Viktor Rydberg Singoalla

Slottet i skogen



På en holme i en av Smålands insjöar har legat ett slott, som länge 
tillhörde släkten Månesköld. Det utgjordes av flera sammanbyggda, 
eketimrade hus och hade ett runt torn, uppfört av stora granitblock. 
Tornmurens enformighet mildrades av en glugg här och där med rundbåge och 
sandstenskolonnett.



Synbarligen hade flera släktled burit virke till holmen, fogat bygge till 
bygge och timrat dem efter olika tiders smak och vanor.



På trettonhundratalet var slottet ett vidsträckt helt med högre och lägre 
takåsar, vilkas linjer bröto varandra, och med väggar, som sammanstötte i 
varjehanda vinklar och, fattiga på fönster, voro så mycket rikare på 
utsprång, svalgångar och symboliska smidesverk och sniderier. Över 
portalens prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman, Sunaman och 
Vinaman, de tre blodsvittnena, vördnadsbjudande, om än icke vackra att 
åse. Med sina mot höjden sträckta armar borde de nedkalla välsignelse över 
Ekö slott.



Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga förenade den med fasta landet.



Tiden hade målat slottet i grått och brunt. Det såg ut, som om det gömde 
på hemligheter, forntida och framtida. Tystnaden, som vanligen rådde där, 
kändes som påbjuden för att icke störa ett ruvande på minnen och aningar.



Insjön speglade furuklädda gråstensbranter. Den mörka barrskogen sträckte 
sig vida åt alla håll. På ett ställe sänkte sig stranden öppen mot 
sjön. Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av 
ett kloster.



Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta 
skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka 
strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en 
stålört, en styvmodersblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring. 
Förgängelsefärger bredde vemod över markerna och skogen. Rönnen, som 
skjutit upp mellan stenarne, bar på nästan avlövade grenar klasar, som 
lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets blod. 
Vad klostret hette vet nu ingen, om ej de forntidslärde. Men sägnen 
förmäler, att den svarta döden lade det öde, och att det sedan dess var 
lämnat åt förfallet.



Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick ett 
ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess 
ägare, den ene efter den andre, sades, att ett ord kostade dem mer än en 
rundlig allmosa. Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana ljudlöst likt 
månen, som enligt en saga skulle varit deras hedniske stamfaders vän och 
givit honom en silverskära. Bland de många vartecknen och på förfäder 
häntydande sinnebilderna å slottets väggar syntes likväl månskäran 
ingenstädes utom över porten till örtagården, men där var hon lagd under 
den heliga jungfruns fötter och sålunda kristnad. Sporde någon riddar 
Bengt om den underliga sagan, gjorde han med handen en avvärjande åtbörd, 
om han ej gjorde korstecknet, och svarade blott: - Det var i hedna tider. 
Mer sinnad att ordrikt giva besked om saken var trotjänaren Rasmus skytt.



Folket i bygden visste, varför tystnad låg över Ekö och Ekösläkten. När 
kristendommens budbärare - de tre, vilkas bilder över portalen 
lyfte blickar och händer mot himmelen - hade visat sig inne i Småland och 
från dess ättehögar börjat tala om vite Krist och helige fadern i Rom, 
hade den bland Månesköldarnes förfäder, som då levde, ivrat emot dem, 
samlat folket på helgedomsbackarne och i offerlundarne och manat det till 
trohet mot den outgrundlige Oden, den vite Balder, den väldige Tor. Till 
dessa avgudars ära sjöng han vid harpoklang, säges det, sånger så mäktiga, 
så trolska, att folket tyckte alla skapelsens röster samstämma med dem. 
Det förhärdade fördenskull sitt hjärta mot evangelium och drev dess 
sändebud bort. Därför låg tystnad över Ekö och Ekösläkten. Men tystnaden 
var nu icke samvetstung, såsom den förr lär hava varit. Sju fromma 
släktled hade bemödat sig att utplåna den hedniske sångarens skuld. Detta 
var samvetslättande.



Det sades, att ingen kristen Månesköld kunnat eller velat sjunga under 
öppen himmel - ingen före Erland, riddar Bengts son, gosse ännu. Hans 
stämma hade man med förundran hört icke så sällan inifrån skogsdunklet, 
där han, rustad med bågen och jaktspjutet, gärna strövade. Han sjöng 
besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst när suset i tallar och 
granar var högstämt. Han gick ensam, när han icke ville, att Rasmus skytt 
skulle följa honom.



Rasmus var skicklig skogsman, väl förtrogen med de vilda djurens kynnen 
och vanor och mäkta lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och 
gastar. Trägnare sällskap voro för Erland dock två hundar, stora, lurviga, 
med blodsprängda ögon och skarpkantade gap, Käck och Grip, ogärna sedda av 
grannarne, av vargarne ögnade med hungrig och ilsken rädsla.



Från den högsta häll, som lutade över sjön, plägade Erland kasta sig i 
vattnet. Simma roade honom mest, när blåsten drev fram över 
fradgande böljor. Folk tyckte, att det var något oroligt, vilt hos denne 
gosse, något efterblivet hedniskt, något i hans natur, som icke sugit till 
sig ett stänk av dopvattnet.



Om den gamle hedningen, den Månesköld, som icke låtit ens primsigna sig 
och som på dödsbädden yrat om sköldmör och odödlighetsmjöd - om denne 
hedning återvänt i Erland? Det frågade man sig i bondstugorna. Men Ekö 
husfolk försäkrade, att Erland korsade sig andäktigt och läste sina böner 
med knäppta händer; att han var lydig fader och moder och visade sin 
lärare, pater Henrik, vördnad; att han var godhjärtad, ehuru häftig, 
givmild, som alla Månesköldar, och mån om att vara rättvis, ehuru han 
visst icke alltid var det. Rasmus skytt, som trodde sig känna Erland bäst, 
bekräftade allt detta, men med en skakning på huvudet.



Riddar Bengt hade ej mer än fäderna gjort livet på Ekö högröstat, och hans 
husfru, Elfrida, den ädelvuxna, smärta, blonda, som bar Kristi 
bergspredikan i blicken och ett sken från Tabor på pannan, skötte sina 
många plikter med stilla myndighet.



Två gånger om året hölls det på Ekö gästabud, till vilka fränder och 
vänner från även avlägsna gods och storgårdar kommo. Gästabuden voro 
lysande, ty guldstickade bonader höljde då salens väggar, och dyrbart 
husgeråd borden, och källaren skattades på kostbara drycker. Men ehuru 
glädjen ej var dämpad, hade den likväl avmätta later. Gästerna visste icke 
varför, men de kände något högtidligt, även när de, lagom druckna, leddes 
till sängs. Själve herr Gudmund Ulvsax, närmaste grannen, som plägade 
hojta snarare än tala och svärja mer än välsigna, när han fått ymnigt av 
öl och vin inom västen, var på Ekö hövisk, måttfull och siratlig i 
ord och åthävor och lallade där, sedan han blivit nedbäddad, med 
aktningsvärt försök till andakt sin i barndomen inövade, till 
ordaförståndet honom mörka latinska kvällsbön, när han icke utbytte den 
mot morgonbönen.



Riddar Bengt var en mångprövad man. Han hade stritt under Mats 
Kettilmundsson för de olyckliga hertigarnes sak och i Skåne mot de 
holsteinska herrarne. Nu gammal och grå skötte han faderligt och klokt 
sina husbondeplikter. Vinterdagarne höll han sig mest i slöjdkammaren med 
Olof Hallstensson, dannemannen, som snidat altaret i sockenkyrkan. Där 
arbetade med id de fåordige männen, och fram trädde under deras händer, 
snidade i trä, änglar, apostlar och helgon: heliga Marior och Katarinor, 
den himmelske Gabriel med lilja i handen, sankt Petrus med nyckel, sankt 
Paulus med svärd, sankt Sigfrid med stav, sankt Georgius i rustning och 
sankt Sebastianus med pilar i halvnaken kropp. Den egentlige verkmästaren 
var Olof Hallstensson; men riddaren gjorde icke endast grovarbetet: han 
skar mantelvecken skickligt och lade på färgerna väl. Många vintrar hade 
riddar Bengt så tillbragt. Av fromma beläten tycktes han ej fa nog. 
Slottskapellet och klosterkapellet hade fått sina. Salen och sängkammaren 
andra. Även i de långa, mörka korridorerna skymtade helgon i vrå och 
vinkel, och på trappkrökarnes avsatser dvaldes de, försjunkna i 
helgedagstankar. I den del av slottet, som troddes vara från hednatid, 
stod sankt Sigfrid, och framför honom knäböjde den där hedningen, som hade 
föredragit Balder för Kristus och Oden för den heliga treenigheten. Hans 
beläte, det såg man tydligt, ångrade denna svåra synd och bad hjärtligen, 
att kommande släktled ej måtte för den varda drabbade med ont. En harpa, 
den trolska hednasångens,

låg krossad bredvid honom. Mången natt, då 
riddar Bengt vaknat, tänkte han på den arme i skärselden och tröstade sig 
med, att själamässor och fränders goda gärningar mildra dess sveda och 
möjliggöra frälsningen.



Pater Henrik, Erlands lärare, hade varit vida i världen, innan han 
fastnade som prior i ett kloster djupt inne bland Smålandsskogarne. Det 
sades av hans munkar, att hans anseende som andlig och lärd var stort i 
fjärran land, och man visste, att konung Magnus sänkt sin hjässa lika 
djupt för denne prior som för ärkebiskopen i Uppsala. Och sällan gick ett 
år förbi, utan att med långväga resande anlände till honom brev, skrivna 
av själve påven i Avignon eller av de höglärde herrarne vid universitetet 
i Paris. Höga värdigheter hade erbjudits honom. Men han hade i sitt 
kloster, vad han i världen eftersträvat: tid för betraktelser och studier, 
tid att på pergamentet fästa sina förhoppningar om ett stundande Guds rike 
på jorden. Han läste gärna gamla romerska dikter, ehuru deras författare 
varit hedningar, och den virgilianska versen Magnus ab integro seclorum 
nascitur ordo ljöd för honom med profetisk klang. Även böcker, skrivna med 
underliga bokstäver, läste han, om vilka de andra munkarne sade: - Graeca 
sunt, non leguntur: det är grekiska; sådant läsa vi icke. Ty pater Henrik 
hade vistats ett par år i den grekiska kejsarstaden.



Sällan gick en vecka, utan att han suttit en kväll förtöjd i Ekö slotts 
bekvämaste länstol med fru Elfrida å ena sidan och riddar Bengt å andra. 
Riddaren var fåordig men drack som oftast patern till, och blicken, som 
ledsagade skålen, talade om vördnad, vänskap och trevnad. Fru Elfrida var 
den frågande, munken den svarande och berättande. Och vad han hade 
att förtälja! Han hade ju sett den värld, som är, och kände ur böcker den 
värld, som var. Han nyttjade därvid icke överflödiga ord. Men vad de 
målade, de ord han sade! Fru Elfrida tillsåg, att Erland vid sådana 
tillfällen var närvarande. Och gossen var det gärna. Han lyssnade 
uppmärksamt. Sådant skall jag uppleva, sådant och mycket mer, tänkte han.



Det hände dock, att hans uppmärksamhet flög bort. Var det en 
månskenskväll, kunde han svårligen giva akt på paterns ord. Han såg inom 
sig månen blodröd träda upp över skogen; han såg månen flyta som en 
silverbåt i det svala blå; han såg månen skåda in genom sovrummets 
fönster; han såg honom fälla en glimmande silverskära genom luftdjupet 
till den hedniske stamfadern; han såg flickan Bil och gossen Hjuke 
bortförda i månbåten och lyckliga i den; han såg månstrålar skimra i fru 
Elfridas klädningsveck. Sådana bilder jagade varandra då genom hans själ. 
Var Erland på något sätt befryndad med månen?



Knappt var det honom lättare att följa paterns ord, när insjöns vågor 
brusade kring ön och vinden tjöt i barrskogen. Då hörde Erland röster, som 
kallade honom ut och hade ofattligt dunkla sanningar att mäla honom. Då 
hände, att han föreställde sig en harpa, stor som världen, smyckad med 
blinkande stjärnor, strängad genom en blå eller en mulen oändlighet - 
strängarne dallrande under solvävda fingrar eller strukna av dystra, 
stormjagade molnmassor och blåvita blixtar. Och från denna harpa flög 
Erlands tanke till den krossade hednaharpan vid sankt Sigfrids fot. 
Varför? Det visste han icke, han icke ens tänkte däröver.



När denna berättelse börjar, var Erland sjutton år, en stark och fager 
sven, skicklig i många idrotter, boksynt även, ofta gladlynt, 
stundom grubblande, snar att vredgas, snar att gottgöra, yngling i 
somligt, barn i annat.



Herr Gudmund Ulvsax var änkeman och ägde en blåögd dotter, Helena. Riddar 
Bengt och herr Gudmund menade, att de unga voro bestämda för varandra. 
Båda voro de enda barnen, och egendomarne lågo så, som om de borde slås 
ihop. Och då fru Elfrida var av samma tanke, överenskommo fäderna, att 
Erland och Helena skulle om några år varda äkta makar. Ännu voro de skygga 
i varandras sällskap. Men allt har sin tid. Kärleken sin.



Singoalla



Så hände en sommardag, att Erland återvände från en jakt. Överst på en 
kulle i skogen växte en gran, ung och smärt, men högre än alla omgivande 
träd. Hennes topp syntes från slottsfönstren över den kringliggande 
skogen, och när hon tecknade sig mot en röd aftonhimmel, var det, som om 
hon längtande skådade ut i världen och önskade sig fjärran till palmernas 
land.



Nedanför kullen sorlade en bäck över sand och kiselstenar på sin väg till 
sjön. Bäcken hade längre in i skogen en bråkig vandring mellan mosslupna 
stenar och hundraåriga trädrötter, men här utbredde sig hans stränder till 
en gräsmatta, där blå, vita och röda blommor prunkade. Här satt Erland 
ofta, glad åt furusus och enslighet; hit ställde han även nu sina steg för 
att dricka av bäckens friska vatten. Käck och Grip, de båda hundarna, 
följde honom.



Hunnen upp till kullens topp stannade han förundrad, ty nedanför skådade 
han något ovanligt. Där satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes 
ansikte, ty hon blickade icke åt honom, men han såg kolsvarta lockar, 
gjutna över blottade skuldror och över en mörk dräkt, sirad med 
mångfärgade band. Flickan doppade än den ena än den andra nakna foten i 
bäcken. Hon fröjdades visst åt svalkan, kanske ock åt vattenbubblorna, som 
föddes av denna lek. Och hon började nu sjunga med gäll, välljudande röst, 
som fick gensång borta i skogen.



Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland av hennes 
later, klädsel, sång, som lät helt annorlunda än de visor nejdens 
flickor sjöngo, när de sökte boskapen i vildmarken. Vem var hon då? Kanske 
en älva eller en förtrollad prinsessa. Tyst och undrande stod Erland på 
kullen, och han kände i sitt hjärta något hemligt, oförklarligt, hemskt 
och ändå lockande.



Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på flickan och morrade argt. Och medan 
Erland stod fördjupad i åskådning och tankar, rusade Grip nedför kullen, 
som om han velat slita den okända i stycken.



Då märkte Erland hennes fara och kallade hunden tillbaka. Men innan det 
skett, hade flickan brådsnabbt vänt sig om, rest sig upp och, just som 
hunden borrade vassa tänder i hennes klänning, stuckit en dolk i hans 
hals. Med ett stycke av klänningen mellan tänderna tumlade Grip till 
hennes fötter.



Erlands ögon flammade av vrede, då han såg sin trogne Grips ofärd, och han 
ropade, i det han gick fram med hastiga steg:



-Vem är du, som vågat detta?



Men flickan såg med stora, svarta, blixtrande ögon på den blonde 
herresonen, hennes bruna kinder voro färgade av hög rodnad, läpparne 
darrade, och hon svängde den bloddrypande dolken, så att de röda 
pärlbanden kring de nakna armarne skramlade:



-Vill du kanske döda mig? sporde hon i häftig ton, som hade främmande 
brytning.



Och hon höjde dolken till försvar mot den andra hunden, som ville rusa på 
henne.



Erland manade Käck att lägga sig, och då denne icke genast aktade sin 
herres röst, gav han besten med bågen ett slag, så att han tjutande drog 
sig tillbaka.



Gossens och flickans ögon möttes. Det var å ömse sidor trotsiga 
blickar. Men huru det nu var, drog sig flickans mun till ett leende.



-Jag är icke rädd för dig, sade hon och kastade dolken, så att han vinande 
skar luften och fasnade med udden i ett träd.



Erlands vrede övergick i undran och nyfikenhet.



-Du är en ovanlig flicka - men illa vore det, om jag ej i manliga idrotter 
kunde tävla med en kvinna.



Han drog sin jaktkniv ur slidan och kastade honom mot samma träd. Kniven 
inträngde bredvid dolken i trädet, men så djupt, att halva bladet doldes i 
bast och bark.



Han gick till trädet och lösryckte bägge vapnen, sköljde dolken i bäcken 
och återlämnade den till ägarinnan.



-Du är en vacker flicka, sade han, men mycket ovanlig... Vill du, tillade 
han betänksamt, att jag skall döda den andra hunden, eftersom han är ond 
på dig?



-Nej, svarade flickan och stack dolken i slidan, som hon bar i ett bälte, 
hunden är oskyldig, ty de djuren äro sådana, som deras herrar vilja, att 
de skola vara. Men du själv måste vara en hård och elak pojke.



Och den okända lockade på Käck, som på en vink av sin herre nalkades henne 
krypande. Flickan smekte hans lurviga huvud.



-Förlåt mig, sade Erland, du har rätt: jag är hård och elak, men tro icke, 
att jag hetsade hunden. Jag ville dig intet ont.



-Jag vill tro dig. Hon såg med en djupare blick i Erlands ansikte. Bor du 
här i grannskapet?



-Ja.



-Farväl, sade flickan. Vi träffas visst icke mer. Hon var redan färdig att 
ila in i skogen, då Erland, vaknallde ur en dröm, höjde sitt huvud och 
utbrast:

-Nej, nej, stanna!



Han sade detta med sådan ton, att den okända vände sig om.



-Låt mig veta, vad du heter, sade gossen och tog hennes hand.



_ Du är nyfiken.



_ Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om du endast vill säga mig, 
varifrån du är, och varför vi aldrig mer skola se varandra.



-Jag heter Singoalla, är kommen fjärran från och stannar ej å någon ort.



-Och vi träffas då aldrig mer?



-Vad bryr du dig om mig? I morgon har du glömt mig.



-Nej, jag glömmer dig aldrig.



I stället för att svara böjde sig Singoalla ned, plockade en röd blomma, 
kastade henne i bäcken och sprang in i skogen.



Erland stod ensam. Hans blick svävade efter den försvunna. Han stod så en 
stund, tyst, orörlig, drömmande. Äntligen väcktes han av Käcks tjut. 
Hunden såg på sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sådan. Men 
Erland kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen.



Längtan



Följande dag återvände Erland till kullen vid bäcken. Bågen bar han i 
hand, och Käck följde honom, men på jakt tänkte han icke. Han tänkte på 
Singoalla, den bruna flickan. Han hade om natten drömt om Singoalla, att 
hon fattade hans hand och tryckte den, att han åter tryckte hennes, att de 
sågo djupt i varandras ögon och kände sig på ovanligt sätt lyckliga. En 
sådan dröm hade Erland aldrig förr haft; förr drömde han om strider med 
skogens ludna åboar, om kämpaspel och kluvna saracenturbaner.



Han kom till bäcken, men Singoalla var där icke. Måhända kommer hon, 
tänkte han, och han satte sig i gräset, där flickan förut suttit, och 
lyssnade länge till bäckens sorl. Men Singoalla kom icke. Då var det 
likasom bäcken viskat till honom: Sök där inne i skogen, där, varifrån jag 
kommer. Och Erland steg upp och följde bäcken in i skogen. Han vandrade i 
granars skugga, klättrade över stenar och hällar och kom sa till ett 
ställe, avröjt av skogshuggarens yxa, men ännu obebyggt. Endast en 
riskoja, en sådan som kolare bygga, stod där vid lämningarna av en mila; 
ljung, svampar och ormgräs växte runt omkring. Här voro stakar nedslagna 
i marken, och medan han undrade, vartill de tjänat, kom Rasmus skytt 
vandrande över gladet och omtalade för junkern, att en hop främmande 
människor, karlar, kvinnor och barn, bruna till hy och svarta till hår och 
ögon, underligt klädda och underligt talande, med hästar, vagnar och 
mycken tross, haft sina tält uppslagna på svedjelandet, dröjt där en dag 
och sedan vandrat norrut. Mer visste Rasmus icke förtälja, men han visade 
deras vagnars hjulspår, slingrande fram, där träden stodo längst 
ifrån varandra. Och medan Erland såg på hjulspåren och tänkte, att 
Singoalla måste vara en av dessa människor, fann han på marken en röd 
pärla, lik dem, som prydde flickans armar och fotvrister. Den pärlan 
upptog han och gömde vid sitt hjärta, som viskade: Hon är borta, du får 
aldrig återse henne. Då sade Rasmus, som märkte, att Erland var mörk i 
hågen: - Jag såg nyss en man, som bar Grips halsband till Ekön. Grip 
ligger i skogen, halvt uppäten av vargarne. Sörjer ni er goda jakthund?



Så var det. Vargarne hade om natten funnit Grips kropp vid bäcken, släpat 
honom långt därifrån in i skogen och med lust ätit av sin gamle fiendes 
kött.



Erland svarade kort på Rasmus' fråga, att jakthundar finnas många, men få 
så goda som Grip. Han sade farväl till Rasmus, som vandrade vidare; själv 
gick han tillbaka till slottet.



Dagligen återvände han till kullen vid bäcken. Trodde han, att Singoalla 
skulle återkomma? Men sommaren led; hösten kom; de röda, blå och vita 
blommorna vid bäcken vissnade, såsom Erlands vilda sinne; ekarna, som 
stodo här och där bland granarna, gulnade och strödde sina ollon på 
jorden; dagen vart kortare och himlen mulnare; flyttfåglarne drogo mot 
söder; regnet föll i skurar; bäcken svällde över det ställe, där Singoalla 
en gång suttit och Erland så många gånger efter henne.



Men ännu, då kullen stod snöhöljd, kom Erland, följd av Käck, till bäcken, 
dock ej så ofta som förr. Han väntade icke finna Singoalla, men han 
älskade stället, och han sjöng sina egna sånger och lyssnade till 
genljudet, ty han sjöng Singoallas namn.



Riddar Bengt undrade över sonens omskiftade sinnelag och frågade 
mången gång, om alla vargar och rävar vore döda i skogen och alla 
rovfåglar borta i främmande land, eftersom Erlands jakt nu alltid felade. 
- Annorlunda, sade han, tala dock mina herdar, ty för ofta mäla de, att 
ludna rövare slagit min boskap. Till sådana ord svarade Erland föga. Men 
fru Elfrida gladde sig åt sonens väsen, som nu var mildare än annars; dock 
tyckte hon sig stundom märka svårmod och frågade, om något tryckte hans 
sinne. Men Erland svarade nej och såg genom salsfönstret bort till den 
höga granen, som växte på kullen.



Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater Henrik än annars. 
Dagligen ställde han sin gång till klostret. Portvaktaren, brodern 
Johannes, som igenkände hans sätt att ringa, stack då sitt plättrakade 
huvud genom gluggen vid porten, hälsade junkern och öppnade för honom. 
Genom en valvgång mellan munkarnes celler gick Erland till bokrummet, där 
priorn vanligen dvaldes. Det var ett medelmåttigt stort rum med välvt tak 
och ett fönster, högt, bågigt, med många små blyinfattade rutor, starkt 
brända av solen, så att de utanför stående björkarna, när de vajade för 
vinden, syntes som gröna skuggor. Väggarna voro klädda med bokskåp, sirade 
av bildverk; de i kalvskinn bundna böckerna stodo med kedja och lås fästa 
i väggen. Till låsen ägde priorn nyckeln. Varsamhetsmåttet hade ett 
tvåfaldigt syfte: att skydda de oskattbara verken mot tjuvhänder men ock 
att hindra munkarne medtaga och läsa böcker utan priorns vetskap, ty, som 
han sade, många av dessa verk voro skrivna av romerska hedningar och 
farliga för oprövade sinnen.



Men lärjungen steg dag för dag i lärarens ynnest. Så hände en vinterafton, 
då Erland satt vid hans sida i bokrummet, att priorn slog igcn den 
"kyrkofader", i vilken de läst, och med ett betydelsefullt anlete 
gick till bokskåpet, frigjorde en annan bok ur hennes fängelse och lade 
den framför lärjungen.



Han är icke längre barn, sade priorn till sig själv; hans förstånd mognar 
märkbart; jag tvekar icke att under min ledning låta honom läsa denna bok. 
Den är farlig. Men det är just en sådan fara, som väntar hans ålder och 
kan göras mindre farlig genom en äldre vän.



Det var skalden Ovidius' bok "Förvandlingarna". Med omtanke valde priorn 
de stycken, han tyckte lämpliga att läsa.



Och sålunda läste de om Heros och Leanders kärlek, och Erland gav åt Hero 
Singoallas anletsdrag; de läste om Pyramus' och Tisbes kärlek, och Erland 
gav åt Tisbe Singoallas strålande ögon, bruna hy och purpurläppar.



Han läste om deras kärleks, nej, ej deras kärleks, men deras ödens 
olyckliga slut, och sagan ville röra honom till tårar.



Likasom fru Elfrida gladdes pater Henrik åt Erlands ändrade lynne. Ofta 
satt han med gossens händer i sina och omtalade något, hämtat ur sin 
levnads rika erfarenhet. Ofta lade eftertanken en sky på hans panna, och 
hans ögon fästes granskande på Erland. Det var, som han gärna velat säga 
denne någonting men ändå tvekade göra det. Stora tankar rörde sig i 
paterns själ, men han tvivlade, att Erlands sinne ännu vore lämplig 
jordmån för de frön, han ville utså.



En vinterkväll närmare våren hände, att, sedan läraren och lärjungen 
studerat tillsammans, den gamle lade sina händer på den unges axlar, och 
hans ögon lyste av hänförelsens eld. Med halvt viskande röst, som ljöd 
högtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, 
talade han om andens herravälde över det lekamliga, om det osynliga 
ordets makt över seniga armar och trotsiga sinnen, över furstar och 
herrar, över alla världens härar, vore de ock oräkneliga som havets sand. 
- En stor byggnad uppföres, vars grundval är jorden, vars spira når in i 
himmelen (så talade han), och när den varder färdig, då är jorden icke 
längre jorden, utan en jordisk himmel, ett återsken av den himmelska 
himmelen; grundvalen är lagd, pelarne resas, några höja sig redan i skyn; 
men onda jättar, som ana, att denna byggnad skall varda ett fängelse, där 
de med diamantkedjor bindas till evig tid, ha fattat om pelarne för att 
omstörta dem; men färdigt skall verket varda, ty det godas makt är större 
än det ondas, såvitt som Gud är större än djävulen. Men i tiden lever Gud 
endast i rena människohjärtan, och varje sådant, som öppnar sig för honom, 
är en förstärkning åt hans makt i tiden. Vill du (så talade gubben till 
gossen) varda Guds bundsförvant? Vill du bära din sten till denna byggnad? 
Det är icke lätt, ty det kräver mer än mannastyrka, mer än mannamod; det 
kräver försakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros 
åt Gud och hava livets törne för dig själv? Mer kan jag nu icke säga.



Så talade pater Henrik, och Erland, som väl ej rätt förstod hans ord, 
kände dem dock i sitt hjärta och uttalade sin goda vilja att vara Guds 
bundsförvant. Då lade gubben sin hand välsignande på hans huvud.

Främlingarne från Egypti land



Våren har kommit, isstyckena, som drevo på insjön, ha smält för solens 
strålar, träden knoppas och skogen doftar.



Ser du, Erland, flyttfåglarnes skaror, som sväva i högan sky? De återvända 
från södern. Känner du de friska fläktar, som spela in genom fönstren i 
riddarsalen? De bära hälsningar från fjärran land. Skall icke även hon 
återvända, hon, vars minne vintern icke höljt i glömskans drivor? Hör! 
Från skogen ljuda människoröster, hästtramp, vagnars gnissel och smällande 
piskor. Det ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur skogsbrynet 
kommer en brokig flock: män i långa kappor, kvinnor i mångfärgade kläder, 
halvnakna barn, som stoja, skratta och gråta, hästar och vagnar och 
hundar. De närma sig slottet. Där ila alla till fönstren; tjänarne, som 
arbeta på gården, vila och se förundrade på de kommande; väktaren skådar 
tvekande upp till riddaren, och denne vinkar till honom att fälla bryggan. 
Främlingarne tåga över henne, men låta hästar och vagnar stanna på andra 
sidan. De ordna sig i halvrund; männen framdraga ur kapporna pipor och 
strängaspel; de unga flickorna, svartögda och svartlockiga, med pärlor 
kring nakna armar, med glitterguld och brokiga band på mörka och röda 
klänningar, framträda ur kvinnornas hop; piporna och strängaspelen ljuda, 
och flickorna dansa underliga danser. Yra som gnistorna över en sprakande 
låga, lätta som vinden på gröna fält, virvla de om varandra efter tonerna 
av en gäll musik, tills pipor och strängaspel tystna, dansen stannar och 
flickorna ila tillbaka till de äldre kvinnornas hop. Då synes pater 
Henrik på fallbryggan; han kommer från klostret, där främlingarne nyss 
varit. Och en av främlingarne, en högvuxen man, rikare klädd än de andra, 
går honom till möte och bugar djupt. Patern vinkar honom att följa. De 
närma sig slottstrappan, dit riddar Bengt nedgått för att höra, vilka 
främlingarne äro och vad de vilja.



Den högvuxne mannen bugar ödmjukt för herren till Ekö och lägger båda 
händerna på sin panna. Hans långa hår är svart, blåsvart det krusiga 
skägget kring hans läppar, svart, stolt och ändock skygg den blick han 
fäster på riddaren.



Han tiger, men pater Henrik talar i hans ställe:



-Dessa människor bedja om er nåd, ädle herre, och om tillstånd att uppslå 
sina tält i er skog, ty de ämna stanna här några dagar, varefter de åter 
fortsätta sin vandring. Ty ni må veta, ädle herre, att dessa människor äro 
av ett folk, vilket Gud nekar ro och vila, sedan han dömt dem att från 
släkte till släkte vandra från land till land. Märkligt är deras öde och 
viktigt att tänka över, ty det vittnar om Guds allmakt och stränga 
rättfärdighet och om vår heliga laras evigt ståndande sanning.



-Dessa vandrande människors fäder bodde, såsom denne man, bland dem en 
hövding, sagt mig - deras fäder bodde för ett tusen tre hundra och mer än 
fyratio år sedan uti Egypti land. De voro ett ansett folk av Ismaels, 
Abrahams och Hagars sons, stam samt ägde fasta bostäder i välsignade 
bygder, icke eftergivande Gosen i bördighet.



-Då kom en dag till deras landsändar en vandringsman,



följd av en kvinna med ett spätt barn i sina armar. För sig och de sina bad 
vandringsmannen om hägn under deras tak mot natten och ovädret. Alla 
vägrade och visade honom den ene till den andre. Men främlingarne, 
som de bortvisade från sin tröskel, voro den helige Josef, 
himladrottningen Maria och världens frälsare. Och till straff för denna 
synd dömde Gud dem och deras barn att hemlösa kringirra i två tusen år, 
utan annat hopp för sitt liv än främlingars miskund. Mer än hälften av 
deras mödosamma väg är nu fulländad, men ännu skola 23 släkten, räknade 
till 3 på århundradet, dö på den väg, som återstar, innan de hunnit det 
mål, varefter de längta: fäderneslandet och försoningen med Gud. Ädle 
herre, detta fo]k, som beder om er gästvänskap för några dagar, har 
genomtågat många land och icke utan bönhörelse anropat många furstar om 
samma nåd. Som botfärdige pilgrimer böra de anses; hånade, föraktade, 
bortstötte och förföljde på många ställen, ty lidandets kalk är satt i 
deras hand, hava de dock av romerska rikets kejsare förlänats med 
lejdebrev och även haft nåden få visa sig för vår helige fader i Rom. . .



Vid dessa ord framtog hövdingen ur sin rockficka ett med många band 
omlindat pergament, upprullade och lämnade det med en ny bugning till 
riddar Bengt.



Riddaren skulle med svårighet läst de ord, som voro skrivna på 
pergamentet, men av det stora vaxsigillet, som fanns därpå med romerska 
rikets vapen, förstod han, att detta var lejdebrevet, varom patern talat. 
Riddaren ögnade vördnadsfullt pergamentet, återlämnade det till hövdingen 
och sade till denne, i det han hejdade patern, som ville fortsätta sitt 
tal:



-Högst märkligt är det, som jag nu hört om eder, och mig synes, att jag 
förövade en synd, icke olik den, för vilken I själva bären straffet, om 
jag ej tilläte er att i några dagar stanna å mina ägor. Mat och dryck 
skolen I under denna tid icke sakna, och vad vidkommer er, hövdingen, 
och edra närmaste fränder, tillbjuder jag eder att gästa under mitt 
tak.



Hövdingen tackade med ödmjuka ord men förklarade, att ett löfte, ärvt av 
fäderna, nödgade honom likasom hans folk att aldrig söka nattro i ett hus, 
vare sig murat eller timrat, innan deras strafftid vore tilländalupen. 
Vidare omtalade han, såsom orsak till sin bön om några dagars gästfrihet, 
att han här stämt möte med en flock av sitt folk, som för en tid skilt sig 
från honom för att besöka andra ängder och nu åter skulle förena sig med 
honom.



Sedan åtskilliga andra ord skiftats mellan riddar Bengt och det vandrande 
folkets hövding, avtågade den främmande skaran till det fält i skogen, 
varpå hon en gång förut tältat, och hit lät riddar Bengt föra mat och 
dryck i ymnighet, så att de för en hel vecka kunde vara väl försörjda.



Men bland de svartlockiga flickorna, som dansade på gården vid pipors och 
strängaspels takt, hade Erland upptäckt Singoalla. Det var hon, som 
anförde dansen, ty hon var hövdingens dotter och den skönaste av alla.



Patern stannade över aftonen på slottet för att med riddar Bengt samtala 
om de märkvärdiga gästerna och meddela honom de ytterligare upplysningar 
han av hövdingen inhämtat, då denne nyss förut besökte honom i klostret 
och anhöll om hans förbön hos riddaren.

Erland och Singoalla



Erland hade i början lyssnat till paterns berättelse, som föreföll honom 
märkvärdig och rörde folket Singoalla tillhörde; men snart drev honom oron 
ur salen: han vandrade från rum till rum i slottet, ilade uppför 
vindeltrappan till den högsta tornkammaren, skådade ut över sjön och 
skogen och lyssnade till klangen av de klockor, som därifrån pinglade på 
det främmande folkets hästar, sprang så åter nedför trapporna till 
slottsträdgården, som, välvårdad men liten och omgiven av stenmurar, fanns 
på slottets södra sida, där aftonsolen nu göt rödgul glans över fru 
Elfridas blommor och köksväxter. Dock icke heller där dröjde han länge 
utan skyndade till tärnornas kammare, där han annars sällan visade sig. 
Här förvarade fru Elfrida i ett bonat skåp sin sons högtidskläder, och här 
fanns en spegel av slipat stål, vari tärnorna gärna speglade sina anleten. 
Erland öppnade skåpet, framtog de dyrbara skrudarne av utländskt tyg med 
prydliga silverhäkten och iklädde sig en sådan. Han kammade sitt ljusbruna 
hår, så att lockarne föllo i långa vågor utför hans axlar. För vem han 
smyckade sig visste han men ingen annan. När han var färdigklädd, kastade 
han bågen över axeln, lockade på Käck, sadlade sin häst och red bort över 
fallbryggan inåt skogen; fru Elfridas och tärnornas blickar följde honom, 
ty han var ståtlig på den dansande hästen, som pryddes av ett grant täcke. 
Men fru Elfrida gick in i salen och tillkännagav för riddaren, att Erland 
ridit bort och svårligen vore att hemvänta förrän följande dagen; helt 
säkert hade han tagit vägen till Ulvåsa, herr Gudmund Ulvsax' gård, ty 
varför skulle han smyckat sig så, om ej för den fagra jungfru 
Helena, sin tillämnade brud?



Men den, på vilken Erland minst tänkte, var Helena Ulvsax, ehuru en ungmö 
med vänare kinder och klarare blå ögon ej fanns i Virdaland. De kinder, på 
vilka Erland tänkte, voro bruna; de ögon, som hans själ solade sig i, voro 
mörkbruna, och flickan, som han prytt sig för, hette ej Helena utan 
Singoalla.



Fru Elfridas gissning sannades ej, ty kort efter solnedgången sågs Erland 
åter rida över fallbryggan. Han hade strövat i skogen och varit i 
grannskapet av svedjelandet och mellan träden sett, huru det främrnande 
folket arbetade med tältens resande, hästarnes fodring och matens kokande. 
Han hade sett och hört barnens stojande lek kring eldarne. Men ända fram 
hade han icke ridit. Tanken på Singoalla hade lockat honom dit, men han 
kände nu rädsla för att se henne. Detta gjorde, att han efter mycken 
tvekan med oförrättat ärende vände sin gångare mot hemmet Men Käck, som ej 
lät binda sig av villrådighet, hade sprungit in i lägret, kanske lockad av 
åhågan att göra bekantskap med de hans likar, som följde det främmande 
folket, kanske än mer lockad av stekoset från eldarne. Och när Erland på 
borggården hoppade ur sadeln, kom Käck ur skogen och sprang upp på sin 
herre, som om han haft en hälsning till denne från det okända folket. Så 
var det måhända även, ty kring hans lurviga hals hängde en krans av 
vildblommor. Tankfullt lyste Erlands ögon, då han fann den kransen; kanske 
den var från Singoalla, tänkte han. Han löste den från Käcks hals och lade 
den under örngottet i sin säng. Då borde han drömma om den, som flätat 
blommorna.



Om detta hopp uppfylldes eller ej är ovisst; men följande 
morgon pådrog Erland åter sin högtidsdräkt, 
spände kring livrocken en präktig gördel med slida för jaktkniven och gick 
till skogs, till kullen vid bäcken. Skönt och ensligt var där på stranden 
vid kullens fot. Granarna viskade, bäcken sorlade, sippor och violer 
tittade fram ur det gröna. Erland satte sig på sitt vanliga ställe vid 
bäckens rand; Käck lade sitt huvud i hans knän. Då syntes på andra 
stranden - liksom hade de stämt möte med varandra -Singoalla. Vinden 
fladdrade i vecken av hennes korta klänning. Hennes steg voro lätta, och 
hon stannade ej, då hon varsnade den ståtligt klädde junkern. Nej, hon log 
välbekant, nickade glatt, lyfte först den ena foten, så den andra för att 
avtaga sina skor och vadade så över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken 
var grund, och endast några silverlika pärlor stänkte upp till de röda 
pärlorna kring flickans vrister. Icke heller Erland kände sig förlägen 
utan glad. Det var en frisk känsla men just icke högtidlig, ty han icke 
ens vårdade sig att stiga upp och hälsa Singoalla, såsom han lärt att 
hälsa andra flickor. Men han log ur hjärtat, då Singoalla, hunnen till 
andra stranden, lade sina händer på hans axlar och sade:



-Ser du, jag spådde icke sant. Vi träffas återigen. Du har en god fader, 
som visar min fader gästfrihet. Därför skola även vi vara vänner.



-Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag har längtat efter dig, alltsedan vi 
första gången sågos här. Jag har även många gånger drömt om dig, och om 
drömmarne säga sant, är ditt sinne icke vredgat mot mig.



-Nej, svarade Singoalla och satte sig på stranden bredvid Erland: då jag 
skildes från dig, var jag icke längre ond; jag tyckte tvärtom, att du var 
den vackraste gosse, jag någonsin sett; till och med din vrede gjorde dig 
icke ful. I hela vårt band finnes ingen enda, som är så vacker som 
du. Assim, som säger, att han vill ha mig till hustru, är icke att jämföra 
med dig.



-Vem är Assim?



-Han är son av den man, som var hövding före min fader . . .



-Och Assim vill ha dig till hustru?



-Ja, men låt oss icke mer tala om Assim. Du sade, att du drömt om mig; jag 
har drömt, att jag skulle finna dig här. Därför gick jag hit. Jag drömmer 
sannare, än jag spår, vilket är förargligt, ty att spå rätt är en heder 
för oss kvinnor. Men spådomskonsten kommer först rätt, när man är gammal. 
Låt mig dock se vecken i din hand... fast nej, jag vill icke se dem... om 
du varder olycklig skulle det smärta mig. Ack, vilket hår du har - 
Singoalla förde handen genom Erlands lockar - det är icke svart som mitt 
och mina fränders.



Så talade hon, och hennes tal flög från det ena till det andra. Hon talade 
om sitt folks färder och huru glad hon var, när hennes fader och hans män 
kommo överens, att mötesstället mellan de åtskilda banden skulle vara på 
Erlands fars ägor. Egentligen var det Assim, som hade föreslagit detta i 
männens råd, och Assim hade gjort det på Singoallas intalan. Dock anade 
han ej, att Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade Assim 
visst icke uppfyllt Singoallas önskan. Och medan hon sade detta, smekte 
hon Käck, som nu visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen förut 
delat Singoallas måltid, och det var hon, som prytt hans hals med kransen, 
ehuru han väl icke förstod att fästa värde på prydnaden.



Erland visade nu Singoalla en röd pärla och en vissnad blomma; den ena 
sade han sig ha hittat på svedjelandet, där hennes folk även nu 
tältade; den andra hade han tagit från bäcken, som fått henne av 
Singoalla.



Men flickan ryckte den vissnade blomman från honom och kastade den åter i 
bäcken.



-Jag vill giva dig friska blommor, sade hon. Låt oss plocka i kapp!



Erland ingick på leken, och de plockade i tävlande iver blommor vid 
bäckens rand. Sedan jämförde de för att se, vilken plockat de flesta, och 
då visade sig, att Erlands samling var den större, ty han hade repat 
händer fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare.



De satte sig på kullens sluttning för att ordna och med böjligt gräs 
sammanbinda blommorna till kvastar. Detta gick illa och långsamt för 
Erland, men Singoalla hade en egen smak att hopsätta blommorna, så att 
deras olika färger bröto sig vackert. Den konsten hade ingen lärt henne, 
men hon kunde den ändå. Då blomsterkvastarne voro färdiga, bytte Erland 
och Singoalla med varandra, och flickan var icke missnöjd med Erlands, 
fast den var ojämn, ruskig, illa hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att 
hon nu måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes fader, Assim 
och kvinnorna undra, var hon vore, och söka henne. Det ville hon icke.



Då sade Erland:



-Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du varje dag skall komma hit, så 
att jag får se dig.



Singoalla eftertänkte en stund och sade:



-Ja, vi skola mötas varje dag; men bäst är, att vi mötas här, då solen 
gått ned. Det är bland oss en sed, att de unga flickorna vandra ensamma en 
stund om kvällarne, ty därigenom få de spådomsande. Jag säger till min far 
i morgon afton: Jag vill gå ut i skogen och lära framtidssyner. Då 
svarar han: Gå... och jag smyger hit. Ser du, skymningen är god även 
därför, att om Assim eller kvinnorna äro i grannskapet, se de oss icke. 
Assim vill gärna följa mina spår.



-Är Assim stor och stark? frågade Erland.



-Ja, han är större än du och har skägg, vilket du icke har, och är den 
vigaste av våra unga män. Han är oftast god till lynnet men lättretlig, 
och vredgas han, sky honom alla. Blod har mer än en gång drupit från hans 
kniv.



-Om Assim kommer hit, skall jag lära honom sky dina spår. Se mina armar, 
Singoalla, sade Erland och uppvecklade rockärmarna. Jag är endast sjutton 
ar, men tror du ej, att mitt famntag skulle krama Assim? Må han komma! Jag 
skall slå honom till jorden och trycka min häl i hans bröst.



-Det skall du icke. Varför talar du i denna hårda ton om Assim? Vad ont 
har han gjort dig? Om du hotar på det sättet, vill jag aldrig komma hit.



-Jag tål honom icke. Dock, jag hoppas, att han ej skall komma hit, medan 
vi mötas. Stället är avlägset och skogen stor. Varför skulle han just gå 
hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke kämpa med Assim eller ens säga 
honom ett ont ord, om han icke retar mig. Är du nöjd nu, och vill du lova 
mig komma i morgon, då solen sjunkit ned bakom klipporna vid sjön?



-Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag älskar att se ditt ansikte. I 
afton kan du ju komma och se vårt folks läger. Min fader väntar, att 
riddarens son skall besöka honom, om ej av godhet, så dock av nyfikenhet.



-Jag skall komma, men bäst är att träffa dig ensam, Singoalla.



Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och sade honom farväl 
till i morgon. De höllo länge varandras händer och sågo i varandras ögon; 
de funno behag däri. Men äntligen ropade de: - I morgon! - ja, i morgon! 
nickade glatt och ilade åt skilda håll. Men innan Erland hunnit uppför 
kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände sig båda och vinkade än en 
gång farväl och återseende.



I skymmingen vid skogsbäcken



Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön; trädens toppar bada i 
aftonrodnad; fåglarne sätta sig till ro; klosterklockan, som kallar 
munkarne till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar slottet och ilar 
till mötet.



Så träffar han Singoalla varje afton under den höga granen på kullens 
topp, medan skymningen smyger mellan skogens stammar. De tala i början 
mycket och leka som barn på den gröna stranden: - Det finnes ingen vacker 
flicka på jorden utom du, säger Erland till Singoalla, och hon svarar 
glad: - Ack, tycker du det? Innan jag gick hit, speglade jag mig i en 
källa för att se, om du kunde finna mig behaglig.



Men småningom varda båda tystlåtna; hellre än att tala älska de att skåda 
i varandras ögon, och de kunna detta i trots av skymningen, ty de äro 
varandra nära och linda sina armar, den ena kring den andras hals. Då 
blickarne så förenas, trånar även mun till mun, och snart mötas läpparne i 
långa kyssar, som på en gång värma och svalka som på en gång släcka och 
tända en blyg åtrå.



Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar i hans själ en sång, åt 
vilken hans läppar ej ge toner. Den sången lyder:



"Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över 
nejden. Jag nalkas kullen, där kvällvinden viskar i granen. Är du där, 
Singoalla? Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där, ty vinden doftar 
av blommor, ty skogen är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt 
bröst. Det vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, 
som rör sina mörka grenar? Är det nyponbusken, 
som böjer sig, när vinden plockar hans vitröda blommor? Eller är det 
Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet 
icke, men jag anar mycket och är lycklig. Ljuvligt att möta sin flicka, 
ljuvligast då skymningen vilar över nejden."



Det främmande folket stannade på svedjelandet längre, än deras hövding i 
början ämnat, ty den hop, på vilken han väntade, dröjde. Men Erland tänkte 
icke på skilsmässan, och Singoalla ej heller. Det föreföll dem, som om de 
alltid skulle få vara tillsammans.



Åtta dagar förledo; åtta gånger hade Singoalla sagt till sin fader: - Jag 
vill gå och lära framtidssyner av ensamheten, och han hade svarat: - Gå! 
Och hon hade gjort en lång, villande omväg i skogen för att gäcka Assim 
och föra honom åt annat håll än åt kullen vid bäcken, ifall han lurade på 
hennes steg. Åtta gånger hade Erland och Singoalla träffats vid kullen, 
där ingen annan än den trogne Käck var vittne till deras lycka, ty sällan 
förirrade sig en jägare hit, allra minst i skymningen, och det främmande 
folkets kvinnor plägade hämta vatten och bada sina barn långt borta, där 
bäcken flöt närmare svedjelandet.



Men mer och mer förändrades Singoallas väsen under dessa dagar. Hon 
bävade, då hon skulle smyga till mötet, men kunde likväl icke avhålla sig 
därifrån, ty det sved i hennes hjärta, då hon ej såg riddarens stolte son; 
om natten drömde hon om honom, om dagen tänkte hon på honom, och rätt 
lycklig var hon icke, utan då hon kände den smärte gossens arm kring sin 
midja. Och likväl var hon skygg, hon visste ej varför; likväl höjde hennes 
själ tysta ångestrop, då han nalkades henne. Tala kunde hon knappt, 
då de sutto bredvid varandra, ty oro och längtan pressade skiftesvis 
suckar ur hennes barm; hon kunde ej mer skåda i Erlands ögon, ty det var, 
som om de brände hennes; hon sänkte sin blick, slöjad av långa 
ögonfransar, till bäckens sorlande vatten, eller höjde hon dem till de 
tyst skridande stjärnorna, medan Erland såg och såg på henne. Och ändå 
kände hon hans blick, utan att kunna möta den, som en ljuv plåga in i 
djupet av sin själ.



Då sade Erland en kväll, när de sutto med kinderna tryckta mot varandra, 
så att hans ljusbruna lockar blandade sig med hennes mörkare:



-Sjung, Singoalla! Sjung en av ditt folks sånger!



Men Singoalla svarade knappt hörbart:



-Jag kan ej sjunga mer.



-Och dock hörde jag dig sjunga den första gången vi sågo varandra, då Grip 
ville bita dig och jag var elak mot dig. Varför vill du icke sjunga nu? Är 
du sorgsen?



-Ja.



-Varför är du sorgsen? Har jag förtörnat dig?



-Du! Nej, Erland! Jag vet icke, varför jag är sorgsen... Dock, måhända är 
det därför, att vi en gång skola skiljas . . .



-Skiljas! utbrast Erland bleknande. Vill du icke alltid stanna här?



-Jag ville alltid vara hos dig, men jag måste följa min fader. Ja, när jag 
tänker därpå... ser du, jag har icke tänkt därpå förut. . . men nu tror 
jag, att jag skall dö, när jag skiljes från dig. Jag vandrar långt, långt 
bort, allt längre bort från dig, Erland. Då du kommer hit om kvällarne, är 
Singoalla icke här; men hon längtar hit och skall dö av sin längtan. 
Kanske skall du gråta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan ändå icke 
komma . . .

Singoallas ögon fylldes av tårar, och snyftningar hävde hennes barm.



Erland var blek och stum. Han hade förut icke tänkt på skilsmässans 
möjlighet. Han släppte Singoallas hand, och tårar framträngde även i hans 
ögon, ty den mystiska kärleken hade enat deras hjärtan, så att glädje och 
smärta och pulsslagens gång voro desamma hos båda. Men då Singoalla såg 
den fuktiga glansen i Erlands ögon, ville hon le för att göra honom glad, 
och hon sade:



-Var icke ledsen! Då Singoalla är borta, skall du snart glömma henne och 
åter vara lycklig.



-Glömma dig! sade Erland och steg upp. Nej, jag glömmer dig aldrig, jag 
skiljes aldrig ifrån dig, jag följer dig, vart du går.



-Vill du det? ropade Singoalla med strålande ögon. Vill du skiljas från 
din fader och moder och din sköna borg och allt annat du älskar för att 
följa mig?



-Ja, svarade gossen.



-Då skola vi vara man och hustru; du skall vara min herre och jag din 
slavinna; jag skall under vandringen bära dina bördor, om kvällen svalka 
dina fötter med det kalla vattnet, under vilan steka ditt villebråd, räcka 
dig bägaren, då du är törstig, sjunga för dig, då du är ledsen, och lida 
allt vad du lider. Det skall jag göra gärna, ty jag vet, att du älskar 
mig.



-Nej, sade Erland, så skall det icke vara, utan jag skall bära dina 
bördor, ty mina skuldror äro starkare än dina; jag skall jaga det 
villebråd och plocka de bär, som smaka dig bäst, till vår måltid; du skall 
icke vara min trälinna, ty det vill jag icke, och det höves icke. Men man 
och hustru skola vi vara.



-Vill du icke nu genast vara min man? sade Singoalla.

Jag skall göra dig därtill, såsom det tillgår hos mitt tolk. Och 
Singoalla framtog en liten platt sten, fäst vid en kedja, som hon bar 
kring halsen. I stenen var månskäran inristad - symbolen av hennes folks 
Gud Alako.



Denna sten lade hon i Erlands högra hand och frågade, om han ville älska 
henne som sin enda kvinna intill döden och svärja henne en trohet, mot 
vilken den ringaste förbrytelse skulle ge henne rätt att taga hans 
jordiska liv och med sina böner stänga för honom himmelens port. Därtill 
svarade Erland ja. Då tog Singoalla stenen med månskäran i sin högra hand, 
avlade samma löfte och tillfogade efter sitt folks bruk, att hon ville 
vara sin trogne mans trogna slavinna och lida allt av hans vrede men 
ingenting av hans otrohet.



Sedan detta var gjort, sade Singoalla: - Nu är du min man, Erland, och jag 
är i allt lydig din vilja. Och när hon sagt detta, kastade hon sig på knä 
i gräset, höjde armarne mot den nytända månen och talade ord på ett 
tungomål, som Erland ej förstod:



-Han är min, den ende jag älskar! Veten det, alla kvinnor, och blicken ej 
på honom, ty han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako i himmelen, 
ty han är min, den ende jag älskar!



Vid ett annat tillfälle skulle Erland undrat över att Singoalla nu kallade 
honom sin man, ehuru inga ringar voro växlade, intet bröllop på vanligt 
sätt hållet och ingen välsignelse uttalats över dem av en Herrens tjänare. 
Men nu tänkte han ej på sådant; det löfte han svurit kände han ingen 
svårighet att hålla, ty Singoalla var hans själs enda lust; han tänkte 
blott på att kyssa Singoallas mun, vila vid hennes barm och följa henne 
till världens ände.



-Sätt dig bredvid mig, sade flickan, och hör en sägen, som går bland 
min fars folk. De säga, att den man och den kvinna, som druckit varandras 
blod, skola känna livets sorg och glädje, hälsa och olust på samma tid och 
på samma sätt; att de kunna tala till varandra med tankarne, fastän de äro 
på långt avstånd, och att deras hjärtan aldrig skiljas. Tror du det?



-Jag vet icke, men jag har hört, att vänner, som ville stifta ett evigt 
förbund, blandade blod med varandra. Singoalla, fortfor Erland, jag vill 
dricka av ditt blod; vill du dricka av mitt?



-Ja, hellre än av öknens källa, svarade Singoalla.



Erland bloKade sin vänstra arm, ty den vänstra armen är närmast hjärtat; 
men då han upptog sin jaktkniv för att tillfoga sig ett sår, bad 
Singoalla, att hon skulle få göra det. Därtill samtyckte Erland. Flickan 
drog sin dolk, stack hans fina udd i sin älsklings arm och uppfångade med 
sina läppar den lilla pärla av ungdomsblod, som framsipprade.



Därefter blottade hon sin vänstra arm. Med dolkens udd framlockade hon en 
droppe av sina ådrors saft, som av Erland bortkysstes begärligt; ja, han 
höljde armen med kyss på kyss och lade den kring sin hals.



Tvekampen



Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med sin 
tysta närvaro hotar de älskande?



Singoalla spriKer till och ropar: - Assim!



Ek dovt, smärtsamt skrak svarar till hennes rop.



Erland flög upp och drog sin jaktkniv för att gå mot främlingen. Singoalla 
fattade om hans väpnade hand, men han ryckte sig lös. Den svarte Assim såg 
kniven glimma i månens sken; han avkastade sin kappa, gjorde ett språng 
tillbaka, medan hans hand sökte dolken i bältet, och han sade:



-Hövdingens dotter och slottsherrens son! Stackars Singoalla! Kvinnorna i 
lägret skola håna dig och männen förakta dig! ...



Och i det han talade så, slungade han dolken mot Erlands huvud. Men Assims 
hand felade; vreden och skymningen bragte den skicklige dolkslungaren på 
skam. Erland gick emot honom med höjd kniv. Assim gjorde ett språng 
tillbaka, eK vigt språng: han sträckte ut sina armar, hans svarta öga 
följde det hotande vapnets rörelser, fingrarne öppnade sig för att i rätta 
ögonblicket gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga kroppen böjde sig 
för att med ett oväntat sidosprång undvika hugget, om handen ej kunde 
avvärja det.



-Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade Singoalla och förde händerna 
vilt genom sitt hår.



-Är du vapenlös? sporde Erland och sänkte sin hand.



-Ja, svarade Assim, men jag är en man.

Erland kastade jaktkniven i gräset för att 
efter nordisk sed utan vapen kämpa mot vapenlös.



Erland, den blonde göten, var sjutton år, skägglös och långt ifrån 
fullvuxen; Assim, den mörke ättlingen av folket från Ganges, hade vandrat 
i tjugusex somrar, oräknat de två, hans moder burit honom på sin rygg.



De gå emot varandra, de lyfta armarne, de trycka bröst mot bröst; deras 
ådror svälla, deras senor sträckas, deras muskler spännas från hjässan 
till fotabjället.



Men nu är segern avgjord. Den blonde göten har kastat den mörke främlingen 
till marken; hans knä trycker hårt mot den fallnes bröst, och handen 
griper kring hans strupe.



Då ilar flickan till kämparne att beveka segraren, bedja för den 
övervunne. Erland lyssnar, släpper sitt tag och reser sig.



Assim stiger upp, men hans blick är häftad vid jorden. Han tager sin 
kappa, sveper sig i henne och smyger bort.



-Ve mig! ropar Singoalla. Han skall omtala allt i lägret. Min fader skall 
slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig!



-Nej, sade Erland, det skall icke ske.



-Nej, upprepade Singoalla, det bör icke ske, ty vi äro man och hustru.



-Kom, sade Erland, jag följer dig till lägret för att tala vid din fader. 
Då jag är vid din sida, har Singoalla intet att frukta.



-Min man, sade flickan.



-Min hustru! sade gossen, lyfte henne i sin famn, bar henne över bäcken 
och gick med henne in i skogen.



Lägret



Skogen, som omslöt svedjelandet, liknade i mörkret en ogenomtränglig svart 
mur, på vilken himmelens stjärnströdda tak vilade. På det öppna fältet 
flammade stockeldar, i vilkas sken skuggor rörde sig och här och där ett 
tält skymtade. Där var ett vimmel av människor och djur, av män, kvinnor, 
barn, hästar och hundar; ett sorl av röster från grövsta bas till gällaste 
diskant, sång, strängaspel, visselpipors skärande ljud, trumslag, 
hundskall, barnskrik, lugnt samtalande karlröster, grälande, pipiga 
kvinnostämmor, dån av hammare, som föllo på någon sprucken kopparkittel 
eller formade glödröda järnstycken till hästskor och pilspetsar - allt 
detta blandade sig till ett öronslitande, förvirrat och förvirrande 
samljud. Med Singoalla till vägvisare, med hennes hand i sin skred Erland, 
ett mal för nyfikna blickar och anmärkningar på en rotvälska, som han ej 
begrep, genom hopen, mellan flockar av män, som åto, drucko, spelade 
tärning, slipade knivar och svärd - mellan kvinnor, som rörde i grytor, 
matade barn, lagade kläder, samtalade och kivades - mellan nakna gossar 
och halvnakna flickor, som lekte, örfilades och klöstes, skrattade och 
gräto - mellan hästar, vagnar, tunnor, bohag och redskap fram emot 
hövdingens, Singoallas faders, tält.



Samma afton, medan Singoalla var hos Erland, hade den väntade hopen kommit 
till lägret och hövdingen tillkännagivit, att uppbrottet skulle äga rum om 
morgonen av andra dagen därefter. Därav denna ovanliga livlighet i lägret.



Hövdingens tält stod söderut nära skogsbrynet. Här var oljudet ej så 
stort, trängseln ej heller. Stammens äldste och bäste män voro där 
samlade; även sågos där några kvinnor, som tyst men ivrigt samtalade 
sinsemellan, då Erland och Singoalla nalkades. Dessa kvinnor voro Assims 
moder, systrar och fränder; alla fäste de sina ögon på hövdingens dotter, 
då hon vid Erlands sida gick dem förbi. Gumman, Assims moder, liknade vid 
eldskenet, måhända även vid dagsljuset, en otäck häxa. Hennes långa, 
krokiga näsa tycktes hava vuxit fram ur ansiktet till förfång för de djupa 
ögongroparna, de ihåliga kinderna... alldeles som då vid jordbävningar 
bergen höjas och jordlagren däromkring instörta... hennes röda ögon 
flammade, och läpparne, som saft- och kraftlösa hängde kring det tandlösa 
gapet, grinade vedervärdigt. Käringens hemska ansikte uttryckte ilska och 
hämndlystnad, ty Assim hade redan omtalat, vad han rönt vid bäcken; men 
det uttryckte även undran, då hon såg riddarens son vid Singoallas sida.



Vid Erlands åsyn reste sig stammens äldste och bugade. I tältöppningen 
stod hövdingen själv, samtalande med Assim. Båda tycktes överraskade av 
den blonde ynglingens ankomst. Assim smög undan, i det han sände Singoalla 
en dyster sidoblick. Hövdingen förde händerna till pannan och bugade för 
Erland, men hans halvt nedslagna ögon fäste dock mellan de svarta 
ögonhåren en glimmande blick på dottern.



Flickan var blek, mell hon bävade ej, ty hennes hand vilade i Erlands.



Erland sade, att han ville tala vid hövdingen utan annat vittne än 
Singoalla. Hövdingen förde honom stillatigande in i tältet.



Vad där talades vet ingen, men efter en halv timme lämnade Erland tältet 
med lugn på sin panna, följd av Singoalla, som stolt mötte Assims 
moders och de andra kvinnornas blickar, samt av hövdingen, vars ansikte 
bar spår av hans sinnes oroliga tankar. Kommen ett stycke in i skogen 
skakade Erland hand med hövdingen, kysste Singoalla och sade:



-Jag är redo den utfästa tiden.



Avtåget



-Huru är det med Erland? Han är dyster och talar föga, sade fru Elfrida 
till sin man, herr Bengt.



-Han lider av ensamheten, svarade riddaren, sedan han med betänksam min 
tagit en klunk ur bägaren, varefter han lät blicken flyga hän till de 
blånande bergstopparne, som syntes genom det smala fönstret: han lider av 
ensamheten, och detta är ej underligt. Skogen passar ej mer för honom; vi 
skola i höst sända honom till konungens hov att där lära mores och 
ridderliga övningar.



Fru Elfrida avbröt samtalet, så snart det vidrörde denna sträng, ty hon 
kunde allena med vemod tänka på den stund, då unge Erland skulle från 
fader och moder ut i vida världen.



Men Erland satt nu i klostrets bokrum vid pater Henriks sida och läste vid 
det dunkla ljuset från det höga bågfönstret i romaren Virgilius' 
herdedikter, och då herden Meliboeus klagade:



Nos patriae fines et dulcia linquimus arva,



klagade Erlands hjärta med honom, och han lyssnade tankspridd till paterns 
utläggning av skalden, ehuru denna utläggning var vida saftigare - vartill 
ej tarvades mycket än de träaktiga kommentarier av salig Maurus Servius, 
som stodo skrivna med rött bläck i foliantens marginal.



Erland hade, innan han gick till klostret, strövat genom alla vrår och 
vinklar av slottet, talat vänligt med alla husets tjänare, besökt alla sin 
barndoms lekställen, icke förglömmandes branten, från vilken han plägat 
hoppa i sjön; han hade besökt dem för att säga dem farväl, och först 
nu kände han, huru kära de voro honom, ehuru han så mången gång längtat 
fjärran från dem ut i världen.



Han tänkte på sin käre fader, sin älskade moder. Han tänkte ock på munken, 
sin gode lärare, som satt vid hans sida, och han välsignade honom tyst för 
den kunskap han genom honom förvärvat i skrivkonsten; ty så tröstade sig 
Erland: Jag skall snart hugna mina föräldrar med ett brev, som skall säga 
dem, varför jag försvunnit, att jag mår väl, och att jag snart skall 
återvända som en stolt riddare, rik på ära och stordåd.



För detta ändamål hade han ock lösgjort ett blad ur ett breviarium och 
gömt det hos sig; på detta blad skulle brevet skrivas.



-Du är trött nu, sade pater Henrik, då han märkte Erlands tankspriddhet. 
Gott, vi skola sluta . . . claudite jam rivos, pueri, sat prata biberunt.



Patern slog igen boken och fastläste henne i bokskåpet.



-Farväl, sade Erland och tryckte paterns hand. Min gode lärare, tillade 
han, jag vill i afton hava er välsignelse.



Patern lade sin hand på hans huvud, läste välsignelsen och slöt honom i 
sin famn, såsom han stundom även annars plägade göra.



Nu hördes buller utanför murarne. Portvaktaren, brodern Johannes, gläntade 
i dörren och underrättade priorn, att en hop av det främmande folket, förd 
av sin hövding, önskade inträde för att tacka priorn för hans vänlighet 
och säga farväl, ty följande dagen mot middagstiden ämnade de bryta upp. 
De hade redan varit på Ekö och till riddaren framburit skyldig tack för 
visad gästfrihet.



Patern svarade: - Låt dem komma!



Under tiden axlade Erland sin kappa och gick.

Pater Henrik mottog det främmande folkets ombud 
i klostrets refektorium. Alla munkar voro närvarande. Hövdingen steg fram, 
talade och bugade. Patern svarade på hans ord vältaligt. Allt tillgick 
högtidligt och tillika vänligt. Men medan hövdingen och patern talade, 
irrade de vandrande männens blickar kring rummets väggar och fäste sig vid 
de skinande kärl, som stodo på ekbordet, och icke mindre vid de bilder av 
den heliga jungfrun och barnet, vilka stodo där i väggfördjupningarna. Men 
andakt var det väl icke, som skimrade i deras ögon, då de sågo 
himladrottningens gyllene krona eller de silversirater, som i fina ogiver 
och rosetter omgåvo henne. Ej heller var det väl värmen i rummet, som kom 
en av männen att, dold av de andra, avlyfta krokarne i det till dörren 
närmaste fönstret; ty om värmen varit orsaken, skulle han väl öppnat det, 
men så gjorde han icke.



Vi lämna klostret och gå till slottet för att övervara Erlands tysta 
avsked. Kvällen är långt framskriden, och klosterklockornas ljud, som för 
slottets invånare är tecknet att gå till sängs, har längesedan svävat över 
sjön och, milt buret av klippornas ekon, sjunkit till vila i skogen. 
Riddar Bengt och fru Elfrida slumra redan; sovkammarens nattlampa sprider 
från en fördjupning i väggen ett matt sken, vari skuggorna fladdra med 
osäkra former men samla sig långt bort, mörkare och djupare, kring 
alkovens omhängen. Dörren till salen står halvöppen; hon öppnas sakta helt 
och hållet. På tröskeln, dold av mörkret, stannar Erland. Han vill smyga 
bort till de gamla, skåda deras ansikten än en gång och säga dem farväl så 
tyst, att de kunna förnimma det som en drömvilla; men ålderdomens sömn är 
lätt, de kunna vakna, rädsla kämpar med hjärtats lust, han törs icke gå. 
Han lutar pannan mot dörrposten och lyssnar till de kära sovandes 
andedrag. Hans kind är blek och hans ögon tårade. Han återvänder den väg 
han kommit. Han skyndar, ty det förekommer honom, som om korridorens och 
trappavsatsernas helgonstoder rörde sig och sträckte händer efter honom. 
Han lockar till sig Käck, vadar över sundet, som skiljer ön från landet - 
ty fallbryggan är, som vanligt om natten, uppdragen - och fördjupar sig i 
skogen, följd av sin trogna hund. Han bär sina sämsta kläder, och icke ett 
enda mynt finnes i fickan på hans slitna livrock. Gördeln, som omsluter 
hans liv, tillika med jaktkniven, som hänger i gördeln, är det enda ting 
av värde, som han medtagit från sin faders borg.



Främlingarnes hövding hade sagt till riddar Bengt och patern, att hans 
folk skulle avtåga följande dag vid middagstiden. Han hade kanske sina 
skäl att säga så till dem; till Erland hade han sagt: - Kom före 
midnatten, eller du kommer för sent.



Allt var redan färdigt till uppbrott, då Erland kom till svedjelandet. 
Oroligt hade Singoalla väntat honom. Nu mottog hon honom med ett 
glädjerop, där hon, insvept i en brokig kappa, satt i sin faders vagn på 
en bädd av täcken och själv tyglade de små lurviga kamparne, som otåligt 
skrapade marken. Bakom stod en lång rad vagnar, förspända med hästar eller 
oxar och fullastade av kvinnor, barn och bohag. Höljda i sina kappor stodo 
de gifta männen bredvid vagnarne, envar vid sin vårdnad och sin egendom De 
unga ogifta karlarne bildade en med spjut, bågar och knivar väpnad 
eftertrupp. De övergivna eldarne belyste tavlan. I spetsen för vagnarne 
voro blossbärare ställda.



Hövdingen vandrade tillbaka från sina egna packvagnar, som började raden, 
ned till den sista för att övertyga sig, att allt var rätt. Han hade 
häftigt sporrat sitt folk till ilfärdighet, hans blick var orolig, 
och han, den annars så djupt bugande, hade nu knappt givit sig tid att 
hälsa sitt bands nye medlem, sin dotters make och riddarens son, med en 
vårdslös nick. Detta märkte Erland knappt, ty han hade endast öga för 
Singoalla. Sedan hövdingen gjort sin rund, gav han med en klocka tecken 
till uppbrott. Blossen flämtade mellan granarna, den ena vagnen efter den 
andra uppslukades i den svarta skogen, och snart var svedjelandet tomt.



Så skred tåget fram, så fort som mörkret och den oländiga marken tilläto. 
Singoalla hade stigit av vagnen och gick bredvid Erland, som ledde spannet 
vid tyglarne. Stjärnorna glimmade över trädtopparne, och bakom sig hörde 
de älskande en fåtonig, svårmodig och likväl täck sång, sjungen av någon 
bland de vandrande männen. Mellan skrovliga klippor, genom tysta dalar 
gick färden under den korta försommarnatten.



Österut började mörkret glesna. Det genomsilades av ett kyligt ljusdunkel, 
en sakta klarnande gryning, vari stjärnorna bleknade och försvunno.



Assim, som hela natten suttit till häst, höll in vid sin moders vagn, 
bredde en kappa över henne mot morgonkylan och talade ord, som hövas en 
son, men med halvt bortvänt ansikte, såsom han vanligen gjorde till henne, 
ty han kände sig förnedrad av att vara av henne född till världen. Den 
föreställningen hade hon själv ingivit honom och hållit vid liv, då hon 
som oftast ordade om sitt eget dymörka blod och om hans faders purpurröda, 
hans farfaders än mer purpurröda, hans farfars faders än mer. Du är av 
heligt offrareblod, Assim. Dina förfäder hade guldhår och blåklintögon, de 
voro gudars likar, och deras skugga var välsignande. Du är den ende i 
detta vandrareband, som är av prästerlig konungaätt. Din farfaders 
farfader var ljuslockig, har man sagt mig, och mindes och förstod det 
heliga fornspråkets alla sägner och helgade med dem vårt folks brudar, 
barn, hjordar och eldar. Din farfader var mörk men ej såsom din fader, och 
ännu hundraårig läste han några av de gamla mäktiga bönerna och förstod 
dem. Din fader, som var ovillig och trög att lära, men hågad och snar att 
befalla, mindes och förstod blott några av deras ord. Dock flere än han 
givit dig i arv. Du är mörkare än din fader. Du är en mula, Assim. Din 
moders blod, din farmoders och din farfars moders ha gjort solhästens 
ättling till en mula. De gudasöner, som ledde vandrarefolket ur Assaria, 
hade inga gudadöttrar att göra till mödrar.



I dylika ordalag hade hon talat till sin son alltifrån hans barndom. Assim 
sörjde över sitt mörka blod och beskyllde det för tillskyndelser till de 
ord och gärningar, som han blygdes över och ångrade. Men av purpurrött 
fanns kvar i hans ådror åtminstone så mycket, att det kunde göra sig 
kännbart och taga väldet i morgonrodnadsstunder. Då hände, att från hans 
läppar kommo ord, som förvånade vandrarefolket och beundrades av 
Singoalla, men som varken hon eller de andra räknade Assim till ära, 
emedan de trodde, att det var förfäder, som talade med hans mun.



Assim red hän till eftertruppen. Erland och Singoalla gav han icke en 
blick. Med hänryckning, underligt skuggad av smärta, såg han mot öster, 
mot dagerkällan, över vilken blekröda skyar strimmade sig. De 
genomdallrades starkare och starkare av färgvärme. Det blekröda vart 
högrött, det högröda djupt rosarött, som kantade sig med silver, gömde 
silvret under bräm av smältande, eldmättat guld, väckte fågelsången i 
skogen till jublande liv och bredde pärlglitter och regnbågeskimmer 
över markens daggvåta mossa.



Assim hade stigit av hästen. Han stirrade med förklarat anlete in i de 
överjordiska färglekarne och sade:



-Usas, Usas, himmelens dotter, hell dig, ungmö Morgonrodnad! Ljusets 
stridsmän, dina kämpar, feja sina vapen, spännande röda hästarne för din 
vagn och öppna dig himmelens port. Du fattar den heliga ordningens tyglar 
och far med färgblänkande hjul upp på lagstadgad väg, ett ljuvligt förebud 
åt den härliga Sûrya. I dig är alla varelsers ande, till rörelse väcker du 
allt som lever. Mörkrets makter fly vid din åsyn, du stolta, segervana, 
fägringssvällande ungmö Morgonrodnad.



Solkanten visade sig, och i brådhast stod hela den bländande skivan över 
synranden för att med saktad iver lyfta sig högre. Assim sänkte sin panna 
och bad:



-Sûrya, jaga mörkret ur mitt sinne, där det råder, medan jorden badar i 
din glans! Sol, härliga drottning, lyssna från din höga eldskimrande vagn 
till sonen av fäder, som ägnat dig tusen sånger, otaliga offer! Hav 
förbarmande med mig! Jag är en man, förnedrad av obesvarad kärlek. Mitt 
blod är förgiftat. Jag önskar fördärv och död över en vit, som tillbedes 
av henne, som har förtrollat mig. Mitt i din strålglans är det natt för 
mina ögon. Sûrya, medlidsam i ditt majestät, räck den sjuke ett blad från 
den krans av hälsoblomster, som smycka ditt skinande änne! Vill du giva 
mig Singoallas hjärta? Vill du det ej, så lägg mig bland dem, som skådat 
din härlighet och icke skåda den mer!



Detta var en behaglig vandring, tyckte Erland, och hans bröst svällde av 
en enda känsla, som ropade: Fram, fram genom den sköna världen! Han såg på 
Singoalla; hon var cn nyss utvecklad ros, frisk av morgondagg.

Men morgonen hade ej förjagat det nattliga moln, som vilade på 
hövdingens panna. Aven hos honom ropade en känsla: Fram, fram! men det var 
en ängslande känsla. Han ilade outtröttlig från vagn till vagn och eggade 
männen att skynda. Timme efter timme förled, och solen stod redan högt; 
hästarne badade i svett, kvinnorna voro trötta och knotade. Men hövdingen 
ropade: - Fram! piskorna smällde över de trötta dragarne, och vagnshjulen 
gnisslade på sina nötta axlar.



-Hövding, sade Erland till Singoallas fader, skall du icke snart bjuda 
rast? Vet du ej, att dragare tarva vila, foder och vatten? Se, där borta 
flyter en bäck. Låt oss vattna hästar och oxar!



-Där, sade hövdingen och pekade mot en sakta sluttande höjd, som var helt 
nära, där skola vi vila.



Mer svarade han ej, ty i detsamma sprängde fram till honom en ryttare. Det 
var Assim. Han viskade något i hövdingens öra. Dennes ansikte mörknade än 
mer, och hans ögon sköto en orolig blick. Han sade intet, men han kallade 
några av de äldre männen till sig och utdelade med lag röst befallningar.



Emellertid skred tåget uppför den skogklädda kullen. På toppen var en 
slätt. Här frånspändes dragarne, vagnarne ställdes i en ring och hopbundos 
med rep, så att de bildade en vagnborg. Där inom samlades nu folk och 
hästar. Vapen framtogos och lades i en hög kring en väldig ek, som stod 
mitt på den gröna planen. Undrande frågade Erland hövdingen, vad detta 
skulle innebära.



-Varsamhet höves ett folk, som har många fiender, svarade denne och gick 
så till ett hemligt rådslag med de äldre männen, medan de yngre fodrade 
hästarne och kvinnorna buro vatten från en källa eller tillagade 
middagsmåltiden.

Kring Singoalla samlade sig stammens unga 
flickor; de glammade muntert och sågo med förstulna blickar på den blonde 
ynglingen, som de alla funno vacker och i hjärtat åtrådde att äga till 
man. - Du är lycklig, Singoalla, sade de, och Singoalla nickade glatt. Men 
bland de unga flickorna, som talade med Singoalla, var ingen av Assims 
systrar eller fränder. De voro samlade för sig själva, och Assims moder 
var mitt ibland dem.



Under tiden granskade Erland de vid eken lagda vapnen, spände bågarne för 
att fresta deras kraft, undersökte eggen på svärden och sjöng en munter 
visa.



-Det var lyckligt, att vi äga honom bland oss, sade en äldre man till 
hövdingen. Han skall vara vår gisslan.



-Men han är farlig, sade en annan. Det är en fiende mitt ibland oss.



-En sömndryck! viskade hövdingen.



Efter ändat rådslag gick Assim bort och talade med sin moder.



Därefter satte han sig åter på sin kamp och red, följd av tre eller fyra 
unga karlar, även till häst, ur lägret nedför höjdens sluttning.



Kvinnorna framförde nu matvaror och uppdukade dem i gräset. Bandet samlade 
sig i skilda flockar kring anrättningarna. Hövdingen, hans släktingar och 
bandets äldste intogo sin måltid under eken. Erland bjöds att sitta vid 
hövdingens sida; bredvid Erland satte sig Singoalla. En av Assims systrar 
betjänade laget. Hövdingen framställde till Erland onödiga ursäkter för 
måltidens torftighet; men Erland bröt sitt bröd och delade det med 
Singoalla.



Men om maten var torftig, kan ej detsamma sägas om drycken. Assims syster 
frambar bägare till laget; tre, som ställdes framför hövdingen, Erland och 
Singoalla, voro av skönaste silver, konstrikt arbetade. Erland 
tyckte sig igenkänna dem och utbrast undrande:



-Vad dessa bägare likna andra, som jag sett i klostret! Ja, denna synes 
för mina ögon underligt lik den heliga pokal, som står på klosteraltaret, 
fylld med nattvardsvin.



Singoalla bleknade och sänkte sina ögon, ty hon anade, huru det var. Men 
Assims syster fyllde bägarne. Alla, utom Singoalla, drucko, och Erland 
fann smaken ljuvlig.



Nu hördes förvirrade rop. Det vart oro i lägret. Assim hade återvänt; han 
skyndade till hövdingen och samtalade tyst med denne.



-Vad är på färde? sade Erland.



-Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen kallt och befallde 
Singoalla gå bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade 
samlats avsides på en fläck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind 
var blek, hennes ögon slöjade.



Karlarne samlades kring eken och väpnade sig. Hövdingen förde Erland in i 
hopen och bad honom i tid välja, innan de bästa vapnen vore tagna. Men då 
Erland lutade sig ned, gav hövdingen en vink; ett rep kastades kring 
Erland, och innan han hunnit varsna sveket, var repet slingrat kring hans 
armar och ben, så att han ej förmådde göra motstånd eller ens röra sig. 
Hans ögon flammade, hans ådror svällde; men hövdingen sade till männen: - 
Bind honom vid eken!



När detta skett, ilade alla fram till vagnarne. Ur kvinnornas hop hördes 
ett skri; det var från Singoalla, då hon varsnade vad som skett. Hon ville 
hasta till Erland, men Assims moder fattade med sina skinntorra fingrar 
hennes lockar och väste: - Det är du, som bragt skam och olycka över oss. 
Ve dig, ve dig! Din blonde älskare skall dö, han skall slitas i 
stycken, han skall förtäras av gift... ja, du! giftdrycken, lagad av min 
hand, rasar i hans inälvor. Ser du, hans huvud sjunker mot bröstet, hans 
kinder gulna som det giftiga smörblomstret... det verkar redan.



Och medan hon talade så, fattade de andra kvinnorna i Singoallas armar och 
flikarne av hennes klänning och överhöljde henne med skymford.



Det fanns även en annan varelse än Singoalla, för vilken åsynen av Erlands 
misshandling skulle varit odräglig. Det var Käck. Men man hade även tänkt 
på honom. Medan Erland satt vid måltiden, hade en av männen lockat Käck ur 
vagnborgen ett stycke in i skogen och där bundit honom vid ett träd.



Utifrån hördes rop och vapengny. En fientlig skara steg uppför kullen. 
Redan ven en pil, stridens första budskap, genom luften. Kvinnorna trängde 
sig tätare tillsammans, tryckte sina barn intill sig och vände rädda 
blickar mot den sida av vagnborgen, där männen stodo med spända bågar och 
fällda spjut, avvaktande angreppet.



-Ingen nåd åt helgerånarne, ljöd en röst därutifrån, hugg ned dem alla.



Det var pater Henrik, som talade så till en hop av riddar Bengts bönder, 
som, väpnade med yxor, bågar och spjut, tågat ut för att förfölja det 
främmande folket.



Pater Henrik red en liten skymmel; kring sin munkkappa hade han spänt ett 
bälte, vari slidan till ett slagsvärd hängde; svärdet förde han i hand.



Även riddaren följde tåget men oväpnad, ty han tyckte det föga löna mödan 
att pådraga ett pansar eller störa sitt goda svärds vila för en dylik 
fejd. Han gick i spetsen för sitt folk, stödjande sig på en käpp, såsom 
han plägade göra, då han var ute att se på åkrar och ängar.

Han vände sig till sitt folk och ökade vikten av paterns ord, i det 
han sade:



-Ja, hugg ned slöddret och skona ingen, utom kvinnor och barn! De ha illa 
lönat min gästfrihet. De ha skövlat klostret rubb och stubb och icke ens 
skonat den heliga jungfruns gyllene krona eller nattvardsbägaren. Svängen 
yxorna, svenner, som då I fällen träd i skogen!



Men innan skaran hunnit fram till vagnborgen, hade Assim, på ett tecken av 
hövdingen, gått fram till eken, där Erland, nästan medvetslös av dryckens 
verkningar, stod bunden. Assim höll en dolk i handen. Gulblek och 
skälvande riktade han udden mot Erlands bröst.



-Hallå! ropade hövdingen, som klivit upp på en vagn. Vad viljen I där 
borta? Kommen I med fientligt uppsåt, eller huru? Om så är, låt oss då 
underhandla för att se, om saken kan uppgöras i godo.



-Ingen underhandling, du tempelskändare! ropade patern och red fram mot 
vagnborgen hastigare än folket hann följa honom.



-Se dit och låt beveka er, sade hövdingen och pekade på eken, som syntes 
högt över vagnborgen, emedan hon stod på kullens topp.



-Erland! utbrast patern bleknande.



-Ja, riddarens son. Närmen I eder än ett steg, så giver jag en vink och 
järnet stötes i hans bröst.



-Förbannelse över dig, hedning! ropade patern.



-Ett steg! sade hövdingen och höjde sin hand. Assim lyfte dolken och 
häpnade över att känna en vällustig blodtörst.



-Håll! skrek patern och vinkade såväl till hövdingen som till riddaren och 
hans folk, som redan fylkat sig för att rusa mot vagnborgen.

-Vad är på färde? sporde riddaren.



-Där! Se! Håll! Icke ett steg fram!



Även riddar Bengt bleknade och hade knappt styrka att ropa till sitt folk:



-Tillbaka!



-Underhandling? Ja eller nej? frågade hövdingen, medan hans mörka karlar, 
bröst vid bröst, halvt beslutsamma, halvt darrande, väntade stridens 
början.



-Underhandling! svarade riddaren.



-Beviljen I oss fritt avtåg?



-Ja.



-Med allt vad vi äga? Märk, att vi äga vad vi tagit! Det är vårt begrepp 
om äganderätt. Således fritt avtåg med allt vad vi äga?



Riddaren svarade ej men fäste tigande sin blick på pater Henrik.



-Utlämnen åtminstone nattvardskalken och den gyllene kronan! Det övriga 
mån I då behålla, sade patern med en suck.



-Bah, inföll hövdingen, låt oss ej vara småaktiga! Således fritt avtåg med 
allt vad vi äga! Pojken skall oskadd utlämnas, om I svärjen på er 
frälsares bild att varken själva oroa oss på minsta vis ej heller därtill 
egga andra.



-Jag skall efter bästa förmåga gottgöra klostret dess förlust, viskade 
riddar Bengt till patern med en blick av hemsk oro på Assims lyfta dolk. 
Låt oss gå eden, och må de draga bort!



Med en ny suck framtog pater Henrik ett krucifix, som han bar i en kedja 
kring halsen.



-Allt för den käre gossen. Men huru har han råkat i deras händer? Jag 
begriper det icke.



Riddaren och patern gingo båda den äskade eden.

-Sänk svärdet och lös fången, ropade hövdingen till Assim.



-Nej, nej! skreko flera röster. Utlämnen icke vår gisslan! De skola sedan 
angripa och nedgöra oss.



-Lugnen er, sade hövdingen på sitt folks språk. Dessa nordiska människor 
äro ett underligt folk. De hålla vanligen, vad de lova, till och med utan 
både ed och handslag. Men i alla händelser äro vi ju färdiga till försvar. 
. . Ädle herre, sade hövdingen till riddar Bengt, tro icke, att vi med 
vald fört eder son med oss! Han har själv infunnit sig i vårt läger i akt 
och mening att följa oss på vår vandring genom världen, ty han har 
förälskat sig i min dotter och vill icke skiljas från henne.



-Du ljuger, sade riddaren. Men jag byter icke ord med dig. Drag dina färde 
och frukta himmelens straff!



-Ja, drag dina färde, amalekit! röt pater Henrik.



Hövdingen bugade på sitt vanliga sätt och förde händerna till pannan.



Emellertid löstes Erland från trädet och framfördes av två män. Hans hy 
var gulblek, hans gång vacklande och hjärnan så förvirrad, att han icke 
visste, var han var eller vad som hänt. Han måste lyftas över vagnarne, 
och när han var utanför skansen, hos de sina, sjönk han till marken.



-Vad haven I gjort min son? utbrast riddaren förfärad, upplyfte Erlands 
huvud och betraktade honom.



-Intet, svarade hövdingen från sin förskansning. Måhända är det skrämseln, 
som verkat detta.



-Skrämseln, upprepade riddaren med en ljungande blick. Min son skrämd av 
edra lömska dolkar? Nej, han var aldrig rädd, kan aldrig vara det.



-Det är sannolikt, anmärkte pater Henrik, att vreden uttömt den bundne 
gossens krafter.

Vi vilja nu i få ord säga, att Erland hemfördes 
till Ekö slott samt att riddaren och patern drogo tillbaka med sitt 
uppbådade folk.



Knappt hade de avtågat och hövdingen utsänt kunskapare för att övertyga 
sig, att avtåget var verkligt, förrän han befallde, att Singoalla skulle 
framföras till honom.



Flickan, som hitintills kämpat en fåfäng strid för att slippa ur 
kvinnornas händer, störtade till sin faders fötter. Hennes långa hår 
svallade i vild oordning; hennes ansikte blödde av skråmor, som den gamla 
häxan, Assims moder, tillfogat henne med naglarne; hennes klänning var i 
trasor.



Assims moder och de andra kvinnorna sprungo efter henne och samlades under 
skrän kring hövdingen. Även männen flockade sig dit.



-Rättvisa! rättvisa! skrek Assims moder. Är det nu kommet så långt, att 
sonen till den döde hövdingen, en gudaättling, får skymfas av den levande 
hövdingens dotter? Är Assim icke god nog åt Singoalla? Vänta, vår släkt är 
mäktig. .. vår släkt är en hövdingesläkt så ädel, att din är mot den som 
smuts är mot solglans.



-Tig, käring, sade hövdingen, eller jag skär tungan ur din hals! Har jag 
någonsin glömt vad rättvisan kräver?



-Min far, ropade Singoalla och slog sina armar kring hans liv, den blonde 
ynglingen är min man! Vi ha svurit varandra trohet på Alakos bild; du kan 
aldrig taga honom från mig.



-Hon yrar, sade hövdingen. Var är Assim?



-Jag är här.



-Hämta ett krus!



Kruset frambars av en kvinna. Hövdingen upplyfte det.



-Assim, sade han, jag giver dig min dotter till äkta, och till ett tecken 
därpå krossar jag detta . . .

-Håll, utbrast Assim, ni vet icke om jag vill ha henne. Jag fikar ej 
efter ett äpple, vari en annan bitit.



Hövdingens ögonbryn rynkades, och hans läppar sammanpressades. Men fruktan 
för Assims släkt, som var vidskepligt ansedd, riktade utbrottet av hans 
vrede icke mot Assim, som grymt skymfat honom, utan mot Singoalla.



-Bort! ropade han och stötte henne från sig. Jag vill visa, huru en 
hövding skall skipa rättvisa, och fördömd vare den tunga, som djärves 
smäda mig för väld! Dotter, du har skymfat ättlingen av en bland de tio 
furstar, vilka förde vårt folk ur dess fäders land, Assaria. Du visste dig 
utsedd till Assims hustru, men du har övergivit honom för en främling. 
Väl, sök denne främling, hans kärlek eller köld, hans miskund eller avsky; 
men sök intet mer hos oss! Du är utstött ur vårt band. Ga till din 
främling.



Jubel från Assims fränder och vänner, som utgjorde en stor del av bandet.



Hövdingen hade med denna åtgärd tryggat sitt hotade välde. Därpå var den 
beräknad. Men vreden hade även sin del däri. Nu, när domen var fälld, kom 
ett styng i hjärtat, och han väntade, att röster skulle höja sig till 
Singoallas försvar.



Men alla jublade - alla utom Assim, som stod tyst, och två unga flickor, 
Singoallas leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och gräto.



För övrigt ett bifall, som skar in i hövdingens själ.



-Vår hövding är rättvis! ropade männen.



Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade på henne med fingret. 
Och de andra kvinnorna, såväl de äldre, vilka tänkte på Assim för sina 
egna döttrars räkning, som de yngre, vilka avundades Singoallas skönhet 
och gillade sina mödrars tankar, ropade: - Gå! Bort! Gå till din 
främling!



Singoalla förde lockarna ur pannan, vände sig till sin far och sade:



-Jag skall gå, fader. Ja, jag går gärna till den blonde gossen, ty jag 
älskar honom, och han älskar mig; han är min man, och jag är hans hustru. 
Men även dig älskar jag, och sedan jag återfått min man, skall jag uppsöka 
dig, ty icke kan du förskjuta mig för alltid, du, som är så god.



Singoalla vände sig bort och gick ur lägret.



Natten



Flickan vandrade genom skogen. Hon följde de spår, som hennes folks vagnar 
efterlämnat. Skymningen låg över nejden, då hon, trött, villrådig och 
bävande, såg Ekö slott höja sitt torn över sjöns gråa yta. Fallbryggan var 
uppdragen, och hon vågade icke med ropande giva sin närvaro till känna. 
Flickan satte sig på en sten vid stranden, gömde ansiktet i sina händer 
och grät. Hon tänkte på mycket: på faderns vrede, kvinnornas hån, men mest 
på Assims moders ord, då hon sade, att hon bräddat den blonde ynglingens 
bägare med en giftdryck.



-Hon ljög, ja, hon ljög, sade Singoalla till sig själv, ty hon ville 
förjaga denna hemska tanke.



Då väcktes hon ur sitt sorgliga grubbel av smygande steg. Hon såg flere 
karlar närma sig; hon steg upp; de rusade fram för att fånga henne och 
föra henne till slottsherrn. De hade i henne igenkänt en kvinna, tillhörig 
det band av hedningar, helgerånare och giftblandare, som de samma dag 
under riddarens, sin herres, och paterns ledning efterjagat.



Då grep rädsla Singoallas hjärta, och hon flydde hastigt in i skogen. 
Pilar susade från bågsträngar; de träffade henne ej, men hon hörde deras 
dödsbådande vin och flydde... flydde så fort den flämtande barmen tillät. 
Ännu länge hörde hon bakom sig förföljarnes steg och rop; det var dock 
måhända endast blåsten, som nyss börjat jaga i skogen. Stundom stannade 
hon förfärad, ty mörkret gäckade henne och lät henne i varje besynnerligt 
formad buske se en fiende. Hon uppgav då ett 
skri och tryckte händerna mot sitt klappande hjärta. Så flydde hon åter, 
lik en jagad hind, utan att veta vart. Himmelen var höljd med svarta moln, 
som ökade mörkret; blåsten tilltog, regn började falla. Det ven bland 
klipporna, det rasslade i träden; det var som om varje föremål i naturen 
fått röster för att hota och skrämma henne. Väl föllo regndropparne 
svalkande på den heta pannan och gåvo henne styrka att ila vidare; men 
slutligen veko hennes krafter och sans. Hon sjönk ned i mossan under en 
gran.



När hon vaknade till medvetande och såg sig omkring, visste hon icke var 
hon var. Mörkret hade insvept allt i en ogenomtränglig slöja, stormen röt, 
och regnet skvalade ur brustna skyar. Hon ropade sin faders namn, hon 
ropade Erlands namn, men hennes röst bortdog bland nattens vilda toner. Då 
hörde hon ett tjut i sitt grannskap. Det är vargen, tänkte hon; han tjuter 
av hunger; han skall få äta mig, ty min fader har förskjutit mig, och 
Erland är förgiftad av Assims moder. Och Singoalla steg upp och gick dit, 
varifrån tjutet hördes. Det förnams nu helt nära... Singoalla såg något 
röra sig under ett träd . . . hon närmade sig... hon kände en luden best 
lägga tassarne på hennes bröst. . . hon sjönk till marken. . . djuret stod 
över henne, vädrade på hennes ansikte, slickade det med len tunga och 
uppgav ett glatt skall.



-Käck! ropade Singoalla.



Det var den trogna hunden, som en man av det vandrande folket bundit vid 
ett träd utanför vagnborgen, kort innan sveket förövades mot Erland.



-Ack, gode Käck, du är icke en varg, du vill icke lata mig dö, sade 
Singoalla. Men du är Erlands hund, och därför älskar jag dig.

Singoalla märkte, att Käck var bunden, och hon löste honom från 
trädet.



-Stanna nu hos mig, fortfor hon och fattade om hans hals, ty vet, gode 
Käck, jag är gruvligt ensam, mycket rädd och mycket olycklig. Min fader 
har förskjutit mig, och Erland är kanske död. Men om han lever, få vi dock 
icke träffas, ty hans fader och alla hans fränder, ja alla vita människor 
vredgas på mig och vilja döda mig. Min fader är en rövare, och mina 
fränder äro giftblandare. Ack, gode Käck, jag är ensam och gruvligt 
olycklig!



Så talade Singoalla och grät. Men Käck gjorde sig lös och försvann i 
mörkret. Även han övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord; han var 
dessutom hungrig, stackars Käck, och längtade väl till sin herre. Men nej, 
han återkommer snart och lägger sitt huvud i Singoallas sköte. Han ville 
endast röra sig fritt en liten stund, ty han hade länge stått bunden. Han 
stannade nu hos Singoalla hela natten, lyssnade tålmodigt och likasom 
begrundande till hennes klagan och slickade flitigt hennes händer. Det var 
det enda sätt, varpå han kunde uttrycka sitt medlidande.



Mot morgonen sjönk Singoalla i orolig slummer. Hennes späda kropp skakade 
av kyla och utmattning. Hon väcktes av Käcks skall. En man stod framför 
henne.



-Assim! utbrast hon och riktade på honom en förvirrad blick.



-Ja, det är Assim, du olyckliga Singoalla, sade han. Jag har sökt dig hela 
natten.



-Vad vill du mig?



-Rädda dig, Singoalla, att du icke faller i de vitas händer. Du är ju 
ensam, olyckliga barn. Du är hungrig; här ett bröd! Du fryser; här min 
kappa! Stig upp, Singoalla. Om du icke älskar Assim, så låt honom likväl 
rädda dig.

Du är förskjuten av din fader, men jag kan icke övergiva dig.



-Gå ifrån mig! Du och din moder, I haven dödat min Erland. Du är förhatlig 
för mina ögon.



Assim teg och dolde ansiktet i sina händer.



-Assim, utbrast Singoalla hastigt. Du är god, jag skall icke visa bort 
dig; nej, jag skall följa dig och jag skall älska dig, om blott du 
uppfyller en enda bön.



-Jag vill ju dö för dig; jag vill göra allt vad du vill, blott icke lämna 
dig, sade Assim med ett lätt skimmer av glädje i sitt mörka ansikte.



-Väl, gå till borgen och återvänd hit med Erland! Men kom ej tillbaka utan 
honom! Våga ej komma utan honom!



-Din Erland är död, sade Assim, grymt sargad i hjärtat av dessa ord.



-Du ljuger.



-Nej, då jag sökte dig, var jag även i grannskapet av slottet. Jag hörde 
folk tala och säga, att han är död.



-Gå då från mitt ansikte och låt mig dö, bad Singoalla och lutade sin 
panna mot granens stam.



Assim stod orörlig; suckar hävde hans barm.



Även Singoalla var tyst och orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot 
granens hårda bark.



Då närmade sig henne Assim slutligen, lyfte upp henne i sina armar och bar 
henne ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades 
Assim av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den 
ena hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot 
söder.



Käck följde Assim och Singoalla.



Giftdrycken



Då Assim sade, att Erland var död, talade icke sanningen ur hans mun utan 
svartsjukan och hågen att rädda Singoalla.



Men Erland var nära döden; det fordrades den sista ansträngningen av hans 
kraftiga natur och pater Henriks läkekonst för att segra över giftdrycken. 
Patern upptäckte sjukdomens orsak; brytningen inställde sig snart nog, och 
Erlands liv var från det ögonblicket utom fara; men efterverkningarna 
fortforo länge och voro av förfärlig art, ty hans själsförmögenheter, i 
synnerhet hågkomsten av det förflutna, voro nästan släckta. Knappt nog 
igenkände han sin fader och moder. Patern satt under sjukdomens långa 
dagar vid hans säng och förströdde honom med sagor. Han lyssnade och 
uppfattade med möda sammanhanget i de enkla historierna. De sagor, patern 
berättade, valde han med särskild avsikt: de rörde sig uteslutande kring 
unge riddare, som förhäxats av bergsrån och trollkvinnor, och som ur horn, 
bräddade med gift, insupit kärlek och glömska av det förflutna. I Erlands 
själ togo småningom dessa bergsrån och trollkvinnor skepnaden av en ung 
skön flicka, mot vars bild han i början log, men som snart förekom honom 
hemlighetsfull och förskräcklig. Denna flicka var Singoalla.



Stundom undföll Singoallas namn hans läppar; men det skedde tanklöst, och 
ljudet av detta namn, förut så älskat, trängde då, liksom hade det kommit 
ur en annan mun, helt främmande in i hans själ och fyllde honom med 
ångest.



Han påminde sig oredigt det äventyr, han utstått i det vandrande 
folkets läger; han kände sina armar bundna och såg en dolk måttad mot sitt 
bröst. Men handen, som syntes honom föra denna dolk, tillhörde än en mörk 
man med hemska ögon, än en trolsk flicka, och denna flicka var Singoalla.



Dock lekte hans inbillning även med spillror av ett skönare förflutet. Han 
såg sig stundom försatt till kullen vid bäcken och plockade där blommor i 
sällskap med en flicka, som föreföll honom ljuv och älskvärd.



Men denna kvinnobild bar icke Singoallas utan Helena Ulvsax' milda drag. 
Och detta var icke underligt, ty Helena Ulvsax vakade ofta vid den sjukes 
säng, och hans ögon avspeglade då hennes anlete.



Äntligen var Erland så återställd, att han kunde ga ut. Stödd på sin 
moders arm och ledsagad av den ljuslockiga Helena vandrade han in i den 
doftande skogen och insöp himmelens friska luft. Tillfälligtvis, eller 
måhända av vana, gick han den stig, han själv banat, till kullen vid 
bäcken, hans förra mötesställe med Singoalla. Granen susade som vanligt på 
kullens topp, bäcken sorlade ock som vanligt, och samma blommor växte där 
som förr. Erland satte sig vid bäckens rand; en svag hågkomst av något 
ljuvligt förflutet spelade genom hans minnes töcken och uppfyllde hans 
bröst med milt vemod. Han blickade upp, såg Helena vid sin sida och förde 
hennes hand till sina läppar.



Men riddar Bengt hade nu beslutit, att Erland, när han var någorlunda 
återställd, skulle lämna fädernehemmet för att i livets flod återhämta mod 
och levnadslust och i krigets skola utbilda sig till man och riddare.



Ingen önskade detta hellre än Erland själv. Han ville, såsom forntidens 
krigare, genom mandom förvärva namn och ära. Ynglingaårens lust för 
äventyr vaknade. Sommaren tillbragtes med tillredelser för resan. 
Tjugu man av riddarens underhavande utrustades för att följa Erland. Han 
valde dem själv bland bygdens raskaste svenner, och dagligen övade han dem 
i vapen på slottets borggård.



Hösten nalkades, och nu tog Erland farväl och drog, rikt försedd med 
vapen, hästar och penningar, bort med sin lilla skara. Vägen togs till 
Kalmar, varifrån en skuta skulle föra äventyrarne till Tyskland, dar 
Erland ville tillbjuda kejsaren sin tjänst.



Men innan Erland lämnade Ekö slott, hade han och Helena Ulvsax svurit 
varandra trohet.



Då havets böljor dansade kring Erlands skuta och buro honom allt längre 
från fosterlandets strand, hände stundom, att besynnerliga tankar rörde 
sig hos ynglingen. Namnet Singoalla genljöd i hans sinne och förvirrade 
det. Han på en gång avskydde och älskade detta namn. I dess klang lågo 
kärlek och svärmeri, gift och trolldom. Stundom glänste i hans hågkomst 
bruna ögon, rodnade bruna kinder och ville likasom trotsa bilden av 
Erlands trolovade, den milda Helena, ville likasom med sin skönhet 
överlysa hennes; då sade Erland:



-Vik bort, gudlösa syn, ur min själ! ... och han visslade på vind, ställde 
sig vid rodret och styrde sin köl mot södern.

Senare avdelningen  

Sorgbarn



Tio år hava förflutit och många skiften under den tiden timat.



Herre på Ekö slott är nu riddar Erland Månesköld; hans fru är Helena 
Ulvsax, och hon bär redan en liten Erland vid sin barm.



Riddar Bengt och fru Elfrida äro avsomnade. Då Erland från sin utländska 
färd, mätt på krig, blodsutgjutelse och tom ära, återkom till hemmet, 
vilade de båda redan i sin murade grav under klosterkyrkans altare.



Men pater Henrik lever, och såsom han fordom besökte riddar Bengt, besöker 
han nu riddar Erland och sitter om aftonen i salen vid hans sida, 
samtalande om de märkliga händelser riddaren upplevat i främmande land. 
Fru Helena lyssnar och småler åt sin lille son; tärnorna lyssna även, där 
de längst bort i salen svänga sina sländor.



Erland är lycklig med sin maka; men hans sällhet är ej oblandad, och 
vilken jordisk lycka är väl det? Han har i stridernas vimmel urladdat sin 
ungdoms eld; manligt allvar, stundom övergående till dysterhet, vilar på 
hans panna; han har prövat livet och människorna; nu söker han vid den 
husliga härden, i stillhet och glömska, sin jordiska trevnad.



Men i djupet av hans själ dväljes en skugga, som suckar i sitt mörker och 
vill stiga upp i tankens och känslans ljus. Dock, riddaren förbannar 
hennes suckan och besvärjer henne, som en ond ande, att förbliva stilla i 
sitt djup - ty alldeles förjaga henne förmår han icke.



Denna bild är Singoalla.

Denna skugga följde honom i strider och äventyr, i glädje och sorg, 
under tider av fyllt hopp och tider av gäckad väntan. Hans minne av den 
bruna flickan har visserligen klarnat men står dock i hemsk belysning, lik 
den, som vilar över heden, då månen blodröd går upp över synranden. Det är 
oupphörligt förenat med minnen av möten nattetid i skogen, av helgerån, 
giftdrycker, dolkstyng, trolldom och hedniskt väsen. Och likväl tillstår 
han stundom för sig själv, att han med kärlek fasthänger vid denna bild; i 
sådana stunder vill han ej skåda sin Helena i ögonen; han rider ut i 
skogen, rider vilt, så att hästen betäckes av fradga, rider länge, intill 
dess natten ruvar på nejden.



En sommarafton, då riddaren, ansatt av sitt dystra lynne, red i skogen, 
kom ett åskväder med strida regnskurar. Han sökte skydd i klostret, i vars 
grannskap han var. Brodern portvaktaren, nu så skallig av ålder, att 
tonsuren för honom var överflödig, öppnade porten, hälsade riddaren och 
sade honom, att priorn var i bokrummet. Riddaren gick in och fann sin 
gamle lärare med pennan i hand, skrivande i en foliant, på vilken han för 
tio år sedan började arbeta. Det var den outtröttliga fliten, som lägger 
sandkorn till sandkorn, till dess berget är färdigt, såsom tiden lägger 
sekund till sekund och med samlade sekunder härmar evigheten. Rummet var 
sig likt, dunkelt och högtidligt; björkarna skuggade som fordom det gröna 
bagfönstret, och folianterna stodo på sina gamla hyllor; ja det märke, som 
patern för tio år sedan, under den sista lästimmen med sin lärjunge, lade 
vid Extremum hunc, Arethusa, mihi concede laborem, fanns ännu i den gamle 
Virgilius. Men den forne lärjungen var icke mer gosse utan en man med 
allvarlig panna och bleka, skäggvuxna kinder.



Riddar Erland satte sig vid paterns sida. Det utanför rasande 
ovädret, de mot fönstret slående regnskurarnes vemodiga sorl stämde 
samtalet i dyster ton. De båda männen samtalade om mänskliga tingens 
förgänglighet, men då Erland endast såg det skiftande, flyende, skummande 
och försvinnande i tidens flod, pekade patern mot himmelen och påminde om 
det oförgängliga; då Erland yppade, att han ingenstädes funnit ren metall 
i människonaturen utan alltid slaggblandad, sade patern: - Stoft är stoft, 
ande är ande. Men även här i stoftet skall anden dock varda herre. 
Materien är underkastad ett andevardande, himmelen skall nedstiga till 
jorden och en ny tid komma för människosläktet.



-Tror ni det, fromme fader? sade Erland. Måhända är det då byggmästaren, 
som nu går över jordens grund och röjer marken för den nya byggnaden?



-Vad menar du? sade munken.



-Jag menar pesten, den svarta döden, böldsjukan, som härjar världen. Jag 
har förut sagt er, vad jag såg i Tyskland, Italien, Frankrike, ja vart jag 
ställde min kosa. Då jag återvände hit, lämnade jag bakom mig en 
kyrkogård, alla söderns land, full av jämmer, död och förruttnelse. 
Människorna dogo icke annorlunda än säden faller för lien. Lübeck var den 
sista stad, jag såg i romerske kejsarens rike, ty där inskeppade jag mig 
åter till Kalmar, och på Lübecks gator lågo nio tusen lik. Jag har hört 
omtalas städer, där hundra tusen människor dogo inom få dagar. Är ej detta 
byggmästaren, som vandrar över jordens grund och röjer marken för den nya 
byggnaden? Skall icke ordningen snart komma även till oss?



-Miserere, Domine! Herre, förbarma dig! mumlade patern med sammanknäppta 
händer.



-Se, fortfor riddaren och pekade mot fönstret, se dessa droppar, som falla 
mot rutorna och glida som i bäckar ned! Måhända ha de moln, som 
alstrat dem, drivit hit från söderns pestsmittade bygder, där de uppsupit 
giftångorna från de lik, som hölja jorden; måhända äro dessa moln 
mordängelns mantel, som fladdrar över våra huvuden; måhända bär varenda av 
dessa droppar i sitt sköte fröet till de levandes förintelse. Vem vet?



-Herre, förbarma dig! viskade munken.



Mörkret i bokrummet ökades av de svarta skyar, som drogo över himlavalvet. 
Då och då ljungade en blixt genom rymden och kastade ett bländande sken i 
rummet. Det var, som om en röst från himmelen sannat riddarens hemska 
gissning.



-Det går en sägen, fortfor denne, att pestens ankomst till en ort bådas 
genom en syn. Man ser tidigt på morgonen en gosse inträda genom 
stadsporten med en räfsa i handen. Räfsar han utanför ett hus, där dö 
många. Stundom följes han av en flicka, som bär en kvast, och sopar hon 
utanför ett hus, där dö alla. Men detta är väl bara en saga. Visst är, att 
de flesta människor tro yttersta domen nära och därför testamentera sin 
egendom till kyrkor och kloster.



-Du sade sant, det är byggmästaren, som röjer marken för sitt nya hus. 
Erland, när jag såg dig anlända hem och såg den vita mantel med rött kors, 
som höljde din rustning, då sade jag till mig själv: Se där en stridsman, 
som vigt sitt svärd åt trons utbredande, sin lekamen åt späkningen, sin 
egendom åt kyrkan, sitt allt åt Gud! Jag trodde, att du avlagt en andlig 
riddarordens löfte, att du var munk och krigare i en man. Jag gladde mig 
däråt, ty det var sådan jag drömde mig din framtid, da du var gosse; det 
var detta mål jag ville, att du självmant skulle söka. Väl är icke allt 
detta uppfyllt; du har kämpat mot de otrogna i Lithauen men är en 
världslig man: du har maka och son. Vet, unge riddare, att en byggnad 
uppföres med jorden till grundval, med himmelen till tak. En ny väldig 
arbetare har lagt sin hand på verket och påskyndar det med jättefart; ja, 
denne arbetare är, såsom du sade, ingen annan än Pesten, som nu härjar 
jorden. Människorna, sade du även, testamentera sin egendom till kyrkor 
och kloster. Väl, byggnaden reser sig således sten för sten. Den mycket 
haver, honom skall mer varda givet. Guldets onda elementarande kristnas 
icke, förrän han bundits i kyrkans band; då varder han ängel, som ur 
ymnighetshornet välsignar jorden. Allt, allt, vad jordisk rikedom heter, 
skall, penning för penning, samlas i kyrkans sköte; och då allt, allt är 
samlat där, var är då de jordiska furstarnes makt? var den rike, som 
förtrycker den fattige? var den nödlidande, som förgäves ropar på bröd? 
var en andlig förmåga, som ej skall utvecklas i Guds tjänst? var en gnista 
snille, som ej skall framletas ur askan och upplivas till ett stort ljus? 
var en enda barnasjäl, som ej med alla sina slumrande förmögenheter skall 
utbildas till en fullkomlig människosjäl? Då kyrkan äger allt, så är också 
allt gemensamt, hela mänskligheten ett brödraskap, förenat i 
kärleksmåltider kring Kristi bord; då är ingen rik, men heller ingen 
fattig; då är det tusenåriga riket kommet. Ja, må det komma! Amen! Erland, 
det är detta mål, till vilket ett förbund, utbrett över hela kristenheten, 
strävar. Förbundets huvud är vår fader i Rom, och jag är en av dess 
ringaste medlemmar med föga kraft, men med god vilja och gott hopp . . .



Ovädret fortfor. Det var nu mörkt, och patern tände en lampa. Hennes matta 
ljus kunde ej dölja de vita blixtar, som alltemellanåt fladdrade över 
fönstrets svarta grund och göto sitt sken på riddarens och munkens bleka 
anleten.

-Följ mig till kapellet. . . Guds röst höres i 
stormen . . . låt oss bedja! sade patern och steg upp. Erland följde 
honom.



Munkarne kallades till kapellet. Vaxljusen i grenstakarne tändes. Samlade 
kring altaret och knäböjande vid detta uppstämde munkarne en sång, i vars 
toner dallrade känslor, för vilka intet hjärta är alldeles främmande: 
människans rädsla för naturens övermakt och vrede, för hennes dunkla 
alstringskraft och omotståndliga förstörelselusta, men även människans 
förtröstan till ett barmhärtigt väsen, vars kärlek är närvarande även i 
ödeläggelsen.



Med munkarnes sång förenade sig ljuden från klockornas helgade malm. Men 
högre och kraftigare än de dånade åskan, brusade stormen.



När bönen var ändad, återvände patern och riddaren till bokrummet. 
Klockorna klämtade ännu; de skulle ringa, så länge stormen fortfor, och 
mana det kringboende folket till bön.



Riddaren ville nu återvända hem och ämnade gå till sin häst, som 
överlämnats i brodern Johannes' vård. Men i samma stund inträdde denne och 
anmälde, att en gosse av främmande och ovanligt utseende ville tala vid 
priorn.



-Varifrån kommer han i detta oväder? sporde priorn förundrad.



-Jag vet icke.



Priorn och även riddaren tänkte ögonblickligt på den syn, som troddes båda 
pesten.



Gossen infördes i bokrummet och åsågs med undran av patern och riddaren. 
Han var liten, späd, omkring nio år gammal. Regnvatten droppade ur hans 
långa mörka lockar, men en kappa, som han avlagt där ute i valvgången, 
hade skyddat hans bruna dräkt mot väta. Hans anletsdrag voro



sköna men buro en sådan prägel, att man knappt trodde sig se ett barn; ty 
det låg så djupt allvar på hans panna, så mörk erfarenhet och 
hemlighetsfull glans i hans ögon, så mycket tyst och tåligt lidande på 
hans bleka kinder, i linjerna kring hans lilla mun och i den fina 
åderteckningen på hans stora ögonlock, att det bildade icke en naturlig 
utan en övernaturlig samklang med hans barnsliga ansikte. Hans dräkt var, 
som nämnt är, brun och i tyget grov men likväl så skuren, som om den 
förfärdigats av en moder, stolt över sitt barns skönhet.



Var det pestgossen? Nej, han bar icke den hemska räfsan... Nej, han var ej 
en skenbild utan en liten varelse med människoblod i ådrorna.



-Vem är du? frågade patern och lyste med lampan på främlingen.



-Jag heter Sorgbarn.



-Har du vandrat långt i detta förfärliga oväder, stackars barn?



-Ja.



-Varifrån kommer du?



-Fjärran från.



-Sorgbarn! Ett ovanligt namn! Dock känt i den heliga skrift. Är du ensam?



-Ja.



-Är du kristen? frågade riddar Erland hastigt.



Gossen jakade åter.



-Kan du uttala Guds och Kristi namn? frågade priorn till yttermera visso.



-Gud och Kristus, upprepade gossen, i det han böjde huvudet och gjorde 
korstecknet.



-Nåväl, fortfor priorn lugnad, säg mig nu, vad ditt ärende är, och giv mig 
även närmare besked än hitintills om skälet till din vandring, huru 
du kommit hit, och vem din fader och vem din moder är. Därefter skall du 
föras till klosterköket för att äta dig mätt, och sedan det skett, skall 
du få en säng att vila i, ty trött och hungrig måtte du vara.



Medan priorn talade så, sken en blixt in i rummet och rullade åskan så 
häftigt över deras huvuden, att patern och riddaren korsade sig och sade: 
- Miserere! Men Sorgbarn stod lugn med ögonen fästa på golvet.



-Kom fram, sade riddaren till gossen, och låt mig närmare se på dig!



Sorgbarn gick fram och såg riddaren i ögonen.



Riddar Erland lade sin hand på hans huvud och suckade djupt - han visste 
ej varför. Han kunde ej skilja sin blick från gossens drag; de påminde 
honom om något förflutet. Och under det han så betraktade den lille 
vandrarens ansikte, började åter skuggan, som dvaldes i hans själs djup, 
att sucka, röra sig och söka tränga upp i själens ljusare, av minnets 
klarhet lysta ängder. Då grep riddaren med omedveten häftighet om den 
lilles arm och tvekade, om han skulle trycka honom till sitt bröst eller 
slunga honom bort med sin arms hela kraft. Men gossen gav riddaren en 
blick, som om han ville säga: Släpp min arm! Du gör mig illa.



De upplysningar patern äskade vann han endast genom många upprepade 
frågor. Se här vad han fick veta:



Sorgbarn hade vandrat långt, genom stora skogar, genom många städer och 
farit över vida vatten. Vad dessa skogar, städer och vatten hette, det 
visste han ej, ty han var icke vetgirig på namn, och de namn han hört hade 
han glömt. På sin vandring var han icke ensam; han hade haft följeslagar. 
Men vilka, därom gav han föga besked. Då patern närmare frågade om 
detta, teg han, likasom han ej förstått frågan, och då patern upprepade 
den, teg han åter.



Om ändamålet med sin vandring berättade Sorgbarn följande, som icke litet 
förvånade både patern och riddaren:



-Det är vordet uppenbarat för min moder, att ett kloster skulle finnas i 
denna nejd, vilket en gång i förflutna år plundrades av hedningar. Det är 
likaledes uppenbarat för min moder, att de rövade skatterna skulle 
återfinnas genom mig, om hon med mig ville företaga en vallfärd till det 
avlägsna klostret, och om en riddare, som är herre över trakten 
däromkring, ville taga mig till sin ende livtjänare, och jag ville tjäna 
honom i hundra dagar och sova på mattan vid hans dörr. Då sade min moder, 
att det vore ett Gud behagligt verk att uträtta detta; min moder sade ock, 
att hon var mycket olycklig, och att Gud kanske skulle återgiva henne 
lycka, om denna uppenbarelse fullbordades. Hon sade även, att vi borde 
göra detta för min faders själs skull, ty min fader hade syndat mycket, i 
det han brutit ett heligt löfte. Därjämte var min moder glad, att hon fatt 
denna uppenbarelse; hon dröjde icke att giva sig på väg och tog mig med 
sig. Jag hade även en annan ledsagare, men nu är jag ensam. Är detta det 
kloster, till vilket jag är sänd? Har detta kloster hemsökts av hedningar? 
Bor här bredvid någon riddare, som heter Erland, ty så skall vara hans 
namn.



-Den Gud, som hägnat dig på din långa väg, späde pilgrim, har ock lett 
dina steg rätt, sade patern och betraktade Sorgbarn med vördnad. Ja, detta 
kloster plundrades för tio år sedan av hedningar, och den riddare du söker 
sitter här. Denne man är riddar Erland Bengtsson Månesköld. Det synes, som 
om Gud med detta ville göra ett underverk i våra tider. Utgången skall 
visa det. Dock icke sällan hör man omtalas lika underbara syner och 
uppenbarelser. Undfick din moder sin uppenbarelse i vaket eller drömmande 
tillstånd, du unge Sorgbarn?



Men Sorgbarn svarade ej på denna fråga, ty hela hans akt var fäst på 
riddaren. Gossen skakade huvudet och sade till sig själv:



-Nej, sådan är han icke. Min moder sade, att han är ung, vacker och 
skägglös.



-Vad vilja dina ögon? frågade riddaren, som suttit tyst med pannan lutad i 
handen. Hans röst var sträng, då han gjorde frågan.



-Är du riddar Erland? frågade Sorgbarn.



-Ja. . . och du, landstrykare, vem är din fader och vem din moder? Du har 
sagt mycket men icke detta. Ditt tal har varit långt och slingrande som en 
ål. Det har runnit bort utan att lämna spår. Vem är du själv? Av allt, vad 
du sagt, vet iag ingenting.



Nu började pater Henrik i väl valda ordalag föreställa riddaren, att detta 
ej var rätta sättet att bemöta en pilgrim, ung och värnlös som denne och 
kommen i så underbart ärende. Icke allena för pilgrimens egen skull, ej 
blott för hans faders och moders, ej heller för klostrets, utan 
förnämligast för att se, om ej Gud med detta ville bevisa ett underverk, 
vore det riddar Erlands skyldighet att emottaga pilgrimen i sitt hus och 
låta honom sova på sin matta. Vore villfarelse eller svek med i spelet, 
skulle väl detta snart röjas, om icke förr, så efter de hundra dagarnes 
förlopp.



Patern tillade, att Sorgbarn skulle denna natt vila i klostret, men att om 
riddaren för den bestämda tiden ville taga honom till tjänare, skulle det 
fromma verk, som barnet med denna tjänst uträttade, följande morgon 
invigas med en högtidlig mässa i klostrets kapell, vilken riddaren 
och fru Helena inbjödos att övervara.



-Nåväl, svarade riddaren, det må så bliva. Och han fortfor viskande: - Om 
jag ej hört denne gosse uttala Guds och Kristi namn, skulle jag tro honom 
vara en ond ande, ett hemskt spökelse, ett bländverk från avgrunden. Se 
hans ögon! Äro de ett barns ögon? Talar ej olyckan ur deras mörka djup? 
Jag säger er, fromme fader, bestänk detta barn i morgon rikligen med 
vigvatten!



-För mig är hans ansikte intagande, och ej heller ser ja,, något ont i 
hans ögon, svarade priorn.



-Jag tänker på pestgossen, mumlade riddaren. Måtte den här icke föra 
olyckan i mitt hus!



-Vilken tanke!



Riddaren bläddrade mekaniskt i handskriften, som låg framför honom, sänkte 
huvudet i båda sina händer men lyfte det igen och såg med en blick av 
överraskning och nästan rädd misstänksamhet mot dörren, ty han hörde något 
därifrån: en halvt viskande, halvt sjungande barnröst, ledsagad av toner 
med en skär, spröd, eterisk klang.



-Vad är detta? Ar det han? Vågar han sjunga i vår närvaro? Och då åskan 
går! Miskunda dig, Gud! Vilken blixt!



Riddaren ville stiga upp. Hans ögon voro hotfullt riktade på gossen; men 
patern lade hejdande sin hand på hans arm. Aven patern var förvånad, när 
han hörde Sorgbarn sjunga och såg honom knäböjd knäppa med fingrarne på 
glasbitar, som han framtagit ur sina kläder och lagt på golvet. Väl är det 
sant, att barn pläga hastigt byta allvar i lek och lek i allvar, men att 
göra det nu och under sådana förhållanden var dock högeligen överraskande. 
Riddaren vände sitt ansikte mot patern och sade:



-Min gamle lärare, jag blygs, när jag säger det, och jag 
förstår det icke själv, men detta barn skrämmer 
mig, uppjagar stygga minnen och inbillningar. Du hör ju, att han sjunger! 
Tro mig, det är en trollsång. Vet du vad? Jag hörde i min gossetid en 
landstrykare, den gången en gubbe, sjunga en trollsång, en som gjorde mig 
halvgalen av lust att rusa in i mannaskaror och slå och döda och dödas. 
Han sjöng om Satan, som han kallade Oden, i spetsen för svear och göter, 
våra olyckliga hednafäder, eggande dem till kamp, förmodligen mot 
kristendomens stridsmän. Han sjöng om pilforsar, störtande ned i 
spjutskogar, om ett vapenhav, vältrande skriande böljor, piskade av 
valkyriestormen och skimrande i svärdens ljungeldslågor. Jag såg, ja, jag 
såg Satan på den åttafotade helveteshästen. Gråa moln och blåa 
himmelsflikar fladdrade från hans axlar. Jag hörde hans rop mitt genom 
stridslurar, dånande som domsbasuner. Minnet skär mig genom märg och ben. 
Jag var förtrollad, förhäxad, utom mig. De kringstrykande sångarne äro ett 
farligt folk. Väl, att de nu i det närmaste försvunnit. Den här pojken är 
av deras yngel! Tysta honom!



Sorgbarns sång var vemodig och omfattade endast några toner, som bildade 
en enformig, ödslig och främmande melodi. Om riddaren och patern velat 
lyssna till Sorgbarns sång, skulle de på en mellanstund, då åskan var 
tyst, kunnat höra följande ord, ledsagade av glasbitarnes klang, regnets 
sorl där ute och klockornas dån från tornet:



Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne hän över skummande sjö, 
över susande skogars mörker, tranan skriar på ödsligt skär, falken dväljes 
i klyftans skygd; trött att jaga han gömt sin näbb i vingens av skurar 
tyngda dun.

Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura, regnet 
sorlar och ränniln suckar i bergets mossa,



molnet löser sin sorg i gråt,



sonen vilar på moderns sköt, molnets son och hans sorgsna moder längta och 
svinna i tårar hän.



Dessa ord sjöng Sorgbarn, men innan han slutat sin sång, steg riddaren 
upp, gick fram till honom och trampade glasbitarne i smulor.



-Hör du icke åskan? sade han och fattade gossen häftigt i armen. Vill du 
gäcka Guds röst i stormen? Var har du lärt seder? Höves det ej den fromme 
att korsa sig och böja sitt huvud för blixten? är du en hedning?



Sorgbarn såg på sitt smulade klangverk och sedan på riddaren.



-Får jag tjäna dig i hundra dagar eller icke? frågade han, likasom han ej 
förstått riddarens vrede.



Denne släppte hans arm och kunde knappt uthärda hans blick men svarade:



-Du må komma, ty det lyster mig se, vem du är. Men dessa hundra dagar 
skola icke varda dina sötebrödsdagar, var viss därom! Du skall få sova på 
min matta men också vara min hund och lönas med sparkar. Och återfinnas 
icke de plundrade klosterskatterna genom dig, såsom du föregiver, att det 
är uppenbarat din moder, då har du än värre att vänta.



Sorgbarn tycktes icke frukta utan glädja sig åt löftet, ty det skimrade 
likasom fröjd i hans mörka ögon.



Riddaren önskade nu god natt åt priorn, som i hjärtat var ledsen över hans 
hårdhet mot den lille pilgrimen. Men pater Henrik sökte gottgöra detta med 
att visa gossen dess större godhet; när 
riddaren gått, förde priorn Sorgbarn icke till klosterköket utan till 
munkarnes bord i refektorium, satte honom vid måltiden mellan sig och den 
äldste klosterbrodern och talade med munkarne om hans vallfärd och 
märkvärdiga ärende.



Sedan bröderna hört detta, visade de Sorgbarn större vördnad, än äldre män 
vilja tillmäta gossar.



Efter måltiden bäddades åt Sorgbarn en säng i bokrummet, där han 
överlämnades åt ensamheten, sedan priorn önskat honom god natt, välsignat 
honom och återvänt till sin cell.



Riddaren och pilgrimen



Tidigt följande morgon hölls i klosterkapellet den mässa, med vilken pater 
Henrik beslutit inviga Sorgbarns fromma värv hos riddar Erland.



Den förflutna nattens åska hade rensat luften. Morgonen var dejlig. Vid 
Erlands arm vandrade fru Helena till klostret, följd av alla slottets 
tjänare och tjänarinnor. Riddaren hade för sin husfru omtalat sitt möte 
med Sorgbarn, dennes ärende och sitt löfte att emottaga honom. Mot detta 
löfte hade fru Helena så mycket mindre att invända, som det gällde en from 
gärning, genom vilken måhända Guds kraft på ett underbart sätt skulle 
uppenbaras. Hon var tvärtom brinnande i hågen att se den unge pilgrimen 
och gladdes högligen över att just hennes hus var det, vari uppenbarelsen 
ålagt honom botgöra och tjäna. Och när fru Helena inträdde i kapellet och 
munkarnes högtidliga sång tonade henne till mötes och hon bland deras 
böjda skepnader upptäckte gossen, iförd en snövit skrud och skönare än 
någon av de keruber, med vilka en konstnär smyckat gudshusets väggar, då 
knäföll hon och med henne riddaren och allt folket och förenade sin bön om 
det fromma verkets framgång med den ambrosianska hymn, som högtidlig, 
fastän sjungen av darrande stämmor fyllde valvet:



O rex aeterne domine,



Rerum creator omnium, Qui eras ante saecula



Semper cum patre filius . . .

Rökelsekaren svängdes och slöjade koret med ljusa skyar; pilgrimen 
knäböjde på altarrunden och emottog välsignelsen. Sedan detta skett, 
fattade priorn hans hand och förde honom fram till riddaren. Fru Helena 
emottog honom med vänliga ord; riddaren sade intet men såg noga till, att 
Sorgbarn, likasom alla de andra, fick sin andel från vigvattenskvasten, då 
de lämnade kapellet. Sedan Sorgbarn åter ifört sig sina vanliga kläder, 
följde han, ett mål för allas nyfikna blickar, sitt nya husbondfolk till 
slottet.



På vägen dit timade, att en raggig hund med långsamma steg, likasom stela 
av ålder, kom gående ur skogen, sällade sig till Sorgbarn och slickade 
hans hand. Därefter vädrade han på riddaren, uppgav ett tjut och ville 
hoppa upp mot hans bröst. Riddaren sparkade hunden tillbaka, men då han 
åsåg djuret närmare, utropade han och stannade:



-Min gamle Käck! att du ännu lever! Varifrån kommer du?



Riddar Erland smekte hunden och kunde inom sig ej nog undra över detta 
oväntade återseende, ty Käck hade för tio år sedan försvunnit, och 
riddaren trodde, att det främmande folket hade stulit honom, eller att han 
var uppäten av vargarne.



Dock gladde sig riddaren icke över återseendet, utan snarare fyllde det 
honom i denna stund med skumma tankar, mörklagda aningar, och förband sig 
med minnen, från vilka han helst ville vara fri. Men Käck gick troget i 
riddarens spår till slottet, välkomnades där av de äldre bland husfolket, 
för vilka hans återkomst gav skäl till mycket tal, och intog, i trots av 
det yngre hundsläktets förargelse, sitt gamla bo på borggården.



Nu följer att omtala, huru Sorgbarn tillbragte sina dagar på Ekö slott.

Riddar Erland fogade sig med motvilja i de anordningar, som 
Sorgbarns värv krävde. Fru Helena utsåg åt sin man ett tornrum till 
sängkammare, och hon uppmanade honom vänligt men enträget att endast av 
Sorgbarn läta betjäna sig, huru illa det än måtte ske; ty så var ju 
uppenbarelsens föreskrift. Samvetsgrant iakttogs därför, att endast 
Sorgbarn fick brädda hans bägare och uträtta hans bud. Men ingalunda 
tycktes det smaka riddaren att emottaga sin bägare ur den lille 
botgörarens hand; ja de bägge första dagarne rörde hans läppar icke 
pokalens rand. Mörka blickar, tunga ord vordo gossen ymnigt till del; 
stundom hände ock, att riddaren lyfte sin hand för att slå honom; men då 
stod Sorgbarn, som vanligt, stilla, tyst, med fällda ögonlock... och 
riddaren tyglade sin vrede. Minst tålde riddaren hans ögon; detta visste 
Sorgbarn och såg honom därför sällan i ansiktet. För att undvika sin 
påtvungne tjänare vistades riddaren mer än vanligt i skog och mark; han 
jagade, fiskade, besökte underhavande och tillsåg deras arbeten på åker 
och äng. Då hade Sorgbarn sina lediga stunder, och dem nyttjade han till 
att vandra i skogen, varunder Käck vanligen följde honom, eller att sitta 
ensam i en öde tornkammare, där ett sönderblåst fönster gav honom ämne 
till ett nytt tonverktyg; vid det sjöng han då sina vemodiga och 
besynnerliga visor, diktade av någon inom honom. Sorgbarn fick vid dessa 
tillfällen vara ostörd, ty man trodde, att han i sin ensamhet väntade på 
uppenbarelsen, var han nämligen skulle finna de rövade klosterskatterna. 
Men om natten vilade Sorgbarn på mattan innanför riddar Erlands dörr, och 
denne åhörde otåligt under sömnlösa timmar suckarna, som pressades ur 
gossens barm.



Om aftnarne, då riddaren satt i salen hos sin fru, var Sorgbarns 
plats i ett avlägset hörn. Fru Helena talade ofta till gossen vänliga ord; 
men hans ansikte lyste aldrig av glädje. Dock förstod han hennes välvilja; 
det märkte hon i hans ögon. Men när riddaren, som ofta hände, tog sin son, 
den lille Erland, i famn, lät honom rida på sitt knä eller smekte och 
kysste honom, då kvävde Sorgbarn snyftningar men lät tårar rinna, ty tårar 
höras icke, och mörkt var hörnet, där Sorgbarn satt.



Så kom den tionde dagen av Sorgbarns vistelse på Ekö. Riddaren hade rott 
ut på sjön att fiska; Sorgbarn gick till skogen. När riddaren återvänt 
från fisket och satte sig till middagsbordet, var Sorgbarn icke 
tillstädes. Hans plats var annars bakom riddarens stol, ty han betjänte 
sin herre även vid måltiderna.



-En påpasslig tjänare och en ivrig botgörare, denne Sorgbarn! sade 
riddaren. Ve hans arme faders själ, om ej andra överloppsgärningar än 
denne sons kunna lösa henne ur skärselden!



Men riddaren hade knappt uttalat dessa ord, förrän Sorgbarn inträdde.



-Kom hit, ropade riddaren, vars vrede var väckt, det är svårt att säga av 
vilken orsak. Är du min tjänare, så må du ock passa på din tjänst, du 
lilla spökelse!



Och därmed slog riddaren Sorgbarn så häftigt i ansiktet, att han föll till 
golvet.



Fru Helena gav sin hårde man en förebrående blick för denna grymhet; men 
Sorgbarn steg upp, avtorkade en fuktig glans ur ögonen och upptog ur sin 
livrock ett skinande smycke, som han med blossande kinder räckte riddaren.



Det var Mariabildens gyllene krona, för tio år sedan rövad ur klostret av 
det främmande folket. Riddaren igenkände henne och häpnade; fru 
Helena fattade kronan och utbrast i ett glädjerop. Den lille Erland, som 
satt bredvid sin fader, sträckte armarne efter henne, ty hennes glans 
fägnade hans ögon.



-Var har du funnit kronan? frågade riddaren.



-I skogen, svarade Sorgbarn.



-Har du funnit allt?



-Nej, men om tio dagar skall jag finna mer, och om hundra dagar har jag 
funnit allt; så talade min moder.



Riddaren teg och fortsatte sin måltid. Men fru Helena fattade Sorgbarns 
arm, lade sin kind till hans och sade halvhögt:



-Du lille pilgrim, förlåt herr Erland! Han vill dig icke illa, men han är 
häftig till lynnet.



Vid dessa ord brast Sorgbarn i gråt. Även den lille Erland började gråta. 
Barnens känsloliv är sällskapligt. Och han tyckte om Sorgbarn, ty Sorgbarn 
lekte stundom med honom och visade stort tålamod med hans nycker.



Då steg riddaren upp, slängde stolen utåt golvet, lämnade salen och gick 
till sin tornkammare.



Sorgbarn gick efter, ty hans tjänst bjöd detta. Men han fann dörren till 
tornkammaren låst; riddaren ville vara ensam. Då satte sig Sorgbarn vid 
dörren och väntade i långa timmar. Men först mot kvällen trädde riddaren 
ut. Han gick då till salen, talade föga med fru Helena, åt sin aftonmåltid 
och vände, följd av Sorgbarn (ty tjänsten bjöd ju honom detta), åter till 
sin sängkammare.



Dagern föll sparsamt in genom det trånga och dunkla fönstret. Riddaren 
synade ett gammalt svärd och teg. Det var så tyst, att sandens rinnande i 
timglaset förnams som en sakta röst, viskande om tröst och död.



-Fyll min bägare! bjöd äntligen riddar Erland.

Sorgbarn hällde litet aftonvin i pokalen och 
räckte den med darrande hand, med sänkta ögon, åt sin herre.



-Det smakade gott, sade riddaren och satte bägaren på bordet.



Erland gick till vila. Sorgbarn lade sig på sin matta. Då märkte han, att 
hans läger var mjukare än vanligt, och fann ett täcke dolt under mattan. 
Undrande på vem som gjort detta, ty ingen annan än riddaren och han själv 
hade ju varit i kammaren, släpade han undan täcket, ty hans värv krävde 
det vanliga hårda lägret.



Det såg riddar Erland men sade intet.



En stund förflöt, och endast sanduret hördes i tornkammaren. Då sade 
riddar Erland:



-Sorgbarn, jämka min huvudkudde.



Sorgbarn steg upp, uträttade befallningen och återvände till sin matta.



-Nu vilar jag gott, sade riddaren.



En halv timme förflöt. Sorgbarn trodde nu, att riddaren sov, och lät 
därför en suck frigöras ur sitt hjärta, viss, att den icke skulle 
uppfångas av sovande öron. Men han spratt till vid riddarens röst, som en 
stund därefter frågade:



-Sorgbarn, sover du?



-Nej.



Det var åter tyst. En timme förflöt. Det outtröttliga sanduret viskade, 
som alltid, om tröst och död. Sorgbarn lyssnade till viskningen och tyckte 
sig förstå henne. Då hördes åter riddarens röst:



-Sorgbarn, sover du?



Denna fråga ljöd så mild, att det ljöd en efterklang därav i Sorgbarns 
själ.



-Nej, svarade han och bet i sitt täcke för att kväva en suck.

-Sorgbarn, varför sover du icke? Barn pläga ju sova om natten! Är du 
ledsen, Sorgbarn? Ja, jag har varit hård emot dig, jag har misshandlat 
dig. Arme lille pilgrim, ensam i världen men älskad av Gud! Vill du 
förlåta mig? Sorgbarn svarade med snyftningar. -Sov nu! Sov gott, stackars 
barn! sade riddaren.



Grottan



Icke litet fägnade det fru Helena att se det hastiga skifte, som timat i 
riddar Erlands sinnelag mot Sorgbarn. Tålamod och mildhet segra över 
vrede, tänkte fru Helena; dessutom hade det väl medverkat något till 
riddarens blidare uppförande, att Sorgbarn funnit den gyllene kronan och 
uppenbarelsen således var sannfärdig. Så trodde åtminstone fru Helena.



Ja, riddar Erland visade alltifrån elfte dagen av den lille pilgrimens 
vistelse i slottet vänlighet emot honom. Detta verkade även på Sorgbarn, 
så att hans väsen var mer fritt och sig själv likt. I riddarens närvaro 
spelade han på sina glasbitar och sjöng, obekymrad om någon hörde honom 
eller ej. Han kände nu ingen bitterhet eller vad det kunde vara, som 
utpressat hans tysta tårar, då riddaren smekte sin son. Han såg herr 
Erland fritt i ögonen och smålog, när han framräckte bägaren. Men skogen 
besökte han dagligen på de timmar, när ej riddaren krävde hans tjänst, och 
Käck följde honom nästan alltid.



På tolfte dagen hände, att pater Henrik gick till slottet, dels för att se 
den lille pilgrimen, som han höll kär och betraktade med större vördnad, 
alltsedan den underbart återfunna kronan ånyo prydde den heliga jungfruns 
bild i klostret, dels ock för att meddela riddaren innehållet av ett brev, 
som anlänt från ett kloster uppemot norska gränsen.



Men då patern kom till slottet, fick han veta, att Sorgbarn länge varit i 
skogen. Däremot var riddar Erland nyss hemkommen, och pater Henrik gick då 
till honom.

Paterns anlete, annars på en gång lugnt och livligt i uttrycket, bar 
tydligt vittnesbörd om en tung och orolig sinnesstämning. De båda männen 
träffades i tornkammaren.



-En sorglig nyhet, sade patern, lade brevet på bordet och satte sig tungt 
i en länstol. Detta pergament är mig tillsänt från min broder Benediktus, 
prior i Gudtorps kloster, som ligger vid gränsen av Norge.



-Än sedan? frågade riddaren.



-Du spådde sant. . . jag fruktade det. . . Läs! Han nalkas oss med stora 
steg, Guds vredes dag, dies irae, dies illa. . . Pesten är i landet och 
sprider sig hastigt. Miskunda dig, Gud! Vem undrar, om det starkaste 
hjärta nu vill bäva!



Riddar Erlands bleka kinder vordo blekare. Han fattade pergamentet, och 
hans blick föll på följande rader:



"Den hemske mandråparen lär kommit till norska staden Bergen med ett 
redlöst angliskt skepp, vars besättning var död, då skeppet drev in på 
redden. Han skonar varken hög eller låg, klerk eller lekman, rik eller 
fattig. I Nidaros är ärkebiskop Arne med hela domkapitlet slagen av honom. 
Han har vandrat från dal till dal och bortsopat allt levande, icke allena 
människor utan husdjuren, vilddjuren, ja fåglarne under himmelen. Nu är 
han här. Parce, parce, cohibe flagellum, Domine Deus! Mitt kloster är 
utdött. Jag är ensam kvar. Mina bröders lik ruttna utanför klosterporten; 
jag har ej kunnat jorda dem. Jag ser genom mitt fönster de ännu levande 
bland folket draga i procession kring kyrkan, åkallande Guds 
barmhärtighet. Medan tåget skrider, glesna dess leder, och hopen av döende 
och döda, som ligga däromkring, ökas. Själv ser jag stundligen på min 
lekamen, väntande att där skåda de svarta märken, som äro sjukdomens 
och dödens förebud. Jag vet, att jag skall dö. Gud vare min själ 
nådig! En man, som inbillar sig, att han skall få leva, om han lämnar 
dödens nejd, skall fortbära detta brev. Jag tvivlar, att det skall komma i 
din hand. Pax tecum!"



-Gud vare oss nådig! sade riddaren med djup röst. Detta brev är redan 
gammalt. Måhända är oss den store mandråparen helt nära. Svårt att hava 
hustru och barn i sådana tider.



-Bäst är att ingenting jordiskt älska, sade patern, då förskräcker icke 
dödens port.



-Jag har sett pesten helt nära, fortfor riddaren. Jag har i de sydländska 
städerna vandrat bland likhögar, burit sjuka på min rygg, känt deras 
andedräkt blandas med min, och dock lever jag än.



-Vårt öde står i Guds hand.. . Med denna tanke lyfte patern den fasa, 
varmed olycksbudet först slagit honom, från sin själ och andades åter 
fritt.



-Ja, ni har rätt: vårt öde står i Guds hand. Fromme fader, vore Sorgbarn, 
min munskänk, här, skulle vi lätta våra hjärtan med en bägare gott vin. 
Dock, han infinner sig snart, ty han sköter sin tjänst noggrant.



Och riddaren skådade ut genom fönstret, ty hans hjärta, som grymt kämpat 
mot sin egen känsla, hade nu utan motstånd övergivit sig åt en sådan 
tillgivenhet för Sorgbarn, att det längtade efter honom var stund han var 
borta. Denna känsla var hemlighetsfull och oförklarlig. Visst voro 
Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen själ, men likväl förekom det 
riddaren, som om ur djupet av dessa ögon blickade två andra, i vilka han 
först med bävan, sedan med lugn igenkände en likhet med Singoallas... 
"först med bävan", ty minnet av Singoalla var för honom ett hedniskt 
minne, genom giftdryckens lekamliga och vidskepliga sagors andliga 
verkningar förenat med bilder av helgerån, svek, mord och trolldom; ty 
minnet av Singoalla var även förenat med hågkomsten av en ed, visserligen 
hednisk, men dock en ed, som riddaren brutit, och med minnet av en 
vedergällning, som denna ed skulle draga över hans huvud... "sedan med 
lugn", ty genom den lille pilgrimen likasom kristnades detta minne, och 
riddaren tyckte sig känna, att han med godhet mot Sorgbarn kunde försona, 
vad han ofrivilligt brutit mot Singoalla.



Men vi lämne riddaren och följe Sorgbarns väg i skogen! Så fort, att hans 
bleka kinder färgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland granarna längs 
insjöns strand, till dess han kom till en sammangyttrad hop av branta 
klippor, väldiga delar av ett berg, som urtidens krafter söndersprängt, 
och vars stycken nu på villsamt sätt stodo lutande mot eller vältrade på 
varandra.



Sorgbarn inträngde i irrgångarne bland dessa klippor, klättrade än upp än 
ned och stod äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig väg 
mellan hällar, slängda som tak över lutande granitblock. Käck hade följt 
gossen på hans bland ris och snår knappt skönjbara stig.



Grottan var bebodd. En mossbädd, klädd med skinn av skogens djur, följde 
de oregelbundna väggarna. En flat sten gjorde tjänst som bord i hålans 
mitt. På golvet lågo en båge, en bunt pilar och ett svärd, och där bredvid 
svedda grenar på en hög av kol och aska.



Två skepnader sutto i skymningen där inne, när Sorgbarn kom med Käck. Den 
ena var en man, mager, svartbrun och skumt blickande ur ihåliga ögon. Den 
andra var en kvinna, mörk och mager likasom mannen. Båda tego och stirrade 
framför sig. Onämneligt lidande suckade i varje 
drag av denna kvinnas anlete; trånande smärta hade tecknat linjerna av 
hennes gestalt. Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende skimmer, över 
denna bild av sorgen: en vemodig skönhet, påminnande om sin egen stundande 
förintelse.



-Sorgbarn är här, sade mannen, ty kvinnan hade icke hört ljuden av gossens 
steg, icke ens märkt, att Käck lagt sig på mossbädden bredvid henne, där 
han gäspade och sträckte sig alldeles hemmavant.



Kvinnan spratt till och såg upp. Sorgbarn hade lagt sina armar kring 
hennes hals, kysste henne på mun, ögon och panna, tryckte sin kind mot 
hennes och sade:



-Goda moder, jag bär ett glatt budskap till din själ.



Singoalla - ty denna kvinna var Singoalla - svarade då med livat anlete:



-Ett glatt budskap? Vill du giva mig en solstråle, du son av en grym 
fader? Sorgens barn, älskade, älskade, giv mig honom, men låt honom ej 
försvinna!



Singoalla fattade Sorgbarns hand och förde den över sin panna.



-Min fader hatar mig icke längre, sade Sorgbarn. - Det var detta budskap 
han ville framföra.



-Assim, ropade Singoalla till den mörke mannen, hör du? Erland hatar icke 
längre sin och Singoallas son!



-Jag hör, svarade mannen dovt. Kraften kan då verka. Låt den verka snart!



-Han hatar dig icke längre, upprepade Singoalla med gränslös förtjusning. 
Har han kallat dig son, anar han, att du är hans son? Säger han icke 
stundom, att du liknar Singoalla? Har han aldrig nämnt mitt namn till dig? 
Visst har han det!



-Nej.

Singoalla förde handen till pannan.



-Nej, sade hon saktare, jag borde veta det... Sorgbarn, är fru Helena 
mycket skön? Smeker riddaren ofta sin maka? Älskar han henne mycket?



-Ja, svarade Sorgbarn, och Singoalla vände bort sitt ansikte och dolde det 
mot den kalla klippan.



-Låt kraften verka! hördes Assims röst.



-Var icke ledsen, moder, bad Sorgbarn och förnyade sina smekningar, till 
dess Singoalla åter vände sitt ansikte till honom.



-Väl, utbrast Singoalla och steg upp. Kraften skall verka. Sorgbarn, du 
skall föra din fader till mig.



-Om Gud giver mig styrka.



-Du har henne, svarade modern, du har denna styrka, som Alako skänker sina 
utvalda. Du kan uträtta stora ting med den kraften. Du är son av söderns 
glöd och nordens köld. Du är son av trohet och svek, av hedning och 
kristen, av det ljusa och det mörka, av den första kärleken och den första 
ungdomsstyrkan. Stackars Sorgbarn! Varför är du här? Se, du är en riddares 
son, ett slott skulle vara din boning, sammet din dräkt och guldsporrar 
klinga vid dina steg. Men du är född till sorg, icke till glädje; din 
hands linjer, din pannas välvning, ådrornas väv i dina ögonlock bestämma 
dig till ve och suckande. Din kind är blek, som blomman, då hon växer i 
mörker. I sorg är du född till världen, en suckande barm har du diat, din 
moders kyss var salt av tårar. Sorgbarn, du skall föra din fader till mig; 
han har svurit mig trohet på Alakos bild; han är min; jag har rätt att 
utgjuta hans blod, att stänga hans himmel, om hans och din gud är min gud. 
Du skall föra honom till mig ännu denna natt, Sorgbarn. Han skall dragas 
till doms för sitt svek och sin grymhet. O, har han hjärta, skall 
han gråta över dina bleka kinder och rysa över din arma moders kval!



-Jag skall föra min fader till dig, men Assim får icke döda honom, sade 
Sorgbarn.



-Som din moder bjuder, sade Assim torrt och sparkade till svärdet, som låg 
på golvet. Jag har lovat vara din moders slav, fast min trohet är henne 
mindre dyrbar än din faders svek.



-Tyst! ropade Sorgbarn till Assim. Är du min moders slav, så må du tiga!



-Jag är en furstes son och hennes slav.



-Nu lämnar jag dig, moder. Riddaren väntar mig. I natt återvänder jag med 
min fader.



-Se där, sade Assim, på hallen ligga några frön, som jag plockat vid 
fullmåne. Lägg dem i riddarens bägare, då lyder han lättare din kraft.



Sorgbarn tvekade.



-Tag dem, sade Singoalla. Assim samlar även andra frön än giftiga.



Vid dessa ord nedslog Assim sina ögon. Sorgbarn tog de frön han samlat.



-Moder, sade Sorgbarn ängsligt, än ett ord! Har du haft en uppenbarelse, 
var jag nästa gång skall finna någon av de nedgrävda klosterklenoderna?



-Jag har haft en ny uppenbarelse och skall om åtta dagar visa dig stället, 
var du skall finna nattvardskalken.



Singoalla kysste Sorgbarn. Gossen lockade till sig Käck, som just höll på 
att somna, lämnade rummet och ilade genom skogen till slottet.



Då han var gången, sade Singoalla till Assim:



-Upp, tag spaden och nattvardsbägaren! Gräv ned honom under den lösa 
trädroten, som jag visade dig vid bäckens fall i insjön! Sorgbarns 
själ får ej smittas av lögn. Assim vältrade undan en sten, som dolde en 
håla, vari de rövade klosterklenoderna voro samlade. Han tog 
nattvardskalken, lät det andra ligga, flyttade stenen åter över hålan, tog 
en spade och gick.



Med dessa rövade skatter hade Assim övergivit sitt folk, sedan han en tid 
varit dess hövding efter Singoallas fader, som fallit i en strid med 
folket på Jutlands sandkust. Under denna tid hade Singoalla följt Assim, 
och det hette, att de voro man och hustru; men de voro det icke, ty Assims 
kärlek föraktades av Singoalla, och han var hennes slav.



Men Sorgbarn trodde, att det var en uppenbarelse från Gud, genom vilken 
den heliga kronan återfunnits i skogen.



Den hemliga kraften



Sorgbarn återkom till slottet, medan priorn och riddaren ännu sutto i 
dystert samtal vid bordet i tornkammaren. Sorgbarn fyllde deras bägare, 
och priorn tömde sin med förtröstan, emedan den räcktes honom av en from 
pilgrim.



Efter måltiden återvände priorn till klostret. Varken han eller riddaren 
hade med fru Helena eller husfolket talat om det hemska budskap, som 
kommit från gränsen av Norge, ty de ville icke i förtid skrämma någon.



Följd av Sorgbarn gick riddar Erland till tornkammaren för att njuta 
nattens vila. Sorgbarns hjärta skälvde, ty han hade i riddarens dryck 
blandat Assims hemlighetsfulla frön; hans hjärta skälvde, ty han skulle 
denna natt medels det, som Assim och Singoalla kallat den hemliga kraften, 
föra sin fader till sin moder. Denna kraft är i våra dagar allmänt känd 
och likväl ännu en icke avslöjad gåta. Vår tids doctores, som utrannsaka 
nervtrådarnes mikroskopiska förlängning, veta lagarne för världsklotens 
rörelser i den oändliga rymden och för vattendroppens i det hårfina röret, 
hava dock ännu icke fullkomlig utrannsakat denna krafts hemligheter.



Men innan Mesmer uppdagade henne, var hon som tillvarande känd och använd 
av Indiens braminer och av folket från Assaria. Men folket från Assaria 
forskade icke; det använde kraften helt enkelt och lät henne vara vad hon 
var och vad hon är: en gåta.



Sorgbarn var i högt mått begåvad med den hemliga kraften; det hade hans 
moder rönt. Då hennes hjärta slets av kval och sömnen flydde hennes läger, 
plägade Sorgbarn stryka över hennes ansikte med sina händer, och 
sömnen kom, och hjärtat vaggades till några timmars ro.



Nu sover riddaren: det höres av hans andedrag. Sanduret viskar. Stjärnorna 
blicka in genom tornfönstret. Sorgbarn stiger upp från sin matta och 
smyger med ljudlösa steg till Erlands säng. Den lilles hjärta är i våldsam 
rörelse. Hans händer lyftas tvekande. De sväva som skuggor över riddarens 
panna ned mot hans bröst. Sanduret viskar alltjämt. Stjärnorna blicka 
genom tornfönstret. Det är tyst; även riddarens andedrag hava tystnat. Han 
vilar i sängen lik en död, och stjärnljuset darrar på hans bleka panna. 
Som skuggor sväva Sorgbarns händer över riddarens ansikte; de sväva över 
hans ansikte som tysta skuggor. Då reser sig riddaren upp. Sorgbarn far 
tillbaka, uppgiver ett halvkvävt rop och kastar sig på knä. Riddarens ögon 
äro lyckta.



-Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig icke illa. Vredgas ej!



Riddaren svarade ej.



Då märkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han steg upp och sade lugnt:



-Riddare, du skall lämna bädden och följa mig!



-Vart vill du föra mig, Sorgbarn ?



-Du skall snart få veta det.



Riddaren klädde sig. Sorgbarn fattade hans hand.



De stego nedför torntrappan och kommo genom en bakport till stranden, där 
riddarens fiskarbåtar lågo. I den minsta av båtarne rodde honom Sorgbarn 
över sundet med så tysta årtag, att väktaren svårligen kunde höra det, 
fattade så hans hand och förde honom in i skogen.



Den hemliga kraften verkade så, att riddarens vilja, så stark och oböjlig 
hon annars var, fogade sig efter gossens, ja, 
sammansmälte med denna till en. Riddarens själ såg in i Sorgbarns, såsom 
den trogne tjänaren ser i sin herres ögon vad han vill, tänker och känner. 
Snart skulle den hemliga kraften verka än djupare. Som i det växande 
trädet årsringarne bilda sig kring kärnen och torka, i den mån nya sådana 
lägga sig omkring de gamla, så växa omkring det mänskliga väsendets kärne 
årsringar av lidelser, känslor och tankart som var efter den andra fornas, 
medan nya lidelser, känslor och tankar lägga sig utomkring de vissnade och 
saftlösa. Men själens äldsta årsringar äro dock de, som ligga närmast 
hennes kärne; därför äro barndomens minnen så ljuva: de äro närmast andens 
hjärta. Medan nu gossen förde Erland mellan skogens stammar, trängde den 
hemliga kraften allt djupare in i hans väsen, från årsring till årsring; 
och allteftersom hon inträngde, livades på nytt de vissnade och förgätna 
lidelserna, svällde de åter av save ur minnets rot. Erland vart densamme 
han var för tio år tillbaka, då han plockade blommor vid bäckens rand med 
den bruna flickan. Skuggan, som dvalts i hans själs avgrund, steg upp i 
känslans ljusaste dager; ungdomskärlekens känsla, den ljuvaste, den som 
annars aldrig återvänder, ilade genom hans varelse, och han tänkte, han 
kände Singoalla.



-Sorgbarn, sade riddaren, då de hunnit ett stycke in i skogen, låt oss 
sitta ned och vila. Natten är så skön. Ser du stjärnan, som glänser där 
uppe över ekens topp? Jag älskar dig som en son, som om du vore min lille 
Erland; ja, jag älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ, att du 
älskar mig. Det är så skönt, så friskt i natten. Vart för du mig, 
Sorgbarn? Jag följer dig till världens ände.



-Jag för dig till min moder.



-Bor din moder i skogen?

-Ja.



-O, att du vore min son! Är du icke min son?



-Jag är din son, svarade Sorgbarn, häpen, rörd och förvirrad över dessa 
ljuva ord.



-Vem är din moder? Är det Singoalla. . . Singoalla. . . Singoalla?



Klangen i hans stämma vart mildare och mildare.



-Ja, min moder är Singoalla.



-O Gud! sade riddaren, och tårar sipprade ur hans halvslutna ögon, jag är 
så lycklig. Älskade son, vi igenkände jag dig icke genast? Du har varit 
främling i din faders hus, du har lidit mycket av hans orättvisa vrede. 
Jag ser dock i din själ, att du icke hatar mig; nej, du älskar mig och är 
säll av mina ord. Kom, Sorgbarn, jag vill gå till din moder.



De fortsatte vandringen. Sorgbarn ryste i natten . . . ryste av sällhet, 
ty så kan även ske, då sällheten kommer, som en flod av solljus inströmmar 
i ögon, som, förut blinda, brådöppnats... ryste av en hemsk känsla, ty 
riddaren var så blek, så förändrad, hans röst så andelik. Det var som ett 
bländverk, som om en främmande själ talat ur hans mun.



De stannade framför klippbrottet. Sorgbarn fattade sin faders hand och 
förde honom in i labyrinten. Ett eldsken lyste, det försvann igen, ty en 
klippvägg skymde det, men snart visade det sig åter. Det kom från grottan.



-O, jag darrar, mumlade riddaren. Bor min själs älskade i dessa klippor?



Ljuden av riddarens och pilgrimens steg genljödo och förebådade den 
ensliga bostadens invånare deras ankomst. Singoalla satt på mossbädden, 
eldskenet flämtade på de fuktiga klippväggarna och spred en bedräglig 
rodnad över hennes kinder. Även Assim satt på sin förra plats, med 
korslagda armar. Han hade nyss slipat svärdet mot en berghäll; nu hängde 
det blottat i hans bälte.



-Hör, viskade Singoalla, som alltifrån skymningens inbrott lyssnat och 
väntat, väntat och lyssnat, hör! De komma. Assim, gå då! - Assim steg upp.



-Jag stannar i skuggan, sade han. Om du vill, att han skall dö, så rör i 
elden; det är tecknet. Mitt svärd är skarpt, min hand säker, ett oväntat 
hugg skall fälla den vilda isbjörnen.



-Gå, gå! viskade Singoalla. Assim försvann.



I nästa ögonblick inträdde riddaren och Sorgbarn. Singoalla stod framför 
Erland. Hon betraktade honom. . . Vem kan skildra en blick som denna? En 
levnad med alla dess öden, fröjder och sorger, med hela dess rika skatt av 
lidelser och känslor kan sammandraga sig i en blick, såsom linsen samlar 
solens alla strålar i en brännpunkt. Det förflutna, närvarande och 
kommande kunna sammansmälta i en blick. De sammansmälte i Singoallas till 
en enda fråga, stolt och förkrossande och dock bävande.



Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet, om kärlek eller hat, om 
tårar eller blod. På sina halvslutna ögonlock förnam riddaren en brännande 
känsla av denna blickande fråga.



-Singoalla! hördes Erlands röst.



Den ton, vari detta ord klang, svarade på allt vad Singoallas själ frågat. 
Han kom med hågkomst, kärlek och bön om förlåtelse. Huru kunde hon då 
krossa honom med ord om mened, hämnd och död? Singoallas huvud sjönk ned 
mot hennes barm, hennes pannas vemod dolde sig i de magra, genomskinliga 
händerna.

-Singoalla, upprepade Erland, och tårar framträngde under hans 
ögonfransar.



Singoalla svarade ej; hon stod likt en bildstod, men hennes barm och; 
suckar förrådde liv.



Riddaren lyfte Sorgbarn i sin famn och gick ett steg mot Singoalla. Deras 
huvuden lutades mot varandra: Erlands bruna lockar blandade sig, som 
fordom, med de svarta böljor, som svallade kring Singoallas panna.



Det är tyst i grottan. Var äro nu kvalen, vreden, de bittra minnena, som 
bodde där inne, de hemska suckar, som genljödo där, de vilda rop, som gåvo 
sig luft ur Singoallas bröst, då hennes förtvivlans börda vart henne 
odräglig? Nu hördes endast sakta snyftningar. Erland lägger sin arm kring 
Singoallas liv och viskar - hon hör icke vad, men det ljuder, som när en 
vindfläkt vaggar sig till ro i björkens krona.



Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han 
vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att se denna lycka! 
Bättre vore det för honom att dö i eld.



Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med 
tårfyllda ögon, ömma, underliga frågor:



-Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart flydde 
din ungdom? Jag drömde, att du ännu var sjutton år. Erland, har du lidit?



-Var har du varit så länge, Singoalla? frågade Erland tillbaka. Minns du 
vår lyckas hem, där granen susade, där bäcken sorlade? Ack, granen susar 
än, bäcken sorlar än. Det förflutna har återvänt, vi äro åter unga. Kom, 
Singoalla, låt oss leka och plocka blommor vid bäckens rand!

Mötestiden är ju inne; himmelens stjärnor blinka! Ser du dem icke?



Erland fattade Singoallas hand och förde henne ur grottan. Knappt 
tänkande, endast saligt kännande, följde honom Singoalla. Hon vandrade med 
sänkt panna i svärmisk dröm vid sin riddares sida. Hon såg ej stjärnorna, 
ej träden, mellan vilka hon skred. O, slute aldrig denna sällhet! Låt dem 
leka vid bäcken och dö, innan morgonen kommer med sin kalla dager och sin 
grymma verklighet! Natten, drömmen, svärmeriet, de flämtande skuggorna, de 
blinkande stjärnorna, det obestämda, obegränsade och sammanflödande, de 
ljuva villkor, som födas i det dunklas sköte, o, vad är solen med sitt 
gyllene sken, dagen med sina klara föremål, sina kalla sanningar mot 
detta!



Sorgbarn följde fader och moder. Den lilles ansikte glänste. En okänd makt 
rörde sig i hans barm och tvang honom sjunga. Sången ljöd, som vore han 
endast för andarne, som sväva genom natten.



De kommo till kullen vid bäcken; han var ej långt från grottan. Erland och 
Singoalla satte sig vid ku]lens fot på gräsmattan, där de fordom suttit; 
men leka, men plocka blommor kunde de ej; domnande vilade de mot varandras 
skuldror; de kunde ej tala, endast sucka och känna varandras närvaro, 
halvt vakande, halvt drömmande.



Men Sorgbarn satte sig vid bäckens rand, skådade stjärnorna, som speglade 
sig däri, och sjöng för dem.



Så skredo stunderna, och stjärnorna, den ena efter den andra, slocknade i 
västerns töcken. Grå dimma blandade sig med mörkret; marken fuktades av 
arladagg.



Då gick Sorgbarn till sin fader, lade sin hand på hans skuldra och sade 
till honom:



-Natten lider. Stig upp och följ mig!

Riddaren vaknade smärtsamt ur sin halvslummer; hans vilja var 
underdånig Sorgbarns; han måste lyda.



Detta gjorde Sorgbarn, ty det var redan långt förbi midnatt, och den 
hemliga kraften, genom vilken Sorgbarns själ rådde över riddarens, började 
slappas. Det kände gossen av kyla och matthet i sina lemmar.



-Moder, sade han till Singoalla, kom! Jag är matt och fryser. Vi måste 
skynda.



-Säg farväl, o moder. Vi måste skynda, upprepade Sorgbarn ängsligt.



Singoalla steg upp.



-Farväl, viskade hon till riddaren.



-Nej, nej, sade riddar Erland, här skola vi stanna evigt.



-Vi träffas åter. Farväl!



-Fly, moder! Stanna ej! bad Sorgbarn.



-Kom, sade gossen, du skall följa mig, fader.



Och Sorgbarn fattade hans hand, och han måste följa. Med skyndsamma steg 
återvände de till slottet, rodde över sundet, gingo uppför torntrappan och 
inträdde i kammaren.



-Tag av dina kläder och sov! befallde Sorgbarn. Riddaren lydde. Sorgbarn 
svepte sig i sitt täcke, lade sig på sin matta och somnade genast.



Sanduret viskar, de bleknande stjärnorna blicka in i tornkammaren, 
riddaren sover i sin säng, pilgrimen på sin matta.



En timme därefter börjar dagningen. Fåglarne stämma upp sin sång; tjänarne 
på slottet vakna; från skogen ljuder redan den idoge nyodlarens yxa.

Dag och natt



Riddaren vaknade tung i huvudet. Även Sorgbarn vaknade strax därefter, 
matt men med en efterklang av nattens lycka i sin själ. Fader! var han 
nära att säga till herr Erland, ty han ihågkom väl de ord av faderskärlek, 
riddaren talat under natten; men ordet fader dog på gossens läppar, när 
han såg upp och skådade det dystra uttrycket i riddarens anlete.



-Förbannelse, mumlade riddaren. Jag har drömt en ryslig dröm denna natt. 
Onda andar hava plågat mig. En sådan bar ock dina anletsdrag, du Sorgbarn.



Herr Erland klädde sig skyndsamt och ilade ut att förfriskas av 
morgonvinden. Hela dagen var han dyster. Han talade föga till sin fru, 
Helena, till Sorgbarn än mindre, smekte ej sin lille son men bannade dess 
mer gårdens tjänare.



Mot aftonen red herr Erland ut. Sorgbarn skyndade in i skogen till 
grottan. Singoalla satt där med strålande ansikte, ännu rusad av nattens 
minnen. Assim kokade mat i en kittel över elden och sade intet.



Singoalla slöt Sorgbarn i famn, höljde honom med kyssar och frågade efter 
hans fader.



-Min fader! svarade Sorgbarn. Ack, jag vågar i dag icke kalla honom fader. 
Han är vred och säger, att han drömt en ryslig dröm i natt.



-Sade han en ryslig dröm? frågade Singoalla eftersinnande.



-Ja.



-Det är omöjligt. Han älskar mig. Våra fäder ha sagt, att när den 
hemliga kraften verkar, då visar sig människan sådan hon är i sitt inre. 
Ja, han älskar mig innerst i sitt hjärta. O, denna natt, denna sälla natt! 
Sorgbarn, du skall i kväll åter föra min riddare till mig. Men 
dessförinnan vill jag visa mig för honom för att övertyga dig, att han 
älskar mig alltid. Kom, Sorgbarn, jag går till slottet.



-Moder, ropade Sorgbarn, du gör dig olycklig. Kom ihåg riddarens maka, fru 
Helena!



-Hon! inföll Singoalla med blixtrande ögon. Jag är riddarens första och 
enda maka, så sant en Gud lever i himmelen. Han älskar henne icke; han kan 
det icke. Såg du ej, hörde du ej under denna natt? Mig, mig ensam älskar 
hans själ. Jag går till honom.



Gagnlösa voro Sorgbarns föreställningar. Hon gick. Sorgbarn följde henne 
gråtande och bedjande. Hon gick, ty ett tvivel, som hon ville vederlägga, 
en svartsjuka, som hon förgäves hånade, hade vaknat i hennes sinne. Assim 
tog sin båge på axeln och följde henne men på avstånd.



Efter en stunds vandring kom Singoalla, följd av Sorgbarn, till en sakta 
sluttande höjd, över vilken hennes väg låg. Hunnen upp stannade hon, ty 
hon såg riddaren till häst där nedanför. Hans ansikte var mörkt och 
skräckinjagande. Hans häst var höljd av skum. En båge hängde på hans 
sadelknapp.



Även han upptäckte henne; han stannade, förde handen över ögonen, såg och 
ropade:



-Förbannade spökelse! Hedniska troll! Förföljer du mig även vid dagsljus?



Och han ryckte till sig bågen, spände honom, lade en pil till strängen och 
sköt.



Men Singoalla hade redan försvunnit. Assim hade stör tat fram, ryckt 
henne med sig och fört henne ur sikte. Därefter spände Assim sin båge och 
ilade tillbaka för att gälda skottet, men då var riddaren redan borta.



När Assim återvände, satt Singoalla på den gröna mossan och stirrade 
framför sig. Sorgbarn satt bredvid henne, tyst, men önskade att få dö.



-Singoalla, sade Assim och böjde sig över henne. Vill du ej, att jag skall 
döda Erland? Jag har en giftig pil i mitt koger och riktar väl.



-Jag har rättighet att taga hans blod. Döda honom! sade Singoalla.



Assim gick. Hans ögon lyste av fröjd. Även för honom fanns ett hopp.



Men hans fröjd var kort. Singoalla ropade honom tillbaka. Han kom.



-Nej, Assim! Icke än, Assim! sade Singoalla. Nej, icke än! upprepade hon, 
och förde ett finger eftertänkande till sin panna. Sorgbarn skall i kväll 
föra den förrädaren till mig. Jag skall då döma honom, och varder domen 
döden, skall du, Assim, döda honom...



-Ha! tillade hon och reste sig stolt, den ljuslockiga kvinnan, hans 
blåögda Helena, äger honom om dagen; men min, min är han om natten, ty han 
är slav av min Sorgbarns kraft. Farväl, Sorgbarn! Jag väntar dig och honom 
i natt. I natt står domen.



Kvällens timmar voro långa för Singoalla, där hon vid stockelden i grottan 
väntade på domens stund. Sorgbarn, mina ögons lust, din kraft skall icke 
svika... så talade hon till sig själv. - Slipa... så talade hon till 
Assim, som oförtrutet, med vansinnigt lugn, brynte sitt svärd mot 
klipphällen.



Men Sorgbarn, huru långa voro ej timmarne även för honom! Hur hemsk 
den stund, då riddaren åter dukade under för hans kraft! Hur ryslig hans 
nattliga vandring i skogen vid sin faders sida!



-Sorgbarn, min son...



Så ljöd det åter från riddarens mun. Men nu ryste Sorgbarn vid dessa ord. 
De voro icke hans faders, de voro en gäckande andes, som talade med hans 
faders tunga.



-Sorgbarn! Du vet ej, hur jag älskar dig, sade riddaren under den nattliga 
vandringen.



-Nej, släpp min hand! Du må icke röra mig. Jag vill icke vara din son.



-Natten är mörk, moln segla under himmelen... och du, Sorgbarn, talar ord, 
som isa mitt blod. Ser du molnen på himmelen, min egen Sorgbarn?



-Ja, det börjar regna. Skynda dig! Jag skall föra dig till min arma, 
olyckliga moder.



Regnet kom i strida strömmar. Det rasslade i skogen; ingen stjärna lyste 
den ensliga stigen. Nattfåglarne skreko i klyftorna. Och vid den lille 
gossens sida gick en blek vålnad med halvslutna ögon.



De kommo till klippbrottet. Sorgbarn stannade, och en ny rysning ilade 
genom hans lemmar. Han tänkte på Assims svärd, på domen, som väntade. Ja, 
han stannade och önskade sig döden.



-Sorgbarn, sade riddaren. Giv mig din hand. Du för ju mig till Singoalla. 
Elake Sorgbarn, jag skall klaga för din moder, att du talat grymma ord 
till din fader.



Så hotade riddaren med smekande röst. Men Sorgbarn grät.



-Varför gråter du? Varför vredgas du på mig? Kom, Sorgbarn! Giv dig till 
freds! Jag skall icke klaga på dig hos Singoalla.

Och riddaren ville gå in bland klipporna.



Men Sorgbarns vilja höll honom tillbaka. Gossen utbrast häftigt:



-Nej, stanna! Rädes du icke, herr Erland?



-Vinden blåser i skogen, men vem är rädd för vind och mörker? svarade 
riddaren. Du är barnslig, gosse.



-Hör du icke, vad vinden säger dig? Det är en sorglig saga, och du borde 
rädas.



-Vad säger vinden? Förtälj hans saga! Jag lyssnar gärna, om du avtorkar 
dina tårar och är glad.



Medan riddaren talade så, lutade han sig mot en häll, smålog och höjde sin 
panna mot den mörka himmelen. Ur klippbrottet skymtade en skugga.



-Vinden säger: "Min moder födde mig en natt på kyrkogården. Hon sökte där 
sin makes grav, men han var icke död."



-Hörde du vinden säga detta, underlige gosse? Vad säger han då nu?



-Vinden säger: "Min fader var en riddare, som färdades vida, ostadig i 
sinnet och trolös."



-Då liknar ju vinden sin fader.



-"Min moder sökte honom och vandrade från land till land men fann honom 
icke. Själv trodde hon sig älskad och sökt av honom. Hon trodde honom 
mycket olycklig, och hon grät över honom; hennes tårar föllo som dagg på 
ängen, som regn på bergen."



-Sade vinden detta? Men vad säger han nu? Nu höres hans röst omild i 
skogen.



-Vinden säger: "Min fader var icke olycklig, ty han hade glömt min moder 
och sökte henne icke. Han älskade en annan, som kom från norden."



-Vinden har en trolös fader, sade riddaren. Men hör, hur det klagar 
i skogen! Det är åter vindens röst. Vad säger han nu?



-Vinden säger: "Jag är ammad vid ett suckande bröst; jag vyssades med 
klagosånger. Min moder är mycket olycklig."



Riddaren sänkte sin panna och lade armarne över bröstet.



-Sorgbarn, sade han, du som förstår vindens språk, vad förkunnar han nu, 
ty nu ropar han, nu vredgas han, och trädens kronor skälva.



Skuggan flyttade sig närmare intill de samtalande.



Sorgbarn svarade:



-Vinden säger: "Min fader ville i dag döda min moder; han sköt en pil mot 
hennes bröst, men hon flydde. Varför hatar du min moder? Vad har hon 
brutit mot dig? Svara mig, riddare!"



Riddaren sänkte huvudet mot sitt bröst och frågade:



-Sorgbarn, sade din moder, att det var natt, då du föddes? Sade hon, att 
hon framfödde dig bland de dödas grifter, medan hon sökte din faders grav?



-Ja.



-Töcknet skingrar sig, och jag skådar in i tvenne världar. Jag minnes nu, 
vem jag är, då solen skiner på himmelen. Jag är vansinnig om dagen, 
Sorgbarn. Jag ville döda din moder. Jag hatar din moder om dagen, ty då är 
jag vansinnig. Vill ej din moder döda mig för min trolöshet, min grymhet, 
för alla de kval jag tillskyndat henne? Sorgbarn, fråga din moder, om hon 
vill taga mitt blod. Det är hennes rätt.



Men Sorgbarn svarade:



-Hör du, hur vinden klagar: "Kan jag föra min fader till döden?"

Och Sorgbarn, som ryste för Assims svärd, 
fattade riddarens hand för att fly med honom tillbaka till slottet.



Då framträdde den lyssnande skuggan ur sin skymning.



-Fly, viskade hon till Sorgbarn, ty Assim rasar och vädrar blod. Han lurar 
vid grottans ingång. Jag har väckt men kan ej söva hans vrede.



Riddaren igenkände den viskandes röst, vände sig om och ville fatta i 
hennes klänning.



Men hon upprepade ängsligt: - Fly, Sorgbarn! Assim hör oss!



Sorgbarn skyndade framåt, och riddaren måste följa, fastän hans själ 
våndades.



I\len även Singoalla - ty det var hon, som skymtat lik en skugga - följde 
Sorgbarn, och när de hunnit ett stycke från det farliga klippblocket, där 
döden lurade, bad hon honom stanna.



Riddaren sjönk till Singoallas fötter och omfamnade hennes knän.



Singoalla lutade sig över honom och strök hans lockar.



-Erland, sade hon, vi se varandra nu för sista gången på jorden. Farväl, 
min älskade!



-Får jag dö?



-Nej, svarade Singoalla. Jag ämnade väl i afton döda dig, men då var jag 
svart i min själ av vrede och förtvivlan. Nu skall du leva, Erland, för 
din maka och din son. Du älskar ju Helena, och hon älskar dig... och din 
lille son, säg, är han mer lik dig eller din blåögda Helena? Jag ville 
gärna smeka din lille son.



-Tyst! utbrast riddar Erland. Tala icke om Helena! Om dagen, då mina 
sinnen äro förvirrade, förliker jag mig väl med denna kvinna; men du, 
Singoalla, är min enda verkliga kärlek, likasom du är min första och rätta 
maka.

-Bedrag mig icke, sade Singoalla bedjande, tala icke så, att jag än 
en gång omfattar förhoppningar, som sedan svikas och efterlämna vrede och 
förtvivlan! Villades jag ej av dina ord, då Sorgbarn första gången förde 
dig till mig? Jag trodde, att du älskade mig alltid, och att det var din 
sällhet att skåda mig. Då beslöt jag uppsöka dig. Men du ryste vid min 
åsyn och vredgades och ville döda mig. Erland, du hatar mig om dagen; 
älska mig kan du endast om natten, då Sorgbarns hemliga kraft slagit din 
vilja i bojor.



-Det ligger sanning i dina ord, men det är icke hela sanningen, ty nu 
skådar jag klart, sade riddaren. Jag är ej densamme om dagen och nu, då 
jag är hos dig. Om dagen är jag olycklig och vansinnig; ja, vansinnig. Du 
minnes väl Assim och din fader? Det onda de gjort mig överflyttade min 
förvirrade själ på dig. För min sjuka tanke vart du en outplånlig 
skräckbild, och själva ditt namn, det ljuva Singoalla, ljöd för mig med 
hemsk klang. Då kom en flicka, som var min barndomsvän och min vårdarinna, 
när jag låg sjuk. Jag trodde mig älska henne; men den kvinna jag älskade 
var alltid du, min maka; det var du, som bar en mask, lik Helenas anlete. 
Ja, jag älskade aldrig Helena, utan dig som Helena; det känner jag nu. 
Singoalla, vill du icke döda mig för rättvisans skull, för min brutna ed 
och de kval jag förorsakat dig, så döda mig för min egen skull, ty jag 
ryser för morgondagen. Jag vill icke vakna till vansinne och till hat mot 
dig, som är min själs hjärta.



Singoalla svarade:



-Din mened är dig tillgiven; för den skall du icke dö. Ej heller skola 
dina ord förleda mig tro, att du icke älskar Helena, åtminstone om dagen, 
när du är vansinnig. Vad gör det att du är vansinnig, Erland, om du är 
lycklig?

Se, jag kom till denna nejd och sände dig min son, att han skulle 
kuva din själ genom saktmod, ty på en ovänlig själ verkar ej den hemliga 
kraften, och sedan föra dig till mig. Jag valde min bostad i grottan där 
borta och väntade dig i elva dagar. Jag ville se och tala med dig än en 
gång före min död, ty jag känner, att jag snart skall dö. Det var det 
vederlag jag krävde av Gud för alla de sorger jag utstått, och detta 
vederlag har den barmhärtige Guden givit mig. Vad vill jag mer för mig 
själv? Svårare är att tänka på Sorgbarn, ty vad skall varda av honom, när 
jag är död? Om dagen, då din själ är fientlig, är han ju icke mer din son! 
Men Gud skall skydda Sorgbarn, om han bevarar sin själ snövit, och 
Sorgbarn skall dessutom icke leva länge. Det har jag sett i ditt ödes 
linjer, älskade, bleke gosse! . . . Nej, Erland, nu skola vi skiljas för 
alltid. I morgon, då du vaknar, så minnes du mig som en svår dröm, vars 
intryck bortföres med dagens vind. Singoallas bild skall sedan icke störa 
dina tankar, hennes namn aldrig ljuda i ditt öra; hon är för dig 
försvunnen, som om hon aldrig varit. Men skulle hon likväl återkomma i din 
själ, någon gång, i en enslig stund, så minns henne icke som en hämnande, 
hednisk, ej heller som en sörjande kvinna, utan minns henne som den 
förlåtande, som glädjes åt den natt av kärlek du skänkte henne i grottan 
och vid bäckens rand! Din levnad skall med Helenas flyta som en lugn älv 
genom gröna ängar, under svalkande skuggor. Din Erland skall växa upp och 
vara din ålders glädje. Ditt hus skall länge äga bestånd och din Guds 
välsignelse vila däröver.



-Farväl, Erland! fortfor hon. Farväl, gosse vid bäcken! Farväl, min första 
och enda kärlek! Farväl, min lycka och olycka! Välsignad vare du, min 
make! Välsignad du, min fröjd, mitt solljus, min ande, mitt allt!

Och Singoalla tryckte den kyss, hon tänkte den sista, på Erlands 
läppar och ilade bort.



Utöver Erlands kinder strömmade tårar; han vred sina händer och ropade 
hennes namn; men hon var borta, och Sorgbarns kraft fängslade Erland vid 
stället.



Då utbrast Erland i sådana verop, att det skar genom Sorgbarns märg. Den 
lille darrade och kände sin kraft minskas, sin vilja slappas, sitt hjärta 
smälta.



-Sorgbarn, ropade riddaren, jag krossar dig, om du icke svär vid Gud att 
nästa natt, varje natt återföra mig till Singoalla!



-Jag svär, suckade Sorgbarn, nästan medvetslös.



-Fort! Återvändom då till slottet, innan jag vaknar! Jag känner, att din 
kraft minskas, att jag snart skall vakna. Skynda dig! Vi äro annars 
förlorade.



Sorgbarn gick med snabba steg. Erland följde honom. En knapp fjärdedels 
timme därefter vilade riddaren i sin säng och pilgrimen på sin matta.



Men Assim lurade förgäves på sitt rov, där han stod i klippbrottet med det 
skarpslipade svärdet i hand. När Singoalla återkom till grottan, sade hon 
endast: - Riddaren kommer icke. - Assim slog då svärdet i klippan, så att 
det brast vid fästet, ilade så till stranden och roade sig hela natten med 
att härma nattfåglarne och rulla stenar nedför klipporna i sjön.



Den sista nattvandringen



Sorgbarn höll sin ed.



Och Singoalla - hon som redan försonat sig med tanken på evig skilsmässa 
och död - ack, hon glömde snart sitt beslut, då riddaren återvände 
följande natt vid Sorgbarns hand och anropade henne att stanna. Han sade 
sig vara vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara sällhetens och 
Singoallas om natten. Han kallade henne maka och bad henne hålla den ed, 
hon svurit på Alakos bild, om ock han själv av onda makter drivits att 
bryta sin. Huru ljuva voro ej hans smekningar för den arma, vars allt han 
varit från hennes första ungdomsår! Huru sköna voro ej dessa nätter, 
genombävade av det lönnliga, då de viskade med varandra i grottan eller i 
oändlig trånad sutto, hand i hand, på bäckens strand! Singoalla kunde icke 
motstå; hon stannade och framlevde timmarne i svärmiska drömmar.



På tjugonde dagen efter pilgrimens ankomst till Ekö slott återvände han ur 
skogen med nattvardsbägaren i hand. Den överlämnades åt priorn, och alla 
förundrade sig över uppenbarelsens sanning och botgöringens kraft.



Men med riddar Erland timade en förändring, med varje dag tydligare. Hade 
han förut stundtals varit dyster, så var han det nu hela dagen, från 
morgonen till natten. Han magrade förfärligt; hans ögon voro insjunkna, 
hans kinder tomma, varje dag plöjde en fåra i hans panna, varje timme göt 
olja på den hemska elden i hans blick. Tjänarne darrade, när han nalkades, 
fru Helena vågade icke mer fråga, vad som tärde honom, ty han tycktes 
liksom ana, när en sådan fråga svävade på hennes läppar, och avlägsnade 
sig då ur hennes grannskap. Han var kall för sin makas sorgsna 
blickar, skydde hennes smekningar och hade icke ögon för sin lille son. 
Sällan talade han ett ord till någon.



Fru Helena yppade för priorn sitt bekymmer över herr Erlands tillstånd och 
rådslog med honom om vad som borde göras till hans räddning, ty 
ögonskenligt var, att detta svårmod förde honom med brådskande steg mot 
graven. Priorn beslöt tala öppet med riddaren och ålägga honom en 
fullständig bikt.



-Vilar en synd på din själ, min son? Eller vad är det, som gör dig 
förtvivlande? Ruva icke på din smärta! Ur henne torde annars komma 
lekamlig och evig död! Fly i Guds och kyrkans sköte! Se, hon står ju 
villig att taga din skuld och din sorg på sina axlar!



Så talade priorn till riddaren. Men denne svarade: - Förfölj mig icke med 
sådana ord, fromme fader! Säg det än en gång, och jag lämnar er och flyr 
till andra bygder! Låt mig vara! När tid bliver, skall jag bikta.



En annan gång, då riddaren syntes något lugnare till sinnes, yttrade han 
till priorn: - Min själ är full av sönderslagna bilder. Jag mödar mig att 
åter sammansätta dem; därför grubblar jag nu så mycket. När tavlan är 
färdig, då ser jag vad jag vill se; då vet jag vad jag vill veta. Först då 
kan jag bikta, ty icke kan man bikta det okända.



Under dessa dagar betjänade Sorgbarn, som vanligt, herr Erland. Men 
fristunder hade Sorgbarn numera inga, ty riddaren ville knappt förlora 
honom ur sikte. Bittra stunder hade Sorgbarn dess flere. Riddarens ögon 
fäste nästan ständigt på gossen en blick, vari tillbakahållet hot, fruktan 
och vild misstanke lågade. Han bevakade varje Sorgbarns ord, varje hans 
rörelse. När de voro ensamma, hände, att han 
steg upp, kramade Sorgbarns armar och lyfte honom från golvet för att 
slunga honom tillbaka mot dess stenar. Men han sansade sig, och allt 
slutade därmed, att de blå märkena på Sorgbarns armar voro flere.



Även Sorgbarn led mycket. Hans kinder voro, om möjligt, blekare än förr, 
hans kropp var nästan en skugga. Men han uthärdade tåligt riddarens 
misshandlingar, räknade dagens timmar och tänkte med fröjd på natten, när 
detta hemska ansikte åter skulle varda vänligt, dessa vilda blickar blida 
och denna stumma mun kalla honom son och slösa med försäkringar om kärlek. 
Natten var Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. Om dagen satt hans 
moder ensam med den tyste Assim i skogen; om dagen voro hans fader och han 
själv olyckliga; men natten kom med berusande sällhet åt dem alla.



Med riddaren gick det därhän, att han föll i en feber, varunder han en 
gång rusade upp ur sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn med sitt 
svärd. Gossen räddades av priorn och en annan munk, som vakade vid den 
sjukes säng. Riddaren talade under feberyran mycket om en grotta och om en 
kulle, på vilken en gran växer; han kallade Sorgbarn stundom son, stundom 
en liten djävul. I få ord: hans feber var svår och hans hjärna uppfylld av 
förvirrade bilder.



Under dessa dagar väntade Singoalla förgäves sin riddare; men Sorgbarn 
besökte sin moder ofta.



Då herr Erland åter var frisk, beslöt han bikta. Priorn förskräcktes icke 
litet, när riddaren yppade, att han var besatt av två djävlar: den ene 
uppenbarade sig för honom lik en kvinna; den andre hade antagit Sorgbarns 
skepnad, utan tvivel för att därigenom håna pilgrimen och hans fromma 
värv.

Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till klosterkapellet och 
besvor de onda makterna att vika. Riddaren kände sig lättad och trodde sig 
vara fri.



Men följande dygn hade det onda återvänt. Då riddaren vaknade om morgonen, 
påminde han sig, att han hela natten varit plågad av de bägge 
avgrundsandarne.



Icke lång tid därefter hände en natt, att herr Erland vaknade ej i sin 
säng utan i skogen. Nejden lystes av ett blekt månljus, men då han häpen 
skådade omkring sig, såg han en flyende, som liknade Sorgbarn. Huru hade 
de kommit in i skogen? Han gav sig icke tid att grubbla häröver utan 
skyndade efter vålnaden. Men när riddaren öppnat dörren till tornkammaren, 
låg den lille pilgrimen på sin matta.



Från denna stund återfingo herr Erlands tankar sin första riktning. Han 
arbetade flitigt med att sammansätta de sönderslagna bilderna i sin själ 
till ett fattligt helt. Han samlade alla sina hågkomster från nattens 
drömmar, jämförde dem med varandra, valde det överensstämmande, förkastade 
tills vidare det andra, iakttog med förnyad uppmärksamhet Sorgbarns 
uppförande och beslöt att vaka under nätterna.



Men detta beslut var han likväl icke mäktig att hålla. När kvällen kom, 
kände han sig så slapp, att han omöjligt kunde jaga sömnen från sina 
ögonlock. Att sova ensam med Sorgbarn ålade honom hans löfte.



Småningom, efter outtröttligt grubbel lyckades riddaren få sin tavla 
färdig. Hon var en hemsk mosaik, hoplappad av sprängda, orediga minnen, 
men gav dock i sin helhet en aning om verkligheten.



Från kvällarne och det halvvakna tillstånd, som föregår sömnen, påminde 
han sig mer och mer, att två skuggor rörde sig fram och åter över 
hans panna, och att Sorgbarns ögon lyste mellan dessa skuggor som stjärnor 
mellan moln.



Han påminde sig vandringar i skogen vid Sorgbarns sida och sökte om dagen 
återfinna den stig han trodde sig hava trampat om natten. Men hågkomsten 
gäckade honom, minnet gycklade, och han gick alltid åt helt andra håll, 
stundom milslångt, än åt det, som förde till klippbrottet.



Han erinrade sig även målet för dessa vandringar och mötena med Singoalla; 
men minnena av dessa förmälde sig med allt det fasansfulla hans inbillning 
fäst vid den bruna hedningaflickan och omgåvos därför likasom av ett 
tjockt töcken, varur de hemskaste bilder skymtade.



Men hans misstankar mot Sorgbarn voro nu rotfästa. Han ruvade på en plan. 
Varje afton han gick till sängs hoppades han kunna utföra den. Men 
Sorgbarns kraft segrade. Den lilles hela jordiska omklädnad syntes upplösa 
sig i denna hemliga kraft.



Den fyrationde dagen från Sorgbarns ankomst till Ekö slott var inne. Det 
var en mulen dag med regn och blåst. Insjöns böljor skummade, skogens 
toppar böjde sig, skyarne samlade sig kring klippornas branter. Solen 
sjönk ned bakom svarta och gulbleka moln. Kvällen kom, och den dystre 
grubblaren gick till sin tornkammare, följd, som alltid, av pilgrimen. Men 
dessförinnan hade riddaren dolt en välslipad jaktkniv i sin livrock.



Herr Erland gick till sängs. Sorgbarn lade sig på sin matta. Sanduret 
viskade, vindflöjlarne på taket gnisslade, insjöns vågor brusade.



Riddaren hade sagt, förrän han lade sig, att han var mycket trött. 
Också somnade han genast i sin naturliga sömn. Det hörde Sorgbarn av hans 
andedrag.



Då smög pilgrimen till riddarens säng, och hans små magra händer rörde sig 
som genomskinliga skuggor över den vilandes panna ned mot hans bröst. . .



Men endast några sekunder. Riddaren satte sig upp.



-Nu verkade kraften hastigt, sade den lille till sig själv. Stig upp och 
följ mig! manade hans milda röst.



Riddaren steg upp. Sorgbarn fattade hans hand, förde honom nedför trappan, 
över det skummande sundet och in i skogen.



-Det är en ryslig natt, sade gossen, vars lockar fladdrade för vinden. 
Hör, huru det tjuter omkring oss! Det blåser så kallt. Tänk, om träden 
falla över oss, fader! Låt oss skynda!



-Vart förer du mig? frågade riddaren betänksamt.



-Till vem annan skulle jag föra dig än till min moder, till Singoalla? 
sade Sorgbarn, förundrad över frågan.



-Singoalla är således din moder?



-Ja visst... Vad du i afton talar besynnerligt!



Riddaren måtte insett, att hans frågor icke voro rätt ställda, och att här 
vore klokare att tiga än tala, ty han vandrade länge tyst vid pilgrimens 
sida.



Så kommo de allt djupare in i skogen.



De mörka, sönderslitna skyar, som, likt spillror av ett i stormen 
förgånget skepp, kringdrevo på himmelen, läto som oftast månen gjuta över 
nejden en gul, sjuklig belysning. Trädens fram och tillbaka gungande 
grenar och fläktande löv bredde ett dallrande, av tusen skuggor och dagrar 
flätat gallerverk över de belysta delarna av skogsmarken; där syntes alla 
föremål leva, röra sig och hoppa i spökaktigt virrvarr. Men där 
träden voro lummigare och stodo tätare, låg kolmörker över vandrarnes 
stig.



Vad är det, som lyser där borta djupare in bland trädens stammar? Det är 
icke månskenet; det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss. I skogen 
ljuda röster, som icke äro vindens. Och hör deras rop:



-Alako, förbarma dig! Alako... Alako...



Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade: - Avgrundsandarne hava i natt 
stämt möte.



-Fader, sade gossen och tryckte sig närmare intill honom, jag är rädd.. . 
det är en ryslig natt... skydda mig!



Fader! upprepade Erland för sig själv, det var ett besynnerligt ord av 
denne besynnerlige pilgrim från avgrunden. - Frukta icke, tillade han högt 
och grep hårt om gossens arm, ingen skall kunna taga dig ifrån mig.



Så vandrade de vidare under knakande, stönande och klagande träd, genom 
blekgult månsken och svarta skuggor. Alltjämt, om än på större avstånd, 
ljödo rop av många röster: - Alako! Alako! I stormens vin, i insjöns brus, 
i månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens skepnader lät sig 
förnimma något ovanligt och dödsbådande.



Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade till detta rop, vad 
betyder det ordet? Var hörde jag det förr? Å, jag vet... besvärjelseordet, 
som slog min själ i länkar. Men i natt ljuder det förgäves. I natt äro 
alla besvärjelser vanmäktiga mot mitt beslut.



Han stannade och såg vredgad och rysande upp till månen, vars fläckar 
tydligare än annars tecknade ett ansikte -ett ansikte, präglat av 
hemlighetsrik outrannsaklighet. Riddaren lyfte en arm med knuten näve mot 
den tyste skådaren där uppe, och hans själ talade inom hans 
sammantryckta läppar: Du, du, som med silverskärans fördömda gåva 
band anden i min släkt vid anden i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, 
som hämnas vår omvändelse till Herren Krist med att hetsa hednakvinnan, 
den svartögda vampyren, att suga min hjärtesaft! Alako du!



De voro nu nära klippbrottet.



-Sorgbarn, är vägen till din moder lång? frågade herr Erland, i det han i 
livrocken trevade efter sin dolk.



-Du talar nu åter underligt... Likasom du icke visste detta, sade Sorgbarn 
och betraktade sin faders ansikte. Det var ej sådant det plägade vara, när 
den hemliga kraften verkade i honom. Det var dystert som om dagen, ja 
mörkare, hemskare.



En förfärande misstanke flög genom gossens själ. Han stannade och utbrast, 
medan hans inre bävade:



-Herr Erland, vi återvända till slottet. Följ mig!



-I sanning ett löjligt infall, sedan vi gått ut och vandrat så länge i 
storm och mörker för att träffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi 
fortsätta vår väg. Vi måste väl snart vara vid målet.



-Vi återvända! Jag befaller dig!



-Ha, du skämtar lustigt. Är icke du min tjänare? Är icke jag din herre? 
Vem av oss befaller?



Intet tvivel återstod. Den hemliga kraften, på vilken den lille vägvisaren 
litat, då han sade "jag befaller", verkade icke. Sorgbarns vilja var ej 
den rådande. Riddaren var vaken; på det såg Sorgbarn en bekräftelse i hans 
vilda ögonkast.



Gripen av dödsångest föll han ned framför riddaren, omfattade hans knän 
och bad:



-Herr Erland... fader... gör mig icke illa!

-Vad fruktar du? Har du fått dåligt samvete? Se 
så, inga narrstreck! Upp, min gosse, och för mig till din moder!



Erland fattade gossen våldsamt i armen och ryckte honom upp.



-Ja, jag skall visa dig till henne. Men... du vill väl icke döda henne? Du 
vill väl icke min moder något ont?



-Tänk ej på hennes trygghet, tänk på din egen, sade riddaren. Nå, lyder 
du, eller vågar du trotsa?



-Herr Erland, jag lyder... jag lyder gärna. Men lova . . .



-Tyst! ropade riddaren och drog, ur stånd att längre dölja sin 
sinnesstämning, jaktkniven ur slidan. Du är din moders medbrottsling, och 
så sant som hon sugit livskraften ur mitt hjärta lovar jag, att hennes 
eget hjärta skall i denna natt skälva på udden av min kniv. Och dig lovar 
jag, att om du ett ögonblick tvekar att visa mig vägen till henne, skall 
jag döda dig och finna vägen själv. Och träffar jag henne icke i natt, 
skall i morgon jakthornet smattra, kopplen lössläppas och skallgången 
draga sin kedja kring den djävulska trollkvinnan. Hon skall icke undkomma 
mig. Fresta fördenskull icke mitt tålamod med ett ord vidare! Minns för 
ditt eget bästa den lydnadsed du svurit mig! Framåt!



-Nej, nej! utbrast Sorgbarn med styrkan av ett nödrop och omfattade än en 
gång riddarens knän. Denne lossade våldsamt hans armar och sparkade honom 
med hat och avsky ifrån sig.



-Usling, som jag med ett knytnävsslag kunde krossa! Upp, säger jag, och 
för mig till målet för vår vandring! Lyd eller dö!



-Fader, skona mig! Döda mig icke!

-Fader! upprepade riddaren med ökat raseri. Du som med sataniska 
trollkonster länge trälbundit och fördärvat min själ, du som är ett 
helvetets avskum, en bastard av djävul och häxa, vågar du skända en 
kristen man med fadersnamnet! Du skall dö med din moder. För sista gången 
bjuder jag dig: Upp och visa mig vägen!



Och då gossen icke rörde sig, grep riddaren hans arm och släpade honom med 
sig. Sorgbarns lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av törnbuskar. 
Smärtan och förskräckelsen framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men 
hans klagan och det svaga motstånd han försökte uttömde den i blodiga 
drömmar frossande riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer 
med en blick av omätlig avsky och stötte dolken i dess bröst.



Han hade gått några steg från stället, som färgades av Sorgbarns blod, då 
han stannade och sade till sig själv:



-Fader! Vilken lögn!



Han gick åter några steg men stannade och upprepade:



-Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig lögn! Jag skall återvända och 
ropa i hans öra: Du ljög! Jag är icke din fader.. . Jag skall ropa: 
Förbannad vare du för denna lögn!



Ett svart moln drog förbi månen och lämnade nejden i mörker. Men riddaren 
tyckte sig höra rosslingar såsom av en döende och lät vägleda sig av dem. 
Hans fot stötte mot en kropp. Han lutade sig över den. I detta ögonblick 
var molnet borta. Månen sken på ett ansikte, som ej var Sorgbarns, ett 
rysligt förvridet, blåblekt ansikte, stänkt av blodfradga. Det var en 
okänd, svartmuskig karl. Hans bröst var naket, och riddaren, som häpen 
betraktade honom, såg på detta den store mandråparens märken: bölder och 
svarta fläckar.

-Pesten! mumlade riddaren med bleknande läppar.



Han reste sig upp och gick vidare utan att veta vart. Han förde handen 
till pannan, inom vilken blodet brusade genom en förvirrad hjärna. Pin 
påskyndade han sin gång, än stannade han och såg upp mot den gulbleka, 
vemodiga månen. Han gick utan tanke och utan mål. Han hörde trädens löv 
viska ord, än rysliga, så att han spratt till därvid, än hånande, så att 
han skar tänderna av vrede och ryckte de löv, som viskat så, från deras 
grenar, än lustiga, så att han gapskrattade, än sorgsna, så att han fällde 
tårar.



Men besynnerligast viskade till nattvandraren, som nalkades henne, granen 
där uppe på kullen, på mötenas ställe vid skogsbäcken, ty dit ledde 
slumpen hans steg. Hon stod där uppe, som fordom, smärt, rak, stolt och 
trotsig mot stormen. Sörjde hon över den brustna anden, den förtärda 
gestalten, som förr, men i ädlare former än hennes, bar prägeln av hennes 
egen kraft och stolthet? Eller hånade hon honom? Han visste icke 
vilketdera, men han ville veta det och lyssnade, och medan han lyssnade, 
förnam han där uppifrån eller inifrån sin egen barm någon hågkomst, som 
ljöd:



-Det vinkar på kullens topp; är det granen, som rör sina dunkla grenar? Är 
det nyponbusken, som böjer sig, medan vinden plockar hans vitröda blommor? 
Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon 
älskar? Jag vet det icke men anar mycket och är lycklig. . . Ljuvligt är 
att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden. . .



Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga henne har ingen mening. Det 
är icke hån och icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet att så 
göra. Man kan varken vredgas däröver eller skratta. Därom var 
nattvandraren enig med sig själv. I detsamma påminde han sig dolken, 
som han ännu bar i handen, och då han i månskenet synade klingan, tänkte 
han:



Det skulle verkligen kunna vara blod av mitt blod.



Han slängde vapnet ifrån sig och tyckte, att han dock var rätt lycklig, 
som fått sitt väsen söndrat i så många delar, att han icke visste vilken 
som vore han själv. Delarna av den styckade ormen leva ett förtvivlat 
rörligt liv, innan de styvna och varda döda bitar av något, som förr hade 
sammanhang. Men att de sträva till återförening, såsom sagan påstår, kunde 
nattvandraren icke fatta. Han för sin del ville ingen återförening. Bäst 
vore förintelsen, och han borde egentligen skratta åt allt, då han nu 
visste, att pesten ginge över världen och skulle utrota det mördareyngel, 
som vimlar i stoftet. Sedan finge gräsen och blommorna växa i fred för 
djurens tänder, och ingen yxa skulle fälla träden, som fritt finge fläta 
sina grenar till ett enda valv över den stilla, tigande jorden. Då vore 
paradiset återställt i all sin härlighet. Men måtte då ingen Adam och Eva 
komma och fördärva det igen! På en ny Adam skulle följa en ny Kain, som 
dödade sin broder, och på Kain fäder, som dödade sina söner, och söner, 
som dödade sina fäder. Under sådana oklara tankar fortsatte riddaren sin 
vandring kors och tvärs i skogen.



Så hände fram mot dagningen, att han såg ett eldsken och ställde kosan 
dit.



Dagningen



Eldskenet kom från klippbrottet.



Denna natt - så hade Singoalla bestämt, så hade hon även sagt till 
Sorgbarn - skulle vara hennes lyckas sista. Var detta en spådom om det, 
som denna samma natt skulle bära i sitt sköte? Nej, Singoalla ägde 
visserligen en spådomsande, en utbildad aningsförmåga; men själv skulle 
hon försäkrat, att det var ett beslut, icke en förutsägelse. Den sällhet 
hon njutit var outsäglig; den hade gjort allt vad hon lidit till intet, 
hennes hjärta svällde av tacksamhet mot Gud för dessa nätters mystiska 
fröjd, för timmarne vid hennes älsklings och makes sida. De voro nu talde, 
dessa timmar, ty hon såg, att Erland icke kunde bära dem. Han skulle dö, 
om splittringen mellan dagens liv och nattens fortginge. Men vore icke 
minnet mäktigt nog att förljuva den saknad hon skulle känna, sedan hon 
sagt Erland sitt sista, oåterkalleliga farväl och gått för alltid bort ur 
hans grannskap? Dock varför saknad? Kan icke livet varda en dröm, där 
inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna är en 
återvunnen verklighet, som lämnar saknaden intet rum? Ja, Singoalla skulle 
fördrömma sitt återstående liv. På andra sidan havet, långt bortom 
stäpperna österut, är ett land, där palmer resa sig mot en grönblå himmel 
och luften är mättad av sövande blomsterdoft. Det är vilans och drömmarnes 
land. Där står, uthugget i klippan, ett underligt tempel, som vaktas av 
vitklädde, tigande präster. Där slumra på mjuka kuddar, i skuggan av 
portikerna, prästinnor, vilkas enda kall är, då tamtam ljuder, att dansa i 
gulds och pärlors skrud en dans till offer åt sinnena, skenet, 
förändringen, skiftena och att sedan återvända i åskådningen av det eviga 
intet. Dit skall Singoalla ställa sin kosa, då hon lämnar barrskogens 
land. Där skall hon för palmen tala om granen i norden, för lotusblomman 
om näckrosen och för sig själv förtälja en ändlös saga om en blåögd 
yngling och sjunga denna saga som en vaggsång för sitt hjärta, tills det 
domnat. Sorgbarn skall vara gosseprästen i detta tempel, där övligt är att 
gudens rökverk tändes av en gosse, i vars skönhet man tydligen kan läsa 
förgängelsen. Där skall Sorgbarn i heliga skrifter, som av prästerna 
förvaras, få lära urtidens visdom, innan spådomen gått i fullbordan, som 
hon läst i ådrorna på hans ögonlock.



Så hade Singoalla beslutit. Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon 
var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången 
såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne 
ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och 
offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet 
himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en 
uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett 
något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den - något av 
furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och 
natursymboliskt . . .



Grottan var prydd med höstens sista rosor. Assim hade tänt elden på äriln. 
Singoalla hade sagt honom, att han nu gjorde det för sista gången, och 
Assim hade tigande emottagit den upplysningen. Singoalla hade bett honom 
hava allt redo för uppbrott nästa morgon, och han hade tigande fullgjort 
hennes önskan. Nu stod han och stirrade tigande i elden och såg, huru 
bränderna mörknade, kolades och vordo till 
aska. Han tyckte stundom, att han såg in icke i härdens eld utan i sitt 
eget hjärtas.



Singoalla satt på sin bädd av mossa med pannan lutad i handen, sänkt i 
drömmar eller lyssnande till ljud, som kunde båda ankomsten av de 
efterlängtade. Hon kunde sitta så timme efter timme. Hennes levnad under 
dessa dagar hade varit ett sådant bidande. Hon förnam knappt tidens flykt 
och aktgav dock på ögonblicken.



Där ute rasade stormen. Då och då fann en vindstöt väg mellan 
klipphällarne in i grottan och hotade att släcka brasan, som lyste henne.



-De dröja i natt länge, sade Assim efter timmars tystnad. Och då denna 
anmärkning, som ej väntat svar, ej heller fick något, sade han till sig 
själv, i det han lade några grenar på elden: Än en liten stund skall lågan 
brinna. Men snart har hon förtärt sig själv. Det är gott. Vi skola få ro.



Assim gick till grottans öppning, såg upp mot himmelen på den bland moln 
tågande månen och hörde med njutning stormens sång. Härligare än under 
denna natt hade nordanskogen aldrig tonat, så tyckte han. Han ville giva 
ord åt vad han förnam, men kunde icke. Så mycket uppfattade han dock, att 
i sången voro sammansmälta värdighet och vrede, kval och mannamod, dystra 
rön och segervisshet!



Men bland dessa toner hördes andra, som icke voro stormens. Det ropade ute 
i skogen: - Alako, Alako! - och Assims anlete, som uttryckt något 
svärmiskt och drömmande, fick då prägeln av en helt vaken och lyssnande 
förvåning. När han övertygats, att örat icke gäckat honom, sade han med 
hög röst till Singoalla:



-Här i skogen äro människor, som åkalla vårt folks gud!



-Det är genljudet av min bön, sade Singoalla och lyfte sitt huvud. 
Jag har bett mitt folks gud om försakelsens kraft och fått den. Men hör du 
icke andra röster i skogen? Hör du icke Erlands stämma och Sorgbarns?



-Nej.



-Natten är förskräckande för dem, som kunna frukta. Måhända bävar 
Sorgbarns hjärta och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes, 
Assim, och ledsaga dem hit!



-Här är mycket att röna i natt i skogen, sade Assim och gick.



Då han sent omsider återvände, bar han den döende gossen i sin famn och 
lade honom vid Singoallas fötter.







Visst kunde det varit krångligt nog att leta sig fram och klättra bland 
dessa om varandra vräkta klippblock och hällar, helst nattetid vid osäkert 
månsken; men det gick likväl helt lätt, och riddaren tyckte, att han mer 
än en gång förr gjort det rönet och ägde en viss vana därvid. Han endast 
undrade, att han i sin gosseålder, då han strövade så mycket i skogen och 
företrädesvis uppsökte och älskade dess dunklaste gömmor, dock icke gjort 
närmare bekantskap med denna lustiga stig, som lovade föra in i 
bergkungens slott.



Nu var han ej långt från grottans öppning. Da hejdades han av en tanke, 
att han ju gick ute denna natt för att fortsätta hednaguden Tors verk och 
döda skogens argaste troll, den förledande jättekvinna, som sugit 
livskraften ur hans hjärta. Men så påminde han sig pesten, som var kommen 
över världen för att utrota allt levande och sålunda gjorde allt annat 
dödande överflödigt, ja småaktigt och befängt. Och så erinrade han sig den 
bleke gossen och ordet fader och dolken, som, drypande av veropande 
bloddroppar, slängdes i en buske, och granen på kullens topp och sången: 
"Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över 
nejden."



Detta var en förvirrande blandning av minnen, och riddaren kunde icke reda 
dem. Nåväl, varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla, varför fästa 
den ringaste vikt vid något förflutet, närvarande eller tillkommande? Man 
är ute och vandrar för vandringens egen skull, man bryr sig icke om ett 
mål för sin färd, man går in i den här grottan, därför att man råkat rikta 
sina steg åt det hållet och ej för något annat. Man är en strömbädd för en 
städse rinnande flod av föreställningar, men man låter floden ha sitt lopp 
och söker icke kvarhålla någon av hans böljor.



I en sådan känslostämning gick riddaren vidare och steg med likgiltig 
hållning in i grottan.



Han såg sig omkring. Bredvid honom stod, lutad mot väggen, en mörk man, 
som på honom fäste glödande ögon. Men detta besvärade icke riddaren. Det 
var återigen ett av dessa intryck, för vilka man kan vara alldeles 
likgiltig. Men längre bort i grottan såg han något annat. Han såg en 
kvinna, skönare än hans inbillning kunnat skapa, sorgsnare, där hon 
knäböjde över den döde gossen, än all den sorg som riddaren kunnat tänka 
sig - ty den sorg han hitintills sett hade alltid varit blandad med 
svaghet och begär efter tröst eller ock med förtvivlan eller ock med 
vrede, men denna sorg var enkel och oblandad och intet annat än sig själv. 
Han igenkände hos denna kvinna anletsdrag, som han älskat och hatat, 
avgudat och fördömt; för hans minne uppgingo tavlor av solsken och 
blomsterdoft, skiftande med andra av natt och förfäran. Han kände sig ånyo 
förvirrad. Då hörde han den mörke mannens röst, som sade:

-Singoalla, riddaren är här. Du behöver icke längre bida döden.



Och till riddaren sade mannen, fattande hans arm:



-Tveka icke utan fullborda vad du börjat! Hon känner ärendet, i vilket du 
kommer. Sorgbarn hann att anmäla dig, innan han slöt sina ögon. Du kommer 
för att hämnas den oförrätt Singoalla tillfogat dig" då hon gjorde dig 
till sina ögons ljus och sitt hjärtas åtrå och sitt löftes make och sin 
sons fader. Hon har grymt förolämpat dig med kärlek och trohet. Hon 
förtjänar döden och önskar den av dina händer. Hon vill dö bredvid det 
första offret för din rättmätiga vrede - din egen son. Ja, hon är mycket 
brottslig och förtjänar döden, det kan jag intyga, som hört de otaliga 
suckar ditt minne avpressat henne och sett de oräkneliga tårar hon för din 
skull gjutit. Döda henne, herr riddare! Därefter kommer uppgörelsens stund 
emellan dig och mig.



-Det är onödigt, sade riddaren. Jag gick ut för att döda henne, därutinnan 
har du rätt, men skogen har ingivit mig andra tankar. Pesten är kommen, 
och det tjänar till intet att fuska i dödens hantverk. Detta och mycket 
annat har jag i natt lärt av skogen. För övrigt är kvinnan icke densamma, 
som jag söker, fastän de likna varandra. Hon där borta är ett mänskligt 
väsen; hon fäller tårar över sitt döda barn, och hon synes mig så sorgsen, 
att jag känner ve i min själ, då jag betraktar henne...



-Vad, ropade Assim, tvekar du fullborda vad du börjat? Har du mod att 
rygga tillbaka? Vågar du besinna dig, då skall du höra det förskräckliga, 
att...



-Håll! sade riddaren. Jag har mod till vad som helst och fruktar intet. 
Ingen har ännu kunnat säga, att jag fruktar. Jag har mod att besinna mig. 
Stör mig icke, ty det börjar klarna i min själ, och jag skall snart 
hava samlat mina minnen. Denna kvinnas anlete sprider belysning djupt in i 
det förgätnas schakter.



-Skynda! sade Assim. Hon vill dö för din hand. Hon kan icke leva och på 
samma gång veta, att du, hennes make, har dödat hennes och din egen son. 
Var icke grym emot den arma kvinnan! Hon önskar döden som en nåd. Belöna 
henne för den mildhet hon visar dig! Hon har icke yttrat ett hårt ord över 
sitt barns mördare; hon har anklagat sig själv men icke dig. . .



-Ja, sade riddaren, du har rätt. Hennes ansikte uttrycker en innerlig, 
rörande godhet. Jag älskar detta ansikte, fastän dess åsyn vill smälta 
mitt hjärta. Jag är en hård och sträv man, häftig till lynnet och böjd att 
förakta människor; men denna kvinna skulle genom sin blotta närvaro 
förändra mig, helst om jag finge sätta mig vid hennes knän och hon ville 
läsa för mig ur någon helig bok om Guds kärlek och förbarmande...



-Han är sig icke lik, sade Assim rysande, han talar som en vansinnig. Herr 
riddare, ropade han högt, samla icke dina minnen, akta dig för 
hågkomsterna från din ungdom, du skall annars erinra dig hövdingens 
femtonåriga dotter, det späda barnet, vars hjärta du rövade... du finge se 
en verklighet och skulle gripas av en ånger, omöjlig att uthärda! Nej, 
behåll de heliga fördomar, vilka hitintills varit din rustning, din sköld 
och båge, och rusa blint fram på den väg, som du stänkt med blod! Jag 
säger dig, att denna svartögda kvinna är ett väsen av annan art än du, ett 
barn av den outgrundliga naturen, vilket, likasom blomman, ej fått annat 
dop än himmelens dagg och regn, aldrig tillbett under annat tempelvalv än 
det stjärnströdda och aldrig omsvävats av annan rökelse än markens dimmor. 
Hon har aldrig stänkts av vigvattenskvasten, aldrig välsignats av 
prästens händer och har intet hopp att komma i din himmel. Hon är - 
förstår du mig icke? - en förkastad varelse, en okristen, ett halvtroll, 
en häxa, som med sina blickars och kinders och stämmas hedniska trollmakt 
förhäxat dig och med detta outsägliga brott förtjänat döden. Upp, riddare! 
Stöt ned henne! Du är utan vapen... se här ett svärd! Mörda trollpackan, 
likasom du mördat hennes avkomma! Fort! Ingen besinning! Fort, eller är 
det jag, som dödar dig! - Och Assim satte svärdet i Erlands hand och ville 
rycka honom med sig. Men denne lösgjorde sig från hans tag och sade utan 
häftighet:



-Du talar så, som jag hört munkar tala. Nog av: du vill förvirra mig men 
lyckas icke. Kvinnan där borta är ej en häxa utan ett Guds barn, som 
sörjer över världens olycka och har ett ömt hjärta även för mitt elände. 
Ty att jag är olycklig vill jag ej neka. Jag känner mig hågad att gråta 
och att ångra, fast jag icke rätt vet, om det är endast jag, som förbrutit 
mig mot någon, eller om ödet också förbrutit sig mot mig . . .



Han tog några steg fram mot Singoalla och fortfor:



-Stackars kvinna, du sörjer denne gosse, och du vet kanske icke, att det 
är jag, som dödat honom. På min riddareära försäkrar jag, att jag gärna 
ville giva mitt liv för att återvinna hans och stilla din smärta. Men det 
förmår jag icke och lovar därför allena vad jag kan hålla: att aldrig 
återvända under mitt tak utan, om pesten skonar mig, kläda mig i 
tagelskjorta för mina återstående dagar och leva av växternas rötter och 
dagligen bedja Gud om förlåtelse för mig, syndare. Detta vill jag göra. 
Jag skall från denna stund icke återse min hustru Helena och min son 
Erland; jag skall övergiva mitt slott och mina ägodelar 
samt tillbringa mitt liv som botgörare här 
i skogen. Detta kan väl icke giva dig någon tröst, men det skall hug svala 
mig själv; ty att jag är olycklig, känner jag för varje ögonblick, ju 
längre jag betraktar dig, ju mer det klarnar inom mig, ju bestämdare mina 
minnen varda, ju vissare jag övertygar mig, att du. .. o Gud! ... att 
du... ja, jag igenkänner dig, Singoalla... du min ungdoms dröm... min 
första kärlek. . . min maka!



Förut orörlig som en bildstod lutade sig nu Singoalla djupare ned över sin 
sons lik, och riddaren hörde, att hon grät. Då gick han fram, upplyfte 
henne och slöt henne i sin famn. Hans bröst hävdes, hans ögon fuktades av 
tårar, genom vilka framglänste blicken av en klarnad ande. Men denna 
omfamning var kort, en tanke upplöste den; riddaren vände sig bort och 
skred, med handen tryckt mot pannan, ut ur grottan, och Assim, som följde 
efter honom genom klippbrottet, såg honom långsamt vandra in i skogen.



Pesten







Dagen kom med tung luft och mulen himmel. Då solen någon gång lyste fram 
mellan skyarne, var hennes sken gulblekt och ovanligt. Blasten hade 
upphört och vindstilla inträtt, som oaktat den mulna himmelen medförde 
kvalm.



Tidigt om morgonen väcktes munkarne av en häftig ringning. Den tjänande 
brodern Johannes öppnade porten och såg en man, klädd i brokiga, slitna 
kläder. Han begärde få tala vid munkarne. Snart visade sig några av dessa 
med sin prior i spetsen. Med en hastig blick granskade pater Henrik 
mannens anlete och utbrast: - Vad vill du? Du tillhör det gudlösa folk, 
som för tio år sedan plundrade detta kloster, eller ock gäcka mig mina 
ögon.



Men mannen svarade: - Den saken kunde du haft tid att glömma. Jag kommer 
nu för att bedja dig om hjälp, ifall du har någon hjälp att giva. Vi 
anlände hit i natt och lägra i skogen. Böldpesten rasar ibland oss.



-Böldpesten? upprepade priorn med stelnande tunga.



-Ja, svarta döden, sade mannen.



-Svarta döden! upprepade munkarne och raglade mot valvgångens pelare eller 
kastade sig framstupa på golvet eller sänkte bleknade anleten mot bröstet, 
mumlande: -Miserere, Domine!



Pater Henrik sansade sig först och sade till mannen: -Vi skola alla följa 
dig.



-Upp! fortfor han till munkarne. Skördemannen är kommen. Här gäller att 
rädda vetet, medan ogräset uppryckes att förbrännas i evig eld. Upp och 
rusten er till högtidlig procession! Tagen kors, hostia, dopfunt och 
relikskrin! Upp!



Munkarne reste sig darrande. En fjärdedels timme därefter skred tåget ur 
klostret. Den främmande mannen visade vägen. De enskilda vandrare, som 
mötte det, kastade sig till jorden. Bland dessa visste några redan om den 
hemske gästens ankomst; andra, som anlänt från sina enstaka hem i 
vildmarken och på morgonen icke skådat ett mänskligt anlete, voro okunniga 
därom. Munkarne, medan de med kors och fanor, hostia och relikskrin skredo 
framåt, sjöngo, men sången förtonade klanglöst i den tunga luften, liksom 
hade skogens ekon dött bort:



Aufer immensam, Deus, aufer iram, Et cruentatum cohibe flagellum: Nec 
scelus nostrum properes ad aequam Pendere lancem.



Non opus summi pereat magistri, Nec sinas passam fore passionem, Corde sed 
manans lavet omne crimen Sanguis et unda.



Folkhopen följde processionen, som, förd av främlingen, tågade till 
svedjelandet, där det främmande folket nu, liksom för tio år sedan, hade 
lägrat sig.



Här såg man lik, sjuka och döende. Här såg man stum förtvivlan, dödsfasa, 
sorg och hjälplöshet. Några av det främmande folket upphovo vilda rop: - 
Alako, Alako! Andra ilade med ömsom fulla och tomma bägare från och till 
en närbelägen källa för att med hennes vatten svalka de sjuka.

Jämmerropen tystnade, när processionen framträdde ur skogsbrynet och 
pesthymnens dystra toner svävade över svedjelandet. Insvept i ljusa skyar, 
som uppstego ur rökelsekaren, skred tåget runtom fältet. Men inom hopen, 
som nyfikenheten lockat att följa, spred sig som en viskning ordet pesten, 
och åskådarne skingrades som agnar för vinden.



Pater Henrik fattade korset, vandrade fram mellan döda och levande och 
planterade den heliga sinnebilden mitt på jämrens fält. Därefter spredo 
sig munkarne över svedjelandet för att rädda hednasjälar och lindra 
plågor. Friska och sjuka böjde sina huvuden vid dopfunten och emottogo det 
bad, genom vilket de skulle vinna nåd hos de kristnas gud. Mången sjuk, 
som nyss döptes, fick snart som döende åtnjuta den sista smörjelsen. Med 
vin och vatten läskades torkade gommar, med tröstens ord förtvivlade 
sinnen. De främlingar, som voro friska, uppmanades att fatta spadarne och 
gräva en grav åt de döda. Så skedde även, och en munk mässade timme efter 
timme med entonig, darrande men outtröttlig röst vid randen av denna grav, 
som emottog flere och flere offer.



Medan munkarne gjorde detta, spred sig underrättelsen om den store 
mandråparens ankomst över hela trakten. Alla hjärtan bävade. Mången tänkte 
på mänskliga medel att avvända olyckan från sig och de sina. Några flydde 
med hustru och barn längre sunnanskogs; nybyggarne i ensliga skogshemman 
lade fram båge och pilar för att hota envar, som vågade nalkas deras tak.



Men den hemske gästen kunde pil och båge icke bortskrämma. Redan under de 
sistförflutna veckorna hade flerestädes i nejden misstänkta dödsfall 
inträffat, men ingen trott eller velat tro, att det var den fruktansvärdes 
verk.

Nu, då intet tvivel om hans närvaro var möjligt, syntes ock de sista 
osynliga hindren för hans härjningslust vara på en gång nedslagna. Natten 
efter det främmande folkets ankomst ilade mordängeln från dörr till dörr, 
och intet förbundstecken på dörrposten vägrade honom inträde.



-Nej, deras vatten och vin och olja och sånger och rökelser gagna till 
intet. Vi måste dö. Låt oss då leva, medan vi leva. De oförskräckta 
vandringsmännen höves det att fira lustiga fester vid gravens rand.



Så talade män av det främmande folket och togo sina vapen och drogo till 
Ekö slott, vars källare säkerligen vore väl försedda med öl och vin. Då de 
kommit till sundet, funno de fallbron uppdragen och på borggården män, som 
bundit dukar kring sina ansikten, så att föga mer än deras ögon voro 
synliga; de vandrade för sig själva, likasom de fruktat att komma varandra 
för nära.



-Hallå! Ned med bryggan! ropade främlingarne.



De få männen på borggården svarade på denna uppmaning med hotande 
åtbörder, därefter med stenkast och bågskott. Men främlingarne vadade, 
obekymrade därom, över sundet. Då flydde slottsfolket i båtar över sjön åt 
andra sidan. Sedan var det lustigt liv på Ekö slott: dryckeslag och sång 
till inemot natten, då skaran avtågade, lyst av mordbrandsflammor från 
torn och tinnar.



Men fru Helena och hennes son och hennes tjänarinnor hade redan om 
förmiddagen av slottets sista dag flyttat till klostret, i hopp att inom 
helgedomens väggar och i gudsmännens närhet återfinna något lugn för sina 
bävande själar. Var riddar Erland och den lille pilgrimen voro 
visste ingen.



Sju dagar hade försvunnit, då vid midnattstiden klostrets portklocka 
ringde.



Efter en stunds förlopp hördes steg i korridoren, och en röst frågade: - 
Vem är där ute?



-Broder portvaktare! Vän Johannes! Jag igenkänner din röst. Öppna för 
Erland Bengtsson Månesköld!



-Vad! utropade rösten, lever ni ännu, herr riddare? Eller är det en villa, 
som gäckar mitt öra?



Porten öppnades, och den tjänande klosterbroderns bleka, avfallna ansikte, 
nu stämplat med en viss förundran, visade sig vid skenet av en lampa, som 
han höll i handen.



-Broder Johannes, sade riddaren, räds icke! Jag är ej en vålnad utan en 
levande människa, så märkvärdigt det än vill synas både dig och mig, ty 
varthän mitt öga skådat, är fältet så väl mejat, att knappt ett strå står 
upprätt.



-Allt är förvandlat, sedan jag sist såg er, herr riddare. Vill ni stiga in 
i denna dödens boning, så är ni under detta tak den ende levande jämte 
mig.



-Nej, svarade riddaren, jag har avlagt ett löfte att icke inträda under 
ett av människohänder byggt tak. Dödens boning är för övrigt här ute lika 
väl som där inne. Världen är en kyrkogård, och du synes mig, broder 
Johannes, såsom en, den där, ännu levande, jordats i densamma. Så 
förekommer jag mig själv även. Visst är, att mitt hjärta är dött och 
begravet och ej kan känna någon sorg mer.



-Väl det! Din barm skulle annars icke kunna rymma all din sorg. Vet du, 
att din maka är död, att dina trognaste tjänarinnor avlidit, att din fader 
och lärare, pater Henrik, icke mer är ibland 
oss? Har du sett den kolade återstoden av ditt slott, herr riddare? Allt 
är fåfängligt, allt, allt!



-Lämna din lampa och följ mig ut, sade riddaren. Jag är fullt förtrogen 
med tanken att ha förlorat allt, som varit mig dyrbart.



-Herren gav och Herren tog; välsignat vare hans namn! suckade munken, i 
det han trädde ut och gick vid riddarens sida. Det är blott några timmar 
sedan jag begrov min älskade prior, men förunderligt! ... mina ögon hava 
haft inga tårar för hans minne. Det är med mig som med dig; jag har jordat 
mitt hjärta i mina bröders grift.



-Vem av dem bägge dog först, min maka eller min son? frågade riddaren med 
något svävande röst.



-Din son lever ännu... har jag icke sagt dig det? ... såvida han icke 
dött, sedan jag lade honom i tröstarinnans famn. Gud sände mig en ängel i 
skepnaden av en kvinna, som hugsvalande suttit vid din makas dödsläger. 
Vem hon var vet jag icke. Hon har aldrig förr varit sedd i denna nejd. Hon 
talade till den döende fru Helena sköna ord och hugsvalade henne med att 
ofta nämna ditt namn.



-Jag vet då, vem denna kvinna är, sade riddaren. Och det var i hennes famn 
du lade min son?



-Ja, vad annat skulle jag göra?



-Är hon nu borta härifrån?



-Ja, hon följde det främmande folket, eller rättare: det främmande folket 
följde henne. Det var förvånande att se: när hon visade sig första gången 
för dem, vart det jubel bland de förtvivlade, stillhet bland de våldsamma, 
och farsoten flydde från svedjelandet. Hon är ett högre väsen, och din son 
vilar gott på hennes arm.



De båda männen vandrade en stund under tystnad bredvid varandra. Riddaren 
rönte en känsla av tillfredsställelse däröver, att han ägde intet 
mer att förlora, intet mer att hoppas. Han kände sig äntligen stå fri emot 
sitt öde. Han var skövlad på allt men knotade ej; det vore orimligt att i 
denna förvandlingens, förgängelsens och dödens värld pocka på en varaktig 
äganderätt till timlig lycka. Den som spelar med i sinnelivets brokiga lek 
må fatta lekens mening. Den guldglänsande sky, som simmar i 
morgonrodnaden, är i all sin skönhet ej det rätta föremålet för eviga 
känslor. Solglittret på vattnets yta, böljan, som höjer sig och sjunker, 
suset i ekens krona, vill du avkräva dem en evighet, som de icke äga, vill 
du kristallisera dem i former, som trotsa förvittring? Varom icke, så 
fordra ej heller evighet av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom och 
ära, ej av huslig lycka, ej av något bland allt, varefter den oerfarne 
griper och vars bortgång han ägnar onyttiga tårar. Den som en gång fått 
fotfäste på det evigas klippa rädes icke, om världssfärerna brista, himmel 
och jord sönderfalla i atomer. Det är endast ett solglitter som slocknat, 
en bölja som sjunkit, en susning som förstummats. Riddaren såg upp till 
stjärnorna och kände, att vadhelst hans öde, i dem skrivet, ännu kunde 
förbehålla åt en framtid, så skulle han ej förskräckas mer och ej fröjdas 
mer: han var fri - fri emot allt som är företeelse och händelse och 
tillfällighet och låter mäta sig med tidens mått. Men bakom företeelserna 
hägrade i hans själ ett annat, som ej försvunne med dem. Vad Helenas, vad 
den lille Erlands, vad Sorgbarns och Singoallas försvunna bilder innebure, 
vad som symboliserade sig i deras framträdande och bortgång, det vore 
något för döden oåtkomligt, eller kanske hellre något, som döden skulle 
förklara.



En hemsk bild var natten i skogen, då månskenet darrade på en blodfläckad 
klinga, men även den bilden förfärade honom icke mer; han var enig 
med sig själv därom, att skuld måste utplånas, och ville gärna, såvitt som 
skuld på honom vilade, låta den stränga vedergällningen taga ut sin rätt. 
Han ägde ej en vågskål att väga sin egen andel i sitt livs mörka öden, och 
hade han ägt en sådan vågskål, skulle han bortkastat henne utan att väga, 
ty han kände ingen lust att köpslå, pruta och dagtinga om skuld och 
vedergällning. Och han tänkte därvid på en annan symbol -försoningens, och 
det var med andakt han lyssnade, då brodern Johannes, som vandrade vid 
hans sida, avbrytande tystnaden, sjöng med sakta röst en vers ur 
pesthymnen:



Da crucem, clavos, scuticam, coronam, Lanceam, funes rigidamque mortem 
Inter iratam mediare dextram



Et mala nostra.



Erland Månesköld och brodern Johannes vandrade hela natten i skogen. Då 
morgonsolen gick upp över ett landskap, vars stillhet ingen fågels sång, 
ingen skällas klang, ingen vallande herdes lur upplivade, emedan svarta 
döden nyss övergivit det och lämnat tystnaden kvar - då stodo de båda 
männen på kullen vid skogsbäcken, och brodern Johannes sade:



-Således, broder Erland, är det här i denna kulle vi skola gräva vår 
eremitboning.



-Ja, sade Erland, här skola vi bo. Han kastade en blick ned på 
gräsmattan vid foten av kullen, där ännu invid bäckens rand dröjde några 
av höstens sista blommor. Därifrån svävade hans blick inåt skogen i den 
riktning, varifrån i forna dagar hans själs älskade hade kommit honom till 
mötes.



-Gräva vi här på östra sidan? frågade Johannes. Vi väckas då av 
morgonrodnaden och kunna hälsa den uppgående solen med en morgonpsalm.



-Nej, broder, sade Erland, om du icke föredrager den östra sidan, så låt 
oss välja denna åt väster, åt bäcken till, där vi kunna bjuda aftonsolen, 
bilden av vår egen sjunkande levnadssol, farväl med hymnen om 
återuppståndelsens hopp.



-Väl, vi välja då den västra sidan. . .



-Om du själv icke hellre önskar den andra. . .



-Nej, nej, goda broder, sade Johannes och betraktade med en mild blick den 
forne riddarens förr så stränga och bjudande, nu så blida och undergivna 
ansiktsuttryck. Återvändom till klostret för att hämta våra spadar! Och 
sedan till arbetet!



Skogens eremiter



Det var en vacker sommarkväll. Synkretsen i väster färgades av guld och 
purpur. Regnet, som hade fallit vid middagstiden, hade uppfriskat nejden; 
granar och ängar doftade, människorna andades med njutning den rena 
luften.



Fjärran i skogen hördes nyodlarens yxa; där pågick idogt arbete; ty i 
fält, som tjugufem år, sedan pestens tid, legat obrukade, gällde det nu 
att sätta plogbill.



Vid ingången till sin grotta satt den ene av traktens eremiter, den av 
folket högt vördade gudsmannen Erland. För en timme sedan lämnade han 
örtagården, där han nästan hela dagen sysslat med hacka och spade. Nu satt 
han på mossbädden och såg med drömmande blick in i aftonrodnaden, varav 
ett återsken föll på hans lugna anlete. I handen höll han en bok, en 
mystisk andes betraktelser, hans älsklingsbok, för flera år sedan hämtad 
ur det övergivna klostrets valv.



Brodern Johannes, den andre eremiten, hade nyss återvänt från fisket i 
insjön och tillredde nu aftonmåltiden.



Johannes, som annars sällan bröt den av Erland älskade tystnaden, var i 
kväll ovanligt språksam. Han hade på sin väg från sjön sett något 
märkvärdigt i skogen och kunde icke avhålla sig från att omtala det.



Han hade sett män av främmande utseende, förnäma och stolta till sitt 
skick, präktiga till vapenbonad, rastande med sina hästar i skogen. De 
voro utan tvivel långväga resande, och de hade på latinska målet frågat 
honom om bästa ryttarevägen norrut mot Vättern. Vilka de vore och vad 
deras ärende kände han icke.

Erland lyssnade med välvilja, icke just därför att en sådan händelse 
verkligen var ovanlig och kanske värd att gissa över, utan därför att 
Johannes synbarligen var road av att tala därom och tycktes utkräva något 
anspråk på nyfikenhet från sin väns sida.



Vilka dessa män voro och vad deras ärende visste, som nämnt, Johannes 
icke, och sagan själv kan endast antyda, ty mörker vilar över mycket i det 
förflutna. De hemliga skrifter, som under sju insegel, i ett 
brödraförbunds gömmor, bevara dettas anor från ett äldre, sprängt förbund, 
skulle, om de uppsloges för oinvigda blickar, uppenbara åtskilligt om ett 
tåg, som "riddare av det grusade templet" och "forskare av de brinnande 
bålen" gjorde till Norden, för att även där, om möjligt, finna elementer 
av den urtidens religion, varav de samlat spridda drag från Indiens 
pagoder, Egyptens gravtempel, Delfis och Eleusis' underjordiska valv, det 
salomoniska templets grus och druidernas grottor, för att förena dem alla 
till en gloria kring korset. De skulle kunna förtälja, dessa hävder, att 
med tåget följde en indisk prästinnas unge son, invigd till "riddare av 
det grusade templet", förtrogen med öster- och västerlandens visdom och 
ägare av stora skatter. Mer kan sagan icke antyda.



Medan brodern Erland ännu vilade vid ingången till sin grotta och drömde 
sig in i den bleknande aftonrodnaden, sågs på andra sidan bäcken en av 
främlingarne, en kraftig yngling med brun hy men blonda lockar, närma sig. 
Han stannade, såg sig omkring likasom med igenkännande blickar, ehuru han 
säkerligen aldrig förr varit på denna fläck, gick därefter över vattnet 
och fram till eremiten och satte sig på mossbänken bredvid honom.



Med undran åsåg Johannes, där han stod på något avstånd, 
detta uppträde, och hans undran växte, 
när Erland och ynglingen samtalade med varandra och Erlands anlete under 
samtalets lopp präglades av kraftig uppmärksamhet. Johannes' undran nådde 
sin höjd, när han slutligen såg, huru ynglingen, först efter en lång 
omfamning, med tårar skildes från Erland och gick tillbaka in i skogen.



Att fråga om betydelsen av denna syn, det ville Johannes icke, ty det vore 
ju alltför tydligt ett bevis på en för eremitlivet icke rätt passande 
nyfikenhet. Men han väntade, att Erland själv en dag skulle säga något 
därom.



Erland sade dock intet. Följande morgon, när Johannes gick att fiska i 
insjön, följde honom brodern Erland.



Johannes sköt ut sin båt och gjorde sitt fiskredskap i ordning. Han sjöng 
härunder med dämpad röst en visa om Simon Petrus fiskaren. Erland satt vid 
stranden i skuggan av en lind och fördjupade sig åter i sin kära bok "Om 
vilan i Gud".