smakar när den fått ligga på is?



--Men, Selma då! Det kom ett förebrående uttryck i tonen.



Selma sprang upp med ett muntert litet skratt, gick fram till Elvira och 
lade sina händer på hennes axlar. Den förra strävheten var försvunnen.



--Nu är jag din biktfar, sade hon smekande, svara mig ärligt, biktbarnet 
mitt. Du gråter ibland och ber din man hålla av dig som förr?



--Ja?



--Sällan?



Selma hade flyttat sina händer till stolens ryggstöd, och biktbarnet 
ritade inbillade figurer på toalettbordet med ett pekfinger, som såg 
mycket täckt ut. Men hon teg.



--Det sker då ofta? fortfor den obeveklige biktfadern och vände örat till 
för att rätt kunna uppfånga svaret.



Biktbarnet såg upp, spörjande som för att se sig för om man verkligen 
kunde våga sig fram med sanningen. Den minen såg så lustig ut att 
biktfadern trots sina ansträngningar brast ut i skratt.



--Heliga oskuld! Och det tror du dig kunna fånga en karl med? Nå nå, du är 
ju själv förälskad i honom, och det är gott för dig. Å ena sidan försvårar 
det saken, men å den andra gör det den så oändligen lätt.--Hon satte sitt 
ansikte i jämnhöjd med Elviras och betraktade henne i spegeln.--Om nu det 
där ansiktet såg hurtigt och glatt ut, skulle det vara riktigt 
förtjusande, men när det lipar--fy!



Elvira såg också i spegeln.



När Selma log så där, så att de jämna, vita tänderna glänste fram, 
kunde man icke se någonting friskare. Det var omöjligt att längre finna 
henne ful--till och med för en kvinna.



Den lilla frun böjde sig tillbaka och slog sina armar om biktfaderns hals, 
men denne lösgjorde sig skrattande: icke alla biktfäder önska bli smekta.



Selma stod en stund tyst. Det föreföll henne som om hon höll nycklarna 
till hans karaktär i sin hand, och allt vad hon letat fram med hela 
uppfattningens skarpblick-- allt det som hon älskat högt, därför att det 
varit som hennes ensamt, allt det som hon velat dölja som sin 
oskattbaraste egendom--det skulle hon nu lägga i en annans händer. Allt, 
allt! ty det fick ej finnas någon söndring.



--Elvira, sade hon; rösten ljöd så allvarlig och orden kommo helt sakta, 
ibland finner du honom retlig och nervös. Det förargar dig. Men har du 
aldrig tänkt dig att det kan vara en stund av svaghet, då allt syns honom 
fruktlöst och mörkt? Har du aldrig tänkt dig att det är då han behöver 
dig bäst?... icke dina ord eller din tröst, endast ro, och så känslan av 
att du förstår honom. Han måste känna att du aldrig kan förlora modet, 
därför att du tror honom om gott, även om han själv skulle tvivla.



Elvira stödde huvudet i händerna och teg. Det flög någonting likt 
självförebråelse genom hennes sinne -- en aning som sade henne, att hon ej 
älskade så fullt som hon kunde. Hon nickade långsamt för sig själv.



--Och nu är det överenskommet, sade Selma raskt, i det hon undertryckte 
den smärta, som följde med själva hoppet att hennes strävanden kunde 
lyckas, inga tårar, inga scener mer, och så lämnar du ibland å sido ditt 
välsignade persiska broderi. Det finns väl något annat i världen, som 
också kan vara värt en kvinnas uppmärksamhet. Har du intet intresse för 
vår tid och allt som rör sig i dess strävan? Barn, du skall väl lära dig 
att förstå din egen son en gång! Hur skall du det, om du håller dig 
främmande för allt och endast fördjupar dig i din sefirgarnskorg?



Hon teg ett ögonblick.



--Elvira, det måtte vara en stor lycka att ha en son, sade hon plötsligt.



--Du! sade Elvira hastigt och vände sig om, tänker du någonsin på sådant? 
Skulle du verkligen önska, att du hade ett barn?



--Jag! Nej, Gud bevare mig! Det var inte så jag menade. Det var bara sagt 
så där i allmänhet. Du t.ex. håller ju så mycket av Richard, jag tycker, 
att för dig skulle det vara så förunderligt att tänka, det hans 
personlighet skall liksom gå i arv, att allt vad du värderat hos honom 
skall växa upp på nytt, att det skall komma fram drag efter drag. Jag bara 
tänker mig vilken glädje det måtte vara för varje ny likhet du upptäcker. 
Det finns ju till och med fel, som man lär sig att tycka om, och jag 
föreställer mig, att om du också agar honom för ett sådant, kan du ändå 
inte låta bli att glädjas smått över att också det är likt.--Hon stod och 
såg ut i trädgården med ett eget, inåtvänt uttryck i blicken.



Elvira hade blivit eftertänksam.



--Selma, har du aldrig... har du aldrig tyckt om någon?



Selma vaknade upp vid frågan.



--Jag! Hur kan du komma på en sådan tanke?



Båda tego en stund, medan Elvira såg sig i spegeln och stänkte en smula 
puder i luggen, så att den icke skulle bli rak.



--Jag tror att du kunnat bli en förträfflig hustru, sade hon slutligen.



--Hå, det beror på, svarade Selma likgiltigt, hade jag blivit gift med en 
man som varit ärelysten, skulle jag troligtvis blivit honom en god hjälp 
-- jag skulle eggat honom, arbetat för honom, men nu-- hon gjorde en 
åtbörd som om hon tappat något ur händerna--nu är jag fullkomligt 
värdelös.

--Å, säg inte det.



--Nå, det är sant, jag håller tjänstepersonalen i tukt och ser till att 
urverket går jämnt, men det kunde en annan göra lika bra som jag. Du sade 
för en stund sen, att jag borde blivit en karl. Men, ser du, det finns ett 
begär hos mig att liksom gå upp i en annan existens, vilket bevisar, att 
jag verkligen varit ämnad till kvinna. Det där känner aldrig en man.



--Stackars Selma!



--Men är du tokig! Varför beklagar du mig?



--Du har ju aldrig känt vad det vill säga att vara lyck



lig.



Selma skrattade.



--Så säga alla unga fruar. De tro, att det inte finns någon annan lycka i 
världen än deras egen, och--med all respekt--om den har jag mina egna 
tankar. Jag avundas alldeles inte. Vore det inte därför, att jag är så 
eländigt feg, att jag inte kan se någon vara ledsen, skulle jag aldrig 
blandat mig i lilla fruns affärer.



--Jag tror att du verkligen vill mig väl. Elvira räckte henne sin hand, 
som hon tog helt flyktigt.



--Jag skulle naturligtvis gärna vilja se er lyckliga, sade hon torrt, och 
helst se, att I haden mig att tacka för det på ett eller annat sätt. Det 
är alldeles som när jag gav de dår ungarna mina pepparkakor.--Hon 
skrattade bittert och självförsmädande.--Låt mig därför välja böcker åt 
dig och leda dina studier; jag känner Richards smak så väl. Du kan, om du 
sätter den sidan till, bli som en annan människa medan han är ute på sin 
utomlandstur. Men visa honom aldrig mina brev, och låt honom aldrig våga 
sig till att bryta dem; med sådant måste man sätta sig i respekt. Och låt 
du honom fritt flyga ur boet, dess gladare är han, när han kommer igen.



--Du kan ha rätt.



--Tror väl det! Du kan inte tänka hur gärna jag själv 
skulle vilja försöka min kur på någon, sade hon 
skämtande, men jag behöver den tyvärr inte.



--Det är gruvligt ändå vad jag kommit att hålla av dig på den här tiden, 
utbrast Elvira.



--Vet du inte att det finns ett slags egoism, som har dragningskraft, var 
det muntra svaret; min är just av det slaget. Folk måste hålla av mig om 
jag vill. Det gäller för alla utom en; mot honom är jag maktlös, ty... nå 
ja... Inte ett ord mer. Du blir ju aldrig klädd på det här viset.



--Ja, det var sant, jag skulle be att få slippa frukosten i dag, ty jag åt 
så mycket till kaffet, att jag inte är hungrig, och jag måste skriva till 
mamma nu, annars hinner jag inte få brevet med posten, och då blir mamma 
orolig.



--Som du vill.



Selma nickade och lämnade rummet.



Först tänkte hon byta om dräkt, men så ändrade hon sig: det var så 
obehagligt att gå in i den ouppbäddade sängkammaren, där mannen ännu låg 
och sov. Hon ville vänta. I stället tog hon vägen till det lilla 
kabinettet innanför salongen. Där var alltid så tyst och ensligt, och där 
hade man utsikt åt parken. Hon ställde sig vid ett av fönstren och 
försjönk i tankar.



Klockan var halv nio. Var blev Richard av? Månne han biivit ond på allvar? 
Hon kunde icke tro det. Han borde ha förstått hennes motiv. Han måtte väl 
veta...



Hon lutade pannan mot fönsterposten och lade upp sitt ena knä, som om hon 
suttit i en sadel.



Vilket egendomligt lynne han hade! Hos studenten hade det ännu legat mest 
antydningar, och--själv ett barn-- hade hon väl ej förstått dem riktigt. 
Hos den unge läkaren och vetenskapsmannen framträdde det i bestämdare 
former, och nu var hon själv en utvecklad kvinna.



Det fanns någonting i själva grundtonen av hans karaktär, som 
ovillkorligen måste finna en resonansbotten i hennes egen. Först denna 
friska viljekraft, som slog över i hänsynslös egoism så snart det 
gällde att uppnå ett mål; så denna sega uthållighet, som aldrig släppte 
detta mål ur sikte; och slutligen denna ärelystnad, som jämt sporrade 
honom framåt och aldrig lämnade honom någon ro. Men hon visste också att 
det fanns stunder, då den överspända självtilliten kunde svika, och då han 
kände sig modlös, att själva arbetskraften domnade därvid. Djupt nere på 
bottnen av detta obändiga sinne rörde sig en underström, som han blygdes 
över och sökte dölja under cynism eller hårdhet. Måhända var det denna 
underström som drog henne till honom.



Selma gled ned från sin plats och ställde sig åter i fönstret. Han måste 
ju komma snart. Vad det skulle bli dödande tomt när de reste! Hon lade 
armarna i kors och blicken dystert framför sig. Vilken tillvaro!



Från det lilla kabinettet, där hon stod, kunde man se hela våningen med 
dess rika draperier och mjuka mattor --mattor, som täckte hela golvet och 
i evigt samma mönster smögo sig ur rum i rum, hela raden utefter. Det var 
ett elegant litet hörnrum, dekorerat i ljusgrått med små brokiga 
buketter--allting, mjukt, stoppat, bekvämt.



Den mörka kvinnogestalten bröt silhuettlikt av mot denna glada omgivning, 
och rummets luxuösa komfort framhöll ännu mer dräktens prydnadslösa 
enkelhet.



Selma var så försänkt i grubbel, att doktorn kunde komma ända in i 
salongen utan att hon märkte det. Han förde draperiet åt sidan och gick 
tyst fram till henne. Först då han lade sin hand på hennes axel vände hon 
sig om, lugnt och utan en sprittning: denna hästmänniska visste ej vad det 
ville säga att vara nervös.



--Vad står du och grundar på? frågade han och ställde sig bredvid henne.



--På allt möjligt. På dig och mig och gamla tider.



--Ar din man uppstigen ännu?



--Nej. Han kom inte hem från den där järnvägsinvig ningen förrän 
klockan tre, därför behöver han sova ut.



--Vad hade det då skadat honom, om jag fått rida ut med dig?



Frågan kom helt tvärt och en smula retsamt.



--Naturligtvis inte det ringaste. Jag sade heller inte nej för hans skull, 
utan för min egen.



--Att du inte vill ha mig med, tackar! Det är åtminstone att svara rakt på 
sak. Jag trodde i går, att du hade något annat skäl... jag fann det 
visserligen något fegt, men. . .



Han menade icke vad han sade, men han inbillade sig nästan att han gjorde 
det. Begäret att sondera var till hälften omedvetet.



--Å, Richard, nu är du verkligen dum, utbrast Selma med något av sin gamla 
ton, i det hon lade handen på hans arm för mera eftertrycks skull; att jag 
gärna ville ha dig med, det bör du kunna begripa. Tänk dig bara, hur 
förtjusande det skulle vara att ha dig vid sidan att prata med och så att 
låta det gå så där i sakta skritt. Jag föreställer mig det ibland så 
livligt, att jag nästan tycker du är med och att vi talar om en massa 
saker.



Han såg på henne, uppklarnande, och hon drog hastigt sin hand tillbaka.



--Ja, du förstår, att jag tycker det måtte gå så lätt att prata under den 
där vaggningen, som man får på hästryggen, och vid det där klapprandet av 
hovar, som låter så trevligt. A vad det är skönt! Man känner värmen av 
hästens kropp ända ned i fötterna och runt omkring sig den friska, kalla 
luften... Usch, vad du måste finna mig barnslig !



Hon kastade ridspöet bort på ett bord och knäppte samman händerna, i det 
hon sträckte på sina armar med ett lätt självsvåld. Figuren var så vacker 
och dessa armar på en gång fina och kraftfulla.



--Men då förstår jag inte...

--Å jo, det gör du nog. Kristerson bryr sig inte om att vara 
svartsjuk på dig, nu sedan du är gift. Det är endast ungherrar han avskyr. 
Han menar, att de äro glupande ulvar, som bara gå och lura på vem de 
uppsluka månde.-- Det har kommit mig att undra hurudan han själv var innan 
han blev gift.--Nej, det är fruarna jag är rädd för. De kunde hitta på... 
Jo, du, det kunde de. Jag hör hur det låter om andra, och då vet jag vad 
som väntar mig själv. När en ung fru inte visar sig pin förtjust i sin 
man, så gå hennes väninnor alltid och vänta vem hon skall bli kär i. Ty 
att man måste bli det en gång, det anse de oundgängligt.



--Det gör jag också.



--Dumheter!



--Men det är ju så naturligt, sade han och kastade sig i en stol borta vid 
bordet. Antingen har man varit kär, eller också är man det, och om så inte 
är fallet... ja, då måste man bli det. Ty det finns ingen människa, som 
icke är det någon gång.



--Asch, det är ju äckligt, utbrast hon med en grimas.



Han skrattade, en liten smula cyniskt, men icke obehagligt. Detta skratt 
visade munnens bredd, men också dess smala, röda läppar och friska tänder. 
Richard Berg såg aldrig så bra ut som då han log, men han gjorde det 
sällan.



--Är du alltid så där försiktig? frågade han och betraktade henne med 
nyfikenhet. Dessa två förbehållsamma varelser hade vant sig vid att kunna 
tala med varandra om allting. På en öppen fråga följde alltid ett ärligt 
svar.



--Samma försiktighet alltid och i allt.



--Men är det icke ett förskräckligt tvång?



--Naturligtvis. Men jag har föresatt mig att de inte skola ha den ringaste 
anledning. Du behöver bara se på min ridknekt, jag har tänkt på honom 
också. Har du inte givit akt på honom?



Det spelade ett nästan omärkligt leende kring hennes läppar.



--Jo. Ögon som en ko, näsa som en knytnäve, och en mun, som går från ena 
örat till det andra, och som därtill drages på sned upp mot ena kinden. 
Det är onekligen en vacker typ.



Hon skrattade åt beskrivningen, som hon fann träffande.



--Jag skulle inte kunna finna en till på sju mils omkrets, sade hon 
belåtet, och själv har jag dresserat både Prins och honom. Prins är 
onekligen den intelligentaste av de två, men det oaktat är jag stolt över 
Jöns.



--Det bevisar smak.



--Jag riktigt njuter av hans fulhet, var gång jag möter någon på mina 
ridturer. Den förlänar mig en sådan respektabilitet, åtminstone i mina 
egna ögon. Och så är han gift.



Hennes leende var en sådan inkarnation av elak slughet, att hon själv 
blygdes däröver och icke vågade se upp.



--Nå ja, vis a vis honom tror jag, att du kan känna dig trygg. Men, vet du 
vad, jag tycker, att med ett sådant liv skulle du finna det rätt trist 
härute.



--Har du funnit det så?



--Jag--å! Han sade ingenting mer, men det hördes så tydligt vad han 
menade. Hon kände en jublande glädje därvid.



Det uppstod en kort paus.



--Vet du, jag tycker ofantligt mycket om Elvira, sade hon plötsligt och 
omotiverat, om jag varit karl, skulle jag kunnat bli förälskad i henne.



--Ja, hon är täck, men en smula, nå ja, hur skall jag säga?... en smula 
naiv -- alldeles utan självkritik. Det finns hos henne någonting 
omedvetet, som i den första ungdomen är obeskrivligt fängslande, men som 
sedan... nå ja. Också hos dig fanns någonting sådant strax du var vuxen, 
fast på så helt olika sätt. Jag kan se dig när jag vill, med dina 
snusförnämliga miner och slängande fasoner. Det var den lustigaste 
sammansättning man kunde se... och så retsam du kunde vara!... så rent av 
orimlig. Det var aldrig att tänka på, att du skulle ge efter, om du än 
hade aldrig så orätt.



--Inte skulle jag givit efter för dig? Det var en skymt av det gamla 
gäckeriet.



--Om jag hade rätt?--Han såg på henne med tillfredsställelse.--Men när 
allt kommer omkring, var det kanske just det jag tyckte om. Mammas svaghet 
för sin gosse hade utbildat mig till ett slags hustyrann bak pappas rygg; 
det var så nytt att stöta på en opposition.



De tego båda. Selma lekte tankspritt med spetsen av sin sko under 
klänningsfållen, och doktorn hade låtit huvudet sjunka ned mot bröstet, i 
det ett skarpt streck bildade sig mellan hans ögonbryn.



--Pappa visste inte vilken dålig tjänst han gjorde sin son, när han 
sammankopplade dig och Kristerson, sade han tvärt.



--Du menar att du och jag...?--Selma vände sig mot fönstret som för att se 
ut i parken.--Vet du, det hade aldrig dugt.



--Varför inte det? Frågan kom skarpt.



Selma stod och såg ut med liknöjd min.



--Just det, att du då haft rättighet över mig, skulle fördärvat alltihop, 
sade hon lugnt. Du är en despot, men det du alltid tyckt om hos mig har 
varit att jag vågat ställa mig upp mot dig. Hade jag varit i dina händer 
och måst böja mig, skulle också det varit förbi.



--Såå, du tror endast på det fria äktenskapet? sade han dröjande och bet 
sina naglar.



--Nej, sade hon hastigt, icke i den bemärkelse man tager ordet. Jag kan 
icke betrakta äktenskapet annorlunda än som till sin grund oupplösligt. 
Det skall vara en förening av fria, självständiga individer och åsyfta 
deras inbördes samarbete och utveckling, icke 
för en tid blott, utan för hela livet. Alla uppställa icke så höga 
fordringar, och de flesta måste nöja sig med så oändligt mycket mindre; 
kvinnan blir endast ett tämligen överflödigt supplement till mannen, ett 
supplement, som i allmänhet icke heller är någonting i och för sig själv. 
Den ene har som personlighet icke behov av den andre; man går var sin väg, 
arbetar på var sitt område, utan att bekymra sig om varandras strävan för 
annat än resultat. Barnen och ekonomien, se där de enda verkliga banden: 
vigseln och allt det där är ju endast någonting rent yttre, ett offentligt 
erkännande åt det som borde finnas, men som vanligtvis saknas... Ja, du 
skrattar naturligtvis åt mig, men vad gör det! Det är så roligt att ha 
någon att tala med.



Hon vände sig om och såg på honom. Han satt nedlutad, med armbågarna på 
sina knän och blicken fäst på mattan.



--Fortsätt, sade han, det är intressant att en gång få höra en kvinna 
fördomsfritt yttra sig om detta. De äro i allmänhet så rädda för att röra 
vid sådana saker, som för att taga i ett glödgat järn. Vad var det mer du 
ville säga?



Hon gick bort och satte sig på en stol ett stycke ifrån honom.



--Jo du. Nu finns det en och annan kvinnlig individ, alltför kraftigt 
tilltagen för att kunna utgöra ett dylikt supplement åt vilken man som 
helst, vilket däremot de allra flesta kunna. Ja det anses ju på vissa håll 
rent av att det bör så vara. Man talar visst om tycke, och allt det där... 
men vad är det att bygga på? Ett tycke kan komma och gå, ofta är det 
endast... ja, det är inte lönt att tala därom. Nå, sådana självständiga 
kvinnor borde aldrig gifta sig, åtminstone icke under sakernas nuvarande 
ställning. Jag är just en av dem, och om farbror haft människokännedom 
tillräckligt, skulle han ha sagt: gift dig aldrig. Jag skulle ha lytt 
honom.

--Det skulle du inte.



Hon såg på honom med en snabb sidoblick, men besvarade ej direkt hans 
inkast.



--Även om en av dessa individer bands tillhopa med en karaktär sådan, att 
båda skulle kunna komplettera varandra, fortfor hon med ett torrt, 
behärskat allvar, som om det var någonting hon ville hålla ifrån sig, även 
då skulle det måhända icke bli vad äktenskapet borde vara. Det skulle 
alltid låda för mycket vid honom av det allmänna föreställningssättet. Han 
skulle aldrig glömma, att det lagligen är han som har makten. Jag menar nu 
den makt, som icke grundar sig på övertygelse och ett frivilligt 
erkännande av hans överlägsenhet.--Om hon blint hängåve sig, skulle han 
tröttna, och om hon uppreste sig skulle han pocka på sin rätt. Det bleve 
således endast att välja på hemlig leda eller öppen fiendskap.



Han såg på henne.



--Selma, är du verkligen så kall som du låtsar? Känner du aldrig denna 
törst efter lycka, som...



Hon reste sig häftigt och gick åter fram till fönstret.



--Man kan bli sjuk av att höra nygift folk, utbrast hon med hetta, de 
inbilla sig, att ingen i världen erfarit någon lycka mer än de, och 
ändå...



--Vad?



Hon svarade icke.



Han reste sig och gick fram till henne.



--Ändå? sade han med ett smekande tonfall. Jag kunde ha lust att göra dig 
en fråga.



--Nej, man skall aldrig göra några frågor, svarade hon halvhögt utan att 
se upp.



De stod en stund tysta.



--Vår Herre var en gång vid ovanligt gott lynne, började hon med ett 
gåtfullt litet leende, och han ville giva människorna en gåva, som de 
kunde glädjas åt. Han utströdde några frön och lät dem följa med vinden 
ned på jorden. Och på varje ställe, där ett sådant frö föll, växte 
det upp en vacker blomma. Människorna ville giva den ett namn, och de 
kallade den lycka. De förståndiga bland dem gladdes åt gåvan och nändes ej 
ens röra de skära bladen, av fruktan att skada den. Men vart de gingo i 
världen kringsvävades de av doften. Det fanns emellertid också dumma 
människor, och dessa hackade blomman ibland sin kål och förtärde den för 
att ta riktig nytta därav. Och till på köpet anklagade de vår Herre därför 
att kålen smakade illa. Där har du min uppfattning av lyckan.



--A, platonism! Han vände sig på klacken med ett föraktfullt skratt.



Hon tryckte sin panna mot fönsterposten med en min av nedslagenhet, men 
svarade ej.



--Nå, men om man nu står ända till halsen i ett osedligt förhållande, ett 
sådant som står under kyrkans speciella hägn?



Han kastade en lång blick på henne över axeln, men hon stod bortvänd, så 
att han endast kunde se en skymt av hennes ena kind: den blev röd som 
blod, och han ångrade redan vad han sagt. 



--Då biter man tänderna tillhopa och ser världen fräckt i ögonen, sade hon 
lågt, men har man en gnista heder kvar så glömmer man icke ett ögonblick, 
att man förverkat all rätt till--ja till tanken på ett verkligt äktenskap.



Repliken skar, och han kunde ha bitit sig själv i harm över att ha 
framkallat den.



--Har du läst utkastet till mitt nya arbete? sade han, i hast famlande 
efter ett nytt samtalsämne.



--Ja. Jag har till och med tagit mig dristigheten att göra några 
anmärkningar. Hon vände sig om, och hennes ansikte hade återtagit sitt 
vanliga uttryck.--Mig förefaller det en smula för vetenskapligt att vara 
rätt populärt; du förutsätter för mycket hos dina läsare.



--Tror du det? Var har du manuskriptet?

--Nere hos mig, jag skall gå efter det.



--Kan jag få gå med? Jag är en smula nyfiken på din studerkammare. A, det 
är sant... det vågar du inte utan förkläde.



Det fanns något i hans ton, som stötte henne.



--För min egen del är ett förkläde alldeles överflödigt; jag är förkläde 
nog för mig själv, svarade hon mulet, men vill du inte gå och äta frukost 
först?



--Nej tack. Det är med mig som med Lord Byron, svarade han leende, jag 
vill inte vara slav under någon slags aptit. Kom nu då.



Selma lyfte i sin långa kjol och gick framför honom ned i första våningen. 
Vid sidan av trappgången vek hon av, tog en nyckel från en liten hylla, 
öppnade och bad honom stiga in.



--Nå, sade hon triumferande, när hon stängt dörren efter dem. Hon kände 
sig verkligen stolt. Näst "Svarta prinsen" var detta det käraste hon ägde.



Han såg sig omkring.



--Tänk dig, att det här var endast ett slags handkammare eller skräprum, 
när jag kom hit, sade hon med en viss ömhet, och jag har så småningom 
gjort det till vad det är. Hit går ingen mer än jag, och jag håller det 
själv i ordning.



Det var ett stort rum, med två par fönster, endast en dörr och mycket 
tjocka väggar. Möblerna voro av mörk, opolerad ek, med beklädnad av 
dunkelgrönt schagg. Allt, från de ogenomträngliga fönsterdraperierna till 
de mjuka mattorna, tycktes borga för tystnad och ro. Det var ett rum, som 
kunde väcka avund hos en bokmal.



Mitt på golvet stod ett stort bord, överfyllt av böcker och portföljer, 
kring detsamma sågos tre eller fyra högkarmade stolar i tämligen vårdslös 
ordning. Väggarna upptogos av bokskåp och hyllor, som prydnadssaker funnos 
endast ett par statyetter i brons och några raskt utför da 
teckningar, alla framställande häst- eller hundhuvuden. Från taket hängde 
en tung bronslampa, som nog ofta fick tjänstgöra, ty till och med nu, i 
klaraste förmiddagsbelysning, föreföll rummet skumt och dystert.



--Nå? upprepade Selma, då kusinen icke sade någonting.



--Tänk, att du aldrig förr visat mig detta!



--Det har ju stått obegagnat den här tiden, och dessutom... Jag går sällan 
hit utom då jag vill vara ensam. Jag är rädd för att vänja människor hit; 
här är så trevligt, att om de bara finge smak på det, fruktar jag de 
aldrig ville bli härifrån. Hon såg skälmaktigt på honom.



--Kommer inte din man hit?



--Aldrig. Han finner det för tyst och dystert här.



Doktorn gick fram till bordet och bläddrade omkring där.



--Du tycks ta studierna på fullt allvar, sade han och tittade i en av 
böckerna.



Hon skrattade.



--Ja. Den tid jag inte behöver för att hålla hushållsmaskineriet i skick 
kan ju ej bättre användas. Jag har inga barn att uppfostra; jag får nöja 
mig med att uppfostra mig själv.



--Jag skulle önska, att också de som ha barn ville tänka på det sättet.



--Ja--a propos--du borde ägna dig litet mer åt Elvira; väcka hennes 
intresse en smula, så att det kunde bli en känsla av gemensamhet mellan 
er. Om du inte bryr dig om det för din egen eller hennes del, så får du 
göra det för din lille gosses skull. --Vid de sista orden kom det ett 
mjukt tonfall i hennes röst, något av en smekning, som när man stryker med 
sin hand över ett silkeslent litet huvud. Du skall komma ihåg, att det 
alltid blir modern, som kommer att giva honom den första ledningen, och 
att om hon i oförstånd pjollrar bort honom, skall det kanske hänga 
efter i hela hans livstid. Du får inte förbise vikten av hennes 
inflytande, ty du kommer aldrig att ägna dig så mycket åt honom som hon. 
En man har nog av sin egen strävan och kan icke gå upp i en annans. Men vi 
bör alla komma ihåg, att det är på våra grundvalar de kommande 
generationerna ha att bygga -- att våra barn, det är människosläktets 
närmaste framtid. Om vi bara levde för det ögonblick som är skulle vi inte 
vara bättre än djur.



Han såg på henne med en lång blick.



--Moralpredikant, sade han lågt, med ett skälmskt litet löje i sina ögon.



Hon rodnade smått, som man gör när man känner sig genomskådad.



Så fann han sitt manuskript på bordet, öppnade det och började läsa de 
anmärkningar hon med blyerts tecknat i marginalen. Hon stod tätt bredvid, 
med händerna vilande på bordet och uppmärksamt följande med vad han läste.



--Sannerligen--det är riktigt bra gjort! utropade han med ens --om jag 
kunde förstå hur...



Han hejdade sig, slagen av en tanke. Vad var det som drivit henne till 
allt detta? Vad var det som gjorde, att hon alltid förstod honom?... att 
hela hennes själsriktning... Han såg sig omkring i rummet, som tycktes 
gömma hela hennes utvecklingshistoria, och så på henne igen. Hon kände det 
allt, kände det i själva hans sätt att se på henne, därför höll hon 
blicken envist sänkt mot bordet.



Han tyckte i detta ögonblick, att ingen skönhet i världen kunde mäta sig 
med detta ungdomliga karakteristiska ansikte--denna tjocka, gulbruna lugg, 
vårdslöst struken åt sidan, denna hy, som från sin skarpt begränsade 
rodnad gick över i kallaste vitt, med en nästan omärklig lutning åt guld, 
likt mattarbetat elfenben.



Skulle han då aldrig se denna antagna köld tina upp?... Han måste se ett 
annat uttryck i dessa grå ögon, han visste ju nu, att det kunde finnas.

--Selma, sade han, sakta, beslöjat, medan den 
varma strömmen i hans sinne steg allt högre och högre och gav en djupare 
glans åt hans ögon.



Och så lade sig hans hand över hennes, mjukt och med en nästan omärklig 
tryckning. Hon gjorde icke en rörelse, lyfte icke ögonen från bordet, men 
det var som om den skälvande värmen från denna hand genomströmmat hela 
hennes varelse. Rodnaden steg allt högre och högre, bröstet hävde sig i 
djupare andetag.



Vid tjugutre år flyter blodet icke så lugnt genom ådrorna, och där var 
den--frestelsen att lyfta sina ögon mot hans, att låta eftertanken drunkna 
i hans blick, och att en enda gång kasta sig till hans bröst, och tillstå, 
att hon icke var så kall, att även hon kände makten av denna laglösa, 
jublande lidelse!



Men plötsligt ryckte hon undan sin hand och strök tillbaka ett steg, så 
att den långa klänningen vred sig som ett enda fast draperi kring de fina 
höfterna.



Hela hennes inre kom i uppror vid föreställningen, att han kunde sjunka 
ned till något, som i hennes ögon skulle ställa honom i nivå med den man, 
vars ömhetsbetygelser gjort varje vidrörande förhatligt. Allt var 
profanerat, icke ens denna handtryckning kunde hon emottaga utan att den 
blev någonting orent. Det var icke längre personen hon såg, det var detta, 
som är gemensamt för alla, och som för henne aldrig visat sig utan i naken 
råhet. Hon kände avsky.



--Å--jag känner er! utropade hon med hänsynslös brutalitet, couche lå, 
hund!--det är det enda som duger. Hon slog i tomma luften med sin knutna 
hand, som kunde hon med denna enda åtbörd sträckt honom till marken.



Det låg ett så obändigt hat i hennes utrop, att han stod slagen av häpnad. 
Vad hade han då gjort!



--Det är ni som vilja kallas de starka, fortfor hon i flämtande hast, och 
ni äga icke den ringaste makt över er själva! När var det en skam 
för er att ge vika för en frestelse, och när föll icke skymfen över oss? 
Gå! Jag vill icke se dig.



Hon kastade sig på en stol och gömde ansiktet i sina händer.



Utan att svara gick han ett slag genom rummet--detta mörka rum, där 
brysselmattorna företog varje ljud av hans steg.



Han förstod henne. Kanske hade hon rätt.



Så stannade han framför henne. Han hade blivit blek.



--Selma, sade han och hon såg upp kallt och skarpt.



--Vågar du inte heller nu? Han räckte fram sin stora magra hand, men såg 
icke på henne. Icke ens med blicken ville han binda hennes vilja. Om hon 
kunde tro honom, så skulle hon göra det utan att det behövdes ord eller 
förklaringar.



Hon reste sig upp, och så möttes deras blickar, lugnt spörjande.



--Jo, jag vågar, svarade hon utan en vibrering i rösten, och därvid lade 
hon sin hand i hans. Han tryckte den så hårt, att det gjorde ont, men utan 
värme--endast med styrkan av ett fast beslut.



--Selma, sade han allvarligt, nu vet jag vad du är värd, och jag är nästan 
glad att du icke blev min hustru: detta är oändligt mycket mer. Du skall 
ha heder av mig.



Han lösgav hennes hand och vände sig om och gick.



Men hon stod kvar och såg mot dörren, ännu då han stängt den.



--Egoism, egoism, ljöd det hånande inom henne, du visste, att det hade 
varit att förlora honom.

Omedelbart efter avresan från patron Kristersons ämnade Richard Berg 
anträda sin utländska resa. Elvira skulle följa honom till Köpenhamn och 
därifrån återvända hem till sin mor och deras lille son.



Det var dagen efter uppträdet i studerkammaren och redan tidigt var Selma 
uppe för att ställa om avskedsfrukosten. Hon kände en pinande oro och hade 
nästan icke sovit under natten.



I den långa, gallerilika matsalen, med sina fyra par fönster, stod han 
alldeles ensam. Bordet var dukat. Det blänkte av silver och blanka glas, 
och hon satte årets sista astrar i bordsuppsatsens blomsterhållare.



Oron drev henne till en feberaktig verksamhet. Hon ville slå bort sina 
tankar. Men nu var allt i ordning, därför sysslade hon med blommorna.



"Astrar, bären stolt er krona! här ha mina rosor stått",



ljöd det för hennes öron som en avlägsen, oartikulerad melodi. Hon skakade 
på huvudet för att bli den kvitt! Herre Gud, skulle hon nu bli sentimental 
med! Och hon avskydde poesi!



Astrarna voro vackra i alla fall. Hon ordnade dem så att färgerna passade 
ihop, och buketten blev riktigt praktfull.



"Sista lärkan avsked kvittrar..."



A, det var att förtvivla över. Vad hade hon med den gamla smörjan att 
göra! Hon slog med handen som efter en surrande myggsvärm. Så gick hon ett 
par steg tillbaka för att se hur bordet tog sig ut. De mångfärgade 
blommorna gåvo det en prägel av fest.--Avskedsfest! Hon slog händerna för 
ögonen, ty det sjöng som en tanklös, enformig rytm:

"Mina vackra, kalla minnen, härmen rosorna på nytt!"



Vilken faddhet! Nej, det måste bli ett slut på det här! Hon rodnade som 
vid en förolämpning, och utan att betänka sig sträckte hon ut sin hand och 
samlade ihop blomsterkronorna i ett enda grepp, kramade dem allihop i 
blind raseri. Det var som om hon behövt taga hämnd på något, och hon njöt 
av att känna hur de daggiga bladen sjönko samman i hennes knutna hand.



Hon drog buketten ur vasen, som om det varit en fiendes avhuggna huvud hon 
hållit tag i, och med sammanbitna tänder öppnade hon fönstret och kastade 
den söndersmulad och förstörd ut för vinden.



Blommor... tillgjordhet... fraser! Bort med det!--Kan det vara så svårt 
att hålla sig nykter?



Hon stängde fönstret igen och kände sig lugnare. Men det låg en tyngd över 
hennes sinne. Hon kunde icke vara stilla och icke heller gå därifrån. En 
aning sade henne, att Richard skulle komma och söka henne där. Det kunde 
aldrig falla henne in att undvika honom. Varför skulle hon det? Nu visste 
de ju båda... Vad? En tanke, för vilken det icke fanns ett ord nog fint 
och skärt... någonting tyst och hemlighetsfullt, någonting stort och 
rikt...



Hon strök med båda händerna över sina kinder, som kändes kalla, gick 
därefter fram till byffen och såg sig i spegeln. Vad hon var blek! Hon 
gned sig så att ansiktet lågade, men blodet sjönk strax tillbaka som 
kvicksilvret i en termometer; och själva händerna syntes vitare än annars. 
Så började hon gå fram och tillbaka på de långa, smala golvtiljorna. Hon 
trodde att det skulle kunna ge färg. Vad skulle Richard tänka? Finna henne 
svag och dåraktig... å!



I detsamma hörde hon hans steg därute, han kom brådskande in, och när han 
stängde dörren, tog han upp sitt ur. Selma såg bort åt pendylen -- tre 
kvart igen.

Hjärtat flög henne upp i halsgropen, och hon kände hur det kylde i 
ansiktet. Nu skulle de skiljas--skiljas!



--Elvira packar ännu, sade han i det han gick fram och räckte henne sin 
hand, jag ville säga dig farväl först.



Det lät som om han velat tillägga något, men han tystnade, lösgav hennes 
hand och gick bort till fönstret.



Hon kände det som om andedräkten skulle tagas ifrån henne.



--Jag tänkte, att vi kunde ha något att säga varandra, återtog han med 
främmande, entonig röst och utan att vända sig om. Hans ena hand trummade 
nervöst på ett litet bord, som stod vid fönstret.



Selma gick fram till honom.



--Richard, sade hon milt. Hon kände ett sådant behov att säga något, men 
visste ej vad. Hon såg hur upprörd han var.



Då vände han sig om och de sågo varandra i ansiktet-- två bleka ansikten 
utan spår av vekhet, med samma uttryck av förbittrad strid mot 
sinnesrörelsen, av våldsamt kuvad smärta i dragen. De voro så olika till 
utseende, han så mörk och hon så ljus, men det fanns för ett ögonblick en 
påfallande likhet. Den försvann dock strax, ty Selma blev lugn med ens.



Det pinade henne att se, hur också han led. Hon fick ej tid att tänka på 
sin egen sorg, ty nu kände hon endast hans.



--Richard, det skall gå över, sade hon sakta, i det hon lade sin hand på 
hans, som vilade på bordet, det är bara nu det känns så; när du kommer ut 
i nya förhållanden, skall du glömma det strax.



Han såg på henne med ett uttryck av grämelse. Att tänka sig hur det skulle 
kännas för henne, och så skulle hon stå där och trösta honom! Vilken 
usling han var!



Det var liksom om hon gissat hans tanke.



--Och du skall ha tack för allt vad du lärt mig under dessa år, för 
vart brev du skrivit och för vartenda vänligt ord, sade hon och tryckte 
med sina kalla fingrar hans stora hand, som brände så het och lämnade sig 
så viljelöst i hennes.



--Ångrar du inte? Ville du inte ha det ogjort--ha tillbaka hela denna tid, 
men stryka ut mig därur? sade han lika tonlöst och med samma förplågade 
uttryck i ansiktet.



Hon tänkte efter ett ögonblick för att kunna svara ärligt. Skulle hon 
önska att kunna ge tillbaka dessa år av lycka och utveckling, därför att 
hon nu måste gälda dem så dyrt?



--Nej, aldrig, sade hon med ett leende, som var så blekt och så 
trohjärtat, att det skar honom in i själen. Hennes försök att se glad ut 
blev honom endast en ny tortyr. Han kunde icke se på henne.



--Detta är hämnden därför, att jag alltid förnekat det, bröt han ut, jag 
ville påstå att det var över--till och med för mig själv. Men det var det 
inte. Det var bara av högfärd jag inbillade mig det. Varför... varför tog 
jag dig inte ifrån honom!



Utbrottet kom med en obändig våldsamhet, och han kramade hennes hand så 
hårt, som om han varit en patient under kirurgens kniv.



--Gå ut på verandan--eller drick vatten--eller vad som helst, bara var 
lugn, sade hon -- eller konjak, kanske? Hon ville springa efter.



--Nej, sade han, ge mig tid.



Hon strök sakta och smekande över hans hand, som släppte sitt hårda tag; 
och det var som om han sväljt undan sin rörelse i stora klunkar.



--Jag trodde aldrig att det kunde få en sådan makt över en, sade han med 
ett djupt andetag, liksom uttröttad, men det skall naturligtvis endast 
vara en tidsfråga.



Han tog upp sin näsduk och torkade sig upprepade gånger över pannan.



--Musset visste det: On ne badine pas avec l'amour, 
sade han med ett höstlikt leende.



De stod en stund tysta.



--Ska vi skriva till varandra? sade han plötsligt med en av sina tvära 
övergångar. Han talade nästan i affärston.



--Nej. Du skall få höra av mig genom Elvira, hon och jag ämna skriva 
flitigt.



Han svarade ingenting. Det var hon som hade att bestämma.



--Gå nu ut i trädgården, och gå riktigt raskt, sade hon, man ska väl inte 
se det här i ansiktet på oss?



--Ja, det skall jag göra, sade han i naturligare ton och tryckte hennes 
båda händer, adjö med dig, Selma. Och tack för allt, du hederliga 
själ.--Vi famla och söka ännu, men vad som binder oss vid varandra är, att 
vi båda ha en så orubblig tro på, att det finns någonting värt att söka.



Det drog en ljusning över hans skarpa drag, och i ögonen syntes ett 
fuktigt skimmer, som han icke brydde sig om att dölja.



Och så gick han.



Då Elvira kom in, stod Selma och drog upp vinbuteljerna, lugn och rask som 
vanligt--något av en frostig morgon.



Elvira var bränd och pudrad i håret. Hon såg ovanligt bra ut den dagen.



--Så festligt, så riktigt högtidligt! utropade hon och såg åt bordet. Det 
låg något så ungt och vekt och varmt över henne, och då hon gick fram och 
kysste Selma, kunde denna ej låta bli att smekande stryka över hennes hår, 
som man gör med ett vackert barn. Elvira svarade genom att se upp i hennes 
ansikte med en så beundrande tillgivenhet, att Selmas vanliga stelhet 
smälte därvid; hon tryckte den lilla frun intill sig.



--Du är en rar liten tös, sade hon muntert.



Hennes skratt var en smula släkt med gråt, men det kunde Elvira icke se, 
ty hennes ansikte var gömt mot Selmas axel.



--Gå nu och hämta din man, han är ute i trädgården. Det är hög tid att vi 
äta frukost, och jag skall kalla på Pål, sade Selma och gav henne lös.



--Ja, men tycker du inte att han gärna kunde tagit mig med på sin 
långresa? viskade Elvira, men utan att se upp, ty hennes ögon fylldes med 
tårar, bed honom, du, så gör han det.



--Nej, det har han inte råd till. Och dessutom är det bäst som det är.



Det kom en viss kyla i Selmas ton, och Elvira hängde läpp över att hon 
icke fick medhåll. Hon burrade upp sin lugg och gick ut för att söka 
Richard.



En halv timme därefter stodo patronen och Selma på trappan och viftade 
efter vagnen, som rullade bort.



--Det blir tomt för dig, hustru lilla, sade patron vänligt, då de gingo in 
i huset igen.



--Det blir det allt, den första tiden, svarade Selma i likgiltig ton, tog 
nyckeln från hyllan och gick in i sitt eget rum, medan patronen fortsatte 
vägen uppför trappan.



Hon hade icke varit i detta rum sedan gårdagen, då hon visade det för 
Richard, och på senare tid hade hon mycket sällan brytt sig om att gå dit, 
ty studierna hade fått ligga nere. Hela denna sommar hade varit en enda 
solskensdag. Och nu hade det mörknat med ens.



Hon gick över de mjuka mattorna och fram till bordet. Hon ville ordna det 
till något slags arbete, men kunde ej röra vid dessa papper och böcker. 
Det kom en kvävande tyngd över bröstet och hon slet upp ett par knappar i 
klänningslivet för att få luft. Det hjälpte inte.



Tårar? Nej, det fanns inga tårar.--Där hade de stått på trappan, växlat 
två tomma fraser. Skulle de minnas varandra så? --Detta banala "tack för 
denna gång" och "lycklig resa". Å--allt annat men inte det! Skulle han 
minnas henne som en ibland ett dussin?

Hon gick ned i stallet, där Jöns stod och putsade remtyg.



--Min häst--ögonblickligen! och du stannar hemma, sade hon med kort, hård 
stämma.



Och så gick hon tillbaka, lugnt, med jämna steg, fast det genom varje nerv 
ilade en sprittning av otålighet och hjärtat bultade som ville det 
sprängas. Skulle hon hinna fram, skulle hon hinna fram?



Jöns såg efter henne med förvåning. Maken hade han då aldrig varit med om: 
"min häst -- och du stannar hemma!" Och så tonen--som om hon talat till en 
hund!



Men Jöns var en plikttrogen själ och inom fem minuter ledde han Prins till 
trappan. Selma kom just ut med ridspöt i handen och jockeymössan på 
huvudet. Den brukade hon annars inte begagna utom på ridbanan, men i dag 
bar det av utåt vägen.



Jöns stod och gapade en stund, innan han kunde samla sig så mycket, att 
han tänkte på att återvända till stallet, där hans häst stod och gnäggade 
efter sin kamrat.



Selma följde ej vägen mer än ett litet stycke, därefter lät hon Prins 
sätta över en grop och så bar det åstad över stubbåkrar och nyplöjda fält 
med en fart, som satte både henne och hästen i fara. Hon höll kurs på en 
skogbeväxt backe, som syntes på avstånd, och hon skydde varken diken eller 
gärdesgårdar; ty därborta gick vägen, efter att ha gjort en vidlyftig 
krök.



För varje språng blev Prins blott ivrigare; hon kände hans muskler 
spännas, smutsen stänkte högt upp på hennes klänning då hon red över en 
vattensjuk mark, men det bekymrade henne icke; endast framåt, framåt! Hon 
hörde ingenting annat än hovarnas slag och sin egen flämtande andedräkt. 
Då och då klang hästskon emot en sten eller knarrade det i sadelns läder, 
då bukgjorden spändes.



Den häftiga rörelsen hade satt fart i blodet, och hennes kinder brunno. 
Bort med pjunket! Det är härligt att leva!

I galopp bar det uppför backen, under de stora ekarna, men så kom 
det täta grupper av hasselbuskar, och där fick det gå i skritt. Hon skulle 
hinna fram i alla fall. Emellanåt måste hon böja sig ned och lossa 
klänningen, som hängde fast vid någon taggig gren.



Seså, nu var hon uppe, och där gick vägen.



Hon höll stilla och lyssnade. Därnere hördes vagnsbuller. De skulle icke 
kunna se henne förrän de kommit upp på själva backen, ty hon höll just där 
den började slutta nedåt igen. Sanden krasade under hjulen. Det gick 
iångsamt uppför. Hon lät hästen göra ett slag runt och höll sedan stilla 
på en liten öppen plan mellan buskarna.



Djurens sidor flämtade under henne och blodet bultade i hennes pulsar. Hon 
sköt mössan tillbaka för att svalka sin panna; håret kändes fuktigt, då 
hon strök det åt sidan. Vilken ritt! Hon klappade hästen på den löddriga 
halsen, så att det genljöd i backen.



Med ett hårt tag drog hon ned sin jacka, så att den kom stramt om livet, 
stödde handen med ridspöt mot sitt högra knä och satt sedan orörlig i 
sadeln. Hon kände sig så fri och glad, så rask och ung.



Svarta prinsen höjde sitt intelligenta huvud, klippte med öronen och såg 
åt vägen.



Där korn vagnen.



Richard, som suttit hopsjunken i ena vagnshörnet, for plötsligt upp ur sin 
slappa hållning, och kusken höll in hästarna.



--Nej kör! ropade Selma. Hon log mot Elvira, hälsade med ridspöt, och 
medan vagnen körde undan lät hon hästen vända på bakbenen, satte så med en 
sats över diket och slog in på vägen.



--Adjö! ropade de efter varandra och i raskt trav sträckte hon av mot 
hemmet, under det vagnen långsamt rullade nedför backen och försvann ur 
sikte.



Endast en blick hade de utbytt--ett ömsesidigt ohörbart 
uppmuntringsrop, men genom att framstå så oväntat hade den livfulla 
gruppen avtecknat sig mera bjärt, liksom etsat sig fast i erinringen. Så 
skulle Richard alltid komma att minnas henne.



Bröstet syntes högre och midjan smärtare, ty i riddräkt var hon alltid 
snörd. Det svarta klädet satt som gjutet kring hennes starka armar och 
axlarnas vackra rundning. Kinderna hade denna skarpa rodnad, som kom panna 
och haka att synas ännu vitare, näsborrarna vidgades av den häftiga 
andhämtningen, och under de linjelika ögonbrynen logo hennes ljusa ögon av 
mod och levnadslust. Hon var svettig och varm, hästen tovig och våt och på 
kjolen sågos gula fläckar av lerstänk. Det fanns hos henne intet av 
sensibel prydlighet, intet av mjukt behag, det var blott hälsans robusta 
skönhet, vilken endast ett för naturen öppet öga kan uppfatta.



En präktig teaterkupp! tänkte Selma hånfullt, i det hon travade framåt 
vägen, jag vet ju att jag sitter väl till häst. Kors--att jag inte 
arrangerade det vid bengalisk belysning med!



Och i harmen över sig själv gav hon Prins ett rapp. Ja, icke ens sitt bröd 
fick han den dagen, och det fastän han stod och såg efter henne med stora, 
förebrående ögon, ända tills Jöns förlorade tålamodet och ledde honom 
bort.



Då Selma bytt om klänning, gick hon icke ned till sig själv. Det var henne 
omöjligt. Hon kände sig husvill, främmande, bortkommen. Allt föreföll 
henne med ens så ändamålslöst och tomt. Hur skulle hon kunna uthärda? Hur, 
hur?



Med detsamma hon trätt in i huset hade hela den förra ödsligheten 
återkommit, endast tyngre, mer hopplöst och resignerad.



Hon gick in i salongen. Hela våningen låg utdöd. Ensamheten riktigt föll 
över dessa rika gemak, som dammet faller i ett obebott hus--ur tomma 
intet, tycktes det, men oavlåtligt, outtömligt, i övergiven tystnad.



A, aldrig, aldrig mer skulle livet komma i sina gamla hjulspår !



Hon hade sjunkit ner i en soffa och tryckte pannan mot sina sammanknäppta 
händer, som vilade på kudden.



Alla hennes tankar hade i närmare eller avlägsnare grad rört sig kring 
honom. Det hade icke funnits tid till grubbel eller tvekan. Att närma sig 
honom var målet, att vinna hans bifall var belöningen. Hon hade gått med 
förbundna ögon och trott att det var kunskapsbegäret som väglett henne och 
livet hade förefallit så rikt.



Men nu var det slut. Hon skulle ta sina fattiga trasor och gå. Hon hade 
levat på en stöld, en lögn, hon--som velat vara så ärlig! Självbedrägeri 
hade det varit! A!



Det kom en lång, en stönande suck.



Men så reste sig förbittringen--harmen över att vara så feg, att låta 
nedslå sig av det minsta, hon, som ägde allt vad andra eftersträva: 
pengar, frihet, makt. Var det inte fegt !



Hon satte sig häftigt upp och kastade huvudet tillbaka mot soffans karm.



Bort med denna pjunkiga stämning, bort, bort! Det gällde bara att skaka 
den av sig.



Men då flammade striden upp, ty det fanns något inom henne som var 
starkare än hon. Det skrämde och jagade, lockade och smekte, det lämnade 
ej rum för en tanke, det var blott detta enda.--Hon höll för sina öron, 
men det växte i trots; det skriade, jublade, klagade, bad; det kände alla 
tongångar, det gick i alla skiftningar, och det var blott detta enda: som 
hon ville frigöra sig ifrån. Hon kämpade med det och kastade det undan med 
makt; mångdubbelt starkare kom det igen.



Var hon då så svag, så eländigt svag, att hon ej kunde slita det ur sitt 
hjärta!



Med känslan av vanmakt kom också ångesten. och den 
grep henne med tänder och klor. Hennes 
självtillit var skadad, hon var uppriven av kampen mot sig själv, och det 
kom en het svettilning av nästan vidskeplig ängslan.



Men hon kunde icke vika! Om icke blotta viljeakten var nog så fanns det 
väl andra medel: nya förhållanden, nya omgivningar, resor och förströelse.



Hon reste sig hastigt och gick in i mannens rum. Han låg på soffan och 
läste tidningar, d.v.s. han sov. Vid det buller Selma gjorde med dörren, 
vaknade han och skyndade att taga upp sin tidning, som sjunkit ned på 
golvet med handen som höll den.



--Pål, jag har något att be dig om, började hon utan förberedelser och 
satte sig på en stol bredvid soffan.



Patronen såg upp med en blandning av glädje och förskräckelse. Vad kunde 
hon ha att be om?



Ett uttryck av vaksamhet lyste ett ögonblick upp i hennes ögon, men 
försvann genast. Skulle han misstänka? Ja något--blott icke det rätta. 
Endast en kvinnonyck.



--Det är någonting jag så rysligt gärna ville, sade hon lågt, böjde sig 
ned och stödde armbågarna mot sina knän, medan hon knäppte händerna samman 
och från varandra i tanklös lek.



Hon tystnade, som om hon icke vågat fortsätta.



Patronens fantasi jagade upp sig till de otroligaste gissningar, men också 
han teg. Fast han var rädd för hennes förslag, längtade han att hon skulle 
tala igen, ty det låg något i hennes ton, som...



--Ja, du tycker naturligtvis att det är mycket barnsligt, men jag har nu 
en gång fått det för mig. Det tycktes vara en annan röst än Selmas, så 
mjuk var den. Patronen skulle velat draga henne till sig, smekande, 
jollrande, men han kände en obestämd farhåga. Det måste ju vara något så 
omöjligt, efter hon bad! Ovissheten brände och eggade. Han var så 
övertygad om, att det var något, till vilket han måste säga nej, men vad 
skulle han icke velat giva för att kunna säga ja och se henne stråla 
upp i hängiven tacksamhet. Vad kunde det vara?



Det kom något återhållet i hans röst, då han talade; han såg ned i 
tidningen, och det var icke långt ifrån att Selma på allvar funnit honom 
tillvinnande.



--Vad är det du önskar så mycket? sade han.



--Jo, ser du, det har allt blivit förskräckligt tomt efter Elvira och 
Richard...



Hon tystnade.



--Nå?



--Jag har aldrig varit i Stockholm.



--Är det det du vill?



--Ja.



--Ingenting annat! Han skrattade med innerlig lättnad. Det kan du väl få.



--Ja, men jag vill det skall vara nu.



--Hur snart?



Nu kom det värsta. Hon log, men läpparna darrade nervöst, då hon böjde sig 
fram och lade armen kring hans nacke.



--I morgon, viskade hon.



Han studsade och lät tidningen falla till golvet.



--Men, mitt kära barn, du kan väl tänka att...



--Å, Pål, det är ingen konst alls. Jag ställer om allting, men jag kan 
inte vänta, jag har fått sådan ryslig längtan. Du får göra det.



Hon skrattade ännu mera nervöst, försökte se uppsluppen ut och skakade 
honom i axlarna.



--Ja, men...



--Nej, inte men, utan ja! ropade hon.



--Men du kan ju tänka...



--Att du inte kan säga annat än ja! Hon storskrattade och slog båda 
armarna om hans hals för ett ögonblick. Så glad och uppspelt hade han icke 
sett henne den dag han kunde minnas, tyckte han.

--Ja, sade han och såg upp i hennes ansikte med en förälskad blick.



Följande dag reste de med snälltåget.



Det var med en viss högtidlighet Selma för första gången vandrade uppför 
de breda trapporna till Nationalmuseum. Hon dyrkade konsten med en viss 
kritiklös beundran, och detta föreföll henne som ett tempel.



Som skåning var hon naturligtvis väl bevandrad i Köpenhamns alla museer, 
där allt föreföll så hemvant, men här var det någonting helt nytt.



Det förvånade henne, att patronen kunde gå där så oberörd och trampa lika 
trankilt som vanligt med sina stora, breda lantjunkarfötter, vilka alltid 
satte hälen i först och med en rullning av foten lät tårna komma efter. 
Icke ett spår av spänstighet, endast tyngden av ett mammutdjur.



--A, du, se Loke och Sigyn, utropade hon och drog honom i armen, och hon 
kände sig så grundligt besviken, när han stirrade på tavlan så frågande 
själlöst; det mesta här kände hon genom fotografier, det var som att 
återste gamla bekanta och hon behövde knappt katalogen. Hon drog handen 
till sig, ty det såg ut som han inte ens visste vad det var fråga om, och 
så gingo de in i nästa sal.



--A, du, se där är Wickenberg! utropade hon, tänk, du, det är det första 
jag ser av honom!



Hon tvärtystnade och lät sina armar sjunka. Så tog hon ett par steg åt 
sidan och stannade. Hennes blick hade fastnat vid en tavla, som hängde 
högt uppe under taket.



En man i svart sammet, liggande död på golvet, ansiktet från hjässan sett, 
i förkortning.



Richard! klack det till i hennes inre. Det var hans krökta näsa, hans 
raggsvarta hår, det var mer än det: --hans strida sinne, nitat fast i 
grönbleka hemska drag.



Denna tavla var en sfinx, som band henne med hemlig makt.



Så slog hon upp sin handbok för att få någon förklaring. na 
blad och strött dem omkring--och så hans brustna klinga: det sista som 
svek hans tro.



I Selmas inbillning blev det till en hel historia och tavlan var blott 
epilog. Hon drömde sig scen efter scen och såg allt så levande verkligt. 
Det var sol och värme, och gräset stod jämnt som ett sammet. Kaskaden 
silade högt uppifrån, bågformigt åt alla sidor, glittrade i solen och föll 
plaskande ned i sin lugna bassäng. Mellan träden rasslade siden, och ur en 
berså hördes skratt...



Hon ryckte till.



--Tycker du den är vacker? sade patronen.



--Nej.



Då hon icke sade mer, gick han bort till jaktnymfen, där han på egen hand 
föll i beundran.



I tanken följde Selma åter den historia tavlan hade att berätta. Nu var 
det i salen--mörkskurna panelningar och bord med silver och slipad 
kristall; vin, att gnistrande liva upp sinnet, och fagraste, daggfriska 
rosor. Så kom tvisten... tvisten om en kvinna. Han var den förskjutne. 
Därför låg han där styvnad och kall. Och alla hade de gått, fegt eller 
skadeglatt... lämnat honom... flytt.



Det osköna, dystra--som i döden såg ännu dystrare ut --var det icke det 
hon borde älskat, denna kvinna? Var det icke just det som fordrat kärlek 
och sol! Den hätska harm--som stelnat i ödsliga drag--hur hade den ej 
kunnat slå över i vekhet och värme! Och denna kalla kvinna hade inte 
förstått att all världens lycka vore intet mot det...



Sist tyckte hon, att hon stod där själv--icke sörjande i gråt, utan stum, 
i hopplös förtvivlan över att lyckan ej kommit och att nu var det för 
sent. Och hon kunde kasta sig på mattan bland blommornas blad, vrida 
sina händer med knakande leder och stirra... bara tårlöst stirra på detta 
ansikte.



--Jag tycker den är ful, sade patronen, som kommit gen.



--Jesus, ja:--den är ful, sade hon, vaknade upp med en rysning och vände 
sig om. Hon var dödsblek och strök med näsduken över sin panna.



--Hur man kan finna på att måla någonting sådant! anmärkte patronen.



--Ja, det är besynnerligt, svarade hon tungt och gick därifrån. Men det 
ansiktet förföljde henne--pockande som hennes upproriska sinne, anklagande 
liksom det-- ännu sen allt var slut.



Hon drev omkring på måfå; allt hade blivit intresselöst nu. Vid ingången 
till ett av sidorummen stannade hon likväl, men det var denna gång icke 
ett konstverk, som ådrog sig hennes uppmärksamhet, det var en bit 
verklighet.



Därinne huserade två artister alldeles på egen hand; Nationalmuseum var 
tämligen folktomt den dagen. Det var en ung man och en ung flicka. Ingen 
av dem gav akt på Selma, inbegripna som de voro i ett livligt samtal.



Han höll på med att kopiera en tavla. Längre bort stod hennes staffli, men 
hon hade rest sig från sitt arbete och gått fram till hans. Det var 
synbarligen just om det de kommit i dispyt.



Han hade en gammal fläckig rock, ett fjunlikt, nyanlagt skägg och ett 
sorglöst ungt ansikte.



Hon såg icke bra ut, men hade en täck figur. Klänningen var av billigt 
tyg, men det fanns "stil" i dräkten, och den klädde. Hon talade fort och 
lågt med sjungande accent, höll sin palett i ena handen och en pensel i 
den andra. Han satt och hörde på henne med ett leende; det var tydligt att 
han gjorde narr åt anmärkningarna. Men hon var för käck att låta sig 
bekomma. Hon skrattade med, men fortsatte att tala, ivrigt 
demonstrerande med skaftet av sin pensel; då hon kommit till själva 
slutpåståendet, slog hon ett raskt tag i luften som med en taktpinne, såg 
vädjande på honom med en viss uppsluppenhet och återvände till sitt 
arbete. Han satt och såg efter henne, medan hon gick över golvet, en liten 
smula självsvåldigt och lätt vaggande i höfterna. Så tog han en trasa ur 
sitt färgskrin och torkade beslutsamt bort något på sin tavla.



Selma kunde skrattat helt högt åt denna lilla scen, vilken hon betraktat i 
smyg, och friskheten i denna bit verklighet jagade för ett ögonblick undan 
den kvava tyngd, som lagt sig över hennes sinne. Men när hon såg de två 
fördjupa sig i sina arbeten med ett allvar som om det gällt livet eller 
brödbiten, då kände hon en förtärande avund och kunde icke uthärda. 
Längesedan jordade framtidsdrömmar reste sig och gingo spökande igen i 
hennes inre.



Hon strök sig långsamt över pannan.



Vegetera och dö, det var ju plikten--för henne.



Hon studsade, ty hon kom att se åt sidan, och hennes blick föll på en 
medelstor tavla, som hängde mitt på en



--Låt oss gå åt det här hållet i stället, sade hon till patronen, som 
pliktskyldigt stod framför en tavla och hade tråkigt.



De vände om och strövade åter ur rum och i rum. Men Selma fann intet 
intresse i tavlorna; hon gick och tänkte på alla dessa, som levat och gått 
bort, lämnande efter sig en tanke, ett livsvärv, ett spår. Själva 
arbetarn, som lagt golvets rutor... Men hon? Vegetera och dö -- det var 
hennes liv. Ingen behållning, om det bleve långt eller kort. Vegetera och 
dö--lugnt och likgiltigt.



Hon tänkte på denna flicka därinne; fattig, men fri i sin strävan.--Och 
hon själv--ägde hon ej just vad andra eftersträva med sitt 
arbete?--pengar... Pengar?--vilket fattigt ord! Pengar, men ingen strävan. 
Nej, kämpa med livet, slåss om brödet, det är att leva.

vägg i förträfflig belysning. Det var en gammal 
bekant. Men hon hade ej väntat att finna den här. Hon trodde att den 
stannat utomlands.



Som det nu var, blev den till en störtsjö av gamla minnen. Det förflutna 
och det närvarande smälte tillhopa i stämningen, hon förlorade fotfästet 
och rycktes med.



Det var samma tavla, men dock så annorlunda mot den hårda, färglösa 
efterbildning, som hon den gången beundrat.



Mot bakgrunden av hennes eget minne blev denna tavla av dubbel verkan; hon 
stannade i häpen tystnad och bara såg.



Över vattnet stod månsken, och långt i fjärran löste sig konturerna av en 
mörk ruin. Rullande böljor hävde sig sakta, sköto fram under smeksamt 
sorl, sjönko ned i en tungsint suck, men kommo alltid igen i långa, 
dynande slag. Havsgröna skuggor gledo dunkelt över djupen, strimmiga 
dagrar sträcktes i böljande växling, och i sitt genomskinliga våghölje 
lågo havets döttrar och drömde, lyssnande till näckens spel.



Det fanns en av dem, som var skönare än de alla. Med armen under sitt 
huvud låg hon utsträckt på sin gungande bädd. Hennes blick var fäst på 
himlen, där månen skymtade ned genom förtunnat moln, kastade sitt sken 
över hennes mjuka drag. Drömmande som en kvinnas och oskyldig som ett 
barns, tycktes denna blick vara en enda lång, undrande fråga.



Ur Selmas erinring, klang det som en bortglömd ton... man känner igen den, 
röres, bevekas... så avlägsen, men så ren! O Gud, den gången var hon ett 
barn. Och nu, nu...!



Utan en ryckning i dragen runno tårarna ned, och med varje droppe löstes 
något av det bundna, förkrympta. Allt det, som legat i jorden som dött, 
skall ju en gång spira upp under vind och sol, växa i hårt väder och 
blitt, kanske till ogräs och kanske till skörd, men frodigt och 
starkt--när sommaren kommer.



--Gubevars, vad står på! utbrast patronen, som stått framför Kain och 
Abel, och nu kom igen.



--Ingenting, svarade hon och torkade sitt ansikte, men kom, låt oss gå 
hem.



--Gå? Vi ha ju inte sett fjärdedelen!



--Jag kan inte mer.



Nu vek stämman.



Han svarade ingenting, såg endast förvånad ut, och så gingo de därifrån.



Då de kommo till hotellets ingång, stannade Selma.



--Jag känner mig så besynnerlig, sade hon, jag går bort i Kungsträdgården 
ett slag.



--Gärna det, svarade han vänligt och bjöd henne på nytt sin arm.



Hon hade hoppats att få gå ensam, det skulle känts som ett riktigt djupt, 
gott andetag. Under de sista dagarna hade de oavbrutet varit 
tillsammans--alltid i varandras sällskap, dag och natt. Hon kände det som 
tröttheten av en liten tyngd; den är ingenting i och för sig själv, men 
för varenda minut växer en längtan att för ett ögonblick få lägga den av, 
och sist blir den olidlig.



Hon stödde sig tyngre än eljest mot hans arm, och han tyckte om det, utan 
att ana att hon gjorde det till följd av en lätt svaghet, liksom efter en 
sjukdom. Det var icke heller hennes vanliga raska gång, vilken annars hade 
så svårt att lämpa sig efter hans steg.



De kommo in på de grusiga alleerna utan att ett ord växlades. Han hade 
försökt att tala, men hon hade blott svarat ja och nej, och så hade han 
också tegat. Nu kastade han en lång, frågande blick på henne. Hon såg rakt 
framför sig och tycktes ha glömt att han fanns till.



--Alltid funderar du, sade han missnöjt, snart är du sluten som en gåta.



--Funderar aldrig du? svarade hon med ett leende, som nästan gjorde 
svaret överflödigt.



--Nej. Vad skulle det tjäna till?



Hon svarade ingenting, och så sjönko de tillbaka i sin förra tystnad.



--Det skall muntra dig att komma på teater i kväll, sade patronen efter en 
stund, men det såg icke ut som om Selma hört hans ord.



Hon grubblade över sitt eget själstillstånd, och de upptäckter hon gjorde 
fyllde henne med ovilja. Känslolivet var uppdrivet ända till 
sentimentalitet, hon var nervös, och då hon helt plötsligt fick se ett 
mörkt helskägg borta vid ett gathörn spratt hon till och fick en häftig 
hjärtklappning.



Det hade sannerligen varit mödan värt att resa hit för att glömma!



Ett ögonblick önskade hon att hon kunnat tala med sin man om detta. Men 
hon insåg strax att det var en omöjlighet; han skulle endast bli ursinnig 
och det skulle ej vara henne till någon hjälp, endast avlägsna dem ännu 
mer ifrån varandra.



Nej, hon måste kämpa ensam, och hon skulle det. Ty det fick ej hjälpas: 
hon måste segra. Det fanns endast ett medel--arbete.





10



Patronen slog upp dörren till deras rum och lät Selma stiga in. Det skulle 
aldrig fallit honom in att gå före sin hustru.



Ljusen voro tända, och borta i ett hörn stod supen uppdukad: kalla rätter, 
druvor och champagne.



Selma spratt till.



--Vad skall det där tjäna till? sade hon missnöjt och pekade på 
vinflaskorna.



--Min lilla hustru har sett så nedslagen ut de sista dagarna.

--Än sen?



--Vin fröjdar människans hjärta.



Hon svarade ej, men det var med en viss otålighet hon kastade kappan och 
spetsmantiljen på en stol. Skulle avgörandet komma redan nu!



--Ät du; jag kan inte, sade hon i trött ton och drog av sig de långa 
handskarna.



Hon var klädd i en svart teaterdräkt av sammet och brokad. Dess enda 
smycke var en orm av matt guld, som slog sig ett varv kring den åtsittande 
militärkragen. Ormens nedhängande huvud bildade ett slags medaljong, och 
dess briljantögon sköto blixtar i ljusskenet.



--Men det är naturligtvis för din skull jag låtit göra i ordning allt det 
här, sade patronen och såg bort åt läckerheterna.



--Kan inte hjälpa det.



--Men jag sade åt uppasserskan, att hon kunde låta det stå inne--det är 
trevligast att inte ha henne att springa här.--Aptiten kan ju komma.



--Nej.



Hon ryste med en min av vämjelse.



--Är du inte nöjd med din kväll?



--Jo.



--Du ser så misslynt ut.



--Det var varmt, och jag fick ont i huvudet.



Hon gick bort till ena fönstret, drog upp gardinen och såg bort åt slottet 
och Strömparterren. Lyktorna speglade sig i vattnet och det kändes som ett 
uppfriskande andetag att se ut i den kalla natten.



--Ät du, Pål, jag kan inte, sade hon åter och lät gardinen falla tillbaka.



Patronen drog en suck och satte sig till bords.



Selma stod kvar vid fönstret och lekte tankspritt med sin hopslagna 
solfjäder. Hyn var icke så frisk som vanligt, och det gjorde dragen 
fulare. Den skarpa hakan och de tunna läpparna kommo hennes ansikte 
att synas kallt och frånstötande, isynnerhet då det var blekt som nu.



--Kaviaren är utmärkt, sade patronen, vill du inte smaka? Det ger aptit.



--Nej tack.



Hon hade satt sig och betraktade liknöjt sin ena hand, som vilade i 
fönsterkarmen--en stor, välformad hand, med smala, fasta naglar. Den såg 
ut att kunna ta hårt i vad det skulle vara. Så lyfte hon ögonen och såg på 
sin man. Han syntes helt upptagen av att rensa hummer.



Patronen var femtioett år nu, och han såg icke yngre ut; det hade kommit 
ett slappt drag kring munnen, sedan han lagt sig till med löständer, och 
håret var tunt.



--Varför är lagen så orättvis, att en man icke får gifta sig förrän vid 
tjuguett år, och en kvinna redan vid sexton? sade hon plötsligt.



--Lagen vill vara artig mot damerna.



--Å nej, utbrast hon otåligt och slog sakta med solfjädern mot sitt knä, 
jag menar inte så! Jag menar, att inte heller vi borde få gifta oss förrän 
vi bleve myndiga.



--Kvinnan är förr vuxen än mannen.



--Jaså. Är hon förr vuxen till att ta sin egen framtid om händer? Det har 
jag aldrig vetat.



--Och så finns det många, som ha lust att gifta sig innan de fyllt 
tjuguett år. Du själv till exempel. Han nickade godmodigt och höjde sitt 
ölglas.



--Därför behövde lagen ändras.



--Man har givit den omyndiga kvinnan det skyddet, att hon är beroende av 
sin giftomans samtycke.



--Men hur i all världen skall en giftoman kunna avgöra om hon kan känna 
någon livsgemenskap med den man som friar till henne, när hon inte vet det 
själv ännu? Ja, när hon inte ens kan sägas ha ett verkligt livsinnehåll.



--Livsinnehåll? Prat! Hur många fruntimmer leva inte tills de nå sina 
sextio år, utan att ha något livsinnehåll för det? Moderna fraser! 
Låt dem gifta sig först, så kommer nog livsinnehållet:--hus och hem att 
styra om. Du har ju sett med dig själv.



--Hus och hem skulle styras bättre, om kvinnorna finge använda de där 
fyra, fem åren till att lära sig vad som erfordras, sade hon, lyfte upp 
handen och stödde huvudet däri, medan hon betraktade honom med något av 
den uttråkade resignation, varmed man fullföljer ett arbete, som man redan 
länge känt vara gagnlöst, men dock anser sig skyldig att bringa till slut; 
dessutom glömmer du alldeles hur rika för ens inre utveckling just de åren 
mellan sexton och tjugu brukar vara.



Det tycktes henne som hade de fört detta samtal hundra gånger förut, fast 
det var ett ämne som hon nu först bragte å bane. Men det kom väl av att 
hon kände hans tankar, så som man känner den bok man lärt utantill: innan 
frågan är uttalad vet man hur svaret skall lyda.



--Du glömmer att det ibland finns fall, då ett skyndsamt giftermål... 
Patronen hostade.



--Det är icke för undantagsfall man skriver lagar. Och det, att någonting 
sådant kan inträffa, bör icke föranleda lagen att låta två andligen 
omyndiga varelser binda sig vid varandra för ett helt långt liv. Jag står 
kvar vid min fråga.



--Men du kan väl inte neka till, att kvinnan i allmänhet är tidigare 
utvecklad än mannen?



--I intellektuellt avseende är hon det för ingen del. Åtminstone inte 
under nu rådande uppfostringssätt. Brådmogen blir hon. Men det är också 
allt. Hon tänker alltid på att hon är stora damen. Att hon kan bli fru 
vilken dag som helst. Selma gjorde en grimas.



--Jag vet inte vad du kan ha att säga. Själv var du bara sexton år, när du 
gifte dig, och det avlopp så bra.



Hon blev flammande röd och rätade upp sig på stolen.



--Jag tycker att du bara behöver tänka på vilket oting Jag var, för att 
inse det bakvända i saken, svarade hon skarpt.



--För mig var du ett riktigt förtjusande litet oting, och när man ser på 
dig nu, har man svårt att tro tidiga giftermål vara till skada. Du har 
sannerligen vuxit till dig. Han såg på henne med något av förtjusningen 
hos en sportsman, som betraktar en elegant rashäst.



--Det där skulle du aldrig ha nämnt! Hon reste sig upp och kastade 
solfjädern ifrån sig på spegelbordet, så att den med ett rasslande ljud 
föll mot dess blanka skiva. Nu var samtalet nytt, ty nu var lugnet förbi. 
Inte till skada--å-- inte till skada? Vad tyckte du att jag var, när vi 
gifte oss? Ett stackars barn, som varken kände människorna eller sig 
själv, som inte visste vad hon gick till och som var färdig att hålla av 
hela världen, därför att hon såg på allt med samma naiva okunnighet. Säg, 
tyckte du aldrig att det var synd om mig? Jag hade ju inte som andra en 
mor, som kunde säga mig...



--Tror du att mödrar tala om sådant?



Patronen petade likgiltigt sina tänder.



--Det måtte väl vara deras skyldighet! Hon såg på honom med förvåning.



--Skulle du uppfostra dina barn på det viset, så gjorde vår Herre bäst i 
att inte låta dig få några, sade patronen och lade den skrynkliga 
servetten ifrån sig med en knyck, det anses väl annars vara mödrars 
skyldighet att låta sina döttrar växa upp så rent och...



--A, utstötte hon strävt, jag orkar inte höra mer. Har jag inte den 
gränslösaste avsky för allt smutsigt, just därför att jag vet hur smutsigt 
det är! Förut visste jag det ju inte. Å, det är ett elände! Man går och 
målar ut allting så vackert för sig--idel blommor och solsken--och man 
tror att allting är likt ens eget sinne! Å gud!... man är ju som 
människorna före syndafallet--så dum och lycklig. Man förstår inte att 
skilja mellan gott och ont.



--Ja, för man skulle väl ha reda på allting, precis som... Han 
talade vresigt och började bli förargad.



--...precis som ni, ifyllde hon. Ja, ackurat.



Det kom så avgörande, med något av den gamla tonen.



--Nej du, någon moral måste finnas, sade han överlägset och tände sin 
cigarr.



--Ja. Densamma för oss som för er.



Patronen bara sög eld på sin cigarr. Det var ju en orimlighet hon där kom 
med igen, men det föll sig lite svårt att säga henne det just nu. Med 
fruntimmer kommer man aldrig någon vart; de skola alltid ha sista ordet. 
Han visste också av gammalt, att när hon en gång högg tag, så brukade hon 
hålla fast. Resonemanget ingav en viss känsla av obehag. Han skulle helst 
önska att vika undan.



--När du gifte dig med mig, var jag omyndig, sade hon. Själsspänningen kom 
hennes hjärta att klappa i flygande hast, men orden voro livlösa som en 
lagparagraf; så hade hon vänt och vridit dem i sitt sinne. En skuldsedel 
av mig skulle icke vara giltig, och ingen annan ägde rätt att i mitt namn 
utfärda en sådan på så mycket som ett öre; icke heller att skänka bort 
något av det som i framtiden skulle bli mitt. Min person är mer än mina 
pengar. Var jag icke mogen att förvalta dem, så var jag det långt mindre 
när det gällde att förfoga över mig själv. En omyndig bör lika litet få 
bortpanta sin framtid som sin egendom. Den logiken är enkel.



--Ja, seså, låt oss nu inte bråka. Du är vid dåligt humör. Kom och drick 
ett glas champagne, så går det över.



--Nej. Jag vill inte ha din champagne, sade hon hårt. Det hade varit henne 
vidrigt i alla fall, men att han kunde komma med det just nu, då hon för 
första gången talade om vad som jäst inom henne under åratal, det endast 
ökade bitterheten.



Men han kände sig mätt och varm, och då han endast helt förstrött följt 
med vad hon sagt, kunde han icke veta vad som låg i luften.



--Jo, du är trött, envisades han, drick, det livar upp. Och druvor! Det 
plär du ju tycka om.



--Låt bli. Jag smakar det inte.



Han svarade ej, utan lossade för korken och lät den flyga upp med en 
knall. Hon stod orörlig kvar vid fönstret och betraktade honom, det slog 
sig två fina veck mellan ögonbrynen, som det alltid gjorde när hon blev 
ond. Patronen slog upp i båda glasen, gick sedan fram och ville räcka 
henne det ena, men hon stötte undan hans hand så häftigt, att han spillde 
en del av vinet.



--Hur bär du dig åt! sade han harmset, satte hennes glas tillbaka på 
bordet och tömde sitt eget. Men så lade han band på sig, ty med ondo 
gjordes hon bara ostadigare, det visste han.



Sedan han letat rätt på korken och bultat den i flaskan igen, satte han 
sig borta i gungstolen, så att han kunde se henne. Sinnesrörelsen hade 
återgivit hennes kinder denna skarpt begränsade rodnad, som kom det att se 
ut som vore hon lätt sminkad. Han fann henne vacker. Det var denna 
friskhet, som...



Hon tänkte blott, att det icke finns någonting mera motbjudande än att se 
ungdomens passioner gå och spöka i ett gammalt ansikte.



--Du har blivit kall och förfrusen, kom, så skall jag värma dig, sade han 
och bredde ut sina armar, medan han helt sirligt höll cigarren mellan pek- 
och långfingret.



--Det var just det jag ville säga, att det löfte, jag gav som barn, icke 
är bindande för mig som kvinna.



--Vad är det för prat!



--Jag kan inte längre--förstår du--det är slut.



--Är du tokig! Vad är det för griller?



Han reste sig upp från stolen, men satte sig genast igen.



--Det är inte griller, sade hon i det hon stödde sig emot fönsterkarmen 
och sköt fram fötterna en smula, som för att icke bli trött av att 
stå så länge, det har kommit långsamt, liksom steg för steg, och det har 
behövt flera år för att nå fram. Först var det bara en instinktlik känsla, 
och jag sökte att motarbeta den genom att tala till mig själv om plikt, 
och allt det där. Men småningom sällade sig någonting annat till 
motviljan--det var blygsel, ser du.-- Hon berättade lugnt och 
lidelsefullt, som om det gällt någon annan än dem två, ty allt detta var 
henne så välbekant; det var sådant som hon talat med sig själv om väl 
hundrade gånger, och hon behövde icke söka efter ett ord. --Jag skulle 
velat dölja mig under jorden vid varje häntydning på vårt äktenskapliga 
förhållande, och bara det bevisar att det var någonting onaturligt i det 
hela--att det inte var som det borde vara, ty den hustru som håller av sin 
man, hon blygs inte: jag tror hon känner sig stolt. Men just genom att 
söka resonera bort sanningen, tvingades jag att tänka, och då var det 
ohjälpligt förbi! Det, som förut varit aning, vaknade då till fullt 
medvetande. Och under denna våldsamma spänning kunde jag icke våga mig 
fram med ens en antydan om mitt själstillstånd utan att det retade dig. Så 
lärde jag mig att tiga, och vi blevo främlingar för varandra. 
Underkastelse var priset för mitt dagliga bröd, för lyxen, för penningar 
jag fick att disponera över, och detta:--"du måste, ty han har 
betalt"--endast stegrade motviljan.



--Det är ord av en hustru till sin man! sade han uppbrusande.



Hon såg på honom, och skuggan av ett vemodigt leende drog över hennes 
ansikte.



--Jag vet, att jag kunde tala om detta i all evighet utan att du skulle 
förstå mig, sade hon allvarligt, men jag vill säga det ändå--inte för din 
skull utan för min--inte därför att du skall fatta mig, utan därför att 
jag inte kan säga det till någon annan än dig. Och en enda gång skall jag 
sjunga ut. Sen får det komma vad det vill!

--Du har ingen rätt att komma med sådana saker. Om alla tänkte som 
du, skulle världen bryta sönder, och intet samhälle kunde bestå.



--Jag talar inte heller för alla, jag talar för mig ensam, sade hon raskt, 
därför att jag känner som jag gör. Det är min egen sak jag förfäktar, 
därför att det är mig ensam det gäller. Men om någon känner som jag, om 
hon säljer sig för reda penningar och upprepar det dag efter dag, och 
hennes kvinnlighet ändå ej har något att invända, då har hon sjunkit 
djupare än jag nu. Då har hon fallit som jag, men utan att vilja resa sig. 
Det är det enda jag vet.



--Vad är det där för dårhusmässigt prat? Patronen blev ännu rödare i 
ansiktet än förut. Sälja... Vad vore då vigseln, om det där skulle få 
tillämpas efter eget gottfinnande--mot ens egen man!



--Vigseln ger laglig rätt, men inte moralisk. Är du så inpyrd med 
fördomar, att du inte kan fatta en så enkel sak!--Skänker man bort sin 
egen person för annat än lika mot lika, då är man fal och fallen. Det blir 
aldrig en plikt att underkasta sig ömhetsbetygelser, mot vilka hela ens 
varelse uppreser sig. Ty detfinns inga naturvidriga plikter.



--Det var märkvärdiga åsikter du kommit till med ens, sade han ironiskt, i 
det vreden kokade inom honom.



--Med ens? upprepade hon, log bittert och skakade på huvudet med ett 
uttryck av vedervilja! Å!--om det kommit någon tillfredsställelse av allt 
detta, skulle jag ändå trott att jag fyllt en plikt. Det hade varit en 
tröst. Men det kom ingen. Endast skam--bitter, förnedrande skam, och 
därjämte en fräckhet, som viskade: så göra också de andra. Kyrkans 
välsignelse ger oss rätt att sälja oss själva. Den har monopol. Å, kan man 
tänka en gemenare tanke! --Om du kunde fatta hur man sjunker--sjunker 
ohjälpligt! Det är förfärligt.--Varje hedersbevisning blir bara till ett 
skärande hån.



Hon hade sänkt huvudet, och blicken stirrade tomt ut i rymden. 
Klangen var borta ur rösten, som om det varit en gammal kvinna som talat.



--Det finns inte en tanke eller en föreställning utan att den smutsats av 
ett sådant förhållande, fortfor hon och bakom all livets skönhet ser man 
bara elände, så sjukt-- a, så vämjeligt sjukt! Man kan icke röra vid något 
utan att det smittas och man ryser själv därvid. -- Hur många gånger har 
jag inte suttit och betraktat någon gammal gumma--sådan som min mor kanske 
varit, om hon levat --och jag har varit eländig nog att se på hennes gråa 
hår och med ett slags skadeglädje tänka: hon har kanhända inte varit 
bättre än jag. Ser du--fallna kvinnor äro alltid fräcka.



Hon skrattade hårt. Det var henne en lisa att pina sig själv. Det tycktes 
henne som bleve hennes skuld förminskad, därigenom att hon själv pålade 
sig straffet.



--Den gumma jag vågade förnärma med min tanke var kanhända ändå en ärbar 
hustru, vars skoremmar jag icke var värdig att upplösa, återtog hon; 
stämman veknade, och ögonen, som ännu voro fästa på samma punkt, fylldes 
långsamt av tårar--inte som jag, ärbar till det yttre blott --utan en 
verklig hustru, som givit allt av kärlek för kärlek--vars hela liv varit 
en fortsatt strävan för dem som voro henna kära... För barnen, som hon 
höll dubbelt av, därför att de också voro hans... Å, det är det hårdaste 
straff som kan tänkas, att inte kunna röra vid det renaste, utan att det 
blir suddat.



Hon kastade sig ned på stolen, med ansiktet tryckt mot sina armar, som 
vilade i fönsterkarmen, och det hördes en lång, stönande snyftning. Hon 
hade nästan glömt hans närvaro och glömt till vem hon talade, så fördjupad 
var hon i sin egen tankegång.



Det gjorde honom ont. Ty om än orsaken i hans ögon reducerade sig till en 
ren chimär, kunde han icke betvivla att lidandet var verkligt.

--Vad är det för självplågeri? sade han milt.



Hon reste upp huvudet, och utan att flytta sina armar, vände hon sig och 
såg på honom, med sorgsna, tårade ögon.



--Du, som själv är fri, och aldrig kan bli annat, du har svårt att 
föreställa dig hur det känns för den som avstått all rätt över sitt eget 
jag, och som ändå vet sig vara en verkligt levande människa, en tänkande, 
viljande varelse, sade hon. Hur ofta kunde du inte komma hem från någon 
middag, röd och upphettad av vinet! Och du kunde stryka mig under hakan, 
på det där sättet som blivit mig så förhatligt, därför att jag visste, att 
du sen skulle lyfta upp mitt ansikte och kyssa mig. Jag satt där så tung 
och död som ett stycke trä; och till och med det kunde du förebrå mig! Du 
visste inte vad det kostade mig, bara det, att jag måste pressa tänderna 
tillhopa för att icke bita omkring mig som en vildsint häst. Du visste 
inte, vad det ville säga att hålla sig stilla, när det inom mig jäste ett 
ursinnigt begär att kasta dig till marken och trampa på dig! Ja, det fanns 
tillfällen, då jag verkligen fruktade att i vansinne förgripa mig på dig.



Orden föllo över honom slag i slag och det var icke möjligt att tvivla på 
deras sanning; vittnesbördet därom låg i själva den klanglösa rösten, som 
vibrerade i efterdyningar av en kuvad rörelse. Han kände sig omsluten av 
ett osynligt nät, vars maskor obevekligen drogos åt.



--Och ändå har jag gjort allt för dig, sade han undfallande.



--Ja, ja, utbröt hon häftigt, i den pinsamma förnimmelsen av att ej kunna 
yttra ett ord av sanning utan att såra honom, och dock besluten att göra 
ett slut på föreställningen, det är inte om det jag talar. Du har betalt 
mig rikligt--furstligt, kan man säga.



Hon strök med handen över sin ena arm, så att klänningens mjuka sammet 
slöt sig kring dess fasta form. Mot tygets djupsvarta färg syntes 
handen ännu vitare--denna stora, starka hand, som bort vara härdad i 
livets arbete, men som frikallats därifrån av två tunga, släta ringar.



--Jag är icke längre lik andra kvinnor, sade hon sorgset, jag kan inte 
värdera mig i pengar, summan må nu vara stor eller liten. Det är abnormt, 
om du så vill--ja, det är ju rent av löjligt att inte rå med vad varenda 
småsjäl kan. Men det är omöjligt--nu går det inte längre.



--Men vad vill du då?



Han hade känt sig så trygg i besittningen, och nu gled och gled hon; var 
skulle detta sluta? Han greps av en obestämd fruktan att förlora henne. Ty 
han älskade henne verkligen--på sitt sätt, och han hade sagt sant: han 
tyckte att hon "vuxit till sig".



--Jag vill försörja mig med mitt arbete, ingenting annat, sade hon sakta, 
som man talar om en vacker dröm, vilken man knappast vågar nämna, av 
fruktan att se den skingras inför en annans kritiska blick.



--Försörja?--Vad vill det säga? Jag försörjer dig ju.



Patronen vände huvudet i alla riktningar, villrådig om var han skulle 
spotta.



--Ja. Men jag vill göra det själv--jag kan inte hålla ut längre.



Hon hade rest sig med en frosskakning och kastade en skygg blick bort på 
champagneflaskorna.



--Du har ingen rätt att bryta dina förpliktelser; du är min hustru både 
inför Gud och människor.



Patronen spottade beslutsamt bortåt kakelugnen.



--Hustru?--å det är att missbruka ordet! Hon stod alldeles vänd emot 
honom. Kinderna hade mist sin färg, men hon såg honom käckt i ögonen.



Nu blev det honom för argt och harmen sjöd över.



--Såå, de gamla banden passar inte längre, utfor han med ilska och bet på 
sin cigarr, så att tobaksbladen trasade sig på hans läppar, det kvinnliga 
nyhetsbegäret!... det skall vara en ung Adonis...



Hon såg på honom, styvt, avvisande; och det låg något i denna kalla blick, 
som höll honom tillbaka.



--Det finns inte den man i världen, som jag skulle vilja gifta mig 
med--nu, sade hon mulet, som om hon talat om en längesedan begången 
oförrätt.



--Nå, nå, det är friheten du svärmar för, sade han, men en absolut frihet 
finns icke. Varje ställning i livet medför ett tvång; fattigdomen är icke 
det minsta. Kom ihåg att de första som uppreste sig mot den bestående 
ordningen voro de fallna änglarna. Det ondas princip eller satan är icke 
något dumhuvud, han vet nog att ställa sina avsikter i den vackraste dager, 
och frihet är det ord, som han mest begagnar för att förgylla dem med. Men 
ont är ont och rätt är rätt.



Patronen trodde på sin vältalighet som på evangelium, men han var för 
maklig att gripa till den utom vid sådana här utomordentliga tillfällen. 
När Selma därför endast slog med handen för att tillkännagiva, att hon 
icke ansåg sig överbevisad, då greps han av en omåttlig förvåning. Han 
tyckte att han framställt saken så solklart. Kunde man verkligen invända 
något emot det, att ont är ont och rätt är rätt? Han fick en förnimmelse 
av att hans hustru måtte vara besatt av hin håle eller någonting ditåt. 
Och så mönstrade han i hast alla bekanta ungherrar, men ingen av dem 
föreföll vådligare än de andra. Han avskydde dem alla lika mycket. En 
ogift karl var för honom ett oting, ett skadedjur, nu sedan han själv var 
gift.               



--Har du inte haft frihet nog? Du, som fått göra allt vad du velat! Men 
det är dockhemsteorier, det är fan och hans. ..



--Nej, det är inga teorier, det är min natur som uppreser sig, det är 
ingenting--ingenting annat än det, att jag inte kan uthärda att dina 
händer röra vid min kropp!



Hon tyckte själv att det ljöd någonting rått i hennes ord, vilket 
drev blodet upp till hennes tinningar, men en gång skulle sanningen fram, 
om den så lät illa eller väl.



--Den, som bryter de löften han givit vid altaret, är som Varg i Veum, och 
vart tar samvetsfriden vägen?



Det slagordet skulle dräpa henne, tyckte han, men hennes hud var hård.



--Jag har ju sagt dig, att det löfte jag gav som barn icke är bindande för 
mig som kvinna, om det så gavs vid altaret eller annorstädes. Förstår du 
inte att detta är själva knuten, där alla trådarna löpa i ett? Det, att 
ingen har rätt att emottaga ett sådant, för hela livet bindande löfte, om 
den som avgiver det ej är fullt medveten om vad det innebär. Hur-många 
kvinnor ha icke gått in i äktenskapet som jag? Om banden kännas olidliga, 
må de bryta som jag.



Hon kastade huvudet tillbaka och ögonen glänste. Klangen i hennes ord 
eldade modet, och hon tyckte i detta ögonblick att hela världen stod henne 
öppen--att hon blott behövde "bryta" för att vara fri.



--Du skall akta dig, ty det gäller icke endast dig själv, sade han 
hotande, varje sådant ord är en brand, som kastas ut till förstörelse. 
Mannen är kvinnans huvud--det säger både gudomlig och mänsklig lag--ett 
styre måste finnas i både staten och familjen. Staten vilar endast på 
familjelivet. Den som kullkastar familjen, kullkastar allt.



--Det finns ingen, som kan ställa familjelivet högre än jag, sade hon 
bestämt, men vi ha ingen familj. Det finns icke heller någon, som kan vara 
livligare övertygad om äktenskapets helgd än jag. Men då få man icke 
heller ingå det så lättsinnigt som nu, och framför allt icke förr än vid 
myndiga år, när man fått fullt klart för sig, att man själv är ansvarig 
för sina handlingar, och att man på allvar tagit sitt öde om händer--att 
man själv bär skulden och själv måste bära följderna. Så länge man ej känt 
detta, är man icke mogen att taga ett så viktigt steg som ett äktenskap 
verkligen är. Vad dig och mig beträffar, så står ingenting mellan 
oss mer än min vedervilja, min oövervinnliga fasa för varje närmande. Jag 
värderar dig, jag håller av dig till och med, men--på ett visst avstånd. 
Barn skulle onekligen ha varit ett band, men nu finns det inga barn. Det 
gäller bara dig och mig. Som människa är jag ingenting för dig--absolut 
ingenting. Mina tankar och känslor äro dig så främmande, som om jag bodde 
i månen. Om jag kunde ställa min personlighet å ena sidan och min kropp å 
den andra, så skulle du icke tveka ett ögonblick i valet. Det är dig 
likgiltigt vad jag lider, endast jag tillhör dig och--tiger. Det är det 
jag inte kan förlåta dig!



Hon stred ett ögonblick emot tårar. Det kom en sådan känsla av ensamhet 
över henne, men hon betvingade den.



--Om jag varit en bolagsman, ett sällskap, en kamrat, började hon åter, då 
skulle du saknat mig och sagt mig ett vänligt ord till farväl. Men nu är 
jag så oändligt mycket mindre, och därför känner du endast vrede över att 
ha blivit bedragen i en handel. Vad behöver du bry dig om det! Det finns 
ju så gott om firade vackra, ansedda kvinnor, som gärna sälja sig till 
priset av en stor förmögenhet, när bara prästen beseglar affären. Tag en 
av dem och låt mig gå.



Det var en besynnerlig känsla, som vid dessa ord vaknade inom honom, 
någonting dunkelt, som en längtan efter, han visste ej vad. Den var så ny 
och smärtfylld--nej, han kunde, kunde icke mista henne! Vad ville han ej 
säga för att övertyga henne om, att det var en omöjlighet!



--Gå? upprepade han, du betänker ej vad du säger. Du skall aldrig kunna 
uthärda skandalen... förtalet... allt detta, som du utsätter dig för. Jag 
känner dig: du är alltför stolt för att bära det. Skammen av ett sådant 
steg skulle alldeles tynga ned dig.



--Skammen har ingen makt över en längre än man viker undan. I samma 
ögonblick man trotsar, är den ett intet.

I den översvallande känslan av ungdomlig kraft böjde hon sig 
tillbaka och sträckte ut sina armar, så att den smärta gestalten tecknade 
sig som ett kors mot den ljusa gardinen. Denna åtbörd visade med ens hela 
figurens tvångfria skönhet--icke snörd i korsett, utan uppburen av 
naturens böjliga skönhet--denna fina smidighet som ger intrycket av att 
kunna böjas som en stålfjäder och springa upp igen. Från det dubbeltungade 
ormhuvudet sköto långa blixtar, som bröto sig mångfärgat emot ljuset.



Han betraktade henne under tystnad.



--Vart vill du hän? undrade han plötsligt. Fruktan att förlora taget drev 
honom att giva vältaligheten på båten och taga sin tillflykt till 
påtagligare bevisgrunder.--Det är utopiska drömmar. För dig finns det 
ingen bana, ingen framtid. Tänk själv efter, och du skall se, att du 
hoppas på rena omöjligheter. Du skall helt enkelt icke kunna försörja dig, 
förvand som du är av sju års rikedom och förfining. Du älskar pengar eller 
allt det, som kan fås för pengar. Vad ha inte bara dina böcker kostat! Hur 
skall du kunna leva utan allt detta?... alla dina intressen... allt som du 
fäst dig vid. Du skall icke få tid att ägna en tanke åt annat än kampen 
för dagligt bröd. Och vad vill du bli? Kontorist? --du har aldrig gått 
igenom något handelsinstitut. Lärarinna?--du har kunskaper, men inga 
examensbetyg. Sömmerska?--du kan ej skära till. Och det finns tjogtals om 
var brödbit.



Han väntade och teg.



Hon måste pressa händerna i sin underläpp för att kväva den klagan, som 
ville tvinga sig fram, och hon hade sjunkit tillhopa under hans ord. Detta 
var den invändning, som oftast reste sig inom henne själv, följaktligen 
den hon fruktade mest.



Han märkte sitt övertag, och medan han rullade de lösa tobaksbladen 
fastare kring cigarrspetsen, återtog han:



--En förlupen hustru betraktas med förakt av allt he 
derligt folk. Man drar sig för henne som för en 
annan äventyrerska. Du skall finna dig tillbakastött på alla punkter, och 
värnlös utkastad i världen vid tjugutre års ålder kan man aldrig veta i 
vilka frestelser du kan falla.



--Mot ett slag av dem är jag åtminstone försäkrad, sade hon med ett sista 
försök till käckhet. Men känslan av vanmakt låg redan tungt över henne.



Inom henne fanns det en trängtan efter att verka, att vara nyttig för 
andra--ja, att helt gå upp i det--men hon var icke naiv nog att tro en 
kvinna kunna uträtta mer med två tomma händer än livnära sig själv. Och 
hon visste att det aldrig skulle vara henne nog att vegetera--att endast 
leva för att skaffa sig föda. Vilket liv! Skulle hon själv sjunka ned till 
denna fattigdomens materialism, som så ofta väckt hennes avsmak hos andra? 
Det var hundrade gången hon stod inför denna fråga, och nu pockade den på 
svar mer inträngande än någonsin. Hon kände en krampaktig darrning, och 
måste bita tänderna ihop för att de icke skulle klappra.



--Och var står dig arbete till buds? frågade han triumferande, ty hon var 
blek, blicken var sänkt och det låg något i själva den slappa hållningen, 
som sade honom, att hon gav striden förlorad. Många vilja arbeta, men 
ändå... Finns det ett enda ställe, där du skulle bliva antagen utan 
rekommendationer, och vem skulle rekommendera dig? Jag kanhända?



Han skrattade kort och gungade tillbaka i stolen, under det han drog några 
bloss på sin cigarr, som var nära sitt slut. Det gjorde honom ont om 
henne, på samma sätt som när han piskat sin favorithäst; han gladde sig 
samtidigt över den goda verkan det skulle göra.



--Är det inte talande skäl? tillade han, och tonen lät riktigt fryntlig.



--Jo, svarade hon kort, men i hennes nedslagna ögon glimmade den 
underkuvades smygande, bittra hat. Han hade böjt henne förr, men för 
varje gång ville det styvare drag till, och han ägde endast ett medel: det 
var penningen.



Först nu, vid nederlaget, märkte hon att hon själv ovetande hyst det 
hemliga hoppet att han i yttersta minuten skulle räcka henne en hjälpande 
hand--att han skulle lätta de första stegen och finna ett arbete åt henne. 
Nu blygdes hon över detta hopp, som om det varit ett brott. Ja, det var 
mer än det--det var en löjlighet. Hon kände det nu. Och därför stal sig 
åter den brännande rodnaden över hennes kinder. Men blicken var sänkt, av 
skammen fjättrad vid mattan.



Hon hörde hur mannen stökade för att gå till sängs, hon märkte hur han 
flyttade ett ljus till sitt nattduksbord och det andra till hennes eget. 
Han var ännu uppmärksam. Allt skulle således förbli vid vad det varit; han 
skulle aldrig nämna detta samtal, och de skulle låtsas som om allt vore 
osagt.



Hon kände sig så bunden, att hon icke kunde gå ur rummet, ty därute gapade 
ju fattigdomen och övergivenhet i natt och mörker. Icke ett öre ägde hon, 
som hon kunde kalla sitt--förtjänt genom arbete.



Om han närmat sig i detta ögonblick, skulle hon kunnat strypa honom med 
sina händer, ty hon kände att han hade rätt: man tillbringar icke 
ostraffat sju år i en rik mans hem.



Men patronen var en sangvinisk natur, gladde sig åt sin seger, ville icke 
spänna bågen för högt och hoppades allt av morgondagen.



Nu var han färdig, klädde av sig och kröp till kojs.



Innan han drog täcket över öronen, kastade han en sista blick på sin 
hustru. Hon stod orörlig kvar på samma plats med nedböjt huvud, och han 
såg ormens briljantöga gnistra i ljusskenet, då bröstet höjdes och sänkte 
sig i flämtande andetag.



Han såg att hon var upprörd, men det skulle gå över tills i morgon.



Och så släckte han ljuset.



Hon blev stående borta vid fönstret, försänkt i funderingar. Den sparsamma 
belysningen från hennes nattduksbord lämnade rummets avlägsnare delar i 
ett slags halvskymning.



Pulsarna slogo vilt, och stridiga tankar jagade genom hennes huvud som 
fantastiska skuggor i ett förbidragande fackeltåg.



Efter sanningen hade hon sökt, både utom och inom sig, så, som endast den 
söker, som känner att väl eller ve beror på detta enda: att finna sin egen 
övertygelse--den, på vilken man kan både leva och dö.



Hon hade läst dessa skrifter, som säga att en sammanlevnad utan innehåll 
icke är äktenskap, om än en vigsel giver den skydd. Och hon hade läst 
skarpa utfall från det håll, där man menar att formen är allt, blott den 
hålles i ära.



Det var teorier. Och det var henne icke nog. Hon måste finna något så 
påtagligt, att hon kunde gripa däri och säga: detta är mitt. Det var tro 
hon begärde, icke den tro som samtycker, utan den tro, som lever. Hon hade 
inbillat sig att hon ägde en sådan, men den var icke hennes, utan 
böckernas. Därför sviktade den nu.



Hon greps av bitterhet.



Det var så enkelt att stå inne i sitt rum, skaka en annan i axeln och 
säga: du har gått miste. Och så, när han spörjande ser upp i ens ansikte, 
peka ut i natten och ropa: där går din väg!--Men sättet?... sättet att 
finna denna väg, när allt är lika mörkt.



Så hade teorierna gjort, då hon tiggt dem om något att trygga sig vid. Och 
nu visste hon, att det endast är livet självt som skänker det, att allt 
det andra är fingervisningar, men att ingen kan leva på en annans teorier, 
utan blott på sin egen tro.

Just det hon tyckte sig ha känt som varmast, just det hon menat vara 
så orubbligt fast, just det tålte ej mer än kastas ut i den kalla 
verkligheten eller ställas i ljuset av en kritisk blick, för att 
förflyktigas och bli till intet.



Till intet?... Var det då möjligt att hon efter allt detta kunde erkänna 
denne mans anspråk på äganderätt till hennes person.



Ett ögonblick flög tanken på självmord genom hennes sinne. Men hela en 
kärnsund naturs motvilja för döden uppreste sig däremot. Det återstod ju 
alltid, sedan allt annat visat sig förgäves.



Var då rikedomen allt, allt för henne? Var hon ett grand bättre än dessa 
allmosehungriga varelser, som hon lärt sig förakta för deras snikenhet? 
Eller fanns det något annat band, som knöt henne vid denne man, än 
penningen?



Det var det hon ville se.



Kanhända skulle han själv stöta henne bort, då hon icke längre var hans 
viljelösa tillhörighet--formen utan själ. Det skulle stå honom fritt. 
Fritt? A, hon kände honom. Utgången kunde icke bli mer än en.



Hon röjde undan på bordet, där supen ännu stod kvar, och flyttade så fram 
skrivdonet.



Den första hänförelsen hade visserligen dunstat bort för hans inkast, för 
det spöke han frammanat: fattigdomen. Men det återstod ännu ett lugnt, 
kallt beslut.



Hon satte sig ned och skrev:



"Richard!



Sök upp en plats åt mig vid något gymnastikinstitut nere i Tyskland, och 
skrev så fort du funnit en sådan. Vi behöva icke träffas, det kan rangeras 
lika bra genom brev. Du känner både gången av mina studier och min 
ihärdighet; du vet att de äro för ensidigt teoretiska, men det kan 
avhjälpas. Mer behöver jag icke säga. Resten förstår du.



Din kusin Selma. "

Hon kuverterade brevet till Elvira och bad henne skriva adressen. 
Sedan lade hon det under sin huvudkudde. I morgon skulle det gå.



Spänningen var över. Nu kände hon sig lugn, ty nu visste hon vad hon 
ville.



Hon såg bort till andra sidan av rummet, där han låg och sov så gott med 
ansiktet inåt väggen, och det fanns icke längre en skymt av bitterhet i 
hennes sinne. Det var endast känslan av att stå emot en övermakt, som ett 
ögonblick tänt hennes hat.



Ögonen lyste av levnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma vad 
det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades av den ungdomskraftiga 
egoism, som ropar: "plats, jag måste leva!"



Så böjde hon sig ned och blåste ut sitt ljus, ty hon ville kläda av sig i 
mörkret.



1884-1885